Monahanie Maggie – en roadstory

Post 62 of 165
Monahanie Maggie – en roadstory

Jag har faktiskt ägt en sån här bil, en Mercury Meteor Comet, årsmodell 1963. Vi köpte den i Monahans, Texas för 125 dollar och den tog oss  till San Fransisco, Kalifornien.

Så här gick det till:

Tumbleweed är underliga växter, stickiga bollar av torrt ris. Och så rullar de iväg med vinden, helt rotlösa.
-Dust devils, they’re mean  bastards, sa den gamle okien och stirrade på något som fanns inom honom.

Ansiktet tycktes torkat av blåst. Två gånger trampade han på kopplingspedalen och Klonk! där gick ettan in. Han sköt tillbaka baseballmössan, stampade på bromsen och lastbilen stannade med ett stön på vägrenen.
Det fanns massor av ”dust devils” där han släppte av oss. Elaka? Vi fick ingen förklaring. ”Monahans , Texas” viskade en skylt en bit bort. Landskapet var helt platt. Vid horisonten skymtade några oljeborrtorn som rörde sig upp och ner likt mekaniska urtidsödlor.
Tänkte på mannen som försökte sälja en sådan pjäs till oss på en bar, någonstans längs vägen.
-You should get in to some heavy wildcat drilling.
Han smuttade på sin drink, bärnstensgul och så skiftade den i rött när solens sista strålar nådde glaset.
-I promise you’ll become millionaires.

Vi ville gärna bli miljonärer, fast vi hade inga pengar till insatsen och så hade vi bråttom hem.

Flaskan var halvfull, Southern Comfort,  samma slisk som Janis Joplin höll sig flytande på.

”Busted flat in Baton Rouge I was waiting for a train…Bobbys thumbed a diesel down, and it took us all the way to New Orleans ”

Hennes hit ville inte lämna mig ifred. Vi hade också liftat från Baton Rouge, Louisiana. I New Orleans hamnade vi mitt i ett begravningsfölje, folkmassan böljade i takt med buckliga tubor och saxofoner som lät som grisar på slaktbänken, vi såg helgonen marschera in i kyrkan och kroknade i baren på Sweet Lorraine’s .
På den lilla scenen stod en albino med en Lucky Strike i mungipan, paketet stack upp ur bröstfickan. Bandet började spela. De tassade försiktigt omkring honom, så fimpade han på golvet, tog upp sin klarinett, riktade den mot himlen, fick kontakt och det var som en spark rakt i magen. Allt var fortfarande möjligt.

Så många intryck. Fem månader på drift i Sydamerika hade satt sina spår. Och så längtade jag efter Debbie. Hade jag något annat att erbjuda henne än min egen förvirring?

Jag tog upp en tumbleweed. Stickig och rotlös. Fast bestämd att föröka sig i ett landskap som för längesedan slutat hoppas på regn.
-Drifting along with the tumbling tumbleweeds.
Jeff sjöng för molnen och dansade en krigsdans på motorvägen.
En skallerorm ringlade över asfalten. Jeff spottade och träffade den mitt mellan ögonen. Ormen skallrade med svansen och gjorde ett utfall.

Jag tänkte på männen som gav oss lift strax utanför Tallahassee. Lika slitna och stukade som sina cowboyhattar. Bilradion spelade country.
”On a sunday morning sidewalk, wishing lord that I was stoned. There’s something in a Sunday that makes a body feel alone.”, raspade Kris Kristofferson. Alla hängde på med röster märkta av tobak och happy hours. Det var deras liv låten handlade om.

-I stepped on the Devils tail.

Roy, som satt bakom ratten,  sänkte musiken med högerhanden. If I ever get out of this mess I’m gonna buy me a fifty dollar Stetson and a six pack.

Han serverade sitt livsöde i små portioner, ackompanjerad av torkarbladen mot vindrutan.

För många år sedan träffade han en svart kvinna, en riktig skönhet, det glimtade till i hans ögon när han talade om henne. De fick en son, hans namn var J.C, en god människa som det gått snett för. Nu satt han inspärrad på Leon County Jail.

-In for life, but I swear to God he’s innocent.

Nyligen hade Roy kommit på sin kvinna med en annan man, ett skott gick av och nu var de på väg mot Mexico.
-Didn’t kill the fucker, but he was in pretty bad shape.

Plötsligt exploderade ett däck. Roy stängde av motorn och det blev tyst i bilen. Motorvägarnas ödslighet knackade försiktigt på de spruckna rutorna.

De övriga verkade helt handfallna, men Roy hade genast en plan. Han skulle lifta söderut och försöka hitta en bensinstation där han kunde byta sin klocka mot ett däck.

Vi skakade hand och fortsatte i motsatt riktning .
Det var igår, eller i förrgår, eller möjligtvis i förra veckan. Dagarna flöt samman.

Skallerormen ringlade ihop sig, gjorde ytterligare några kast med huvudet och försvann ner i diket. Skuggorna växte och småjävlarna rullade i vinddraget från en av vägarnas dinosaurier. Chauffören vevade ner vindrutan och gav oss fingret.

-Fuck you man!

Våra skrik drunknade i ett moln av dieselrök. Solen snuddade vid horisonten och bredde ut sig som en röd manet, och himlen ovanför blev klarare och mer levande än förut.

Mörkret smekte våra kinder och vi kröp ner i sovsäckarna intill vägen och väntade på sömnen. Någon kom fram till mig, jag antar att det bara var natten. Den höll om mig och jag drömde om en orm som ömsade skinn.

Nästa dag attackerade hungern med sina rovfågelsklor och den enda mat vi hade i ryggsäckarna var en burk jordnötssmör. Till slut gick den bruna geggan ner. Den var som klister i halsen.

Jeff berättade om sin kompis Doc, som börjat läsa filosofi på universitetet. Han hade hoppat på godstågen tvärsöver Kanada i bästa Woodie Guthrie stil.
-Dom kröp in i en godsvagn full av kor. Annars hade dom frusit ihjäl.

Kylan kändes som en dröm där vi stod med solens hånskratt i ansiktet och försökte beveka motorvägarnas riddare. Nu var det vår överlevnad det handlade om. Funderade till och med på att klippa håret, men där gick gränsen. Någon slags självrespekt måste man ju ha.

I två dagar hörde vi långtradarna råma på väg förbi denna gudsförgätna håla. Vi hann till och med vänja oss vid grinet från den prärievarg som någon spikat upp på en staketstolpe en bit bort. Men till slut gav vi upp och gick in till Monahans. ” Population 3248″, stod det på  skylten.

Gud hade inte glömt stället. Han bodde där.

Vi klev in på en bensinstation, som luktade rootbeer, donuts och olja. En spyfluga kämpade för sitt liv i en bananasplit på disken.

Var kunde vi köpa en begagnad bil? Pojken som skötte stället såg ut som en cowboy, som blivit kastad ur sadeln och håller på att kravla sig upp igen. Han tog av sig hatten, en svart Stetson, och berättade att det fanns en Used car dealer i andra änden av stan. En bit att gå, men vi kunde få låna hans bil.

Äntligen en god människa i denna hårda värld! Vi tackade och drog iväg med hans kärra.

West Star hette firman. Bakom kåken stod ett bilvrak på fälgarna, en Mercury, Meteor, Comet, 1963 års modell. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Den skulle bli vår för 125 dollar, förklarade försäljaren, som hade mörka solglasögon och en fet guldring på höger lillfinger. Han kvävde en gäspning och tände en ny mentolcigarrett på fimpen av den gamla.

Jeffs farsa rökte också mentoltaggar och sålde begagnade bilar, fast i ett fattigt mexikanskt grannskap i San José, Kalifornien. Jeff hade hur som helst lite kunskaper i ämnet. Han visste hur man kollade om det fanns sågspån i differentialen.

-OK, vi kör, sa han.

Det tog en bra stund innan däcken var pumpade och mannen med guldringen hade fått igång motorn.
-Had too much yesterday, mumlade han ursäktande, halvt för sig själv.
När vi kom tillbaka till bensinmacken hade det redan börjat skymma.

En tornado jagade över pojkens ansikte. Han hade trott att vi hade stulit hans bil och hade redan ringt polisen. Det underliga var att han nästan bad om ursäkt, fastän allt var vårat fel.

-Häng med hem så bjuder morsan på middag, sa han till sist.

En korsfäst Jesus, med blodet drypande ur såren från törnekronan, blickade ner från väggen i köket. Han var naken så när som på trasan runt höfterna.
Middagen började med bordsbön. Jeff och jag utväxlade ett diskret leende och knäppte händerna.
-Pass the black eyed peas, sa pappan. Efter äppelpajen tog mor i huset till orda.
-Now boys, have you heard about the Lord?

Det tog en bra stund innan hon hade gått igenom hur törnekronan hamnat på Jesus huvud, den heliga treenigheten och risken att hamna i helvetet. Vi nickade intresserat. Nej, i den eviga elden ville vi ju för allt i världen inte hamna.

Mätta och nyfrälsta tog vi farväl och gick ut till vårt vrålåk, som väntade på att ta oss ut i texasnatten, ljummen och full av löften. Stjärnorna gnistrade så hårt att det gjorde ont. Långt däruppe fanns Mercury, vår egen himlakropp.

Avfärden var inte särskilt diskret. V 6:an vrålade och vi insåg att fanskapet inte hade någon ljuddämpare. Vi hade inte mer än passerat ”Monahans city limit” förrän ett annat välbekant ljud skar igenom natten. Jag hade hört det i mängder av amerikanska deckare.

Det tog en stund innan de insåg att bilen var betald och inte den som anmälts stulen av pojken på bensinmacken.

-Now get the hell out of here and get a haircut.

Den störste såg mig rakt i ögonen och fingrade på sin Smith & Wesson. Märket på hans skjorta förkunnade att han representerade lagen.

Tydligen hade han glömt bort ljuddämparen, eller rättare sagt vår brist på en sådan. Men det fanns fler poliser längs Route 66 som skulle ha synpunkter på vår kära Mercury Meteor Comet, som fick heta ”Monahanie Maggie” och med tiden kort och gott ”Maggie”.

Hon var en stolt kvinna om än aningen lynnig. Mullrade glatt och gav fullständigt fan i var vi befann oss eller vem vi hade i hälarna.

Varje gång vi såg en bil med texten Highway Patrol på dörren så dröjde det bara något minut innan en siren gick igång. Vi fick något som kallades fix it tickets. Alla hamnade i en hög i handskfacket. För att slippa oväsendet köpte vi bomull och stoppade i öronen.

Efter Flagstaff gjorde vi en avstickare till de enarmade banditernas förlovade stad,  såg jätteskylten ”Welcome to fabulous Las Vegas” och Maggie brakade loss på alla cylindrar. Det kändes riktigt högtidligt.

Därifrån var det raka spåret till San Fransisco. Nej förresten, så där rakt var det inte. Maggie hade också en oroväckande tendens att hosta i uppförsbackarna och hon blev nog lite yr av värmen i Death Valley.

-Kom igen nu, för helvete, vi är snart framme, sa jag och klappade på instrumentbrädan.

Av instrumenten var det bara cigarettändaren som funkade riktigt bra. Värmemätaren visade på noll grader, trots att Maggie svettades som en maratonlöpare framför målsnöret. Radion knastrade oftast, men just nu var ljudet kristallklart.

Vi hade fått in KFRZ. ”Drivning that train, high on cocaine”, sjöng Grateful Dead. Plötsligt bröts musiken. En nyhetsuppläsare berättade att NASA hade skickat upp ett obemannat rymdskepp till Mercury (Merkurius på svenska), solens närmaste granne.

-Far out! That’ s Maggies planet! jublade Jeff.

Maggie svarade med ett illavarslande pysande.  Jag trampade på bromsen och slog upp dörren. Hettan bet mig i kinden.

-Hon lugnar sig snart, sa Jeff. Vi måste bara vänta lite.

Vi väntade tills det blivit mörkt och sedan började vi dricka öl och till slut hade vi gjort upp en eld intill en klippa. Som tur var hade vi ved i bageluckan. Här fanns inte en pinne, förutom några enstaka tumbleweed. De såg rätt beskedliga ut.

Elden dog ut och Vintergatan kom närmare. En prärievarg ylade i fjärran och vi låg på rygg i våra sovsäckar och betraktade skådespelet. Var i myllret fanns Mercury ? Där någonstans hänger mitt hjärta, sa Jeff.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer röka marijuana , men kunde inte stå emot när han rullat en joint.
Vargens ylande ekade i natten och växte sig allt starkare, jag blev mannen i Edward Munchs målning och paniken närmade sig på klapprande stilettklackar och plötsligt ramlade en stor, röd sten rakt ner i den pyrande askan. Klippan hade spruckit av värmen.
Om klippblocket ramlat en halvmeter österut hade vi varit döda.

Vi sov inget vidare och innan solen gått upp bakom de taggiga bergen hade vi väckt Maggie. Jag vred på tändningsnyckeln och hörde kuggdreven rassla; motorn tände och stannade och tände igen. Lite mer gas och hon var tillbaka från de döda.

Hon morrade glatt och snart var vi ute på vägen. Många timmar senare plockade vi upp en liftare som drömde om att göra en ”fur-burger”. Av honom lärde jag mig att om man inte förstår ett uttryck så kan man utgå från att det handlar om sex.

Vägen var ett rakt streck som nådde ända fram till horisonten.  Timmarna var som gummiband och jag höll hårt i ratten. Det blev tyst i bilen. Debbies leende skimrade och klipporna längs vägen dansade förbi. En sirén skar igenom tystnaden. Jag ryckte till och såg en Highway Patrol i backspegeln.

-Have you been drinking sir? frågade en konstapel med hängmage och en mun som ett arsel. Han påstod att Maggie hade krängt från vägens ena sida till den andra.

Polisen stoppade pilotglasögonen i bröstfickan, böjde sig mödosamt ner och ritade ett streck på asfalten. Jag gick längs linjen utan att vingla det minsta och vi fick åka vidare.

Vi tog oss hela vägen till San Fransisco. Där sålde vi Maggie för 150 dollar, i sann kapitalistisk anda.
Innan försäljningen städade vi henne noga. Då hittade jag, längst in i bagageluckan, en liten tumbleweed. Hur kom den dit?

-Spooky, sa Jeff.

Rymdskeppet då? Det som åkte till Maggies planet? Data strömmade in till NASA enligt planerna fram till 1975. Därefter blev kontakten mer sporadisk. Sista brevet från rymden kom 2005. Sedan dess har tystnaden varit oändlig.

Men skeppet lär fortfarande finnas kvar därute i mörkret. Om vår egen Merkurius, kära Maggie, också lever är mer osäkert.

”The dust devils” gör det definitivt. I februari förra året rapporterade The Gazette i Colorado Springs om tumbleweed, ”stora som strutsar”, som blockerat vägar, pluggat igen kulvertar och till och med begravt hela hem.
Vad var det han sa den gamle mannen som gav oss lift till Monahans, Texas?
-They are mean bastards.

De lär tillhöra vinnarna när jorden blir varmare. Jag köpte i vilket fall en Stetson. Den kostade lite mer än 50 dollar. Pengarna räckte precis till den, och en sixpack .

Text & foto: Bertil Håkansson

Monahanie Maggie – en roadstory
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

, ,

Meny