För lite mer än ett år sen så blev jag fri från en trettonårig kärleksrelation. Jag väljer att
definiera den just så, en lång kärleksrelation, då vi aldrig flyttade ihop, gifte oss eller skaffade barn.
Jag har alltid varit i kärleksrelationer sen jag var sjutton år men samtidigt har jag alltid varit ensam. Ensam i långa eller korta kärleksrelationer. Det är så jag känt mig, ensam.
Ensam och rädd för att bli lämnad av den jag är romantiskt involverad med. I trettiofem år, nu singel och själv, men inte ensam.
Jag vet att jag måste lita på processen, universum, nuet och avhållsamhet.
Jag har ju egentligen aldrig varit ensam. Som författaren sa till mig, när vi låg i hans
säng, precis haft sex och de röda stearinljusen hade brunnit ner till hälften, täckt den
svarta kandelabern med dess magma och skapat små röda öar på det svarta fönsterblecket.
”Hjärtat, du har alltid varit fri.”
Jag visste att han skulle säga så, det är sån han är. Kanske ångrar jag att jag inte frågade om han kände sig fri. Jag frågade nog inte för att jag visste redan svaret. Alla som jag träffar, dejtar, knullar, ligger, älskar, flörtar och förför är en spegling av var jag befinner
mig.
Det är skillnad på att vara fri och att känna sig fri.
Att bli fri från mitt anknytningsmönster, mina invanda beteende vad gäller bekräftelse,
sex och vad jag alltid trott har varit kärlek. Min jakt efter kanskekillar och hjältar.
Det slog mig nyligen att jag inte vet vad kärlek är. Jag som alltid sett mig själv som en hopplös romantiker som alltid givit mycket kärlek till alla jag träffat.
Nästan alltid tänkt på sex och jagat kärlek, närhet. Jag vet, jag var svältfödd på kärlek.
Vilket resulterade i total identitetskris när jag insåg faktum. Vem är jag utan mina kärleksrelationer? Vad gör jag när jag inte jagar? Vem är jag, vad vill jag och vem fan är han som ligger bredvid mig och säger att jag är fri?
Han är närvarande i stunden med mig men på insidan är han någon helt annanstans, likt jag själv.
Han reser sig upp från sängen, naken går han bort till byrån till andra sidan rummet. Ur en trälåda tar han fram en svart avlång, fyrkantig vape som han klickar på tills den börjar lysa vitt. Han går tillbaka till sängen och sätter sig på sängkanten, bredvid mig. Han
sträcker sig över kandelabern med de brinnande ljusen och öppnar fönstret på glänt.
Vinden smiter in, sveper fram genom det gläntande fönstret. Elden, lågorna från ljuset, dansar som i en vals med rummets alla skuggor. Han ställer ner sin vape bland de röda öarna på fönsterblecket. Den blinkar som en fyr.
Jag vet att han har en mur omkring sig, precis som jag. Den har funnits där så länge att jag inte ens reflekterar över den. Den är täckt med ett tjockt lager av murgröna. Lager på lager. Täckt med grönskande växtlighet. Den är ändå vacker.
Jag ligger på mage, naken tvärs över sängen med huvudet vilandes mot min högra arm, mitt ansikte vänt mot honom. Han vänder sig mot mig och lyfter bort en slinga av mitt
blonda hår som täckt mitt ansikte. I periferin blinkar fyren grönt, vilket lockar på honom.
Han lyfter sin vape, håller den mot sin mun och tar ett djupt andetag. Han ställer ifrån sig den och andas sakta ut ett vitt moln av ånga, dimma. Den söta doften tar över från de brinnande doftljusen som står strategiskt utplacerade i rummet.
Vi är två murar, ytor som kolliderat och friktionen gör passionen extra stark. Som sandpapper mot trä, syra mot marmor och grus mot granit. Kombinationen är förödande
men den kemiska reaktionen är stark just där och då. Det känns som inget annat. Tid och rum stannar. Jag tror de kallar det connection. Eller är det bara trauma bonding?
Det var jag, första gången, som lutade mig in för en kyss.
Första gången vi sågs sa han att han kände sig hemma. Hemma i min otrygghet och ambivalens. Där finns ingen kärlek. Han har endast träffat min skugga, sin skugga och
reflektionen av sig själv. Sin egen spegelbild. Han är jag. Vi är varandra.
Vi kan inte föra ett normalt samtal. Istället växlar vi citat, mest han, upplevelser och lärdomar men inget nuddar djupet. Eller?
Han säger att han tycker om när jag är sårbar…
Samtalet går upp och ner, det gäller även mina känslor. Jag är hög av hans närvaro och karaktär, hur han är. I bakgrunden spelas hans spellista. Antagligen för att sätta en ton på
vårat möte, samtalet och vår tillfälliga relation. Jag känner hela tiden att jag måste gömma delar av mig själv för att passa in i mallen som han omedvetet stöpt åt mig.
Han var den absolut sista mannen jag kom att anpassa mig till i det här livet.
Jag skrämde slag på honom när jag bestämde mig för att vara ärlig. Bryta mitt mönster.
”Dejtar vi eller ligger vi bara med varandra?”
Vid det tillfället låg han över mig, på mig och mellan mig. Han stelnade till, såg mig i ögonen och tittade aldrig bort. Inte ens när en slinga från hans långa svarta hår föll ner
och skymde hans mörka ögon. Tillslut rör sig hans läppar.
”Är det viktigt för dig att definiera?”
Jag känner hur det ilar i hela min kropp och jag blir varm och kall på samma gång. Mitt blodomlopp har gått från att pulsera till att rusa, ila. Det skyndar, jag vill i mål. Jag tar upp mina händer och gömmer mitt ansikte. Mellan fingrarna viskar jag
”Jag är rädd att bli lämnad.”
Han vänder bort blicken, lyfter ena handen och gömmer den svarta hårslingan bakom sitt öra. Han ser mig åter i ögonen.
”Jag är också rädd att blir lämnad, livrädd.”
Jag visste inte vem han var även om jag tror han visade mig delar, glimtar av sig själv, ibland. Som när ljuset tittar fram bakom mörkläggningsgardinerna i gryningen. Allt beror
på hur noga man varit med att stänga dom på kvällen. Vill jag vakna när solen går upp eller vill jag ligga kvar tills jag självmant vaknar.
Vill han att jag ska se honom? Det spelar ingen roll. Jag såg honom vare sig jag ville eller inte. Vare sig han ville eller inte. Även han såg mig.
”Jag ser dig” sa han och nickade mot mig.
Jag vill tro att han bara var en i mängden av de jag träffat, för jag vet att jag bara var en i mängden av de kvinnor som han spelat sin lista för. För även jag hade en spellista.
Vi var varandras dopaminpåslag. Antagligen för att fly något eller till något.
Han satte igång en process i mig. Likt en annan man som jag hade träffat nästan exakt ett år innan.
Vad de här båda hjältarna har gemensamt mer än jag och att de är hjältar, är att ingen av dem kommer kunna älska mig. Det gäller alla män jag träffat det senaste året, åren egentligen.
Nu börjar jag i slutet av historien. Historien börjar egentligen med separationen och avslutet på min trettonåriga kärleksrelation men startar även med vad jag trodde var en början på ett nytt kapitel i mitt liv. Ett möte på en bro, med en annan man, han som jag
trodde var mitt livs största kärlek.
Författare: Johanna Nyman