Kategorier
Noveller

Mormors flicka

Det var lördag och februari, året var 1986. Olof Palme var inne på sina sista levnadsdagar, fast ingen visste om det, utom möjligtvis den person som tog hans liv. På den bruna heltäckningsmattan i radhuset hade Maja 6 år, radat upp alla sina My Little Ponys i färgordning. Nu lekte hon med dem, en och en. Hennes pedanteri med hur saker och ting skulle placeras och se ut var en egenskap flickan definitivt hade ärvt av sin mormor. Majas mamma Mona kunde ofta se dessa drag hon sin dotter, precis som hon gjorde hos sin egen mamma. Hennes mamma hade alltid varit en pedantisk och notorisk städnarkoman, men vad hjälpte det nu, tänkte Mona sorgset.

Mona var periodvis ensam med Maja, då Lars, Majas pappa, ofta befann sig på resa med arbetet. Just den här lördagen var mor och dotter själva hemma. Det doftade nybakat bröd i
köket, Mona sjöng till radion och slamrade bland kastrullerna. Just sådana stunder som Maja tyckte så mycket om. Mamma var glad, snart skulle det bli Sörmlands soppa med nybakt bröd
och alla My Little Ponys var nykammade och uppradade i en prydlig ordning.

Maja visste att hennes mamma varit ledsen en tid sedan mormor dog i cancer. Den sista tiden hade hon hört hennes mamma gråta nästan varje dag. Maja saknade också sin mormor och kunde ägna mycket tid åt att rita bilder på kyrkogårdar, det ställe som hon visste att hennes mormor fanns på nu.


I vardagsrummet stod numera en stor tygfåtölj, den var stickig att sitta i tyckte Maja men hon älskade den ändå för den doftade så tydligt av hennes mormor. Ibland brukade hon lägga sig över fåtöljens dyna och dra in doften av mormor. Mormor hade varit trygg och snäll, alltid kommit med presenter och spelade piano med Maja. Cancer var en dum sjukdom. Nu var mormor borta, men hennes fåtölj var inflyttad här hos dem.

Maja ställde tillbaka den blå hästen på mattan och tog upp den rosa. Hon strök hästens rosa hår med fingrarna och frågade hästen om den var hungrig. Då kände hon den välbekanta doften. Den söta trygga. Den blev starkare. Maja tittade upp och såg mormor sitta där, i sin
fotölj. Lugn och så fin.Mormor var omgiven av vita slöjor, hennes ansikte vänligt och hon tittade på Maja. De satt där en lång stund och tittade på varandra. Ordlöst pratade de med
varandra, Mormor är här med dig Maja. Orden letade sig in i Maja. Oron kom över Maja att hon kanske skulle vara rädd, hon hade ju hört talas om läskiga spöken och mormor var ju död, så hon måste ju varit ett spöke. Men den slogs genast bort då hon såg sin mormors
vänliga ansikte. Mormor är här för att hälsa på. Vi ses snart igen, älskade lilla unge.

De vita slöjorna försvann och rummet återgick till normalt. Med ett snabbt hopp var Maja uppe på fötterna och hon sprang exalterad till sin mamma i köket.
Mamma! Jag såg mormor i sin stol!
Mona stannade snabbt upp från disken. Torkade sina händer och sänkte volymen på radion.
Hon satte sig ned på huk och tittade på Maja.
Vad sa du hjärtat?
Jag såg mormor! I fåtöljen! Hon ville hälsa på!
Mona skrattade vänligt till mot sin dotter. Samtidigt gick en rysning längs med ryggraden när hon såg Majas upphetsade ögon. Visst brukade flickan ha livlig fantasi, men det här, det
kändes som mer än fantasi. Som att det varit verkligt för Maja. Men så tänkte hon att det måste finnas en logisk förklaring. Hon är ju bara sex år och saknar såklart sin mormor hon
med. Det är säkert ett sätt för Maja att bearbeta sorgen, tänkte Mona och så beslutade hon sig för att spela med.
Jaha, men vad fint. Sa mormor något mer?
Hon sa, att hon är här med mig. Åh, mamma, hon luktade mormor, hon såg ut som mormor och hon var i ett vitt moln mamma. Det var mormor, jag lovar!

Detaljerna i flickans beskrivning fortplantade alla möjliga känslor i Mona. Både kärlek, sorgoch olust. Visst, hon var inte stängd för möjligheten att något kunde komma efter döden.
Historier om andar som besökte de levande hade hon hört talas om och faktiskt fascinerats av.
Men det här. Det blev för nära. Hennes älskade mamma som skulle komma ner i en vit skepnad för att träffa hennes dotter, det kändes mer som en uppdiktad fantasi. Förmodligen skapad som en tröst av en liten flickas sinne.
Veckorna gick, vardagen rullade på och pappa Lars var tillbaka hemma igen från det senaste utlandsjobbet. Familjen var samlade kring det runda matbordet för att äta middag
tillsammans. Med sin glada och nyfikna uppsyn tittade Maja upp på sin mamma.

Mamma, kommer du ihåg när mormor kom och hälsade på mig?
Mona stannade upp och tittade på Lars. Han gav henne en fundersam blick tillbaka.
Ja, kommer du ihåg? Hon hälsade på.
Men lilla gumman. Har du inte glömt bort det där än?
Lars tittade på Maja med snett huvud och en frågande, men vänlig min.
Vad menar du Maja, såg du mormor här hemma?

Ja-a, hon satt i sin fotölj. Jag brukade sakna mormor, men nu är hon med mig varje dag.
Maja tuggade då hon pratade och verkade uppriktigt glad över det hon just berättat.
En blick utväxlades mellan de två föräldrarna och en kall kår infann sig i dem. De frågade ingenting mer utan försökte istället byta ämne i hopp om att sexåringen kanske skulle glömma sina makabra fantasier.
Men mamma, avbryter Maja. Jag måste berätta att mormor är med dig också. Hon står bredvid dig nu.
Mona släppte besticken mot tallriken så hårt att det skramlande ljudet gjorde ont i Majas öron. Hon såg storögt på sin mamma när hon reste sig och småsprang mot toaletten.
Blev mamma ledsen pappa?
Ja, mamma blev ledsen. Du förstår, hon saknar sin mamma så mycket. Det är nog bäst att vi inte pratar så mycket mer om mormor just nu.
Men hon behöver inte vara ledsen, mormor är med henne, hon följde efter henne nu.
Nu räcker det med mormor! Lars har omedvetet höjt rösten, det här var bara för mycket, tänkte han, men dämpar sin röst när han fortsätter.
Nu vill jag inte höra fler fantasier om mormor och det vill inte mamma heller, ok!


Dörren till toaletten öppnades, Mona kom tillbaka och satte sig till bords. Maja kunde se att hennes mamma hade gråtit och det gjorde ont att se, hon menade inte att göra mamma ledsen.
Hon fortsatte äta men iakttog sina föräldrar, lite skamsen. Mamma och pappa hade börjat prata om Palmemordet igen och vem som kunde vara mördaren, om det som visades på tv
hela tiden. Maja tänkte att det nog är bäst att äta och vara tyst. Men hon tittar upp på sin mormor då och då. Det här får vara deras hemlighet. Det är bäst att inte göra mamma ledsen
igen.

Författare: Marija Meiszner

5.00 avg. rating (84% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *