Viljan att inte bara existera utan faktiskt leva. I en värld där de uppenbara förlorats och det som gömt sig där bakom äntligen får komma fram. Där vi är, där vi inte är. Som de vi är men också som de vininte är. En dröm om det hoppfulla, ett uppvaknande i det förtvivlade
Grym är den tid som fyllt våra år. Borta, det som stulits från våra händer. Vår egen vilja i evig kamp med det som planterats i oss. Om vi vänder oss om, ser vi verkligen något? Eller ser vi bara den bild som satts framför våra ögon? Bilden av den brustna illusion som tiden visade sig vara.. vars löften ihärdigt klingar i luften vi andas, i livet vi lever. Löften som aldrig hölls
Var detta allt vi kunde bli?
Trötta, vilsna och utan förmågan att leva inuti oss själva
—
I mina djupaste vrår vill jag gömma mig
I min svartaste sorg begraver jag mig och vill aldrig komma tillbaks
I den del av mig, där kärleken egentligen ska bo, finns bara mörker
Mörker, vrede, sorg och besvikelse..
Men så knackar du på, som alltid när du behövs som bäst..
Ljuset!
Vill in, sätter en fot emellan, så min dörr inte kan stängas helt
Låter dina strålar lysa in.
Och värmer..
Min själ
Mina innersta vrår
Mitt svartaste mörker
Blir lite ljusare
Lite varmare…
Tack, mitt ljus!
För din envishet,
för ditt ständiga pockande på uppmärksamhet som tvingar mig att erkänna dig.
Att du finns och att jag faktiskt behöver dig
..
Så många dagar som gått
Så många tankar som passerat genom mitt huvud..genom min själ..
Där, mellan raderna, lever jag..
I en konstant symfoni av livets olika sidor…
En monolog i mitt huvud.. Ett samtal i mörkret..
I mig, genom mig, när jag gråter.. I mitt skratt..
Där, mellan raderna, finns vi.. Tillsammans men separerade..av tiden, av det brännande avståndets ständiga närvaro..
Förbundna av något inom oss…något som skrämmer, som värmer..
Något som är vi.. Vi, något som är..
Tårarna som rinner, rinner av glädje.. Glädje över att finnas..
Här
Nu
Författare: Maria Wong