─ Vad det är som ligger där? Undrade Sven och pekade mot golvet. Kanske Sill Anders tappat den?
Kalle som redan hängt av sig arbetsskjortan böjde sig ner och krafsade fram lappen som låg under bänken där han satt.
─ Det står något på den, sade han. Han läste högt.
”Det gör ont när din fader lider
När han kvävs utav mörkrets makt
När dödskrampen kroppen vrider
Som djuret i ångest vid slakt
Det gör ont när din fader kvider
När odjuret sliter hans bröst
När djävulen kroppen rider
Finns ingen hjälp till hans tröst
Det gör ont när din fader glider
När skräcken river hans röst
När förståndet saknas i tider
Är livet den mörkaste höst
Det gör ont så ditt hjärta svider
När rädslan griper hans barn
När nattens demoner strider
Och snärjer dem i sitt garn”
─ Det låter inte riktigt som Anders, skrockade Sven som hängde upp benet på en krok på den panelklädda väggen och började röra sig mot bastun.
Sven skuttade fram eftersom det ena benet var tunt, nästan bara skinn och ben. Sven skojade ofta att det var hans anorektiska kroppsdel.
─ Resten av kroppen njuter av livets goda, brukade han lägga till och skratta medan magen gungade som bagarens vita vetedeg.
Sven råkade som liten ut för barnförlamning i ena benet och hade därför en stel protes som med handkraft kunde låsas upp vid knäleden. När han var yngre kunde han bli retad av de andra barnen i skolans omklädningsrum. Det slutade de med när han till slut tappade besinningen och studsande på ett ben jagade skolkamraterna genom skolans korridorer med protesen i högsta hugg. En av de tuffaste grabbarna blev instängd i ett hörn och fick sig en omgång av benet som han inte skulle glömma i första taget. Sven och hans äldre bror var kända för att hitta på vilda tokigheter som barn. Vid ett tillfälle hade de hittat en liten bit sprängmedel i ett verktygsskjul där arbetarna som sprängde i hamnen hade haft sina verktyg. Bröderna tryckte ner klumpen i ett hål i berget och Sven höll sedan en järnstång över dynamiten i hålet medan brodern klappade på med en slägga.
─ Ooh, vilken smäll. Hade Sven med lysande ögon efteråt berättat för sin mamma.
Järnspettet hade flugit iväg ut över havet medan pojkarna upprymda hade suttit omkullvälta på varsin sida om hålet och skattat. Sven hade aldrig sett sitt dåliga ben som ett handikapp. Nu för tiden var han en av de mer välbeställda på ön då handelsboden fått ett rejält uppsving i samband med sommargästernas intrång. Boden fungerade även som post, apotek och utlämningsställe för systembolagets varor. Sven hade till och med ordnat med en välskött gästhamn och drev en populär pub med trubadurkvällar på handelsbodens veranda under semestertiden.
Fiskar Kalle hade varit hem en vända för att hämta handduk och ombyte så Anders hade redan hunnit kliva in i den varma bastun när Kalle kom tillbaka. Handlar Sven hade samtidigt dykt upp puttrande på sin flakmoped med automatväxel så de hade hjälpts åt att lyfta backen med väl kylda öl in i det lilla omklädningsrummet. De tog med sig en extra pilsner till Anders när de klev in i den ångande bastun. Sven hystade på ett par extra skopor vatten som fräste på stenarna innan han hoppade fram satte sig nedanför Anders i bastun. Han ville sällan klättra högre eftersom risken att han skulle ramla ökade för varje öl de kylde sig med i bastun.
─ Kan du räcka mig öppnaren Sven, bad Kalle innan han satte sig högst upp. Han älskade värmen och intensiteten från den svidande vattenångan. Den fick hans leder att mjukna och kroppen att känna sig ung igen.
Bastun var försedd med ett stort fönster där ett fascinerande ljusspel mellan det färggranna himlavalvet och det glittrande havet fick dem att tystna. Avlägsna öar förvandlades långsamt till mörka siluetter medan solen lade sig tillrätta under horisonten. En ung man med huvudet nedsänkt strosade sakta längs klipporna vid havet. Längst inne i viken lyste den gyllengula vassen stolt och rakryggad som en armé med vajande fjäderplymer till skydd för små fågelungar och fiskar. Bara klicket och pyset från ölkapsyler som öppnades och bastuaggregatets fräsande hördes i skymningen. Anders suckade förnöjt och log brett mot vännerna i bastun.
─ Fan vad vi har det bra gubbar, stönade han och knäckte nacken bakåt i en halsbrytande sving för att suga i sig sista droppen öl i flaskan. Sven, Sven min bäste vän, sa han och kysste Handlar Sven mitt på huvudet. Tack gud för din handelsbod, lade han till medan han oblygt kliade sig i skrevet.
─ Det var en vacker men tragisk begravning, sa Sven tyst efter en stund. Jag blev väldigt tagen av saxofonisten som lyckades lägga in en sådan magisk klang i budskapet. Har aldrig hört något liknande tidigare. Man blev tröstad mitt i den dystra sorgen. Stackars flicka. Familjen kan inte ha det lätt.
─ Nej, prästen såg rätt medtagen ut när han gick mot kyrkporten, sa Kalle.
─ Det är väl inte konstigt efter den hemska händelsen och all uppståndelse efteråt, svarade Sven. Hur är det med dig Kalle? Det var väl du som hittade henne?
Kalle tänkte tillbaka medan han satt och stirrade mot bastuaggregatet och snurrade på ölflaskan. Det hade varit en tidig sensommardag över skärgårdsidyllen och fiskarbyn då havet låg spegelblankt blå mellan de solbelysta öarna. Gnistrande röd-violetta ljungblomster lyste upp de granitgrå bergshällarna. Lukten av ruttnande tång och tjärat virke spred sig över de små sjöbodarna nere vid den slitna bryggan. Där hade Fiskar Kalle från den gamla fiskarstugan rott ut på fjärden för att vittja sina nät. På avstånd någonstans vid sundet där han hade sina lagt ut sina nät hörde han plötsligt ett hjärtskärande skri. Högt ovanför hans gula flöten såg han ett mörkt moln av måsar som kretsade ivrigt över havet. Han tog sikte mot sundet och kände doften av salt hav i den ljumma vinden när han fick fart på ekan. Vattnet kluckade mot fören medan det rytmiska plaskande ljudet från årorna skvallrade om den senige mannens arbete som drev båten framåt. De valkiga nävarna och det väderbitna ansiktet skvallrade om hans långa tuffa liv på havet. Han kände väl igen den salta smaken av havsvatten som skvätte mot ansiktet och sved på läpparna. Han tänkte på fiskebyn där han växt upp och på den lilla stenkyrkan där hela församlingen av gudstrogna fiskare fortfarande samlades för gudstjänst varje söndag. Det är ett envist släkte som med stöd av sin starka tro orkat slita hårt i alla tider. De vanligtvis otrogna stadsborna från fastlandet var inte speciellt välkomna tyckte Kalle liksom de flesta andra fiskargubbarna på ön. På senare tid hade en del festande och skränande ungdomar från fastlandet börjat husera på ön, och tillsammans med turisternas och de fritidsboendes intåg följde ökande priser på allt. Flera av byns äldre hade blivit tvungna att sälja sina hus till sommargäster då pensionen inte räckte för de ständigt ökande kostnaderna. Öns hetlevrade fiskarpojkar hatade de dryga stadsborna. De hamnade ofta i gräl med de solbrända nykomlingarna som flörtade med byns flickor och störde fisket med sina vattenskotrar och flotta segelbåtar. Ibland rann bägaren över och då kom fiskeknivarna fram på lördagskvällen. Men ännu hade inget riktigt allvarligt inträffat.
Den föregående helgen hade en av ungdomarna från staden tillsammans med prästens sjuttonåriga dotter försvunnit ner i sommargästens segelbåt efter bryggdansen. Där hade musiken spelat högt hela sommarnatten lång. Prästen hade vid flera tillfällen setts vandra förbi på bryggan med mörk och plågad uppsyn. Han hade dock inte gått ombord på båten utan hade till slut hastigt försvunnit hemåt. Dagen efter hörde Kalle att någon på de yttre öarna hade sett hur båten tidigt i gryningen seglat iväg ut mot havet. Prästens dotter hade inte synts till sedan dess. Många trodde att hon passat på att följa med sommargästen då prästen inte varit så lätt att tas med hemma i familjen. Prästen hade varit väldigt tystlåten sedan den kvällen.
─ Inget är längre som förr, tänkte Kalle högt för sig själv när han kom närmare näten.
Måsarna hade tystnat och fjärden låg plötsligt oroväckande tyst. Fiskar Kalle hade kommit fram till det första flötet och börjat dra in nätet. I vanliga fall kunde han snart se glansen från fiskar som sprattlade i nätet men denna gång var det ett annorlunda sken i vattnet. Något klumpigt skimrade långt där nere. Han stelnade till och kände kårar av olust och äckel skölja som vågor genom kroppen när klumpen drogs närmare. Det var ett likblekt och svullet ansikte med kalla döda ögon som stirrade upp mot honom från djupet. Speglingar från havsvågorna fick ansiktet att verka levade samtidigt som den sakta vaggande steg mot ytan. Han hade förstås tidigare stött på ruttnade lik i garnen på fiskebåtarna men denna gång var det annorlunda. Han kunde se ett halsband i guld glimra runt halsen på flickebarnet som med naket bröst upp kommit till havsytan. Det massiva guldkorset på halsbandet tyngde ner kedjan som sträckte sig ner mot det mörka djupet under det böljande långa håret på flickans huvud. Han kände igen det som var kvar av prästens dotter. Underdelen av kroppen var borta.
Kalle ruskade lätt på huvudet för att skaka av sig tankarna och tittade ner på Sven.
─ Ja, det var ju en chock när hon dök upp förstås, svarade Kalle. Men det fanns inget att jag kunde göra för henne längre. Jag virade försiktigt loss det som var kvar av kroppen från nätet och svepte in i ett gammalt segel som skydd innan jag tog henne i land och tillkallade polisen. Senare hörde jag att dykarna hittat resten av den nakna kroppen längre bort i sundet inlindad i en kätting på botten.
─ Det måste varit någon av landkrabborna som dumpat henne där, sa Sven. Alla på öarna vet ju att de kraftiga strömmarna sliter sönder allt som hamnar i det sundet. Den stackars flickan måste ha tumlat runt som en kork där nere på djupet innan hon bröts sönder.
─ Jag hörde att Polisen snabbt fått tag i ynglingen med segelbåten och kunde konstatera att det inte fanns något som tydde på att ett brott begåtts på båten, sade Anders. Enligt ynglingen lämnade flickan båten för att bege sig hemåt i gryningen.
Fiskar Kalle berättade att hans fru pratat med prästens fru och deras sjuttonårige pojke som är lite efter i utvecklingen.
─ Prästen hade blivit sluten som en mussla, hade hans fru sagt. Hela hans personlighet var totalt förändrad sedan flickan försvann. Frun var orolig för att händelsen skulle driva prästen galen. En dag i veckan innan begravningen hade de hittat prästen liggande i fosterställning med huvudet tryckt mot stammen på en av björkarna på prästgården. Det var pojken som först hittat honom och kommit springande in till mamman.
─ Pappa, pappa, pappa är död. Hade han tjutit.
─ Det är något som inte står riktigt rätt till i den familjen, sa Sill Anders.
Anders var en inbiten snart medelålders ungkarl med begynnande flint och rejält tilltagen svångrem. Han gillade att sitta på puben och dricka stora skummande öl med grabbarna. Sitt smeknamn hade han fått en lördagkväll då han rejält berusad hade stått bakom puben och pissat ner både byxor och skor utan att lägga märke till det. Senare på kvällen hade han vinglat runt på bryggdansen med en aura av ammoniaklukt omkring sig.
─ Vem fan är det som luktar sill, hade en av sommargästerna vräkt ur sig och därmed satt smeknamnet som fastklistrat på Sill Anders.
Anders brydde sig inte så mycket utan var lika glad för det.
─ Kärt barn har många namn, brukade han säga.
─ Det är hemskt att tänka på hur hon behandlats, sade Sven. Undrar vem som kan vara så samvetslös?
─ Apropå samvetslösa människor. Jag såg Olle från skäret i lördags, fortsatte Anders. Han var helt borta från denna världen. Hade väl tagit droger igen. Han gick omkring och tafsade på varenda tjej och käftade med deras killar så vakterna till slut kastade ut honom från dansen. Han stod och svor utanför stängslet och slängde in stenar på dansbanan så de fick ringa polisen som hämtade in honom till häktet.
─ Var inte han tillsammans med prästens dotter när de gick sista året på gymnasiet? Frågade Kalle.
─ Jovisst, svarade Anders. Men prästen och Olle drog inte jämt. Det tog slut väldigt hastigt vill jag minnas, men jag vet inte riktigt varför.
─ Jag hörde ryktas i handelsboden att Olle hade dragit in prästens dotter på dåliga banor med droger och annat elände, sa Sven. En av mina kunder berättade att de hade setts i källargången under läktaren på idrottsplatsen tillsammans med den där grabben från fastlandet som brukar langa knark till ungdomarna på ön. Jag tror det var strax efter det som prästen såg till att det bröts mellan flickan och Olle.
─ Nej killar. Ska vi inte ta ett dopp? Frågade Anders och reste sig för att gå ut.
De andra följde med. Sven höll en hand på Anders axel medan de promenerade nakna med handuken över axeln ut mot bryggstegen. Det hade hunnit bli stjärnklar kväll och månen lyste upp fjärden genom grenarna på en hög tall. Anders hoppade i direkt med ett plask. Tusen skimrande stjärnor tändes när mareldens glimmande ljus flammade runt Anders viftande armar och ben.
─ Det ser ut som du svävar i rymden, sade Sven, som sakta tog sig ner för badstegen.
Vattnet var ljummet och inbjudande. Kalle följde efter Sven och tog några simtag ut i havsrymden.
─ Aj, aj, skrek han plötsligt till.
─ Förbannade brännmaneter. Se upp, det ligger en fuling med riktigt långa trådar där ute lite till höger om bryggan, sa han medan han vände åt andra hållet.
Plötsligt kände han något som stack till i höger skinka.
─ Vad i, Kalle hann inte säga mer förrän Anders skrattade högt bakom honom.
─ Din förbaskade spelevink. Ge tusan i det där annars…., hotade han rått men hjärtligt till Anders som nypt honom i ändan.
Trots att Anders inte var purung längre var han fortfarande en spjuver som inte hade några hämningar. Men hans oförargliga och humoristiska sätt gjorde att det inte gick att bli arg på riktigt oavsett vad han hittade på.
På vägen tillbaka mot bastun såg de prästens son gå förvirrad omkring på stigen med nedsänkt huvud som om han letade efter något i mörkret. Männen virade handukarna om midjan och gick fram till den unge mannen.
─ Hur är det fatt, frågade Kalle.
─ Jag har tappat min lapp och kan inte hitta den, svarade prästen son med brusten röst.
─ Jag hittade en lapp utanför bastun med en dikt på, vi har den inne i omklädningsrummet svarade Anders.
─ Det var min systers lapp, svarade pojken. Jag hittade den i hennes rum när vi letade efter henne. Kan jag få den är du snäll?
Han fick tillbaka lappen och traskade sakta iväg mot den upplysta byvägen.
─ Har ni hört den om whiskyglaset och vinglaset, frågade Anders med ett bullrigt skratt när de var tillbaka i bastun och njöt av värmen.
Sven suckade, den hade han hört säkert hundra gånger förut men Anders låtsades inte höra den tysta protesten.
─ Oh, vad jag gillar dina former, sa whiskyglaset till rödvinsglaset.
─ Stäng korken din getabock, sa vinglaset irriterat.
─ Ah, du rodnar, svarade whiskyglaset glatt och gled närmare.
─ Jag kvävs, av mossig överårig Skotte. Svarade vinglaset med hetta.
─ Där fick dina sensuella läppar till det, svarade whiskyglaset hänfört. Jag älskar ditt aromatiska uttryck.
─ Whiskyglaset ångade av upphetsning medan vinglaset skruvade på sig, sa Anders flämtande och skrattade högt åt sin historia medan han klappade sin guppande buk.
─ Tänk dig min gyllene lekamen och din fylliga kropp, fortsatte whiskyglaset berusat.
─ En osande whiskypinne? Över min döda kropp i så fall, sade rödvinsglaset och knyckte förnärmat på sin vackra hals.
Hon vickade sin graciösa fot och gled stolt iväg med blodrött vin böljande kring de runda höfterna.
─ Oh, vilket temperament, vilken eld, vilka former! Stönade Whiskyglaset vid bardisken.
─ Hö, hö, skränade Anders medan Kalle skrattade vänligt.
─ Förresten. Jag såg några nya damer på bryggdansen, sa Anders. Sven, häng med nu på lördag vet jag, det är säsongens sista. Kanske dags för dig att hitta en ny dam att bjuda upp till dans.
Sven suckade igen. Han hade skilt sig för några år sedan och varit lätt tillbakadragen och inte vågat prova på en ny relation sedan dess. Anders som nu hade fått än mer öldriven inspiration fortsatte.
─ Jag kommer ihåg visan som vi skrev när din bror blev omvänd på älgjakten, skrockade han.
Anders satte sig tillrätta och försökte koncentrera sig en stund. Sen började han sjunga med förvånansvärt vacker stämma.
Svens bror gick ut om kvällen
Med kepsen käckt på svaj
Med bössan fast i remmen
Och med sin jaktkavaj
Han skynda bort mot myren
Och klampa ut på dyn
Där älgen brukar bröla
Av lust och brunst mot skyn
Men dimman omslöt mossen
Och skymde snart hans syn
Han hörde bara suset
från löv i skogens bryn
Han skrämdes stel av braket
från busken tätt intill
Vid marken låg en skugga
Som plötsligt frusta till
Svens bror blev fast i dimman
Som skymde runt omkring
Hans rädda ögon glodde
Men såg just ingenting
Skuggan den blev större
Men bössan hängde snett
För brodern han blev slagen
Av synen som han sett
Han såg en konung födas
Ur dimman rätt och slätt
En konung krönt med krona
Ett mäktigt majestät
Svens bror blev tyst och tagen
Av älgens lugna kliv
När den försvann i dimman
Lade brodern ner sin kniv
Svens bror kom hem till stugan
Med kepsen i sin hand
Han hängde bössan ute
I hallen i sitt band
Sen dess har bössan hängt där
Och sakta samlat damm
Älgens stek får vänta
Istället blir det lamm
Idag ses brodern ofta
Gå runt vid myrens rand
Och speja ut i dimman
Med kameran i sin hand
─ Ja, det var en fin berättelse, sade Sven. Din sång gör den faktiskt bra. Brorsan har inte rört bössan sedan den gången.
─ Nej, nu räcker det för mig. Sade Sven efter en stunds tystnad. Vi ses igen och tack för en fin kväll.
─ Tack detsamma. Jag är också nöjd för idag, sa Kalle.
─ Ha det gott. Jag stänger sen, svarade Anders som precis öppnat en ny ölflaska till.
Fiskar Kalle satt på sängkanten och såg ut genom sovrumsfönstret vars fyra rutor var skilda åt av ett stort gulnat träkors. Den svaga doften av havsluft trängde in genom fönsterbågens springor. Rummet luktade hemtrevligt av trä och sliten målarfärg. Han kliade sig i skäggstubben och betraktade det gamla fönstrets vackra glas som skapade böljande rörelser i landskapet utanför. Kalle hörde väggklockan i köket på nedervåningen slå sex slag med en dov metalliskt välljudande klang. Flugorna som också vaknat av värmen från morgonljuset surrade vid fönstret och slog frenetiskt av och an mot rutan i sina försök att komma ut. Sängen knarrade till när han ändrade ställning och ställde sig på de slitna furuplankorna där många fötter trampat under århundradet som gått.
─ Inte konstigt att de också börjat knorra på senare tid, mumlade han medan blicken fortsatte glida över landskapet utanför.
Plötsligt hörde han rasslet av ett lätt regn av kulor mot metall och krasandet från skal som krossades. Hans fru hade fyllt den gamla kaffekvarnens lilla fack med bönor och malde kaffe i köket på bottenvåningen. Det skarpa ljudet och doften av nymalt kaffe som spred sig genom huset fick Fiskar Kalle att rycka till och vakna upp ur sitt andaktsfulla betraktande av världen utanför sitt fönster.
Efter frukost tog han den snabbaste vägen över ön till båthuset för att börja arbetet med att laga några revor i sina fiskegarn inför nästa utläggning av näten. På vägen tittade han först till sin båt som han dragit upp på träslipen under taket bredvid båthuset. Innanför dörren till hans tjärade båthus stod den stora arbetsbänken direkt till höger, på golvet stod hans nätförvaring, längs väggarna hängde fiskeredskap, rep, flytkulor och en massa annat material. Kalle drog på sig sin arbetsoverall och satte på den gamla transistorradion. Han tyckte om att lyssna på dansbandsmusik medan han arbetade med näten. Han kom med lätt olust ihåg synen av prästens stackars tös som suttit fast i nätet men känslan gick snabbt över när han vant började jobba med reparationerna.
Medan han arbetade kom han istället att tänka på Anders som heller inte haft det så lätt i sin barndom. Hans bortgångne far hade haft en otrevlig vana att först bygga upp en god stämning och sedan förstöra den helt genom att kränka omgivningen med barnsliga skämt och lyteskomik. Ofta baserades kränkningen på något helt normalt som han pekade ut som ett förnedrande lyte hos personen. När han fick den andra personen att känna sig fullständigt tillintetgjord skrattade han som bäst. Anders brukade säga att hans skadeglädje var hans allra mest eftertraktade känsla. Då kände han sig stark, obesegrad och omtyckt. Alla försök till kritik studsade av från honom som vattnet från en gås. Anders hade förmodligen byggt upp sin skämtsamma och ironiska läggning som ett självförsvar för att stå ut med att skämmas för sin opålitliga far.
När Fiskar Kalle blev klar gick han vägen förbi handelsboden där Handlar Sven hade en salig blandning av varor. Allt ifrån marina secondhand artiklar som skärgårdsgästerna älskade att rota bland, till de nödvändigaste varorna som ingår i ett typiskt nära-koncept hos handlarna. Sven var populär bland de yngre i byn eftersom han periodvis lät dem tjäna extrapengar när de tog hand om boden åt honom. Sven hade en gammaldags stor kassaapparat som klingade och rasslade varje gång han öppnade myntfacket men den användes mer och mer sällan då de flesta handlade med kort eller Swish. Konstapeln från fastlandet stod och pratade med Sven när Kalle klev in genom dörren där kobjällran ovanför dörren klämtade till varje gång dörrbladet öppnades eller stängdes. Lukten av gamla loppisprylar och fisk blandades med dofter av tjära, blommor, färska grönsaker och kryddor. Polismannen i sina kraftiga kängor och handlar Sven i sin handlarrock viftade glatt och hälsade Kalle välkommen.
– Fallet med prästens dotter är äntligen på väg att klaras upp, sa Sven. Konstapeln har varit hos prästfamiljen och berättat de senaste nyheterna i ärendet.
– Tja, sa Konstapeln. Det var ju bara prästens fru och pojk hemma då prästen tagits in för vård på psyket igen. Frun berättade att prästen inte lyckats hantera krisen som uppstått i hans inre. De osynliga demonerna har tagit förståndet från hans själ, berättade hon. Han hade haft liknande svårigheter i sin ungdom och nu hade de kommit igen efter dotterns tragiska frånfälle.
Medan konstapeln gav sig iväg mot färjeläget berättade Sven att man hittat Ljungströms gamla eka halvt nedsjunken i en grund vik flera sjömil bort efter kusten. Den hade varit försvunnen från sin plats nere i hamnen sedan helgen då flickan försvann. Det var några kajakpaddlare som hört av sig till polisens tipstelefon. De hade hittat ekan och tittat i den eftersom det hängt en scarf hoptrasslad kring ena årtullen. Det visade sig att scarfen och kläderna som de hittat hopbuntade i ekan hade tillhört prästens dotter.
– Den senaste teorin är att flickan efter natten med ynglingen i segelbåten rott iväg med Ljungströms olåsta eka och ute i sundet virat in underkroppen ankarkättingen för att tillslut dränka sig själv, sade Sven. Konstapeln hade sagt att hon precis som sin far hade problem med inre föreställningar om demoner. Hennes anteckningsböcker som polisen hittat hos hennes bror tydde mycket på det. Sannolikt hade känslan av skuld och skam denna gång blivit för tung att bära och drivit henne över gränsen.
– Jaha. Ja, det var en tråkig historia och jag känner sorgen för de närmaste, sade Kalle. Man blir ledsen när en så ung människa fastnar i grubblerier. Livet kan ju vara så mycket mer än bara elände.
Kalle samlade ihop sina varor och viftade till Sven innan han gick ut från handelsboden. På avstånd såg han Anders stå och prata med konstapeln som stod vid relingen på färjan som strax skulle kasta loss.
När sommargästerna lämnat ön återgick livet till det normala och senhöstens lugn lade sig över skärgårdsidyllen och fiskarbyn. Efter en kall stjärnklar natt låg frosten vit över den gamla bryggan där Fiskar Kalle redan rott ut på fjärden för att vittja sina nät. En tunn hinna av is över de inre delarna av fjärden gnistrade i morgonsolen som fick frosten att ånga längs de solbelysta klipporna. Det tysta prasslet från is som bröts under båten byttes snart mot kluckandet från öppet vatten mot fören. Kalle njöt av varje årtag i den friska morgon luften.
Författare: Kajei