Minnen

Från barndomens Enköping lyser ingen adress klarare än Munksundsgatan 7, änkan Johanssons vinkelbyggda tvåvåningskåk, där mormor och morfar hyrde. En gata, belägen ett stenkast från Enköpings-ån som på den tiden spydde sin stinkande soppa orenad rakt ut i Mälaren.
De flesta kåkarna längs Munksundsgatan tycktes besläktade med ån. Om inte direkt stinkande, var de ändå typiska fattigbostäder. Där familjer med stora barnkullar trängdes i ett rum och kök och där vägglöss och allsköns ohyra huserade i de murkna väggarna.
Ändå fann man vid Munksundsgatan ofta en värme och närhet, som är så ovanlig i dag. Man kan säga att fattigdomen på sitt sätt förde människor närmare varandra. Gummor som bakat gick ofta med smakbröd till grannen, eller bjöd på kaffe och nybakt i ”finrummet”. Många var också snälla och barnkära. Till exempel tant Julia som ibland gav mig en hel tjugofemöring till godis fast hennes försupne son ständigt förvandlade det mesta av hennes magra pension till öl och brännvin.
Fru Johansson, änkan som mina morföräldrar hyrde av, tillhörde dock inte de givmildas skara. Fast morfar, mot några kronor i hyresavdrag, tjänstgjorde som gårdskarl för fastigheten fick han själv hålla sig med alla verktyg. Och en gång då dessa plötsligt försvann, visade det sig att fru Johansson själv hade lagt beslag på dem, men skyllt på tjuvar och uslingar som strök omkring i staden. Om det var snålhet eller demens må vara osagt. Men försiktig var hon, den gamla änkan…
Fru Johansson bodde som morfar och mormor på nedre botten och man såg ofta hennes bleka ansikte skymta fram bakom trådgardinen. Gammal och skumögd satt hon vid köksbordet och kontrollerade vilka som gick över hennes gård.
Från vinkeln med ingång till morfar och mormors lägenhet löpte en rödfärgad länga med vedbodar och utedass.
Morfar och mormor hyrde ett rum och kök. Farstun delades med Per Åman, Slink-Åman kallad, som bodde ovanpå. Han var kort och knotig, hade magert fårat ansikte och led av danssjuka. Den magra kroppen slängde och for som vore han ständigt berusad. Ja, varje muskel i hans arma kropp ryckte och slet i en evig dragkamp om herraväldet.
Under trappan som ledde upp till hans lilla kyffe hade mormor sitt klädförråd.
Jag minns en gång hur gubben Åman såg på morfar med ansiktet vanställt av spasmer.
– Har Lindevall hört råttorna, stötte han fram. Nu har vi fått in dom igen. Jag hör hur dom dansar i väggarna!
Dansar i väggarna? Jag minns hur kusligt jag tyckte det lät. Som vore det någon slags förmänskligade spökråttor han talade om. Säkert förstärkte grimaserna i det rynkiga ansiktet orden. Och senorna på halsen som stod som spända rep. Det knirkade i trappan då han gick upp till vindsrummet.
Jag hade varit upp till Per Åman en enda gång. Det var en dag när morfar och mormor inte var hemma som jag gick upp och frågade efter dem.
Jag minns det lilla rummet. Smutsiga väggar och korkmattan som var trasig. Och luckan till vedlåren som hängde på bara ett gångjärn. Diskbänken av zinkplåt. En gammal skomakarlampa med sprucket glas som hängde över köksbordet. Fast det var sommar och ingen mat stod på, eldade han spisplattorna röda. Det var kokhett i rummet!
– Karlkraken måtte frysa jämt, sa morfar. Hade han tillräckligt med ved skulle han elda för jämnan!
Det jag minns bäst från Per Åmans rum var bilderna av nakna kvinnor, som han satt upp med häftstift på väggarna. Gulnade vykort med nakna kvinnor som satt eller låg, eller höll på med karlar!
Jag minns hans grinande ansikte när han såg hur jag stirrade.
– Ser du hur dom håller på? flinade han. Orden kom stötvis, som om rösten var hopfogad med grimaserna. Jag sprang ut ur rummet och ned för trappan, för det var så hemskt alltihop.
– Nu tar vi oss en skopa svandroppar, sa morfar. Jag är alldeles torr i halsen.
Han menade svagdrickat, 5-literskaggen, som stod på skänken i svalrummet. En emaljerad skopa låg bredvid. Gul med grön rand och svarta fläckar där emaljen hade släppt.
Inte var svalrummet så värst svalt. På sommaren var svagdrickat ljummet och smakade jäst. Särskilt när det började sina i flaskan.
Mormors slånbärssaft var tusen gånger godare, tyckte jag!
Men morfar drack ”svandroppar” ur skopan.
– Äääh, sa han och strök skroggan ur mustaschen och såg så belåten ut att man kunde tro det var ett fint årgångsvin han just hade avsmakat. Fast årgångsvin visste väl varken morfar eller jag vad det var förstås…

Ingen var som mormor!
– Här får du pengar, sa hon. Gå till Erikssons och köp dej en glass. Förresten; ta en åt mej med. Tjugofem öres jord-gubbs.
Mormor var en liten stadig gumma med hårknut och kofta. Lillfingret på vänster hand var krokigt. En olycka, från hennes ungdomstid. Något med en häst, fast jag minns inte så noga…
Mormor hade bensår. Bägge benen var lindade.
En gång såg jag bensåren. Smalbenen var blåsvarta med hål ända in till benpipan!
Jag vågade knappt titta.
– Vi ska smörja med blåsprit, sa morfar. Blåsprit är det enda som hjälper!
Morfar rekommenderade blåsprit för de flesta krämpor. Blåsprit eller droppar. Tillermans droppar, Hoffmans droppar, Kanferdroppar och ett otal andra droppar. Men blåsprit rakt in i de djupa såren! Usch, jag blir fortfarande darrig när jag tänker på det!
Ändå såg hon så förnöjd ut mormor. Nästan jämt gick hon och nynnade på gamla visor. När hon diskade, kokade gröt eller morfars älsklingsrätt – risgrynsvälling, nynnade hon. Det vilade som en stilla frid över henne. Var det nynnandet som gjorde mormor så där förnöjd och glad? Sällan ett hårt ord, bara ett stilla nynnande…
Genom morfar och mormors köksfönster, ser man Vulkis gummiverkstad. Längst bort skymtar den smutsgrå rappade fasaden. Sedan kommer en grind mellan huset och ett långt förrådsplank. Precis allt som är gjort av gummi lagar de. Cykelslangar, stövlar, galoscher. Bilslangar också förstås. Ja, bilslangar är nog det allra vanligaste.
På andra sidan gatan, mitt emot Vulkis höga plank, finns Stenhuggeriet. Hela dagarna står en grå farbror som heter Fridén och mejslar in namn på döda i gravstenar. Usch, döda människor var ju ruskigt, tyckte jag Aldrig, aldrig ville jag bli död i alla fall, och få mitt namn ristat i en gravsten!
Fast han hade en rolig maskin som rökte och knattrade som den värsta kulspruta. En lufthammare, sa morfar. En sån skulle jag också velat ha och låtsas att det var en kulspruta! Men rista namn i gravstenar? Aldrig i livet! Inte ens för tusen kronor skulle jag ha gjort det! Jo, kanske för tusen kronor. Men inte för hundra kronor i alla fall…
Fru Fridén var lång och mager. Förr hyrde morfar och mormor hos Fridéns. Men det fanns vägglöss i kåken. Usch, jag minns hur hemskt det var den gången jag sov över hos morfar och mormor i det där vägglöss-boet! Jag hade fått en bit av förhuden på snoppen bortopererad och hade just kommit hem från sjukhuset och skulle bo hos mormor och morfar tills mamma och pappa skulle komma och hämtade mig.
– Ditt lilla ollon har växt, sa mamma. Snoppen fick inte plats i sitt fodral längre.
I alla fall minns jag hur hemskt det var, då jag hade kommit från sjukhuset och skulle sova över hos morfar och mormor. Snoppen som sved och vägglössen som bet så det var nästan omöjligt att somna!
Och sedan; dagen därpå, då jag låg på den uppbäddade höga sängen i lilla kammaren. Ja, jag minns som det vore igår, hur det sved som eld i snoppen – särskilt när jag kissade i pottan. Precis allt minns jag. Den blommönstrade smutsgula tapeten. Den gammalmodiga taklampan. Minns barnrösterna som trängde in utifrån. Och kammarfönstret genom vilket jag såg en husgavel med trasig rappning på andra sidan gatan. Ibland blev barnrösterna så höga att de överröstade mormors svaga nynnade från köket. Och snoppen sved och sved. Och när jag pinkade sved den så hemskt att jag måste skrika!
Men allra bäst minns jag skräcken då den där tjocka mongolida Emmy Åman, som jag var så rädd för, kom in i rummet. Den nötta kappan satt som ett svart pansar runt hennes väldiga kropp. Och på skulten bar hon en rundkullig hatt med en lång sylvass hattnål i!
Minns hur hon lutade sig över sängen. Hur hon grinade med sin tandlösa mun. Och hennes ansikte som var alldeles inpå mig. Och det stank om hennes andedräkt, och hattnålen var nära att fara rakt in i ögonen på mig!
Men värst ändå var nog vägglössen. För ansiktet försvann och svedan i snoppen domnade. Men vägglössen bet och bet!
Morfar försökte allt möjligt mot vägglössen. Såpa, sabadillättika, rödsprit och fotogen. Blåsprit med tror jag. Men inget hjälpte.
När de hade flyttat till änkan Johanssons hus blev det bättre. Visst var kåken kall och dragig, men det fanns inga vägglöss.
När det blåste gnisslade gatlyktan utanför köksfönstret. Och den där andra lyktan som hängde i en kabel mitt över gatstumpen mellan Vulkis och Stenhuggeriet slängde hit och dit och fick fönstren att blinka och gravstenarna att flämta som spöken i höstkvällen. Medan ljusfläckar och skuggor jagade varandra över väggarna.
Längst bort är Kungsgatan. Då och då skumpar en bil förbi. Ibland syns hästar med flakvagnar på släp. Eller hästar som drar små höga vagnar med bara två hjul. Oftast är det gubben Bolin som kör förbi med sin gamla trötta häst.
– Den där är en riktig snåljåp, säger morfar. Du skulle höra hur han gnäller! En tömlycka kostar mycket den, härmar morfar. För att inte tala om körkarlen!
Utanför fönstret blänkte Munksundsgatans nötta kullerstenar. Husen efter gatan hade portar och prång och allt var gammalt och eftersatt.
Rallingen. Tant Julia. Nisse Svensson. Sian. Pjatt-Olle. Gubben Krigström…
– Både bra och dåligt folk, sa morfar.
Jag minns när de grävde ledningar efter Munksundsgatan och fick upp en massa ben och dödskallar! För att det hade legat en kolerakyrkogård där för länge sedan.
I alla fall var den där råa finnen, som jag glömt namnet på, med och grävde. Och varje skalle som kom upp sparkade han till som om det varit fotbollar! Mot grunden på Fridéns kåk studsade de. Somliga sprack så tänder och käkar for åt alla håll!
– Han är ett råskinn den där, sa morfar.
I huset nedanför där mina morföräldrar bodde, det som låg till vänster när man kommit över Lilla-bron, såg jag en död gumma!
– Jag ska bara svepa ett lik, sa mormor. Stanna du, jag är snart tillbaks, så ska vi äta sen.
Svept lik hade hon gjort ända sedan ungdomen. Hon hade det inre lugn som behövdes, och tanken på livet och döden var så naturlig för henne. Bara svepa ett lik, så ska vi äta sen…
Men jag smög efter, för jag hade aldrig sett ett lik och var nyfiken. Och när mormor gick in genom den där porten nedanför deras egen port, smög jag efter. Jag smög så tyst jag kunde för att inte gårdsgruset skulle knastra under sandalerna.
Till höger innanför porten öppnade mormor en dörr, utan att märka att jag var strax bakom henne. Men när hon sköt upp kammardörren och jag såg den döda ligga i sängen där inne med gulvit hy blev jag vettskrämd och sprang därifrån. Dödsförskräckt var jag!
Och då jag var tillbaks till morfar och mormors gård kände jag mig fortfarande rädd. För den dödas ögon hade stått vidöppna och stirrat rakt på mig! Och jag tyckte jag hade liket i hälarna då jag stod vid tröskeln till vedboden där morfar satt och snickrade.
Han höll på med en liten väderkvarn och var så inne i arbetet att han inte märkte hur skräckslagen jag var.
Väderkvarnen var nästan klar och jag glömde den döda, för morfar pillade just dit en vevstake på en remskiva inuti kvarnen.
– Den här har jag gjort åt dej pyrril, sa han och snurrade på väderkvarnsvingarna. Och då gungade gubben och gumman som satt i varsin ände av gungbrädet som gick rakt igenom kvarnen.
Upp och ner, upp och ner, gungade de. Och det såg så roligt ut att man måste skratta. För då visste man att man hade världens duktigaste morfar. Och väderkvarnsvingarna snurrade fort, fort! Och gubben och gumman gungade som tokiga. Och morfar var så glad att han måste skratta han med, där han satt på huggkubben med väderkvarnen i knäet.
Ja, morfar skrattade så mustaschen flög rakt upp. Och i ljuset från dörren glänste den rödmålade väderkvarnen. Och morfars ljusblå basker hade ett lysande solband tvärs över. Och klockkedjan blänkte och det lyste i gubbens ögon där han satt så glad och stolt med väderkvarnen framför sig. Han påminner faktiskt om en gammal kosack!
Jag har tänkt på det många gånger – att han faktiskt liknade en kosack. Men det var långt efteråt jag tänkte så. Den där gången med väderkvarnen visste jag inte ens vad en kosack var för något. Visste bara att jag gillade morfar. Humorn. Äventyren. Gillade den där spjuveraktiga buspojksblicken bakom rundbrillorna. Gillade den grå mustaschen och näsan han brukade trycka mot min och skoja att vi skulle: ”krossa näsorna”! Gillade hans röst, hans händer. Ja, hela gubben gillade jag!
Och det är i juli, och från vedboden ser man den stora kommunala gräsmattan. Från gårdsplanen breder den ut sin grönska, ända bort mot klosterruinen. Och pissplanket på andra sidan gården är också grönt där pisset har runnit och luktar illa. Precis som ån, som ligger blank och fet ett stycke bort.
Vid dammbordet fanns pankor och mörtar som man kunde meta upp på brödkulor!
– Hurra, jag har fått en fisk i da´! ropade man och sprang in till mormor med pankorna och mörtarna. Och mormor nynnade medan hon steker dem mörkbruna. Och morfar tyckte att det var skaplig mat fast fiskarna var som nålbrev och de vassa benen stup i ett fastnade i hans tandlösa mun. Men jag ville inget ha. För pankorna och mörtarna smakade illa – sött och unket och dy på samma gång!
Men i köket vaggar mormor omkring på sina bensårsben och nynnar visor. Och i vedboden har morfar just börjat tillverka en ny väderkvarn.

Författare: Dan Larsson