Han rörde sig genom lägenheten såsom en skugga drar obemärkt förbi. Ljudlöst smög han runt i sin egen bostad. Han strök med handen över den inplastade soffan. Soffan som de hade ropat in på en auktion för bara några månader sedan.
Han hade motsatt sig att åka ut till den årliga lantauktionen i Julitta, men hon hade insisterat, tjatat och lovat ”det är sista gången, garanterat” och hon hade tittat på honom med så bedjande ögon att han till slut hade kapitulerat. Så de hade satt sig i bilen och kört hela vägen till den lilla byhålan som han så hett avskydde. Här var han uppvuxen och det var ingen lycklig barndom han haft.
Med en far som var kyrkoherde och en mor som betraktades som byns värsta skvallerkärring var han inte särskilt populär bland de andra barnen, än mindre i tonåren. Han hade flyttat direkt efter grundskolan och med glädje fortsatt med sina gymnasiestudier på internat. Men nu hade han lovat henne att följa med och han hade ansträngt sig till sitt yttersta för att göra dagen glad och ljus för hennes skull. Soffan han nu stod och strök handen över hade ropats ut alldeles i början och hon hade sett så barnsligt lycklig ut när deras bud accepterades och klubbades. Hon var duktigt på att sy och lovade att soffan skulle bli som ny, han tvekade inte en sekund på det. De hade stuvat in soffan i det hyrda släpet och farit hem i en hast, han såg ingen anledning att stanna längre än nödvändigt.
Han gav soffan en blick som i samförstånd, ”vi gjorde i alla fall ett gott försök, eller hur?”. Han gick vidare ut i matsalen där de så ofta hade samlat vänner och bekanta. Det var vida känt att han och hon tillsammans var ett oslagbart team i köket och de hade laborerat, smakat, bråkat och tillrett så många rätter att han knappt kunde bena ur dem i sitt minne. Vännerna hade mangrant ställt upp när de hört vad som hänt. De slöt upp som en stor, varm massa av kärlek och gjorde hans börda lite lättare att bära. Några av dem kånkade och bar hans möbler just i denna stund och han skänkte dem en tacksamhetens tanke.
Han fortsatte in i sovrummet. Så litet det såg ut utan möbler, vilket trist rum det hade blivit av denna glädjens borg. Han öppnade dörren till hennes garderob och drog in doften som fortfarande hängde kvar. Det var hennes parfym som satt sig i väggarna. Om han tog med sig garderoben skulle han få med en bit av henne, tänkte han. Men, nej, han skulle låta skåpet stå kvar. Kanske skulle nästa innehavare öppna dörrarna och undra vad det var för doft. De skulle aldrig förstå.
Så steg han ut i köket, Mästarnas Paradis, som hon brukade kalla det. Det var här de hade spenderat den mesta tiden av sitt liv tillsammans. Under en period hade de planerat att köpa en krog utomlands. Att lämna det kalla Sverige och arbeta och leva i ett varmt land med färska råvaror av hög kvalitet året runt. Men drömmen hade inte fått den näring den behövde och de hade istället fortsatt sina liv här i Västerås. De hade istället levt sin dröm i det här köket. Han hade haft förhoppningar på mycket tid med henne här, men tiden hade tyvärr inte blivit så lång som han önskat. Den hade avbrutits, kapats, tagits från honom. Från en dag till en annan. Hur kunde det vara möjligt att man ena dagen lever med sitt livs kärlek och nästa dag inte? Köksskåpen var tomma, matstolarna stod staplade på varandra redo att lyftas därifrån och vitvarorna i köket var bedövande tysta. Han kunde höra några av vännerna som hjälpte till med flytten mumla ute i hallen. Kanske var det dags nu.
Han drog en djup suck av både lättnad och sorg. Det är nu det händer, det är nu det är good bye på riktigt – dags att ta farväl. Han sträckte på sig, höjde huvudet, och för en liten stund kände han en okonstlad glädje över tiden de haft tillsammans när han en sista gång lät ögonen falla på magneterna som satt på kylskåpsdörren – tre små ord. Orden som mött honom en morgon för några veckor sedan och som kommit som en blixt från klar himmel
Det Är Över
Författare: NIKE