Skuggan av ett mörker

Post 60 of 164

Författare: Agnes Rehnman

Gustaf hade alltid betraktat sig själv som en stabil människa både privat och i sitt arbete. Han kom till jobbet punktligt med goda tidsmarginaler, arbetade effektivt, omtyckt bland kollegor och överordnande. Privat så umgicks han med en mindre men sammansvetsad skara barndomsvänner. De träffades regelbundet för att ta en öl, spela innebandy och ja, hänga såsom vänner gör. Ibland följde hans sambo Erika med också. I det stora hela så var han nöjd med sin plats i livet, han hade ett omväxlande yrke, goda vänner, en sambo (framtida fru) vid sin sida och ett allmänt lugn som låg över honom.

En av hans filosofier var att vårda sin egentid, den där promenaden en tidig helgmorgon eller att få komma ut på ett öppet fält, stanna upp och bara andas. Existera här och nu utan att något annat störde. Det var den lilla delen av vardagen som gjorde att han kunde fungera i den sociala sfären som genomsyrar samhället. Trots att han var i balans med sitt liv, nöjd och hade det bra så var det något som hade börja gnaga i honom inombords utan en speciell anledning, men det var som att när han stod där på det öppna fältet och andades var det som att han egentligen inte var där. En underlig känsla som aldrig hade slagit honom innan. Det var som ett mörker som omslöt sig runtom och grävde sig allt djupare. Ju mer han tänkte på det så accepterade han sina tankar. Det var väl bara en livskris.

Allt eftersom tiden gick så började sömnen bli lidande, oregelbunden och ibland helt frånvarande. Så fort han stängde ögonen så kom det där mörkret och greppade honom. Det tog ett kraftigt tag, kastade hans medvetande som hela tiden var vid liv ner i den allra djupaste avgrunden. Den stora frågan ”varför?” ställdes och plikttrogen även här sökte Gustaf förgäves efter svaret. Hur djupt han än grävde, famlandes, snubblandes, irrandes, vilse i sig själv på jakt efter något som tycktes vara den heliga graal så fanns det inget att hitta. Det var tomt, förutom de röster han började höra. De konverserade till honom, försökte föra en slags dialog på insidan men allt han kunde urskilja var en kakofoni av röster från okända män.

Veckor gick och Gustaf blev alltmer distanserad från den verklighet han levde i, de okända rösterna han hörde började låta som hans egen. Vad var ens verkligt? Han hade börjat inse att allt omkring honom bara var en fasad, arbetet, vännerna, sambon… Allt. Hans existens uppenbarandes som ett skal fyllt med oändliga kopior av sig själv som istället för att träda fram och fylla ut skalet så rev de varandra i stycken, lappades ihop och började om igen. Den gnagande känslan var numera något som hade exploderat för att sedan tyna bort och inte brytt sig om att resa sig ur askan. Det som händer det händer, Gustaf var likgiltig.

Vännerna, kollegorna och framförallt Erika började ifrågasätta Gustafs hälsa, ”hade det hänt något?”, ”hur mår du?” Osv…Som på automatik så svarade Gustaf att han bara var lite trött, arbetat för mycket och att allt var bra. Ord kom från hans mun men hans ögon talade om annat, om de ens talade alls. De sägs att ögonen är fönstret till själen, hos Gustaf var det helt tomt. Bara ett mörker som letade sig utåt.

Han slutade att umgås med folk, gav upp arbetet, blev tillsynes katatonisk. Det som en gång var fanns nu inte mer. Hans klara blåa ögon mattades ut och antog en svagare nyans, den brunbrända kroppen bleknade i rask takt och det tjocka blonda håret ersattes med gråa strimmor som lossnade av minsta vindpust. Det tog inte lång tid för denna extraordinära förvandling att ske. Gustaf brydde sig inte heller, det kändes som det var menat att hända.

Erika hittade honom efter att ha varit bortrest på en affärsresa liggandes i sängen stirrandes i taket med de kalla matta ögonen muttrandes ” här är jag, men jag borde inte finnas”. Hon blev förskräckt, tänkte att denna varelse som ligger framför henne kan inte vara Gustaf. Men det fanns någonting där som gjorde att hon kunde identifiera varelsen som den man hon levt med i alla dessa år. Hon närmade sig honom med försiktiga steg, han repeterade ständigt ”här är jag, men jag borde inte finnas” orörlig stirrandes i taket. Den kontakt Erika försökte ta passerade honom obemärkt ända till hon tog ett kraftigt tag om hans handled och han vred huvudet med en hastig rörelse så hans blick mötte hennes. Hon kastade sig bakåt och slet bort sin hand. Hans tomma ögon skar rakt igenom henne och för en kort stund så kunde hon se rakt igenom honom, ensamheten. Trycket blev för stort och hon brast ut i ett gällt skrik.

Det som en gång var Gustaf reste sig upp och började röra sig bort mot dörren, hela tiden med blicken fäst på Erika. Hans spruckna röst ekade i rummet ” Jag går nu, för jag finns inte.” Erika ville bara att allt skulle vara över, att denna panikkänsla som låg över henne försvann. Tårarna rann i samma takt som hjärtat bultade och hennes lungor kämpade med att syresätta kroppen. Hon blundade för en kort sekund och hörde hur ytterdörren stängdes, hjärtat lugnade ned sig och helt plötsligt som kände hon frid, undrade vad hon gjorde på golvet.

Ut i natten vandrade han, in i mörkret sällskapad av de mörbultade versionerna av sig själv vars röster hade nu tystnat. Även han skulle få känna absolut frihet och lättnad. Skuggan förde honom längre in och han slutade att existera. Nu fanns han inte mer.

 

Skuggan av ett mörker
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

,

Meny