Kategorier
Noveller

Torkel

Dammet fick honom att nysa. Torkels händer kramade Mo hårt. Mo var blöt. Torkels näsa rann och han torkade av det värsta mot pälsens ludd.  Det var ett gosedjur med långa öron och liten svans som pekade rakt upp med hjälp av en insydd ståltråd. Den hette Mo. Det var så lätt att säga: ”Mo, Moooo”.  Han hade sagt Mo, långt innan han sa mamma. Och det var rätt. ”Mamma” hade aldrig känts bra. Det var hon som ryckt bort Mo. Slitit Mo ur hans armar. Han hade skrikit tills han somnat. Torkel var för stor för Mo, hade hon sagt.

Var det bara en gång det hade hänt? Kanske varje kväll och minnet hade sedan infogat det bland upprepningar och minimerat det till bara en gång.  Sedan blev det en dröm, en livslång nattdröm som plågade och lekte fasor i hans hjärna. Egentligen hade han inte fått behålla någonting. ”Det var för dyrt”, ”Det är för ömtåligt”, ”Lägg undan den där, omedelbart!”, ”Hördu, den där får du inte leka med…”

Varje gång Torkel frågade varför hon inte tyckte om Mo, svarade mamman undvikande, som om själva frågan plågade henne. Ögonen blev svarta och munnen tunnades ut till ett streck. Det påminde henne om någon, som inte fick nämnas i hemmet. När han blev lite äldre och modigare frågade han rakt ut. 

 ”Det var pappa va? Jag har ju en pappa. Alla har en pappa. Var är han?”

  Då kom örfilen.  

   En gång, strax innan jul hade han och modern stått framför ett skyltfönster med leksaker. Det var kallt och vinterns första snö hade på morgonen pudrat gatan. Han hade tryckt sin näsa mot glaset och låtit imman av andedräkten sudda konturerna av allt som han visste han inte skulle få. De hade ju så lite pengar, hade han förstått så fort han nått åldern då man förstår sådant. 

 ”Välj vad du vill, så blir det din julklapp!”

 Hade han hört rätt? Han skulle få något av allt det där. 

 ”Men skynda dig, jag fryser och tänker inte stå här om du ska vela.”  

Den otåliga rösten var en bekräftelse.  Hon menade allvar. En kälke, en leksaksbil, ett tåg med spår, en karta med alla världens länder… han fick panik och fick inte fram ett ord. Så rycktes han bort från fönstret. 

 ”Ok, då går vi!”

Handen hade slitit honom från fönstret. Han mindes hur tom han kände sig på vägen hem. Tomheten var ett hål inuti magen som gjorde ont.

Många år senare i ett av ålder och väder slitet skånskt småhus skramlade en väckarklocka. En rynkig och benig hand trevade i halvdunklet och svepte ner den på golvet. Den tystnade. Under drömmen hade Torkel vecklat ihop filten till en knöl under hakan. Filten var pressad mot bröstet och full av svett. Kudden var gulblöt, och han vände den om, så att huvudet vilade mot den torra baksidan. Långsamt började dagen sila in genom de tunna gardinerna. Mal hade skapat ett mönster av hål i tyget och på fönsterkarmen slokade två krukväxter. 

Torkel hade sexton klockor i rummet. Några stora som han ville sätta upp på väggarna så småningom. De andra stod och trängdes på bordet mellan en trasig tennisracket, två tekannor, en antal koppar, olika till färg och form, med intorkat innehåll och några ihopnystade garnrullar och på trästolen nära sängen låg en hög med tidningar. Tre långa ihoprullade trasmattor låg tvärs över rummet och trängdes med varandra. Han visste ännu inte vilken som skulle få ligga närmast sängen. Dem hade han hittat på loppis, för nästan ingenting. Han skaffade alltid flera av allt. Annars måste han välja. Vardagsrummet gick han inte längre in i, men han visste att allt där var hans, hans eget. 

Tingen fyllde tomheten. Men tomheten uppstod alltid på nytt. 

Torkel hade aldrig gillat sitt namn. Ingen använde det. Som enstöring ville han inget annat. Hans namn var fult som namnet på en äcklig insekt, stekeltorkel, spindeltorkel. Något man kan kvadda med klacken. Han mindes mammans ord: ”…torka dig i ändan Torkel, skittorkel”, när han kom ut från toaletten. Och så hade hon skrattat högt och roat, som om namnet var ett skämt. 

Namnet ville han slänga på soptippen. Nej, begrava det och stampa jorden hårt tills mammans röst kvävts.   Han hade valt ensamheten. Den behövde inga namn.  

 Torkel drog in magen och pressade sig sidledes mellan tidningshögar till kylskåpet. Där fanns lite mjölk och om han skar av vissa delar kunde brödet fortfarande ätas.  Han tog vad han behövde, tryckte ner brödet i fickan och med mjölkpaketet i handen tog han sig ut till postlådan och grävde fram reklamen för dagen. Så slog han sig ner på trappan utanför huset. Vårsolen hade börjat värma och det kändes gott. Att de gamla damerna i huset mitt emot stirrade på honom medan de vattnade sina pelargonier kunde han inte undvika, men de angick inte hans värld. Men han anade deras okvädingsord, såg deras stirrande blickar och snörpande munnar över blombladen. De fick honom att avsky människor. Hans blickar sökte istället vintergäcken kring trappan och reklambladet i handen. Snart skulle de gamla söka sig bort från fönstret och pyssla med annat. Det visste han. De hade tömt sin galla för dagen.

 Råttorna hade flyttat in försiktigt, hade inte tagit hela släkten med sig med en gång. Det gällde att långsamt ”ta över”. Deras krypande, sniffande, smulande och gnagande blev ett husets ljud, likt vindens viskande i takpannorna.  På nätterna låg Torkel och lyssnade på de prasslande gnagarna i mörkret. Någon gång stegade en djärv hanne upp på madrassen, men rusade bort om Torkel sparkade till under filten.  På något sätt var de ju ett sällskap. Huset han hyrt låg ju på landet och här fick man väl dela med sig med andra kryp.   

En kväll ringde det på dörrklockan. Torkel stelnade till i soffan. Mörkret hade redan lagt sig runt huset och ljudet fick honom att rycka till.  Den rostiga dörrklockan lät genomträngande, osympatisk och krävande. Ytterligare en signal skar genom huset och han slog händerna över öronen.

Det blev tyst. Det enda som hördes var prasslandet av hans vänner. De verkade också oroade. Han föste undan tidningarna och ölburkarna i soffan och kröp ihop kring soffkudden. Han var upprörd, nej rädd. Han knöt sig hårdare kring kudden, drog upp knäna och småpratade sig själv till lugn. Någon ville honom illa. Det fanns ett hot där ute. Han blundade och satt blickstilla. 

 När han öppnade ögonen igen, såg han ett ansikte tryckt mot fönsterrutan. Ansiktet var omramat av två stora kupade händer. En näsa trycktes oformlig mot glaset. Någon knackade på rutan och han hörde en röst ropa hans namn. Namnet skar genom mörkret. Torkel knöt sig än hårdare runt kudden. Så satt han ihopkrupen länge. Han vågade inte gå till sängen, ville inte bli sedd. Istället lät han kroppen falla ner i soffan där han till slut föll i sömn.

 Han vaknade när dagsljuset sökte sig in i rummet. Hade han bara drömt det? En råtta kröp ut ur soffans innandöme nere vid golvet. Hemtamt sökte den sig mot köket.  Framme vid fönstret såg han märken efter händer som torkat till en ring i det dammiga glaset. Det var alltså ingen dröm. Vem hade ringt på hans dörrklocka? Vad hade denna människa med hans liv att göra? Kanske hans kusin som betalade hyran och skickade matpengar regelbundet men aldrig besökt honom. Släkten var främlingar, som vänt honom ryggen, köpt sig fria från ansvar och medkänsla. Och det var bra så. Torkel ville inte ha besök.

Den här morgonen var kylskåpet tomt. Han masade sig ut mot ytterdörren. Det var inte så lätt längre, då han placerat några staplade pallar i hallen. Han drog en mössa över huvudet. Morgonen kunde fortfarande vara kall. När han stängde ytterdörren såg han att råttorna skapat sin egen dörr längst ner vid trappan. En råtta passerade honom obekymrat och tog sig ut i morgonsolen. Torkel var imponerad hur bra de kunde ordna det för sig. Fler råttor passerade honom och några försvann över vägen till grannen. Själv vek Torkel av mot väster mot handelsboden.

 En halv timme senare stod Torkel i den gula träbyggnaden i byn som tjänade som lanthandel. Byn var liten, men en gammal kyrka, som lockade turister, vittnade om en annan tid, innan staden byggdes lite längre bort och folk flyttat dit. Byn hade avfolkats, men Karlssons handelsbod överlevde. Där fanns det viktigaste, sådant man alltid behöver som mjölk, bröd, toalettpapper och därtill godis och tobak. Bredvid handelsboden låg Emmaus, där Torkel var en trogen kund.

Torkel tog sig aldrig till stan. Han nöjde sig med Karlssons bod. Han nickade och hälsade mot Karlssons nerböjda rygg bakom varudisken. Torkels blick for över hyllorna. Några burkar med bönor och inlagda persikor samt några öl, en ost, en limpa bröd och en påse potatis lade Torkel i sin matkorg och satte den med en smäll på disken. Karlsson rätade på sig, tog tag om värkande muskler i ryggslutet och röd i ansiktet av ansträngningen nickade han igenkännande. Torkel betalade, lade varorna i sin slitna matkasse och utan ett ord lommade han ut ur butiken. 

Ibland var det fler i butiken. Då kunde han märka hur samtalen tystnade så snart han klev in.  Han såg deras kinder röda av åsikter och sladder som plötsligt måst upphöra. Torkel brydde sig inte. Vad de tyckte och tänkte var honom likgiltigt. 

 Solen lyste sitt vårliga leende och marken var ännu daggblöt från natten. Torkel gillade att vara tidig med att handla. Han vandrade hemåt.  När han kom till stenen halvvägs hem, slog han sig ner. Härifrån kunde han se sitt hus och bondens fält, där vintervetet lyste grönt. Bakom honom låg granskogen, tyst och mörk. Det hade blivit en vana att sitta där en stund. Han öppnade en öl och tog en tugga av brödet, skar med pennkniven en bit ost och njöt av att leva. Livet var ändå gott. När stenens kantighet började förstöra njutandet, promenerade han vidare. Kanske var det hans bästa stund på dagen, den där till handelsboden fram och tillbaka.

När han närmade sig huset såg han en bil parkerad utanför. Två män i skyddskläder och en i kostym och slips stod på hans trappa.  Den ene ryckte i handtaget. Torkel stannade, hoppade över diket och gömde sig bakom en gran. Därifrån kunde han tryggt spana på inkräktarna utan att synas. Han behövde bara trycka ner den närmaste grenen. Barr lät morgondaggen falla ner i hans rockärm. 

 ”Vad ville de?  Var det en av de som tryckt sin näsa mot fönsterrutan natten innan? Va, fan…”, nu öppnade de dörren och gick in.

 Gamla rädslor fick honom att nästan sluta andas. Det var så det hade börjat en gång. Besök av främmande i kostymer med slips eller tanter med glasögon och anteckningsböcker.  De hade släpat honom gråtande från hemmet. Liten hade han varit, hade inte gått i skolan, så vitt han mindes. Det kom senare, det där med skolan. De hade inte heller varit snälla. Torkel hade inte mycket till övers för människor. De ville bara illa.

 Snart kom de tre männen ut. De höll sig för sina näsor och talade upprört med varandra, klev in i bilen och körde iväg.

 Torkel reste sig, packade ihop maten i kassen och skulle just börja gå hemåt, när han såg grannarna strömma ut på gatan. De pratade och gestikulerade och pekade på hans hus och höll menande för näsan. Där var de gamla damerna i huset mittemot.  Snickaren i sitt blåställ pekade och pratade på med den gamle gubben som bodde längst upp på backen. Alla verkade upprivna. Torkel tvekade. Skulle han vänta ut dem?  Till slut skulle de väl dra sig tillbaka.

 Han sjönk ner bakom granen. Nattsvarta minnen från barndomen vällde över honom. Han kunde inte förmå sig själv att gå tillbaka. Han måste bort. Benen kändes ynkliga och skakiga när han reste sig upp. Som ett djur, skrämd av människan, vacklade han in i skogen.

Torkel fann en upptrampad stig och följde den planlöst. Det enda han med säkerhet visste, var att han inte kunde återvända hem. Han var avskuren från sitt liv, likt en båt som slitits från sin förtöjning. Han befann sig i en märklig tomhet där tankarna försökte finna något att hålla fast i.  

Torkel återvände aldrig till sitt hus. Han vandrade längs upptrampade stigar utan att veta vart de förde honom. Stigar, skapade av svamp- och bärplockare, leder ofta tillbaka. Två dagar senare återkom han därför till handelsboden. Han ville gärna stanna i närheten av boden. Den gav en känsla av trygghet, men grannarnas uppspärrade ögon och menande blickar plågade honom. Han besökte Emmaus bredvid affären en sista gång och kom ut med en varmare jacka och en filt. Så lämnade han bygden, utan att vända sig om. 

 Nätter då det regnade sökte han skydd i en lada eller övergiven rivningskåk, men när det inte regnade låg han hellre i granskogens mjuka mossa. Ibland sträckte han upp sina armar mot stjärnhimlen som om han ville plocka ner stjärnorna och strö dem runt sin bädd. Det var stunder när han kände lycka. Han saknade inte hemmet och alla saker han samlat på sig. Förlusten var istället en befrielse, som om den gamle Torkel dröjt kvar i det där huset, medan han själv vandrat vidare.

I september, när nätterna började kyla, sökte han sig motvilligt mot människor. Han var osäker på var han befann sig, kanske hade skogarna fört honom mot Blekingegränsen eller rent av in i Småland. I skydd av mörkret närmade han sig en stad. Han vandrade på tomma och tysta gator, där stenhusen slöt sig hotfullt kring honom. Rädd för människor likt ett djur som förvillat sig in i staden rörde han sig försiktigt framåt. 

 Så med ens, ett ekande skratt mellan husväggarna. Två flickor, festglada och smått berusade, närmade sig. Ljudet studsade mellan husväggarna och han sökte sig snabbt in i en portgång och väntade tills deras skratt slukats av natten. Han sjönk ner på den stenlagda gången som ledde in mot en innegård och lutade huvudet mot väggen. Här hade han i alla fall skydd mot människors ögon och ett tak, om det skulle börja regna. Han vek ihop filten och la den under sig, knöt armarna runt knäna och tryckte ihop sin kropp för att hålla värmen.  Snart befann han sig i en halvslummer.

  ”Hördu, stackare, har du ingen filt eller kappa?”

Han stirrade på kvinnan framför honom. Hennes ansikte var fårat av väder eller åldrande.  Hon hade ett lager av kläder på sig och en stor filt inrullad under armen.  Filten bredde hon ut över hans axlar och sedan slog hon sig ner bredvid honom och lyckades dra filten över de båda.  Hon tryckte sig mot honom.

  ”Det blir varmare om vi sitter nära, så här. Ok?”

  Han visste inte hur han skulle svara. Hans tystnad blev ett medgivande. Värmen från en annan människa spred sig under filten. Hon luktade. Han var van vid sin doft, inte någon annans. Det var överväldigande, men hon spred trygghet med värmen från sin kropp.

 Han måste ha somnat. När han vaknade vilade kvinnans huvud mot hans axel och droppar av saliv föll ner från hennes halvöppna mun. Hennes huvudscarf som nu glidit på sned avslöjade gråa slingor i dagsljuset som silade in genom portens järnsmide. Han satt alldeles stilla och väntade tills han märkte att hon flyttade sitt huvud bort från hans axel. 

 Hon stirrade på honom, som om hon sökte i sitt minne, mumlade till slut god morgon, reste på sig och tog tag i filten. Prydligt och vant rullade hon ihop den och stack den under armen. 

  Nu sticker hon iväg, tänkte han, men kvinnan stod kvar som om hon väntade på honom.  Då reste han sig och såg frågande på henne. Hon log och i halvdunklet såg han att en framtand saknades. 

  ”Vem är Mo?”

  Han visste inte om han ville eller kunde förklara.

   ”Ah, en käresta förstås! ”

  Så kom ett kluckande skratt från henne och han såg glimten som lekte i hennes ögon. 

  ”Jag heter Eva,” sa kvinnan och sträckte fram handen. 

  Han tvekade.  Han tog hennes hand, som redan blivit kall i morgonkylan.

 ”Adam,” sa han. ”Jag heter Adam.”

Författare: Ann-Marie du Plessis

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *