Författare: Christopher Pålerud
Kaffet på bordet framför honom lockade förrädiskt med sin doft, en doft av färska, nymalda bönor. Även om han druckit säkert tusentals koppar kaffe i sitt liv, så väcktes alltid en barnslig förväntan inombords var gång den heta, grova doften ringlade sig genom luften och mot hans näsa. Sedan han helt avsagt sig mjölkprodukter och börjat avnjuta sin java helt svart hade också den ursprungliga, mytomspunna smaken uppenbarat sig för honom. Klart stod det att han var mer än beroende av det svarta guldet.
Ett av de få minnen han bar med sig från sin barndom var två små ärr på kinden, precis bredvid örat, på höger sida. Mer av en brännskada än ärr, men i takt med att han åldrats och blivit en välvuxen man hade ärren krympt sig till att mest av allt likna två små droppar. Barnhemmet han växt upp på hade aldrig gett någon förklaring till skadan utan nöjde sig enkelt med att säga: ”Du var så när du kom hit, Aaron”.
Självklart nöjde han sig inte med att lämna något utan en bra historia och valde istället att döpa kapitlet till ’Av två droppar kaffe gråter ingen’ och hade i yngre år varit helt övertygad om att han i ett mycket tidigt skede av sitt jordliv fått rykande hett kaffe spillt över sig. Givetvis kunde väl detta aldrig stämma, men att lämna något utan en historia, utan bakgrund, var något han inte tyckte speciellt mycket om. Det påminde för mycket om hans egen uppväxt.
’Tant Eriks fik’ var egentligen ett ganska så nedgånget hak, men det hade karaktär och det var något man sällan såg nu för tiden. Han kom därför gärna hit flera gånger i veckan, för att arbeta eller för att vila ögonen på de högst udda karaktärer som kallade fiket sitt stamhak. Utöver den transsexuella ägaren Erik, en färgstark medelålders man med lika färgstarka frisyrer, kunde man vid de rangliga små borden hitta karaktärer som Pirate Joe, Snorkiga Sara samt sköningen Mac McCarthur med sin danska gårdshund Klara.
Pirate Joe och Snorkiga Sara var givetvis namn han själv tilldelat dem, men också namn som herren vår gud själv borde försett dem med. Joe och Sara var två högst grådassiga pensionärer som till dags datum befunnit sig vid sitt bord på fiket var gång han varit där. Joe prydde sin överläpp med en grov, välvårdad mustasch och hade olustigt nog varit tvungen att i ung ålder amputera sitt ena ben. Sara, som var Joes äkta maka, slog gång på gång rekord i just hur ful en huvudbonad egentligen kunde vara. Hennes hud var stram och blank som hos en ung mö, men munnen var snörpt och låst i ett läge som skänkte hela hennes varelse en särdeles bitter ton.
Mac McCarthur var en skolad man och den enda stammis Aaron egentligen hamnat i ordentligt språkutbyte med. Han och hunden Klara satt oftast som alltid precis intill ingången och hejade glatt när folk klev in på fiket. Mac och Aaron hamnade ofta i djupa diskussioner om allt från konst till mer samtida problem. Om det var något Mac avskydde var det modern teknik och när någon passerade förbi i ett hektiskt tempo med näsan ner i sin smartphone, fnös han högt och slog ut med armarna. ”Titta upp!” skrek han.
Det var lite av hans catch frase.
’Två droppar kaffe gråter ingen av’ skrockade Aaron lätt för sig själv och kände med två fingrar på sitt ljusa ärr. Det var tisdag eftermiddag och han visste av erfarenhet att Mac och Klara satt brädade hemma framför tv:n för att följda repriserna av den sedan länge nedlagda serien ’Cheers’. Med dem ute ur spelet var lokalen i stort sett tom, sånär som på Joe och Sara samt ett ungt par som placerat sig lite för nära de två pensionärerna, vilket rent uppenbart störde snorkfröken till max.
Aaron hade mycket arbete att göra. Han smuttade på sitt fortfarande varma kaffe och sträckte sig efter sin portfölj. Portföljen var placerad mot ett av de rangliga bordsbenen och i samma sekund som han fattade handtaget, plingade dörrklockan till vilket fick han att rycka till och följaktligen spilla ut väskans innehåll. Muttrande samlade han ihop de pappersdokument som spridits över golvet och reste sig åter för att sätta sig på sin plats.
En djup, harklande röst drog uppmärksamheten tvärsöver bordet, där det nu satt en väderbiten man i en lång, grå rock med tjocka gröna sömmar. På bordet mellan dem stod en kraftig kappsäck med guldiga, välborstade spännen placerad. Efter att några sekunder passerat som år, utbrast så plötsligt mannen.
– Jag bär min familj i min kappsäck.
Han stirrade tomt på mannen som dykt upp från ingenstans. De stora, uppspärrade ögon färglade ansiktet med ett galet uttryck och den grå rocken han bar var skitigt nedsliten. Mannen stirrade inte på Aaron, utan igenom honom.
– Ursäkta..
– Jag bär min familj i min kappsäck.
Aaron var inte helt främmande för denna typen av människor, framförallt inte på ’Tant Eriks fik’, men den här filuren framstod som helt unik. Han var uppenbarligen spritt språngande galen, med de uppspärrade ögonen, den galna klädseln och kappsäcken han släpat med sig in och slängt upp på bordet. Ingen av de övriga gästerna, heller inte Tant Erik, tycktes lägga märke till den nyanlände, vilket fick hela situationen att framstå som ännu märkligare.
– Vill du kanske ha en kopp kaffe?
Främlingen ryggade häftigt tillbaka och av kroppsspråket och grimasen att döma framstod frågan som en ren och skär förolämpning. Han mumlade tyst för sig själv. Oförmögen att bryta tystnaden började Aaron istället att skärskåda kappsäcken. Han tänkte osökt på Pippi Långstrump och en kappsäck full med pengar. Till skillnad från mannen var väskan i utsökt skick. Uppenbarligen var det äkta läder, väl omhändertaget sådant, och doften av lädervård gifte sig sagolikt med doften av kaffet som just börjat svalna.
Två kraftiga guldspännen höll ihop väskans sidor och även de var av högsta kvalitet, glänste osannolikt mycket i skenet från lampan som från ovan belyste bordet.
– Jag bär min familj i min kappsäck. Vill du se?
Innan Aaron hunnit besvara frågan så böjde sig mannen fram och lossade de två guldspännena. Väskan slogs upp med en smäll och lika hastigt ändrades mannens ansiktsuttryck från hårt och tomt, till mjukt och varmt. Mannen stirrade ner i den öppna kappsäcken med blöta ögon och Aaron fascinerades över hur totalt förändrad den främmande mannen plötsligt framstod.
– Hon hette Joline, min fru, men jag kallade henne Jo. Hon var den vackraste kvinnan du någonsin kan föreställa dig.
Han sträckte ner sin högra hand i den stora väskan, rörde runt bland innehållet med nyvunna, mjuka rörelser. Aaron satt blickstilla på stolen mitt emot och följde spänt minsta lilla vink. Vad dolde sig innanför lagret av välvårdat läder och hade han anledning till att vara rädd? Ingenting med främlingens plötsligt ändrade beteende skrämde honom, så han valde att troget följa skådespelet som utspelade sig från första parkett. Med trevande rörelser hittade han rätt och harklade sig samtidigt som han ur kappsäcken lyfte fram ett fotografi på en mycket ung kvinna. I kappsäcken bär han sin familj, tänkte Aaron och svalde hårt. Han placerade fotografiet på bordet mellan dem.
– Vi var mycket olika, jag och Jo. Hon kom från en mycket välbärgad bakgrund, en högt ansedd familj. Jag kom från ingenting. Hennes far ville hellre gifta bort henne till någon Von eller Van, men det var aldrig aktuellt.
Han släppte inte fotografiet med blicken när han talade. Kortet vreds mot Aaron och han fängslades omedelbart av hennes otroliga skönhet. Kvinnan på fotografiet bar en ljus, axellös klänning och hade långt, rågblont hår. Ögonen var sorgsna, men varma och himmelskt blå. Det var definitivt den vackraste kvinnan han någonsin sett och på något kusligt vis var hennes skönhet både självklar och bekant.
– Vi gifte oss, jag och Jo, mindre än ett år efter att vi först träffats. Det var på vår bröllopsnatt som hon först berättade för mig att hon var sjuk, att hon alltid hade varit det. Det var ingenting som syntes, men sjukdomen åt upp henne från insidan mer och mer för varje dag som gick.
Han stannade tvärt upp och torkade en ensam tår med ett ensamt finger. – Kort därefter fick jag reda på att hon väntade vårt barn.
Han tog tillbaka fotografiet och lade åter ner det i kappsäcken. Aaron var fortfarande förbluffad över Jolines påtagliga skönhet och kunde inte begripa hur den till synes mest levande blomma kunde var den allra mest vissna. Han tittade bort förbi mannen och såg att Mac och Klara nu satt på sin plats vid ingången. Utanför började det skymma och det mer påtagliga skenet från taklampan skänkte främlingen ett än mer sympatiskt uttryck.
– Det var inte en lätt tid för Jo, att bära barn och slåss mot sjukdomen ömse, fortsatte han. Men hon vägrade att ge upp, stark som en oxe var hon. Konstigt nog påverkade det mig mer än henne, vilket kan verka galet. Jag var bara så rädd att förlora henne att blotta tanken bröt ner mig.
Han sträckte återigen ner ena handen i väskan.
– Nio månader senare födde hon vår son. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Från den dagen och fram till att hon gick bort så bodde vi praktiskt taget på sjukhuset. Hon återhämtade sig aldrig efter förlossningen. Jag beskyllde mig själv för min del i det hela, men hon lugnade mig alltid med förklaringen att vår son var det enda som hållit henne vid liv så pass länge.
Aaron var oförklarligt tagen av mannens öppna och ärliga historia. Tanken på att se den vackra kvinnan från fotografiet vissna bort mer och mer, var bara hemsk. För varje andetag mannen tog, förändrades hans hållning och även om hans ögonen fylldes mer och mer av tårar framstod uppsynen som klarare för varje sekund som gick. Han tog upp ett nytt kort och studerade det noggrant.
– Två år höll hon ut, min vackra fru. Två år av konstant smärta, för oss båda. I takt med att vår son växte och blev starkare, krympte hennes krafter och tillslut hade hon ingen kamp kvar i sig.
Det andra fotografiet placerades på bordet, upp och nedvänt. På baksidan kunde Aaron urskilja årtalet 1982 samt två namn. Edward och..
Hela Aarons kropp frös till is.
– Jag kunde inte hantera ett liv utan henne, fortsatte mannen med tårfylld röst.
Jag blev galen, var inte mig själv och i slutändan skadade jag både mig själv och min son. Vårt stackars barn. Om det bara varit jag och inte hon, då hade allt varit helt annorlunda.
Aaron kunde höra sina egna hjärtslag, högre och högre. Hjärtat slog så hårt mot bröstkorgen att han fruktade att det skulle pressas genom huden och lägga sig platt på bordet mellan dem. Det kändes som att dem var helt ensamma i rummet nu och ljusstrimmorna från taklampan kändes vacklande och oregelbundna.
Ljudet av spännen som slogs ihop fick honom att hoppa till och plötsligt stod mannen med sin kappsäck i ena handen precis intill, tornade upp sig över honom.
– De sista Joline någonsin sa är en mening som aldrig kommer att lämna mig.
Aaron sköt undan stolen och ställde sig trevande upp bredvid. Mannen lutade sig fram som för att viska. Aaron slöt sina ögon och kände en varm, trygg andedräkt födas mot hans hals. En andedräkt lika bekant som livet självt och tryggare än något annat han tidigare upplevt.
– En tavla, den är som allra vackrast när den flagnar.
Aaron behöll ögonen slutna och kände hur värmen från andedräkten sakta lämnade hans hals. Det var först när dörrklockan plingade som han öppnade ögonen och upptäckte att mannen var helt borta. Bakom disken stod Tant Erik, vid ingången rufsade Mac till Klaras oborstade päls och i andra änden av lokalen utbyttes en häftig ordväxling mellan Snorkiga Sara och det unga paret som nu uppenbarligen gått över någon typ av osynlig gräns. Ingenstans kunde han se mannen med den grå rocken och gröna sömmar.
Han såg det upp och nedvända fotografiet på bordet, greppade det och sprang mot utgången för att se om det gick att hinna ikapp mannen som så plötsligt lämnat fiket. När Aaron slängde upp dörren möttes han inte av något annat än en tom och ekande gata, nu helt försänkt i mörker.
Han återvände in, klappade snabbt om Klara och vinkade till Mac. Först när han återvänt till sin plats och satt sig på den fallfärdiga pinnstolen vände han på det kvarglömde kortet. Fotografiet föreställde en högst bekant man med ett mycket litet barn i sin famn.
Ett barn som kanske främst kunde kännetecknas med två små ärr på kinden. Precis bredvid örat, på höger sida.
Ett svar på ”Av Två Droppar Kaffe Gråter Ingen”
Mitt begåvade, fina barnbarn. Jag är kanske inte kompetent att bedöma din novell, men jag är definitivt korpulent så det räcker. Spännande historia som fick mig att läsa hela utan att tröttna. Ta det som en komplimang.Fortsätt att skriva ! Kramar