Hon är omringad av träd och vatten, fåglar som flyger tvärs över, och vinden som sveper runt hennes långa bruna hår. Kvällen börjar närma sig och molnen täcker solens sken. Musiken i hörlurarna är i högsta volym. Samma låt som vanligt “Fade into you”. Låten går på repeat i flera minuter. Samtidigt som tankarna flödar. Musiken ger henne lugnt. Ett lugn av att allting kommer bli okej. Det är som att musiken ger henne möjlighet att känna igen sig själv, och komma ihåg att hennes egna känslor också är viktiga. Hon vet aldrig om hennes känslor försöker säga henne något. Eller om det egentligen bara är rädslan av sorg som försöker dra sig in.
Hon tänker på vad som har hänt, hur hon ska få tillbaka det hon tror hon behöver. Det hon inte vet är att hon nyss blivit räddad av personen hon tror har förstört hennes ljuva glimta. Denna person var något speciellt för henne. Han fick hennes ögon att lysa, och hennes hjärta att glänsa. Hela kroppen fylld av glädje och förälskelse. Men i denna ljuva känsla gömde sig oro, stress, känslan av att vara oviktig, otillräcklig, och fullkomligt värdelös.
Hon blundade för det hon inte ville se. Hon såg honom som en hjälte. Som den sista pusselbiten i hennes liv.
Så fort han fick henne ner på bottnen så drog hon sig bara längre ner. För varje gång han gjorde fel, så såg hon bara ner på sig själv. Hon såg det som att hon överdrev situationen. Som att det var hennes fel att hon mådde dåligt. Hon ville inte prata om detta. Hon ville inte ge det hon trodde var en fel bild av hennes kärlek. Men en dag försvann hennes kärlek ur hennes liv. Hennes hjärta fall i tusen bitar. Det var en smärta hon aldrig hade kunnat föreställa sig. Det var som att någon satte en stor mur framför henne. Som att hon inte kunde ta sig fram. Hon stod bakom denna mur och väntade. Hon väntade i flera veckor. Det hon inte visste var att muren hade fallit för länge sen. Det enda hon behövde göra var att ta ett steg framåt och se sig omkring.
Hon tänkte hela tiden att det bara fanns en räddning, en person som skulle rädda henne. Sanningen är att hon faktiskt hade rätt. Det fanns bara en person som kunde rädda henne. Men det var inte den hon trodde.
Hon tänkte ofta på citatet “tiden läker alla sår”. Men de stämmer inte. Så nej. Tiden läker inte alla sår. “Du läker alla sår, dina sår”.
Personen hon väntade en räddning från hade redan räddat henne, genom att lämna henne. Det var bara dags för henne att inse det själv, och ta sig upp ur gropen han dragit ner henne i.
Författare: T.T