Nelion

Post 64 of 165
Vampyr-novell

Författare: Josefine Nylander

Det hela började då jag en morgon vaknade som helt täckt i lera och blod och det värsta av allt; jag hade absolut inget som helst minne av vad som hänt.Jag tryckte handen mot mina läppar för att hindra mig själv från att skrika rätt ut, därefter flög jag ur sängen och fram till spegeln.

Mitt ansikte var minst lika nedlerat det och kring munnen hade jag vad som snabbt visade sig vara torkat blod, jag kunde knappt röra mig – jag var skräckslagen.Jag skyndade mot garderoben, grävde fram rena kläder och sedan bar det vidare mot badrummet där jag tvättade blodet och leran från mitt ansikte.Jag trodde först det var inbillning då jag kände med tungan hur mina båda hörntänder verkade vassare, spetsigare..jag gick sakta mot spegeln och blottade mina tänder, dom såg verkligen spetsigare ut..inte mycket men en aning.Det var ungefär då som det slog mig, viruset.Det mystiska viruset som just då spred sig vilt genom landet, det fanns inget botemedel ännu sa dom, dock fanns det ett i görningen.Vad exakt innebar smittan? Man förvandlades till något slags blandning av vampyr och varulv sa folk, som en hybrid ungefär, sedan gjorde man hemska saker som man sedan inte mindes därför blev man genast inlåst ”i trygghet” om det skulle visa sig att man blivit smittad.

Jag backade skrämset ett steg bakåt från badrumsspegeln och näst intill föll ihop på badrumsgolvet, det knackade på dörren men jag reste mig inte.

”Jill, är du därinne? Är du okej?”

Jag nickade oövertygat för mig själv, min röst darrande

”Jodå absolut, jag är alldeles strax klar!”

Jag ställde mig upp igen och drog fingrarna genom det trassliga håret.Jag kunde inte berätta för någon bestämde jag mig redan då, inte för en endaste levande själ.

Min hemlighet förblev en hemlighet i två långa månader tills jag en natt blev tagen på bar gärning av ett gäng polismän.Dom riktade sina ficklampor mot mig och gjorde sig redo att dra upp sina pistoler om de skulle behövas, det var då jag vaknade och greps av panik.Jag visste inte vart jag var förutom att det var i en skog någonstans.Framför mig låg en medvetslös kvinna med bitmärken i halsen, jag kände smaken utav blod i min mun, jag skrek rätt ut i rädsla.

”Hon är en av dom, hon bär på viruset.”

Sa en utav polismännen, två stycken andra började försiktigt gå emot mig, den ena med handklovar och den andra med ena handen placerad på pistolen i byxlynningen.Jag backade tillbaka, dom pratade lugnande – försökte få mig att inte sticka men jag vägrade låta mig tillfångatas.Jag började springa, jag sprang så snabbt jag bara orkade trots att jag inte hade några skor.Jag sprang och sprang tills jag slutligen ramlade ihop i leran, poliserna kom snabbt ifatt mig, handklovade mig och förde mig till polisbilen.Jag såg på genom fönstret medan ambulansmännen lyfte upp den medvetslösa kvinnan och la henne på båren.

Jag blev inburad bakom galler efter att ha fått en lugnande spruta som tydligen skulle fördröja en ny förvandling, vad som skulle hända därnäst visste jag inte men jag visste att jag var tvungen att rymma.Framåt den sena kvällen började polisstationen att tömmas och vid ett tillfälle var det endast en vakt som stod placerad utanför min cell, jag visste vid det laget att det inte skulle ske någon rejälare förvandling under natten pågrund av den lugnande sprutan, dock visste jag att om jag lyckades lura i vakten att det skulle ske ändå så skulle jag kanske lyckas skrämma honom så pass att jag kunde gå till attack..men hur skulle jag då ta mig igenom gallret? Det var simpelt, vakten hade slumrat till och nycklarna satt i hans bälte på vänster sida, det var riskabelt – han kunde ju vakna när som helst – men det var värt risken.Jag sträckte ut min ena hand och vinklade armen åt vänster så långt jag kunde tills jag kunde känna nycklarna snudda mot fingertopparna.Med en grimas av den plötsliga smärtan i armen sträckte jag mig ut ännu lite till och lyckades tillslut mirakulöst få loss nyckelknippan från bältet.Då jag väl låst upp så märkte jag hur vakten började vakna till lite, jag greps av panik då jag såg honom långsamt slå upp ögonen och titta rätt på mig.Först så reagerade han inte men då han vaknat till mer ordentligt vilket tog sisådär två sekunder så flög han upp på fötterna och försökte gripa tag i mig men jag hoppade åt sidan och beredde mig på att springa för allt vad jag orkade men smärtan i mina sönderrivna fötter gjorde det omöjligt, istället skrek jag till av smärta av det futtiga steget iväg från vakten och föll ihop på det kalla stengolvet.

”Ja du kommer ingenvart och du ska ingenvart heller för den delen.”

Hånflinande vakten och lyckades den här gången gripa tag i min arm men jag gav honom en stadig spark rätt i ansiktet varpå jag kickade till honom under bältet och såg honom tjuta av smärta och ilska.Det var nu eller aldrig..jag visste att jag aldrig skulle lyckas ta mig därifrån om inte min förvandling helt plötsligt skulle ske,men det verkade inte hända.Då återstod det endast en sak, jag var tvungen att agera som om förvandlingen hade skett ändå, bita honom, tömma blodet från hans hals..Äcklad utav blotta tanken tog jag en av nycklarna i knippan och högg honom rätt i benet, vid det laget hade jag redan lyckats ta mig upp igen och jag stod nu snett bakom honom väsandes mellan tänderna att om han så mycket som rörde sig skulle jag attackera men vakten gav som man kan förstå inte upp utan försökte få tag i mig på nytt, jag hoppade åt sidan samtidigt som jag återigen högljutt jämrade mig åt smärtan i fötterna, sedan lutade jag mig ned över honom, drog ett djupt andetag och lät mina vassa hörntänder gräva sig in i hans halssena.Blodet började genast forsa ned längs min haka och ned över min redan blodiga tröja, vakten skrek så trumhinnorna hade kunnat explodera.Det var då som larmet gick igång.Jag bet igen, djupare den här gången och tog ett steg bakåt medan blodet forsade ur hans hals.Jag förvånades smått över att det inte äcklade mig så mycket som jag först trott det skulle göra.Jag tog batongen ur hans bälte och haltade iväg mot utgången,den plötsliga adrenalinkicken fick mig att lyckas springa.Adrenalinkicken och faktumet att förvandlingen tillslut skedde som om smaken av blod triggat igång den.Jag sprang och sprang och mer minns jag inte.

Då jag vaknade fann jag mig själv i ett gammalt övergivet hus mitt på ett gult fält någonstans i utkanten av staden.Jag låg ihopkurad i ett hörn fullt av smuts, lera och damm.Nyfiken gick jag försiktigt ut därifrån och vände mig om för att se på huset utifrån.Den vita färgen flagade och hängde i stora bitar från dom slitna träväggarna.Fönsterna var sönderslagna och så dammiga så dom knappt gick att se igenom.Jag skrev förstrött mitt namn i dammet med mitt ena pekfinger och blev stående ett tag stirrandes på det medan jag försökte få någon ordning på kaoset i mitt huvud.Jag kom endast fram till en sak just då, nämligen att jag var tvungen att ta hand om mina onda fötter innan det var alldeles försent.

Jag fann ett annat hus inte allt för långt därifrån men det var långt ifrån övergivet, jag knackade försiktigt på och dörren öppnades bara några sekunder senare av en pojke som tycktes vara i min egen ålder.Han såg på mig, bekymrat och frågade om han kunde hjälpa mig med något.

”Jag…jag är vilse..jag..”

Jag visste inte vad jag skulle säga så jag ursäktade mig och vände mig om för att gå, men då hörde jag pojken säga bakom mig-

”nej vänta..inget illa menat men du ser hemsk ut.Vad har du råkat ut för egentligen, ska jag kalla på hjälp?”

”Det är..viruset.Jag blev jagad av en person som drabbats av viruset..”

Det var det närmsta jag kunde komma sanningen just då och han tycktes tro mig för han släppte in mig, presenterade sig själv som Eldin och lät mig ta en dusch varpå han lät mig låna kläder som inte var totalt nedblodade.Vi blev därefter sittandes i köket och för ett tag glömde jag bort allt det hemska, han erbjöd mig en sovplats i gästrummet och jag försäkrade honom att jag skulle klara mig hem själv dagen därpå.

Jag vaknade tidigt nästa morgon med en huvudvärk som kändes dödande och upptäckte att jag satt upp..fastspänd till en stol.Jag försökte ta mig loss men kunde inte.Eldin kom in i rummet, han såg allvarlig men smått skrämd ut och i ena handen höll han ett basebollträ.

”Du ljög, din…det är du som har viruset.”

”Hur lyckades du spänna fast mig såhär?”

Eldin såg förvirrad ut som om han inte ens visste riktigt själv hur.

”Du gick inte till attack..men jag lyckades stoppa dig.Sedan fick jag panik och slog till dig med en bok varpå jag spände fast dig.Utifall att.”

”Men..jag förstår inte..hur stoppade du mig?”

”Det är en lång historia, min historia.”

Eldin la ifrån sig basebollträet och gick fram för att binda loss mig, jag mumlade fram ett tack och blev ståendes mittemot honom i vardagsrummet.

”Du kan inte stanna här och du kan inte åka hem.Ju längre du går med viruset desto värre kommer det att bli, du måste överlämna dig själv det är enda sättet.”

”Jag vägrar.Jag ska klara mig fram tills botemedlet är färdigt och då ska jag få tag i det och bli mig själv igen.”

Eldin skakade uppgivet på huvudet.

”Du förstår inte, du kommer bli vampyr på heltid.Du kommer inte bry dig om något botemedel, det enda du kommer bry dig om är blod.”

Jag kände gråtklumpen i halsen för innerst inne hade jag vetat hela tiden att det inte fanns någon chans om jag inte överlämnade mig själv.Jag skulle bli satt i ”trygghet” tills botemedlet var färdigutvecklat och sedan skulle allting bli bra igen, men det fanns ingen som kunde säga hur lång tid det skulle ta.

”Kom igen, Jill.Jag kör dig till polisstationen, det är för ditt eget bästa.”

”Okej. Kör till.”

Då Eldin parkerade utanför stationen så kände jag nästan för att slå till honom med baseboll-träet (som han i vilket fall som helst lämnat hemma hos sig) och rymma men jag visste att han hade rätt, jag skulle inte klara mig på egen hand.Han följde mig in till stationen och jag berättade motvilligt om viruset och hur länge jag gått med det sedan var det helt plötsligt på liv och död-bråttom.Jag blev ledd ut till en polisbil och Eldin följde med, innan jag klev i önskade han mig lycka till och att jag inte skulle ge upp hoppet, botemedlet skulle fungera då det väl var färdigt.

”Tack.För allt.”

Sa jag och gav honom en hastig kram, jag visste inte riktigt varför.

Efter att vi kört i ungefär en och en halv timme utan stopp så var vi framme vid en stor fängelselik anläggning, jag fick förklarat för mig att det fungerade ungefär som i ett fängelse och att alla andra därinne förutom vakterna bar på samma virus, dom enda jag inte skulle få se var dom vars förvandling blivit komplett..dom var alldeles för farliga.Det var behagligt halvmörkt därinne och min cell var oväntat ombonad, jag fick berättat för mig att min familj och mina vänner skulle bli informerade om situationen och att allting skulle ordna sig.Innan jag somnade in för natten så vandrade mina tankar iväg mot Eldin och hur han kunnat lyckas hindra mitt vampyr-jag mot att gå till attack men jag fann ingen logisk förklaring till det hela.Jag skulle inte finna någon förklaring förän långt, långt senare.

Åren gick men botemedlet verkade aldrig bli färdigutvecklat, vid det laget då jag först hörde någonting om ett fungerande botemedel så var min förvandling redan komplett.Jag hade förvandlats till ”vampyr” – på heltid och satt inlåst i ett mörkt rum utan fönster för solen kunde jag inte längre vistas i.En sen Torsdag eftermiddag lyckades en annan vampyr rymma, han var en av de starkaste men jag visste ändå inte hur han hade lyckats.Han släppte mig och ett par till lös.

Jag sprang som Sonic den natten, det var som om mina fötter glödde.Jag ville inte stanna, inte förän blodtörsten blev outhärdlig.Jag fick syn på en kvinna som var ute med sin hund och jag kunde känna lukten av blod på flera meters avstånd..min hunger var på extrema nivåer vid det laget.Utan vidare eftertanke smög jag mig på henne och bet tag i hennes pulserande halsåder.Blodet forsade och jag kunde inte sluta dricka, jag slutade inte förän hon låg kall och död på den torra asfalten.Jag blev ståendes där i ett par förvirrade sekunder, stirrandes innan jag snabbt som vinden vände därifrån.Jag var tvungen att gömma mig och jag visste precis vart jag skulle ta vägen.

Det stora huset vid det gula fältet stod tomt, övergivet som det andra huset jag funnit mig själv i efter min rymning från polisstationen för länge sedan nu, men hur länge sedan? Min tidsuppfattning var som bortblåst men jag hade inte åldrats ett dugg.Det kunde väl inte ha gått mer än tre år? Jag var tvungen att hitta Eldin men jag visste inte hur, allting med honom hade varit ett mysterium.Jag sparkade ned dörren med all min kraft och steg in, det verkade inte som om han sålt huset, det verkade bara övergivet. Alla hans saker fanns kvar med tjocka lager grå damm och jag började leta svar som jag var nästan helt säker på att jag inte skulle finna.Men det var då jag fann något, en anteckningsbok längst ned i en låda med strumpor, precis då jag skulle öppna den första sidan så dök någon upp bakom mig och ryckte den ur mina händer. Eldin.

”Jill?!”

Jag vände mig om och stirrade rätt in i hans ögon,han såg upprörd ut.Arg.

”Du är fortfarande..en av dom.”

Konstaterade han därefter och sjönk ihop en aning.

”Jag rymde.”

”Jag gissade det.Du behöver botemedlet, det här livet är inte för dig.”

”Det här livet..?”

Det var då det slog mig, han hade inte åldrats heller, inte en dag!

”Hur lång tid har det gått egentligen?”

Frågade jag.

”Vet du inte det? Det har gått tjugo år, Jill.Tjugo år.”

”Men du..”

Jag tappade orden, ingenting stämde.Eldin borde vara över trettio vid det här laget men han såg ut exakt som för tjugo år sedan.

”Är du också..en av de?”

Eldin gav ifrån sig ett hånfullt skratt och började gräva ned anteckningsboken i lådan igen.

”Jag är inte som du men jag är..övernaturlig.Men inte som du.”

Han stannade upp och såg på mig, hans ögon glittrade ivrigt.

”Och nu måste jag hjälpa dig ur detta.”

Tillade han innan han hastigt drämde igen lådan och började gå mot köket.Jag hade en känsla av att han vetat att jag skulle komma dit men jag intalade mig själv att det endast var min inbillning.Och övernaturlig? Fanns det sådana?

Jag följde efter honom in i köket där den tidiga morgonsolen hade börjat leta sig in genom fönstret, jag stannade i dörröppningen.

”Jag tänkte göra iordning lite frukost men du är knappast intresserad.”

Jag skakade på huvudet och min blick drogs mot hans hals men någonting höll mig tillbaka,kanske var det han..eller så var det jag.

”Som jag trodde då.Jag tar en sväng förbi sjukhuset senare och skaffar blodpåsar till dig.”

”T-tack.”

Efter frukosten så var det dags att ge sig av för att finna botemedlet men ju närmare natten vi kom desto mer vägrade jag att gå med på den planen.Då vi tillslut var tillbaka på stället jag så nyligen rymt ifrån så var det mitt i natten och jag vägrade sätta en fot innanför tröskeln.Eldin såg rätt på mig och hans ögon lyste upp, isande blå och jag blev som förlamad varpå jag sjönk ned på marken med huvudet lutat mot byggnadens hårda stenvägg.

”Du och dina jädra övernaturlig krafter..”

Mumlade jag argsint, Eldin ursäktade sig med att han inte hade så många val just nu innan han slank in och lämnade mig utanför.Då han kom ut igen så hade han en sjukvårdare och en vakt med sig, lukten av deras blod kändes så oerhört frestande och jag skulle lätt kunna luta mig fram och bita den sjukvårdare som tänkt ge mig botemedlet men Eldin stoppade henne i sista minuten.

”Jag gör det, det finns ingen risk att hon biter mig.”

Automatiskt tog jag hans ord som en utmaning och en aning motvilligt lutade jag mig fram så gott jag kunde och lät mina vampyrtänder snudda vid hans hals men han rörde inte en fena, försökte inte ens att backa men hans andning blev genast tyngre och hans kropp helt spänd.

”Jill..”

Sa han, hans ton bönfallande men jag brydde mig inte utan lät mina tänder börja sjunka in i hans hals.Han knep ihop ögonen och mumlade någonting för sig själv, det lät nästan som en trollformel men jag hade redan börjat dricka av hans blod.Just då jag trodde att jag lyckats övervinna hans magiska krafter så insåg jag hur fel jag hade.Hans blod ändrade smak drastiskt och jag började hosta och spotta.Vitlök? Han högg till med sprutan rätt i min arm och hoppade sedan bakåt innan jag hann gå till attack igen.Jag hade blivit injecerad med botemedlet.Min blick blev dimmig och allting började snurra, jag kunde nätt och jämnt höra Eldin be om att jag skulle bli satt i säkerhet tills morgondagen.Sedan sov jag.

Jag vaknade av att solen sken in i mitt ansikte från det gallerprydda fönstret under taket men mitt skinn brändes inte av dess strålar.I rummets ena mörka hörn satt Eldin med ett allvarligt uttryck i ansiktet,på sidan utav halsen kunde jag urskilja ett stort plåster.

”God morgon vampyren.”

”Jag är inte vampyr..längre.”

”Nej det är du inte.”

Eldin log mjukt, han såg lättad ut.Jag kände mig förvirrad.

”Efter att jag har fört dig hem så kommer vi inte träffas mer.Det är inte meningen att ni mänskliga ska känna till existensen av såna som mig.”

Eldin hade lämnat sitt hörn och gått fram och ställt sig vid min sida, han log fortfarande men det fanns någonting annat också i hans blick, något jag inte riktigt kunde läsa av.

”Vad menar du?”

”Jag måste radera ditt minne men det är ingen idé förän vi ska gå skilda vägar.Vi åker nu på en gång, jag antar att du har hemlängtan.”

”Visst.”

I Eldins bil la jag mig i baksätet med blicken ut genom fönstret, solen sved i ögonen men jag klagade inte.Eldin satt tyst bakom ratten med radion på behagligt låg volym.Jag funderade på hur det skulle kännas att återvända till vardagen efter alla dessa år, och hur folk skulle reagera..jag som inte åldrats ett dugg.Så slog det mig, kanske jag inte behövde återvända? Jag vände mig om och såg på Eldin, vart hade han kommit ifrån?

”Jag kommer från ett ställe långt borta..ett ställe jag valt att lämna under den tiden då jag först mötte dig.Det var farliga tider där då och allt för riskabelt att stanna om man inte var redo för det som var påväg att ske..hur som helst så är det långt bort och enda sättet att ta sig dit är via portal.”

”Och nu då..är det tryggt?”

Eldin gav ifrån sig ett dystert kort skratt och skakade på huvudet.

”Nej absolut inte. Men det är bättre än förut i alla fall.Hurså?”

Jag visste innerst inne att det inte var någon idé att ens fråga men jag kunde inte låta bli, det lät alldeles för spännande och jag hade ingen lust att lämna allting bakom mig nu.Jag skulle i och för sig inte minnas någonting då Eldin väl raderat ut mitt minne men det var just det..jag ville inte glömma.Då jag väl frågat om han inte kunde ta med mig dit så var det som om han knappt kunde tro sina öron.Jag tog det lite som en förolämpning, som om jag inte vore stark eller speciell nog för den magiska värld han kommit från.

”Du är inte övernaturlig och du är inte vampyr längre, skulle jag ta dig dit med mig så skulle jag få betala dyrt och du skulle inte få stanna länge ändå.Jag är ledsen men det är faktiskt omöjligt.”

Det var ingen idé att diskutera det närmare för hur nyfiken jag än var så visste jag att han inte direkt underdrev, han skulle hamna i rejäl knipa om han tog någon som mig dit.

Två timmar och trettiofem minuter senare svängde bilen upp på infarten till mitt gamla barndomshem, jag kunde se en glimt av sorg i Eldins ögon då han klev ur bilen och närmade sig mig som redan stigit ur.

”Jahapp, då var det dags då..”

Sa han långsamt och förklarade att han med en kort formel skulle radera mitt minne utav honom främst och att allt jag behövde göra var att hålla ögonkontakt under tiden men jag hade haft tid på mig att göra upp en plan.Han gjorde sitt och då han gått tillbaka till sin bil och lämnat avfarten igen så var mitt minne som återställt men i fickan på mina shorts låg lappen jag skrivit till mig själv innan.På lappen fanns till och med portalens exakta placering, Eldin hade berättat den i förtroende och utan vetskap om att jag någonsin skulle minnas men jag var för smart.Om man nu skulle vilja kalla min lilla plan smart..

Jag halvsmög mig in i huset, det blev kaos nästan genast.Jag blev ompysslad och utfrågad och jag berättade det mesta om mitt liv som vampyr men bestämde mig för att utelämna det allra hemskaste.Fast det fanns luckor, minnen som var som försvunna..jag tog för givet att det måste haft någonting att göra med viruset.

Vid sovdags föll någonting ur min ficka, en liten väl ihopvikt lapp som genast fångade mitt intresse, jag öppnade den försiktigt och läste det som stod.Förvirrad och utan att begripa ett dugg stod jag still med blicken fastspänd vid lappen i vad som verkade som en evighet samtidigt som jag försökte komma fram till vad jag skulle göra.Lappen sa mig inte mycket utan nämnde en ung man vid namnet Eldin och en address, brevid adressen hade jag skrivit ordet ”portal” utan någon tydligare förklaring.Det snurrade i mitt huvud men nyfiken som jag var bestämde jag mig för att ge mig av det första jag gjorde då gryningen kom.

Klockan sex på morgonen steg jag upp, klädde mig och fixade till mig varpå jag slängde i mig en snabb frukost innan jag tyst smög ut fönstervägen.Att det var just en portal jag skulle finna vid den nedskrivna adressen tvekade jag grovt på men jag hade en känsla av att det fanns någonting viktigt att finna där och att jag inte kunde minnas någonting av adressen, då jag skrev lappen eller Eldin kändes mycket skumt. Kanske jag skulle hitta någon där som visste något mer.

Det tog mig en timme att komma fram via buss och sedan tog det mig en halvtimme att gå, huset jag kom till då jag väl hittat dit såg gammalt och obebott ut, fönstrena var trasiga och den vita färgen flagade.Det kändes bekant..Jag gick in och såg mig om men fann ingenting alls, besviken och arg kom jag till slutsatsen att jag hade slösat min tid för ingenting alls och just som jag skulle gå så hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig hastigt och en aning skräckslaget om och fann en mycket gammal dam med krokig rygg och silvergrått hår som just rundat huskröken. Hon hade stannat tvärt vid synen av mig och nu frågade hon vem jag var och vad jag hade där att göra.

”Oj, ursäkta! Jag visste inte att det här huset…tillhörde någon..”

Jag såg skeptiskt på den söndertrasade gamla träkåken och undrade för mig själv varför om det nu var den här gamla damens hus, hur hon kunde låta den se ut på det viset.Hon gav ifrån sig ett kraxande häxlikt skratt och började med slöa steg gå emot mig lutandes på en gammal träkäpp.

”Det tillhörde mig en gång men inte nu längre.Jag fann ett bättre ställe men det hindrar mig inte från att återvända då och då.”

Jag bestämde mig för att fråga rätt ut om portalen om det nu fanns någon, dock visste jag inte hur mycket av en bra idé det egentligen vore.Den gamla damen glodde storögt på mig efter att jag frågat om hon möjligtvis kände till någon portal.

”Portal?”

Stammade hon uppenbart nervöst varpå hon frågade vem som undrade.

”Mitt namn är Jill..jag är en av Eldins vänner.”

Det var en rejäl chansning, jag hade fortfarande inte den blekaste om vem Eldin var men jag antog att denna ”portal” hade någonting med honom att göra och om den gamla damen visste om den så kanske det fanns en chans att hon också kände honom.

”Jaså Eldin säger du.Och han skickade dig? Vad är du för en då?”

Hon verkade mycket tveksam och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga härnäst, jag var bara en helt vanlig flicka om man bortsåg från det att jag varit odödlig i sisådär tjugo år och egentligen borde vara mycket äldre.Jag följde efter den gamla damen in i det fallfärdiga gamla huset och tillsammans slog vi oss ned vid ett bord som på något mycket underligt sätt fortfarande höll ihop, jag berättade att jag egentligen inte var någon alls.

”Hm, låter då besynnerligt! Kan man få fråga hur då du kom i kontakt med Eldin från första början och varför i all världen han skickade dig hit?”

”Jag minns inte mycket..han gav mig den här adressen innan jag blev fri från viruset.Det är allt.”

Den gamla damen verkade förstå allt mer hur saker och ting låg till men mitt huvud var fortfarande tomt, jag kände mig som ett enda stort frågetecken.

”Då förstår jag.Han raderade ut ditt minne av honom precis som han skulle gjort men varför han skulle låta dig behålla minnet av portalen kan jag då inte begripa.Han kan hamna i mycket stor knipa om det kommer ut.”

Raderat mitt minne? Jag förstod inte ett dugg men jag bestämde mig för att inte fråga, jag ville inte ta uppmärksamheten från portalen.

”Så du menar alltså att det finns en portal?”

Dn gamla damens ögon lyste exalterat upp och hon sa mycket stolt att det var hon som faktiskt tagit fram portalen från allra första början, hon var en så kallad häxa. Det enda problemet var att jag inte under några omständigheter kunde tillåtas gå igenom portalen så länge jag var mänsklig.

”Skulle jag släppa igenom dig skulle du ändå inte klara dig länge.Gideon känner igen en mänsklig allt för lätt.”

Suck.Jag behövde en plan nu då jag visste så mycket som jag gjorde, jag ville igenom portalen och till den magiska världen den ledde till så jag bestämde mig för att stanna, jag fick en sovplats på trägolvet och en halvlortig gammal filt.Portalen var väl gömd och kunde endast synas då den blev framkallad, den enda som kunde göra det var den gamla damen.Jag höll mig vaken trots att jag var mycket trött efter den långa resan dit men jag kunde inte tillåta mig själv att somna, jag visste att den gamla damen behövde använda portalen innan nästa gryning och såg jag bara hur hon gjorde så skulle jag nog kunna klara av det på egen hand sedan.Strax efter midnatt då jag låtsades sova tungt så hörde jag den gamla damen mumla tyst för sig själv, jag vände mig sakta om och lyssnade noggrant till vad hon gång på gång upprepade för att synliggöra portalen och så plötsligt såg jag den.Den gamla damen steg in i portalen som om det inte vore någonting speciellt alls varpå hon försvann in i en för mig främmande dimension.

Jag steg upp och gick fram till den glittrande portalen, vågade jag gå igenom? Jag tänkte återigen på det den gamla damen hade sagt om att jag skulle råka illa ut om jag blev upptäckt.Innan jag hann ångra mig tog jag ett stort kliv rätt igenom, då jag öppnade ögonen igen efter att jag kommit fram vilket inte tog mer än ett par sekunder så fann jag mig själv i ett hus som verkade nästan identiskt till det jag just lämnat bakom mig, den enda skillnaden var att detta var långt ifrån skruttigt. Innan jag hann hitta något gömställe så hade den gamla damen sett mig, jag beredde mig på en rejäl utskällning, att hon skulle förvandla mig till en groda eller någonting liknande men istället gav hon ifrån sig en ljudlig suck.

”Jaja, det är ditt problem vad som sker härnäst.Jag varnade dig.”

Jag stod still som förstenad och såg på hur den gamla damen stökade runt i köket samtidigt som hon nynnade glatt för sig själv, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen men jag antog att jag borde hitta Eldin så jag bestämde mig för att fråga om den gamla damen möjligtvis hade någon aning om vart han kunde hålla till.

”Han har sitt hus inte allt för långt härifrån, jag kan följa dig dit lite senare.”

”Bra! Tack.”

Den gamla damen vände sig om och såg finurligt på mig, i ena handen höll hon en bit bröd.

”Du behöver inte låtsas att du minns, jag vet nog att den unge mannen raderade ut ditt minne, vi är inte tillåtna till annat.Vi har alla härifrån såna krafter förstår du, ifall någon skulle få reda på vilka vi är då vi gått igenom portalen till din dimension.”

”Men om du också har sådana krafter..varför såg du inte bara till att jag glömde allting och skickade mig hem igen?”

”Jag finner dig intressant.Men jag kan inte lova att Eldin blir glad åt att se dig igen, inte här.”

Vi åt en rejäl frukost då det redan var morgon i den dimensionen vi hamnat i nu sedan begav vi oss till fots mot där Eldin förhoppningsvis höll till.Det tog inte mer än fyrtio minuter att gå vilket egentligen var alldeles för mycket och då vi gått färdigt så var vi framme vid ett helt vanligt hus som även det var byggt i trä.Jag stannade nedanför dom tre trappstegen som ledde upp till dörren medan den gamla damen gick upp och knackade på.Vi väntade i en minut innan den gamla damen använde sig av något trick som fick den låsta dörren att gå upp hur enkelt som helst.

”Får vi verkligen..?”

Hon svarade inte utan stegade rätt in, jag följde osäkert efter. Huset var välstädat och fint men ekande tomt. På kylskåpsdörren satt en lapp fastspänd med en magnet i form av en drake:

 ”god dag Sol! Jag har begett mig till Nelion för en chans att få strida mot de onda.Försök inte att finna mig om du planerar att stoppa mig.(och glöm inte att fixa låset efter dig!) –E”

Jag som läst lappen från bakom den gamla damens axeln förstod inte ett dyft, vem var Sol och vem eller vad är Nelion? Den gamla damen fnittrade glatt och log sedan ett bekymrat leende.

”Det är jag som är Sol.”

Förklarade hon och vände sig mot mig.

”Nelion är själva staden, allt det magiska.Vi är bara i utkanten nu..det pågår strid inne i staden nu, de finns de som vill ta makten över Nelion ifrån Gideon, våra nuvarande ledare.Jag är inte säker på att Eldin är stark nog att strida, inte ännu.”

Det blev inte mycket mer sagt utan vi bestämde oss för att bege oss mot Nelion på en gång, vi var tvungna att hitta Eldin och stoppa honom och dessutom försöka räkna ut hur vi skulle lyckas smuggla in mig i staden.För första gången önskade jag att jag fortfarande var vampyr.

Jag kände genast magin i luften så fort jag satte foten i Nelion, Sol hade generöst givit mig en av sina dyrbara sidensjalar som jag hängt kring mitt ansikte.Förhoppningsvis skulle jag inte dra till mig någon speciell uppmärksamhet.

”Jag känner ett par stycken som kan tänkas veta vart Eldin håller hus för tillfället.Väntar du här bara så är jag alldeles strax tillbaka.”

Jag stannade kvar där jag stod samtidigt som jag storögt såg mig om i den vackra staden som var Nelion. Gräset och träden var de vackraste mina ögon någonsin skådat och människorna såg liksom annorlunda ut, ovanliga och lysande.Deras kläder var färgglada och ljusa och alla deras ögon glittrade  av fridfullhet..jag hade kommit till paradiset.Just som jag stod där total-imponerad av den vackra omgivningen så kände jag hur någon grabbade tag i min ena arm med ett fast, bestämt grepp.Jag flämtade till och vände mig hastigt om, jag möttes av en muskulös man med ett mycket stenaktigt seriöst ansiktsuttryck.

”Är du en Nalio?”

I min chock och plötsliga rädsla fick jag inte fram ett ord så istället skakade jag stelt på huvudet, paniken rusade genom mina ådror.

”Som jag trodde.Då kommer du med mig.”

Den allvarlige mannen ryckte till i min arm och följde mig till en stor, svart bil där jag blev inknuffad i baksätet där ett galler delade den bakre delen av bilen från den främre.Den påminde om en polisbil.

”Är du en Gideon?”

Mannen vände sig om jag rynkade ogillande på ögonbrynen, fnyste och satte igång bilens motor.

”Hm. Mycket riktigt, men jag hoppas du förstår att ju mer du vet desto större knipa försätter du dig själv i.”

Han skrattade ett skratt som i mina öron lät mycket ondskefullt och nästan skräckinjagande.

Bilfärden till den stora, lyxiga byggnaden där Gideon höll till tog inte lång tid och då vi väl var framme så blev jag ledd fram till dom stora portarna där två portvakter i snofsiga utstyrslar släppte in oss.Korridoren jag blev ledd igenom var nog den vackraste jag någonsin sett.Alldeles i slutet av den första korridoren fanns en smal dörr som vi steg in igenom, rummet på andra sidan var dock stort som en balsal och både väggar och tak såg ut att vara som gjorda utav av äkta guld, kanske dom till och med var det.Och alldeles längst ned i rummet stod ett stort skrivbord i tungt, mörkt trä där en mindre skräckinjagande man satt klädd i en mycket lustig guldfärgad kostym med smala svarta ränder.

”Nämen har jag besökare!”

Utbrast han glädjefyllt och slog ut med armarna i en välkomnande gest.Mannen vid min sida som fortfarande höll hårt i min arm svarade inte, inte heller rörde han en min.

”Aston, vem är din gäst?”

Sa nu mannen vid skrivbordet, ”allvarlige mannen” som tydligen hette Aston förklarade kortfattat situationen för mannen vid skrivbordet som inte verkade speciellt förargad över att jag kommit dit trots att jag inte var en Nalio, istället presenterade han sig som Amandeus Isaac och förklarade att han var den som hade hand om allting i Nelion, tillsammans med sina underordnade förstås.

”Så..Jill! Vad för dig till Nelion, någon måste ju ha informerat dig om den här världen för inte snubblade du väl in genom portalen hit eller hur?”

Sa Amandeus med ett klingande skratt.Trots att jag fortfarande inte kunde minnas vem Eldin var så ville jag inte lämna ut honom, jag hade ju ingen aning om vad dom skulle göra med honom då.Som om Amandeus kunnat läsa mina bekymrade tankar var han helt plötsligt alldeles intill mig, hans blick mötte min och den verkade lika uppriktig som hans tonfall var då han svor att jag kunde berätta, ingenting illa skulle ske den som låtit mig in i Nelio.

”Det var Eldin.Eldin och Sol.”

Jag kunde inte begripa mig på varför jag sagt det, det hade jag egentligen inte tänkt att göra men Amandeus såg nöjd ut.Han backade bakåt ett steg och knäppte händerna bakom ryggen.Hans leende var oroväckande finurligt.

”Intressant, mycket intressant.Och vad fick dom att ta beslutet att du var rätt person att avslöja våran värld för? Vem är du Jill?”

Informationen fortsatte rinna ur mig som vatten, jag berättade allt om mina år som vampyr och mitt första minne av virusets början.Jag till och med berättade om mitt första möte med Eldin och hur jag övertygat honom att berätta om portalens lokalisering.Då jag berättat färdigt förstod jag inte ett dyft för helt plötsligt slog det mig att alla mina minnen hade kommit tillbaka, jag till och med mindes då Eldin raderade ut dom.Amandeus skrattade åt min oförstående min och sa sedan någonting som jag definitivt inte hade förväntat mig att han skulle säga.

”Kan vi göra dig till vampyr igen så kan du stanna, för gott om du så vill.Du kan hjälpa oss att strida mot de onda som vill ta över Nelion och vi slipper bestraffa dig och dina vänner.”

Bli vampyr igen? Det lät lockande med tanke på att det innebar att jag skulle få stanna i Nelion men vampyrlivet hade inte varit det enklaste.Men det fanns inget annat sätt förklarade Amandeus, naliérna hade nämligen inte makten att ge en mänsklig magiska krafter men dom hade dock naturämnen från de ovanliga växter som fanns att finna i Nelion som kunde fungera som motgift till de botemedel som räddat mig från vampyrlivet.Just som jag bestämt mig för att gå med på det hela så flyger dörren bakom mig upp och in rusar en ung man med eldlikt rufsigt hår och isande blå ögon, han rusar förbi mig och fram till Amandeus med en min utav hat och förargelse. Eldin?!

”Det är över nu din sate, vi har funnit botemedlet.Du kommer aldrig få din armé av mordiska vampyrer.”

Amandeus skrattade hånfullt och jag stod som förstenad, var inte Eldin på Gideons sida? Eldin vände sig om och tog ett litet kliv emot mig samtidigt som han mumlade att allting skulle bli bra nu, att jag skulle få mina egna minnen tillbaka.Jag backade bakåt, långsamt, steg för steg..närmare och närmare dörren som fortfarande stod vidöppen bakom mig.Amandeus kallade lugnt på Aston, mannen som fört mig dit och just då kände jag återigen någon grabba tag i mig bakifrån och där började kaoset.Sedan blev allting svart.

Då jag slog upp ögonen igen så låg jag i den mjukaste sängen jag någonsin kunnat drömma om, i ett stort ljust rum med rosa väggar och en bonad i äkta guld.Intill mig på en stol satt Eldin.Han såg mycket uppgiven och trött ut.Jag visste inte riktigt varför men jag började panikslaget ropa på hjälp, Eldin vaknade genast till liv och bad mig att sluta.

”Du tillhör de onda!”

Utbrast jag och försökte sätta mig upp men jag hade inte kraften.

”Det är Amandeus Isaac som tillhör de onda, han är ledaren.Men det är över nu, vi lyckades få dom gripna, han och Aston.”

Helt plötsligt var även Sol därinne, hon log varmt mot mig och kom fram och ställde sig bredvid Eldin varpå hon la sin ena hand på hans axel, fortfarande med blicken på mig.

”Välkommen tillbaka, Jillian.”

Sa hon och vände blicken mot Eldin, dom såg lättade ut.Sol gav mig därefter en kort nickning och lämnade rummet igen.Det var då Eldin satte igång att berätta hur dom senaste åren egentligen sett ut.Han berättade om viruset och han sa att alla dom minnen jag hade blivit inplanterade av de onda, till och med viruset hade varit deras påhitt.Eldin berättade att Jill inte var mitt fulla namn utan att det egentligen var Jillian Heylin och att jag enda från början tillhört Nelion.Det var då allting började komma tillbaka till mig, han hade rätt.Dom minnen jag haft var inte mina och Amandeus Isaac hörde aldrig till Gideon.Amandeus hade tillsammans med sin kompanion Aston länge planerat att ta över hela Nelion och störta Gideon men dom behövde ett vapen för att hindra hela Nelions befolkning från att lyckas förstöra deras planer, och dom hade lyckats.En dag helt oförberett hade dom tillsammans med en hel armé lyckats störta Gideon, ta död på nästan allihop och sedan tagit över deras ledarplatser men dom behövde någonting bättre nu, någonting som kunde skrämma hela Nelions befolkning.Dom behövde vampyrer starka och snabba nog att kunna attackera vilken nalio som helst innan dom hann förlama vampyren med sina magiska krafter.

Efter att Amandeus med lite hjälp lyckats framkalla ett så kallat virus så var dom tvungna att testa det på någon och den någon, det fick bli jag.Allting därefter hade bara varit en lögn. Jag hade genast förvandlats till en mordisk vampyr som till och med försökt attackera både Eldin och Sol, tillslut hade dom blivit tvungna att söva ned mig så att jag hamnade i en koma jag inte skulle vakna upp ifrån förän dom hittat ett botemedel. Sökandet hade tagit tjugo år.

”Även minnet av hur jag raderade ditt minne och hur du fann Sol och lyckades ta dig in i Nelion är framkallat så att Amandeus skulle kunna få en chans att få dig att avslöja henne och mig.Han ville bestraffa oss för att vi stoppade dig innan du hann omvandla någon annan till en odödlig.Det som egentligen hände var att vi tillslut lyckades hitta ett botemedel som vi gav dig medan du låg i koma, sedan väckte vi dig men förvirrad av dina falska minnen trodde du på Amandeus Isaac.Hade han lyckats omvandla dig igen så hade det varit katastrofalt eftersom de onda under dessa tjugo år lyckats slipa på receptet till sitt så kallade virus så det nu är dubbelt så starkt.”

Det var dags att återgå till mitt vanliga liv i Nelion, hur vanligt det nu kan bli då man lever på en sådan magisk plats.I paniken av att bli arresterad hade Amandeus Isaac försök injicera vampyr-viruset i sig själv men han hade misslyckats, det låg nu i Gideons händer att förgöra det. Det var Eldin som kallat ihop en armé stark nog att kunna största Amandeus armé, dom hade tränat och förberett sig på attack under alla dom tjugo åren jag legat i koma.

Nu såg jag ut genom fönstret från mitt rum, våran trädgård låg grön och glittrandes av morgonsolens strålar utanför, i hagen en bit längre fram betade fem enhörningar som alla var mina. Jag slöt ögonen och andades in den friska luften från det öppna fönstret.Då plötsligt, från någonstans långt borta, nästan som om det kom från en helt annan värld så hör jag en röst kalla på mig..

”Jill.Jill, det är dags att vakna.Jill?”

Slut.

Nelion
3 votes, 3.67 avg. rating (72% score)

Meny