Kategorier
Noveller

Solskapad

Allting gick oerhört snabbt. Samstämmiga observationer kan i efterhand visa att strålningen nådde jordens atmosfär exakt den 22 maj 2023 kl. 15:03:21, CET. Under 1,2 sekunder exponerades planeten för ett utbrott av multispektral strålning från solen, ingen ytterligare onormal strålningsexponering uppmätes därefter, även om viss osäkerhet föreligger då en betydande del av den spektralavläsande digitala utrustningen förstördes vid utbrottet, framförallt drabbades mätstationer på den nord- och sydamerikanska kontinenten hårt av strålningsutbrottet och avläsningarna från dessa stationer är fortfarande fragmenterade. Men oavsett exakt hur många millisekunder som utbrottet varade så skapade det med ljusets hastighet en katastrof som nära nog sänkte mänsklighetens civilisation i mörker.

Meteorologerna och astronomerna upptäckte det först, men det var tech-geekarna som spred budskapet: ”Noder ligger nere, nätstrukturer fallerar”. En gigantisk elektromagnetisk puls hade blixtsnabbt slagit ut stora delar av jordens samlade elektronik. De stora nyhetssiterna snappade upp budskapet, men hade svårt att sprida det. Stora delar av internet låg nere och analog kommunikation blev plötsligt återigen viktig för att kunna kommunicera med befolkningen i flertalet stater. Men oavsett tillgång till förstörda mobiler eller datorer förstod de flesta att något allvarligt inträffat när de skulle ta ut pengar eller betala varor i butiker. Ingenting fungerade. Informationen på nätet pekade snart nog på omfattningen av det inträffade. Flertalet storbankers datanätverk syntes vara fullständigt utplånade – människors besparingar som lagrats digitalt hade raderats, likaså deras skulder. Som om denna insikt inte var nog kom nu kryptisk information om att något oväntat och onaturligt inträffat, jorden hade exponerats för ett enormt utbrott av kosmisk strålning – vad man kunde urskilja kom utbrottet direkt från solen. Under 1,2 sekunder hade vi alla exponerats för något som mänskligheten aldrig tidigare upplevt.

Adriana och Patrik hamnade plötsligt, och ytterst ofrivilligt, i händelsernas centrum. Besparingarna inom universitetsvärlden till trots hade ändå ett gediget EU-anslag inom ramen för klimatforskning och en önskan från kommunen om medial uppmärksamhet kring budskapet om ”Sveriges ekologiska universitet” gjort att den nystartade forskningsenheten utlokaliserad i småstaden Växjö i Småland givits resurser att införskaffa utrustning som gjorde dem mer än väl jämförbara med liknande institut i omvärlden. Forskningen skedde i nära samarbete med SMHI, som sedan lång tid tillbaka haft en mätstation för solstrålning i kommunen. Kapitalet som krävdes för att införskaffa utrustning för djupanalys av solstrålning var ändå förhållandevis litet. Att mäta och analysera solstrålning var inte något prioriterat forskningsområde, men man såg ändå möjligheter att genom denna grundforskning kunna göra genombrott inom mer ekonomiskt försvarbara forskningsområden, framförallt effektivisering av solceller, vilket passade väl in på den lilla universitetsstadens mediala miljöprofil.

En vanlig dag på jobbet blev plötsligt till något helt annat för Adriana och Patrik. När strålningsutbrottet nådde atmosfären och registrerades på dataskärmarna så trodde de både givetvis att det var datasystemet som krånglade. Skärmarna blinkade till en millisekund och fylldes sedan snabbt av siffror och grafer som verkade helt obegripliga. Adriana var redan efter någon minut i färd med att kontakta kollegorna i Genève, som säkerhetsåtgärd. Linjen var dock bruten. Hon försökte med Oxford och märkte att även där var kommunikationen ur fas. Patrik undersökte samtidigt de oerhört märkliga spektrallinjerna av strålningsutbrottet, det såg inte rimligt ut.

”Det är något fel i datan, det stämmer inte, det är en datakrasch, eller nått. All denna data, och strålningsfrekvenserna täcker hela spektrumet, det är inte vanlig solstrålning..”

”Ja, jag fattar, alla linjer verkar ligga nere, försökt med Genève och Oxford, men kommer inte fram”, Adriana skrattade till: ”Det kanske var en fuskbudget från kommunen iallafall, kanske kan vi inte ringa utlandsnummer från kontoret!”

”Nja, men det verkar märkligt ändå, sensorerna registrerar ju högintensiv strålning och spektrometern fungerar, vi har all data, men den ser inte naturlig ut. Har du försökt med Tara i Ljubljana?”

”Jag försöker…vänta…jag når fram nu…”

Adriana påbörjade en högljudd ordväxling på engelska, med inslag av ungerska… Adriana hade sina rötter i Ungern och Tara, en forskningskollega som de båda träffat vid ett flertal tillfällen hade ungersk/slovenska föräldrar. Hennes mest uppmärksammade bidrag till forskningsvärlden var en djupgående analys kring sårbarheten hos digitala system rörande kosmisk strålning. Dessvärre hade denna studie rönt större uppmärksamhet inom forskarvärlden än hos de digitala företag, vars verksamheter just nu höll på att raseras i grunden. Patrik lyssnade på samtalet samtidigt som han försökte få klarhet i siffrorna från datorn. Om siffrorna stämde så hade solen haft ett fullständigt oväntat utbrott och under en kort sekund sänt ut en massiv intensiv strålningsdos. Det stämde inte alls med något han kände till om vare sig solens, eller andra stjärnors beteende. Siffrorna stämde överhuvud taget inte överens med något han tidigare sett. Som astrofysiker häpnade han över detta, han fokuserade totalt över det orimliga i omfånget och vad som till synes verkade vara något slags ordnad struktur inom det breda strålningsspektrumet. Han tänkte på kvasarer och neutronstjärnor, dubbelsolar, svarta hål… Varför kom utbrottet nu… Varför låg flertalet strålningsfrekvenser i fas… Varför…

Han avbröts abrupt i sina funderingar. Chefen för avdelningen, Erik Wigren, klampade in i rummet. Kallsvettig och uppenbart orolig.

”Journalisterna ringer, alla linjer är upptagna. Det är kaos här Patrik!”, mumlade han.

”Alla vill intervjua mig – men jag vet ju fan inte vad som händer, tydligen har börsen kraschat, massa datorer slutat fungera, himlen ser konstig ut… Fan vet vad!!! Kan du snacka med dem? Det var Inte en fråga, du får fan ta det här… Hunnit kolla på siffrorna än???!”

”Jaa, eh, jag vet inte något än, vi förstår inte vad som hänt”

Erik vände sig till Adriana, som precis avslutat samtalet.

”Nå, har du fått reda på något? Vad händer?”

Adriana harklade sig, hon fäste blicken mot skärmarna där dataanalysen pågick.

”Jag vet inte så mycket, min kollega i Ljubljana ser samma siffror som vi, men hon förstår inte heller, detta är helt oväntat”.

”Oväntat?”, Erik höjde rösten: ”Vi har fått bra med pengar för att driva det här skämtprojektet, nu behövs vi tydligen… Fattar du att börsen kraschat, förstår du vad som kan hända? Förklara för mig vad fan som händer. Sen går du ut och arrangerar en presskonferens och förklarar för murvlarna som ringer…”

”Vi VET inte!!!”, Adriana tittade bort mot Patrik. Trots stressen kunde han inte motstå ett småleende. De hade varit kollegor i många år och hade följts åt till tjänsterna i Växjö. Adriana var en nära vän. Hennes hobby som amatörkompositör passade väl ihop med hans egen önskan om att fortsätta praktisera sina violinkunskaper på fritiden. Adriana skrev enklare klassiska kompositioner för piano och violin som de brukade finslipa tillsammans i hennes lägenhet. De var båda ogifta, men hade aldrig känt någon romantisk dragning till varandra. De var vänner och som vänner trivdes de bäst när de spelade tillsammans. Patrik bestämde sig för att offra sig inför chefen, Adriana förtjänade det verkligen inte.

”OK, Erik, Jag pratar med journalisterna. Men tyvärr har vi nog inte så mycket att säga än. Utbrottet varade drygt en sekund. Vi tror inte att strålningsnivåerna inneburit någon skada för människor, men strålningsdosen har uppenbarligen orsakat extrem skada på all digital elektronik, jag vet inte mer än så, strålningen verkar vara onormalt regelbunden – inte alls som vanliga solutbrott, men det kan vara ett datafel, jag vet inte…”

”OK, jag sammankallar en presskonferens”, replikerade Erik. Han marscherade ut från labbet och återkom en stund senare. Uppenbart nervös och kritvit i ansiktet föste han Patrik framför sig, ut genom den trånga laboratoriekorridoren, förbi skrivarstationen där pappersark efter pappersark skrevs ut med komplicerade grafiska diagram över strålningsnivåer och frekvenser, ut genom entrédörrarna och fram till en väntande grupp av journalister. Stämningen kändes närmast panikslagen. Patrik stålsatte sig.

Presskonferensen varade i tjugo minuter. Patrik stod svarslös inför många av frågorna. Han hade inte alls samma information om situationen i omvärlden som journalisterna hade. Tydligen hade fem passagerarplan kraschat. Ett i Indiska oceanen, ett i södra Ryssland och tre i Atlanten. Börserna världen över befann sig i fritt fall. Flera upplopp hade brutit ut. Det ryktades även om att ett flertal kärnvapen varit ytterst nära att detoneras från Indien, men denna katastrof hade kunnat avstyras i sista minuten. Antalet människoliv som gått förlorade som ett direkt resultat av strålningsutbrottet var fortfarande höljt i dunkel, men att det var en global katastrof av enorma proportioner var otvetydigt. Flertalet av journalisternas frågor rörde dock vilka medicinska risker som orsakats av strålningsexponeringen, och där kunde åtminstone Patrik ge lugnande besked.

”Flera av de strålningsfrekvenser som registrerats ÄR farliga för människor, djur och natur, och även för själva jordatmosfären. Men det gäller längre tids exponering, alltså timmar snarare än sekunder. Vi behöver inte känna någon oro över att ha utsatts för radioaktiv strålning, i detta fall finns inget skäl att känna oro.”

”Men kommer det komma fler utbrott, eller längre utbrott? Vad beror detta på, ni som forskar måste väl veta?”

”Jag är ledsen”, Patrik suckade, ”Vi kommer att analysera all data, men vad jag kan säga idag är att vi faktiskt inte förstår vad som har hänt, vi vet inte.”

Vi vet inte… Vi vet fortfarande inte… Löpsedlarna som följde Patriks första och kommande presskonferenser gav knappast någon hjältegloria åt den medelålders forskaren. Men Patrik och hans kollegor lät sig inte nedslås. De försökte förstå, samtidigt som de häpnade över mätningarna som noggrant registrerat solens 1,2 sekunder långa vansinnesutbrott. De forskare som först kunde finna en lösning på det ofattbara som inträffat skulle garanterat belönas med Nobelpris och hyllas världen över. Patrik och Adriana arbetade på. Världen var i kaos, men höll ändå på att återhämta sig, och tillsammans arbetade de båda med att förstå ett naturvetenskapligt mysterium. De var trötta, slutarbetade och stressade, men samtidigt njöt de av att få vara en del av detta.

Arbetsveckan gick snabbt. Helgarbete var planerat, men Erik insåg att hans medarbetare var slutkörda efter fem 16-timmarspass och han lät personalen gå hem på fredagen med uppmaning om att vila upp sig inför måndagen. Patrik somnade bara någon timme efter att han kommit hem på fredagen. Han vaknade tidigt på lördagen, men efter att ha druckit några koppar kaffe och ätit frukost så lade han sig bara i vardagsrumssoffan och lät veckans händelser sjunka in samtidigt som han började slumra till igen. Världen höll på att återhämta sig. Det som inledningsvis hade tytt på katastrofala följder för hela världens bankväsenden och ekonomier hade lyckligtvis inte varit fullt så allvarligt. Aktiva säkerhetssystem hade kunnat återställa det mesta av den digitala information som gått förlorad under strålningsutbrottet. Kapitalägare hade sitt kapital kvar, skuldsatta hade sina skulder kvar… Omfattningen av direkta dödsoffer till följd av katastrofen beräknades till cirka 10.000 människor över hela planeten. En känsla av sårbarhet och utsatthet låg som ett tungt täcke över hela mänskligheten. Rädslan för nya solutbrott eller andra kosmiska katastrofer var ständigt närvarande. Insikten om att man i grunden enbart var ett bräckligt däggdjur som framlevde sitt liv på ett gigantiskt stenklot som i oerhörd hastighet rörde sig genom den sterila världsrymdens djupa mörker hade på ett eller annat sätt slagit fäste hos de flesta människor. Utsatthet och rädsla, men även hopp. Redan hade FN deklarerat att man skulle bekosta ett storslaget internationellt forskningsprojekt i syfte att utforska och förhoppningsvis avvärja kosmiska existentiella hot mot mänskligheten. Aktierna hos privata rymdentreprenörer sköt i höjden, planerna på bemannade expeditioner till Mars hade återigen blivit högaktuella.

Telefonen ringde och Patrik vaknade till. Det var Adriana.

”Patrik, kom över till mig… Du måste höra detta!!!”

”Jaa, eh, visst jag kan komma över… Vad är klockan? Tror jag slumrade till…”

”Klockan är halv ett, vilket inte spelar någon som helst roll… Kom över så fort du kan. Detta är jätteviktigt!!!”

Patrik släpade sig upp från soffan, plockade fram bilnycklarna och gick ut från lägenheten. Han körde långsamt genom staden och svängde av mot Växjösjön där Adriana hade sin lägenhet. Det var sommarvärme i luften och han drog ner sidorutan och njöt av luftdraget. Han parkerade bilen och traskade upp till Adrianas lägenhet. Hon bodde fint, lägenheten låg på andra våningen i en länga flerfamiljshus med utsikt mot Växjösjön. Patrik ringde på och Adriana öppnade genast.

”Kom in och sätt dig, du måste höra det här!”

Patrik följde Adrianas uppmaning, och satte sig i soffan i vardagsrummet. Adriana serverade honom en kopp kaffe.

”Ok, lyssna nu…”

Adriana satte igång musikprogrammet hon hade installerat på sin dator. Musik började strömma ut från högtalarna. Fantastisk musik! Patrik slöt ögonen.

Adriana hade verkligen överträffat sig själv. Harmonierna var hela tiden oväntade, men samtidigt självklara. Melodislingor svävade som små lätta moln över en varm, organisk och kärleksfull väv av perfekt harmoniska ackordslingor. Musiken talade direkt till hans känslor, han kände till sin egen förvåning att ögonen började tåras.

”Adriana, det här är helt fantastiskt”, mumlade han. ”Du måste spela in detta med en orkester, det är så vackert, så vackert… Det är underbart…”

Adriana satt tyst.

Patrik satt stilla och lyssnade. Tårar rann nerför hans kinder. Musiken exploderade i hans inre, skapade känslostormar och drog fram minnen över fantastiska platser han aldrig besökt. Han tappade all känsla av tid och rum.

”Jag har inte komponerat detta Patrik. Jag har bara valt instrumenten i musikprogrammet.”

Patrik fick anstränga sig för att svara, han var så absorberad av musiken.

”OK, det är fantastiskt iallafall, det är fulländat. Detta måste spelas in av en orkester!”

”Tja, det kommer att ta tid… Stycket är 280 timmar långt…”

”Va?”, Patrik öppnade ögonen och satte sig rakt i soffan. ”Vad pratar du om, vem har komponerat detta?”

”Jag fick en sådan konstig idé igår…” Adriana rörde vid hans hand, lätt – nästan flyktigt. ”Ljus rör sig så mycket fortare än ljud… Alltså en sekund av all denna strålning…”

”Vad pratar du om Adriana?”

”Jag…Jag testade att omvandla datan, strålningsfrekvenserna, till hörbart ljud, det är inte svårt… Jag gjorde det bara som en fånig grej, men sen när jag lyssnade…Ja, du hör ju också…”

Musiken fortsatte att spela, Patrik slets mellan de underbara harmonierna och vansinnet i det Adriana berättade för honom.

”Adriana, sluta nu… Jag har lyssnat på kosmisk strålning, brus och oljud är inte musik. Detta är så vackert, det är komponerat, skapat…”

Adriana vände sitt ansikte från honom och tittade ut genom vardagsrumsfönstret. Vårgrönskan omgärdade Växjösjön, där solstrålarna stillsamt lekte i vattenytan.

”Ja, Patrik. Det är skapat. Solskapat.”

De satt tysta tillsammans och lyssnade på musiken.

Författare: Martin Gustafsson

Martin Gustafsson

5.00 avg. rating (84% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *