Kategorier
Noveller

Sjukdomen

”Vad har hänt dig!” Upprepade den unga killen Rickard och såg på sin vän med ögon fyllda av tårar.
När Windy fick sina sårskorpor har det bara blivit värre. För en vecka sen hade läkarna aldrig sett nå liknande och visste ingenting om det. Nu var flera på sjukhuset inne för samma sjukdom. Det var större som mindre sår, liknade bölder, vissa mer eller mindre var i. Feber kom efter någon dag. Man insjuknade fort och smittan var stor. Sjukdomen var ett mysterium. Ny onaturlig, verkade obotlig. Antibiotika lugnade sjukdomen men botade inte. Läkarna har försökt med andra läkemedel och sprutor, inget hjälpte. Det som hände var att sjukdomen inte förvärrades under tiden tabletten värkte.
Rickard var hos sin vän varje dag sen sjukdomen. Han minns detaljer, men kunde inte svara på varför såren började sprida sig, och ingen annan heller. Han har inte sjukdomen, det borde han faktiskt ha.

Han minns det som för några timmar sen. Men det var någon vecka sen. Den första rapporten om sjukdomen kom då. Man pratade om det på tv. Han och Windy såg allt. Dom blev fundersamma över sjukdomen, det var den sista dagen hon var frisk. Han minns att Windy mådde fint, hade inga sår. Hon var inte febrig eller sjuk alls. Den natten ringde hon honom. När hon va hemma i sängen.

Han ville inte svara, han sov. Hon ringde några gånger, då förstod han att det var allvarligt. Då hade hon fått en sårskorpa. Det såg inte farligt ut. Hon mådde inte dåligt, bara sömnig. Så som man kan man känna sig när man nyss har vaknat. Hon oroade sig över rapporten, sen över såret som kom oväntat när hon hade sovit. Rickard försäkrade henne att hon hade rivit upp ett sår på natten.

Hur hade hon fått sjukdomen när första spridningen var föregående dag flera landskap ifrån dom?

Nu när han nyligen såg ner på hennes såriga ansikte återigen, ångrade han sig. Han minns, dagen efter första sårskorpan, då hade fem till sårskorpor kommit. Hon hostade, blek. Kort därpå åkte hon till lasarettet, hon blev liggande med sjukdomen. Efter en dag insjuknade fler, hon hade fått feber. tredje dagen var hon medvetslös. Läkarna blev kritiska om hennes överlevnad. Den första med sjukdomen dog för någon dag sen. Det stod i tidningen, redan på första sidan.

”Varför händer det dig?! Jag vet inte vill leva utan dig.” Sa Rickard tyst i sjukrummet. Han såg flickans andetag och mindes allt dom hade gjort tillsammans. När dom badade i somras och stänkte ner varandra i havet, när dom hade snöbollskrig i vintras och vann över några elever i gymnasiet. Deras enda misstag då var att en snöboll hamnade rakt på en lärare. Den som dom minst kom överens med naturligtvis. Så han stod där och gastade, röd som en tomat av ilska. Gud va dom skrattade åt det sen när han hade lämnat dom. Några månader efter det klättrade dom på klippor i våras. Som dom älskade i Åland, på den vackra ön, sedan såg dom den vackra utsikten över havet på toppen där.

Hans hjärta dunkade som aldrig förr. Hjärnan ville explodera. Hans tårar ville aldrig ta slut. Ett nytt sår växte på flickans tumme. Något okänt och osynligt åt upp skinnet inom kroppen. Var glänste till i såret.

”Kan du vakna? Du betyder allt för mig, det gör ont inom mig att se dig må såhär.” Rickard kände att han menade varenda ord han sa. Innan sjukdomen visste han inte om känslorna. Flickan hostade och han strök henne i det bruna långa håret. Han hade insett att han älskade henne. Han ville allt hålla henne levande men vad fanns det att göra?

Dörren öppnades och en sjuksköterska steg in. Den ljusa kvinnan höll ett dokument med sina smala fingrar. Hennes blåa ögon såg djupt in i Rickards ögon, sedan såg hon dom mörka ringarna nedanför. ”Är du kvar än? Du måste gå. Vi får inte släppa in någon där sjukdomen finns. Jag fick veta det nu. Jag trodde du hade gått, men tur att jag gick och tittade.” Sa hon.

”Varför? Jag borde ha blivit smittad redan innan. Jag kan fortfarande föra smittan vidare likt förbannat.” Sa Rickard lugnt och la handen på Windys axel.
Kvinnan såg sig nervöst omkring. Hon blev fundersam, svalde och darrade. ”Vi vet inte vad det är för smitta och du har inte fått den verkar det som, vi vill bara att du inte blir sjuk också. Man insjuknar fort. Varje dag har minst tre personer insjuknat i våran stad. Du har inte fått den, vi vill inte riskera det. Chansen minskar om du låter oss sköta henne i fred. Det är farligt om du är här. Du kan smitta fler ju längre tid du är här och får smittan i dig.” Svarade kvinnan.

Rickard släppte Windys axel. Närmade sig kvinnan med en blick djup in i hennes. ”Det har du rätt i. Men det här är inte ditt hem. Alla här på jobbet har ett hem att gå till. Alla kan smitta någon beroende på hur sjukdomen smittar. Om man ska tänka som dig borde ingen lämna sjukhuset och ingen komma in. Då minskar risken att andra blir sjuk. Spelar ingen roll om jag nästan bor här.” Snäste Rickard, gick bort till dörrkarmen och stängde dörren innan sjuksköterskan hann säga mer.
”Åh, kan man hitta ett förbannat botemedel! Innan det är försent gärna. Hur lång tid har hon kvar att leva? en dag, två dagar? Kanske bara timmar? Det var ingen av läkarna som riktigt visste den frågan.” Tänkte Rickard och gick som en hösäck som hade sålt smöret och tappat pengarna. Förbi sjukhusavdelningen och in till läkarmottagningen. Han lämnade sjukhuset och kom ut i friska luften. Han tog bussen hem till sitt Radhus. När han hoppade av kände han hur vinden ven, träden far omkring i skogen en liten bit bortåt. Många kunde säkert få känslan att det där trädet skulle snart ge upp och välta ner på marken.

Men Rickard tänkte knappt över saken när han nästan flöt vidare tack vare vinden. Han ryste av kylan och såg ner på en hund som hade en stor böld på ryggen. Hans granne var ute med den söta valpen. I såret var det en mygga som sög in blodet, när den var färdig började den flyga ungefär som om den var full av sprit och inte blod. ”Vijjj.” Lät den och föll sedan död ner till marken.

Grannen stannade när Rickard kom, han log, men det var svårt. Leendet darrade. Han var förtvivlad inom sig.
”Hej, hur är det med dig egentligen? Du ser blekare ut, varje dag som går. Ditt hår blir färglöst också.” Försökte grannen uppmuntra ironiskt.

”Jag lever… min vän blir inte bättre, tvärtom, sjukdomen håller på att ta henne som ingenting nästan. Din hund har fått sjukdomen också, eller vad är det för sår?” Sa Rickard bekymrat och nickade till såret.

”Åh, inte möjligt?! Men jag såg det tidigare. Det var litet då. Jag trodde det var ett helt vanligt sår.” Svarade mannen upprört och satte sig på huk. Han darrade på handen när han synade såret närmare.

”Jo, om man har sjukdomen, växer såren fort har du väl hört? Ännu värre på djur kanske.” Tvekade Rickard allvarligt.

”Åh, jag får gå till veterinären då. Jag som inte har råd.. det här går väl på många tusenlappar när dom knappt vet om sjukdomen! Kan du hjälpa mig med pengarna? Alltså jag brukar inte tigga men…”

”Jag kan inte. Jag har en vän på sjukan och en katt med sjukdom snart. Sjukdomen tar väl henne också. Snart har jag inget kvar.”
”Säg inte så. Windy blir bra snart. Min hund också, dom hittar ett botemedel. Försök ha det bra, tänk inte på sjukdomen.” Sa mannen och log men ögonen blänkte för väl och munnen kändes torr.
”Det ser mörkt ut…” Sa Rickard svagt han öppnade dörren till radhuset närmast.
Det var det tyst och kallt. Just det, Rickard hade öppnat fönstret innan han gick till sjukhuset idag. Han gick in till köket stängde det, samtidigt fick han en glad katt mellan bena, den strök sig och kurrade.

Rickard tog upp katten i famnen och gosade. Tussan, som katten hette slickade honom på näsan.
”Åh vad glad jag blir att du inte har sjukdomen. Många har fått den. Men inte jag, inte… Inte du också?!” Rickard kände tårarna i ögonen igen, då han såg ett litet sår på sin katt där nacken slutade. Ett sår han inte såg tidigare. En innekatt får inte sår så enkelt. Han verkligen funderade samtidigt som han släppte ner henne på golvet igen. Han öppnade kylen, tog fram en skål stark mat. Det älskade han. Han värmde den, gick bort till sitt rum. På datorn googla han om sjukdomar. Vad som helst bara för att få bort den här hemska epidemin som höll på att ta livet på hans älskade vän.

Han stoppade i sig tugga för tugga av maten som borde bränna hans tunga. Men han hade vant sig vid det starka. En ensam mild skål mat fanns i kylen, tänkt för Windy. Hon hatar stark mat. Ja det är väl det som är felet mellan dom två. Annars vore dom perfekta för varann. Men Rickard var lite kriminell för något år sen så hennes föräldrar litade inte på honom. Det var aldrig mot henne och han hade lärt sig ut av det. Han stal mat när han var tvungen för att överleva. Det var det enda. Han fick en frivillig dom, sen var han tvungen att jobba in böterna hos polisen innan han blev utsläppt.

En hel jalapeno glänste till i såsen. Rickard tog upp den och smaskade i sig den. Under tiden, hoppade hans katt smidigt upp på skrivbordet med tassen på skålen. Skålen välte och katten föll ner på golvet, maten låg över hela Tussan. Lite av såsen rann in i såret på katten som jamade förskräckt.
Snabbt rullade hon sin snövita päls i maten och började slicka i sig det.

”Tussan, det var ju min mat!” Sa Rickard en aning förtvivlat och tog upp skålen.

”Mjau.” Fick han till svar och hon åt som en galning av maten som var på golvet. Rickard visste inte vad som tog åt henne. Han såg bitar av färsk ingefära utspridda i såsen. Dom tog hon också. Det var tydligen en glupsk katt. Ja även en till jalapeno. Rickard undrade hur katten skulle må sen. Hon skulle få bo inne i badrummet. Han ville inte ha hennes magproblem utspritt överallt, för att hon åt alldeles för starkt. Nä så elak var han inte. Han tog upp Tussan och gick ut från sitt rum. Släppte ner henne och gick in igen. Stängde kvickt dörren. Han torkade upp resterna och hörde katten vilt klösa på dörren. Aldrig hade hon vart så galen efter lite mat. Hon hade dessutom mat i skålen i köket, orörd. Han kastade maten i sopkorgen ställde upp den på en bokhylla nära taket. Släppte sedan in katten som fräste när hon såg att golvet var tomt.

”Tussan. Din matälskare, det var min mat! Hörde du det?! Min mat. Du har din i köket!” Förklarade Rickard och tog upp katten i famnen, tog några steg och släppte ner henne i köket där kattmaten var. Hon hoppade snabbt därifrån. Rickard suckade och såg att hon smidigt hoppade upp på köksbänken.
Samtidigt ringde det på dörren. Nervöst undrade han vem det kunde vara. Han gick och öppnade.

”Hej igen Rickard, du förstår det har hänt en sak.” Det var grannen med hunden utanför hans dörr. Hans ögon var chockerande stora.

”Vad är det som har hänt?” Undrade Rickard och såg ner på valpen som viftade på svansen och gläfste lättat. Något fattades men vad?

”Jo du vet såret Rufsen hade. Det har minskat, nästan försvunnit. Titta får du se!” Rickard hukade sig ner och letade efter såret. Han hittade det, men det var mycket mindre än tidigare.

”Vad har hänt? Hur har det läkt så fort?” Rickards röst var hög och ljus.

”Inget… Rufsen blev glad och pigg. Han har vart trött på sistone! Trött och dålig…” Svarade mannen när Rickard reste sig.

”Har hunden ätit nåt då?” Undrade den yngre, hans grannes rynkor blev ännu fler och han skakade på sitt mörka ansikte.

”Nä. Han lämnar sin mat orörd… men jag tyckte att jag skar en ingefära tidigare. När jag lämnade den på bänken var den borta. Jag letade överallt i köket. Rufsen var inte ens i samma rum så jag trodde att jag inbillade mig tidigare. Jag tog fram en ny. Och sen lite chilifrukt. Jag skar dom i bitar, Rufsen gnydde bakom mig. Nä, du blir bara dålig i magen av det här Rufsen. Sa jag men han gnydde mer. Jag tappade lite chili på golvet, lika fort försvann det. Han som äter först när man låter honom, ja oftast i alla fall. Det är det jag vet. Konstigt eller hur?” Sa mannen och Rickard nickade. Hans stora händer tog upp den glada lilla hunden och klappade den.

”Kanske det bara var ett litet ofarligt sår.” Rickard tvekade och satte ner hunden igen.

”Kanske, men det såg inte så ut, jag har inte ens ren gjort såret något.” Berättade mannen.

”Okej… jag måste göra ren Tussan. Hon rullade in sig i sås tidigare. Hon var helt galen i den.” Avslöjade Rickard med ett nervöst leende.

”Jaha, minsann…” Grannen lämnade Rickard och skulle ta kvällsrundan med sin hund.

Rickard hittade katten i sitt rum alldeles kladdig. Han tog upp henne och gick bort till badrummet. Han startade duschen och Tussan blev helt vild.
”Du måste bli ren. Såsen är överallt på dig.” Sa Rickard irriterat och gjorde ren henne samtidigt som hon försökte ta sig loss. Tussan blev ren när halva tröjan var minst lika blöt.

Något stämde inte. Såret katten hade tidigare hade försvunnit helt. Det fanns inte. Fingrarna gick igenom den tjocka pälsen men det var som att leta efter en nål i en myrstack. Tussan hoppade ner och gömde sig bakom närmaste hörn under en byrå. Rickard satt kvar. Såret borta? Hundens sår förminskat. Båda djuren äter starkt, han själv får inte sjukdomen. Plötsligt så visste han läkemedlet!

Rickard ringde genast till läkarna och pratade allvarligt om läkemedlet. Besviket la han på efter många försök. Starka färska kryddor? Inte en chans, hela läkarmottagningen nästan skrattade när dom tyst diskuterade om det. Om inte dom vill tro mig, fixar jag allt själv. Hon ska överleva! Jag
såg ju vad som hände själv! Tänkte killen förbannat och började snabbt laga den starkaste grytan han kom i underfund med.

Windys sjukdom är nog väldigt svår nu. Kanske hon är oerhört nära döden? Han visste att det var bråttom, när han skvätte runt med sleven i grytan, hällde i jalapeno, färsk ingefära, chili, pepparrot, och fler starka kryddor han hittade. När den starka grytan hade kokat en stund och började lukta starkt var han nöjd. Han slevade i maten i en matlåda och slängde på sig jackan, han ställde grytan som var kvar åt sidan och stängde av plattan. Tog på sig skorna ute i hallen. Strax utanför radhuset hoppade han på bussen innan vinden nästan blåste bort honom. Det började bli kväll och den verkade bli stormig.

Vid sjukhuset hoppade han av och sprang bort till entrén. Lite längre bort efter läkarmottagningen fick han till sin lycka se en sjukskötare avsvimmad på golvet. Alldeles ensam. Genast kastade han upp henne på en sjuksäng och skjutsade in henne till ett tomt sjukrum. Hon var lätt, det var hon som skickade ut honom tidigare från Windys sjukrum. Han såg rakt på ett glittrande sår som fanns på hennes arm. Var rann ut därifrån och Rickard var väldigt försiktig med att klä av henne rocken och byta kläder helt. På så vis tänkte han enkelt få komma in i Windys rum. Förhoppningsvis förblev han ensam. Sjukskötaren hade tydligen fått sjukdomen hon också över dan eller om hon haft den under någon dag utan att velat sagt det.

Efter någon minut hade Rickard på sig sjukhuskläderna och såg ut som en sjukskötare. Han log nervöst när han såg sig själv i en spegel därinne. Vem skulle lyckas veta vem han var nu? Den riktiga sjukskötaren hade lite av både hans kläder och sina egna. Rickard trodde det räckte med överrocken, läkarmössan, ett par byxor, munskydd och skyddshandskar. Han var noga med att hans privata kläder inte skulle synas. Han såg sedan hennes skor och slog sig på pannan. Just ja, dom
också. Han tvingade på sig dom små skorna och lämnade rummet med den avsvimmade kvinnan på sängen.

Sin matlåda hade han med sig i handen. Våldsamt fort trampade han vidare till ett annat sjukrum. Han log och vinkade när andra läkare eller sjukskötare gick förbi honom. Några bytte några ord med honom och han blev nervös för frågor han inte visste om. Han lyckades komma vidare och pustade ut. Han höll ständigt koll på sjukrummet långt bakom sig ifall någon märkte att han bytte kläder på den riktiga sjukskötaren som fortfarande låg därinne.

En liten bit till och han öppnade dörren till Windys rum. Han tog bort svett från pannan och såg sin vän framför sig. Hon hostade våldsamt i sömnen, man såg genast att hon hade blivit sämre. Rickard svalde och letade hastigt fram en sked. Han ställde fram maten på ett litet bord bredvid sin vän och försökte öppna hennes mun. Han har haft liten utbildning om det här tidigare och hällde sked för sked i hennes mun. Han hjälpte henne att tugga men det var svårt. Ibland rann lite sås ut innan hon svalde allt. Av styrkan på alla kryddor blev hon röd om hela ansiktet. Hon kraxade och hostade ut allt i sömnen ofta. Rickard skakade, kanske var det redan försent? Tappert försökte han tvinga i henne mer mat och hon fortsatte hosta ut allt. Under tiden hon hostade, blev hon av med mycket. Det var verkligen ingen vanlig hosta, både slem var och blod var blandat där i. Det kom till och med ut genom näsan lite grann.

Hon fick ut slem, var och ibland lite blod, ju mer han tvingade i henne, och undrade om det här verkligen kunde funka, men det starka kom tydligen in i henne till slut när hostan stillade sig något. Hon andades något lugnare och Rickard såg hur var rann i mängder ut från hennes såriga kropp. Han gav henne ytterligare mat och efter någon tugga hostade hon ut ännu mindre.

Som en explosion sprätte all var ut från hennes såriga kropp och flög åt alla håll i rummet. Även Rickard fick några stänk och rös, det stank också. Varet började fräta igenom rocken. Känslan av att hon blev bättre fick han att fortsätta, fast han var rädd. Hur kunde han veta det? Hon kraxade igen och öppnade sedan ögonen. Det hade hon inte gjort på några dar. Rickard kunde inte låta bli att le lättat. En glädjetår rann ner från hans ena öga.

”Rickard… hur länge har jag sovit? När blev du läkare?” Hennes röst var svag. Hennes hals kändes tjock och svullen.

”Nej, det är inte alls så… jag ska berätta allt. Otroligt men sant. Jag har gjort allt för att du ska överleva. Det verkar som om jag har lyckats, kanske.” Rickard smekte flickan på kinden och talade om allt.

”Host, otroligt… ja, jag tror jag känner mig bättre, men jag vet inte hur jag var innan. Host. Men trött… och det gör ont i kroppen, känner mig varm och svullen. Host, host.” Hostade och snörvlade flickan när hon hade hört allt. Försiktigt kramade hon om sin vän och tog upp matlådan på bordet bredvid. Tvingade sedan i sig av maten som var kvar. Hon åt inte stark mat, så hon fick svälja och nästan få kväljningar. Sakta kände hon att hon blev bättre och maten tog slut. Samtidigt kom en läkare in.

”Vad, har du gjort?!” Frågade den äldre mannen och såg allt var på väggarna. Kände stanken.

Sedan såg han flickan och blev mer häpen. ”Du är vaken? Jag trodde… jag visste att du… jag fattar inte! Vem är du? Har… du klätt ut dig till sjukskötare?” Frågorna kom en efter en. Läkaren såg färgen på flickans tidigare så bleka ansikte. Hennes sår började läka och allt var hade försvunnit helt från hennes kropp. Rickard berättade hela sanningen. Läkaren trodde honom. Han kände den starka maten omkring sig fast matlådan var tom.

”Du, är otrolig. Du har räddat livet på flickan tror jag, du har upptäckt ett nytt läkemedel till alla passanter med den här livshotande sjukdomen. Du ska få belöning för allt du har gjort.” Lovade läkaren, med ett förvånat leende. Han såg hur flickan lyckligt gav Rickard ännu en kram.

Efter en vecka har man lyckats bota många med den starka maten. Det kom fram att sjukdomen började av flera insekter från en annan planet, dom kom från en rymdraket. Därför var sjukdomen onaturlig som insekterna. Dom syns i ett teleskop, annars varken ser man eller hör dom. Insekten sprider ofta sjukdomen och blev själva inte sjuka. Andra djur, som katter och hundar får ofta smittan först. Sjukdomen utvecklas ibland genast. Rickards vän fick sjukdomen när hon klappade Rickards katt som hade insekten på sig. Insekten sprutade in frätande var på armen, på så sätt utvecklades sjukdomen, som på dom flesta andra. Eller så smittas man om djuret har sjukdomen, man rör vid såren, får deras slem eller var på sig.

Man blir ofta inte sjuk om man redan äter starkt. Enda läkemedlet som verkligen fungeraade är det ingen trodde på. Starka färska kryddor. Då svettades man helt enkelt ut varet och hostade även ut alla bakterier, plus mer. Efter tre veckor till var Windy helt frisk från sjukdomen och kunde lämna sjukhuset med sin nya lyckliga man Rickard vid sin sida.

Slut
Författare: Cecilia Ridderborg

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *