Skrivkramp

Post 91 of 170

Jag står allra längst fram på ”Mathilda”, en av Strömma Kanalbolags alla små skärgårds-båtar som tappert transporterar förväntansfulla turister och hemtama skärgårdsbor ut till öarna i Stockholms skärgård. Kanske kan även jag kalla mej för skärgårdsbo nu, jag har ändå haft min lilla skrivarlya i fyra år till hösten.

Att jag skulle skriva var inte självklart. Jag var inte den som lämnade in de mest lysande uppsatserna i skolan och istället för att skriva fyndiga tal till släkt och vänner vid kalas har jag skruvat generat på mej när jag hört andras tafatta försök att locka fram skratt. Nej, jag visste inte att jag kunde skriva förrän ganska nyligen. Min man fick ett erbjudande om utlandstjänst när han jobbade på Skanska. Det skulle byggas ett stort sjukhus på ön Lankawi på Malaysias kust och man behövde en erfaren byggledare. Olle hade varit med vid ett flertal större offentliga byggen utomlands och de kunde inte ha valt en bättre person till uppdraget. Jag sa glatt upp mej från jobbet som pharmaceut på stadens apotek och följde med till Malaysia.

För att hålla kontakt med dem därhemma började jag blogga. Efter att ha läst några andra ”medföljares” bloggar och fascinerats av den respons de fick beslöt jag mej för att testa. Så föddes ”Ankis Betraktelser – 2 år på Lankawi”. I början gick det lite trögt men snart var jag varm i kläderna och ju mer respons jag fick, desto djärvare blev jag. Jag slukade tips från språksidor på nätet och började läsa litteratur jag tidigare inte ens lagt märke till. Inom några månader hade jag över hundra läsare och jag fick mer och mer uppmuntran att skriva. Min blogg belyste inte bara min vardag utan gav läsaren en inblick i hur man lever i Malaysia, deras kultur och politik. Jag följde gärna med Olle på representationsmiddagar med lokala politiker då deras fruar också var med och på så vis fick jag kunskap om deras privatliv, seder och bruk.

En kväll när jag loggade in för att skriva möttes jag av ett meddelande från en för mig helt okänd person. Han berättade att han fått tips om min blogg av en bekant och att han var mycket imponerad över mina texter. Jag visste inte då att detta meddelande var start-skottet för min författarkarriär. Det visade sig att Björn Remberg arbetade för ett av de större förlagen i Sverige och efter en omfattande korrespondens bestämdes tid för ett möte. Förlaget betalade min resa till Stockholm och resten är historia.

Nu står jag här framme i ”Mathildas” för och drar med djupa andetag in den salta doften av hav och tång. Skepparen lägger skickligt till vid bryggan och jag kommer snabbt iland. Jag behöver inte söka länge med blicken förrän jag ser Arne som vinkar glatt. Det är verkligen ett kärt återseende, jag har inte varit på ön på länge. Arne är min närmsta granne, en riktig fiskargubbe som bor här i säkert femte generationen. Han måste närma sig 80 tänker jag när jag omfamnas av björnstarka armar, han doftar sol och fisknät och jag hinner tänka att jag gärna haft honom som pappa. Egentligen behöver han inte möta upp mej, det är inte långt att gå till stugan, men det är en så somrig känsla att få sätta sej på flaket på hans gamla moped att jag inte kan motstå erbjudandet jag alltid får – skjuts till dörren.

Stugan är liten, bara 38 kvadrat. Den är inte vinterbonad och där finns inget vatten eller avlopp. Arne har en utomhusdusch med varmvatten och den lånar jag så mycket jag vill och det lilla utedasset har jag renoverat med tjusiga tapeter och en liten kristallkrona med levande ljus – utanför har jag satt upp en skylt som berättar att ”här får man sitta i egna tankar tills någon annan på dörren bankar”.

Medan jag packar upp väskan kan jag bokstavligen känna pulsen sjunka. Den här platsen är magisk och ibland undrar jag om jag bott här i ett tidigare liv. Kanske var Arne och jag släkt eller nära vänner då? Jag har med mej mitt extrabatteri till datorn, med det kan jag skriva gott och väl i en vecka. Den här gången har jag bestämt mej för att kombinera skrivandet med en hälsoperiod. Ingen alkohol och bara nyttig mat. Min förra bok, som förlaget sålde till fem länder, skrev jag under en kaotisk period i mitt liv. Olle hade träffat en malaysisk kvinna på jobbet och blivit störtförälskad. Han lämnade mej bara dagar efter att min första bok publicerats och fått lysande recensioner – ungefär som om han ville ha mig i hamn ekonomiskt innan han erkände sitt svek. Jag grät, deppade, drack vin, svor, gick av och an och gav mig hän i skrivandet – tydligen ett lyckat koncept. Nu vill jag försöka hitta samma hängivelse i mitt skrivande utan annan stimulans än denna plats.

Jag hade hela boken klar i huvudet redan när jag satte mig vid datorn på förmiddagen. Det skulle bli ett familjeepos i tre delar där den första utspelar sig i östra Karelen. Min research hade lett mig till en familj som hade sparat stora mängder brev och dokument efter sin släkting som deltagit i striderna under perioden 1919 till 1922. Då var östra Karelen skådeplats för en serie konflikter som gemensamt kallades Frändefolkskrigen. De vita ville införliva delar av östra Karelen till det Finska territoriet för att skapa ett Storfinland. Jag såg historien som en film i mitt huvud, men när jag skulle skriva ner min berättelse fick jag inte igång händerna. Normalt brukade fingrarna flyga över tangentbordet men nu… det var tvärstopp. Detta var en helt ny känsla, jag hade alltid haft så lätt för att skriva och jag blev förtvivlad. Jag gick långa promenader, badade, gjorde jordgubbskräm på gasolköket och plockade enorma buketter av vilda blommor, allt för att skingra tankarna på vad jag just gick igenom – jag hade skrivkramp, alla författares mardröm.

När jag ringde Björn på förlaget och snyftande berättade om min situation hade jag hoppats på hans empati. Istället lät han kylig på rösten när han påminde mej om min deadline om två månader. Jag hade fått nästan ett helt år på mej att skriva boken och kanske var det dumt att vänta så här länge, men jag hade utgått från att det skulle gå lika smidigt som med mina tidigare alster.

Det hade gått snart en vecka och jag hade inte producerat mer än någon enstaka sida när jag gick förbi Arnes hus. Han tittade bekymrat på mej då han såg min nedstämda person och när han bjöd in mej på en kopp kaffe accepterade jag tacksamt. Vi satt på hans veranda med varsin kopp kokkaffe. Arne drack på bit och jag undrade hur hans tandstatus var, han drack säkert 4-5 koppar på detta sätt varje dag.

När vi suttit tysta en stund började han berätta. Han berättade om sin barndom och uppväxt på ön, han berättade om sin ungdoms kärlek som lämnat honom när hon blivit gravid. Den kvällen dansade orden ur munnen på den annars så tyste mannen och jag slukade hans historia om hans liv som en ökenvandrare glupskt dricker ett efterlängtat regns droppar. Arnes liv och hans sätt att berätta om det berörde mej djupt och när jag kom hem sent den kvällen satte jag mej vid datorn. Jag kände nu en enorm lust att skriva min bok ”Frusna decennier” och jag förstod att Arne genom att delge mig sin historia också hade gett mej nyckeln till att låsa upp min skrivkramp.

Författare: NIKE

Skrivkramp
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

,

Meny