Året var 2007 och jag hade klippt mitt hår i en bob frisyr, en sådan där kort klassisk frisyr som flygvärdinnorna ofta har i filmerna. Håret var färgat i en stark rosa färg och det gick inte att missa mig. Jag lät alltid föna mig på morgonen så varje hårstrå låg på sin plats. Huset jag bodde i var stort och bilen jag körde var årets modell som jag hade handplockat med egenvald inredning. Mitt liv var ett som de andra drömde om. De andra drömde, men inte jag.
Jag stod en dag på skjutbanan, det var augusti och solen var så fruktansvärd varm. Jag hade på mig orangea hörselskydd och de skar sig mot mitt hår. Jag ville inte vara där, jag hade en avsky för vapen. Bredvid mig stod en man med ett stort gevär som lät högt. Jag var obekväm med mentaliteten jag befann mig i. Jag ville inte vara där, inte alls. Han sa att jag ändå skulle, som om jag inte hade något val. I handen höll jag hans nya vapen, en nio mm semiautomatisk. Den var laddad och jag svalde högt när jag förstod att min tid var inne. Mina ögon letade sig in i hans blekblåa, de bönade honom om att få slippa, men blicken jag fick till svar var spänd och jag hade inget val mer än att lyda.
Inombords hörde jag vartenda hjärtslag, hur min puls var snabb och allt jag tänkte på var att andas. Jag höll pistolen emot måltavlan, siktade i mitten, koncentrerade mig. Jag stod stadigt och fokuserade på att marken fanns precis under mig. Ett djupt andetag, så djupt så lungorna spändes. Samtidigt som luften lämnade kroppen tryckte jag på avtryckaren, skott efter skott tills det var slut. På marken där mina fötter befann sig iklädda gula converse skor, studsade de tomma hylsorna. Det gick fort och det lät. Mina öron hörde ett tjut och inombords skakade jag.
Jag koncentrerade fortfarande på min andning och på marken.
Jag hade nu gjort det som han bett mig om, jag hade varit duktig, trodde jag.
Hans ansiktsuttryck var förändrat. Den grymma kaxigheten var som bortblåst. Det fanns inga spydiga kommentarer att säga, inget elakt skämt. Det fanns tystnad, en ljuv sådan. Bekymmersamt tittade han på måltavlan, han såg orolig ut. Jag slapp vara på skjutbanan, jag slapp skjuta mer.
Året gick och min mage började växa, igen. Jag tonades ner och blev väl insatt i den roll jag skulle ha. Vi flyttade till ett större hus, köpte en större bil, årets modell igen.
På kvällarna gick jag promenader med barnen, berättade om ett annat liv, ett liv där inga ramar existerade och jag bad till Gud om att få komma därifrån. Hunden släppte vi lös och den sprang fri emellan oss.
Lili föddes och jag valde hennes namn med omsorg. Hon döptes efter Lilja Brik, en kvinna som slog sig fri och blev en inspiration till världskända män. Men det berättade jag aldrig för honom, för honom hade jag drömt hennes namn, för honom var det Gud som valt det.
Året var nu 2009, jag stod och diskade grytor efter att ha lagat middag. Så som jag alltid gjorde vid den tiden. Bordet var dukat och jag inväntade hans hemkomst. Ovanför vasken fanns ett fönster fyllt av örter som jag odlat. Jag fann mig själv stå där drömmandes och tittandes på det enormt stora citronträd som växte i trädgården. Dess blad som speglades i poolen, och de stora saftiga frukter som den gav mig. Som jag älskade det trädet, det kändes som de hade växt där för mig, som om någon hade vetat att just jag skulle bo där.
Inombords visste jag att jag skulle slå mig fri, att jag i hemlighet skulle planera. Jag spenderade oändliga många timmar i terapi där jag lärde mig att spela ett skådespel. Hur jag gömde mina känslor och höll uppe en fasad. Hans mamma lärde mig med noggranna instruktioner att stryka hans skjortor rätt. Jag lärde mig att passa in och inte ta plats.
Det fanns inget att be om, jag hade redan allt. Mitt hår var alltid kort, så som han gillade det, men aldrig mer rosa.
Plötsligt kände jag vinddraget emot mitt huvud, hur mitt hår flaxade till. Jag såg sprickorna i fönstret och hur det sedan krossades framför mig och en millisekund senare jag hörde smällen. Jag var lugn men mina öron hörde hur jag skrek. Jag var i chock och jag förstod först inte. Allt gick i slow motion, mitt liv, min kropp, mina tankar, jag visste inte vart jag befann mig. Jag var frusen.
Bakom mig fanns en vägg med ett hål i och bakom den stod han. Hans vapen var varmt och det luktade skarpt efter hans skott. Jag var inte ledsen, men mina ögon grät ändå. Jag mindes på skjutbanan hur jag hade skjutit mitt i och han alltid bredvid. Hur hans avund hade speglat sig varje gång han hållit i just det vapnet, hur han hatade mig för det.
Jag hade livet som de andra drömde om.
Det var fortfarande mörkt, klockan var fyra på morgonen. Jag minns fortfarande hur jag förberett bilen med allt jag skulle behöva. Min drivkraft, mitt beslut, min framtidsvision, ja det skulle ske idag. Jag skulle åka, snart, utan sömn, utan något förutom kärleken.
Jag minns hur jag körde, bilen hade jag hyrt, den var inte min. Det var tidig morgon och jag kände dofterna av motorväg och träsk. Det var inte ofta det var kallt men det var småkyligt då. Innan solen gick upp.
Sedan utan förvarning kom den, solstrålarna visade sakta upp sig långt där borta framför oss. Vi var på väg, vi skulle dit, till solen, till vårt liv. Nyanserna av orange och gult i mörkret, det varma kom nu.
Mp3n som var kopplad till stereon spelade chemical brothers- setting sun, och det bästa av låten spelades precis när man såg halva solen. Det var vackert. I det ögonblicket kände jag mig hel. Jag kunde inte sluta nu, jag var energifylld, jag var en del av världen, den världen jag ville tillhöra. Jag var på väg, på riktigt, inte bara i tankarna utan på riktigt. Jag var omsluten av träskmark och alligatorer och jag visste det var sista gången på väldigt länge som jag var det.
På vägen började jag säga hej då till allt, till de tropiska frukterna, till Arizona dryckerna som jag jämt köpt för 99 cents på bensinmackarna, till Wal-Mart som hade öppet dygnet runt. Jag skulle inte kunna storhandla två på natten längre. Jag skulle leva i ett annat samhälle.
Jag tänkte på den familjeidyll jag upplevt, på den fanatiskt religiösa period jag genomgått. Inte förstod jag då att jag levt för andra, det såg jag aldrig. Inte såg jag hur mycket av min tid jag spenderat för andra utan att be om något tillbaka, inte såg jag mig själv. Jag såg bara vad som värkte inombords, vad jag längtat efter. Min kärlek uppenbarade sig, det jag som varit bortglömt.
I Miami hade jag lyckats få en tid till att göra ett akut pass åt Lili. Jag skulle vara där klockan nio. Jag avskydde att köra i Miami, men idag kändes det som en rolig utmaning. Jag hade kontroll över allt. Barnen var lyckliga och lätta att handskas med, jag var lugn. Det var vår tid nu, det var sommar som alltid. Vem älskar inte solen? Jag hade ju levt i ett rike av solsken, tropiska frukter och familjelycka. Vi hade upplevt det som fanns här, stränderna, människorna, vapnen, dofterna, kackerlackorna och alla miljontals ödlor. Vi hade badat i december och matat hundratals fåglar på stranden. Men då var det juni och för varmt att ens vara utomhus en längre tid.
Jag hade inte ens befogenhet att få ett pass till Lili utan min makes godkännande men som ett förutspått mirakel fick jag det ändå. Jag visste det hela tiden, som om Lili själv hade åkt till mig ifrån framtiden och berättat att det var värt alltihopa. Jag visste att vårt liv skulle förändras.
Vi åkte dagen efter, huset var tomt nu. Allt var sålt, allt var borta. Jag såg aldrig tillbaka, jag sa inte ens adjö, inte till någon, vi bara försvann.
Jag minns att jag var bedövad från smärta, hur inget gjorde ont. Inte när jag kom till realisationen att när jag väl steg av tåget i Malmö hade jag ingenstans att åka. Jag hade inte berättat för någon att jag kom. Det var den mest ihågkommande känslan jag haft, jag var planlös, fri och precis där jag ville vara. Sju resväskor och tre förvirrade barn som hörde sin mamma prata ett språk de inte förstod. Det var precis som om vi fortfarande satt kvar i bilen på väg ner till Miami. Solen gick fortfarande upp, vi var fortfarande omringande av dennes strålar. Vi levde i ögonblicket och det var vackert, för vi levde.
Sedan var resten surrealistiskt, hur jag tog taxi till Herr Möller, han som hade stått på stationen och gråtit efter mig sex år tidigare. När jag slog in koden till hans port var det precis som det var igår jag hade varit där senast. Min cykel fanns kvar. Han såg likadan ut och var lika snäll som jag mindes. Resten minns jag i känslor.
Känslan när jag köpte en telefon och ringde Micke som då bodde i Malmö och bad han ta sin dotter till parken. Mäktigt, jag var tillbaka nu.
Jag gick ut, tittade på Möllan, tittade på människorna, tittade på allt jag lämnat. Glassfabriken stod kvar, chokladfabriken, KB, folkets park, arabbutikerna ja allt. Allt jag hade längtat efter, ja allt fanns kvar där. Nu skulle jag kunna sova igen, nu var jag hemma. Jag visste inte vart jag skulle men jag visste att jag skulle dit. Hem, mitt hem så som jag skulle skapa det.
De kommande månaderna skulle jag vara mer än en mamma, mer än Victoria, mer än en människa. Jag fixade lägenhet, vi sov på golvet, jag fixade möbler. Vårt första mål mat lagade jag med en gryta och hade min cykelkorg som durkslag. Vi överlevde, det var inte en fråga om att ha allt, det var en fråga om att vara nöjd med tillvaron och ifrågasätta en vad som betydde mest. Vi överlevde inte, vi levde då.
Jag var en problemlösare och mina barn var aldrig jobbiga. Inte då, inte när jag gav dem allt jag hade, inte då när jag drömde om vår egna framtid. Inte då när jag spenderade varenda vaken sekund på att vara med dem, vara deras.
Text av: Victoria Wahlgren