Sanden var sommarvarm och mjuk. De slitna skorna, som lätt blev fulla av sand, hade han lämnat däruppe i fiskarstugan, där han vuxit upp som barn. Stugan var sliten och tagen av havet och vinden. Ett ruckel, skulle stadsbor säga om det grånande huset. Frun for ogärna ut hit.
”Det drar så eländigt från fönster och dörrar”, brukade hon klaga.
Stugan blev på det viset ett ensamställe för hans tankar och minnen. Men inte den här gången. Yrseln hade gjort honom lite räddhågad. Så det kändes gott, om hon väntade i stugan.
Gustav klev stödd av käppen en bit ner mot stranden men stannade där dynen upphörde och satte sig på en grästuva. Det var en mödosam procedur. Lederna protesterade och det var med en liten duns han landade på tuvan.
Därute slog vågorna mot stranden och rullade i sin likgiltighet de rasslande stenarna fram och tillbaka. De påminde om evigheten. Några fiskmåsar svepte klagande över vattenytan medan solen började färga himlen röd.
Han satt här varje kväll under sommaren och lät tankarna vandra med vågorna. Det var en minnesplats. Här hade han suttit en morgon för länge sedan som tio-årig pojke med en snäcka tryckt mot örat. Han hade velat att snäckan skulle förklara det ingen människa kunde förklara; varför han hade ett ont hål i bröstet.
Sedan hade snäckan fått åldras i Gustavs byxficka eller på byrån i stugan. Den var speciell. Den hade förbundit sig med honom den gången. De hade följts åt i livet.
När han var pojke, fanns bara fiskarstugor längs med kusten, där näten hängde som sorgflor mot havet och dovt dunkande fiskebåtar sökte sig in i den lilla fiskehamnen för natten. Hans morfar hade varit fiskare och brukade berätta om havet och ofta hade de två vandrat längs med havsstranden.
Nu när Gustav själv kände av ålderdomen, bjöd havet honom ofta in till det förflutna, till den där tiden, då snäckan blivit en del av hans liv, då morfadern, den gamle fiskaren, lagt den i hans hand, som om han vetat vad som skulle hända.
Han hade suttit med såriga sommarben uppdragna tätt intill sin pojkkropp för att hålla värmen i morgonkylan. Snäckan höll han pressad mot örat. Den här morgonen hade allt blivit som förbytt. Det som tryckte i hans bröst var svårt att förstå. Sorgen höll på att bygga sitt bo därinne. Den saknade ord. Den behövde tid. Därför måste han sitta så här stilla och alldeles ensam. Han hörde hur snäckan brusade. Han ville att den skulle ta det som gjorde så ont ifrån honom, ta den till sig i sitt skal och föra bort den till havs. Han lyssnade. Den tröstade och viskade. I snäckans brus var morfadern nära honom, hans varma hand, hans lyssnande ansikte.
Nu kunde han gråta – äntligen.
Dagen innan hade Gustav och hans morfar vandrat längs med strandkanten och funnit snäckan där den låg uppkastad av havet ännu skinande ren, trots att vågorna inte nådde den mer. Den var större än alla andra snäckor och vackert vitrosa. Morfadern plockade upp den och satte den till sitt öra.
”Vad hör du?” undrade pojken.
”Tyst! Den berättar.”
Morfadern kunde låta sträng med sin bestämda fåordighet, men Gustav kände sin morfar och visste att han var snäll. Dessutom var morfadern den ende som verkligen brydde sig. Inte så att han lekte med honom, men han tog honom på allvar. De ägde tiden tillsammans. Gustavs pappa hade havet tagit för länge sedan. Pappan var ett fotografi på väggen. Han var evigt ung och ingen man kunde prata med. Hans mamma hade mycket att stå i. Det var hon som både skötte hemmet och tjänade ihop lite att leva på, då morfar var för trött och gammal för att fiska som förr. Deras fiskarstuga var enkel, men för Gustav var hemmet den vackraste platsen på jorden. Det var som om stugan och havet var en bit av honom själv.
Han tittade nyfiket på morfaderns ansikte. Morfadern tycktes lyssna koncentrerat på snäckan. En rynka dök upp på den gamles panna, en bekymrad rynka som inte brukade vara där. Kanske snäckan berättade något hemskt.
”Får jag lyssna? Snälla…”
Gustav gick nu baklänges framför sin morfar och försökte fånga hans blick. Morfadern stannade, böjde sig fram och la snäckan i pojkens hand och förde den upp mot hans öra.
”Lyssna, så hör du havet tala till dej”, sa den gamle. Gustav tryckte snäckan mot örat och hörde bruset, men förstod inte.
”Det bara brusar. Den säger inget.”
”Du måste lära dej lyssna, pojk! Den talar havets språk.”
Han lyssnade och snäckan brusade. Ljudet var som långt ute till havs när han brukade sitta i fören på sin morfars fiskebåt. Motorn var avslagen och nätet utslängt. Han brukade sitta där medan vågorna lekte med båten, förde den upp och ner i vågdalarna. Han red på morfars havshäst som förde honom långt bort till andra sidan horisonten. Där böjde sig jorden ner, brukade morfar säga. Man kan inte se vad som finns där. Men det kunde pojken. Dit red han på havshästen, den galopperade vilt över vågorna till landet bortom horisonten. Så brusade snäckan. Som om den fört havets röst med sig till honom inkapslat i sitt skal.
”Jag hör brus. Det är fint att lyssna på. Vad berättade den för dej? Var det något du inte tyckte om?” Han mindes rynkan på morfaderns panna.
”Det händer en del ont i världen, på stränder långt borta från oss”, förklarade den gamle och klappade Gustav på huvudet. ”Då gråter den, och samlar sorgen i sitt skal.”
”Om snäckan fångar sorgen, försvinner sorgen då för de som är så ledsna? ”undrade Gustav och tittade på sin morfars ansikte. Han var en tystlåten man, som inte alltid svarade på pojkens alla frågor.
Den gamle log. Det lugnade pojken. Han tyckte om att snäckan kunde föra bort sorgen från ledsna människor. Men tänk om snäckan kunde släppa ut sorgen, här, på hans strand och göra dem ledsna. Det ville han inte. Därför täckte han över snäckans öppning med sin tröjärm. För säkerhets skull.
Morfadern tog Gustavs hand och tillsammans vandrade de uppåt dynorna mot stugan. Den gamle gick lätt framåtböjd med kepsen nertryck över det vita håret och byxbaken fortfarande sandig från en vilostund där nere vid vattnet. Pojken försökte gå med små steg för att hålla takten med den gamle. De unga, bara fötterna grep vant i sanden och snäckan höll han hårt i sin hand. Han skulle lyssna tills han förstod vad den kunde berätta. Han ville be den att inte släppa ut sorgen.
Den kvällen skulle bli den sista i morfaderns liv, men det visste inte Gustav. Han höll morfaderns hand som var varm och levande. Snäckan låg tryggt i den andra handen. Det började mörkna och de skyndade på stegen. Nog tyckte Gustav att morfar andades lite tungt, men det var vanligt att gamla ibland andades så där eller bara suckade djupt. Pojken trodde det hade med de gamlas tankar att göra.
Inne i stugan sprang han snabbt in till sin säng. Snäckan stoppade han ner under kudden och såg noggrant till att öppningen var stängd.
”Våga inte släppa ut ledsna tankar här”, viskade Gustav tvärs genom kudden.
På natten somnade morfadern stillsamt in. Lugnt, utan att någon märkte det, närmade han sig havsströmmen mellan liv och död. Den förde honom över gränsen.
Samma natt plockade Gustav fram snäckan och lade den mot sitt öra. Lite rädd var han för han ville inte släppa ut sorgen, som kanske gömt sig i snäckan. Han låg där och lyssnade till bruset i mörkret. Han tyckte inte alls att det lät sorgligt. Havet talade till honom precis som vågorna, när han satt vid stranden. De tröstade honom. Ljudet var så välbekant. Som morfars hand. Han tänkte mycket på morfar och havet tills sömnen tog honom till sig och snäckan föll ur hans hand.
På morgonen stod Gustav vid morfaderns säng. Mamman strök handen över den gamles huvud. Den gamle låg alldeles stilla och var liksom slät i ansiktet. Alla rynkor var borta. Han såg så annorlunda ut. Pojken vågade inte röra vid honom. Döden skrämde honom. Sorgen, som fanns i mammans ögon, nådde inte honom. Han visste inte hur han skulle känna. Han förstod inte döden. Det var bara lite otäckt att morfar låg sådär stilla med ögonen slutna.
”Snäckan berättade inget sorgligt, morfar”, viskade han. Sedan sprang han ut ur rummet och in till sin säng.
Gustav reste sig med käppens hjälp från grästuvan och borstade av sina byxor. Minnena hade fångat honom i sin tidlöshet. Solen hade nästa försvunnit bakom horisonten och kvällskylan från havet kom smygande över dynerna. Stranden förberedde sig för natten. Han kände sig stel. Hade suttit stilla alldeles för länge. Ur fickan plockade han upp snäckan. Skalet hade blivit blankslitet med åren. Länge stod han och smekte skalet.
Han höll snäckan upp mot vinden och havet. Sedan höll han den mot sitt öra och lyssnade. Han förstod. Då gick han ner till vattenbrynet och lät den falla ner bland stenarna som började vagga den fram och tillbaka med vågorna.
Den hade gjort sitt.
Författare: Ann-Marie du Plessis