3: E GÅNGEN GILLT 

SVAMMEL FRÅN EN GALNING 

 När själen har kurrat skymningen och genomlidit sin mörkaste timme, bli litteraturen som ett fyrtorn som starka det innersta väsen och ledsaga den till rätta, mot gryningen 

Stam Mjuk

KOM IGEN NU! 

Om jag bara kunde ta mig samman, sluta gruva mig och äntligen lägga mina tankar på skrift skulle ruljangsen göra det så att något börjar ta form. Men… 

Varför är det så jävla vanskligt att göra slag i saken? 

Hur som helst verkar ruljangsen har börjat nu. Den har börjat trotts att jag knappt ha sovit något de senaste 4 dagar. Ok då – jag har sovit ungefär två till tre timmar sen i tisdags och nu är det lördag eftermiddag. 

Jag ha länge tänkt på att skriva en berättelse om mitt liv men sådana tanker ha jag haft bara när jag ha blivit frihetsberövad eller också när jag ensamt har gått igenom någon kris. I mitt fall händer bägge två samtidigt just nu då jag återigen sitter frihetsberövad på häktet i Falun samtidigt som det krisar sig men, ge man sig i leken får man leken tåla- det vet jag mycket väl. Så är det bara att tutar och köra. Eller är det att man ska gilla läget? 1 

1 

Skitsamma! 

Det är herrarnas fotbollseuropa mästerskapet. Sverige spelar mot Finland ikväll så det är åtminstone något att se fram emot 

Jag gjorde faktiskt- det jag just då trodde skulle vara- ett tappert försök att skriva om min livshistoria när jag var 23 bast. Efter cirka 18 sidor och lite redigering makulerade jag det hela som sen blev till aska. Vi för väl ser hur långt jag kommer denna gång nu när jag är lite klokare och ha fått blodad tand för litteratur. 

FUCK ME 

De senaste 2 decennier har jag tillbringat alltför mycket tid frihetsberövad- mer än hälften den senaste decennium och… 

Jag måste ut på promenad. It’s now or never liksom… 

Promenadgården är uppdelat som tårtbitar- typ tio till tolv kvadratmeter som mest. Jag rökte två cigg – röda korta Winston; stretchade lite- såna stretchövningar man ser fotbollsspelare på teve göra inför matchen- och fick chansen att duscha direkt efter promenaden. Wow! Jag borde skata mig lycklig och om det var möjligt skulle jag köpa en trisslott på en sån dag. Sällan får man sånt flytt på en och samma dag på häktet. 

Pliten hänvisade mig till duschen som stod i mitten av de två andra duschar och som är det minsta av dem men det var lugnt…eller? 

>> FUCK<< 

Precis så var mina ord när jag blängde snett ner bakom mig och konstaterade att avloppsbrunnen var fullproppade med hår. 

>>Fan vad äckligt! << 

Tänkte jag medans jag övervägde om att skippa duschen just idag. Jag skulle liksom inte på en dejt i det närmaste framtiden. Sen kom jag på att jag glömde ta med mig tvål, därför knackade jag lätt på dörren eftersom jag hörde att pliten stod precis andra sidan dörren. 

>> Duns, duns, dudunsduns duns, duns, duns << 

En sån förorts knackande som nästan låter som basgitarren på Bob Marley’s låt- Stir it up. 

>>Ursäkta kan jag få tvål? << 

Ropade jag. 

>> Vänta lyte, << 

svarade pliten på halv kasst bräckande svenska. Snubben har antigen inte bott i Sverige länge eller inte brytt sig särskilt mycket för att lära sig detta med prosodi. Och förresten… 

>> what the FUCK? << 

Det gör mig halv knäpp i huvudet när jag lägga märke till att det är rätt många blattar som jobbar här på häktet. Man vill nästan ställa frågan, 

>> vad sitter du för? << 

Ska blattar dominera hela kriminalvården? 

Ska de ta över allt: restauranger, sjukvården, äldreomsorg, bus och taxibranschen? 

FUCK the system alltså! 

Jag är medveten om att ibland kan jag uttrycker mig rasistiskt, men det är jag inte. Åtminstone inte till hundraprocent. Det är de nittionioprocents rasistiska tankar och kommentarer som jag jobbar på. Sen är det också så att detta är min berättelse därför tänker jag inte följa alla konstensregler och absolut inte på något sätt tänker jag vara politiskt korrekt, min hjärna tyvärr fungera inte så. Så om 

galoscherna inte passa kan man istället kollar på teve: just nu visas ”Pernillas matresa” på en kanal och “Anders knackar på” på en annan. Räcker inte dessa kan man göra som man alltid har gjort- ta en fika. 

Förresten pliten öppnade dörren och så att duschen till vänster om mig var nu ledig. Och det är den största duschen av alla och oerhört mycket fräschare än den jag först blivit hänvisade till. 

...i’m waaay up i feel blessed, waaay up i feel.. 

Pumpade denna “Drake” låten i duschen i onsdags. Blev gripen i torsdags! Trots det gillar jag låten ändå eftersom då när jag pumpade låten hade jag precis fått in trettiofem lax åt “Kaptenen och verkligen kände mig välsignad, men, högmod gå före fall. 

Det var galet tryck på vattnet i duschen här på häktet förresten. Ärligt talat skulle denna duschs vattenstrålar kunna lätt utkonkurrera vilken brandsläckare som helst. Vattentrycket var på gränsen till att vara smärtsam – inte så högt uppskattat när man tänder av- men, jag mår faktiskt mycket bättre nu efter att ha duschat. 

FUCK MISSBRUK; FUCK ALLA MÅSTEN OCH BORDEN- Jag har blivit för gammalt för detta skit! 

Älskar dig MADDE/ Din J ;Kapten R golare;Micke är du här? 

Står det klottrat på väggarna i duschen- ”the prison grapevines aka. jailmail” 

Tillbaka till där jag slutade precis innan promenaden och den efterföljande duschen. 

Det skulle något som började med “och förresten… “men jag tappat tråden. Det jag skulle ändå påpeka är att jag är en durkdriven kåkfarare därför borde denna volta vara rena rama barnlek för mig. Jag kan lika gärna ta hela straffet sittande på toan på grund av hur kort strafftid en fallande dom skulle innebär. 

Brottet denna gång var typ av en mildrande grad och jag fick inte totalflipp jämfört med de två tidigare brott som jag har blivit dömd för då jag verkligen gick i överdrift- minst sagt. En gång så någon som trodde sig känner mig att jag verkade vara helt i det blåa. Och mitt svar till detta är, 

>>välkommen till min verklighet din näsvis lilla skit! Vandra mina stiger ska du få se- mother fucker!<< 

Jag har suttit och surrat över att min nästa volta vore en lång jävla fucking volta- 8 år uppåt alltså! Now this? Som sagt- barnlek; kaffevolta. Och med 8år som utgångspunkten då, är detta en positiv utveckling. 

OM KAFFEVOLTA OCH ANNAT SKIT 

Det är så vi yrkeskriminella kalla en kort vistelse på kåken- Kaffevolta. Eftersom man inte hinner med mycket och med faktumet att allt går på sparlåga inne på kåken. Därför hinner man med typ en kopp kaffe innan man sätts igen på fri fot. Har man aldrig suttit anar man inte hur lång tid allting ta på kåken. Allt man begära måste man framlägga i en så kallade jävla hemställan. Namnet på denna satans påfund är kanske en indikation av att den saken du vill ha hjälp med i din hemställan få du- om du ha tur- när du sätts på fri fot och ska hem. 

Fastän jag ska bara köra en kaffevolta verkar något inte riktigt stämma. Något jag just nu inte kan sätta fingret på. Jag har mått pyton sen jag blev gripen och utav min erfarenhet finns det inget som kan förbereda en för den dagen man bli ryckt ut från samhället och hamna bakom lås och bom övervakad med ett uppbåd av kameror. 

Tuffaste är de dagarna på arresten: den kalla, nedgången, däven och karga cellen med enbart en 60 centimeter brett britts som sitter ihop snickrat och en feldimensionerad stol. Sängkläder som är gjort av papper och…FUCK vad sängkläderna få en att klia som en galning. Den klibbar sig fast vid kroppen och håret så att man har små vita partiklar överallt på kläderna och kroppen- rena tortyrredskap är det ett djävulskt påfund Lite respit får man om man klä av sig och ligga naken men även detta är halv jobbigt eftersom vakterna syna dig en kvart i stupen. Lägga man på lite avtändning på köpet och inom kort har man en anledning för att deppa ihop eller leka apa och hoppas på att bli bortkörd till psyket- sätter 

i detta fall- och där få man åtminstone- för stunden- schyssta psykofarmaka för att vila och lugna ner sig på. 

Satan! 

Det funkade inte. 

Jag såg på den blatteläkarens ögon att han inte köpte mitt utspel. Min mästerkupp. Jag som trodde detta litet nummer förtjänade en Oscar och i värsta fall en Tony men nää… 

>> jag skar diskitera mid men kolige sen om det aktuell kan du åkar, << 

sa han med en tungt iransk brytning. 

>> No shit Sherlock! Din jävla sandneger! << 

Tänkte jag för mig själv. 

Jag misstänkte från första början att fanskapet var skeptiskt mot mina bravader. Inte mina tillgjorda oregelbundna skakningar- det var faktiskt kallt där nere i källaren på Borlänge polishusetsarresten. Inte för att jag konstant spottade rakt ner på golvet, inte ens mina tappert försök att sänka mitt hjärtslag. Inget av dessa hjälpte. Ingetdera spelade nån roll, skådespeleriet genomskådades och sandnegern hade redan bestämde sig. Han säkert också röstar brunt på blåsipporna. 

Jag kunde ha svurit att jag hörde den typiska Iphone ding så jag frenetiskt letade omkring efter min lur. Detta var kortlivad. Den brutala påminnelsen om vart jag befann mig kom raskt i form av rasslande nycklar och den oblida ögonkontakt från pliten som kom med kvällsmat – skit också! 

Hur som helst, blev jag häktad i fredags vid klockan fem på eftermiddag. Skumt. Jag har aldrig varit med på en så sen häktningsförhandling. Det konstaterades att det fanns sannolika skäl för min häktning. Något i still med 

>> att jag skulle försvara utredningen…blah, blah, blah… << 

>> Dra åt helvete! << 

Säger jag bara. 

Äntligen, riktiga sängkläder, tv i cellen, egen toalett, papper och penna så jag kan sätter mina tankar och känslor på pränt. 

Himmelriket. 

>> Spa behandling, << 

tycker jag. 

Förresten smakar maten faktiskt som mat borde och inte som plast. Jag blir överlycklig. Jag hade gott och väl tröttnat på fisk och potatis vid varje måltid på arresten i Borlänge. 

KL. 16:00 LÖR 29 MAJ 

Faaan! Jag fyller år snart. Skit också! Jag borde ha åkt till Köpenhamn tidigare än planerat. Jag kände på mig att något skulle komma iväg och förhindra mig att åka iväg. 

KL. 18:16 

FOTBOLL OCH ÄNNU MER SKIT 

Fan vad denna Sverige Finland match suger. Det har knappt gått 20 minuter och jag är redan uttråkat. Tur att jag har kommit igång med skrivandet. Jag ta denna möjlighet i akt för att klargöra några saker: jag är lite klenmodig för att blotta mig själv samt andra med detta företag och eftersom det jag kommer att skriva om händer i realtid eller har hänt vill jag inte avslöja min riktiga identitet – inte än i alla fall-samt andras men om nöden kräver och i det mån att det inte finns en risk för att gola ner någon kommer jag att göra det. Jag har fulla restriktioner som betyder att jag ingen kontakt men den övriga världen utanför häktet därför har plitarna och Kuksugaråklagaren rätt att granska mina texter och använda dem emot mig. 

LANDET LAGOM OCH KNÄPPSKALARNAS ALKOV 

Tjuvheder finns det lite kvar av det i Sverige minsann. Att hålla ihop är en självklar plikt vagabonderna sinsemellan här i Sverige. Man hör ofta i dessa kretsar, 

>> golare har inga polare << 

>>snitches get stitches<< 

Hur som helst är de flesta folk i gemen ense om att man ska göra rätt för sig- vad det är nu må anbelanga. 

Landet vars namn börjar med “K” och sluta med “a”-knäppskallarnas alkov- är antitesen till landet lagom på denna aspekt. Där i princip alla golar mot varandra och väldigt få gör rätt för sig. De kriminella därför använda sig av 

smeknamn sinsemellan för att förhindra för polisen att lätt kunna identifiera dem. 

Komma snutarna åt dem använda snutarna alla tänkbara medel och lite till för att klämma ur allt information som kan tyckas vara viktigt för deras utredning. Deras metoder skulle göra vilken som helst Gestapo eller tyska SS officerare att vattna i munnen i pur avund. Tortyren är så beryktad att det gör de mest inbitna kriminella att själv-ibland- lägga in sista stöten som i många fall är nådastöten lite beroende på vad man misstänks för. Det händer ofta att man blivit utsatt för lite tortyr prata man mun ur led för att inte verkar tyst för att tystnad hata snutarna mest av allt. Så till exempel säg man misstänkts för ett ringa brott och efter lite tortyr erkänt det fortsätta man rabblar något i stil med, 

>>…jag har tre broder och två systrar och jag vill gå med i armén för att kunna banka skiten ur snutjävlarna… << 

Oops! 

I Knäppskallarnas alkov har arméofficerare högre rang än poliser och med jämna mellan rum hör man historier om hur den och den soldaten slog sönder och avväpnade den och den andra snut på deras gemensamma mässar. 

Precis efter denna verbala diarré- också känd som fågelsången eftersom man golar oförtrutet så att det låter lika vackert som när en fågel kvittrar- kommer man till sans igen helt förråats medans de maka på dig för att slänga in dig i arrestcellen som ryms av femtio till sjuttio andra delinkventer på ett och samma rum utan fungerande toalett eller rinnande vatten. 

Är de tvära säger de till dina med intagna på swahili, 

>> ebu mwangalieni vizuri kama amebeba kisu. Huyu ni mchawi! << 

Detta översätts på svenska till, 

>> hör ni, visitera honom ordentligt. Det kan vara att han bär på en kniv. Han är en häxa. << 

Utan att man vet om det för att man inte var vid sans har snutjävlarna lagt lite små pengar i ens fickor – förmodligen en del av mans egna pengar som de har roffat åt sig-och deras uttalande om att man ska visiteras för att man kanske skulle har en kniv är egentligen kodord som betyder att man har något av värde och därvid lovligt villebråd för alla- fair game alltså. Man bli rånad av allt av värde som man har och där borta räcker det med ett par strumpor, skosnöre, en t-shirt eller småpengar. Kokstryck få man på köpet bara för att det ligger i sakens natur och detta med att vara en häxa gör inte saken bättre eftersom häxor hatas ju av alla och detta hat är ännu mer påtagligt i denna del av världen. 

Det nästan anas att jag berättar aposterioriskt- utav erfarenhet alltså. Stört jag fick fajtas med hela cellen en gång långt tillbaka i tiden. Sjövilt, stingsligt och testosteronstint som jag var ställdes jag mot väggen, bokstavligt talat. Väl där började mata jabb efter jabb och det gick rätt så bra ett tag- till min förvånad- tills jag såg från ögonvrån en kuslig figur som närmade sig ganska stillsamt. Han gestaltade sig från den enda sidan jag inte kunde försvara eftersom den vette sig mot en öppning som ledde till ett rum som en gång i tiden var tilltänkt att vara en toalett men just då var det knökfullt av avföring precis överallt och jag menar bildligt uppåt väggarna och det var också uppåt väggarna idiomatiskt sett. Något var fel. Innan 

jag han sätter fingret på vad detta “något” var började mina jabbar vacklar och tappade sina ursprungliga sting och blev istället fjuttiga. Bäst som allt blev svart såg jag hur mina ben svävade i luften jag hade inte riktigt kontakt med marken. Det var mer som att mina fötter smekte lätt på golvet. 

Helvete! 

Någon hade mig i ett grymt struptag bakifrån. Jag kvicknade till några minuter senare, naturligtvis minus strumpor och småpengar. 

>> Dra åt helvete! << 

Var svaret snutjäveln som grepp mig fick när han på ett kaxigt sätt frågade mig i bilen på väg mot arresten i Borlänge, 

>>kneka du micke? << 

Mitt patetiska försök på dalmål. 

>> Ser jag ut som en pundare eller? << 

>> Jaaaå digöru faktiskt << 

>> vad i helvete! << 

>> DU SER UT SOM EN PUNDARE << 

Genmälde jag och jag verkligen menade det. Inte för att vara tvär och vilja ge tillbaka på samma mynt, utan för att dessa snutar verkligen var ofräscha- lindrigt sagt. De bär på smutsiga ovårdade kläder och såg ut som att de behövde söka upp stadens frissor och kanske om de väl var igång skulle en lång dusch inte vara till skada. 

>> Oooj tackskaduha << 

Vilken uppblåst horunge. 

Och den andralånge snuten som trots sina försök att förställa sig stack ut som en påfågel bland vaktlar i sina tafatta valda civila kläder. Jag fattar inte hur civilkläda snutar allihopa tänka att funkisbyxor – såna med massor av fickorna och nästan ser ut som arbetsbyxor- är en bra val när de ska försöka smälta in och när de verkligen lägga manken till så sätta dem på sig en omatchad keps. Det ser löjligare ut än man kan ana. Precis innan snuten satt sig bredvid mig på baksätet i deras omålade bil mantlade han sin pistol för att matar ut kulan som satt i loppet. Jag frågade honom konfunderat, 

>> menar du att när ni brott er in hos mig skränande, att det enda som behövde göras för att skicka mig hädanfärd var att darra lite på fingrarna? << 

Jag hade lagt märke till att när drumlarna brott in sig hos mig hade de pekfingret på avtryckaren och varbygeln som är det sedvanliga. Jubelidioten svarade, 

>> Ja….det är så vi kör. Alltid med en kula i loppet << 

Och lutade sig tillbaka på sätet tämligen förnöjd med sig själv. Man kunde se föraningar av ett smått snett leende på sitt anletsdrag under den smutsiga kepsen och kletfyllda ögonvrån. 

Motherfucker. 

Tack för informationen. Förresten en kula i loppet på ett automatvapen kan leder till att vapnet avlossar hela magasinet på ett och samma tryck. Detta är vad skulle hända 

på ett vapen som vanvårdas och utgående från deras avsmak för personlig hygien kan man inte förvänta sig någon skillnad när det gäller vård av deras arbetsredskap. Till och med själva bilen luktade dävet och det hjälpte inte ett dugg när en av dem rapade så att lukten av den halvsmälta maten av allt att bedöma var kebab med peperoni och vitlökssås fyllde hela bilen. 

Gode jävla Gud! 

Vem är det egentligen som ge någon annan rätt att bestämma över någon annans liv? Jag har aldrig gått med på en sådan överenskommelse och ingen har någonsin frågat mig heller. 

I alla fall hade jag satt tillbaka haspen på min dörr samt fortsätt att kolla på min dörrkamera som jag gjorde innan jag fick besök av min granne Nygge, skulle jag i dagsläget skriva denne historia vid en bänk i Christiania, Danmark. Nja… jag ljuger faktiskt. Hade inte jag torskat skulle allt jag skrivit med all säkerhet aldrig ha sett dagens ljus. Så även i ett tjockt orosmoln kan man – om man vill – hittar några ljusglimtar och det är jag tacksam för. Tacksam för att ha hittat ett sätt för mig att gå vidare med mitt liv, ett sätt för mig att idogt jobba med min självutveckling. 

Fan! Glömde skriva om fotboll 

>> FOKUS TONNY << 

I alla fall ha Sverige gjort mål mot Finland så 1–0 till Sverige och Robin Quaison satt den. Mer spännande blir det säkert 

lite senare när Manchester City möter Chelsea i Champions League finalen. 

2–0 till Sverige nu och denna gång var det Sebbe Larson som satt straffet fint. Trots det är matchen fortfarande tråkigt. 

Vet inte om de kalla honom Sebbe egentligen de kan vara så att de kalla honom Lasse. 

Orkar inte skriva mer om fotboll, Mats Hård- eller vad han än nu heter-har redan knullat ämnet. Snubben verkar vara helt tokig i fotboll. Undrar om kan lira eller är detta ett typiskt fall av förmycket snack och för lite verkstad. Äsch! Hans verkstad är ju skrivandet så, 

>>sorry Mats << 

Jag faktiskt beundrar honom, hans skrivstil i alla fall. Och nu när blyertspennorna är återigen vassa ta jag en paus och redigera det jag skrivit hittills. 

KL.22:40 

Vad hjularna snurrar i huvudet på mig just nu. Det säkert luktar bränt. För en kort stund tidigare var jag tvekluven mellan att titta på Champions League finalen eller redigera mina texter. Inte nu längre. Mina texter handlar om mitt liv så det är självklart det jag ska prioritera och fokusera på. Tre saker som jag har tänkt på: för det första är jag verkligen trött så det känns som jag skulle kunna sova i natt. För det andra mår jag betydligt bättre nu- ingen abstinens alls. Som en vän till mig- Mo- skulle säkert saga, 

>> en katharsis har ägt rum inom mig. << 

Och till sist är min tankeverksamhet något jag verkligen borde värna; den är nyckel till allt. 

Jag är trött, stolt och i behöv av lite vila. Sneglade lite på de sista sekunderna av Champions League fotbollsfinalen – Chelsea jävlarna vann – men jag orka inte bryr mig så mycket så jag avrunda detta med min nyfunnen pseudonymen i Mats Hårds pastisch: 

Stam Mjuk KL.22:55 

KL. 04:00 SÖN 30 MAJ 2021 

Började renskriva texten som jag precis hade redigerat i natt. Har fan inte kunnat sova förutom några enstaka minuter än här och än där. Jag har absolut ingen lust för att skriva. 

Jag har tappat geisten 

KL. 11:16 

Har fortfarande inte sovit nåt men fick några timmars orolig vila. Jag känner mig någotsånär slut som en tjackis efter en tre dagars tjackrace. På promenaden rökte jag en enda Winston och ska nu tjöta på med renskrivning- Göteborgare alltså! 

KL.02:15 MÅN. 31 MAJ 2021 

Inte sovit ordentligt än. Intressant nog känns det som hjärnan fungerar bättre så här. sömnlöshet är något jag har haft så pass länge att jag har lärt mig acceptera det helt enkelt. 

Vanligtvis- och nu för tiden- betala jag 700 kronor för en gubbe sömnlöshet eller 3 gubbar sömnlöshet för 2000 kronor. Men just nu får jag den gratis; en lyx utan så pass alvarliga biverkningar förutom lite trötthet bara. 

HARD DRUGS 

Redan från barnsben lyssnade jag på reggaemusik och assimilerade mig in i reggaemusikens grundläggande budskap om det negativa med tunga droger. På detta sätt lyckades jag undvika den sortens narkotikan tills tidigt vuxen åldern. 

Året var 2002. Solen lyste på sitt karakteristiska oblyga sätt som det gjorde vid ekvatorn och vinden smekte lätt på kinderna… 

Det här är inte en sådan berättelse. Tänkte jävlas bara! 

Året var 2002 och jag var 19 bast. Till min nejd flyttade en lång mörk kille som jag lärde känna. Just då var jag en riktig rastaman och rökte ganja som Bob Marley. Större bror till en nära vän som jag brukade hänga med hade kommit tillbaka hemma efter att blivit utvisad från USA. Han hette Miki. Han började hänga med oss- det vill säger jag, den långa mörka killen och Moki’s lille bror- pö om pö och inom var jag, Miki och den långa mörka killen som ler och långhalm. Lille bron blev automatiskt utstött desto mer jag hände med större 

bron och det var så eftersom vi- jag, större bron och den långa mörka killen- hade börjat få smak på heroin. 

Egentligen var det den långa mörka killen som introducerat mig till heroin. Moki var mer van med droger eftersom han hade levt rövare och härjade där borta i USA och han var lite som ett bibliotek när det kom till droger. Den långa mörka killen hade en stor potential att vara en rapare men eftersom jag har varken sett eller hört från honom antar jag att drogerna ha tagit över hans liv. 

Jag var begeistrad på hur lätt Moki lyckades ragga till sig brudar. Och inte vilka som helst brudar utan primadonnor; sofistikerade, dockskåps vackra och självständiga brudar som till råga på allt också egna pengar. Pengar som de jättegärna delade med Moki. 

Moki hade suttit på kåken i USA ett bra tag inför utvisningen och därför inte haft kontakt med den motsätta kön för ganska länge. Nu väl fri var han kåt som en hund. Det ryktades att han hade en gång i tiden suttit med självaste Tupac Shakur. 

>> BULLSHIT! << 

Tänka ni säkert men lite på hans försvar finns det faktiskt en låt där Tupac ge en hommage till Moki’s landsmän. Efter att har varit i USA skickade han en bild av sig med rastaflätor, i kamouflageskrud med en AK-47 i handen. 

Moki knullade minst 2 olika brudar per dag. En av hans mantra var, 

>> jag ska knulla tills pitten ge sig och ramla av! << 

Han fixade till och med fitta åt mig lika lätt som att beställa mat från en restaurang sen mitt i beställningen komma han på att jag också var hungrig därför beställa han åt mig också. Men detta var fitta och inte mat och naturligtvis att vara hungrig är synonym för att jag också var kåt. Så enkelt var det och det frapperande sättet han gjorde det på var häpnadsväckande. 

Hur fan lyckades han? 

Och varenda jävla gång! 

>> Hatten av till dig min bror. Må du vilar i frid << 

eller rättare sagt, 

>> rest in power. Du kommer alltid finnas i mina tankar. << 

Jag vill inte gå får djupt in i detta eftersom jag anser att detta som har att göra med Moki rendera sin egena berättelse. Sin säregna story, allt annat skulle bara förminska vad vänskap generellt sett betyder för mig, om inte så skulle det vara rakt av respektlös mot Moki’s minne. 

Som skrivet är Moki hädangångne men det jag inte har nämnt är att Moki’s familj vältrade skulden av hans bortgång på mig. Och då var jag bara 19 bast. 

19 bast! Missminner jag det fel. 19 bast är egentligen slutet på tonåren. Jag var tvungen att gå igenom allt detta mer eller mindre på egen hand men jag själv var bara ett barn. 

Om det är bara en sak jag löva, då är det att vara hundraprocent ärlig i min berättelse annars finns det ingen poäng med det här. Jag själv tycka att visa delar av min 

historia är stranger than fiction och går inte att bara hitta på. Samtidigt undrar jag om romanförfattare är egentligen i grund och botten mytomaner. 

Hur som helst och oavsett vad, bli jag lite less när jag minnas det hela med att förlora en nära vän vid 19 bast, gå miste om morsan vid 13 bast och farsan 10 är senare. Sen större brorsan, kusiner, farbroder, fastrar… alla dessa förluster tätt inför varandra gör något till en människa. Själen urholkas och kvar lämnas ett tomt hål som eftersträva att fyllas, men med vad är det kluriga frågan. 

Ett år senare efter att Moki hade kolat av tog en till nära vän till mig en överdos men som tur överlevde han. Vid den tiden pluggade jag I.T. på universitet men verkligen hatade det om jag ska vara ärlig. Och faktumet att jag inte kunde koncentrera mig på studierna på grund av allt som hände omkring mig var påtagligt och gjorde inte saken bättre. Återigen är det inte svårt att luska ut vem som hela skulden av överdosen läggs på. 

KL.11:11 

Det är nu enligt det traditionstyngd skrockfullhet som man ska önskar sig något. I så fall önskar jag mig framgång inom det näst kommande 2 år. 

Jag vill så gärna sluta skriver nu eftersom det känns som gamla sår som inte har läkt ordentligt rivs sönder. Det är galet hur mycket jag hade förträngt inom mig: min ålder när Moki gick bort, skuldkänslor som plågade mig och faktumet 

att bar två personer i min familj trodde på att jag inte hade varit närvarande när Moki tog en överdos och lämnade honom i sticket. Mina syskon alltså; förutom min bror Eric och min syrra Evelyn som backade upp mig- massa kärlek till dem. 

Det gör ont fortfarande. Detta var bland de största kriser jag har haft i mitt liv hittills. Jag förändrades markant efter denna händelse. Jag blev förtegen och härsken. Tappade all sympati som jag hade förut- jag misstänka att det var då mina humörsvängningar blev mycket värre. Efter att har blivit blaserad i typ 1 år blev en sak säkert: ingen skulle någonsin och under vilka omständigheter som helst jävlas med mig. Detta var min modus vivendi. Krokade någon så mycket som ett hårstrå på mig var detta anledning nog för den vederbörande att abrupt lämna det jordiska. På köpet fick jag ett långvarigt heroinmissbruk och i sin tur ett liv som- lindrigt sagt- destruktiv. 

Jag började göra tyngre och djärvare brott. Hängde med de värsta av de värsta och trivdes faktiskt i deras sällskap. Jag hade absolut ingen livslust och trodde livet norr om 30 år var en fantasi. 

Jag fyller 38 år imorgon så det verkar som jag fick 8 år extra. 

Det med att skaffa barn och bilda en familj var inte ens på kartan. 

>>Varför ska jag delta i en sånt illfundigt företag om att låta mina avkommer uppleva vad denna skittillvaro har att erbjuda? << 

Tänkte jag. 

Fan vad mörkt det var där ett tag. 

Att skriver saker är tämligen terapeutiskt. Man blir liksom tvungen att minnas händelser som bringa fram svåra känslor som måste bearbetas. Denna insikt är jag fan i mig tacksam för. Jag också har att tacka Mats Hård för sin bok – konsten att förlora- som gav mig sällskap på arresten i Borlänge samt blodad tand för att komma igång med att skriva. 

Lunchen kom via room service: pasta med köttfärssås. Och det var så smaskigt att jag åt den med andakt. Tröttheten till trotts vill jag bara inskärpa att jag mår synnerligen bättre nu psykiskt än jag gjorde förut någonting verkar funkar minsann. Jag har också pratat med sjuksköterskan som lovade att fixa nån medicin som jag kommer kunna söva på ikväll. Jag är kung.…eller kanske är det sjuksköterskan som är det- Knugen alltså! 

Jag rå för det. Jag är ju från Falun. Dessutom ligger gruvan rätt nära häktet att man snudd på känner vittringar av det 

KL. 14:26 

En typisk trisslott dag- fick nyss en extra madrass. 

Ingen töntigt, urlakad och banal fras som, 

>> det går bra nu, << 

istället ska jag vara lite original och säger, 

>> kill it, << 

En fras som jag har lånat från någon som jag träffade på Furuvik Reggae Festival som använt denna fras på precis allt han vill få emfas på- på snack om att vara original. 

DA BOMB- missdådet i Sandviken 

>> Fan! Han har ringt snuten… << 

Jag lystrar; det är livat som fan där andra sidan ytterdörren. Vad jag kreverade av ilska. För en bråkdel av en sekund blev jag häpen om hur otroligt dumma folk kan bli ibland. 

>> varför kan inte folk bara göra rätt för sig och betala sina skulder? << 

>> varför ska folk alltid krångla till det? << 

Det var dessa tankar som gick rundgång i mitt huvud. 

Skitsamma! 

Kobra 8:an satt fast tejpat på taklampan som hängde precis ovanför där mamman och hennes femtonårige son satt på den grädde färgat plyschsoffan. Lampan var en sådan IKEA taklampan som är en genomskinligt och utformat som en jättestor sfäriskt glas boll. Mitt i åbäket hade jag apterat Kobra 8:an för att maximera sprängningseffekten skulle hårt pressas mot hårt. 

>> FUCK IT! << 

Jag befinner mig i ett läge utan en enkel reträtt väg och kamikazen inom mig väcks till liv. Jag tända på stubinen från och med denna stund har jag cirka 20 sekunder på mig att taga därifrån. Där ute, bakom den kastanjen nötfärgad 

ytterdörren skälla snutfans byracka så jag vet att det är kört för mig denna väg. 

Medans jag söker skydd på rummet bredvid som visa sig vara föräldraparets sovrum ser jag från ögonvrån hur mamman och sonen rör sig raskt ur fläcken förskräckta och changerat mot balkongen. Jag hukar mig ner inne i sovrummet på andra sida väggen och med en snudd på diaboliskt flinande täcka jag för öronen. Samtidigt spelas det i andanom på mig ett scenario där snutarna bryter in sig och enligt praxis tåga in skrikande med kulan i loppet stil bara för att mötas av den vackra Kobra 8:an tindrande i sin sista sekund. Jag nästan gör på mig av vällust när jag tänka på det och just nu i denna skrivandes stund förfasas jag av en ny insikt: varför sluta alla bra drömmar precis innan man få det man vill eller jäkta efter? 

Det är livet som fan där utanför vid trapphuset men ett tu tre omslutas jag av en väl bekänt intermezzostystnad. Den kusliga stillheten precis innan en våldsam sammandrabbning. Precis innan en stor jävla smäll. I denna tillsynes evinnerliga stund stå tiden nästan helt still i en sorts slow motion fast inför det inre öga framställs ett händelseförlopp där hela ens liv passera revy både långsamt och fort på en och samma gång; lite som den klyschiga nära-döds-upplevelse. 

Det är inte länge till. Vilken sekund som helst… 

KABAAM! 

Kaos! 

Jag ta mig tillbaka till vardagsrummet som nu ligger omtöcknad av tjocka rökslöjor. Jag kan knappt se en meter i sänder. Brandlarmet tjuter för fulla muggar och krutlukten stickar i näsan. Allting ligger huller om buller i en salig röra och carpe diem skylten som hänger sarkastiskt nog på sin sista sköra spik väjer redo att dråsa ner när som helst. Jag gör sorti mot det svaga dagsljuset som sippra in från balkongdörren. När jag väl kommer till balkongen stå mamman och sonen där tätt inpå varandra, stelfrusna och bleka som romerska statyer. De är i chocktillstånd. 

Senare på rättegången så mamman och sonen att när jag gick mot dem på balkongen trodde dem att jag hade återvänt för att likvidera dem. De hade fått stora skälvan. 

Jag mönstra nerför balkongen och bestämmer mig blixtsnabb. Det finns bara ett alternativ, ett mycket tunt och galet sånt men ändå. Med berått mod klättra jag upp på balkongräcket och kasta en sista blick mot mamman och sonen som nu starrbliga på mig både förtvivlad och med nerv skärande skräck. Lägenheten ligger på tredje våningen! 

>> Det kan inte vara sant, << 

tänker en del av er förmodligen. 

Ja sanna är mina ord. 

Jag hoppade… ok, hoppar och hoppar. Sannerligen hoppade jag men inte som Super Mario utan mer som Jason Bourne i filmen Bourne Identity där han rymmer från USA:s ambassad. Jag har konstaterat att alla lägenheter har inglasade balkonger och fönsterluckorna på de flesta är stängda eller 

åtminstone de som är i min snabbt påtänkt flyktväg- eller rättare sagt: flyktvägg. Jag glider ner med en del av min vikt intryckt mot fasaden och mina fötter uppvikt och fungera som mitt bromssystem. Jag klara av att ta mig ner till andra våningens balkong fasad i relativt låg fart jämfört med om jag hade varit i fritt fall. Jag lyckas grabbatag i andra våningens balkongräcke och repetera samma sekvens. 

Det är nu saker börjar gå åt helvete eller rättare sagt: det är nu som saker och ting gå käpprätt åt helvete. I mitt huvud trodde jag att den ursprungliga lägenheten jag först kom ifrån var på andra våningen. Det stod så på eniro.se och därför var allt annat bara en inbillning- jag var inte helt nykter heller – inte ens faktumet att jag själv hade tagit mig upp tre våningar när vi kom fram spelade nån roll. Andra våningen var det PUNKT SLUT. 

Jag fortsatte glida ner och förväntade att när som helst skulle jag återigen vara på terra firma. Jag kom ju ursprungligen från andra våningen liksom. Jag sket i att bromsa in mitt fall eftersom jag trodde att det inte behövdes. 

Vad skulle det tjäna till när jag ändå inte skulle nå marken i hög fart? 

Det skulle dessutom slösa några dyrbara sekunder som jag visserligen behövde för att ta mig därifrån utan att torska. 

Mitt i färden, fallet eller kanske man ska kalla det nedhasningen, rutschande, tänka jag för mig själv, 

>> jag borde ha nått marken redan nu… << 

Medsamma få jag en överväldigande sug efter fast mark. Den sortens sug man ibland kan få efter att har suttit på ett flygplan i många timmar och har börjat få något som svagt liknar träsmak. 

Jag hinna inte tänka klart innan verkligheten av mitt predikament träda fram. Jag återförenas med det jag var sugen efter tämligen våldsamt. Brutaliteten av återföreningen bär vittnesbörd för att detta inte är ett kärt återseende med ömsinta famntag som mellan älskande. Det är nästan som om att jag och den fasta marken har på något sett helt plötsligt blivit ärkefiender. Denna oönskat ställningstagande förstärks när jag försöka bromsar in den efterföljande påtvingade bakåt volt – en flickflack – med händerna. Bromsningen funkar till en viss del men utfallet blir en söndervriden och bruten vrist bland annat. Aldrig någonsin har gravitationen och tröghet både och samtidigt motarbetat mig så här mycket. Just nu hatar jag Newton och hans fysik lagar. 

Det känns som om att jag har blivit sparkat i baken av en islandshäst fast det gör inte ont. Inte än. 

Jag tror att detta ben, det som sitter på underarmen vid vristen är det hårdaste ben i människokroppen och det är det som jag på ett nästan obegripligt sett lyckades jag paja. 

Adrenalinet pumpar genom kroppen för fullt nu. Jag måste på alla sett och viss ta mig därifrån i sporrsträck som ett jävla jehu. Medans jag springer hinner Lill C ikapp mig. Han verkar ha uppenbarat sig från tomma intet. 

>> Hur kom du ut? << 

Fråga vi i mun på varandra och i korus. Han verkar häpen. Det enda jag ids svara är, 

>> vi måste dela på oss. Spring du bror… << 

Eller kanske var de mer som, 

>> vi måste dela på oss, spring du. Jag avleda dem bror… BROR… BRO…OR, << 

Fortsätt jag ropar medans han försvinner ur mitt synfält. Kroppen är på väg att ge upp. Jag känner på mig att jag börjar bli matt och det hjälpa absolut inte att nu har jag fucking snuten, snutens fucking jävla byracka och någon måfå vaktmästare som sätter efter häck i häl bakom mig. 

>> SHIT…FUCK…FUCK SHIT! << 

Kroppen ge sig. Den orkar inte mer. Jag knappt kan andas och är snustorr i munnen och försmäktas av törst som aldrig före. Troligen för att adrenalinet sinar och börjar ge vika för smärtan. När som helst kommer jag att svimma- känns det som- på grund av den böljande smärtan som bara ökar i intensitet. Det svider veritabelt och sveden strålar ut från upp längst högra armen mot axeln och spreta sig över hela ryggtavlan för att sen ta vägen, bultande, vid sista ryggkotan nära baken. Allt detta händer i vågor om och om igen. Gode jävlar Gud! Vad ont det gör. 

Mina antagonister hinner ikapp mig och ha mig mer eller mindre omringad. Snuten ge mig order att endera lägga ner mig på marken eller bli biten av jycken som skälla mot mig. Den vill inget annat än sätta sina rabiata huggtänder på mig. 

>> Det går inte. Jag kan inte. << 

Svara jag och säga något till snuten om att han inte ska vara så hetsig. 

>> Vill du bli biten? Vill du bli biten? Vill du… << 

Malar han på i gapskrik. Och jag försöka få en syl i vädret men misslyckas överrösta snutens skrik. Det bli en tafatt dust- eller skärmytsling beroende på hur man ser på saken- mellan oss som slutar med att jag brottas ner och hamna på asfalten mellan någon slags bygg container och porten till en lägenhets hus. Kuksugar vaktmästaren hålla i koppel på hundjäveln medan snuten vilar sitt knä på min rygg, rycker mina händer bakåt och sätta handbojor på mig. 

Alltså man kan inte riktigt föreställa hur ont det gjorde: snutens tyng på min redan pajat rygg, ryckandet av min hand som var helt kaputt. Jag ville inget annat än svimma och om inte det, då ville jag dö. 

I alla fall, om ett par tre dagar sitter jag häktad på Gävle polishuset- a.k.a. -Taket med fulla restriktioner och tre operationer efteråt har jag utskriven 40 milligram oxykodon per dag som gör att 8 månader på häktet med fulla restriktioner sussar förbi obemärkt. Under denna tid få jag samsittning med en soft somalisk snubbe från Gävle som har gjort sig en karriär av att råna de han säljer röka till. 

Förresten visa det sig på förundersökningen att jag hade tagit fel adress – dumbom. 

Ni säkert hata mig vid detta läge. Det är exakt nu som man ska få sina fiskar varma. Jag hata mig själv. Detta är varken inget jag stolt över eller stå för. Tvärtom. Jag skäms och än 

idag må jag lite dåligt över det hela trots att det har gått tre år sedan missdådet. Jag gjorde fel PUNKT SLUT. Och min eklektiska skrivstil tjäna till att bara hälla bensin till mitt redan brinnande inferno av hat riktad mot min persona. 

Jag har absolut ingen gås att plocka med denna familj som jag fick veta om att de leva med skyddad identitet. Det är tråkigt. Jag önska att det fanns mer jag kunde göra för denna oskyldiga familj. Jag verkligen undrar hur sonen som var 15 bast då mår idag. Har jag bidragit med att kratta i manegen för en till snutt, en till Kuksugar-åklagare in spe? 

Jag måste pausa nu. Jag få hjärnvindlar och inte kan tänka logiskt. Jag känner mig kört. Har ingen vidare svada och just nu känna jag en stark antipati mot skrivandet. 

KL.17:20 TIS. 1 JUNI 2021 

Go, go, go, go shorty it’s your birthday… Av 50 cent- in da club 

Jag sov… Jag har sovit! Ja.…mer än en helnattssömn. Medicinerna fungerade! 

Jag är utvilad men har kvar lite bakfylla från psykofarmaka som gör att jag känner mig trög huvudet – sömndrucken typ. 

Jag hade den konstigaste dröm någonsin i natt: jag stal en väska full med narkotika och sprang iväg och det var folk efter mig…folk och folk. Det var mer som en galen dvärgelefant och en snubbe som var till hälften människa och till hälften gepard. Jag sprang in i en byggnad som såg ut som 

en relik från en 40-talets socialistverkstad med tunga stora maskiner som hade blivit bortglömd. Själva verkstad var så stort och hade tillräckligt med volym för att kunna inhysa 3 Boeing 737: or. Jag letade mig runt bara för att till syvende hamnar på vinden därvid jag kunde klättra ut genom ett mastodontfönster som jag lyckades på något sätt lirka öppet. Dvärg elefanten följde efter mig men råkade på ett klumpigt sätt tappa fotfäste och föll till sin död. Jag gled ner à la Jason Bourne… 

Fan psykos drömmar är allt för invecklat och intrikat for mig att varken minnas i sin helhet eller ens tyder just nu. Jag ska strax käkar frukost och sen gå ut på promenad. Hoppas bakfyllan har släppt under tiden tills jag kommer tillbaka. 

KL. 16:59 ONS. 2 JUNI 

Detta med drömmen hände natten till idag och inte natten till min födelsedag. Dessa psykofarmaka! 

Jag inser att risken för att blir missförstått- tidsmässigt åtminstone- är stort eftersom när jag skriver låter jag bara ordet floder ur mig. Sen efter att ha skrivit typ 10 sidor gå jag tillbaka för att redigera och renskriva texten, men samtidigt lunkar livet på och berättelsen växer i jämn takt så… jag gör mitt bästa. 

KL. 13:38 TIS. 1 JUNI 2021 

Bästa födelsedagspresent någonsin. Jag pratade med läkaren och sjuksköterskan fixade som hon hade lovat. Detta uppskattar jag och väldigt för medicinerna som tog bort 

eggen på abstinensen och har gjort så att jag verkligen känna mig utvilad. Matlusten som jag inte har haft väldigt länge är nu tillbaka. Det kom lägligt till men fan vad trög i huvudet jag fortfarande är. 

…all them drugs gonna make you slow, it’s not the rhythm of the ghetto…Av Bob Marley and the Wailers – Burning and looting 

Av Bob Marley and the Wailers- Burning and looting 

GRYCKSBO MAFFIAN- och lite till 

Jag frigavs för typ ett år sen från Storboda anstalten i Stockholm. Jag hade i princip ingenting. Ingen telefon- ingenting. Inget telefonnummer till folk som innan jag torskade kallade mig bror och mannen – ingenting. Jag dessutom hade gått upp 4 storlekar så att mina kläder- eller rättare kläder som min advokat M.K. hade fixat åt mig till rättegången eftersom mina egna klipptes av mig på akuten i samband med missdådet i Sandviken- var för små. 

Jag provade sätter på mig och jeansen lyckades jag sent omsider att dra upp till knän sen tog det stop. Längre än så gick det inte. Och t-shirten… ni fattar väl. 

Okey då! Jag hade kvar min Armaniklocka samt en fejk guldring jag fick av ett avdankat fotbollsproffs för att reglerar en skuld han hade till mig. Dessa skulle jag kunna kränga utan problem. 

Så efter att har tvingas- eller man kan säga att utan att ha något alternativ eller val, köpte jag några medelmåttiga kassa kläder utav kriminalvården hade jag kvar 500 spänn samt tåg och buss biljetter till Falun där jag bodde innan jag torskade. Kvaliteten på kläderna var så urusel att efter ett kort tag 

började färgen började ränna av och på ett nästan outgrundligt sätt hämnade på mitt ansikte. Jag antar att jag tog på kläderna och sen mitt ansikte flera gånger om. Tur att det var Coronatider så det var fattigt med folk som var ute och åkte kollektivt annars skulle de vara tvungna att stirra på min skorstenskotare nuna nästan hela vägen från Stockholm till Falun. Det var nämligen på den sista etappen av resan efter har bytt fån tåg till buss och vice versa som jag snävade på min reflektion på en spegel på toan. 

FY FAN! 

Och färgen vill inte ge sig och bara bli bort tagen från min hud lika lätt som det gick bort från kläderna. Det krävdes en oförtröttlig ansträngning och även då blev färgen kvarvarande, fast på mina händer. Om jag nu skulle bara ser till att komma ihåg att hålla händerna för ansiktet. 

Jag hade ingenstans att ta vägen förutom vandrarhemmet jag hade bokat i hast från anstalten två dagar tidigare. Mitt boende problem hade jag faktiskt löst själv inför frigivningen. Jag skulle till ett kristet familjehem och därifrån skulle det var enklare att skaffa eget boende. Det enda som kvarstod var att få en godkännande från socialtjänsten men min djävulshandläggare satt käppar i hjulet för mig och därvid fick jag avslag på detta. Alternativet var att ringa socialtjänstens journummer- eftersom jag släpptes på en lördag då socialtjänsten är stängt- om jag så behövde fixa boende men enligt den vedervärdig djävulshandläggare hade jag tillräckligt med pengar för att klara mig tills jag flyttade in på stodboendet den kommande torsdag. 

Tja! Jag hade ingen telefon att ringa ifrån och det var i början av pandemin så personalen på vandrahemmet fanns inte på plats när jag väl anlände dit. Det var nämligen så att man behövde ringa vandrahemmets journummer för att få koden till ett nyckelskåp däri plockade man upp nycklarna. I korta drag, efter att har lånat en lur från en av de lettländsk arbetare som var mindre aspackad än de andra som bodde på vandrahemmet kom jag till slut in och fick äter gröt fram tills på måndagen då jag fick pengar från socialtjänsten. 

Det finns fortfarande lite glimmer av hopp för mänskligheten i denna annars förbannade grymma värld. På söndag morgon hörde jag att personalen på vandrarhemmet var på plats och grejade. Jag gick fram till hon som var vid kassan och helt ärligt förklarade mitt predikament och fick vara kvar där tills på måndag då jag plankade på bussen för att komma fram till soc. Kontoret mitt i stan. Som sagt var det Coronatider så man kunde lätt planka. Efter några timmars väntan fick jag en debet kort med insätt pengar för livets nödtorft. På söndagen då jag generat förklarade mitt predikament för personalen medans jag betalade för den föregående natten verkade dem tycka mer synd om mig än jag själv gjorde. Jag var mest generade. De till och med bjöd på frukost och la ut havregryn och drick choklad! 

>> Personalen på vandrahemmet i Falun – tung är ni. Äras de som äras bor. Det finns inte många av er sort nuförtiden. Aldrig någonsin har mikrat havregrynsgröt smakat så gott. Ni satte guldkant på min tillvaro och jag kommer aldrig glömma det. << 

Efter några stillsamma månader på stodboendet fick jag egen lägenhet på andrahandskontrakt genom socialtjänsten. Det enda problemet var att lägenheten låg i Grycksbo… 

>> vem fan vill bo i Grycksbo! << 

Beklagade jag. 

Jag var tvär sned och helt emot flytten dit. Denna bondhåla passade inte mitt kynne. 

Skitsamma! 

Jag flyttade officiellt in på en etta i Grycksbo den första december år 2020 och redan på kvällen dagen efter var det fest hemma hos mig. Detta ställe var som tagen ur en pilsnerfilm jag är faktiskt begeistrad över hur jag alltid lyckas dra till mig ett menageri samhällets paria oavsett vart jag än flytta. Jag blev bjuden på allt från Changa- som är en variant av drogen DMT är en hallucinogen- till metadon och allt mittemellan. Vid flera tillfällen kände jag att nu det började bli lite snurrig och utryckte mig om att jag skulle hem. Enda problemet med detta var att jag redan var hemma! Allt jag hade i lägenheten var nytt. Den nyköpta allting som jag kände inte riktigt igen. Så med frågan om att vara hem ur världen, kickade festen på, i några dagar till. 

Jag började faktiskt digga detta ställe. Det var mycket som talade om för mig att här skulle jag slå mina bopålar- åtminstone fram till dess att mina barn flyttade tillbaka hem hos mig. Grycksbo låg typ 10 minuters bilfärd från Falun och tillhörde samma kommun. Det var en typisk bruksbygd där merparten av invånare jobbade på pappersbruket och för mig betydde detta en stabil inkomstkälla. Det mest avgörande var faktumet att jag kunde lätt etablera mig utan någon som helst seriösa konkurrenter och detta i branschen jag tänkte gå tillbaka till var vart sin vikt i guld. Jag var såld på stället. Kort varit i alla fall. 

Just då när jag flyttade till Grycksbo hade jag massa narkotika skulder och det självklaraste sättet för mig att bli av med dessa var genom att kränga ytterligare mer narkotika fast på gatunivån eftersom det är där det riktiga pengar finns och risken av att torska med några hit och dit jämfört med några kilo dito talar för sig själv. 

Jag ville helt enkelt bli av med mina knarkskulder i lagom tid för barnens återkomst därvidlag skulle jag inte syssla längre med narkotikan. Jag måste erkänna att jag gillar kicken man får genom att handla med narkotikan. Banditen inom mig älskar att då och då befinner sig på lagensperiferi. Med detta sagt måste jag också konstatera att knarkförsäljning är inget man kan verkligen göra karriär utav om man inte vill vandra in och ut från anstalten och leva med ångest, stress och jävligt mycket paranoia. Att langa knark när saken ställs på sin spets är inget annat än dumdristig och prosaiskt. Vem som helst kan göra det – förutom de i Grycksbo förstås. 

Mina skulder var i stort sett på grund av narkotikan jag hade lämnat ut på krita som folk inte hade betalat. Anledning till missdådet i Sandviken där jag slog till hos en helt fel familj än de jag var ut efter var att jag helt enkelt blev bortfintad av en sliskig indian som ljög att den som hade min knark – knarket som Indianen var ansvarig för och skulle förvara åt mig- hade flyttat tillbaka hem och sökte skydd av sin familj. Indianen slog upp på eniro.se den som han påstod var killen i fråga och där det stod ett telefonnummer som jag trodde tillhörde killens mamma. 

I ungefär 2 veckor ringde jag och skickade textmeddelande genom telefonen utan att riktigt få genmäle. Något verkade inte stämma och det hjälpte inte att jag var sen en stund sen extremt indignerad. Ännu värre var det att min hora till sambo hade vänstrat och påstått att både gångerna hade hon blivit våldtagen. Jag anade ugglor i moset men i precis vilken mos visste jag inte. Just då kunde jag inte förmås att tänka logiskt. 

Tillbaka till eniro.se sökandet och här på grund av andras integritet kommer jag använda mig av liknelser: säg den riktiga killen jag letar efter heter Per Flenck – ett ovanligt namn, ja vet men de riktiga namnen var lika ovanliga för mig. I alla fall när Indianen slå upp namnet på hans telefon visas det en kille som heter Peter Flinck som är ungefär på samma ålder och dessutom är skriven hos sina föräldrar i en stad som ligger inte långt bortifrån Falun- alltså Sandviken. Helhetsbilden verkar stämma med den fingrade version jag har fått höra av Indianen. Jag ändå misstänker att något är fel men enligt mig måste felet vara hos eniro.se eftersom Indianen skulle aldrig våga lura mig. Detta förstärkas när jag dyker upp i Sandviken hos denna fel familj som faktiskt har deras lägenhet på tredje våningen och inte på den andra som det stod på eniro.se. Så om eniro.se kan skriva fel om till och med lägenhetens läge då är ett felstavat efternamn små potatis – en struntsak, dessutom är efternamnet utländskt och därför gör det enklare att felstava det. 

Hemma hos familjen Flinck – fel familjen alltså, har de inga bilder på väggen, jag antar att de är muslimer och även om 

jag hade sett bilden på hennes son skulle det troligtvis inte spela någon som helst roll för att jag hade träffat den påstådda riktigt skyldige bara en gång så jag lider av de-se-likadana-ut-allihopa syndromen. Min vrede amplifieras av att mamman försöka övertala mig att hennes son är sjuk; och det är han- hennes riktiga son- men i mitt huvud översätts det till, 

>> visst är han sjuk! Han knarka för mycket. Missbruk är visst en sjukdom … << 

Vilken satans jävlar sammanträffande! En enda fucking bokstav. En enda fucking bokstav av våda beseglade denna familjs öde samt tvångsskickade mig till ett statssanktionerat 2 årig semester. 

Ärligt talat vad är oddsen att en sån grej händer! Det måste vara enklare att vinna på lotto 2 gånger om på en och samma månad. 

Och nu är vi lite längre fram i berättelsen. 

Det har börjat rullar på riktigt fint i Grycksbo. Grottekvarnen kammar in 3500 i snitt per dag där i byn. 

Dags att expandera vad? 

Jag hittade 2 personer som jag tyckte var lika sinnade som mig och började coachar dem om hur jag ville att min verksamhet skulle fungera. När saken ställs på sin spets är det hela med narkotikan inget mer än en administrativ och logistikproblem som behöver klurats ut; med livet och fängelsevistelse som insatsen. Allt annat är bara teater som i det bästa fallet fungera bara kortsiktigt. 

Byn är litet och så klart börja folk bredvid munnen och inom kort fatta- eller misstänker – vad jag sysslar med och det är lika bra det. 

>> akta er bara! << 

Tänkte jag. 

Vilken intressant ställe Grycksbo är. Det var lite som att vara i ett cirkusnummer full proppade med clowner och ingen av dem vet när det är deras tur att uppträda. Så de chanser och kör allihopa samtidigt istället typ som Cirque de soleil minus all finess eller ens det blekaste aning av vad det är de gör på scenen. När jag någon gång frågade dessa Grycksbofolk om de hade hört talas om eller visste något om Cirque de soleil, var svaret som väcktes mig inte alls förvånande- ett rungande NEJ. 

Hur som helst var Grycksbo Maffian född med som själv nämnd protagonist; no shit! Och visste faktiskt om vill skulle syssla med narkotika eller clowneri. 

Jag behöver en paus. Vad jag söver nu förtiden. Jag verkligen uppskattar medicinerna som jag ha fått mot sömnlösheten men det känns som om att jag har tappat stinget när det kommer till skrivandet. 

Aluta continua! 

KL. 18:42 ONS 2 JULI 

>> …and we are back ladies and gentlehen…Grycksbo Maffian presentera… (trumvirvel) << 

Lite så kändes det, som att detta skulle lika väl kunna passa in i ett cirkusnummer. Det enda anledning att jag ens nämna Grycksbo Maffian är att det hela började som ett skämt men med tiden satt den fast så pass att man kunde nästan- med en mycket livligt fantasi- tro att det var på riktigt. De mesta jag träffade i Grycksbo var experter på det ena och det andra – besserwissrar- folk som lovade guld och gröna skogar men i verkligheten visade det sig att de förväntade att jag skulle lösa alla deras problem. 

Jag lekte med tanken av att installera en dold kamera i mitt kök eftersom det var där vi brukade hänga. Jag skulle spela in alla de knasiga konversationerna om hur bitcoin var en sund investering eller icke, allt om odling av ganja till psykedeliska svampar, bilkörning, tjejer med mera. Inspelningar skulle sen säljas till Netflix för en ansenlig summa. Hela världen skulle bjudas på underhållning i särklass. Inte ens Trailer park boys skulle kunna hävda sig i konkurrensen mot Grycksbo Maffian. 

Som är typiskt av mig och mina storartade idéer som påbörjas men sällan löpa linan hela vägen ut, gjorde jag precis det. Jag satt upp en kamera men väntade med att sätta in minneskortet tills vidare. Fastän att vissa konversationer var hur kul och löjliga fanns det visa konversationer som man helt enkelt informationen med sig till graven eller rekapitulerade för någon annan med extrem fara för fängelse eller 2 skott i pannan. 

Jag måste pausa nu. 

För övrigt mår jag bra och har precis snackat med min gudinna för advokat som försökte uppmuntra mig samt gav mig besked om att detta skulle i värsta fall vara en kort volta. 

Fan! Hon verkligen brinner för sitt jobb. Jag är lycklig lottad att jag känner en sådan människa. 

KL. 08:17 ONS.3 JUNI 

Jag har sovit någorlunda bra i natt. Jag hade lite mardrömmar som jag knappt kommer ihåg utan att de var bara mardrömmar. Är lite snurrig i huvudet och fundera lite på samtalet jag hade med min advokat igår, 

>> …återigen säger jag till dig Stam, du är inte en sån som ska sitter häktad… << 

Om det är något i särklass som skilja Advokaten M.K. från resten är det hennes förmåga att möta sina klienter som med människor. Jag minns att jag har någon gång frågat henne om har tagit någon sorts kurs i psykologi eller nu när jag tänka efter är kursen krishantering eftersom hon alltid möta sina klienter när de är nere, deppade och är i en- mer eller mindre kris. Advokaten M.K. har verkligen inte blivit avtrubbat av allt hennes ämbete innebär. 

>> Hur är det? << 

>> Hur behandlar de dig? << 

Jag är överlycklig att få prata med en annan tänkande människa så pass mycket att vi prata i munnen på varandra. 

>> Tyvärr är det inte de vassaste knivar i lådan som jobba på såna ställen, << 

lägger hon till och jag instämmer. Det är nästan som man måste vara dum i huvudet för att jobba på häktet. Inte bara typ lagom dum utan verkligen blåst-i-skallen dum. 

KVV- Kan inte, Vill inte, Vet inte 

Idag på promenaden låg en dagstidning på matvagnen så jag bad om att få läsa den men till min största förvåning var den upptagen. Vid klockan 4 på eftermiddagen gjorde jag ett försök till genom att ringa och prata på stentofonen, 

>> kan jag få låna tidningen? << 

Till vilken den imbecilla pliten på andra sidan luren svarade, 

>> Nej. Tyvärr. Jag vill läsa den! << 

>> Vad…vad i helvete! Kuksugare! << 

Tänkte jag säga men höll tand för tungan. Alltså fattar inte han att tidningen är i första hand menas att nyttas av intagen som sitter med fulla restriktioner och är total isolerat från omvärlden – idiot! 

Det knackade på dörren. Pliten som öppnade dörren hade jag kåserat med tidigare och det visade sig att vi hade en gemensam – vad ska jag kalla honom – bekant. Det var han, den avdankande fotbollsproffs. Efter några snabba hälsningar var jag tillbaka till min härliga ensamhet därvid satt jag och 

konfunderade över hur skärgången såg ut från att vara ett fullfjädrat fotbollsproffs och spelat i landslaget till att jobba som en plit på Kriminalvården. För det var så pliten kände igen våra gemensamma bekant, de hade spelat tillsammans i Gambias fotbollslandslag. Jag kunde inte hjälpa tycker synd om honom mer än att han tyckte synd om mig. 

Vår gemensamma bekant var på en självsanktionerad exil…tja, rättare sagt var han på flykt från Sverige och befann sig i Tjotahejti sen två år tillbaka eftersom han hade samlat på sig en hög med skulder. Skulder hos fel folk. De typer av skulder som måste betalas A.S.A.P. Hur som helst bad jag honom hälsa från mig- Stam Mjuk. 

KVV alltså! Vilka clowner. Antagligen fattar inte ens denna plit vad som menas med: fulla restriktioner. Kontaktar han den avdankad fotbollsproffsen å mina vägnar har själva kriminalvården brutit med restriktionerna och därefter har jag pliten i min ficka och kan manipulera honom lite som jag vill. Jag är väl till trötts en yrkeskriminell- eller hur? 

Så kall är jag inte om sanningen ska fram och jag menade ingen ont apropå denna plit. 

>> Det är bara synd om honom, << 

tycker jag från min trångsynt moraliskt höga häst. Att en individ kasta bort sin talang och potential genom att jobba hos Kriminalvården- detta vidriga ställe som ta kål på alla aspirationer. 

BAD BITCHES 

I love bad bitches that’s my fucking problem…Av ASAP Rocky feat. 

Kendrick Lamar, Drake och 2 Chains 

Yeah, tell me about it! Vad är det för fel på mig som gör att jag attraheras av knasiga tjejer, riktiga psykopater som knäcka mig totalt? 

Okej! Jag måste erkänna att det är högst sannolikt att med jämna mellan rum har jag själv inte alla hästar hemma. 

Jag var i en sådan relation för drygt 5 år sen. Psykopat horan manipulerade sönder mig så pass mycket att hon la på mig hela ansvaret för att ta hand om alla hennes behov som bland annat inkluderade ungefär 5 gram hasch om dagen. Hon visste precis vilka knapp hon kunde trycka för att få mig dansa till hennes förtjusande vyssa. 

Hon påstod att hennes dåvarande pojkvän hade våldtagit henne och som vilken karl som helst med lite ryggrad tog jag upp denna hedervärda fajt. Det slutade med att stackarn flyttade bort från stan. Jag visste inte att Psykopat Horan i samma veva flängde omkring och knullade till sig uppmärksamhet. 

Det värsta av allt var att hon ljög till andra att jag hade våldtagit henne. Det kändes tungt. 

Jag var förkrossad när jag fick höra det. 

Oerhört besviken och melankoliskt. 

Psykopat Horan var en docka med en djävuls tunga. Alltså vacker och angenämt att betrakta långt ifrån men absolut ingen att lita på. Vikten av tillit på henne vägde mindre än en dammråtta men sättet hon lyckades manipulera genom fladdrandet med ögonen var ett unikum. Fullständigt briljant. 

Om jag minns rätt hade snuten någon gång gjort razzia hos henne som hon själv hade iscensätt genom att anmäla sin dåvarande sambo på något påhittat. Det slutade istället med att hon fick snutarna gå skallgång efter hennes försvunna hund. Ironin i det hela- bland annat- var att hunden hette Spliff. Så gick det ett uppbåd av snutar runt området på natten med ficklampor på och skrikande, 

>> Spliff…Spliff…var är du Spliff? << 

Det var underhållning i särklass. Jag kanske skulle ha bjudit över dem hos mig för en spliff och så långsökt som det än må låter tro jag inte att även då skulle de fattar. De kanske skulle ha trott att det var en maträtt jag gjorde av hunden. Det vete fan – dumskallar. 

Bitchen, oj förlåt, Psykos Horan vände upp och ner på mitt liv. Hon var livsfarligt bokstavligt talat och ett spritt språngande hår av hin. Hon stal mina saker gång på gång och mot slutet av denna ödesdigert förhållande stal hon till och med mina kryddor fast hon kunde knappt steka ägg. Vad patetiskt. Jag lyckades avsluta denna relation och reste bort från Sverige utan någon som helst intentioner att någonsin bofasta mig här igen. Jag var sårad. 

Jag borde ha lyssnat på rådet jag fick av hennes mamma när vi för första gången pratades vid på telefonen, 

>> bara så du vet, du verkar vara en schysst kille men min dotter ljuga om allt… << 

Sättet som Psykopat Horan spratt till och ryckte till sig telefonen just då samt försvarsställningen som hon antog gällande hennes mammas ord borde har varit tillräckligt för mig att fatta att det var något vajsing. Men då hade jag redan stirrat in mig blint på den påhittade våldtäktsanklagelserna mot sin dåvarande pojkvän. 

Visst ville jag inte tillbaka till Sverige men just innan jag stack hade jag en grön fingrigt projekt igång som om det lyckades skulle kunna finansiera min exil utomlands. Som nästan allt annat i mitt liv då, gick det inte som jag hade tänkt. En vän som skulle se över cannabisodlingen hade inte så gröna fingrar som förväntade och för det mesta festade han och fuckade hela lägenheten. Ändå lyckades han köra igång mellan femton och tjugo klena plantor. 

Om jag ska vara ärlig var jag aldrig kär i Psykopat Horan, det var mer av en konstig lust att vilja ta hand om henne och kanske få ett ligg i sinom tid men det kvittade om jag fick doppa kuken i galenskapen eller inte. Dessutom faktumet att hon behandlade duschen som högst motbjudande äcklade mig då jag tänkte på henne sexuellt. 

Under tiden hade jag en annan relation vid sidan om som verkade har mer potential än den konstlade tumultartade relationen jag hade med Psykopat Horan. Den andra bitchen var också bipolär men verkade ha kontroll över sin sjukdom på ett eller ett annat sätt. 

Vi träffades på en midsommaraftonfest som Psykopat Horan hade bjudit mig till. Bland alla fjortisar och sönder supna killar satt hon där ensam och tyst vid balkongen. En intressant gestalt. Eklektiskt i sitt smink och klädval. Lite välgött, kedjerökande och med ett kroppsspråk som utbasunerade försök på egen risk tog hon sin plats där. Detta var precis den utmaning jag lätt falla för och som för eller senare stöta mig i fördärvet. Min nyfikenhet led till att vi inom kort slog i slang. 

Hon hette H.M. Hon kollade outtröttligt på tågtider på sin mobiltelefon och när jag till sist kände mig bekväm i samtalet frågade jag om hon hade bråttom någonstans. Ja, det hade hon på sätt och viss. Det visade sig att hon hade planerat att hoppa framför ett tåg men hade inte riktigt bestämt sig angående den lämpligaste tiden för frånfallet. 

>> Vad i helvete! << 

Tänkte jag. Jag förmådde inte bara sitta där låtsandes som om att allt var okej. Samtidigt tyckte jag- och fortfarande tycka- att var och en har den medfödda rättigheten att bestämma över sitt eget öde. Konversationen fortskred och blev mer livlig och gick från det enda ämne till det andra sen över till den tredje och så gå vi vidare i texten. 

Det verkade som att genom sin självmords bekännelse blev hon fri från det som verkade plåga henne. Vi pratade om allt mellan himmel och jord som en-ungefär – sex timmars konversation kan inrymma och till slut blev hon på strålande humör. Och jag kände mig som en hjälte. 

Mot slutet av festen när jag och Psykos Horan skulle hem hängde hon med eftersom hon bodde åt samma håll som vi skulle, egentligen bara ett par hundra meter bort ifrån där jag bodde. Innan vi ens kom hem hade Psykopat Horan hittat på ännu en ursäkt att kila iväg och knulla till sig ännu mer uppmärksamhet. Vid det läget störde detta inte mig ett dugg. Inte ens hennes tafatta försök att leka bisexuell och kyssa H.M. rakt framför ögonen på mig störde mig. Det faktiskt gjorde mig lite pilsk och jag har alltid velat vara med på en trekant även om min enda roll var att titta på är det okej men då anta jag att det inte är en trekant utan bara lesbiskt sex. Som alla författare- eller är det artister -är jag en voyeur så det dög gott och väl för min del. Men Psykopat Horan hade bråttom bråttom så det blev ingen ménage à trois eller åskådning av lesbisk sex heller. 

Så var det bara jag och H.M. kvar hemma hos mig. Lätt alkohol berusad, ordentligt påtänd, en sak led till det andra och inom kort hördes det stönande och, 

>> knulla mig hårt…åh…åh << 

>> dra mig i håret, << 

Led kommandot och jag, som ett plikttroget fall till föga. 

Ett rätt skönt ligg var det måste jag erkänna men efter att vi var klara och satt och rökte och diskuterade om vi skulle berätta allt för Psykopat Horan, påstod hon att jag hade våldtagit henne. 

>> Vad FAAAN! << 

En till tjej som påstår att jag har skändat henne! Antingen har jag världens oflyt eller så ligger det en hund begraven någonstans. Hursomhelst har sanningen sitt otvetydiga sätt att yppa sig till slut, varken man gillar det eller ej. 

vi pratade mer om detta jag och H.M. och jag är inte till hundraprocent säker men jag måste har till och med sagt till henne att om hon verkligen kändes som hon påstod- om våldtäkten- då skulle hon anmäla mig till polisen. 

... they got so much things to say right now, they got so much things to say…Av Bob Marley and the Wailers- So much things to say. 

Just det! 

Nu minnas jag hur det gick till. Visst hade hon varit avvisande och buttert när vi först började snackar på festen men efter ett tag blev hon liderligt och började stöttar på mig varenda gång vi var för oss själva vid balkongen. Hon viskade i örat på mig, 

>> jag vill ha dig i min säng ikväll… << 

Och sådana saker. Dessutom protesterade hon inte ett dugg när jag bad henne tvätta av fittan eftersom jag ville…-ni fattar väl! Sen påstår hon att jag hade begått nesligt våld mot henne- bitch please! 

Kort sagt var det H.M. som gjorde att jag återvände till Sverige eftersom vår relation hade utvecklats trots hennes tidigare nämnt nyckar. Psykopat Horan vid detta läge hade gjort massa inbrott hos dem hon bjöd på den äckliga mellan 

hennes ben och dessa stackars saten krävde hennes blod så hon flyttade från stan lägligt nog till min återkomst. 

En av Psykos Horans mästerdrag var att ligga med de efterblivna ensam kommande afghanskt invandrarna som fattade jack-shit av hur saker och ting funkar i Sverige. Sen flängde hon iväg bara för att komma tillbaka till dem gråtande med sår och blåmärke på köpet – hon hade också självskadande beteende- och påstående om att den eller det andra hade våldtagit henne. Bäst som det var skulle det dyka upp i princip alla afghaner som bodde i området och omnejd stader utanför en stackarns lägenhet. Alla dessa ville förstås inget annat än döda stackarn eftersom de trodde att han hade våldtagit Psykopat Horan. Det skulle vara absolut kört om denna stackare råkade vara en själv och inte kunde språket – farsi, arabiska eller inte ens hade en hasch bit för att lugna ner de mest rabiata av dem alla dessutom skulle en inte ens få en syl i vädret för att förklara hur det egentligen låg till. Hur samlaget som hade varit i samförstånd slutade med att Psykopat Horan länsade allt av varde hon kunde hitta hos en och sjappande bara för att återvända med hela den hämndlystna hopen. Allt detta fick jag genomlever på ett eller annat sätt och det är verkligen beklagligt att någon stackars sate antagligen gå igenom samma sak nu. 

Jag och H.M. blev tajtare och till sist flyttade vi ihop till en 

3: a i Falun år 2017 efter att har introducerat henne till den lite magin som finns i mitt liv som stavas med fyra ord: Öland Roots Reggae Festival. Jag var dö kär och kunde inte tänka mig ett liv utan H.M. Vi klaffade bra ihop- relationsmässigt åtminstone. Sexet var gudomligt och blev bara bättre och bättre med varje gång. Vi gick på rosa moln helt enkelt eller så tänkte jag just då men nu i eftertanke förstå jag att en anledning till att sexet blev bättre var att vi hade börjat 

skönja slutet av förhållandet och det var därför vi knullade hjärnan ur varandra som att det var sista gången någonsin. 

Jag hade startat eget inom bygg- och skogsbranschen som till en början gick som på räls men efter cirka 6 månader gick skutan i sank och jag konsekvent blev tvungen att avveckla den. Jag hade ingen eget kapital investerat, hyrde maskiner och hade dubbla boende kostnader. Boende kostnader för min del av hyran för lägenheten jag samsades om med min dåvarande sambo H.M. och boende kostnader för där jag bodde när jag var borta och jobbade. Förmodligen skulle jag kunna ha fått den så kallade Nystartsbidrag av arbetsförmedlingen hade jag inte varit het på gröten, förmäten och högfärdig med att registrera företaget eftersom det är nämligen så att startbidraget inte ges till redan registrerade företag men det visste jag inte då. Och även om jag hade vetat om det, tro jag inte att jag skulle har väntat med registreringen. Den typen av självbehärskning och förnuft hade jag inte då och jag ville inget annat än kunna yvas över att säga 

>> jag driver eget… << 

titulera mig som en egen företagare eller, 

>> …jag skicka fakturan i slutet av… << 

Typ sådant snack som enligt mig – just då- kan bara kopplas till framgångsrika människor. 

I alla fall var företaget avvecklat så vad gör man då? 

För mig var svaret både enkelt och självklar för att när det krisar tänka jag på det jag är bäst på- eller det man tror man 

är bäst på- eller har varit bra på förut för att kunna komma på fötterna och ta sig ur krisen. Narkotikan. Även om Falun var en ny stad för mig och jag kände knappt någon tog det inte lång tid- jag snacka veckor- innan jag var tillbaka i leken och återigen umgicks med tunga kriminella och avdankade halv-kändisar. 

Någon gång när jag var bortrest på en affärsresa spökade det för sig i min sambos bipolär hjärna så pass mycket att hon var övertygad att jag vänstrade eftersom hon hade hört en kvinnas röst i bakgrunden när hon ringde mig. I sitt helt vrickade resonemang bestämde hon sig att ge igen genom att själv vänstra med 2 måfå killar. Resultatet blev en oönskad graviditet och visste inte ens vem pappan till den lilla plutten- som sen blev aborterad- var. 

Detta är kanske det enda gången jag kommer erkänna det men…jag grät. Och inte bara en fjuttig tår här och där utan en riktigt monsun – regn – liknande typ av bölande. Det enda gången jag har gråtit nästan så där mycket var när jag var yngre och hade precis förlorat min mamma. Gråtandet, till en vis del, mildrade mitt brustna hjärtats plågor men vårt förhållande hängde på en skör tråd. 

H.M. påstod att hon hade varit våldtagen av den ena killen- vilket påminde mig om av vad hon sa om mig första gången vi hade sex. Och att den andra killen hade utnyttjat henne. Både dessa två gånger hade hon samlag på vår säng. Jag sov aldrig på denna säng igen. Förödmjukelsen var nästan outhärdlig. 

Och min legendarisk vrede trädde fram igen. 

Jag var på krigsstigen och började leta rätt efter dessa påstådda våldtäktsmän. Tursamt nog torskade jag vid missdådet i Sandviken som låg tätt intill- tidsmässigt- de påstådda våldtäkterna. Hade jag kommit åt de påstådda våldtäktsmännen skulle jag definitiv, med högsta sannolikhet, avtjäna en livstidsdom för dubbelmord. Och allt detta på grund av ett påstående som saknade verklighetsförankring. 

Medans jag satt häktad reds jag konstant av maran av hur jag på olika sätt att massakrerade dessa våldtäktsmän. 

Maran av hur det antagligen kändes för H.M. att bli skändats på det sättet och allt som hon möjligtvis gick igenom känslomässigt; för jag fortfarande ville tro på att hon blev våldtagen, allt annat var helt enkelt otänkbart. I vanliga fall skulle mardrömmar av hur jag skipade rättvisa genom mord varit- på något sjukt sätt – tillfredsställande. Men det var något i dessa drömmar som inte stämde. Oavsett hur jag mördade dessa individer i drömmen blev det aldrig rätt. Det var som att det omedvetna försökte avslöja sanningen för det medvetna och resultatet av detta blev den missnöje jag kände i båda drömmen och verkligheten. 

Till syvende och brevledes, satt jag hårt mot hårt och helt plötsligt ville hon göra slut. Sanningen var för ansträngande för henne att erkänna och i verkligheten hade vårt förhållande tagit slut länge innan dess. För att vara mer specifik tog relationen slut dagen hon särade sina ben i vårt hem, på vår säng för inte bara en man utan två. För att vara lite cyniskt, ligger det en råbarkad sanning i det gamla talesätt eller kanske kan man kalla det en aforism: man kan 

aldrig göra en ärbar dam av en hora eller är det: en hora ska alltid vara en hora- jag skiter i vilket, man fattar väl sensmoralen ändå. 

I brevet stod det att hon vile förändra sitt liv, blah…blah…blah, skitsnack. Jag visst det inte är så svårt att vilja förändra sitt liv efter att ha varit otrogen och istället att köpa morgonen efter pillret köpa pizza för pengarna och som en konsekvens av detta blev på smällen och gjort en abort därvid hennes sambo har som uppgift att tvätta sina ner sölade under kläder efter aborten. Det är inte alls konstigt att vilja förändra sitt liv efter sina bornerade lögner ha två oskyldiga killar i livsfara och drivit sin dåvarande sambo så nära vansinne att han sprängde en oskyldig familjs lägenhet. 

Ja.… jag skulle vilja förändra mitt liv för mycket mindre. 

När till sist sanningen blev uppenbart där jag låg i min cell på häktet med bruten handled blev jag totalt förkrossad. Jag ville dö. Det sannerligen finns inget värre åkomma än ett förkrossat hjärta. Livet bli blasé och man stänger av känslomässigt. Tillvaron bli mörkt, nattsvart. Överleva man detta mörker – som Gud är min vittne – kan man överleva vad som helst. 

Jag fucking överlevde bitch! 

När visa ljuger om en rätt så alvarlig sak som våldtäkt, blir det ofta så att en hel gruppmänniskors förtroende bli förbrukat. Ännu värre är att de riktiga vidriga våldtäktsmännen röva fritt. Fritt till att kunna göra samma sak om igen. 

Ve och förbannelse på er känsloterroristerna! 

Nu kan mina handlingar sättas i sin rätta kontext nämligen bevekelsegrund mellan missdådet i Sandviken (våldsintermezzon mellan mig och statsapparaten) och hur jag mådde och vilken mindset jag hade som ledde till att jag gick i överdrift mot en helt oskyldig familj. 

Hursomhelst ta jag fullt ansvar för mitt skurkstreck och konstatera återigen att jag gjorde fel mot denna familj. Det jag gjorde var helt sonika oacceptabel 

Real eyes reveal real lies- 2pac Shakur 

DEN FÖRSTA GÅNGEN 

Jag lyckades sent omsider bli av med ett långvarigt heroinmissbruk. Hur; är en aning komiskt. Vi hade precis fått våra första barn jag och min dåvarande sambo- Mensa K- och jag ville vara fysiskt och känslomässigt närvarande för honom. Jag ville verkligen sluta med tunga droger – inte bara nu men sedan sex år tillbaka. Jag gick på öppenvårdsbehandling för mitt missbruk problem just då. Det hade varit en konstant kamp och rundgång mellan nykterhet-återfall-nykterhet… och så vidare. En kamp som nu när jag blickar tillbaka stålsatte mig till att vara den jag är idag när det gäller mina motgångar – att allt gå att övervinna med lite jäklar anamma. Jag hade gått på alla tänkbara akronymbehandlingar (ETS, KBT, ÅP med mera) till och med den mytomspunnen kumbaya liknade gudsbaserade 12-stegs skitbehandlingen. Alla dessa gick bet på mig. 

Det må anses nedlåtande det jag har sagt om de tidigare nämnt behandlingar men i själva verket är vi alla olika så dessa behandlingar funkar visst för en del människor men just inte för mig. Hursomhelst ville jag bara upplysa om att jag har kunnat plocka upp en del vettiga delar av alla olika behandlingar som har varit som verktyg som har hjälpt och fortfarande hjälpa mig leva ett någorlunda sansat liv än idag. Med detta sagt vill jag också poängtera att jag är en inbiten drogliberal. 

Drogliberal alltså! Innan någon förnämt och naivt ens tänker tanken vill jag konstatera att jag inte tänker ge mina eller någon annans barn droger lika mycket som de som dricker alkohol inte ge det till sina barn. Det tänker jag inte göra istället kan andras barn få köpa av mig! 

Kom igen lite skämt och konstigt ställningstagande är hur denna narkotikafråga behandlas i alla fall. 

Hursomhelst är missbruk och allt det negativa omkring det kan vem som helst som har en nypa sans vara ense om att det är föga önskad. For mig är detta med att vara drogliberal mer av en ställningstagande av en drogpolitisk fråga. 

Det enda kanske det yttersta enda man kan verkligen och bort allt tvivel äga, är mans egen kropp. Vad man än gör med den och vad man än stoppa är var och ens otvivelaktigt, slutgiltigt beslut. Så länge det man gör kan rimligtvis begränsas till mans egen kropp. Ett annat argument är om detta ska gäller för de som anses vara omyndiga; det är en helt annan debatt som jag välja inte gå in i just nu. Jag skiter fullständigt i vad lagen säger eftersom ratten för att bestämma över min kropp är en medfödd rättighet som gäller för alla och om det så behövs är jag mer än villig att kämpa för det in i det sista. 

Tillbaka till hur jag blev av med mitt heroinmissbruk. 

Efter en hel dag fullspäckad med NA-moten, 12-stegsbehandling och sånt skit skulle vår grupp lämna urinprov på vårdcentralen in i stan. Jag var först på tur och inom kort var det hela fullbordat. Jag fick en liten redline påse med vitt pulver inuti från en av killarna i gruppen. Jag ifrågasatte inte vad det var eftersom vi hade småpratat tidigare om hur vi skulle kunna smyg pundar mellan pissproverna. Jag trodde med all ärlighet att det jag fick var ladd- kokain. Till mig själv tänkte jag, 

>> Stam Mjuk är ingen som backar… nej absolute ingen kruka. << 

Jag tog emot påsen och gick raka vägen till toan däri fortskred jag med att lägga upp feta linor som jag snortade. När jag återvände till grabbarna, där ute vid vårdcentralens vestibul frågade en av dem om att få resten av pulvret som skulle vara kvar. 

>> Shit vilken tabbe, << 

tänkte jag. Jag borde ha sparat åtminstone lite grann till dem. 

>> DUMSKALLE << 

En av grabbarna var inte ens besviken mer som totalt chokad. Han frågade mig igen i sakta mak, sansad och i lugn och ro, 

>> menar du att du har snortat allt som fanns i påsen? << 

Till vilken jag svarade, 

>> Ja.…, det har jag och jag be om urs… << 

Jag han inte prata klart innan han plötsligt och tillsammans med de andra bara skingrades och lämnade mig där ensamt och förvirrat. 

>> Konstigt, << 

Tänkte jag. 

>> Skitsamma! << 

Jag skulle hem liksom. Det gick hyfsat bra för det mesta men när jag var ungefär hundra meter från min port kickade ruset igång. Tiden saktade ner och stod nästan helt stilla. Jag kände någon sorts överväldigande samhörighet med allt och alla. Jag skojar inte. Jag kunde på något obegripligt sätt förstå myrorna som kryllade på gräset, trädet som växte en bit bort från vägen. Jag kände hur marken vibrerade långt innan tåget sussade förbi och förstod ljuset, varför det lyste som det gjorde. Det var lite skrämmande men magiskt för det mesta. Det var som jag hade fått tillgång till resten av min hjärna som jag hade inte tillgång till vanligtvis. 

Hursomhelst ville jag fortfarande bara hem och chilla eftersom den delen av min hjärna som inte varit bortkopplade eller omkopplad sa mig att så här kändes inte när man är på ladd. Bäst som jag kunde se porten vägde min kropp helt plötsligt tio gånger mer än vanligt. Jag kunde knappt ta två steg utan att jag behövde vila. Jag hade ingen som helst ork. Jag var utsjasad. För att göra det hela överstående började jag klä av mig ett plagg i taget och när det inte fanns mer kläder att bli av med kände jag fortfarande någon konstgjord tyngd som inte hade något att göra med 

min kropp. Det var då jag lade märke till mobiltelefonen som av någon konstig anledning hade jag i handen. Det var på den tiden man kunde lätt dementera mobilen i minst två delar – batteriet och mobilen var för sig. Min mobil kunde däremot demonteras i tre delar något jag blev varse om först just då. 

Jag hade lämnat ett tydligt spår efter mig från där jag först började trippar till min och min sambos lägenhet på tredje våningen. Det var som om jag hade hoppats att vilja kunna hitta tillbaka till mig själv vid ett senare tillfälle. Jag var helt väck. Redlöst 

Jag undrar om någon av grannarna såg mig och om de gjorde det vad tänkte dem om mig då denna sommareftermiddag när jag kom hemkrypande i sakta mak i bara mässingen kläd som den dag jag föddes helt från vettet. 

Om jag inte missminner det tror jag att jag hallucinerade fem dagar i sträck. Det ena stunden kunde allt vara som vanligt och jag kunde förmås kommunicera och fatta det som försiggick runt omkring mig bara för att i den andra stunden vara djup inne i en mild psykos där jag såg ljud och hörde färger – en sorts synestesi. Jag till och med såg ragnarök och glimtar av elysium. Tursamt nog blev det lättare att hantera tripperna med varje gång det hände. Väl inne i några av tripperna såg jag mitt liv utifrån olika synvinklar och kunde på ett obskyrt sätt förstår mer av mig själv än någonsin tidigare. 

Vid ett senare tillfälle träffade jag på en av grabbarna från behandlingsgruppen som var med på vårdcentralen och frågade honom vad det var som de egentligen gav mig. Hans svar, 

>> KETAMIN! << 

>> Och inte bara vanlig Ketamin utan XKETAMIN din dumbom. Vi fyra stycken kickar på max 0,1 gram och du gå och ta 2 gram själv! Vid trodde att du var död. << 

När jag tänka efter undrar jag vad för stucket var folk som jag hängde med. Hade det varit tvärtom att någon annan hade tagit överdos i min närhet skulle jag utan tvekan ringa 112. Och förresten var det dumt av dem att låta mig bara gå när jag var redan på vårdcentralen men… vänta lite nu…kanske det var därför de lämnade mig så där helt plötsligt på vårdcentralen till synes utan uppsyn eftersom de gjorde det i hopp om att någon skulle snart lägga märke till att något var på tok med mig. Sen också om man ska vara helt ärligt, resonabel och pragmatiskt finns det inget bättre ställe att ta en överdos på som på en vårdcentral. 

Min dåvarande sambo-Mensa K- filmade allt från hur hon plockade mina kläder på trapphuset till mina psykoser där hemma. Om hon inte hade filmbevis för allt som pågick skulle jag antagligen inte trott på hennes berättelse. 

Man kanske undrar varför min sambo inte ringde 112 då jag tog ut svängarna. Svaret är inte enklare än att hon har blivit med om mina tokigheter förut så vid det laget var hon erfaren. Dessutom är Mensa K absolut ingen dum eller ond människa. Tvärtom, hade hon ansett att mitt predikament var livshotande skulle hon definitivt har larmat. Hon är verkligen one of a kind. 

Jag såg härjad ut ett tag efter att hallucinationerna hade klingat av och visst var jag krigsskadat fast på den tuffaste typ av krig man någonsin kommer att utkämpa. Kriget mot sig 

själv och liksom alla andra krig finns det ingen egentligen ingen vinnare utan bara livslånga erfarenheter som bor inte glömmas. 

Så som ett substitut till heroinet började jag ta Subutex som är en opioid och liknar heroin i effekt. Jag tog den i en kort tid och klev av skiten efter drygt en och en halv månader avtändning som var betydligt värre än avtändning på heroin. Subutex har nu sedan länge tillbaka använts som en bland de sedvanliga för heroinmissbruk och däri ligger paradoxen om att ersätta gatuknark med statligknark och att detta benämns som en behandling är ofattbart. Hursomhelst var det så jag slutade med heroinet och opiater i stort sett – mer eller mindre. 

Fattar inte hur jag kunde börja handskas med båtar igen- så kallas Subutex nuförtiden, elva år sen jag slutade med det. Som princip testa jag då och då de produkter som jag langa. Det tog därför inte så lång tid innan jag blev tagen på sängen och blev fast på båtar (eller Sub) igen. Det har nu gått tre veckor sen jag sist tog en båt och visst mår jag skit med jämna mellan rum- särskilt om nätterna men det är genom den typen av pissmående som man kan utvecklas därför gilla jag det. Om inte annat är detta en utomordentligt stark påminnelsen av ett liv jag återigen hoppas att har lämnat bakom mig. 

KL. 20:12 

Fan vad jag sneda. 

Jag var lite trött och tänkte lägga mig tidigt ikväll. Jag tänkte, 

>> för en gångs skull ska jag försöka kollar på den förargelse vakande program på teve, << 

efterlyst heter den. Det är ett sådant program där det är full ös på populistiska floskler som, 

>> hårdare tag, << 

>> strängare straff, << 

Och allt det andra verbal diarré. 

Visst har alla rätten till sin åsikt men i vissa fall borde det vara olagligt att ge uttryck åt sin åsikt och särskilt så om den vederbörandes åsikt är baserat på okunskap och utan vettig forskning som stödja åsikten. Man behöver bara kolla upp vad hårdare tag och strängare straff har orsakat i andra länder som till exempel: USA där antalet intagna på fängelse är lika med en tredje del av Sveriges befolkningen om inte mer. 

Sen som om det inte var nog med det; hur i satans helvete kan ett land som producera mest vapen per capita hoja rösten i denna debatt och sätta på sig offerkoftan? Så vitt jag vet finns det inget kriminellt nätverk i Sverige som tillverka vare sig vapen eller ammunition förutom själva staten. 

Det är högtid att dryfta om illegala vapen samt gängkriminalitet och komma med konkreta handlingar för både nutid och tiden framöver. Allt annat är bara en fjuttig spark i luften och det vet politikerna mycket väl om, men eftersom dagens politik är inget mer än en popularitetstävling som mest handlar om att piska upp 

stämningen i allmänhet för att vinna anhängare, lär det dröja länge innan saker och ting förändras till det förnuftiga. 

Jag borde sätta saker på pränt oftare och särskilt så när något får mig att resa ragg. Genom skrivandet få jag utlopp för mina frustrationer som annars skulle leda till att det smäller till någonstans i min närmaste omgivning. 

Och nu gäller det att bara kommer ihåg det och vara efterklok före. 

Ingen mer Efterlyst förresten. 

KL. 08:11 FRE. 4 JUNI 

>> GOOOO MORGON Stam, vill du ha lite frukost? << 

En mörk brummande röst tränger genom drömmens ridå och slå på mig som en elektriskt stött på huvudet. Jag öppna till mina ögon för att till sist se en anabolastor plit som stor vid dörren. 

>> Stackars sate! << 

Tänka jag. 

>> undrar hur många kokta ägg och tonfisk burkar han proppa i sig om dagen? << 

Vi hade flyttat till en villa i Kalmar- jag, min sambo (Mensa K), och min första född son. Då utgjorde var familj bara vi tre. Rockneby hette stället vi flyttade till, en liten bondhåla strax utanför Kalmar. Ett sådant ställe där alla gick till samma kyrka och om man råkade har glömt plånboken hemma och kom på 

det vid kassan i den lilla ICA affären var det ingen som helst problem. Man fick ta med sig varorna hemma ändå och betala senare vid ett mer lämpligt tillfälle; kassörskan var granne ju! Alla kände alla och detta störde mig förjävligt. Särskilt det att man inte kunde promenera på gatan utan att man inte kunde promenera på gatan utan att bilister stup i 

Ett tuttade och hälsade- HERREGUD! 

Man kände sig nästan förföljd hela tiden men efter ett tag slipade jag allt detta i med att jag flyttade till egen lägenhet till en till bondhåla vid namnet Emmaboda. Här var det ingen förföljelsekänsla utan att ibland undrade man om resten av världen hade gått under och att man var det enda människa kvar. Det mest anmärkningsvärt som hände på detta ställe var att en gång om året på ett par tre dagar anordnades en ravemusikfestival. Då vaknade staden till liv under ungefär en vecka och efteråt låg det högar med skräp som ett monument av den nyss lidna festivalen. Skräphögarna blev kvar dubbel om inte trippel så lång tid som själva festivalen. 

I samband med flyttet och på grund av en alltmer försämrad relation med min dåvarande sambo- Mensa K- gick jag på en byggutbildning i Växjö. Jag satsade på att vara en plattsättare då men väl inne i utbildningen blev jag varse om att i princip alla arbetsgivare krävde att man hade minst tre års arbetslivserfarenhet för att åtminstone kunna ha möjlighet till en intervju. Sen var det också detta med körkortet som jag saknade och som var nådastöten för min arbetssökande. Långt därefter var det inte innan jag återigen umgås med fel 

folk. Långt därefter var det inte innan jag började sälja narkotika. 

>> Vad i hela friden är fel på mig? << 

Undrar jag än idag med jämna mellan rum. Jag lyckas attrahera till mig fel folk och det på rullande band. Det svärmar omkring som flugor omkring en komocka. Och det är i varenda förbannade jävla stad jag än flytta till. Än idag händer det, ena skillnad är att nuförtiden attrahera jag mest underhuggare, vimsiga och tappade folk som så gärna vill att någon annan ska kratta i manegen åt dem och visa vägen fram för det kriminella livet. Fan också! 

Detta skulle vara apenkelt, lika enkelt som de gångerna före och lika enkelt som de gångerna efter men allt detta kan genomskådas med kritik. Den sortens kritik man besitter från att vara efterklok 

Detta var min riktiga debut med snutfåneri om man bortse från den gången jag hamnade upp och ner i en lånad bil som jag körde dyngraka och rakt framför en radiobil. Men det där var bara en struntsak- att köra bil på fyllan bara-något som löstes med dagsböter. 

Tillbaka till det som var orsaken till min riktiga debut med statsapparaten, det som skulle vara enkelt: 

D från Kristinehamn ville ha en halv Key- ett halvt kilo alltså- braj-hasch alltså- Min före detta chef- Andy rom – skulle lätt pröjsa ett hägge- hekto- av det fula -tjack (amfetamin). Det hela skulle gå smidigt och snabbt. Jag hyrde en bil och hade en chaufför på stand-by. Det återstod bara en sak och det var 

att ta reda på om Black Cobra gänget hade en stadig grep om denna stad. Jag tänkte ta med mig lite mer narkotika än den som var redan beställt. Hur som helst var jag fast besluten att köra mitt eget race oavsett Black Cobra jävlarna eller inte. 

Jag reste från Växjö till Kristinehamn på natten och morgonen därefter träffade jag D och gjorde klart affären. Kort därefter var jag hos Andy Rom som enligt honom hade väntat på mig i flera dagar. Han höll på med att punda ihjäl sig och detta gjorde mig lite bekymrad men 

>> Rom är bara Rom << 

är det enda sättet jag kan beskriver honom, så mina bekymmer snart suddades bort. 

Rom gav mig mitt första jobb innan jag och familjen flyttade till Rockneby; han och Bob Mario- vilka chefer jag hade, bättre kunde man inte önska sig. I sina fritid spelade de ihop i en punkrock band som hette Swedish Roulett. Enligt mig och det lite jag visste om punkrock just då var dessa två personaliteter ren och skär hundraprocentiga rockstjärnor. 

Hursomhelst lämnade jag Rom med 25 gram tjack för att testa och ser om han klarade av att göra någon vinst på det och inte bara knarka bort det. Nu var det inne på min andra dag av sömnlöshet. 10 gram av det fina – ladd- kokain – såg till att jag och sömnen blev som svurna ärkefiender. Och om Black Cobra jävlarna skulle dyka upp hade jag en liten överraskning i byxlinan för dem. En överraskning i stål. En bullrig sådan som lätt gör upp mellanhavanden. 

Jag åkte till en närliggande stad- Karlstad- och klarade upp mer narkotikaaffärer och när det var klart hade det hunnit vara mörkt ute. På kvällen bestämde jag å festa lite i väntan på att Rom skulle hinna fixa fram en ansenlig summa för resten av narkotikan. Med två stora sedelbuntar i fickan och revolvern instoppade i mina sprillans nya Timberlandkängor gick jag till nattklubben mitt i stan. Det är märkligt vilken effekt kokain, mycket pengar och ett skarpladdat vapen har på ens personalitet. Jag kände mig som en kung. Ohejdbar som självaste stålmannen och med carte blanche från samma Gud som skapade det potenta vita pulvret. 

Det var bara en sak kvar att göra – träffa Rom och sen skulle jag tillbaka till minnyfunna albanskt vän Leo eller vad han nu hette. Snubben hade en drös fejkade identiteter så pass att man inte visste vad han egentligen heter. Det skulle vissa sig längre fram i tiden att killen hade skyddat identitet eftersom han hade golat ner en större del av den svenska maffian. Till honom skulle jag återvända och lämna hans del av vinsten från affärerna i Kristinehamn. Just då var han min kran. 

Efter nattklubben hamnade jag hos en afrikanskt bekant där vi delade på en jävligt stor spliff –cannabis cigarett– och därefter skulle det vara raka vägen till Rom som inte bodde så långt ifrån afrikanen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt gå dit. Jag tog med mig resten av narkotikan som jag hade kvar som jag hade stashat– gömt- i en ventil på taket i toaletten av en restaurang där en vän till mig jobbade. Restaurangen var stadens enda restaurang som hade natt öppet. 

Efter att varit hos Afrikanen fick jag med mig en eftersläntrare som också skulle åt samma håll som mig. Han var en sådan good for nothing tuggare som påstod att han kunde inte så bra svenska men visste vem jag var – ett påhäng helt enkelt. Jag hade krängt lite braj – inget nämnvärt- då jag bodde där och invandrare var min största kundgrupp så jag antog att det var därför han kände igen mig. 

Jag ville tända på en cigg medans vi gick men kunde inte hitta min tändare bland allt annat jag hade på mig, nämligen en kasse däri fanns två 100 grams haschkakor, ungefär 80 gram åttioprocentigt amfetamin. I dem två främre byxfickorna hade jag två sedelbuntar – en för varje ficka. I vänstra jackfickan hade jag spillt cirka 5 gram kokain och slutligen hade jag flyttat revolvern från kängorna till byxlinan på högra backsidan där den villade stadigt medans det kalla stålet smekte höger skinkan. 

Några femtio tal meter från en korsning och bredvid en stängd gatukiosk släpade två unga helyllesvenskt killar och hängde. Påhänget sprang mot dem och bräckte på halv kass svenska om han kunde låna en tändare, 

>> snubben visa sig vara en nyttig idiot… << 

Tänkte jag. De verkade inte fatta vad Påhänget frågade efter så jag närmade mig dem och återupprepade frågan, 

>> kan jag få låna en tändare? << 

>> bara om du fråga snällt << 

Vad? Jag uppfattade inte mig själv som otrevlig men nu när jag tänka efter var jag påtänd och kunde har varit avogt som 

fan. Någonstans mitt i allt detta frågade Påhänget de två killarna om de vill köpa lite hasch, till vilket en av dem låtsades inte om att svara rakt i ansiktet på mig, långsamt och överdrivet tydligt, 

>> det är bara soppor som röker hasch! << 

Jag kände direkt hur min blod började kokar fast det var vinter…eller rättare sagt, var det vid påskhelgen men vinterförhållanden bett sig fast i denna del av Sverige. 

>> Snubben vill mucka gräl alltså! << 

Tänkte jag för mig själv. 

Jag vände på klacken och gick ifrån bråkstakarna men efter ett par 10 meter märkte jag att jag gick åt fel håll. Det enda vägen dit jag ville- eller den enda vägen jag kunde just då- var förbi dessa grabbar som nu verkade vara halv på lyran och med något annat i åtanke än att bara låta mig knalla förbi obemärkt. Påhänget försökte få mig att låta bli men jag argt och bestämt avfärdade hans sketna uppmaningar. Till sist gick han sin väg. I samband med att jag närmade mig kiosken raknade killarna upp sig och bröstade sig redo för fajt. 

>> Snälla gå hem och lämna mig i fred, snälla! << 

>> Gå hem och lämna mig i fred. Snälla! << 

Killarna började gorma. 

>> Lämna mig i fred. Gå hem, snälla! << 

Jag upprepade mig minst tre gånger men de gav sig ej. 

>> Fan kanske det är dem. Kanske de tillhör Black Cobra! << 

Tänkte jag och med en hel del kokain forsande runt i mitt blodomlopp var paranoian på topp och omdöme på sin lägsta. 

Ett tu tre dök upp två till av deras kompisar och inom kort var det fullt ös med svordomar och skymfandet riktad mot mig. Jag körde hela gå-hem-lämna-mig-i-fred ramsan ånyo men de sket i. Folk i gemen betedde sig inte som dessa killar framför mig och detta förstärkte mina misstankar att dessa var de oförskämda Black Cobra gangsters jag hade att göra med. 

Jag iddes varken bråkar eller fajtas. Jag hade för mycket på mig som jag inte hade råd med att förlora. Det snart skulle visar sig att killarna hade bitit mer än de kunde svälja och på kuppen lyckas hoppa i galen tunna. 

Jag tog ett snett steg bakåt och drog ut min revolver i en smidig och flink rörelse, precis som jag hade övat några gånger innan inpå toaletten på samma restaurang där jag hade gömt narkotikan. Handsken var kastat. Det händer något i blicken på en människa då den stirrar stint i ögonen på döden. Alla ville hem men nu var det alltförsent. Döden stirrade oavvänt tillbaka i ögonen på dem allihopa. En prydlig död utspritt runt trumman i form av ammunition – en kulkärve- som när som helst kunde fara vinande genom luften i den riktningen det var utstakad till. Den bråda döden som jag i min fulla prakt personifierade och kunde dela ut lite som jag ville och dessutom med ett vapen som lämnade föga bevis efter sig. 

Senare vid rättegången berättade en av killarna om hur han såg att det svartnade i ögonen på mig- no shit! 

Helvetet bråkade löss! 

>> Ner på knän << 

Där skulle de fatta posto, de två som hade startat allt detta. Resterande två tog jag med mig till andra sidan gatan. 

>> Ner på magen! << 

De låg fint, stilla och tysta precis som jag ville 

Tillbaka till bråkets upphovsmän. 

>> Ni hade många chanser att gå hem men istället välde ni att stanna kvar och jävlas va? Okej! << 

Detta okej var ingen vanlig okej utan mer som i filmen Scarface där Tony Montana säger Ö…kä och då vet man att det är kört. Jag inbegripen i gangster rollen och ärligt talat glömde jag detta med Black Cobra, det var hugget som stucket, dessa killar skulle få sona för deras provokation. Grabbarna fick en ordentlig omgång av hurrilar men istället för att använda handen använde jag pistolkolven. 

Intermezzon håll på lite för länge och allt detta hände på vargtimmen och rätt nära flera lägenhetshus. När som helst skulle en nyfiken självgod idiot kolla ut genom fönstret och inom kort skulle det vara kört för mig. Det blev strängeligen angeläget för mig att ta mig därifrån i sporrsträck. Samtidigt skulle kunde jag inte riskera att dessa påtagligt gastkramade stackarna ringde 112 genom deras mobiltelefoner. Därför beordrade dem tomma ut allting de hade i fickorna. Som tur 

är rörde jag inte något av deras pinaler – en sublim tur kast som senare skulle lägga käppar i hjulet för den förbannade Kuksugar-åklagarens försök att sätta dit mig för försök till grovtrån. 

Jag ville ha lite försprång så jag sparkade deras mobiltelefoner långt åt helvete och då rött nästa order, 

>> klä av er naken nu! << 

En av killarna som var ner på knän- de kaxigaste av dem alla – frågade mig på ett sardoniskt sätt ifall jag var bög. En tanke slog mig som en blixt och för en väldigt kort stund tänkte jag på Omar- Michael K. Williams- från teveserien The Wire. 

>> Hur fan vågar han? << 

>> Säger jag groda ska han hoppa bäst han kan liksom << 

Sådan var min makt, tänkte jag. 

>> Hur fan vågar han spjärna emot? << 

Var nästa tanke som ersätt tanken innan. Killen hade i den ögonblicken gjort sig förtjänt av en ännu grövre uppsträckning än det han först fick. Han skulle vara den olyckliga som fick tvångs suga av och polera revolvern. Jag körde den så djupt in i halsen på honom och rakt genom tänderna att han med all säkerhet svällde ett par två tänder. Nästa gången han öppnade munnen skulle det definitivt krut och smaka vapen olja. Dessutom dängde jag till i huvudet på honom med revolverkolen tills han vacklade ner på marken. Omar skulle säkert vara stolt över mig. Mina ilskna paroxysmer härjade löss. 

Nästa del hände i slow motion: 

Helt plötsligt dök upp en bil som till en början liknade stadens vanliga taxibilar särskilt så eftersom gatan var dåligt belyst. Jag stoppade diskret under revolvern i jackfickan men hade den fortfarande riktat mot de 2 killar som var på knän. 

>> Ni vet vad jag ha i fickan så försök inte nåt dumt. << 

Sa jag till dem sammanbiten. Samtidigt avskärmade jag, med min jacka, synfältet för de som satt i bilen så att de inte kunde se de två stackarna som var framför mig på knän. Jag såg hur en av de två killarna som låg på magen, på andra sida gatan, sprang mot taxibilen och knackade desperat och fullständigt ursinnigt på bilens fönster. De två gestalter som satt framme i bilen kollade storögd och med höjda ögonbryn på honom medans fönstret rullade ner sakta i vad skulle kunna beskrivas tidsmässigt som en evighet. Deras ögon blev ytterligare uppspärrad och i samma veva som de vände på huvudet och tittade åt mitt håll slogs blå ljuset på. Jag såg hur de första blåljusstrålarna träffade mina ögon och hur visa av dem svepandes träffade fasaden på en lägenhets hus några meter bort- vilken konstig taxibil. När jag kollade uppför husfasaden såg jag hur sporadiska ljus tändes här och var. Överallt. En till helvete hade bråkat löss och denna gång var det inte jag som styrde utfallet. 

Slow motion tog slut. 

Nu var det kokta fläsket stekt! 

Det var totalkaos! Kaos i form av det öronbedövande sirens ljud och kaos i form av lekande ljus som verkade slungas fram 

och tillbaka. Och bara så där snabbt och dramatiskt hade jag tappat herravälde i detta drama. I det nya styret var det jag som nu var antagonisten. 

Jag väntade inte och jag tror inte att snutarna ens brydde sig med att skrika det sedvanliga, 

>> stanna… stanna… polis! << 

Och även om de gjorde det skulle det inte ens vara hörbart bland allt siren och motorbuller och även om det skulle vara hörbart skulle jag absolut inte stanna – aldrig i livet. Skulle snutjävlarna ta mig skulle de verkligen jobba hårt för det. Jag var fastbestämt att inte göra det enkelt för dem. Jag sprang lite här och där men lyckades inte skaka av mig den förföljande polisbilen. Jag hamnade i en återvändsgränd vid en sådant högt staket till bullerplank och längre kunde inte jag komma. Det fanns bara en sak att göra; jag liftade upp armarna för att gestikulera att jag hade gett upp och därmed kapitulerat. 

Jag hade ansiktet mot bullerplanket och armarna upp i skyn medans jag hörde hur grisbilen närmade sig bakom mig. Så fort bilen stannade vände jag mig om och sprang rakt förbi den. Jag måste ha sparkat in dörren när en av snutarna försökte ta sig ur bilen och på så sätt fick jag ett litet prång mellan bilen och fastighets fasad där jag trängde in mig för att kunna ta mig förbi. 

>> En sista vända kvar sen försvinna jag säkert i mörkret, fläsket komma aldrig hinna ikapp mig. << 

Så löd tankegången och mycket riktigt var det också. 

Bäst som jag svängde runt hörnet tappade jag fotfäste och drattade ner och slog knät på marken. 

>> Motherfucker! << 

Jag skakade av mig smärtan. Det gick inte att gå på benen därför försökte jag hoppa iväg på ett ben men kom på att jag skulle med all säkerhet bara halka och falla ner på marken igen. 

>> Det är inte över än, inte på långavägar. << 

Jag la mig på magen och krälade och kom så långt som på en parkeringsplats. Överallt var det hur livat som helst, snutarna hade kallat in förstärkning. 

>> Fan alltså! << 

Jag gömde mig under en bil och fortskred med att göra mig av med allt som skulle kunna ge mig extra strafftid i fall jag torskade-narkotikan alltså. Tidigare medans jag sprang hade jag tagit sönder revolvern och torkade av den och slängde iväg patronerna för sig och själva revolvern för sig. 

Snut fån närmade sig. Jag hörde hans tunga fotsteg; jag hörde också polisens byrackor hade blivit inbjuden till kalaset. 

>> Fuck << 

Nu var det dags att verkligen ge mig och nu tänkte jag göra det hela lättare för mig i första hand åtminstone. Jag tänkte, 

>> desto snabbare de ta mig desto mindre är chansen att de hitta narkotikan. << 

Jag trodde snutarna skulle nöjda sig med att enkom arrestera mig- vad blåögd jag var just då. Nu när jag blickar tillbaka konstatera jag att det var piss-lite narkotika: 2 hekto hasch, 80 gram amfetamin och en tom redline påse med spår av kokain – inte ens en droppe i havet helt sonika. Lite konstigt att jag blev åtalad för bara 40 gram amfetamin och ungefär 200gram hasch. 

>> Jag ge upp! << 

Ryade jag. 

>> Jag ge mig! << 

Jag makade mig fram från mitt gömställe under bilen så att jag nu låg på marken mittemot två parkerade bilar. Grisen var snabbt på plats och sätt handbojor på mig medans jag låg på mågen på den istäckta marken. Han gjorde ett försök att lyfta upp mig men halkade och återigen var vi tillbaka på ruta ett- nere på marken- och denna gång blev jag grisens krockkudde så att han hamnade ovanpå mig. När vi var väl där liggandes drogs grisens blick till ett föremål som låg under en annan bil en bil bort. Han drog fram sin ficklampa medans han fortfarande låg ovanpå mig. Han drog fram sin ficklampa för att undersöka mer samtidigt som han kallade till sig hundpatrullen genom polisradion. Hundjäveln hittade alla de sakerna jag hade gjort mig av och senare hittades mitt DNA på allt förutom revolvern; där hittades den kaxigaste killens DNA- det var smockfull med hans DNA runt mynningen. 

På sitt nästa försök lyckades snutjäveln få mig på fötter men det var något som inte stämde. Knät var paj, svullen och 

gjorde ont men det var inget konstigt med det. Det var något med överkroppen som kändes märkligt. Jag försökte andas normalt och vända mig lite åt sidan och då kom den. En böljande skärpt smärta som oförskämd pockade på min uppmärksamhet med varje gång jag rörde på mig. Horungen hade spräckt en av mina revben. 

Det tydligen krävs ofantligt mycket för att anmäla en snutjävel. 

För det första ska man ha mer än ett oberoende vittne till själva handlingen men folk i gemen är i grund och botten rädda för polisen därför vågar absolut inte att vittna emot dem. 

För det andra väger polisens ord tyngre än en vanlig medborgares ord. Aven om samma polis före och senare har haft incidenter som rör sig kring olägenheter i samband med narkotika. 

För det tredje behövs en advokat som verkligen brinner för sitt jobb och törs ta an poliser men lycka till med detta. 

Så summa summarum försökte anmäla fanskapet men förgäves, han fick inte ens en anmärkning. 

Senare vid rättegången kallades han in som vittne. Jäveln som dök upp hade på sig civilkläder som såg ut som plockat ur en fjantig dressman reklam, han hade till och med rosa trojan villande över axlarna, ihop knutet vid armar på framsidan- vilken tönt. Just då ville jag inget annat än mangla fanskapet. Det skulle vara helt möjligt; fanskapet satt bara två stolar bort från mig och vakterna skulle inte hinna agera 

innan jag fick tag på snutjäveln och vred nacken på honom- vilken ämabel dagdröm men i verkligheten satt jag bara där bredvid och surrade över harmen han vållade mot min kropp. 

Jag blev släppt från häktet efter rättegången i väntan på domen. När domaren sa att jag var fri kunde inte jag tro mina öron så jag frågade advokaten som instämde. Jag tackade min advokat, nämndemännen och till och med de kriminalvårdare som stod vakt över mig i rättssalen- jag var överlycklig. 

Jag flyttade tillbaka med Mensa K och min son som nu hade flyttat till Gävle. Vi försökte få det ihop relationsmässigt men det var inget vidare. På en eftermiddag medans jag var ute och flanerade runt omkring Bohus centrum fick jag syn på en affisch. Det som drog mig till det var att affischen var dränkt i rastafari färger och för en som jag som älska reggae var det automatiskt att jag skulle ta ett närmare titt. Det stod på affischen att det skulle vara en reggaefestival i Gävle, ett par kilometer från där jag bodde. Och som grädde på moset skulle en av mina bästa band-genom tider uppträder- Groundation heter bandet. Capelton fanns med också och vilken show man bjöds på och allt detta var lägligt till min självinställelse som ägde rum några veckor efter. 

…young girl, you’re cool n I, cool n I yard. looks to me like your cool in i, cool in I yard… Av Groundation- Cool in I 

KL. 23:02 

Jag ta tillbaka det jag sa angående kriminalvården- åtminstone när det gäller de som jobbar på häktet i Falun. Det banala talesättet om att inte dra alla över en kam visar 

sig understundom stämmer. Hatten av till alla kriminalvårdare som bemöter delinkventer på ett mänskligt sätt. Och till dem andra plitar, 

>> må ni ruttna i helvete, ni och era fucking överfallslarm manicker! << 

KL. 09:50 LÖR 5 JUNI 

Grattis på födelsedagen Mensa K! Önska dig det bästa i livet. 

Vid frukosten hälsade jag på pliten som var en före detta fotbollsproffs. Han undrade varför jag åt så lite. Till vilket jag svarade att jag inte hade någon vidare aptit. Han blev konfunderad en kort stund sen så han på engelska, 

>> Everything is gonna be allright, << 

Jag genmälde, 

>> I know… I know. << 

Vanligtvis skulle ett sådant dravel gå mig på nerverna men det var något i hans ton och sättet han uttalade dessa ord som lugnande ner mig. Jag verkligen uppskattade honom och det gjorde att jag fick respekt för honom och den det jobbet han gör. 

Det har nu gått över en månad sen jag blev frihetsberövade men detta till trots börja jag befinner mig i mitt rätta element. Jag påminns ständigt av hur mycket jag verkligen uppskattar ensamhet. Egen tid. Jag bli tvungen att verkligen 

möta mig själv här inne varken jag vill eller ej och det är i sådana stunder – för mig i alla fall- som magin händer; en sorts sinnesnärvaro som är mäkta befriande. 

Emancipate yourselves from mental slavery none but ourselves an free our minds…Av Bob Marley and the Wailers- Redemption songs 

Jag känna på mig att jag snart kommer åstadkomma stor dåd. Jag har känt så sen jag var barn om jag ska var ärlig. Jag vet inte riktigt hur men jag känna att jag är på rätt väg. 

KL. 08:14 SÖN 6 JUNI 

>> Rafiki! << 

Ropade pliten på swahili. Jag rycktes från drömmens förtjusande värld tämligen våldsamt. Jag vaknade sömndrucken medans hjärnan försökte bestämmer sig om vilken sida av verkligheten den skulle knyta an. När detta var överstökad och hjärnan var fast förankrad i det vaket tillståndet svarade jag något i stil med, 

>> Äaåäh! << 

Pliten har gjort försök på löpnade band att imponera på mig med sin bräckta swahili eftersom jag nämnde något om att har varit i östra Afrika och på det sättet kunde lite av detta vackra språk men… herregud! Förresten betyder rafiki 

Kompis på svenska och det är vi sannerligen inte. Inte på långa vägar och absolut inte så länge han tillhandahålla 

makten till att kunna låsa in mig fysiskt. Trots det är denna kriminalvårdare rätt så vänlig. 

Idag är ingen vanlig dag utom det är Sveriges nationaldag eller flaggdag eller vad det än heter nuförtiden och liksom alla andra svenskar vet jag inte om jag ska fira eller ens vad man ska fira. Olik alla andra svenskar är mina möjligheter för att kunna fira denna dag väldigt begränsade. Om jag bestämmer mig för att fira lär det vara med dem resurser jag ha till hands- det få bli en extra knäckemacka isåfall och kanske det går att fjäska till sig en extra skiva ost. 

KL. 15:49 MÅN 7 JUNI 

Jag fick besök tidigare idag av Advokaten M.K. Hon var sin typiskt paranta själv, 

>> mänsklig << 

Skulle hon säkert beskriva det som. Vi hade ett bra samtal som slutade med att hon peppade mig att fortsätta med skrivandet och att hon gärna skulle vilja läsa det hela när jag var klar. Hon är verkligen en bra människa av det jag kan bedöma och hon utmana mig att också bli en sådan. 

Jag har också motionerat lite i motionsrummet men kroppen tycktes inte uppskatta det- mer bevis på att jag var mer förstörd än jag först trodde. Hursomhelst är jag på bättringsväg och det känns plågsamt bra. 

Kan inte sluta nynna Hugo den Fete’s låt- en sån dag 

KL. 09:38 TIS 8 JUNI 

Jag märka att jag ha blivit mer vänlig, mycket mer omtänksam. Har legat och funderat över samtalet jag hade igår med Advokaten M.K. och två saker har ruvat sig i huvudet på mig: det första är det hon så om att sist vi träffades i samband med sprängdådet i Sandviken var jag psykotiskt men inte nu längre. Det andre saken är att hon så att jag hade ganska starka åsikter. 

Jag gilla hennes råa ärlighet. Det kan vara understundom brutalt men det är precis vad en sådan som jag behöver maken till. Folk som säger precis vad och hur de tänka och känna och inte bara en tigande hop och absolut inte en pack med bara ja-sägare. 

Jag fick träffa läkaren på Falun häktet idag. Jag ville byta ut min sömnmedicin för något annat, vad som helst som inte gjorde mig groggy dagen efter. Förra veckan när jag träffade honom för första gången kunde jag ha svurit att jag han sa att han kände igen mig. Detta hade gnagt i huvudet på mig hela veckan tills jag kom på det. Å just det! Det måste ha varit de där gången jag åkte in på Tyskens vårdcentralen. Detta förklara en del av varför han så att han kände igen mig med en glimt i ögat. Hade jag varit yngre skulle jag skämmas för detta men i dagsläget är det bara småroligt när jag erinras av denna halvpinsamma händelse. Jag få antigen berätta om det senare eller ta med mig historian till graven helt enkelt. 

Om två dagar har jag en omhäktningsförhandling men just nu är ja lite splittrad om vad jag vill och hur det ska gå till. Visst uppskattar jag denna påtvungna egen tid här på häktet men trots det vill jag vara ute i det fria. Jag vill njuta av en normal sommar ute i det fria- det var länge sen. 

Oavsett hur det blir efter omhäktningsförhandlingen svär jag här och nu att slutföra denna skriftligt projekt. Detta är bland det bästa sakerna jag har någonsin gjort gällande min egen personliga utveckling. 

KL. 16:28 ONS 9 JUNI 

Har pratat med Advokaten M.K. på telefon angående omhäktningsförhandlingen bland annat. 

>> deppa inte ihop nu! Detta kommer vara en ganska kort volta, << 

Sa hon. Hon hade dessutom tagit kontakt med Mensa K och fick några meddelande från barnen som hon vile läsa för mig genom telefonen: 

>> Happy birthday! You are the best dad in the world, << 

Led ett av meddelanden. Inte som jag håller med men blev otroligt imponerad av hur snabbt barnen har lärt sig engelska. Känslan av glädje blev överrumplad på momangen och ersättes av längtan och en nästan outhärdlig sorg. 

>> Du klara av det här…, << 

lät det som i mitt huvud och jag vet inte riktigt om jag sa det till mig själv eller om det var en uppmuntran från Advokaten M.K. 

Alltemellanåt behöver man någon annan som tror på en. Det gör att det som på förstone tedde sig oumbärligt mjukas upp och inte bli lika besvärligt. Jag är obeskrivligt tacksam för de få personer som fortfarande tro på mig. 

… but I n I, I hang on in deh, I n I, I nah lego… Av Bob Marley and The wailers- So jah se 

KL. 07:15 TOR 10 JUNI 

Sov pissdåligt i natt. Jag bytte ut mina sömnmediciner för någon annan medicin och det är kanske därför. Det positiva är att jag är inte lika vimsig som jag har varit förut. Jag trodde jag skulle kunna skriva men just nu har jag fått skrivkramp. Mina tankar är osammanhängande som fan och omhäktningsförhandlingen, det bli imorgon. 

KL. 10:03 

Dear diary… 

Desto mer jag skriver desto mer jag märka hur förstörd jag egentligen är. I själens mörka rum ekar det på grund av något slags tomhet. En böljande tomhet som manifestera sig i min vardag genom ett växande behov av att uppfyllas med något 

av ansenligt värde men än så länge vet jag inte riktigt vad det är. Hursomhelst bilden av det som jag anser som viktig börja klarna sig- särskilt nu när jag sitter frihetsberövad. 

Blev avbruten mitt i skrivandet av tjejmaffian som jobbar här på häktet idag. Det var min tur att gå ut på den tårtbit liknande promenadsalkov högst upp på taket. Med tanken på att jag tidigare har tagit fågelvägen från tredje våningen och överlevt kunde jag inte rå mig för att fantasisera om hur det skulle gå till här från promenadsalkoven. Nog är jag inte psykotiskt som sist men det är också så att jag våga inte offra en till lem i ett rymningsförsök. 

Jag såg en film häromdagen på den 15 tums teven som är i cellen och en sak tilltalade mig. Skådespelaren- minns inte vad vare sig han eller filmen heter – ställde frågan, 

>> Om du hade en båt och varenda människa på jorden var tvungna att ta sig till sjöss, vilka skulle du välja som du inte kunde leva utan som du skulle ta på din båt? << 

Hur narcissistiskt eller egoistiskt det än må vara fick denna frågeställning mig att tanka till lite. Det kändes som att frågan ställdes direkt till mig, så följande är de som är viktiga för mig, de som jag kan inte, vill inte leva utan: 

Mina barn; sorgen av att inte riktigt varit med dem i drygt 3 år är nära nog outhärdligt. De växer rätt så fort och jag har redan gått miste om en hel del av deras liv. Utan de skulle jag vara inkomplett, ostabilt som ett rö för vinden och det mesta jag gör skulle kännas förgäves. Jag hoppas en väcker dag kunna förklara allt detta för dem allt detta, alla dumdristiga val jag har gjort och varför. 

Mensa K; aldrig någonsin har jag haft en sådan vän som henne. Hon har ständigt utmanat mig till att bli en bättre människa. Dessutom är hon en utomordentligt bra mor till våra barn. Någon som henne träffa man på kanske bara en gång i livet har man tur. Hon är min bästa vän och jag uppskattar henne till det yttersta. 

Gamle farbror L; gubben var det första som besökte mig första gången jag torskade och bara det är häpnadsväckande nog eftersom jag – med högsta sannolikhet – är den enda kriminell han och familjen i övrigt känner. Han faktiskt bjöd mig på min allra första bastu-upplevelse och nu i eftertanke var det rätt så komiskt. Jag har lärt mig en del från denna gubbe till exempel: arbetsmoral och verkligen hoppas att han är kvar för att se mig lyckas i livet. 

Mormor I; någon gång hoppas jag att hon kan förstå varför saker och ting blev som det blev. Jag har inget annat än en drös kärlek och mycket respekt för henne. Hon har alltid varit en stöttepelare som jag kunde räkna med när det blev tufft. Nästan som den mor jag saknade skär det mig i hjärtat varenda gång jag gör henne besviken. Någon gång kommer jag att vara den som hon kan känna sig stolt över 

Eve; hon är min syrra och vi har gått igenom mycket tillsammans, till och med döden har vi tappert mot tillsammans och överlevt- min syrra till döden alltså! Trots mina brister och nycker, oförskämda pojkstreck inkluderat kommer hon alltid ha en plats i mitt hjärta. 

E- Sugar; denna är min fucking broder alltså! Världens bästa sparringpartner som- sätt mig på plats. Han klådde upp mig 

en del när vi var små men alltid backade upp mig när jag hamnade på kant med alla andra- och det var jävligt ofta. Av honom har lärt mig att med lite vilja och mycket disciplin kan man komma ett pinnhål längre upp i livet. 

Fan vad sentimental allt detta var! 

Vad är det som händer med mig? 

Hursomhelst är lite känsloutbrott förväntat när man börja med en rubrik som dear diary. 

Om vi ska ändå fortsätta på samma teman kan jag likaväl plågsamt nog nämna alla tjejer jag har haft en kärleksrelation till. De har spelat en nyckelroll i min emotionella mognande och även om jag absolut inte skulle vilja dela den hypotetiska båten med dem har jag fortfarande en gnutta kärlek kvar för dem alla. Jag har det svårt och sannerligen omöjligt att totalt hata den jag har någonsin älskat oavsett. 

Nu får det räcker med smäktande. 

Du kan säger vad du vill men vad tjäna det tiiil. Det kan du säger vaaad du vill men vad tjäna det till det….Av Kultiration- 3 år 

KL.14:20 FRE 11 JUNI 

Idag vaknade jag smockfullt av förhoppningar om att jag skulle sättas på fri fot vid omhäktningsförhandlingen. Det hade gått 2 veckor ju – den vanliga tiden som tingsrätten brukar avsätta innan åtalet ska väckas av Kuksugar-åklagaren- och det fanns inte så mycket att utreda. 

Runt klockan nio på morgonen fick jag ett samtal från frivården som verkade positivt inställd på antigen 

skyddstillsyn eller samhällstjänst som påföljd skulle jag dömas för olaga hot – då var det just det jag riskerade bli dömd för. Äntligen kändes det som saker och ting vändes om till min fördel. Samhällstjänst eller skyddstillsyn enligt mig är rena rama piece of cake liksom. Jag därför spenderade en bra del av förmiddagen med att planera vad jag skulle göra utifall jag blev släppt idag på en fredag – min ballar-ur-dag. Hade tänkt gå förbi bolaget och köpa en flaska Black and White whisky, några Staropramen och Red Stipe öl och en flaska Vit som jag tänkte göra någon slags spritzer av ifall jag skulle bjuda över några brudar. Ringer Mensa K och barnen… 

Efter lunchen fick jag den lång förväntad samtalet från Advokaten M.K. 

>> YES! << 

Så jag tyst till mig självmed en knytnäve. Så fort vi började prata märkte jag att något i hennes stämma kändes underligt. Något var på tok. Jag förberett mig för det värsta. 

>> Jag har pratat med polisen och det enda som är kvar är att undersöka de misstänkta telefoner som de tog hos dig, << 

sa hon. 

>> Okej, vad betyder detta? << 

Parerade jag med en fråga. 

>> Kolla här Stam, vi har inget att vinna genom att begära en omhäktningsförhandling. Vi kommer bara se löjliga ut men om du vill…absolut…så gör vi det. << 

Det började svartna runt omkring mig. De gyllene sommarsol ljus kuliss som strilade som strilade in genom persiennerna tappade sin prakt. Munnen kändes sträv som sandpapper och för en kort stund tappade jag talförmåga. All planering, allt hopp, all munterhet, allting försvann. Rann ut i sanden liksom. Det skulle ha varit lättare att deppa ihop men sen kom det någon bekant känsla över mig. En röst som jag kände igen och som kom från någonstans djupt inom mig. Det var överlevnadsinstinkten; kroppen hade slagit an självbevarelsedriften och denna röst inom mig sa, 

>> kämpa inte emot Stam. Acceptera det du inte kan förändra men förändra det du kan. << 

Det kändes lugnande och tillförlitlig denne röst och innan jag var ens klar med samtalet med Advokaten M.K. hade jag redan skissat ihop en alternativ plan för resten a dagen. 

Nu efter att ha tränat och kört lite yoga mår jag kanon igen. Jag ser fram emot att ha en skön dusch samt spendera resten av dagen med att förbättra mig själv inombords- och det gillar jag verkligen. 

I feel good (tärä rä rä rärä rä ) and i knew that i would now (tärä rä rä rärä rä). I feel good… Av James Brown. 

Ja, som kanske kan anar mår jag strålande bra. Kanske det är Lergigan som jag fick vid middag mot ångesten som gör susen. Jag känner mig kolugnt och exceptionellt harmonisk. Jag blev vek av hjärtat och återigen känns som allt är möjligt- jag kan åstadkomma vad jag vill liksom. Sådana stunder 

verkligen sätta guldkant på tillvaron oavsett vart man än befinner sig. Det är bara att tacka och ta emot 

1 LOVE. 

KL. 09:16 LÖR 12 JUNI 

Jag sov någorlunda bra i natt förutom det att mitt i natten var lag tvungen att gå upp och lägga en handduk över lakarna på sängen eftersom jag svettades som om jag var en kenyansk maratonlöpare. Det är helt sjuk alltså! Vissa nätter vaknar jag upp i nästan chocktillstånd efter det känns som att jag pissat på mig i sömnen. Av och an fundera jag om jag kanske har fått i mig något smittsamt, in i blodet med tanken på allt galenskap det måste innebar att vara som jag är. 

… att vara fullständigt ärlig 

Dagen innan jag torskade för andra gången hade jag hemma hos mig två bekantar. En av dem var halv lömskt, rätt så skumt, klåfingrat araben. Skumma Araben vid flera tillfälle passade på att stjäla varenda liten grej han kunde fa tag i hemma hos mig. Så klumpigt var han att jag kom på honom nästan varenda gång men jag låtsades som om jag inte såg vad han höll på med. Jag har alltid varit den sortens människa som tänker det bästa om andra så jag låt drullen löpa i hopp om att han skulle ge sig. Jag till och med hade gett honom presenter till sina barn med allt förgäves, mina trevare fall på hälleberget. 

Han envisades vara en tvättäkta kleptoman. 

Det var nästan som att min lägenhet var en sorts RIA- stuga där han fick en mål mat och plockade till sig vad han än tycktes kunna behöva: en liten hasch bit hit, några gram amfetamin som låg på en tallrik, några flaskor billiga toaletts parfymer… små skit egentligen. Jag förstod inte riktigt hans beteende och särskilt hans tendens av att helt plötsligt inte kunna svenska så fört man ställde hårt mot hårt – då fick han tunghäfta och blev katatoniskt. 

Den andra bekant var en tjej i trettio årsålder som hade en fagra ansikte: en liten tillspetsad näsa, sängkammare ögon och sådana kuksugarläppar. Och kroppen… nåja…kroppen tillhörde en modell – en pangbrud – med långt mörkt och svallande hår som vandrade hela vägen till hennes bröst. Allt detta gjorde att hon såg nästan jungfruligt ut och passade till prick i mina vilda fantasier. 

Jag träffade henne för första gången några månader tidigare när hon dök upp hos mig med Socker J och den fucked up mähä Indianen eller kanske var han från Sri lanka- skitsamma. Denna Indianen hade gjort det till sin grej att fastna på soffan i några dagar så fort han kom in i vilken som helst lägenhet. Samma spinkig Indianen som dribblade bort mig och var den egentligen orsaken till missdådet i Sandviken men just då anade jag inte att samma kräk skulle ställa till det för mig framöver. Men ändå hade jag en kuslig känsla angående dessa tre gestalter men inte kunde lägga fingret på vad det var som inte stämde. 

Det visade sig att tjejen och Socker J hade någon sorts förhållande som gick ut på att Socker J fixade droger- mest båtar– och hon återgäldade i natura med sin kropp. Efter har kommit underfund med denna upplysning och lätt räknat ut att hon förmodligen hade abstinensbesvär på opiater försökte jag och dåvarande sambo- H.M.- få henne på bättre humör. 

Det jag hade att bjuda på var hasch, ladd, benso (bensodiazepin) och dos (amfetamin). Det tillfredsställde hon inte ett dugg. Suget efter opiater var starkare. 

Jag har ett svagt minne också av att när Socker J stack för att antagligen fixa knark försökte han komma åt vart teve utifrån- vi bodde på första våningen. Så efterbliven som de flesta pundare är hade han inte räknat med att jag hade- vad ska jag kalla det- lagt ut fällor som jag hade vid alla fönster i lägenheten så att om någon försökte öppna fönsterna skulle det leda på mycket oväsen. Samma sak inifrån om man inte väldigt försiktigt flyttade bort fällorna. Så kanske det ingick i deras plan att tjejen skulle försöka hålla oss upptagen i köket medans Socker J försökte stjäla vår teve. Det funkade och nu när jag tänka efter var det till en vis del därför denna tjej verkade stressad och ville hela tiden att vi rökte i köket under fläkten. Vilka klantskallar de allihopa. 

Och det var då. 

Då var det. 

Jag tog fram lite akrylfärger och en vit och blank inramande kanvasduk med tanken på att vi skulle kunna skapar lite 

abstraktkonst tillsammans. Jag ville få henne att tänka på något annat än när skulle Socker J vara tillbaka med båtar till henne. Det funkade i gott och väl 20 minuter sen var det tillbaka till samma gamla vanliga visa, 

>> När kommer han? << 

>> Snälla kan du ringer honom? << 

Om och om igen utan att ge vika sa att jag var tvungen att avpollettera hela bunten så fort Socker J dök upp. 

Nu däremot hade det gått några månader emellanåt och denna gång dök hon hemma hos mig med Skumma Araben. När vi fick en stund tätatät sa hon till mig, 

>> …tänk inte att jag inte vet vad jag gör. Så här är det, så länge han fixa droger till mig få han kalla mig sin tjej… << 

>> Abou! Ojdå! Denna tjej är definitivt skadat, << 

tänkte jag. Sen kom nästa tanke snubblande på det första, 

>>… denna tjej har inte huvudet på skaft men hon har fan i mig en tjusig bak! << 

Förutom detta hade hon lagt på sig några välbehövliga kilon som gjorde att hon såg läckert ut. Hon var katig. Katig som en riktig afrikan om ni fatta vad jag menar. Nähä. Låt mig förklara kort: hon hade en typiskt spektakulär afrikanskt röv- stor, rund och fast – i en smäcker europeisk kropp. Perfekta symmetriska bröst som inte var för stora eller för små. Och läpparna- herre min gud! Jag slickade hennes kroppslinjer med synen. Alla toppar alla dalar från topp till tå. Shit vad jag tände på henne. Pangbruden. 

Det var vid nattens småtimmar och allt tydde på att Skumma Arab jäveln ville pippa henne. Han gjorde ett tappert försök men knappt 5 minuter efter att de hade varit i mitt gästrum hittade de tillbaka till mitt vardagsrum igen där jag satt lite konfunderat i just denna stund. Skumma Araben kom ut tämligen generat och tafatt drog en vals på en löjlig ursäkt för att göra sorti något som hade att göra med att han skulle inom några timmar behöva vara på arbetet. 

Det var märkligt men skitsamma. Jag och pangbruden satt och kollade på gamla hiphop och R n B låtar på tuben. Det var den sortens musik som både vi uppskattade och fick lite nostalgi utav. Efter att vilat på hanen en stund började hon berätta om den nyss lidet fiasko i gästrummet. Hon så oförbehållsamt, 

>> jag ville ligga. Det är ganska länge sen jag sist gjorde det << 

Sen tillade hon, 

>> jag kände knappt nånting och innan vi ens börjat var han färdig liksom! << 

Jag rådde inte för det och vek mig dubbelt av skratt och hon uppenbarligen kände likadant. Vi skojade om det lite grann för att späda på spänningen av det vi både visste skull snart utspela sig. Sedermera fortskred hon med att redogöra för vad hon hade hållit på med sen sist vi träffades. Det visade sig att hon hade varit på en LVM-hem och hon under hela vistelsen där tänkte hon på bara en sak, 

>> SEX, << 

så hon. 

Jag behövde inte vara nödbedd så jag slog till. 

>> Det där kan jag faktiskt ordna. No strings attached, << 

Sa jag. Det tog skruv och livet kändes som på en pinne när hon gick med min propå. 

Som en ouvertyr övergick Youtube-tittandet till pornhub tittandet och efter att ha ledsagat henne till badrummet för att tvätta av fittan på henne hamnade vi två spritt nakna på soffan och smekte varandra med allt köttsliga begär. 

Gussen var rätt kåt och tämligen våt. Hon vill ha min kuk inuti henne. Hon sa vad hon ville på hennes sexiga sängkammarrösten mellan stönande. Hur hon vill ha det. Och precis när och vart och jag kunde inget annat än villfara hennes begäran. 

>> Jag vill att du nypa mig i bröstvårtorna. Å, vrid lite på dem << 

Så hon det ena stunden för att i nästa stund proklamera, 

>> Å, ta mig hårt bakifrån! << 

Detta var precis den typen av sex som präglade mina fantasier även om jag var en aning blyg för att erkänna det just då. Själva akten började med att hon drog ner mina mjukisbyxor- innan vi gick in i badrummet- så stod grensle med henne knästående i mitten. Hon tog min redan erigerad hårda manslem och smekte den samtidigt som hon styrde in den i hennes mjuka, varma och gudomlig mun. Vilka pluttiga läppar alltså. Och med en tydlig och fin amorbåge dessutom. 

Detta var bland de bästa oralsex-upplevelse jag hade haft dittills. Hon levererade precis som hon hade sagt för bara några minuter innan då hon sa, 

>> jag är rackans bra på att suga… << 

och det var hon i alla mått mätt. Enastående begåvad. Med det ena handen klämmande mot en av mina skinkor och det andra smekte mina pungkulör, i en mästerlig balans mellan tryck och lätt beröring körde hon min kuk om och om igen i en rytmisk takt så långt i hennes mun, så pass att jag kunde har svurit att hennes halsmandlar var med i geimet. 

>> Jag vill att du kör in det i arslet på mig… << 

Å HERREGUUUUD! Detta var alltför bra för att vara sant. Jag var tvungen att nypa mig i armen för att försäkra att detta var på riktigt och inte en dröm. Det kändes overkligt. Det var bara att tackar och ta emot eller kanske rättare sagt tackar och kör in fast jag tackade inte bokstavligt snarare skulle min tacksamhet visa sig i min prestation. 

>> Jag ska bara tänja ut den först, << 

Sa hon, därefter tog hon min manslem med en av sina händer och ledde den precis dit hon vill ha den. Bäst som jag penetrerade in i detta smultronställe blev det ganska tydligt att det var ingen dröm- det var bättre- för där inne var det trångt om salighet precis som man vill ha det när man väl söker sig dit. Å ja! Jag var i ren och skär pur extas och ville inget annat att leva och dö i denna känsla. Tukt och sedlighet var sårade, så gott som bortblåst. 

Jag började lite maklig för att inte skada henne och sabotera det hela och väl däri stannade jag stilla en stund, sen böjde jag min överkropp ovanför hennes så att mitt bröst vilade på hennes rygg. 

>> Andas, << 

Så jag till henne och grabbade tag på hennes bröst bakifrån. I sakta mak trevade jag fram till bröstvårtorna och nöp till lite. Hon vred sig och stönade sen vek hon röven lite åt sidan och vände huvudet så att hon tittade på mig som en veritabel porrstjärna. Detta gjorde henne på något sätt avslappnad och inom kort var det full fart på esplanaden. Jag körde för kung och fosterland som besätt av en vurm. Vi gottade oss i varandra. Vi gottade oss i det köttsliga. 

Vi höll på tills långt inpå förmiddagen- runt elva tiden-och det kändes som att vi fick allt ur oss det vi ville. Jag utan tvekan skulle kunna fortsätta men risken av att bli påkommen av Skumma Araben var hängande i luften som stanken av en billig parfym. 

Det hela var störtskön och underbart, precis det jag behövde med tanken på att allt annat kaos som pyrde runt omkring mig. Bortsett från den ljuvliga stunden då jag knullade var jag extremt stressad, halvt psykotiskt och på krigsstigen på grund av de påhittade våldtäkterna och den efterföljande aborten som min dåvarande sambo H.M. fick mig gå igenom. Jag var så gott som knäckt och att jag fick ligga på sättet jag uppskattade var någorlunda terapeutiskt. Nu i eftertanke kommer jag på att det bästa ligg jag har haft brukar 

sammanträffar runt omkring när det krisar sig och i mitt labila huvud sammanfattar detta som, 

>> det bästa sex är galet sex och det man saknar i huvudet få man har mellan benen, << 

eller något i det men oavsett vilket talar denna freudianskt felsägning sitt klara språk. 

Fan vad efterklok klok man blir efter en stund bakom galler. 

Den nyssliden helg – helgen innan eskapaden med Pangbruden- hade sambon H.M. ringt snutar på mig. Hon var tillbaka hemma efter aborten och jag tänkte uppmuntra henne genom att bjuda henne ut till nattklubben – Eloge´- som låg mitt i stan. Väl där träffade jag på några tjejkompisar som hälsade mig genom att kramas. Problemet var att kramandet pågick på tok för länge och alltför intensivt för att vara en vanlig kram. Det var därför min bipolär dåvarande sambo H.M. blev svartsjuk och lackade ur. Hon var uppbragt till hundraprocent. 

Inte ens faktumet att allt detta kramande var inget mer än teater för galleriet, en täckmantel för att göra det smidigare för mig att göra lite affärer hjälpte. Så fort jag hade lämnat över lite pulver till tjejerna, språngmarscherade H.M. ut mig rakt in i en taxi och innan jag ens hann förklara det hela var vi hemma. 

Väl hemma tände jag på en spliff för att slappna av och medans jag rökte på som en blixt från klar himmel fick jag en ordentlig örfil så att jointen flog rakt åt helvete. Jag lyckades brottar ner henne och lägga henne mjukt i sängen och strax 

därefter stod Kling och Klang vid lägenhetens port. De höll på att bryta sig in genom porten medans jag stod vid min dörr och tittade på dem ganska förbryllad. 

>> Varför be de inte mig all släppa i dem bara? << 

>> De ser ju att jag stå här…! << 

Min dörr låg på första våningen så det var ungefär 4 trappsteg mellan mig och dem. Snutar alltså! De är inte kända för deras mentala briljans, med de är det ibland som att ljuset är tänt men ingen är hemma. Jag kollade på med deras idioti tills dem till syvende tog sig in. Det slutade med att jag fick tillbringa natten på den vidriga arresten i Borlänge för att senare bli släppt morgonen därpå. Åtalet för misshandel lades ner eftersom det sannerligen fanns inga grunder för det. 

Etter värre var att bipolär horan hade låst lägenheten och checkat in på någon sorts kvinnoboende. Hon var expert på att hitta sådana ställen eftersom hon hade tillbringat en hel del tid där. Jag var tvungen att bryta in mig i mitt eget hem genom balkongen. Jag packade min vändringsväska och bestämde mig för att åka till mina barn som just då bodde i Säffle hos deras mormor. Jag hade tänkt tillbringa resten av den lilla tiden som var kvar innan de utvandra till Kenya med deras mamma- Mensa K- som drev ett biogasprojekt där borta. 

Två dagar senare hade jag den tidigare nämnt kongenial eskapad med Pangbruden och vid åtta tiden kvällen efter var jag återigen på arresten – denna gång i Gävle- med en bruten 

handled och fruktansvärt smärta över hela kroppen i sviten av våldsintermezzon mellan mig och statsmakten i Sandviken. 

FAN! Jag skulle bara driva in lite pengar sen åka iväg och slappa med familjen, istället blev det ett hjältemodigt hopp från tredje våningen följd av en dom på 3 års strafftid. 

Så, för att vara fullständigt ärlig var jag aldrig otrogen mot min dåvarande sambo H.M. men efter att horan låg med två olika killar hemma hos oss, i vår säng och ljög om det var det början av slutet på vår relation. Dagen då jag stod i tvättstugan och tvättade hennes blödiga nedsölade underkläder efter aborten samt incidenten med snuten hemma hos oss var sista droppen. Det fanns inget kvar av vår relation värt att rädda. 

Allt detta gjorde mig både destruktiv och livsfarligt rasande. Inte ens faktumet att Pangbruden hade tidigare nämnt att hon gick på någon slags kur mot Hepatit- C verkade skrämma mig som annars kan vara pjoskig ibland. Jag hade inga som helst hämningar och körde på ändå- destruktivt som satan- utan att ta det minsta försiktighetsåtgärd som ett stycke trätt latex vanligtvis kan erbjuda. Det är därför nu, varenda gång det känns lite konstigt i kroppen till exempel nattsvettningar undrar jag om det är Hepatit-C som jag har möjligtvis fått i mig från den vilda natten. Jag har tagit några blodprover fram till förra året och det har varit negativ på samtliga- än så länge. 

>> Snacka om tur! Vilken lyckost! Peppar peppar! << 

Tänka jag just nu men i samma anda av att vara fullständigt ärligt kan man tro att efterklokhet som jag skulle har haft efter att inte ha fått någon smitta skulle göra att jag blev mer försiktig. 

SÅ KLART inte eftersom jag gjorde precis likadant fast med en annan tjej som med största sannolikhet också har en blodsmitta. Och detta som förut hände precis innan jag torskade; enda skillnad är att denna gång hände det cirka en vecka innan. 

Så nu sitter jag och vänta på ännu mer provsvar och jag är frihetsberövad dessutom. Det är alltid det förbjudet som smackar bäst. Nu till sist fattar jag lite grann vad Adam och Eva gick igenom. 

...I’m that nigga with the hair singing bout popping pills, fucking bitches living life so trill… Av The Weekend – Tell your friends 

Kriminalvårdare i Falun kontra Kriminalvårdare i Gävle 

Jag ta tillbaka allt det jag har sagt om den brummande Anabola-pliten och de flesta som jobbar här på häktet i Falun. Med nya ögon och objektivt sett, efter att ha iakttagit dem samvetsgrant de få minuter man se eller hör dem, har jag fått för mig en helt annan uppfattning. Det är egentligen inte mycket att jämra sig över. Dessa människor verkar vara schyssta. Aldrig har jag någonsin träffat på mer parten av en grupp kriminalvårdare som egentligen behandla en som en medmänniska och detta ska de få en eloge för. De är helt sonika vällovliga. Jag trodde aldrig detta adjektiv – vällovligt – skulle kunna användas i samma mening med en positiv 

bemärkelse till kriminalvårdenskader och därvidlag är jag perplex. 

Jag kalla spaden för spade och frisera inte sanningen gällande kriminalvårdare på Falun Häktet för att de är vad de verkligen är: vårdare och inte plitar. 

Samtidigt som jag begrunda detta vandrar tänkarna bort mot Gävle och de plitarna som jobbar på Polishuset däri. Förutom ett få tal-faktiskt bara en – är hela faderullan-som gud är min vittne – horungar och detta går rakt ner och inkludera sjuksköterskan som fifflade med mina oxykodon så att jag inte fick någon smärtlindring när jag som mest behövde det. Må de alla dö, ruttna och hamnar i den djupaste, svavelosande helvete. Detta urbota dum, avskyvärda pack borde aldrig tillåtas jobbar med människor och att de inte har fått en hel drös repressalier är lindrigt sagt – förundrande. 

KL. 08:18 MÅN 14 JUNI 

Idag ska jag träffa advokaten M.K. Hon ringde tidigt förra veckan för att bestämma träff inför förhöret med snuten senare idag på eftermiddagen. Jag känner min tämligen seren och även om jag inte har sovit bra är jag käck och i balans. Just nuförtiden gillar jag att vara uppe tidigt på morgonen. Jag få mycket gjort på det sättet och dessutom visas det någorlunda bra program på teve vid morgonkvisten. Jag har gjort en lista på saker jag vill få gjort idag: fixa fullmakten till M.K., ringa hyresgästföreningen, hitta ett sätt att betala för min domän, motionera, yoga och meditera. 

KL. 16:37 TIS 15 JUNI 

Jag har haft en strålande bra dag idag och fick gjort allt från min lista så när som på att betala för webbsidans domänshosting. Jag har också läst mycket utav Norwegian Wood av Haruki Murakami. Hans berättelser har en tendens att förflyttar en långt bort till en helt annan ny värld och detta är behövligt särskilt så när man sitter inlåst i sin egen cell 23 timmar om dagen. Detta var en rätt så uppfriskande läsning och jag hoppas att kunna skriva på samma nivå som honom någon gång. Jag har inget annat än oreserverade beundran på hans litteratur konst. Nu antar jag att på den typiskt inlärda manschauvinistiskt sätt att Haruki Murakami är en man helst i medelålder-och vit. Och det också eftersom japanska namn i min begränsade uppfattning – verkar inte avslöja könet av vederbörande som till exempel typiska engelskt eller svenskt namn. 

Vid förhöret med polisen igår hade de skickat en ensam räddhågsen ung kille som bär sig som att ha ganska nyligen utexaminerats från polishögskolan. Killen visste inte ens vad straffvärdet gick ut på gällande 3,19 gram kokainet som hittades hemma hos mig. Enligt honom var detta ett ringa brott. Det ante mig, ljuset men… ni fattar väl liksom. I alla fall var detta det mest avslappnat förhöret jag någonsin har haft. 

Efter att ha förskansat mig på den fodrat stolen – en lyx man sällan uppskattar tills man är insytt och då är det i princip alla stolar av den sorten som man få träsmak av- och rekvirerat 

en kopp kaffe via stentofonen också känd som room service knappen blev det inte mycket mer att säga förutom, 

>> ingen kommentar. << 

>> Ingen fucking kommentar! << 

Som jag sköt ur mig så fort snuten ställde en fråga och ibland innan och mittemellan frågorna så pass att han hann inte knappar in mina svar på sin dator. 

>> Han har inte än upptäckt den kopiera/klistra in funktionen månntro? << 

Lät det i mitt huvud medans jag myste och var extremt nöjd över att ha övertag i detta förhör. 

Jag har börjat visa tydligt tecken på institutionsskada. Fulla restriktioner till trots stortrivs jag här på häktet. Jag har massvis med egen tid och dessutom ingår room-service, det är bara att flagga på. Ingen matlagning, ingen disk att ta hand om, ingen tvätt och- till råga på allt- en drös med mycket inspirerande böcker. Det är rena rama spabehandling detta. 

Nåja! Ska kolla nu på herrarnas E.M. i fotboll: Ungern mot Frankrike. 

KL. 08:05 MÅN 21 JUNI 

Jag har snart varit häktad i 4 veckor nu och har verkligen landat. I allsköns ro får jag massa idéer om saker jag vill göra och hur jag vill ha det framöver. Jag har bestämt mig för att göra mig kvitt folk omkring mig som bara sitter håglöst och förväntar att leva på nåder hos mig. Hela min fokus nu kommer och skiftar till dem jag bryr mig mest om- mina småttingar- och resten kan styra kosan åt skogen. 

Så är det! 

Så blir det framöver. 

Organiserat brottslighet 

Vad betyda organiserat brottslighet egentligen? 

Vem eller vilka omfattas av detta begrepp? 

Vem eller vilka har problemformuleringsprivilegiet? 

De kriminella som just nu har allt ljus riktade på sig är dessvärre små fiskar som knappt kan organisera sig på något långvarigt och meningsfullt sätt. För de flesta är utfallet antigen döden eller fängelse och allt det andra tråkiga som är kopplat kring dessa. För dem är framgång i avseendet av deras karriärval inget annat än en hägring. Skadan de förorsaka- trots allt sensationella nyhetsrapporteringar-är minimalt. Det kan lätt uppfattas som om att jag hänsyn till alla brottsoffer som påverkas- eller ha påverkats- av den så kallade organiserat brottslighet, men mitt mål med detta är varken att vara cyniskt eller tissla och tassla runt det som anses vara politiskt korrekt. 

De riktiga stora bovar som är verkligen ansvariga för merparten av alla samhällsproblem är så väl skyddat att de namns mindre än sällan. På de sällsynta tillfällen då de namnges är det vanligtvis i förbifarten, ganska snabbt och mittemellan den nästa största nyheten. Dessa luriga typer gömma sig rakt framför näsan på oss och deras makt ligger på att övertyga oss på ett finurligt sätt att vi behöva dem. 

Medelst deras karismatisk dragningskraft och makalös retorik lyckas dem gång på gång att fortsätta styra deras verksamhet i det dolda med snudd på ingen risk att bli påkommen. Man hittar dem för eller senare bland styrelsen på stora framgångsrika bolag. 

Dessa är ti vardags annars tysta socio-krater och marknadsliberala som försvara deras eget intresse och ställning uppbackade av kostymklädda soldater. Bland dem hittar man en och annan 70-talist revolutionär som är nu en socialdemokrat eller miljöpartist ut prydd till en statstjänsteman. De är dagens folkvalda och de påtvungna marknads lobbyister som tillsammans och i samförstånd agera som en förenade front till nackdel för resten av befolkningen. Detta vidriga pack har agnat en stor del av deras livstid åt att studera hur systemet fungera för att hitta kryphål som de kan utnyttja för att kringgå existerande normer och lagar. När det inte kan göra det förändra dem helt dessa lagar för att bättre passa in i deras ändamål. 

Så vill man ge sig hän åt den organiserat brottsligheten ska man börja på Rosenbad, där svärmar det av dessa dolska gestalter. Det de syssla med bakom tevekameran är inget kort av purt skådespeleri för massorna och sen bakom stängda dörrar kör de som vanligt där varje en sätta sina egna intressen i första hand. Riksdagen har blivit en dekadent sal som är perfekt grogrund för skandaler och massa intriger. Det är precis det som verkar underhålla folk i gemen och hindra dem från att kräva idogt och väl tilltänkta åtgärder mot den riktiga organiserat brottslighet. 

Nu tänker vissa att jag har gått för långt och attackera demokratin samt liknar våra folkvalda med organiserat brottslighet. De är ni fullkomligt rätt i. demokratin när den är som sämst lika väl när det är som bäst ska kritiseras och ifrågasättas, det är kärnan i själva demokratin- att massorna ska bestämma. Det ligger i sakens natur att detta är bara första salvan i min kanonad mot demokratin. Nu känna jag mig som Ikaros som flög för nära solen och blev av med vingarna när jag kritisera den så kallade demokratin. Men i värsta fall besanna jag bara gjutformen för en som anse sig själv vara en svamlande galning. 

Nu till epilogen. 

Om vi bara kunde sluta med populistiska floskler som mer polis på gatan och längre straff och istället kanske har beslutsfattarna som ha en genuin vilja att göra det bättre för alla i samhället skulle saker och ting kanske te sig annorlunda. Hur vi komma fram dit är fortfarande lite av en enigma men jag hoppas kunna utveckla vidare i texten, men kanske det också är förmycket att kräva av en individ… kanske. 

Viiiill inte var med nå mer, för jag vill börja nånting där alla få plats….Av Glesbygden- Betong 

Demokrati spelet 

Vi har blivit grundlurat in i detta spel ända sedan dagen vi föddes. Detta skapade utomordentligt förutsättningar för oss att fortsätta med det utan att ens ta oss en riktig funderare 

över vilka konsekvenser våra deltagandet medfört till detta nollsummespel som kallas för demokrati. 

De flesta- majoriteten- tro att deltagandet i detta lurendrejeri är en plikt och särskilt så för kvinnor eftersom för inte så länge sen fick de inte vara med och deltar genom att rösta. Få inte detta om bakfoten; kvinnornas kamp för jämnständighet och rösträtt var och fortfarande är rättfärdigat. Kvinnorna ville vara med i spelet för att kunna ha en renhårig chans att påverkan deras livssituation. Det jag menar är att de blev lurade precis som oss alla andra in i något som troddes vara bra i teori men som har visat sig vara draksådd i verkligheten och ett starkt bevis på detta finns i faktumet att trots hundra år av rösträtt för kvinnor i Sverige har ändå inte jämställdhetsfrågorna jämnas ut och detta trots kvinnornas aktiva roll i politiken. 

Demokrati existera inte. I alla fall inte så sagolikt och väl fungerande som de flesta tror. Det som finns är en skendemokrati, ett nollsummespel som helt enkelt betyder att för någon att vinna måste någon annan förlora. Det kallar jag för demokratism och har mycket till lika alla andra –ismer som har riktigt fungerat eftersom de verkar utgå ifrån villfarelsen om att vi leva i en fulländad värld där de som anses vara myndiga är lika smarta och därför berättigat till lika rösträtt allihopa för att kunna ta beslut och bestämma över och för kollektivets bästa. 

Denna beklämmande demokrati- i och för sig- är som en salva som lindra för tillfället bara för att senare göra läpparna ännu mer nariga om inte salvan används allt oftare. Därvidlag 

hålla jag med Herbert Spencer i sin bok The right to ignore the state när han hävda att, 

>> en människa bli inte mindre slav för att hon välja en ny herre en gång under en tidsperiod. << 

Varför ska jag som individ ge någon annan rätt att bestämma över mitt liv? 

Även om alla andra gör det betyder inte det att jag per automatik också går med på det. Och vem verkligen i sitt sinnesfulla bruk går med på detta? Inte ens barn som i vissa fall kan anses vara omyndiga gilla förmynderi. Inte ens de som uppfann detta ödesdigert system som kallas demokrati verkade kunna få det att fungera. En enkel granskning av historien samt en sondering av de politiska situationer runt om i världen där demokratin praktiseras räcker för att fatta att någonting är på tok. 

Som det är nu får vinnarna i demokrati spelet allt. Förlorarna- de som nänns tänka annorlunda, dem som inte gå med strömmen som döda fiskar – får bita i det sura äpplet och få ingenting eller nästan inget. Detta anses vara demokratiskt och i många fall förväxlas det med att vara hederlig och rättvis. Tänk om dessa vinnare utgjorde den del av befolkningen som inte var vassaste knivar i lådan- typ plitar eller snutar. Eller demografiskt sett var dessa vinnare som utgjorde majoriteten gamla och inte så pass tillämpat att ta beslut som hade en stor påverkan för framtiden. Och förresten vart i detta system finns det plats för det sakrosankt individualiteten? 

Vilket skräckscenario! 

Är inte det dags att tänka om och tänka rätt? 

Vad vet jag? 

Trots allt är jag bara en yrkeskriminell och fördömd att vara en sådan livet ut. 

Mänskliga rättigheter är fundamenten som demokratin vilar på, med rätten att själv kunna bestämma över ens eget liv som utgångspunkten- eller kanske har jag fel. Hursomhelst är ett system eller styrelseskick som inte stödjer detta rent av förtryckande. Det är därför helt i sin rätt att i dagens Sverige har man rätten till: ens kön eller icke kön, ens sexuella lagning eller saknade därav samt rätt till abort bland annat. Marklig nog få man inte välja och har rätt till det man stoppa i ens egen kropp för att må bättre- för att kunna leva ett anständigt liv som alla andra. Man få inte välja att kunna avsluta ens eget liv om tillvaron är alltför outhärdligt. Dessa är bland många andra orättvisor som folk utan att riktigt förstå rösta för och följaktligen stoltsera om att har gjort sin plikt. Denna plikt som i praktiken stödjer människor förtryck och gör att en viss del av befolkningen- den delen som redan har det svårt-fortsätta leva i misär. 

När valtrummor slås väcks gensvaret av en skrockande hop plikttrogna entusiaster som lydig effektuera och ordern och rösta utan att objektivt tanka på vad det är de egentligen rösta för eller emot eftersom de inte är väl informerat. Hur fan är det ens möjligt att en skära folk tillåts ge samtycke- eller inte- på något de inte är väl införstådd på och som kan 

negativt påverka andras tillvaro Och att detta samtycke sen accepteras som om det vore ett genuint samtycke. 

Säg mig, är inte det föga troligt att en rörmokare är införstådd på nationalekonomin fast det påverka hans verksamhet? Och tvärtom är det föga troligt att en nationalekonom är väl införstådd på rörmokeri men dessa två röster är lika och rösta på ett och samma val vilkens utgång inte bara påverkar både två ekonomiskt men resten av invånare också- och i vissa sträck också internationellt. Det är sinnessjukt och ännu mer absurt att detta handlar om bara en fråga- nationalekonomin- men det är säkert tiotals om inte hundratals frågor som en välinformerad väljare ska ta i akt innan hon röster. 

Det är dagens demokrati i ett nötskal, en mjukt och godtycklig typ av diktatur som råder i detta avlånga land av passivaggressivitet. Jag är medveten om att det må verkar som jag är ute och cyklar på det halaste is men det finns väldigt intressant och fakta baserat läsning om detta skrivet av Jason Brennan i sin bok; Efter demokratin. 

Tv 4 nyhetsmorgon KL. 10:00 

Regeringskris! Mistroende omröstning i riksdagen! Marknadshyror är nyckelfrågan 

Markus Oscarsson: Tycker vara minuter bort till att regeringen faller 

VADRET: Sundsvall 20 Salen 14 Växjö 22 Börlänge 17 Göteborg 19 

Marknadshyror alltså! Det rycker en till mänsklig rättighet skulle klubbas igenom och återigen bli de som redan har det skralt och därför utsätta bli ännu mer utsätta. 

Maskerad spektaklet i den dekadenta salen fortsätter. 

KL. 10.53 

POLITIK 

>> Första svenska statsminister som fälls i en misstroendeomröstning << 

Kan knappt tro det jag ser och hör på teven. 

Alltså är alla med? 

Sälj aktier nu. Fort som fan! 

KL. 11:16 TIS 22 JUNI 

Jag har precis läst igenom förundersökningen som jag fick utav den räddhågsen Nyutexaminerat snuten. Imorgon blir det rättegång. Äntligen! Jag har bra vibbar om att det kommer bli bra. Ta- i- trä och önska mig lycka. 

Medverkande 

Det skulle inte kännas korrekt om jag inte nämnde vissa människor eller en grupp människor som jag har träffat eller 

umgåtts med genom den tillvaroturismen som jag har ägnat mig åt undertiden som klient hos kriminalvården. 

Oavsett hur man känner för dem har dessa människor i viss mån påverkat den jag är idag. Det kan tyckas märkligt att påstå att jag är stolt över mig själv men det är jag med all ärlighet så pass att jag själv ibland bli häpen över det jag kan åstadkomma när jag ge mig fan på det. 

Plitarna: 

Som regel är dessa för merparten hur korkad som helst. Somliga mer korkade än andra, somliga en aning mindre korkade och resten urbota dumma nästan som om att dumhet är djupt inpräntat i deras DNA så att det skulle vara omöjligt att bli av med den, inte ens i flera generationer framöver. 

Okej det sistnämnda var en underdrift och därför inte till hundraprocent sant utan mer som nittioåttaprocent. Det finns ett fåtal plitar, lika sällsynta som en solförmörkelse, som sätta guldkant på tillvaron inne på kåken. Dessa tvåprocent är beundransvärda individer som de övriga drakoniska pinne-i-röven mönstergilla plitar kan lära sig av. De är omtänksamma och behandlar intagna som medmänniskor och inte som fä. 

Till denna grupp tillhör: programledarna, sommarvikarier och få vanliga plitar som inte än varit avtrubbad av jobbet. Det är dessa som verkligen bryter den onda cirkeln och ge hopp om en ljusare framtid till den så kallade yrkeskriminell. 

Besökarna från kyrkan: 

De flesta kommer från Svenska Kyrkan- om jag minns rätt. Det har kan låta lite fånigt och fåfängt men kyrkobesökarna ta med sig godsaker; allt från glasstrutar till bakverk som inte ens det mest inbiten individ- som jag själv var en gång i tiden- från ett annat trossamfund kan motstå. Man ska absolut inte underskatta sockrets makt! Att någon offra sin egen tid åt att besöka och småprata med samhällets paria är i sig anmärkningsvärt. Att de gör detta frivilligt dessutom- enligt mig- är bevis av ypperligast karaktär och medmänsklighet. Därmed tackar jag besökarna från kyrkan från djupet av mitt hjärta. 

Livstidare: 

Lite underligt att jag skulle nämna denna försmått gruppmänniskor. Jag inbilla mig att någon just nu suckar och i min fantasi storkna någon med förnämhet också. I ett försök att tydliggöra det hela ska jag tala om mina iakttagelser samt några andra slutsatser som jag har kommit fram till under tiden jag har umgåtts med och försökt förstå livstidsdömda. 

För det första kan alla dö eller bli dödad. Detta låter självklar och inget som är det minsta förbryllande. Det som gör att det ibland kryper under huden på mig är när jag tillbaka blickar och inse hur nära jag själv har varit ifrån att ta någon av daga eller själv falla död av annans handverkan. Nära den oönskad 

färd mot den kalla ödsligt ställen där man identifieras med diarienummer eller på en lapp fast vid ena stor tån. 

För det andra titta man noga i ögonen på en baneman kan man tydligt ser hur individen verkar anfäktas av en kuslig makt; det är hiskligt att se på gör att man inte vill stirra för länge. Alla dessa baneman har en säregen ångerköpt blick som får håret att rakna på en, nästan som om att den ödesdigra våldshandlingen spelas om och om igen och spökar för mördarens själ. Det är som en oupplösligt och innerligt plågsamt band mellan dråparen och offret. Kanske finns det sanning i talesättet att ögonen är fönstret till själen. 

De flesta livstidare på kåken gör att det bli en viss ordning och reda där det annars lätt bli råddigt. De sätta fart på den disciplin som behovs för att tillvaron ska vara någorlunda friktionsfritt. Dessa livstidare osar ut en välförtjänt respekt och är de mest uppriktiga och hjälpsamma individer man någonsin kommer att träffa inne på kåken. Vanligtvis inhysas grova brottslingar som har fått en strafftid på mer an 4 år enbart på klass-1 anstalter – hög säkerhet anstalter- dock de livstidsdömda jag tala om har nedklassats till klass-2 anstalter – medel säkerhet anstalter- och klass-3 anstalter – öppna anstalter i sluttampen av deras tidsbestämd straff och i förberedelse till frigivning. 

Har man sagt A får man följdenlig allt säger B så förvisso innefatta inte mina observationer bara de hyggliga livstidare utan också de som är mer eller mindre halvt psykotiska. De som klentroget som det är tro att de förtjäna respekt för att de långt bak i tiden mulade någon stackars sate. Bli dessa 

någon gång frisläppta ter livet sig dessvärre prekärt. För dem slutar det inom kört med döden eller i bästa fall återigen bakom galler för en till långa jävla volta. 

Å till alla dem livstidare som jag har lärt känna på kåken: Colombianen och Lasermannen på Storboda anstalten, flintis Rikard på Brinkeberg anstalten. Till er har jag inget annat än kärlek och respekt för er. Snart få ni förhoppningsvis börja ett nytt kapital i erat liv långt bortom dystopin- lycka till! 

Eldsjälar bland intagna: 

Javisst! Stört! Bland intagna finns det också eldsjälar. Det är mycket sällsynt som flygande hummer men då och då kommer det in sådana på kåken. De flesta intagna är inbitna egoister med stark narcissistiska fasoner. Lägg ADHD på köpet- som är faktiskt överrepresenterat bland intagna – och et voilá ha man en sjudande kittel som kan rinna över och i bästa fall resultera i osämja annars komplett och total kaos i vanliga fall. 

Med överbelastning på alla Sveriges anstalter just nu som är ett resultat av gängse verkningslösa och populistiska åtgärder, är det så gott som garanterat att i den närmaste framtiden kommer det krylla av en helt ny sort av kriminella och dessa kommer vara extremt livsfarliga och störta ännu flera i fördärvet. Anstalterna har nu blivit centrum för grupperingar och en sorts kriminellhögskolan istället för att vara en miljö där kriminella kan rehabiliteras för att kunna främja sundare värderingar och passa in bättre i samhället. 

När kommer beslutsfattarna och allmänhet i stort förstå att det enda som är väsentligt när man begår ett brott – oavsett vad de är för brott- är sannolikheten av att bli påkommen, allt annat är bara bagateller. Varför bli man när man kör på spänn så fort man se polisbilen bakom sig? Man kollar om bältet är på, kontrollera hastigheten och allt det andra fram tills clown bilen är utom synhåll…sen fortsätter man som vanligt. 

Hursomhelst är eldsjälar på anstalten dem få godmodiga som lättsamt gör att den gråtrista urblekta omgivningen bli gemtydligt som aldrig före. Ämabla folk som kan kommer in i ett rum och få alla däri att må bra genom skoj och den positiviteten som de utstrålar. Dessa klämkäcka eldsjälar bjuder av sig själv utan det minsta antydan av att vilja ha något i gengäld och utan någon som helst dold agenda i baktanken- helt osjälviskt! Man bli nästan tårögd när man till slut gå skilda vägar. Dessa är riktiga broder- och systrar i och för sig; vad vet jag. 

Till alla mina fucking broder: Pepparkakshus banditen Radokano och Casanova Diopis säger jag bara, 

>> One love och hoppas att vi någon gång ses under bättre omständigheter <<. 

Lärarna på Lärcentrum: 

Jag personligen tycker att om man ska ändå sitter på kåken är det gynnsamt att åtminstone skaffar sig en utbildning. Jag anser att det dummaste, mest patetiska man kan göra på 

kåken är att jobbar på sådana plock-i-pin verkstad där man sortera skruv eller maskindiskmedel eller tvinna rep och liknande idiotiska arbeten. Kan man något av det kamerala och hur mycket kriminal vården tjänar på detta slavarbete bli det inte alls förvånande att man inom kort ge fullkomligt fan i det. För mig är det svart att acceptera en lön på 13 kronor i timmen, i Sverige, under vilka omständigheter som helst. 

Åtminstone på lärcentrum kan man hålla igång hjärnverksamheten som lätt förslöas på grund av brist på nyttig stimulans på kåken. Själv har jag tagit till nytta av lärcentrum och tagit kurser i: företagsekonomi, knagglig spanska, redovisning och marknadsföring bland annat och med denna kunskap har jag lyckats starta eget företag. Jag, i detta nu, använder mig av en liten del av det jag har lärt mig i lärcentrum för att skriva detta. 

Därför säga jag, 

>> stort tack till alla lärare jag har haft på den Nationella lärcentrum. << 

Utan de åtskilligt eftermiddagar med ångande het kaffe som sällskap samt böcker och datorer som hjälpreda skulle tiden på kåken lunkat på mycket långsammare. 

Till syvende och sist: 

Jag själv, Stam Mjuk, i min fulla prakt och prålighet, ståtande i min gyllene färgat hjältegloria, kunglig glans, oantastlig med manligt mod och morska seder, en sann levnadskonstnär… 

Jag sa ju att vi intagna är narcissister eller för min del svamlande och panegyriskt och galen till råga på allt. 

Hursomhelst tycker jag att jag förtjäna en och en annan klapp på axeln- om inte något mer. Jag har visserligen förändrats en hel del övertiden men det mest märkvärdig är nämligen att: 

För det första, har jag slutat röker. Det gör jag varje gång jag åka dit och parodiskt nog kan detta i sig förlängt min naturliga livstid avsevärt. Detta får mig att tänka på Winston Churchills kommentar om saken, 

>> … att sluta röker är enkelt, jag har gjort det många gånger förut! << 

Det största anledningen för mig att inte röka medans jag sitter inne är att röksuget komma definitivt göra att jag bli tvungen att smuggla in cigg på rummet för att smygröka och gömma mig för att inte bli påkommen av en plit som för de mesta är yngre än mig. Det känns lite grann som när man som barn smygrökte för att inte bli påkommen av sina föräldrar. I min ålder är det helt enkelt löjligt. Lite självrespekt ska man har. 

För det andra, tillskillnad från den dagliga stress som är vanligt utanför kåken har jag gott om egen tid här inne. På så sätt hann jag med begrundan och ifrågasättande av mina värderingar samt en någorlunda riklig miljö att testa och komma fram till sundare värderingar. 

För det tredje, har jag på något outgrundligt sätt har jag hittat glädjen i litteratur. Förut tyckte jag inte alls om att läsa, det var rätt och slätt något jag gjorde för att klara av någon 

tenta med godkänt betyg. Men se nu på fan jag sitter och skriver en bok ju! 

Och sist, har jag lärt mig handskas med människor hela jorden runt- eller platt med tanken på att jag en gång var medlem i den platta jordenförening. Att studera mänsklig beteende är en bland mina många intressen och på kåken hittar man utomordentligt intressanta folk. Lyckas man handskas med folk härinne är det som en dans på rosor att handskas med folk ute i samhället. Dessutom är man till en viss del tvungen att umgås med olika typer av folk i denna tränga oroshärd så pass så att man blir en sorts anpassningsvirtuos. Folk som inte ens förstår det man säger så pass så att man bli tvungen att enträget gestikulera för att avvärja missförstånd som kan lätt spåra ur till handgemäng. Alternativet är förstås att lära sig samtliga viktiga ord från respektive språk som kan användas till att få ett sammanhang av det man försöka kommunicera och som påminna om ett kort och tafatt samtal. Perkelle! Vad jobbigt det kan bli ibland- kuratz! och som ni annars inte förstå, är dessa två ord svordomar på finska och albanska, som om man råka höra ska man fört ta en defensiv ställning. 

Hursomhelst har jag blivit en bättre människa på grund av dessa erfarenheter och det tycker jag absolut ta till vara. Så om vi kanske träffas någon gång och oavsett omständigheterna ska ni veta att den ni möter är tvivelsutan en bättre version, mer omtänksam, mer kärleksfullt och mindre fördömande variant av den jag en gång var förr i tiden. Och icke längre en yrkeskriminell. 

KL. 00:21 ONS 23 JUNI 

Om jag hade slutat med det jag sist sa skulle detta vara som en saga där allt slutar gött och väl och hjälten kör sin vrålamerikanare mot solnedgången. Det skulle vara det mest logiskt sätt att knytta ihop hela berättelsen enligt konstens regler men dessvärre är inte denna den sortens berättelse. 

Jag råkade snegla kort på nyheterna medans jag försökte hitta något tilltalande att kola på mellan de 3 minuters reklamtid som om att det vore en sammansvärjning körs samtidigt på samtliga kanaler här på häktet. Nyheterna var i övrigt negativt som förväntat men känslosvallen som väcktes inom mig ådagalagt en tanke som har ruvat länge i huvudet på mig. Och jag tänka fan skriva om det. 

Jag ta väl på mig de där jävlar byxona då, längst back från min garderooob…Av Partiet- tråkiga killen. 

Moralkakan 

Idag på riksdagen klubbades igenom en ny migrationslagstiftning till vilken Kristdemokraterna i samband med Sverigedemokraterna lovade riva upp om det vore dem som bildade nästa regering. Dessa två partiers trångsynthet stör mig föga mycket, men härvidlag har jag blivit van med deras skymflighet. Hursomhelst säger jag detta med en nypa 

salt eftersom dessa smygar nynazister växer i antal för var dag och detta i sig är oroväckande. 

I alla fall konfundera jag och ro inte för att undrar om jag var- hypotetiskt sett-stadens skulle inte det vara absurt om jag också var huvudman och drev ett beroendecentrum? 

Visst är det skevt? Och inget vettigt samhälle skulle kunna gå med på detta. Det skulle vara som att skicka in räven för att vakta över hönsen. 

Om ni hålla med mig ska jag nu dra en riktigt parallell till denna hypotetiska frågeställning. 

Hur i helvete då tillåts länder som producera och langa mest vapen och krigsmaterial sitter på F.N:s säkerhetsråd? 

Är inte detta höjden av hyckleri när de som gynnas av oroligheten och osäkerhet är de som ska varna säkerhet globalt. 

Tillbaka nu till migrationslagstiftningen och invandrarfrågan som har länge varit en dryftat het potatis och till vilken jag tycks ha kommit på en kanonbra lösning. En sorts silverkula som skulle kunna dräpa monstret som personifieras i form av invandrare. 

Alla redo? 

lägg an…sluta tillverka och exportera vapen och krigsmaterial helt enkelt. Folk fly från deras länder mestadels på grund av krig och konflikter som är en direkt konsekvens och förstärks av denna vidriga handel. Jag ha svårt att tro att detta är en jätte nyhet. Det med att sluta med vapenaffären må vara till 

och med lite blåögt men det är i alla fall en början, en utgångspunkt som trotsa det gängse status quo. 

Konservativa, högern samt extremister är ett avskyvärt pack ännu värre är de massorna som hålla inte med dem men sitta stilla utan att agera. Ska vi behöva vänta tills samhället ligger i spillror innan vi agera? Det är dags att agera. Agera i Sverige så väl som ockuperat Palestina! Agera i Grekland så väl som Myanmar! Agera i Frankrike så val som Filipinerna. Hela världen borde agera och en gång för alla bli av med alla former av särbehandlingar som resultera i förtryck. 

Jag fick lite av en messiaskomplex och var på vippen att skriva, 

>> …agera… alla proletärer världen över borde enas och agera. << 

Men tursamt som det är, bita inte kommunistiska manifestens lovord på mig lika starkt som det gjorde för några år sen- men rabulisten inom mig kan ibland bevisa motsatsen. 

I alla fall är det kanske dags att sluta tramsa och daltar och verkligen säga som det är. Jag förvänta mig inte att någon politiker nänns göra något åt saken- alltså migrationspolitiken men om vi –massorna- verkligen och visserligen vill förbättra läget i Sverige och resten av världen i övrigt ska största boven av alla störtas – regeringar i de staterna som tillverkar och sälja dödsbringande attiraljer. Fram till dess kommer alla andra sanslösa politiskt åtgärder mot en stor del av dagens problem vara inget än en enfaldig, medvetet och cyniskt 

uträknat slöseri av resurser. Det finns ett mycket riktigt talesätt som lyder, 

>> är man inte en del av lösningen är man då en del av problemet. << 

I Sverige- landet av passiv aggressivitet är man både och men mer och mer luta åt att vara en betydlig del av problemet. 

Nu ska jag fan ta mig och föröka sova och hoppas att bilder av ISIS-jävlarna med granatgevär av Gustav fabrikat, samt missilanordningar tillverkat av SAAB och Bofors i Sverige bara är en vanföreställning för att i min drömvärld borde inte detta vara möjligt. I min drömvärld kan inte räven vaktar över hönsen. Och om detta är ändå är fallet quis custodes ipsos custodes– vem vaktar över vaktarna själva? 

KL. 11:59 den följande dag 

Jag hade fel. Det blir ingen rättegång idag- så klart. Det är inte så det funkar och jag borde veta bättre eftersom detta inte är min första dans med rättsväsendet. Lite tid behövs det för att åtminstone förbereda ett bra försvar. Jag kunde ha svurit igår att den Nyutexaminerad snut som kom med förundersökningen sa att rättegången skulle vara imorgon klockan åtta noll noll eller kanske sa han, 

>> på måndag kockan åtta noll noll << 

Skitsamma! 

Den gröna omställningen 

Det verkar lyckad att storindustrin antigen haja på detta med deras miljöpåverkan och det syns tydligt genom den breda omvandlingen från fossil-energi till grön förnybar energi som pågår just nu. Denna förnybara energi behöver lagrats för att senare kunna användas och det lagras i batterier. Därvid uppstår ett stort problem eftersom för att tillverka dessa batterier behövs visa ämne till exempel: litium och kobolt som i sin tur finns i mängder i utvecklingsländer. I dessa u-länder är arbetsförhållanden urusla och mänskliga rättigheter en snudd på icke existerande. Det förekommer i regel barnarbete som efterlikna slavarbete. De som styr gruvorna är miliser eller diktatoriskt och despotiskt regimer och ibland både och. 

Miljöförstörelsen samt förtrycket och våldet som medföljer förstärks med vapen fast sällan detta om. Dessa vapen tillverkas och exporteras från… det fattar ni väl! 

Så jag bråka min hjärna över detta: 

För att rädda miljön måste vi först destruera den? 

Låter rimligt vad? 

Krukan går tills det brister liksom. 

Och flyktingar då, hur annars ska vi få veta att de flyr svenskt tillverkade krigsmaterial om inte vi se flyktingströmmen som kommer till Sverige? 

Och beslutsfattarna, hur ska de kunna ta viktiga beslut gällande klimatet om inte de kan ta massa flyg och ta vrålåk för att träffas? 

Jag medge att det finns mer gedigen litteratur om dessa därför välja jag inte gå i djupet mer än mina banala frågeställningar. 

Hursomhelst är det tämligen uppfriskande att se ungdomar som Greta Thunberg bland andra som engagera sig i klimatfrågan- dessa omyndiga utan rösträtt som resonera och agera mycket klokt och bestämt för att ta sig an åt det deras myndiga röstberättigat antagonister har totalt misslyckats med. Jag glädjes över att dessa ungar ta kontroll av deras framtid som vi vuxna lämnat i spillror. 

Aluta continua! 

KL. 09:30 TOR 24 JUNI 

De senast lidna två nätter har jag sovit dåligt, det är sannerligen på grund av förundersökningen samt mötet med Advokaten M.K. igår. Åklagarjäveln vill få mig utvisad. Jag var helt säker från början att detta var en struntsak, en petitess för att få mig modfällt och i obalans inför rättegången men Advokaten M.K. betonade alvaret i det hela, om att det faktiskt skulle kunna hända. 

Det var som fan alltså! 

Jag håller lynnet uppe och fortsätta skriva eftersom det är angeläget nu mer än någonsin att få det gjort innan jag skeppas åt fanders. 

Nu har jag avslöjat en liten bit av min riktigt identitet, min tvivelaktigt påbrå. Eller kanske märkte man ändå genom min osvenskt, överambitiös frikostighet av ordet alltså. 

Vilken uppvisning svenska herrarnas fotbollslandslag bjöd på igår kväll. Matcherna var ibland det bästa jag har sett på ganska länge. Man marker att man har börjat tackla av när en dag helt plötsligt är man äldre än alla spelare på planen och de enda som man kanske kan jämföra sig med är förbundskaptenerna 

KL. 14:42 

Igår på vägen tillbaka till min cell efter att har varit i motionsrummet hände det något som gjorde mig indignerad. Det stod en plit- som enligt mig är reko- i korridoren vid dörren till köket. Bast som jag gick förbi sa hon, 

>> akta dig för hunden! << 

Jag stannade till och gick lite försiktigt allteftersom jag sneglade in i rummet. Däri såg jag en annan kvinnlig plit som gick på knä och skurade golvet. Vanligtvis skulle jag ha fnissat och tänkt för mig själv att det var den sortens skämt av den nivån som kan bara förväntas av plitar. Det störande var att pliten som slet hund ner på knän är faktiskt ynnest lagd mot mig. Dessutom pluggar hon till jurist och är snart klar med utbildningen. Hon tog denna anställning som en praktik för att bekanta sig och bättre förstå hur det verkligen är på häktet- jag tror detta ingå i juristutbildningen. 

>> Vad taskigt! << 

replikerade jag till och gick sedan raka vägen till duschen för att duscha av mig all svett som rann i mängder av rännilar och hotade blottar ner mina kläder fullständigt. Visst hade jag kört hårt på den usel ventilerad därför kvalmig motionsrummet, men den oförskämda incidenten med pliten gjorde att jag svettades lite extra därför den långa duschen och ett behov av att vilja skrubba mig blodigt. Jag ville antigen hålla mina aggressioner till mig själv eller tvätta av dem kändes det som, för just i denna stund manifesterades mina aggressioner genom svetten- ibland förstår jag inte på mig själv och hur jag tänka. 

I eftertanke beundrar jag den juristen in spe. Hennes zen-liknande ödmjukhet, hennes återhållsamhet som jag tveklöst inte skulle kunna klara av. Sen är det också så att i dagsläget kan andra gör sig lustigt över henne på praktikplatsen men inom en snar framtid är det över. Slut, på denna arbetsplats där man måste skramla med nyckelbuntarna för att kunna ge sken av att känna sig viktig. 

KL. 11:35 FRE 25 JUNI 

Nu är det midsommar. 

Fan! 

För varje dag som går verkar det som att min dröm av att tillbringa en normal sommar ute i det fria är så gott som bortblåst. Det normala för mig verkar vara att fira högtider inne på kåken där det verkar alltid finnas en ledig plats för mig. Lite sorgligt är det dessutom med tanke på att för exakt 

5 år sen träffade jag mitt ex. H.M. Jag verkligen trodde att vi delade en livsgemenskap, att vi i endräkt skulle bli gamla tillsammans men ibland kan livet spela spratt på en. 

Hursomhelst kan jag inget än fromt tro att allt har sin tid och att det förmodligen var bra med att denna relation gick till sin ände. Trots det brottas jag ibland men två motstridiga tankesätt nämligen: att släppa tag på den man älskar och borde denna kärlek hitta sin väg tillbaka då är det ödesbestämt att denna var den rätta kärleken. Det andra tankesättet är mer bekant men inte alltid lyckad. Och det är att man ska kriga in i det sista för det- eller den- man älskar. 

Vilket av dessa ska man ska man bejaka? 

Jag välja att göra det mest naturligt eftersom livet inte kan levas alltid regelrätt. Jag gå vidare en aning stukad men hoppfullt i att det finns mycket mer att uppleva och nya kärlek att upptäcka. 

Kärleksdystopin 

Tidigare har jag skrivit om tomhållet inom mig som orsakades av alla de livsförluster jag har lidit igenom och efter mycket begrundan tycks jag vara på vippen att komma underfund med vad det verkligen handlar om. 

Tystnadens ro verkar att sent omsider avslöjat tillvarons hemligheter. Svaret på det jag har outtröttligt letat efter har funnits bokstavligt talat rakt under näsan på mig. Närmaste bestämt, rakt på bröstets mitt vänstra sida, inristat i bläck i 

huden på mig och nära hjärtat. Därpå står det tatuerat på japanska tecken Ai som på betyder kärlek på svenska. 

Hopplöst visst? 

Jag ser det varje dag men har påtagligen inte tänkt på det tills nu: kärlek ömsom brist på kärlek ömsom sökandet efter kärlek och rundgången mellan alla dessa till synes evinnerliga tillstånden. Tatueringen gjorde jag vid 14 bast ett år efter morsans bortgång. Fan alltså! Jag blir fortfarande vemodig när jag tänka på det trots att det har gått 25 år sen dess. 

Jag blev egentligen väl förtrogen med döden redan som en 5-åring eller till och med tidigare om jag inte missminna mig fel. Då tog farsan mig och la mig på ryggen mellan sin knän och la ett svärd på halsen på mig och hotade att avliva mig. I all sanning var jag inte helt oskyldig men oavsett vilket var hans agerande utomordentligt vettlöst. Än idag minns jag hur det 

Kändes, hur jag låg på hans knän, ljudet av svärdet när det drogs ut från sin slida och hur det kalla stålet tryckte sig mot min hals- jag trodde jag skulle dö helt säkert. 

Några år senare dog min farfar och strax därefter farmor. Det kanske var innan, förmodligen efter detta som jag frågade morsan varför jag aldrig fick träffa mina morföräldrar och med svaret blev jag varse om att mina morföräldrar hade gått bort så pass länge som att morsan var själv barn när det hände. Därefter blev tillvaron en aning dunkelt, allt verkade temporärt. Förgängligt. Det fanns ingenting man kunde räkna med- förutom döden förstås- och värst av allt inte ens en 

armt femårings ynka liv. Barndomens oskuldhet hade gått förlustig. 

Sen slog HIV-pandemin till och spred sig som en löpeld. Runt omkring stupade folk som flugor, höger som vänster. Utom och inom. Överallt och igenom hela samhället försvann folk den ena efter den andra. Kan det ha varit så att detta dödsbringande virus låg lurande, i försåt, redo att belägra vart hushåll också? 

Än idag vet jag inte riktigt vad det var som tog kål på min älskade mamma, vad hon avled av. De enda jag minns var att hon hade varit sjuk- längre än vanligt- och sist vi besökte henne på sjukhuset så hon att allt var okej. Trots att hon hade precis fått ett massivt stroke sa hon rosslande, så gott hon kunde, att allt var i sin ordning. Hon sa att hon skulle vara tillbaka hemma den kommande veckan. Morsan var en kämpe så jag hade ingen anledning att misstro henne även om hennes ansikte och armar satt inlindade i någon sorts gasbindor och hon hade tappat mer än hälften av hennes vikt. Jag knappt kände igen henne men jag minns att hon såg ut att ha enormt med smärta som hon gjorde sitt bästa att dölja. 

Denna söndag – den sista gången jag såg mamma vid liv- var faktiskt en av mina lyckligaste dagar…nej…min lyckligaste dag som barn. Jag gick från sjukhuset godtrogen och sprudlande glad i vetskap om att morsan skulle snart vara återställd och tillbaka hemma inom kort. I eftertanke, borde jag ha fattat att något var på tok. Särskilt eftersom en av mina broder abrupt avbrott sina studier utomlands och kom tillbaka hem. 

En till av mina äldre systrar var också igång med att resa tillbaka men tyvärr hann hon inte se morsan vid liv sedan hon reste utomlands för studier fyra år dessförinnan. När jag väl frågade brorsan- innan mammas död- varför han enträget kom tillbaka påstod han att han bara saknade fosterlandet eftersom han hade borta i typ 6 år och att han var tillbaka bara för ett kört besök. 

Lögnhals! 

Han visste något som mig och min ett år äldre bror- E. Sugar – inte visste. Det inte är alls konstigt att han i dagsläget är en advokat men inte av samma sort som Advokaten M.K. utan snarare av den typen djävulensadvokat. En viktig insikt pocka på uppmärksamhet just nu och det är det att om man har barn eller yngre syskon, ska man vara ärlig mot dem. Man må tror att man skyddar dem genom att inte säga sanningen men det bara föder bittra och lätt kränkta individer som senare i livet ha svårt med att lita på någon överhuvudtaget. 

På denna olycksförföljda dag, den fredagen då mamma hädan kallades tog jag ledigt från skolan på eftermiddagen vid lunchrasten. Hela denna vecka hade jag väntat zelotiskt och med trängtan på morsans hemkomst och med var dag blev jag bara mer och mer ivrig. Mer och mer lycklig. Lycklig naturligtvis för att vilken dag som helst skulle jag komma hem efter skolan mötandes av doften av min mammas lukulliskt matlagning och smaken av godsakerna och frukter som jag skulle mumsa på medans jag frågade om allt mellan himmel och jord för ett barnasinne. Precis så brukade det gå 

till efter att morsan hade varit borta ett tag och sen hemma återigen. 

Fredag den femte i juli var det. Någon gång på förmiddagen sveptes jag av en kuslig frossa över hela kroppen, den sorts kylan kände jag inte igen. En kyla som trängde in genom märg och ben. Innerligt kände jag förtröstan av att vara sjuk men ändå kändes kroppen olustigt febrig. 

Jag fick lov att gå hem från skolan vid lunchrasten och gick raka vägen till sängen så fort jag kom hem. Vanligtvis när jag fejkade vara sjuk som en förevändning att skippa plugget hamnade jag för eller senare på biljardhallen eller så också vankade jag omkring med de äldre skolkande barnen ute på vift tills sent på kvällen. 

Inte denna dag! 

Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som inte stämde men något högtidligt var det säkert eller kändes som. Mina mostrar, fastrar och släktingar på måfå befann sig hemma hos oss. Jag nonchalerade bort det hela, 

>> de vill säkert ha hjälp eller låna lite pengar från farsan, << 

Eller, 

>> det säkert bli fest för att fira morsans hemkomst, << 

tänkte jag. E. Sugar och jag som samsades om sovrummet kom hem efter skolan och direkt tog sig an sin hemläxa medans jag låg på sängen bredvid. Han har aldrig varit förtjust i det sociala med släkten så faktumet att han istället 

satt och gjorde hem läxan på en fredag afton i ett hus knökfullt med släktingar var inte så olik honom. 

Vid blåtimmen, bäst som solen var som lägst, i västertakåsarna som på en tragisk dramafilm, hörde jag farsans bil köra upp på infarten, det knarrande ljudet från rishögen när han stängde igen bildörren- även den gamla mercan hade sett bättre dagar. Jag har ett klart minne av att farsan en gång körde han mig och brorsan- E. Sugar- till skolan i denna bil utan fungerade broms. Han växelbromsade hela vägen istället. Så kunde man göra förr i tiden utan mycket uppståndelse, något som lätt kunde lämnar ett barn med men för livet om det hände nuförtiden. Jag tyckte det var häftigt liksom. I alla fall hörde jag farsans tunga långsamma steg på väg in i huset och det avgörande i hans ovanligt muttrande stämma när han släppte ur sig, 

>> öse timöre! << 

Upplysningen togs emot av hela släktskapet och besvarades med salvor av nerv skärande illtjut blandade med vrålgråt i falsett. Fullständigt allmänt tumult alltså. Dessa folk är kända för hur de verkligen lägga på en extra växel och ta ut svängarna när de sörja den avlidne. De har till och med professionella gråterskor och klagosånger. 

Öse timöre alltså- det har hänt! 

Detta var världens sämsta skämt. 

>> Nej det kan inte vara skämt, << 

tänkte jag för mig själv medans jag låg kvar i min säng. 

>> hör på den diskanta kalabaliken där utanför, << 

Instämde jag i mitt inre. Jag och brorsan växlade blickar och i den flyktig ögonblicken, precis när kvällsmörkret slukade i sig det sista av dagsljuset, etsade sig sanningen sakta och helt otvivelaktigt, djupt inne i hjärtat på oss. Dessa kala olidliga minuter glömmer jag aldrig. Jag kunde se det på brorsan och han kunde se det på mig- det som inte fick hända hade precis hänt. 

Till en början var vi förfasade på grund av allt bölande runt omkring oss. Apatiska och snarare mer förvirrad än ledsna. Vi grät inte, att gråta var för tjejer förunnat och vi var absolut inga känslopjunkar. Vi var he-män. Vi skulle vara tuffa killar, hårdkokta och känslokalla för det var så man uppfostrade pojkar på den tiden. Vi lyckades hålla masken inför allas ögon ett tag men långt var det inte innan vi började gå till badrummet alltför ofta, alltför länge. Detta var de enda tillfällen där någon av oss kunde vara ostörda och ensamma. Vi grät ymnigt i det tysta allteftersom duschen eller vattenkranen var igång och gjorde det bästa vi kunde att inte höras utifrån. Varje gång vi klev ur badrummet hade vi blodsprängda, rödkantade ögon och hesa röster till den punkt att det blev bara löjligt att fortsätta låtsas vara orubbliga utan att andra märkte det. Vi fortsatte ändå. 

Till sist bröt E. Sugar ihop efter begravningen och stor bölade rätt så länge. Jag antar att det var då han verkligen accepterade att han aldrig skulle se morsan något mer, fjällen hade fallit från hans ögon. För min del grät jag och snörvlade under hela begravningen och därefter- mot all förmodan – 

stal jag en flaska hembränt och söp skallen ur mig. Sorg och pubertetens många styggelser kan vara en ödesdiger kombination särskilt när sorgen lösa upp alla spår till försiktighet. Hela byn och släktskapet blev vittne till hur det går till när en okynnig trettonåring fa i sig en kvartsflaskasprit. Tragikomiskt var det och brådmoget som jag ville det skulle vara, var det absolut inte. 

Efteråt hade jag drömmar. Natt drömmer så väl som dag drömmer att det hela var bara en inbillning och i mina drömmer såg jag morsan stup i ett. 

På marknaden i stan. 

På gatan på vägen hem. 

I affärer och lite överallt såg jag morsan. Jag kunde ropa, ömsom springer efter henne men lyckades aldrig komma fram innan hon bara försvann så fort jag närmade mig henne. Ärligt talat se jag henne än idag, i folk på stan, i en film på teve och fortfarande lite överallt. Fastän jag vet att det är bara en chimär har jag blivit bättre på att dölja det. Jag söker fortfarande efter henne och ville inget annat att springa fram och omfamna henne. Det verkar som jag själv har inte riktigt accepterat att hon är borta. Inte riktigt släppt taget och inte riktigt har sörjt färdigt. Gud vad jag saknar henne fortfarande. Jag saknar allt jag skulle kunna fråga henne om. Allt jag skulle kunna visa henne. Hennes barnbarn… 

I bjärtkontrast festa jag till det på fredagar än som ett sätt att klara av denna bittra veckodag, än som ett sätt hedra och aldrig glömmer bort morsan, men, om sanningen ska fram i 

mitt huvud dö min morsa varje söndag på nytt och därför vill jag bedöva mina känslor. Bedöva mina handlingar. Bedöva allt. Och just nu vill jag itu riva allt jag har skrivit och förvandla det till aska. Därefter sätter jag på mig min manliga ogenomträngliga rustning som inte släppa in någon som helst känslor. 

Vad egentligen är poäng med allt detta skrivande? 

Jag pallar inte 

KL. 14:15 

Jag slog en drill och tittade lite på teve. Jag kollade på reprisen av den danska programmet, Bonde röven, som när det översättas till svenska blir, Hundraprocent bonde. 

>> lite lustigt << 

tycker jag, 

>> men danskarna är ju lustiga, lika väl norskarna, << 

så tänka svenskarna i alla fall. 

I samband med toabesöket passade jag på att torkar obehagliga föraningar av tårar som hade börjat uppenbara sig i ögonen på mig och övervägde under tiden som jag tittade på teven om jag verkligen borde fortsätta skriver. Reflexmässigt vill jag tvärsluta och gör som jag alltid har gjort, nämligen: hålla allting inne och låtsas som ingenting, som allt är lugnt, medans inombords är det tvärt om egentligen. Ett känsloinferno som mer än sällan manifestera sig i ilska och vrede. Jag ämnar mig att fortsätta, sluta jag nu kommer det bara mola i huvudet på mig och utav erfarenhet vet jag säkert att mitt samvete inte kommer att låta saken bero. Det är bättre att 

loppa linan ut och få gjort det jag ska istället för att samla på mig en hög med halvgjorda saker, halvmesyrer, som jag sen grubbla över 

Fastän jag var nål rädd gjorde jag tatueringen utan det minsta bekymmer. Jag kommer knappt ihåg att det kändes något särskilt. Jag blev glad överraskad när tatueraren så att han var klar för just denna dag och att jag skulle komma tillbaka om några dagar för att göra klart tatueringen. Jag gick aldrig tillbaka eftersom jag var ganska nöjd med hur den såg ut. Jag är fortfarande nöjd faktiskt eller om sanningen ska fram är det så att jag var och fortfarande är nål rädd. 

Det sägs att med ålder kommer visdom och det jag har tillkämpat skrivit om min morsa har jag i sin helhet aldrig någonsin delat med någon annan själ. Vi prata inte ens om det inom familjen. Ingen nänns prata om det än idag men att skriva om det- för min del- känns uppbygglig och befriande på något sätt. 

När jag väl dristade mig-under stor vånda- att fråga mina äldre syskon fick jag alltid pådyvlande svar som, 

>> stroke, << 

Eller 

>> hjärtsvikt, << 

gällande mamma och gällande farsans död var svaret alltid detsamma, 

>> han drack för mycket! << 

Visst gjorde han det. Vi hade för fan en krog borta på landet. Efter att farsan gick i pension och flyttade dit lät han byggas 

en liten lägenhet i direkt anslutning till krogen. Så löjligt var det att det gick en korridor från hans enrummare raka vägen till kassan där bakom fanns allt han behövde – sprit i mängder. Så jag köpa till en viss del påståendet om farsans död men efter allt hemlighetsmakeri angående morsans död känna jag mig hågad att tycka att det säkert finns en hund begraven någonstans. Visserligen kan man dö av en stroke eller hjärtsvikt men vad det var som orsakade dessa har ingen någonsin besvarat mig. Inte ens farbrorn som var bland den ledande läkaren i hela landet och var familjens privata läkare. Farbrorn som en gång i tiden var privat läkare till landets stabschef. Samma farbror som ägde sjukhuset dit mamma var inkvarterade. Inte en enda pip från den jäveln. Utan sanningen är det svårt att sörja färdigt. Utan svaret till den existentiella frågan, 

>> varför? << 

Oidipuskomplex har jag definitivt inte men kan det vara så att i alla dessa år har jag letat efter någon eller något som skulle ersätta den rena, äkta kärleken som jag en gång i tiden kände – en morskärlek? 

Den kärleken som rycktes bort ifrån mig alltför tidigt av gudarna själva? 

Är det ens möjligt? 

Skulle denna kärlek ens kunna ersättas? 

Är kärleken på riktigt? 

Fan! Håller jag på att tappa förståndet? 

Kanske…nej- till de två sistnämnda och kanske…ja till resterande insikter. Detta är i högstagrad primamateriell för terapi som jag uppenbarligen verkar vara i stort behov av- nja…kanske. 

Jag har undergått terapi vid åtskilliga tillfällen och den sista terapeuten som jag träffade erkände att mina bekymmer var för många och för intrikata för honom att ta sig an, därvid hänvisades jag till vuxenpsykiatrin. 

För de som inte så insätta i vuxenpsykiatrins verksamhet ska jag förklara lite: detta är sällan ett ställe där man kommer utifrån i bättre skick än när man gick in. De själva erkänna att det enda de kan hjälpa med är medicinering. Efter att man är inskriven oftast händer det att man tvångsmedicineras med statligknark som i många fall om inte det är värre då är det lika med gatuknark. Det statligaknarkets långvariga och livshotande biverkningar leder till ännu mer medicinering som i sin tur leder till flera biverkningar och hela karusellen rullar på till dess man stryka på foten av helt onaturliga orsaker. I manga fall självmord – antigen platt som en pannkaka nere vid tågrälsen eller med ett snöre till brutalt fastklämd runt halsen. 

Ironin i det hela är att de flesta som hamnar på vuxenpsykiatrin är oftast självmordsbenägen och konstigt nog är självaste självmord en av biverkningar av dessa statliga sanktionerade så kallade mediciner >> helt uppåt väggarna, << 

tycker jag 

Jag fick fan ur mig det! Förträngda känslor och mycket ilska i en vacker sammanstötning och utbasunerat i ord på ett pappersark på denna vackra normala midsommarafton. 

Litteraturens makt alltså! 

Viva la literatura! 

Nu vankas det kaffe och kaka. Glad midsommar! 

KL. 15:22 

Fan vad Bo Kaspers Orkester äger! Musikens verkligen tilltala min själ. Vad grymma de är. 

Håll ut vi klara det, vi har kommit så långt…Av Bo Kaspers Okestra- Håll ut 

Fan alltså! Det här med musiken, magin i det kan jag inte riktigt förstå mig på. Varenda låt de spela slå rakt in i djupet av mitt hjärta och lyfter upp mig från en annars gråtrist tillvaro. Så här ungefär var upplaget från där jag började kollar på Bo Kaspers Orkester på teven: undantag, Allt ljus på mig, Diskotek, Håll ut, Tack. 

Vilken show alltså! Bo Kaspers Orkester på Rondo – Allt ljus på oss. Det är så man baxnar! Detta var svenskt musik på sin allra basta. 

Länge leva kulturen! 

Länge leva musiken! 

KL. 17:14 

Den samlade kontemplativ kraft som bara ensamhet kan åstadkomma i maskopi med känslomässigt smärta som drivfjäder gör att just nu i detta ögonblick befinner jag mig på ett helt nytt existentiell plan. Jag känner mig fri. Fullständigt, otvivelaktigt fri. Jag 

åkte dit, inlåst bakom bastanta ståldörrar men väl här inne har jag hittat friheten till trots och paradoxalt nog. 

KL. 18:09 SON 27 JUNI 

Jag har haft en ganska givande dag. Det visades på teve reprisen på Bo Kaspers Orkester på Rondo och det var lika rörande som sist jag såg det för några dagar sen. Detta föreställningen är något jag högst rekommendera att man tittar på- särskilt om själen befinner sig på sitt vargtimmen. 

Därefter tittade jag på en dokumentär om Michelle Obama och dessa två program tillsammans har bidragit till att mitt humör just nu är på topp. Det verkligen känns som jag är obegränsad och kan åstadkomma vad som helst så länge jag är realistiskt och lägga manken till för att nå dit. 

Visst är allt möjligt men bara i mitt huvud och förutom att kunna duscha efter klockan 17:00 här på häktet. 

>> tututuuut, << 

så lät det när jag flaggade på genom stentofonen 10 minuter efter klockan 17:00, 

>> kan…kan jag få duscha nu? << 

Frågade jag lite blygt. 

>> Nej! Inte efter klockan fem, << 

kom genmälet raskt och bestämt. 

>> Det visste jag inte, << 

Det visste jag om jag ska vara ärligt men jag försökte ändå spela oupplyst. 

>> nu vet du det! << 

>> Å.…okej, allright << 

Imbecill! 

Reglerna här på häktet alltså! Skitsamma! Jag tåla mig tills imorgon. Jag är för upprymd för att tillåta en sådan struntsak bekomma mig. Nu blir det lite fotboll på teven. Jag känner mig avslappnad. 

KL. 17:00 MÅN 28 JUNI 

Vad då ge grisar mat? Visst hade de en liten bondgård men jag är i högsta grad tveksam om de hade grisar där borta. Inte i Afghanistan. Och absolut inte i en Taliban kontrollerat område. Men jag kan har fel! Dessutom sa han ju att de hade kor och får och lamm, ingenting om grisar…. 

Oj nu blev det väl lite flummigt anser jag. Det här handlar om ett teveprogram som jag tittar på nu. En av mina favoritprogram som visas på vardagar runt denna tid – Mandelmanns gård heter den. 

Jag verkligen diggar programmet och en av mina drömmar är att någon gång äger en ekologisk bondgård och vara lika lustig som Marie och Gustav Mandelmann och händig och idérikt som Ernst. Var och en bli salig på sin fason. 

Repetera efter mig, jag lovar och svär ge bort min uniform och….. Av Glesbygden- Repetera 

KL. 17:10 TIS 29 JUNI 

Den platta jorden rörelsen: om murar och –ismer 

Även efter att den platta- jorden- rörelsen gick ut på sociala medier och påstod att de hade följare hela jorden runt var jag fortfarande medlem i föreningen. Mitt dåvarande resonemang var, 

>> visst är jorden platt men den är också runt som en tallrik och absolut inte rund som en boll. << 

Någonstans dessförinnan hade det slagit slint i huvudet på mig. Jag blev lite knäpp i huvudet ett tag där men hade börjat sakta inser att så var läget. Allting hade börjat med mitt engagemang i orättvisan som pågick och fortfarande pågår i ockuperat Palestina. Jag blev medlem i ett gytter av motståndsrörelser som till exempel: BDS (Bojkotta, Desinvestera, Sanktionera), Ship to Gaza, Architects against 9/11, bland många andra. Jag hade det plågsamt och kämpigt med tanken på att denna orättvisa läts pågår. Det finns ett fåtal individer som drev fram ett åtal genom den internationella brottmålsdomstolen och Förenta nationerna där rätten dömde att den extrem höger sionistiskt regeringen som styrde ockuperat Palestina då gjorde så olagligt, och i brott mot mänskliga rättigheter. 

Man må tro att detta hejdade sionisterna men verkligheten är att tro hålla hus bara i kyrkan och den internationella brottmålsdomstolen är väl bara för att döma afrikanska despoter och gamla nazister. Sionister skett fullständigt i detta domslut och helt sonika fortsatte som vanligt med att riva ner palestinska byar för att upprätta nya bostäder åt deras nya invandrande landsmän. När det var som bäst byggde dem sprillans nya hem åt guds valda folk annars tog de över helt enkelt de befintliga hus och kastade ut familjerna som bodde där. Och om det var inte nog med det förlängde de deras kolossala fula mur – ett sådant åbäke som lätt skulle kunna ha fått ledarna för den förna sovjet unionen att tappa hakan på grund av dess storlek och rekordtid den uppföres. 

Världens pampar fortfarande tittar på medans denna konflikt eskalera. Det är fullkomligt ofattbar att det bästa svaret som kan ges apropå konflikten i Palestina är, 

>> det är upp till palestinierna själva att organisera sig och kämpa emot ockupationen! << 

När de väl organisera sig stämplas deras organisation som ett terroristnätverk och intifadan genomlider bakslag efter en annan. 

>> Det är som att en elefant trampa på en mus, sen sägs det att både två ska lösa problemet och kommer överens! << 

Så beskrivs det utifrån ett palestinskt perspektiv. Glöm inte att Nelson Mandela – en senare Nobel pristagare för fred- som tillsammans med hans organisation- A.N.C. partiet- i Syd 

Afrika stämplades också som terrorister. Världen är tjock fullt av dubbel moral att ibland vill man ge den på båten- om bara det var så enkelt. Men kanske som en platta-jordare kan jag- tokstollarnas påhitt är gränslösa! 

Förintelsen samt Hitlers frammarsch stäcktes. Apartheid i Syd Afrika fördärvades. Pinochet, Franco, Idi Amin och massa andra despoter störtades men nu i den så kallade moderna tid pågår åter en systematisk förintelse och hela världen blundar för det. Det sjuka med det hela är att de som påstå sig vara offer- eller släktingar till offer- av förintelse gör i princip samma sak som gjordes dem fast mot folk som befinner sig andra sidan jordklotet. Dessa stackare som bjöd in dem och gav de asyl mot nazi-Tysklands skräckvälde. 

Jag bli fly förbannad när jag tänka på det. Ibland önskar jag att jag inte visste något om allt detta men jag kan inte undgå faktumet att jag redan vet det. Denna vetskap gjorde att jag blev halvpsykotiskt och amfetaminet som jag drog i mig till en början för att hänga med var inte till fromma för tillståndet. Jag brukade det för att orka läsa, för att forska och ha lite energi kvar till vardagliga göromål. 

Jag blev paranoid. Jag ifrågasätt precis allting och blev lätt påverkad av allt jag läste på nätet sant som falskt spelade ingen roll, det var hugget som stucket, bägaren hade runnit över och jag var nästan färdig för tvångströjan. 

>> och det är därför jag vill diska! << 

Nu spårade jag ur men inte riktig- jag återkomma till detta lite senare. De är därför platta jordenstollarna som stod på 

lur i den digitala fake news världen lätt kunde bekomma mig illa. Jag var helt såld på deras idioti som för en stund- eller snarare en galet period- blev min verklighet. Tur att jag har Mensa K som vän och som bombarderade mig med fakta eftersom just då var axiomet om jorden som ett klot inte så självklart. Hursomhelst- med den platta jorden nonsens ur vägen- och i sinom tid kommer den 700 kilometer fulla muren falla samman precis som en mur med sprickor i så småningom gör. Precis som Berlinmuren och precis som alla orättvisa hinder och barrikader komma detta åbäke också rasa, men, för detta att kunna händer behöva vi säger ifrån orättvisan och förtrycket oavsett vem, vilka eller vart. Och utav spillrorna kan vi istället bygga bron och tunnlar som få folk samman. Det är kontentan av det hela. 

>>… det är därför jag vill diska! << 

Jag och min dåvarande sambo H.M. hade varit uppe hela natten och diskuterade allt mellan himmel och jord. Det var en sådan typisk natt där man snorta massa linor amfetamin och tros har hittat svaret till alla livets gåtor bara för att morgonen därpå glömma bort i princip allt man hade pratat om. Dagsljuset har en jävligt förbannad sällsam tendens att avslöja verkligheten och radera det sistlidna nattens illusioner. 

I alla fall, där satt vi medans jag predika liknande, körde på min harang till plädering. Jag som det kan förväntas kommer inte ihåg vad det handlade om, men monologen- åtminstone för min del – kändes väldigt djupt och filosofiskt. När jag sen skulle runda av på ett fint sätt kom jag av mig och slut citatet blev ett pekoral 

>> det är därför jag vill diska! << 

Vad i helvete! Även om vi var påtända som själva fan var detta slut citat helt galet. Vi kreverade i skratt båda två. Slut citatet var hur osammanhängande som helst att även med en livlig fantasi gick inte att rädda. God dag yxskaft- liksom. Vi garvade en lång stund, garvande som inte lämnade mycket till övers, därefter när H.M. gick och duschade stod jag vid vasken, diskborsten i hand och diskade. 

Everybody sees you, bulding all your walls, hoping that you are, counting your blessings…Av Groundation- Intifada 

KL. 15:20 ONS 30 JUNI 

KUK! Åklagarjäveln vill sy in mig för grovtutpressning alternativt grovt olaga hot och vapenbrott. Konstig nog heter han i förnamn detsamma som killen jag letade efter och av misstag sprängde fel lägenhet. Som om det inte var nog med det ser han ut som felkillens lillbrorsan och efternamnet visar att de är ju samma folk! Har lillbrorsan växt upp och blivit en åklagare? Det har ju gått cirka 3 år sen missdådet i Sandviken. Det börja skockas konspirationsteorier i huvudet på mig just nu. 

KL. 08:04 FRE 2 JULI 

Falu Kuriren 

Man åtalas för hot med armborst 

FALUN: En man i 40 årsåldern åtalas för att ha hotat två personer med ett arm borst i Falun. Han ska även ha skjutit pilar mot deras dörr och altandäck… 

Sammantaget åtalas mannen för grovt olaga hot, olaga hot, vapenbrott och skadegörelse. Han nekar till anklagelserna. 

Olle Liljeblad 

Kuksugare! 

KL. 17:07 

Vem fan är du 

Vem fan är jag! Vem fan är du? 

Är du ens medborgare? Har du passet? 

Kanske är du den med blåaögon och tvåfärgad hud på kortet? 

Eller den äkta blondinen som skålat glatt på kalaset? 

Är du gammal förresten? 

Pensionären med knappt några tänder kvar på käften? 

Som har jobbat livet ut men nu lever fattigt? 

nu dryga du ut kosten med katt föder och fortfarande är ärtig? 

Är du man eller kvinna? Kanske båda och eller ingetdera? 

Sen på helgen som förväntat supa du skallen bort? 

Tjänar du massa stålar? Leva du gott? 

I en tjusig bil kan känslorna trollas bort? 

Gillar du fotboll, handboll eller hockey? 

Vilken lag heja du på? Vilken lag gör dig tokigt? 

Och vad ska man göra annars när livet är så tokigt? 

Är du prästen, imamen eller rabbinen? 

Tro du din gud är den ende eller ska vi skippa såna ämnen? 

Nu kanske förstå jag varför alla vill till himmelen? 

Kan det vara för att vi har förstört allt det heliga på planeten? 

Är du snuten som är redo att döda i lagens namn? 

Kanske åklagaren och ser skurken som näras vid andras barm? 

Säg mig hur långt in når lagens långa arm? 

Är du polisen, soldaten eller politikern? 

Är det ni som ska skydda oss från fienden? 

Skulle man kunna påstå att boven finns bland er i tjänsten? 

Vad skulle detta säga om era förtrogna ämbeten? 

Stam Mjuk – Tidlöst 

Vem fan är jag 

Vem fan är du! Vem fan är jag? 

Är jag pappan eller mamman? Kanske både och eller ingetdera? 

Vill jag att mina barn ska ha det bra, få i sig nyttig kost? 

Och precis som du, älska jag dem villkorslöst? 

Bidrar jag till samhället som arbetaren? 

Kanske matar jag bara grottekvarnen? 

Eller skulle jag kunna vara en del av noblessen? 

Är jag bara skurken, enligt mening och lagen? 

Kanske logistikern, som få fram det folk vill ha? 

Eller entreprenören, som har räknat ut hur mycket hon ska ta? 

Kanske invandraren som aldrig får medborgarskap? 

Eller främlingen som lever i utanförskap? 

När du ser mig knytta du näven i beredskap? 

Är jag advokaten? Brinner jag för konsten? 

Kanske hjälpa jag de fördömda, dem som är i slut tampen? 

Eller räddaren i nöden, som trilskt utmana staten? 

Kanske politikern som hatar politiken? 

Eller författaren, entreprenören som felar stup i kvarten? 

Konstnären, funktionären på reggae festivalen? 

Är jag räknenissen eller siffersnippan på socialen? 

Kanske undersköterskan, eller personlig assistansen? 

Eller en som bryr sig förmycket om patienten eller klienten? 

Revolutionären eller anarkisten? 

Terroristen i dina ögon men frihetskämpen i motsatsen? 

Intagen på kåken eller galningen som skriver den texten? 

Stam Mjuk – Tidlöst 

Fööör det gör mig ödmjukt, bland slagen, både sömnsjuk och klarvaken, som en nykall efter en skogsbraaaand, stå jaaaag naken kvar…Av Glesbbgd’n- Kronblad 

Inbillningar om existens 

Är jag den jag betrakta på spegeln? 

Och om jag är blind, existera jag inte då? 

Är jag den som talar? 

Och om jag är stum, existera jag inte då? 

Är jag den som lyssnar? 

Och om jag är döv, existera jag inte då? 

Är jag den som drömmer? 

Och om jag vaknar, existera jag inte då? 

Om jag är blind, stum och döv hur ens drömma jag då? 

Existera jag inte då? 

Stam Mjuk – Tidlöst 

Frågor om existens 

Vem är jag egentligen? 

Vart finns jag överhuvudtaget? 

Äger jag min kropp så som jag äger min bil? 

Min kropp, min bil? 

Vart finns han som äger pronomen? 

Andas jag verkligen eller ske andningen per automatik? 

Kan jag besluta att sluta andas? 

Om jag inte kan det, är det ens jag som andas? 

Tänka jag eller strömmar tänkarna genom mig från någonstans? 

Om det är jag som tänker vet jag vad jag kommer tänka i nästa stund? 

Om jag inte kan det är det ens jag som tänker? 

Kanske själen är mitt riktiga jag. 

Kan detta jag betrakta sig själv objektivt? 

Varifrån betrakta detta jag sig själv? 

Stam Mjuk – Tidlöst 

Vem, Vad, Hur och kanske lite tro 

Allt det jag har skrivit om existens är inte jag. Och kanske inte du heller. Vad, vem och hur vi tro vi är innefattas på många olika dimensioner. Det tro jag! 

Det jag hävda är att jag fullständigt förvägrar acceptera vem jag är vara definieras av vad jag har gjort, vad jag gör eller vad jag kommer att göra i framtiden. Hur jag åstadkomma mina görandet är ännu mer obetydligt i denna aspekt av självsökande. 

Jag är den jag är. 

En varelse som kontinuerligt utvecklas lika säkert som säsongerna förändras från det ena till det andra. Stadd i förändring. Ett samspel av både existens och icke existens, i en oförutsägbar dans både här och i all evighet. 

Så, vem är du? 

KL. 17:20 SÖN 4 JULI 

Jag känner mig lite nedstämd just nu. Det blir rättegång imorgon. Jag träffade Advokaten M.K. för ett par timmar sen i förberedelse inför morgondagen. Samtalet var någorlunda 

jobbigt eftersom vi pratade om saker som hade med barn att göra. Vi snuddade också om mina före detta relationer och dessa två ämnen sänkte mig som ett knytnävsslag rakt i solarplexus gör. Jag var nere för räkningen emotionellt men lyckades hålla färgen. 

Att jag hade tidigare om dagen bakat kärleksmums som en isolering brytningsaktivitet och att hade nästan en hel plåt av kakan inne i min cell gjorde att fallet från att vara käck den ena stunden, till att vara deppig i den andra, mycket behagligare. Socker – den mest missbrukat och farligaste drogen av alla- kan åstadkomma underverk rent fysiologiskt. 

Som det ser ut just nu, riskera jag dessutom, att rätten förverka en del av mitt senaste straff. Fan också! Jag hade ett par tre dagar kvar av min del- på ett år- när de påstådda gärningar som jag nu åtalas för ägde rum. Jag som trodde att det fanns en bra chans att bli släppt imorgon. Nu ansättas jag av ovissheten om att ens vara kvar i Sverige och som om det inte vore nog med det, är all sannolikheten om en kaffevolta så gott som bortblåst. 

KUK! 

>> Seså! Hakan upp gubben. Du klara det här. Tänk på allt du har tagit dig igenom. De gångerna du verkligen trodde att det var kört. Balansgångarna vid gravensrand. Hjärtskärande besvikelserna… och du överlevde. Kom igen för fan! << 

Schizofrena konversationerna som jag har med min alter ego är rätt tröstande som bäst och får mig att inte deppa ihop. I detta fall är det bara att bita ihop och gör det bästa jag kan 

av min situation just nu. Det blir givetvis inget skådespeleri på tingsrätten imorgon, inte ett sådant totalfiasko som på Borlänge arresten. Utifrån denna incident anse jag är förvisso ingen duktig skådespelare. 

KL. 16:30 TIS 6 JULI 

Jaha! Jag blev kvar häktad efter rättegången igår i väntan på beslut eller dom som förväntas kommer inom en vecka. Restriktionerna lyftes bort och idag på morgonen flyttades jag till häktet i Gävle. 

Häktet i Bomhus Gävle 

Alltså detta ställe förtjänar sin säregna rubrik om inte ett helt kapitel. Jag hade tänkt skriver något om fördomar och hur man ska se upp för sådana men efter att tillbringat ett fåtal timmer på detta förbannade jävlar stället vill jag inget annat än vrida nacken på skitstövlarna som jobba här. 

Än så länge har jag träffat på endast en plit som verkar överhuvudtaget har huvudet på skaften. Resterande av de jag har kommit i kontakt med är verkligen blåsta i skallen. Några mer än de andra och några mindre så men oavsett vilket fattar inte dessa dumskallar att det är människor de jobbar med. 

Det var likadant förra gången jag blev häktad fast på Polishuset i Gävle- taket kallas det. Då som nu, träffade jag på plitstollar som liksom verkade tävla med varandra om vem 

kunde bete sig mest fåraktigt. Och det gjorde dem jämt och samt. 

Vid fyra tiden på eftermiddag rullade de fram mat vagnen vid min cell och sa att jag fick ta det jag behövde eftersom det var sista gången för dagen man skulle kunna göra så. Det är förståeligt, men, när jag bad om en termos vilket jag kunde har varmt vatten i till te lite senare, stod de som fallen från skyarna och tittade på mig fåraktigt som om de inte kunde föreställa vad jag ville ha termos till. Och så att jag kunde ha vattnet i en mugg. 

Tidigare hade jag bett om en ny mugg eftersom den som fanns i cellen var nersölat med kaffefläckar som täckte mer än hälften av den sjaskiga nu ogenomskinligt muggen. Till svar sa en av dem, 

>> du får ha det så! << 

Genmälet vräktes ur någon plithora som jag kände igen från förra gången jag inkvarterades här. En sådan typisk flegmatisk karriär plithora alltså! Sönder sminkat men dessvärre fortfarande såg hon ut som en kille. Lång och spikrakt från huvudet till tån och lite för maskulint för att vara den tjejen hon så envetet eftersträvade att föreställa med sina lösa ögonfransar som mest påminde om könshår. 

Förra gången jag blev häktad hade jag varit lite psykotiskt enligt Advokaten M.K. -enligt mig var jag snarare neurotiskt. Jag gnatade ständigt på plitarna på Taket och var helt säker på att dessa försökte bryta ner mig psykiskt. De lyckades inte då och de kommer fan i mig inte lyckas nu. Rätt som det är 

vid pausen igår på rättegången berättade Advokaten M.K. om hur hennes andra klienter som satt på Taket var ursinniga och klagade på precis samma saker som jag klagade om för 3 år sen. 

Under dagen träffade jag sjuksköterskan som tycktes känna igen mig. Jag mälde att hon kanske kände igen mig från sist jag satt så det inte var så konstigt. Bäst som hon stängde igen min celldörr kom minnesbilderna tillbaka, forsande och snubblande på varandra. De var hon! Sjuksköterskan som fifflade med mina smärtlindrande mediciner då jag satt häktad på taket drygt 3 år sen. Nu hade hon blivit flyttat hit till häktet i Bomhus eller kanske var hon bara här som en handräckning inför sommaren. Det som avslöjade henne var hennes sista kommentar allteftersom hon stängde dörren. 

>> Vilken stilig kille! << 

Hade hon sagt. Till vilket jag svarade, 

>> Tack << 

Men i eftertanke borde jag ha svarat, 

>> Vilken gammalt och ful skata! << 

Men mitt samvetsöm artighet skulle förstås har hindrat mig. Hursomhelst denna stilig kille kommentar glömma jag aldrig, den gamla haggan till sjuksköterska brukade använda det som ett sätt att avvärja den väl förtjänat amper kritiken jag så ofta osade ur mig på henne- då vi sist hade med varandra att göra. 

Det må låta som underdrift men allvarligt talat är det något som är helt knasigt med personalen på dessa två häkten i Gävle. Jag menar fullständigt, otvivelaktigt, kuckeliku, kokobäng bananas fel. Det kanske finns något i det konstigt smakande vattnet här i Gävle som gör att visa folk här bli pantad i huvudet. Kanske blir jag också som dem eftersom jag kommer vara här ett tag. 

Jag även minns när jag bodde här, en kort stund, många år sen var folk härifrån verkligen speciella. Jag brukar inte vara en sådan som dra alla över en kam men om djävulen finns hitta man fanskapets högkvarter någonstans här i denna stad – bokstavligt talat. Hela staden brann ner förr i tiden och än idag ställe dem upp en kolossal bock gjort i strå som för av någon okänd anledning alltid fattar eld. Detta händer underligt nog år ut- och in och ingen vet varför eller vem som eldar upp bocken. Ja, för sig, torskade en gång en turist som hävdade att han trodde det var så man gjorde i Gävle. Se på fan, även turister bli lite knäppa i huvudet när de kommer till Gävle. 

Jag har sett min beskärda del av konstigheter, gjort minbeskärda del av tokigheter, men så som Gud är mitt vittne, är allt som har att göra med Gävle i en säregen klass som inte går att överträffa. Inte ens i mans vildaste och dummaste fantasier. 

Jag lämna det därhän än så länge. Livet är för kort. 

KL. 20:25 

Rätt som det är hitta inte plitar mina mediciner. Det skulle man inte ha förväntat sig- eller hur? 

KL. 00:06 

Jag flaggade på igen vid halv-nio på natten och dåren som jobbade då sa att han skulle kolla bland mina saker i förrådet efter mina mediciner, men att detta skulle ta tid- No shit. Det var semifinalen i herrarnas fotbolls europamästerskapet, därför förutom det vanliga allmänna inkompetens inom kriminalvården i Gävle, skulle fotbollen definitivt ställa till det att jag inte fick mina mediciner- tyvärr är plitar också människor och människor måste kunna kola på teve under arbetstiden. 

Nåväl! Inga konstigheter där. Inte just då i alla fall men när jag väl flaggade på vid midnatt var samma plit alldeles bestört när jag frågade åter igen efter medicinerna, 

>> …medicin! << 

>> Vad då för medicin? << 

Wow, jag palla inte! 

KL. 19:25 ONS 7 JULI 

Nämen tjena! Fan vad bra jag mår. Inget att klaga på. Allt är frid och fröjd, mer eller mindre, en bjärt kontrast från igår. Innan någon fullborda sina misstänker om mitt bi-polar beteende ska jag förklara varför jag är på bra humör idag. Jag flyttades efter lunch till gemet – den gemensamma 

avdelningen som jag faktiskt borde har hamnat i från början efter att mina restriktioner lyftes bort. 

När jag väl kom dit blev jag varse om att jag skulle få dela cellen med en till. 

>> KUK alltså! << 

Tänkte jag men bestämde mig just då att välja mina strider. Efter att har varit på kiosken gick jag tillbaka till cellen och påbörjade göra mig hemmastadd genom att bädda sängen och så vidare. Jag hade sängen som låg översta som inte är så lätt att bädda. Redan då kunde man ana utav mitt kroppsspråk att mina att mina aggressioner låg pyrt och ångande inombords. Jag hade just blivit färdig med att sätta örngottet på kuddarna när en plit kom och på ett oväntat och snällt sätt bad om ursäkt för att hon hade gjort fel, 

>>…äh…du ska flytta till eget rum… << 

Och 

>> … jag be om ursäkt… << 

var det enda jag hörde och hennes uttal, sättet hon sa de på gjorde att jag blev vek av hjärtat. Aggressionerna smälte bort och kvar var ett nästan överväldigande behov av att krama och pussa henne på kinden och mycket mer därtill. Jag hejdade mig trots allt, det skulle inte vara ett smart drag att utmana ödet. 

Diskrepansen mellan där jag var igår och hur jag behandlades jämfört med dito idag är minst sagt häpnadsväckande. Att 

det behövdes bara ett makande en våning upp för att hamnar i en helt annan verklighet är obegripligt. 

I alla fall teman som genomsyra mina upplevelser denna volta verkar vara kristallklart klingande i mitt huvud, då min alter ego språka, 

>> ta lite lätt på livet, allt behöver inte vara så gravallvarligt och för helvete Stam, allting förändras så sluta med din snar fördömandet om inte du själv skulle vilja vara fördömd. << 

Alltså dessa röster i mitt huvud verkar på senare tiden vara förnuftiga. 

Ödmjukt och respektfullt ta jag denna lärdom till mig, förfasat över att jag var så pass indignerat att jag lätt skulle kunna skickar en stackars plit till de sälla jaktmarkerna. En plit som förmodligen var en sommarvikarie, som knappt visste vad han gjorde för fel. 

I fredens och kärlekens anda tackar jag för idag. 

KL. 14:30 TOR 8 JULI 

Idag har det varit lugnt på sätt och viss. Dagen har kantats av konstanta visitationer som började igår kväll. Det ogillade nyckel skramlandet från plitarna skulle vanligtvis ha gått mig på nerverna men det var den andra semi-finalen på herrarnas fotbolls Europamästerskapet så jag hade något att förströ mig på. 

Någon utav plitarna hade tappat en nyckel; en svart sådan enligt dem och de hade försökt oförtrutet lokalisera den utan 

att lyckas. Vilka klantskallar! Hur tappa man det enda man måste har mest koll på, det enda som hela deras utbildning omfattar och gå ut på? 

Vid halv två på eftermiddagen idag, visiterades vi återigen, efter vilken man skulle slussas ner till bollhallen för att vänta där tills de var klara. Som förväntat däri bollhallen började några av intagna bli rastlösa men för mig var det skitsamma så jag nöjde mig med att gå varv efter varv runt hallen i tysthet. 

Jag gillar att studera mänsklig beteende och denna situation var som gjort för denna typ av studier. Och särskilt så eftersom jag hade nyss kommit dit och kände så gott som bara en av de intagna- eftersom sist jag häktades hamnade vi på samma avdelning. 

Jag försökte lista ut vilka som hade ADHD tendenser, vilken åldersgrupp vissa tillhörde, vem var eller försökte vara alfahanen, vilka var osäker på sig själv och slutligen vilka var det mest sannolikt att de visste något om den försvunnen nyckel. 

Naturligtvis finns det massa andra faktorer som behöver tas i akt och det mest påträngande är gruppdynamiken; detta med olika faser inom gruppen och så vidare…. shit! Jag låta som värsta kriminalare-kåkens egna Sherlock Holmes. 

Jag är långt ifrån så kunnigt men utav erfarenhet, tycker jag att jag en adeptmänniskokännare men trots det kan jag förstås ha fel. 

Eftersom det jag skriver riskera att läsas av en nitiskt nyfiken plit kommer jag efter en kort överläggning kalla jag den första misstänkt Tjackisen. Om alla andra faktorer förbli konstant brukar de misstänkta vara nervös, bångstyrigt och lite stojigt som Tjackisen. Antigen det eller är de tysta och gör inte mycket väsen av sig som mig- i det mån man inte riktigt känna mig och mitt beteende. 

Nåja! Nyckel jakten fortsätter och som en direkt konsekvens av det kommer vi missa var tid på bollhallen. 

KL. 17:29 LÖR 10 JULI 

Jag har nästan landat här på den gemensamma avdelningen på häktet i Bomhus Gävle. Vi spelade volleyboll både igår och idag och detta var något jag hade bespetsat mig på. Det ante mig att volleybolls planen var översvämmat av de sedvanliga egoister och pinsamt envetna individer som gjorde allt i sin makt och lite därtill för att vinna. 

Ärligt talat, störde jag inte mig på det. Det var rätt kul att se folk munhuggas för att roffa åt sig poäng på volleybollen 

På kåken gäller det kåkregler, så hur man räkna poäng samt de grundliga volleybollregler skiter folk fullständigt i. ibland är det lite som att den som hörs mest renderas ett poäng. Hur det än är känner jag mig hemma just nu bland dessa lustiga snarstuckna prickar. 

Denna helg har varit en riktig tennishelg. Jag har precis kollat på damfinalen på Wimbledon och ska bytta snart kanal på att kolla på Nordea Open i Båstad. Ashley Barty vann mot 

Karolina Pilskova i damfinalen förresten. Och senare ikväll blir det herrarnas fotbolls Europa Mästerskapet som jag ser fram emot. 

Vi hörs! 

Och kom ihåg, 

>> det som händer på kåken, stannar på kåken. Tappar bara inte tvålen! << 

KL. 17:03 SON 11 JUNI 

Jaha! Hade visserligen fel om fotboll igår, finalen spelas idag senare på kvällen. Just nu pågår herrfinalen i tennis på Wimbledon- Djokovic mot Beretini- och det är strålande tennis som jag just nu bevittnar. Jag kom på att jag alltid har trott att Wembley och Wimbledon var ett och samma ställe men att Wimbledon var den för benämning som användes när de spelades fotboll och Wembley när det gällde tennis. Nu äntligen har fått klarhet i denna fråga- det är tvärtom! 

Skojar bara. Tillbaka till tennisen. 

KL. 19:09 

Vilken tennismatch alltså! Djokovic besegrade den unga debutanten Matteo Beretini som onekligen spelade utmärkt. Denna italienare kommer vi säkert se mycket mer av framöver. Kunde inte sluta tankar på Mr. Burns– en karaktär i den tecknad serie – The Simpsons i samband med prisutdelningen till någon av blått blod som hade varit 

mecenat till tennis på Wimbledon i över 50 år. Han såg lustigt ut för att säger det minsta men trots det är jag själv som den entusiastisk åskådare jag är tacksam för hans engagemang under alla dessa år 

Nu är det knappt två timmar inför herrarnas fotbolls Europa Mästerskapet finalen på Wembley. Jag tippar på England, de har ju uttalat sig och sagt att, 

>> football is coming home! << 

Vi får se! 

KL. 21:31 

Apropå det jag skrev om hejdandet av führerns frammarsch har jag nyss kommit fram till en ny insikt. Så länge den Nazi-messias slaktade folk i Tyskland och de mest närliggande länder låt världen saken bero. Det inte var mödan vart att konfrontera honom just då. Men så fort stormaktens Storbritannien började känner vittringar av den tyska faraon blev det total panik. Resten av världen drogs in i fejden och det blev världskrig. 

Skevt som det är hade stormakternas ledargestalter samt visa kungligheter, ditintills, enträget ställt sig in hos den galna narkomanen och förhandlat -med själva djävulen- för att rädda sina egna intresse. Dubbelmoralens höjda hade återigen åter träffats och utan sans och måtta dessutom. 

Tillbaka nu till fotbollen. 

Undrar vem som vinner dusten i denna eländiga värld av dubbelmoral: 

Blir det nationen som byggdes på kolonialismen? 

Eller, 

Blir det nationen som byggdes på fascismen? 

Hursomhelst leva arvsynden kvar så länge historia och efterföljande konsekvenserna svepts under mattan. 

KL.22:25 

Om någon så här länge in i min berättelse är fortfarande tveksamt gällande min mentala hälsa kommer det jag skriver härnäst tvivelsutan bekräfta hur det står till. Som en varning och kanske lite till mitt försvar borde jag tilläga att jag fick en ordentligt smäll på huvudet tidigare idag när vi spelade volleyboll visavi kåkens regler. 

En teori om rättsmedvetandet 

Om man nu ska utgå ifrån den redan utförligt utarbetade slutsatser om arv kontra miljö gällande en individs beteende är det inte långsökt att hitta kausaliteten mellan samhället och den typ av individ – generellt sett- som man växa till att vara längre fram i tiden. 

Om detta stämmer kan man då utan stor möda påstå att omständigheterna omkring en kan göra man till att bli en kriminell. Med andra ord menar jag att en av anledningar till 

att det finns kriminella är på stort sätt på grund av ett misslyckande från samhället. Hitintills än så länge verkar mina påståenden vara självklara. 

Det jag hävda är att den vanliga klyschigt motargumentet om att än individen gör ett val eller har ett val mellan det som är rätt och det som är fel oavsett vilken samhälle man kommer ifrån, det vill säga miljön eller oavsett individens beskaffenhet, det vill säga arv, inte kan stämma. Detta motargument fälls direkt med faktumet att i en folkmängd finns olika kultur och samhällen representerad och att individer i denna folkmängd har olika beskaffenhet så att verkligen och sannerligen etablera rätt eller fel i sig kan vara ett mastodont företag; således är gott och ont bara en samhällelig överenskommelse. 

Motargumentet som min teori byggs på är att en individ som präglas av sin miljö- i detta fall ett misslyckande samhälle- inte kan förväntas göra ett bra val om allt annat är konstant; alltså om individens beskaffenhet- arv -är i enlighet med genomsnittet. 

Detta samhälle är generellt sett samma samhälle som stifta lagar och beskriver normer och se till att dessa åtlydds genom institutionaliserat våld eller hot om våld. Samma samhälle- mer eller mindre- bestämmer över individens öde och falla dom mot individen så att individen förbli fördömd livet ut. 

I själva verket döma detta samhälle sitt misslyckande och den som hamnar i korselden är själva individen som är en produkt 

av detta samhälle och som nu får epitetet kriminell och med all stigmatisering som detta för med sig dessutom. 

För att ytterligare visa hur absurt detta är ska jag dra en liknelse till det sist nämnda: man köper en pryl från affären bara för att senare märker att prylen inte funka som det ska. När man returnera den till affären säger expediten att felet inte ligger i prylen utan hos köparen. Lite svajig där måste jag erkänna men i den ovannämnda liknelsen är expediten lika med samhället i stort och den trasiga prylen lika med individen och resten är upp till din fantasi. 

Det är vansinnigt, eller hur? 

Så innan man vettlöst pekar fingret på kriminella, ska man ta en ordentligt genomborrande titt. 

Och detta är min teori om rättsmedvetandet! 

Helt galet vad? 

Förresten tappade jag lust med fotbollen. Ambivalensen mellan hatet för det förflutna och kärleken för sporten fick mig att skriva det här istället. Det känns mer givande. 

De bygger, de bygger, de byggerdet falla ner. Beräkningen landa hos er… Av Partiet- problemförmuleringsprivileget 

KL. 17:21 MÅN 12 JULI 

Idag skulle jag få min dom men av någon anledning blev den förflyttad till fredagen den sextonde- ingen fara. Äntligen har 

jag efter ändlösa förfrågningar lyckats får ett lexikon från biblioteket som ligger bara en trappa ner. 

Jag är salig hursomhelst. 

Mera insikter 

En till sak har suttit och pyrt i huvudet på mig och så tänker jag skriva om det helt sonika utan krusiduller. 

Jag hör ofta från de köttätare som anser sig vara medvetna- jag ska kalla dem ekobrigaden- att man inte ska äta vilket kött som helst utan enkom ekologiskt kött. Därför att- om allt är som det ska- kan man på sätt och vis vara saker på att köttet kommer från ett djur som har haft ett bra liv! Det tycker jag är en skvätt narcissistiskt om inte rent av oaptitligt brutalt. Om jag väl äta kött och bryr mig så pass mycket om hur djuren jag spisar har haft det i livet skulle jag hellre äta kött från ett djur som har haft det skralt eller dåligt på något sätt. På så sätt och vis skona jag djuren från fortsätt lidande genom att det avlivas och således hamnar på min tallrik. Lite som man avliva ett allvarligt skadat djur utav nåd men för min del hävda jag att man ska gå ett steg djupare och visa djuren respekt genom att konsumera den så att djurens liv inte bara gick till spillo. 

Om ett djur har haft ett bra liv borde man låter djuren fortsätta leva till dess att det blir erforderligt att avliva den på grund av att börja har det kämpigt. Kanske då kan man mumsa på detta djur med gott samvete men inte en stund innan dess. 

I en viss mån håller jag faktiskt med ekobrigaden till exempel: användning av hormoner och berikat mat som innehåller sådana konstigheter, om att allt ska skötas naturligt- i det mån naturligt kan tydas- men en del andra saker är liksom tvärtom och tvetydligt att ordet paradox som ett invektiv skulle knappt kunna förklara dem. 

Vad är till exempel ekomjölk? 

Menas det att den ekologiska kon producera mjölk utöver den som kalven behöver? 

Att denna ekologiska ko ta hänsyn till människornas behov av att frossa i kons produkter? 

Själva tagandet av denna mjölk som är avsett för kalven ett grundligt sätt att ser till att kalven från början inte har det så bra och naturligt som möjligt. Med andra ord på grund av den ekologiske bondens verkan producera den ekologiska kon i slutändan en inte så ekologisk kalv eftersom kalven inte har fått i sig så mycket mjölk som därför måste ersättas med något- i bästa fall- eller så är kalven sårbar på grund av saknandet av näringsrikt och livsviktigt naturligt mjölkfoder. I sa fall är ekobonden själva orsaken att det finns djur som inte kan leva ett anständigt liv och därför är detta ekokoncept ohållbart på långa vägar. Det är också det med att avla fram kon som producera mer mjölk än kalven behöver så att människor få en större del av det tycker jag är lite narcissistiskt. Och för det hela att gå runt måste man avliva en stor del av kalvarna annars är det inte hållbart. Och märk väl att jag inte har tagit hänsyn till energiförbrukningen av 

detta företag och hur denna energi alstras; bara det skulle kunna bringa hela den påskina ekokonceptet på fall. 

Som med allt kan jag förstås ha fel. Jag kanske inte är så insätt i hur det går till på en ekologisk mejeribondgård… vänta lite nu… Jag har faktiskt jobbat på en sådan gård. Det var då jag avtjänade sista delen av min tjugo månaders effektiv strafftid på en klass 3-öppenanstalt i Mariestad så jag kan lite dock. Dessutom var denna mejeribondgård ett krav märkt sådan. Dumma lilla mig som trodde att för en bondgårds produkter att vara krav märkt krävdes åtminstone att arbetsförhållanden samt löner skulle vara rättvist. Vi fick en lön på fjuttiga elva kronor och femtio öre i timmen! Och ekobrigaden fick sitt eko krav märkt mjölk. Om någon kanske undrar, hände allt detta år 2015 och inte 1915. 

Trots allt vill jag så klart äta eko men argumentet om att djuren ska eller skulle har haft det bra borde definitivt tänkas om- om inte skrotas i sin helhet. 

KL. 14:35 TIS 13 JULI 

Jag har precis kommit tillbaka från bollhallen. Även efter att har brutit några ben på högra handen på en volleybollmatch för 2 år sen älska jag volleyboll fortfarande om jag ska vara ärlig. 

Idag dock, hade jag svårt att se vad det var jag älskade om volleyboll på kåken. Det krävdes idag- för min del – en gudalikt utomordentligt behärskande av mitt humör för att inte flippa ur. 

Fåneri bland tjuvar och pundare är sannerligen omåttligt och bollhallen är verkligen en oroshärd för någon med ett temperament som mitt. Just nu överväger jag att skippa volleyboll ett tag. Det är absolut inte mödan värt att utsätta mig för den sortens idioti som var på volleyboll idag. 

KL. 19:34 ONS 14 JULI 

Jag spelade volleyboll idag! 

Eftersom vi skulle ha kiosken efter lunchen blev det volleyboll på morgonen istället. På denna oherrans tid – klockan 9 på morgonen- är jag stingsligaste, dyngsur och oftast förbannad. Jag är så långt man kan komma för att vara en morgonmänniska och ställer man till det för mig vid denna tid kan det leda till en helvetes jädra kubbning. Det räcker med att man blänga på mig alltför länge eller bara blänga på mig överhuvudtaget och då ta det hus i helvete. 

Så att gå till bollhallen för att spela volleyboll var synnerligen föga rekommenderat. Jag var på murder mode när jag var på väg ner men innan jag ens kom in i hallen precis vid trapporna hade nästan 5 personer hälsat god morgon. Så oväntat var det att det kväste min annars ångande ilsket temperament. Jag blev kolugnt, förskräckligt nog för att vara mig och i synnerhet vid denna djävulsbeskaffade tid. 

Jag begrep inte denna alltför främmande sinnesförnimmelsen. Jag blev glad dessutom. Glad på morgonen! Glad även efter gårdagens dagisliknande spektakel och det gick hur bra som helst på volleybollen. 

Denna sinnesro återspeglades när Tjockisen och Tjackisen försökte briljera med något jag kan inte kalla annat än en idiotförklaring av hur man skulle lägga upp bollen för dem när de stod längst bak på planen så att de skulle kunna springa fram och smasha. 

>> Problemet med detta… << 

tänkte jag för mig själv, 

>> är att fyra utav fem gånger hamnar era smashar långt utanför planen. Dessutom saknar ni helt och hållet elementär spelförståelse så pass att efter har klantigt och mödosamt sprungit framme vid nätet stannar ni kvar där flåsande och lämna hela bakänden helt otäckt. 

Jag var redan på en för bra humör och tänkte inte låter en sån petitess förstöra det för mig. Ödmjukt och så inställsamt jag kunde föreställa mig nickade jag till i medhåll för deras dumma idé. Med detta under stökat hade vi för första gången – sen jag kom hit – en halvt om halvt bra match. Och nu när jag har fyllt på mitt förråd med starkt portionssnus, en chokladkaka och lite skön litteratur är livet på topp. 

KL. 19:36 TOR 15 JULI 

Jag skulle ha velat börja med en skildring av hur jag idag på volleybollen fick minst 2 smällar på huvudet. Sen fortsätta skriva om det till synes oändligt drama gällande min dom som inväntas kommer imorgon. Allt detta känns obetydligt just nu. 

Jag har motstridiga känslor av både hat och sorg och jag försöka komma underfund med vilket av dessa känslor jag ska bejaka. I mitt fall spelar det vanligtvis ingen roll eftersom slutsatsen blir oftast detsamma. Jag dras lätt mot hatet även om jag vet att det sällan leda till något positivt på långsikt. Sorgen är jag sämst på att hantera eftersom det gör mig extremt samvetsöm och detta i mitt huvud stavas som och är lika med svag. Och svag vill jag inte vara och därför utvecklas sorgen till ilska som vidare utvecklas till purt hat och simsalabim är rundgången igång: sorg till ilska, ilska till hat och åter till sorg och där mittemellan någonstans tråckla in sig en till lika ödesdiger rundgång av droger, våld och fängelse. Det är patetiskt och jag har fått nog nu så det är dags att vända på steken. 

Blod, tårar och återklangen 

Idag på klockan 7 kvällsnyheter såg jag ett inslag av en ung turkisk kvinna cirka 28 år gammal och som hade en dotter på 5 år kvinnans berättelse samt sorgen i hennes stämma var hjärtskärande. 

Jag är helt medveten om hur visa ämne jag skriva om påverkar mig känslomässigt går tvärt emot den typiskt förvrängda bilden som folk i allmänhet har gällande kriminella. Kriminella förväntas vara orubbligt tuffa, känslokalla, söndertatuerade och rätt dumma i skallen. Och det är de mestadels och i mitt fall med men som tidigare sagt nu vänder jag på steken. 

Nu kommer jag ifrån ämnet. 

Det jag vill säga är att den turkisk kvinna på nyheterna hade blivit skjuten fem gånger av hennes ex-make och överlevt. Detta var förstås inte första gången ex-maken hade våldfört sig på henne. Dräggen hade misshandlat henne till och från i hela 7 år. En utav dessa gånger ville han bokstavligt talat slaktar henne precis som man gör med boskap. Han la henne på sidan och med kniv i högsta hugg var han i färd med att ta henne av daga. Den unge dotter som bevittnade allt detta kom emellan och sa till ex-maken- som är också hennes pappa- att om han dödade mamman skulle hon aldrig förlåta honom. Vilken morsk ung tjej. Det var hennes uttalande som räddade mamman denna gång. 

Kvinnorna i Turkiet har fått nog av våldet i nära relationer och idag demonstrerade de massvis på gatorna eftersom den turkiska regeringen lämnade den så kallade Istanbul Konventionen som var så menat att ge kvinnorna i Turkiet mer rättigheter mot våldet de så ofta genomlida från deras män. För tydlighetens skull vill jag påpekar att rättigheter- vilka de än är- kan inte ges eller förlänas eftersom rättigheter är något som är medfört och därför oförytterligt. De kan däremot begränsas eller totalt skrotas och under normala omständigheter är detta kännetecken av en diktatur om inte autokrati av vilken båda är lika föga önskvärda. 

Helt förskräckt var jag när på nyheterna rapporterades det att förra året dödades 300 kvinnor av deras män och som om det inte var nog med det fastän männen bli dömda till 

fängelse brukar de bli släppt kort därefter- något männen i Turkiet ofta och gäckande skryta om. 

De efterblivna bland er undrar just nu, 

>> vad har det med mig att göra? Jag bor ju i Sverige! << 

>> och vad har det med dig att göra Stam? Du är trots allt en kriminell som dessutom ta lätt till våld som en fisk till vattnet! << 

För det första är våld mot kvinnor ett globalt fenomen och således oberoende av vart man än befinner sig, skillnaden är bara att i vissa hörn av världen förträngs det mer än i andra. 

För det andra är den jag är idag- till en viss del – blivit präglat av att bo i ett hushåll där denna sorts våld förekom alltför ofta. 

Och för det tredje är en trångsynt chauvinistisk benägenhet precis det som gör att detta problem existera än idag; gillar det eller ej kan problemets djupgående och långvariga konsekvenser påverka andra folk i allmänhet. 

Jag behöver pausa lite för att samla ihop mig. Jag känner hur raseriet stiga inom mig så att det surrar förjävligt i huvudet på mig just nu. 

KL. 11:25 FRE 16 JULI 

Ny dag nytt tag! Igår var jag bindgalen att det slog slint i huvudet på mig. Jag blev totalt uppslukat av vrede och skrivandet gick kärvt så jag bestämde mig att kolla lite på 

teve i ett försök att varva ner. Jag tittade på andra delen av Prinsessan Dianas årtionde på SVT och det gjorde susen. 

Genom tiden och i stort sett på grund av patriarken har kvinnornas roll i det hela blivit kuvad så mycket så att man kunde nästan tro att det kvinnliga könet sällan har åstadkommit något av värde mer än att föda och ta hand om barnen. Till och med pronomen som används i vardagliga tal när det som beskrivs ska uppfattas som generellt är ensidig. Denna pronomen – man- används alltför ofta. Dessutom är tanken om gud i dem flesta religioner en manlig gestalt och i dessa religioner spela kvinnor som mest bara en bi-roll och nästan alltid i samband med någon man. Det är sannerligen vansinnigt för en kvinna att följa dessa religioner för de enkla fakta att religionerna i princip propagera för det fortsätt förtryckandet av det kvinnliga könet och allt annat som inte förfallas vara stereotypiskt manligt. 

Jag skäms för att bli kallad en man och i synnerhet i den bemärkelsen som på alla håll och kanter accepteras som tvättäkta manligt som till exempel: stark, macho, framgångsrik, husets överhuvud… Utseendet ofta bedrar och därför ska attributen som till exempel: kvinnoboxare och moraliskt depraverat läggas på i denna manliga beskrivning. Det är vad många män är. Det är så många män uppfostras till och vara och dumt nog är detta det som verkar vara acceptabel jorden runt. 

Farsan var en sådan man och lite till. Gubben kunde taekwondo och var inte det minsta blyg för att bevisa det. Sedan så länge bak i tiden som jag kan minnas, misshandlade 

han min mor och detta är något som jag än idag och fastän han gick bort hata jag fortfarande honom för. 

Sovrummet som jag och min bror- E. Sugar- samsades om låg vägg i vägg med minna föräldrars sovrum så jag tvingades till att vara åhörare till farsans misshandel av morsan. Jag minns att jag låtsades vara sjuk särskilt om nätterna för att kunna sova i mina föräldrars dubbelsäng mellan farsan och morsan. Lite som en ishockeydomare verkade detta vara det enda sättet jag skulle bli försäkrad om att åtminstone när jag fanns där emellan kunde både mamma och jag få sova i fred. 

Desto äldre jag blev desto mindre denna trick fungerade och så småningom fick jag inte sova längre i deras säng. Nu när jag tänker efter kan detta vara största anledning att än idag har jag fruktansvärt dåligt sömn. Dessutom hade jag konstanta mardrömmar som barn som vanligtvis slutade med att jag pissade ner mig i sängen och detta på gick på tok för länge. Tills nu har jag aldrig förut tänkt på det- faktumet att detta beteende avtog och hände sist vid morsans bortgång i kyrkan vid morsans begravningsmässa. Fan också. 

Jag nämnde tidigare att jag ser min avlidna morsa lite överallt, nåväl! Jag såg henne igår. Jag såg henne i den stackars turkiskt kvinna på nyheterna. Jag kände igen hennes smärta. Var bekant med hennes tårar. Hennes hopplöshet. Jag kunde föreställa mig den bekanta järn lukten av torkat blod maskerad i smink och parfymer och det gjorde mig topptunnor rasande. Jag ville hoppa in i teven, leta rätt på hennes ex-make och ge honom en ordentlig omgång med 

mina kalla nävar och till syvende och sist vrida nacken på honom och sätta honom på rätt väg mot sin skapare. 

Allt liv ska vara värdefullt men jag har svart för vissa människor och framför allt de som våldföra sig på kvinnor. En stor del av vreden och ilskan som jag har idag härstamma från mina barndomsupplevelser gällande misshandeln som min morsa utsättes för av min farsa. Det är därför jag ibland kan lätt flippa ur och bli sanslöst våldsam. Det känns som jag ge tillbaka på samma mynt till män som säkert också misshandlar kvinnorna i deras liv. Det må verkar lite långsökt men det är så min hjärna fungera. 

Medans jag växte upp tränade jag olika kampsport och att tävla i dem eller få något fjantigt bälte låg aldrig på kartan. Min dolda agenda bakom allt smärtan och uppoffringen som träningen innebar var enbart, helt och hållet och målmedvetet, att vara vassare än farsan. En vacker dag skulle han också fa betalt för gammal ost för allt smärta han orsakade morsan. Få betalt i samma mynt med sin blod och min hämnd. När farsan till sist gick bort fällde jag inte en enda tår, jag var fly förbannad istället. Just när jag började tuffa till och fullborda det som kändes som mitt livsverk dog han. 

>> Hur jävla ojust livet är << 

Jag fick aldrig chansen att hämnas. Istället vändes denna frustration på allt annat som jag ansåg vara förtryckande. Och med detta menar jag alla män i allmänhet skulle smaka på min vrede – min apoteos till en hämndgudinna. 

Återklangen av våldet mot kvinnor som utbasuneras av mina knutna nävar, vigheten, spänstigheten i mina välmatade sparkar och brutaliteten av mina legendariska vredesutbrott har hörts i minst 2 kontinenter. Om inte det funkar så använda jag mig av vapen. Detta är resultatet av denna så väl accepterat våld mot kvinnor som är som ett rött skynke för mig. 

Jag menar inte vara hotfullt om man inte känner sig träffad och detta jag som jag referera till är inte bara jag utan alla som liksom mig har levt igenom det jag har beskrivit. Alla dem som liksom mig för i tiden inte har bearbetat sin ilska. Det finns gott om sådana överallt. Det kan vara din vän, din granne, din släkt, din arbetskollega, en intagen på anstalten… och i detta ljus har helt plötsligt denna turkiskt fenomen förfasade nog farit till ditt samhälle och aktualiseras i frågan, 

>> tycker du fortfarande att detta har inget med dig att göra? << 

Mina ögon öppnar utav lejonina, hon sitter uppe på troneeen…. Av Kultiration- lejonina 

Från kvinnan i mig, min hjältinna, 

Stam Mjuk KL. 12:38 

KL.15:36 

Jag fick min dom för ett par timmar sen och som förväntat blev utvisningen ogillade av rätten. Helt oförväntat blev jag fälld för grovutpressning, olaga hot och vapenbrott, dessutom välde tingsrätten att förverka hela prövotiden från sista straffet för drygt 2 år sen. En prövotid på 1 år. En prövotid som jag hade 3 dagar kvar av innan den skulle löpa ut när det påstådda brott som jag dömdes för ägde rum. Så ett och ett halvt år för de ovannämnda brotten plus ett år därför kommer jag sitter inalles två och ett halvt år. Nej inte riktigt, jag kommer sitta två tredje delar av två och ett halvt år som blir 20 månade effektiv tid- KUK! Kaffe volta och allt det andra om att tillbringa denna sommar ute i det fria är så gott som bortblåst. 

Jag kommer givetvis överklaga domen men hursomhelst borde jag förbereda mig mentalt för en längre volta än jag först trodde. 

Jag känna mig missmodigt. 

Jag kan inget annat än bita ihop för att kunna klara av det här. 

Jag ge mig för idag. 

KL. 17:30 LÖR 17 JULI 

Idag efter inlåsningen som sker varje dag klockan 16:45 bråkade jag med tanken om att skriva eller låta bli. Jag ville skriva men kunde inte helt enkelt. Jag skriva vanligtvis bara när jag känner för det och det är inget jag kan tvinga fram hur mycket jag än försöka. Det blir mödosamt att ens få till det 

enklaste mening närapå en skrivkramp fast inte riktigt. Lite mer som att tänka på ett språk och försöker skriva på ett annat fast det som jag vill yttra ständigt tappas och gå förlorad i översättningen. 

Jag var vemodig igår och idag med stundvis. När jag var som lägst igår kväll fick jag ett underligt behov av att kolla på en film på teve som liksom nästan alla film på teve har man sett förut. Jag sällan kolla på någonting på teve två gånger och framför allt inte filmer, det är ett slöseri med den mest dyrbara resurs jag har- tid. Jag till och med hata sammanfattningen som brukar finnas bakom skönlitteraturböcker. Varför gör man ens så? Det totalt saboterar hela läs upplevelsen för mig om jag redan vet vad boken handlar om innan jag har läst den. Det skulle räcka gott och väl med en fåordig beskrivning till exempel: roman eller självbiografi och så vidare och kanske i vissa fall en bild på författaren. 

I alla fall, filmen jag kollade på handlade om en snubbe i modern tid som beordrades av Gud att bygga en ark precis som i den förmodligen välkänt bibliska berättelsen om Noak och sin ark. Denna ark som är i princip ett åbäke till båt skulle rädda alla djur och de människor som inhystes i den från syndafloden som annalkandes. Trovärdigheten i denna bibliska berättelse är högst tvivelaktigt. Att denna stora båt skulle kunna inkvartera alla djur i världen som dessutom kom i par samt en hel del människor låter som en sägen. Sakligheten om det hela var inte så viktigt för mig därför att 

vid denna punkt i mitt liv kan jag- vanligtvis- skilja fakta från påhitt. 

Men något annat pockade på min uppmärksamhet. Något som var hänförande men som jag hade missat totalt första gången jag såg filmen. 

Gud uppenbarade sig till makan av snubben som skulle bygga arken. Gud som föreställdes som en mörkhyad medelåldersgubbe – antagligen 2000 talets försök att vara politiskt korrekt – iklädd i kritvitt lätta sommarkläder. Makan hade vid denna punkt fått nog av makens konstigheter med ark bygget och sånt så hon tog barnen och lämnade maken i tron att han var helt från vettet. Den mörkhyad Gud frågade henne då, 

>> Om någon be om tålamod, tror du att gud ge personen tålamod eller ge Gud personen möjligheten att bli tålmodig? << 

Den mörkhyad och vitklädda Gud ställde nästa fråga, 

>> när någon be om kurage, tror du att gud ge personen kurage eller ge Gud personen möjligheten att visa kurage? << 

Sen kom frågan som gjorde att frugan blev vek av hjärtat, 

>> vad tror du händer då någon be Gud om att familjen ska kommer närmare varandra? Tro du… – ni fattar väl! 

Den nya perspektiv som framtonades på denna film om att berättelsen om Noaks ark handlade inte om guds ilska mot människan utan snarare om Guds kärlek dito var helt nytt för mig. Att det var därför till och med djuren gick in i arken som 

par kan jag visst köpa utifrån kärlekens synvinkel. Där fick de mig. Vem bli inte rörd av en kärleksförklaring? 

Jag hade en känsla av att det var något i denna film som skulle tilltalar mig och det var den delen av filmen jag har rekapitulerat som gjorde just det. Och det var behövligt efter gårdagens dyster upplysningen gällande min dom. 

Trots det undrar jag bara hur hela sagan skulle gå till om man älskar mer än en person. 

Hur skulle detta passa in i den par stereotypen av kärlek som verkar vara sensmoralen i filmen? 

Och kunde inte den allsmäktige Gud gör det hela på ett sätt som inte fördömde en stor del av jordelivet till en säker död? 

Filmen heter Evan den allsmäktige och trots mina funderingar fick den mig på bättre humör. 

Upprättelsen 

Om gamla stöten – farsgubben alltså! 

Hitintills har jag framställt honom i dåliga dager och det är solklart att jag avsky honom. Jag avsky honom även nu när han är hädangångne och existera bara i minnen och kanske som bäst gödsel till gräs och buskar. 

Hatar jag honom fortfarande? 

Lite gran kanske men inte i samma utsträckning som jag gjorde förut. Det är sannerligen svårt att hata någon när man inte har ett levande ansikte att rikta sitt hat mot och med 

tiden klingar hatet av så småningom. Hat är en stark känsla som förtar och gör att man slutar fungera optimalt. 

I små mängder och under en kort tid kan hatet vara en enastående drivfjäder som gör det lättare att överleva mödosamma livssituationer- en sorts självbevarelsedrift. Men bara under korta perioder. 

Förutom eländen som farsa onekligen tillförde till min tillvaro gjorde han mycket andra bra saker också. Jag har svårt att tro att det finns människor som är till hundraprocent ond, även Adolf Hitler var vegan och älskade djur kanske inte bara människodjur som inte passade in i hans vanvettig världssyn. Och min farsa var långt ifrån ond utan snarare en produkt av sin Zeit geist. Med tiden – som den utmärkt helaren den är – har jag kommit underfund med varför farsan var som han var och därför vill jag upplysa en liten del av hans positiva sidor – det positiva han bidrog med i mitt liv. 

Det absolut bästa och viktigaste som min pappa tillförde till mitt liv är musiken. Fastän jag inte kan lira vill jag påstå att jag har gehör. Innan jag ens började på förskolan var mitt liv omgiven av all sorts storstilad musik av den tiden och kanske med lite eftertanke är denna musik grandios även nu och genom tiderna. Det var allt från Nat King Cole, Michael Jackson, Franco och T.P. OK Jazz Orchestra, Abba med mera. Alltsammans var vardagsmat för mig och jag minns att vi brukade dansa tillsammans till musiken jag och farsan efter han kom hem från jobbet. 

Otroligt som det var – och särskilt på den tiden – tog han och mig och brorsan – E-Sugar – till våra allra första live konsert. 

Det är en upplevelse som sitter fast nålad i mitt minne som om att det hände igår. Jag minns doften av grillat blandat med bärs, tjejer som var iklädd i kort kort och trikåer, dansandet, gunget, basen från de gigantiska flera våningar högt högtalaren och uppträdandet på scenen. Det allmänna muntert atmosfären var som svävande och omtöcknade hela arena som en ljuvlig besvärjelse. Sedan dess är det ganska få saker – för mig – som slår en live konsert- närapå inget alls. 

Fan alltså! Pappa var i denna bemärkelse väldigt före sin tid, en snudd rebelliskt faktiskt. På den tiden tog man inte barn på en sådant dekadenta konsert men det gjorde min pappa och jag beundrade honom för det. Shit alltså! Jag blir tårögd när jag tänka på det hela. Utan musiken, kärleken och förståelse som jag har för konstarten skulle jag i dagsläget vara en väldigt trasig själ. 

Min pappa introducerade mig till det som senare i livet skulle vara min räddning när det kändes som värst och allt verkade spjärna emot mig. Och det var musiken. I eftertanke måste han säkert haft sina egna bataljer inombords som han försökte komma underfund med genom musiken och det grämer mig att jag aldrig kommer kunna veta mer om hans bekymmer. 

Jag behöver pausa nu. Det blir tufft ibland och överväldigande med nya insikter. 

Jo, jo jo jo jo jo joooo jag kommer och jag går ur jooord… Av Kultiration- Ur jord 

KL. 12:23 SÖN 18 JULI 

Har precis kollat klart på reprisen på Jazz sommar på SVT. Detta avsnitt handlade om Miles Davis. Jag blev lite sentimental och fällde några tårar när jag i samband med detta program tänkte på min pappa. 

Det jag vill komma fram till från där jag slutade igår är att fastän min farsa är en stor anledning till ilskan som jag har känt hitintills gav han mig först botemedlet till alla problem som har präglat en stor del av mitt liv och kännedom av det gör att livet känns underbart och gör tillvaron – fastän jag är frihetsberövat – gemtydligt. 

Visserligen har jag lärt mig mycket annat positivt av farsan som till exempel att alltid hjälpa de som är i behov av hjälp, arbetsmoral och många andra mönstergilla beteenden men alla dessa går inte att jämföra med musiken. För mig segrar musiken över allt annat och allt annat – för mig – är på något sätt livets musik som jag kan förmås granska med en väl utvecklad kännarmin. 

Jag önskar att jag skulle kunna berätta allt detta för min pappa och äntligen säga att jag älskar honom och även om jag inte accepterade hans beteende kan jag nu förstå det. Och det är det som sannerligen gör mest ont- att bli sårad av den man älskar och allt detta om att aga den man älskar. 

Thank you for the music- for giving it to me… Av Abba- Thank you for the music 

Med all kärlek och förståelse till min pappa, 

Stam Mjuk KL.12:48 

KL.17:44 MÅN 19 JULI 

Dagen har varit bra förutom lite rasistiska undertoner från de chauvinistiska pundare som är rätt så efterblivna- en bra bit över gränsen till enfaldiga faktiskt. Och det är löjligt att dras med i deras idioti men att jag är tvungen att samsas om avdelningen med vissa av dem bädda detta gott för att förr eller senare kommer jag att kväsa till och sätta dem på plats. 

Jag fick beviljad ett bevakat samtal till Mensa K och barnen men är lite tvehågsen över det hela. Jag har helt enkelt tröttnat – och säkert de med – på att jag ringer dem från kåken, det har jag gjort alltför många gånger nu. Dessutom är det fruktansvärt jobbigt att prata fritt med dem när någon annan sitter bredvid mig och bevaka samtalet. Även om jag skäms och känner att jag har svikit dem måste jag ringa ändå och skäms ögonen ur mig. 

Jag är tvungen att inte tänka på mina barn om jag ska kunna klara av det här fast då och då och varje dag, om jag ska vara ärlig, tänka jag på dem ändå och det gör mig outhärdligt ledsen. 

Vilken fucking jävla volta! 

KL. 19:55 TIS 20 JULI 

Det hände något med mig igår kväll. Något som jag inte kan sätta fingret på fastän det var ganska påtagligt. Känslan härstammade från en dokumentär film på SVT om Maya Angelou – And Still I Rise heter den. Vilken enastående och praktfull kvinna. 

Hur sjutton har under alla dessa år lyckats inte hört talas om henne? 

Var fan har jag varit och med vilka har jag umgåtts? 

Dokumentären gjorde att jag fick glada rysningar och gåshud. Det enda som har hitintills haft samma effekt på mig är musiken och såklart heroinet när jag väl höll på med det för länge sen – och det är därför denna känsla blev totalt förvirrande för sinnet. 

Denna kvinnas liv var väl levt – minst sagt. 

Jag har lagt märke till att människor som bli till stora personaliteter, de som lyckas med livet på något sätt oftast börja från ganska torftiga livsförhållanden. De må har blivit misshandlat, föraktad, oälskad och missförstått men mot alla odds lyckas de få det de vill ha utav livet. Det är nästan som allt negativitet omkring dem bara gör dem starkare. Dessa tillvaroskonstnärer ta till negativiteten och använda det som en drivkraft och istället för att älta i det omvandla de negativiteten till något som är positivt. 

Denna volta verkar – än så länge – genomsyras av denna teman om att omvandlar det negativa till det positiva och på sätt och viss känns det verkligen som att jag är klar med mitt före detta liv. Den ordspråksartad stereotypiskt polletten har ramlat ner. 

Nuförtiden ser jag lösningar där jag förut såg bara låsningar. Jag är inte lika impulsivt som före och även om det händer saker här på häktet som skulle lätt leda till att jag tappa huvudet, lyckas jag gång på gång inte bryr mig så särskilt mycket. Det ständigt bankande på väggarna av vissa intagna efter inlåsningen, dramatiken på volleybollen samt det allmänna efterblivenhet bland plitarna rubbar inte mig ur balans; livet är för kort och det är fortfarande mycket jag vill åstadkomma. 

Det kanske är det som är annorlunda nu, att jag äntligen vuxit till hur än jag så in i helvete ogillar denna formulering- vad då vuxit till? Nu ropar det i huvudet på mig att använda en eufemism istället- okej då! Jag har omfamnat livet; det låter bättre i mina öron än vuxit till! Men skämt åsido har det hänt något i mitt innersta inne som har gjort att jag betrakta helheten i det mesta och begränsa inte mina sinnebilder med negativitet. Att kunna jobba med mig själv genom mycket begrundan och skrivande på ett ärligt sätt har varit nyckel till förändringen och denna nyfunnet sinnestillstånd känns befriande på något sätt. 

Trots allt kan jag se fördelarna med att vara frihetsberövad och har hel hjärtat accepterat livet dom jag har det just nu. Och detta liv som jag har accepterat är lärande, benådande 

och helt enkelt underbart – mest av tiden. Jag har kommit på rätt köl känns det som. 

Jag är alldeles medveten om att det kommer finnas provande stunder, kanhända till och med stunder då jag falla tillbaka till mina gamla tankesätt, mina gamla halvgalet vanor men genom skrivandet kan jag hitta tillbaka till ett tillstånd som är stabilare, mer givande och långvarigt. 

Livet fortsätter. Livet leker. Livet fortsätter leka. 

KL. 20:22 ONS 21 JULI 

Sagan om lagen kontra sunt förnuft 

Skandalen om Försäkringskassan gällande sjukpenning är av den grad som lätt gör en som mig reflexmässigt tänka på en våldsam lösning. 

Hur fan i dagens Sverige kan målet för Försäkringskassan vara att minska antalet personer som går på sjukpenning genom att helt enkelt neka dessa sjukpenningen? 

Även efter att läkaren och arbetsförmedlingen anser att den vederbörande inte är arbetsför bedömer Försäkringskassan att de är det. Det är lite som om polisen bestämde att minska antalet våldtäkter genom att helt enkelt skiter i att ta emot anmälningar gällande våldtäkter oavsett vad någon rättsmedicinare bedömde. 

Att Försäkringskassans (då) generaldirektör – Ann-Marie Begler – torgför hennes skamligt uppträdande på media i egenskap av en sommarpratare är helt vansinnigt. Hon 

försvara hennes ageranden genom att bestämt, naivt och vettlöst påstå att hon kan inget annat än följa lagstiftningen. Tillsammans med hennes chef (då); socialförsäkringsminister Annika Strandhäll finns det en bild som föreställer dem som bästisar, leende och omåttligt nöjda i vad de har åstadkommit. De två tillsammans med stod från dagens regering har minskat antalet som går på sjukpenning och sparat regeringen massa pengar genom detta ödesdigra drag av att nekar en rättighet som socialförsäkringen till de som verkligen behöver det. 

Idiotiska argument om att vara tvungen att ställa in sig enligt det rådande lagstiftningen borde inte tas på allvar. Och jag vill lägga emfas på ordet rådande eftersom detta verkar tolkas nuförtiden som tvivelsutan när det egentligen borde tolkas som någonting som kan ifrågasättas med rimliga motiveringar. Jag ta nu chansen att påminna om en händelse, inte så långt förr i tiden, som ägde rum inte så långt bort från Sverige, då dessa lagens vaktare lastade folk en masse på tågen som kördes raka spåret till de så kallade arbetsläger. Det inte är så långsökt att påstå att det måste ha funnits nån plikttrogen S.S. officerare som också tänkte, 

>> men vad då? Jag följa bara rådande lagstiftningen! << 

Konsekvensen av den typen av tänkandet vet vi alla och nu säger vi att vi vet bättre eller hur? 

Det jag hävda nu är ingen saga om någon lag om någon lag som måste följas utan bara sunt förnuft som borde komma före vilken jävla lag som helst. En order, ett beslut, jag till och med ett lag som förtrycker en individ eller en grupp personer 

ska ifrågasättas och per automatik totalt ignoreras. Detta är var och ens grundläggande moralisk plikt och det finns inget som är viktigare i en fungerande så kallade demokrati. Annars det måhända det som händer överallt där folk har kommit till den punkt där det inte går längre att diskutera och helt plötsligt smäller det. 

Missförstå mig om du måste men jag uppmanar inte till våldsamhet men kanske denna vidriga pack politiker och högt betalda tjänstemän skulle sporras till rätt handling om en del av blombadet eller fokas huvudkontoret låg i spillror – hypotetiskt sett. Den delen som inkvarterar skummet som lagstiftar och genomföra förtryckande lagar som ser till att Kreti och Pleti tvångs arrenderas till arbetsgivarna fastän de är kroniskt sjuka och inte kan jobba. 

Och förresten har sommarpratarna härvid tappat sin nimbus. Den falla mig absolut inte i smaken. Den verkar ha blivit ett slag sidigt propagandaredskap för dagens regering. Nu låter jag som blåsipporna och deras förakt för Public Service – fan var jag är trött på politik. 

Stor eloge till teamet bakom Uppdraggranskning – vox populi- för deras hederligt arbete. Hoppet om ett mer rättvist och jämlikt samhälle leva kvar tack vare det de gör. 

KL. 19:33 TOR 22 JULI 

Igår var en ytterst händelserik dag. Lite intressant och utmanade var det igår och jag hade nästan glömt bort det hela. Händelsen utspelades i korridoren på vägen tillbaka till 

avdelningen efter volleyboll. En kille hejdade mig vid trapporna och påstod att jag hade kallat honom för idiot. Denna kille är den stereotypiska fånge på kåken: över 2 meter lång, inte så smart och sönder tatuerat på alla möjliga ställen så att han ser ut som en ambulerade skisserade målarduk. Ja till och med hela ansiktet är fylld med bläck! 

>> Ej! Jag gillar inte att du kalla mig för idiot, << 

Så han ystert. Jag fnös och svarade på ett muntert sätt, 

>> ja, ja, okej << 

Och klappade honom på axeln på pin kiv, lite som man gör med små barn när man ska trösta dem. 

>> Allvarligt! Jag må dåligt av att bli kallad idiot! << 

Killen var seriös alltså! Jag frågade honom fundersamt och med lite irritation i stämman, 

>> vad! När gjorde jag det? << 

Han ryggade tillbaka och förklarade i korta drag att det var så han uppfattade det men att om jag inte menade att han var en idiot så var det okej. Min replik till detta var, 

>> jag brukar inte prata så där. << 

Därefter gjorde vi en vanlig knoghälsning och gick till varsin avdelning. I mitt sjuka huvud, genom knoghälsningen, utvärderade jag kraften på hans knytnävsslag ifall om det skulle komma dithän att det blev ett rent handgemäng skulle han ligga illa till. Men nu var saken ur världen. 

Hela denna situation kunde lätt har urartat sig till det vanliga sättet som tvister på kåken gör och det fick mig att ta en funderare över hur jag bär mig åt på volleybollen. Jag försökte få rätsida på det hela och kom på att jag, i min frustration mot mitt lag-som denna kille spelade i- hade faktiskt sagt något i still med, 

>> att göra nåt gång på gång på samma sätt och förvänta sig ett annorlunda resultat är galenskap! << 

Sen pekade jag på sidan om min skalle och gestikulerade något som möjligtvis kunde har uppfattas som om att jag idiotförklarade samtliga i laget. Och om sanningen ska fram var det precis det jag gjorde och det tog skruv för att efter min stingsliga kommentar, började de spela bättre och det slutade med att vi vann. Men Herregud! Jag måste verkligen behärska mig vid volleybollen. Jag vill visst vinna men inte på bekostnad av att skamfila mina lagkamraters självbild. 

Nu till gårdagens händelser. 

Vid denna punkt är jag nästan övertygad av att ha vunnit över de som tvekade om min psykiska ohälsa och med detta sagt skadar det intet om jag återigen dyka djupt in i kaninhålet av mitt osunda psyke. 

>> Varning för absurditet! << 

Allra psykopatiskt normal 

Förutom glädjen som skänks mig i vetskapen om att Allra-bedragarna åkte dit var gårdagen smockbelastad med för 

mycket händelser att jag nästan hann inte begriper det ena innan det var dags för det andra och det tredje och … 

Det var en tioårsminnesceremoni i grannlandet Norge där för tio år sen bestämde rase psyko terroristen Breivik att föra fram sin förvrängd bild av verkligheten genom bomber och kulregn- lite som västvärldens regeringar gör när de beblandar sig i u-länders angelägenheter genom att kriga för fred eller demokrati eller vad det än är som oftast lämnar dessa länder i sämre skick än det var innan. 

Sen var det gisslandramatiken på Hällby anstalten som avslutades med att de två kriminalvårdare som togs gisslan släpptes i utbyte mot en tjog pizza – sanslöst! Och under dagen hade jag eget minidrama här på häktet med en efterbliven plitjävel som påstod att jag utryckte mig hotfullt genom att fråga skriftligt på hemställan om man behövde ställa till det för att bli hörd – en hemställan är en blankett som man kommunicera officiellt med kriminalvården där man beskriva skriftligt vad man vill ha hjälp med. Det roliga är att själva plitjäveln kan knappt uttrycka sig på svenska. Det slutade med att jag låt plitjäveln ha sista ordet eftersom det uppenbarligen var det enda han var ute efter. Detta var egentligen en bagatell och tillhör vardagen på häktet så jag lämna detta därhän. 

Översvämningar över Europa, 

>> naturens revansch till dem som har orsakat den största skadan, << 

tycker jag. 

Olympiska spelet i Japan: Covid-19 utbrottet vid olympisk deltagarnas boende – jag undrade om största rädslan for elit atleter som är friskare än genomsnittet borde vara Covid-19 pandemin eller faktumet att inte för länge sen några kärnkraftsreaktorer fick härdsmälta och förgiftade allt omkring sig med radioaktivitet. Jag kan med hög sannolikhet förutspå en framtids löpsedel: OS deltagarna förgiftade med radioaktiva ämnen- ingen trodde det var möjligt! 

Allt detta är förmycket för en individ att verkligen få grepp på under en och samma dag även om man sitter häktad och har betydligt mer fritid. Det falla lätt till glömska de svenskar stor bovarna som lurade en hel del pensionssparare och som mest fick 6 års fängelse. Anpassningen från Östermalm till Kumla kommer ta hårt på dem, särskilt när det gäller att bajsa i påsen om nätterna. Dessa svindlare kommer som förväntat göra allt i deras makt att ljuga och krumbukta sig ifrån den mobil-toalettupplevelsen genom att överklaga hela vägen till Högsta domstolen. 

Det är nu varningen för absurditet borde tas i akt med tanken på att snart ska jag försöker briljera med en till hypotes. 

Om någon skulle – hypotetiskt – ta en revolver fulladdat med sexskarpa skott och gå ut och mörda sex personer är detta brott inte lika allvarligt som att stjäla pengar från pensionsspararna. Brottet sluta inte där, dessa pensionstjuvar dessutom tvinga samhället att på något sätt täcka pensionsspararnas förlust. Konsekvenserna av detta svindleri är långvariga och skada samhället monetärt och 

psykiskt och så vidare och så vidare. Och så är vi vidare i texten. 

Skadan som svindlarna orsaka samhället är inte proportionerligt med straffet som de få. Humbugarna slipper undan billigt tycker jag. Det här är kanske en av de ganska få gångerna jag kommer hålla med om slagordsfloskel som, 

>> hårda tag << 

Och 

>> längre straff << 

Men dessa ska gäller för de som verkligen störta samhället i fördärvet, nämligen: ekonomiska brottslingar och en och en annan politiker- men de ta jag an på skarpen lite senare. 

Apropå mördaren och pensionssvindlarna gällande allvarhetsgraden på deras brott, kan man argumentera att svindlaren är ett mindre allvarligt brott jämfört med mord eftersom det går visst att ersätta pengar men ett liv går inte att ersätta. 

Men vad är pengar egentligen och vad är det som pengar representera? 

Elementärt är pengar något man får mot en viss prestation under en viss tid- vanligtvis per timme. Så denna betalning är i princip en ersättning för lite tid utav ens totala livstid som är begränsad. Om man har jobbat i fyrtio år och pensionssparat, representera pengarna på sparkontot fyrtio år av sparning, de vill säga många timmars arbete. 

Hur många timmars arbete – en del av någons livstid- lägga svindlarna rabarber på och hur mycket mer timmarsarbete kommer skattebetalarna tvingas lägga till för att täcka denna hänsynslöshet? 

Allra- svindlarna förstör inte bara för dem de har lurat och deras familjer men alla andra som jobbar och betala skatt, alltså hela samhället och för en viss tid framöver. Därför är kvintessensen av min cyniskt argument så att svindleri är en mycket större och långvariga konsekvenser än mord. 

Att mördaren döda ett fåtal människor som kanske svindlarna skulle vid ett senare länsa deras pensionssparade pengar kan anses som nåd precis som ekobrigaden borde döda ett djur som har haft det bra precis innan det blir sämre – ett barmhärtighetsmord helt enkelt för att bespara individen och samhället många timmar utav livet som svindlarna annars skulle kunna roffa åt sig. 

Detta typ av dödandet är i grund och botten nåd blandat med en hel del psykopati eftersom givetvis måste man vara en tvättäkta psykopat för att kallblodigt bringa sex personer om livet likaväl som att bedra pensionssparare och låtsas som ingenting. Kanhända att man också behöver vara en tvättäkta psykopat för att bara äter kött från djur som man har uppfodrat och som har levt ett bra liv likaväl som att tillverka massvis mer krigsmaterial än något annat land och påstå sig vara neutral och lagom. Onekligen måste man vara en filosof för att ens fattar allt detta. 

Har en psykopatisk neutralt och filosofiskt lagom helg. 

KL. 14:43 SÖN 25 JULI 

>> Varning för komedi! << 

DAGENS NYHETER 

Från föredöme till fängslad svindlare 

Ekonomi Han såg sig som en förebild för unga entreprenörer. Istället ska Alexander Ernstberger avtjäna sex år för inblandning i Allra härvan där pensionssparare lurats på mångmiljonbelopp… 

Den fjärde statsmakten alltså! 

Jag skrattar så jag kiknar. Jag ge mig för idag! 

They got me walking, walking on a tight rope, can’t afford to loose …Av Steel Pulse- Tight rope 

KL. 19:20 MÅN 26 JULI 

Jag försökte ringa barnen och Mensa K i lördags utan att lyckats. Pliten som hade hjälpt mig med ärendet då så till mig tvärsäkert, 

>> vi brukar börja med 00 istället för plustecknet (+) när vi ringer utlandssamtal. << 

Samtalet kopplades inte vidare så tanken var att jag skulle prova igen lite senare men efter ett kort tag kom denna plit 

och bad om ursäkt och erkände att hon aldrig hade ringt ett utlandssamtal för en intagen därför visste hon inte riktigt hur det gick till. Efter att hon tagit reda på det förklarade hon det till mig. Uppenbarligen var man tvungen att ringa genom Kriminalvårdens växel som stänger 16:30 på vardagar och inte är öppet alls på helgerna. 

Jag ville snäsa till henne men det att hon bad om ursäkt ödmjukt fick mig att gjuta olja på vågorna. Det är häpnadsväckande hur dåligt vuxna är på att erkänna när de har fel. Att säga ett enkelt ord som förlåt eller tack är något vi lär vara barn alltför ofta fast många vuxna hantera dessa ord som att orden härstammade från ett bortglömt främmande språk eller också gäller detta bara vuxna på kåken. 

Hursomhelst provade jag ringa idag igen denna gång genom kriminalvårdens växel och för första gången gick signalen igenom men blev med ens avbrutet på andra sidan bara för att till slut kopplas tillbaka till växeln därvidlag en kvinna med en tämligen trösterik och silkeslen röst så att det var ingen vidare. Hennes röst påminna om tågstationens högtalarröst som man vanligt lägga märke till när den berätta om tåget man ska snart missa- det är otroligt hur ångest och lugn kan ibland koexistera i en och samma miljö. 

Jag gör ett försök till imorgon får vi se samtidigt som jag känna en viss lättnad över att inte prata med barnen idag eftersom jag skäms ligger bävan tungt kvar. Jag måste ringa och få prata med barnen snart oavsett om jag vill eller inte 

och när det är gjort försvinner säkert det mesta av ångesten och blygseln trubbas av en aning. 

Annars är det den samma gamla vanliga visa här på pundarnas vuxna dagis: i stort sett misslyckade kriminella som ge råd och tips till andra misslyckade kriminella och de som jag som tycker att de är förmer än alla andra. 

KL. 15:59 TIS 27 JULI 

Det gick inte att ringa barnen idag med. Anledning jag fick utav plitarna var att samtalsrummet var upptagen under hela dagen – skitsnack! Jag lär prova igen imorgon. Inget märkvärdigt idag förutom en dokumentär jag såg nyss på SVT- mer om det sen. Nu är det matdags. En middag som ackompanjeras med smaskande, rappande, en och en annan nässnytning och prat med hela käften full av mat. 

En smaskig måltid bli det. 

KL. 08:48 ONS 28 JULI 

Jag fick faktiskt en till chans till att ringa barnen igår. Tidigare om gårdagen vid 3-tiden på eftermiddag bad jag en plit – som är säkert inte många år över 20 bast – om att ringa till vilket han svarade att det skulle kunna vara möjligt om en kort stund. Denna korta stund varade till klockan 16:10 – en timme och tio minuter senare, men om jag tänka efter är detta verkligen en kort stund när det har att göra med kriminalvården. Pliten kom och hämtade mig mitt i maten 

men det gjorde inget eftersom detta samtal var viktigare och dessutom slapp jag de repulsiva beteendena vid matbordet. 

Det var precis innan middag – klockan 16:00 – som jag hade bett en kvinnlig plit som jag trodde var vänligt inställt om att ringa. Och det var hon som vräkte ur sig den imbecilla förevändningen om att om att samtalsrummet var upptaget och skulle vara så resten av dagen. 

>> därför kan du prova igen imorgon, << 

tillade hon. Detta lät som nonsens och precis den typen av nonchalansen som man lär sig snabbt att igen känna från plitarna – deras allmänt vedertagna slöa och omedgörlig sammanhållning gentemot intagna. 

Jag vet inte varför jag fortfarande acceptera idiotiska bortförklaringar när jag först hör dem, bara för att senare när jag reflektera över dessa, bli vresig. Jag bli rysligt förbannad men mest på mig själv och det mest irriterande är att jag inte förmås ryta till i stundens heta. Istället går jag och grubblar över saken på en onödigt lång tid efteråt. 

Antagligen har det att göra med det att jag i själva verket är konflikträdd. Jag hata får folk på dåligt humör så istället gå jag och överanalysera saker som så oftast slutar med att det är jag som blir på dåligt humör som kan vara ganska länge. Nu när jag tänka lite närmare på saken är anledningen till min inställsamhet inte det att jag är konflikträdd utan rädd för hur jag kommer att reagera på själva konflikten skulle hårt ställas mot hårt. Jag har onekligen varit väldigt impulsiv och särdeles våldsam förut och det är därför i dagsläge är jag 

mest rädd för mig själv eftersom jag är helt medveten om vad jag kan ställa till med. Precis i samma linje som det jag nämnde i början av min berättelse, apropå att sura över att nästa volta vore en lång jävla volta är precis det jag är rädd för. Inte – så mycket – själva volta i och för sig utan handlingen som skulle tvivelsutan leda till det. 

Det är helt otroligt att än så länge har mina vredesutbrott inte lett till att någon har kollat vippen, men en sån röta kan man inte rida på hur länge som helst. Förr eller senare blir min rädsla till verklighet och därför är det gravallvarligt att ta itu med denna later innan det störta mig i fördärvet. 

Och det gör jag visserligen, genom skrivandet, där jag kan häva ur mig mina funderingar och ett och en annan dumhet som i sin tur lösa upp mina uppblossande frustrationer. Så det är inte så dumt att ta min tillflykt i litteratur, men det är bara att jag inte går runt liksom med papper och penna tillhands på högsta hugg så att så fört något händer kan jag skriva om det och lösa problemet. Det är busenkelt att vara efterklok men det är precis det mellanrummet mellan en nervigt utmanande situation och begrundat skrivande som jag måste mästra. Det är då jag är farligaste. 

Än så länge kan jag bara försöka vara så rättfram som möjligt i konfliktsituationer och förvänta mig det bästa utfallet samtidigt som jag också upphöra med älta om det värsta tänkbara utfallet. Och allt detta förväntas jag göra eller åtminstone börja med från kåken – det låter en aning naivt. Jag ska också köra en kumbaya-liknade behandling och gå med på en indisk kult! 

Eftersom alternativet som sagt är skrämmande, är jag beredd att ge detta ett ärligt försök, dock inte den kumbaya-behandlingen eller indiska kulten; Inte i första hand åtminstone, utan att använda detta med skrivandet och litteratur över hela linjen som ett sätt att tämja mitt häftiga humör. 

By The Grace of God – Hellacopters 

Det var det dokumentären jag kollade på hette. Fan det är kiosk nu! Jag har redan blivit avbruten två gånger mitt i skrivandet men skitsamma, nu är det snus, choklad och plackers som ska handlas så vi hörs om en kort stund – ni knappt märka det 

Tillbaks igen! 

Om sanningen ska fram tyckte jag mycket illa om punkrock musiken från första början. Jag fick huvudvärk varje gång jag hörde detta kakofoniskt artad musik. Till musikens försvar måste jag tilläga att de fåtal gånger jag hörde musiken var det på en typiskt svensk ungkarlsfest där man tillät aldrig att en låt skulle spela klart innan nästa ännu mer kakofoniskt artad låt kördes igång. Sen är det också så att det är nästan omöjlig att mixa punkrock så det hela för mig var som att hoppa från en huvudvärk till en migrän sen med lite tur till en mindre huvudvärk, om och om igen. 

Samtliga fester dessutom verkade gå ut på vem skulle kunna supa mest och bete sig olämpligaste. Jag minns en gång på en sådan fest då jag och några andra killar blev erbjuden 

tvåprocentigt tjack – amfetamin – inne på en badrummet i lägenheten. Efter att ha lindat varsin max 0,2 gram i lite toapapper och sväljt – bombat – sen sköljt ner det mer öl, tog en av killarna en tandborste från badrumsskåpet som han använde for att skrap ur från ollonet något som påminde av torkad färskost. Det slutade inte där utan någon annan således hittade en el-tandborste som han stoppade i hans anal en kort stund och därefter lämnades tandborstarna prydligt tillbaka. 

Efter denna uppvisning hade jag klart för mig två saker: för det första var detta musik inget för mig och det andra var att dessa stollar under – nästan – vilka som helst omständigheter skulle jag aldrig bjuder hem till mig. Även om man inte ska döma hunden efter haren kan man kanske förstå varför jag tyckte illa om punkrock och vad jag ansåg vara punkrockens kultur. 

Nu spolar vi några år fram till när jag fick min första fasta anställning som en plattsättare lärling. Jobbet fick jag utav en av Mensa Ks kontakter. Det var så jag stötte ihop med Andy Rom som var chefen och medlem av den nu nedlagt punkrock band: Swedish Roulett. Andy Rom hade startat eget och behövde handräckning eftersom han hade massa jobb på gång. Efter att vi blev polare och han kände sig bekväm med mig brukade han hämta upp mig på morgonen i hans husbil för att samåker dit han hade uppdrag. 

På en typisk dag kunde Andy dyka upp några minuter förtidigt i sin husbil och tutar som fan vid återvändningsgrand där jag bodde. Därvid var jag tvungen att fara från tredje 

våningen – där jag och Mensa K bodde – i halsbrytande fart gripen av samvetskval för att jag fick honom vänta för mig när jag borde har redan varit där ute när han kom. När jag väl klev in i husbilen hitta jag Andy i bakdelen vid bordet frenetiskt hackande på ungefär 3 gram amfetamin och bredvid honom ligger hans liten svarta schatull med ett silverkors på ovansidan – hans tjackgömma. På en sån vanlig dag kunde han lägga upp tre finger tjocka linor till sig själv som han snortade blixtsnabbt – och på momangen – och en lite lina till mig som jag mer eller mindre tog bara för att vara kamratlig och solidariskt för annars – just då – hatade jag skiten. Och därefter var det gasen-i-botten tokkörning till arbetet. 

När Andy var på tjack kunde han lägga kakel på tre vanliga badrum och börja med att lägga klinkers på åtminstone en av dessa. Alltsammans på en och samma dag och utan att förlita sig på lasermättaren för att få plattorna någorlunda löd-och vågrätt. Utan tjack i bilden var det inget kort av ett mirakel om han ens hann med att lägga kakel på ett enda badrum och utan lasermättaren gick det helt inte. Oftast då var han i så dåligt humör att han då och då hamnade i kant med en och en annan hantverkare ute på byggplatsen. 

Andy Rom var den som introducerade mig till Hellacopters. Det var det enda som spelades i husbilen medans han tok körde speedat som satan på vägen till kneget. Andy i sin esse var punkrock. Hela hans attityd var punkrock. Hans obevekligt behov av att till varje pris bli ärkefiende med duschen var punkrock. Karisman som han utstrålade och som 

alltid drog till sig brudar oavsett hur han såg ut – eller doftade – var ren och skär prunkande punkrock! 

Jag fick By the Grace of God albumet av The Hellacopters från honom och efter att har lyssnat på den av och an i några månader och hängt med Andy blev jag sent omsider äntligen såld på denna genre. Det de sjöng om i skivan levde Andy Rom i verkligheten dagligen och kanske ännu mer därutöver. 

Andy var rätt duktig på att sjunger och en djävul på att lirar gitarr, något som skulle senare bestrykas med hans val av vilken annan höger finger som helst utom tummen och pekfingret när ett gäng som han hade kritat tjack ifrån kom ikapp honom och han inte kunde betala. De tog hans mobiltelefon och systematiskt gick igenom alla hans senaste samtal. Sen åkte de med Andy i följe och hälsade på. Med andra ord; hade Andy ringt dig de senaste dagarna fick du betala på ett eller ett annat sätt för Andys räkning. Och de började med Andys morsa… 

Nej… detta var första gången han fick amfetaminet på krita från gänget. 

Efter att gänget blev nöjda med att hela skulden plus böter var betalt fick Andy ett ny erbjudande av att krita ännu mer om han ville. Och naturligtvis gjorde han det. 

Det var den andra gången när Andy inte kunde betala då dessa lätt kränkta killar tog honom och fäste isär hans händer på ett bord med två knivar. Varsin kniv rakt igenom handflatan på varje utsträckt arm. Att han fick bestämma 

vilket finger han kunde avvara var gängets sätt att visa hänsyn till att han inte satte sig i motvärn den första gången. 

Det gick åt helvete! Andy blev ett finger fattigare och golade ner hela gänget efteråt. Det slutade fängelsestraff för samtliga inblandade gängmedlemmar och skyddad identitet för Andy – stackarn fick inte ens skadestånd. 

Fan alltså! Vilken snubbe. Det är mycket mer jag kan berätta om Andy Rom förutom rövarhistorier, de positiva och bra saker om honom men det är för personligt att det känns som att vanära honom. Så utav ett djupgående respekt för honom gå jag vidare i texten och hoppas att han har det bra vart han än befinner sig. 

Rainy days Revisited… Av The Hellacopters 

KL. 16:30 TOR 29 JULI 

Äntligen gick det att ringa och komma fram till Mensa K efter rätt många försök. Det enda problemet var att telefonen hackade sig så pass att jag var tvungen att gissa vad hon försökte säga. Som högst hörde jag vart fjärde ord som Mensa K sa. Jag gladdes över att höra barnen i bakgrunden. De verkade mår bra. Fan! Vad jag konstant oroa mig över dem. 

Till slut brotts den dåliga telefonförbindelsen så att jag inte kunde höra något alls och i ett försök att gjuta olja på 

vågorna ringde jag 2 gånger till utan att lyckas. Jag vet att de befinner sig på landet i Kenya där mobilnätverket av allt att döma är på sin höjd så gott som nästan obefintligt. Så det är bara att försöka igen senare om och om tills det går att ha någon sorts kommunikation. 

KL. 16:42 LÖR 31 JULI 

En fin dag har det varit idag. Läste klart en rätt så bra roman. Efteråt kollade jag på OS i Tokyo där två svenskar vann guld- respektive silvermedaljer i en och samma idrottsgren. Den idrottsgren som verkar alltjämt lockar till sig piruetterande jättar – diskuskastning. Sen var det grillning ute på promenadgården som jag mer än gärna skippade. Även om jag bara varit ute på promenadgården två gånger sen jag kom hit var inte kycklingkorv serverat i duggregnet det minsta lockande. 

Förresten varför kalla man ett OS som äger rum år 2021 som OS 2020? 

Jag vet att nu tänker någon, 

>> Covid-19 blah, blah… << 

Skitsnack! 

Jag blev lite konfunderat ett tag om det var bara jag som levde ett år fram i tiden – alltså psykotiskt – eller om det var verkligen på grund av den alltför över använt Covid-19 svepskäl. Eftersom jag sitter ju inne kan jag inte lita på någons förklaring härifrån, det skulle vara att spänna bågen för högt. Hursomhelst knallar jag vidare som om det vore år 2021. 

För några minuter sen gick jag ut till pentryn för att hämta lite eko-mjölk och flingor som jag skulle ha senare på natten och hamnade mitt i dansbandsmusik strömmade ut genom teven på högsta volym. Och så klart var det några fåntrattar som dansade på och sjöng till denna antagligen älskad musikgenre. 

Herrejävlagud! 

KL. 18:39 SÖN 1 AUG 

Idag testade jag detta med att vara rättfram. På morgonen efter upplösningen flanerade nån idiot i korridoren skrikande, 

>> jag mår psykiskt! << 

Det blev en förmaning från mig och på momangen som rött till, 

>> håll käften! << 

Tonen i min stämma vankades största allvar och det blev med ens knäpptyst. Jag förväntade mig någon klipsk replik men genmälen kom aldrig. Jag kände hur hjärtslaget steg i varv i förberedelse för konflikt. 

>> Jag ska ta det som det kommer, en sak i sänder, << 

sa jag till mig själv i ett försök att inte överanalysera det hela och måla fan på väggarna. Till min stora lättnad blev det inget mer med den saken och jag föll tillbaka till drömmens behagliga tillvaro. 

Till min förtret kom plitarna stånkande in i min cell med advokat telefonen i högsta hugg och ryckte mig från en ljuvlig sömn. På andra sidan luren väntade Advokaten M. K. som hade förberett sig för det värsta. 

>> Du brukar inte ringa på helgerna… << 

>> Hur mår du? << 

>> Har det hänt nåt? << 

Bombarderade hon mig med frågor i ett försök att sondera min känslomässiga terräng. 

>> Äh… nej, << 

svarade jag kortfattat och kände hur förvånade och bortkomna både vi två var. 

>> Jag var orolig för dig! << 

Fortsätt hon antagligen för att bryta tafattheten i situationen och delvis förklara varför hon hade ringt och sökt mig. Det visade sig att en utav plitarna hade ringt henne igår och påstått att jag ville prata med henne. Just då var hon upptagen och fick inget svar senare när hon hade ringt tillbaka. Därför ringde hon upp mig idag. 

Det mesta inom kriminalvården är lite som en cirkus och särskilt så när klantskallarna som jobba här gör bort sig. Jag bad om ursäkt i alla fall och rundade av samtalet rätt så snabbt. Jag tycker att Advokaten M.K. jobbar alltförmycket eller senare att hennes yrke antagligen är väldigt krävande tidsmässigt och därför ville jag inte ta upp mer av hennes tid i onödan. I min hast glömde jag fråga om en sak som jag 

behövde hjälp med. Jag få helt enkelt ta upp det när vi höras nästa vecka angående överklagandet av min dom. 

När jag slutligen returnerade advokat-luren förklarade jag till plitarna att detta var den andra gången detta hade hänt denna helg. Första gången var igår i lördags då – som idag – hade de stört mig mitt i sömnen och påstått att jag hade bett om att prata med min advokat. Då tog jag luren och stillsamt bad om ursäkt till någon advokat – vette fan vad han hette – och detta hade förödande konsekvenser för min redan sköra sömn och humör. 

Medans jag förklarade detta till två kvinnliga plitar himlade en av dem med ögonen. Hon som är en tvättäkta norsk flata. Sen kollade hon på mig som om att jag var vimsig och inte visste vad det var jag pratade om. Per automatik tände jag till och vreden var igång och pockade på uppmärksamhet. Mitt i polemiken märkte jag att plitarna verkade försöka backa undan. Det var så jag blev varse på mitt kroppsspråk. Jag vet att jag kan se rätt skrämmande ut när jag bli arg och särskilt för folk som inte känna mig måste det äska en modig ansträngning att möta mig. 

Hursomhelst lyckades jag pausa lite för att hämta andan och de i sin tur bad om ursäkt. Och det var det! På vägen tillbaka till min cell märkte jag hur hjärtat slog som ett tröskverk. Hur jag för en kort stund tidigare hade gått upp i varv. Det gav mig något att kontemplera över under morgontimmarna, nämligen: hur nyckfull jag kan vara ibland och hur mitt kroppsspråk tydas av andra bättre än jag kan tyda det själv. 

Annars är det häktet-lugnt här på förvaret. Med andra ord; håller jag mig till min kant och försöka göra något vettigt med min tid utan att beblanda mig förmycket med slöddret där ute på avdelningen. 

KL. 19:36 MÅN 2 AUG 

Efter en till dag av att försöker ringa barnen utan att lyckas satt jag och kollade på teven ljudlöst. Tankarna för iväg och det är just i sådana stunder som det jag kalla för inspiration – någon annan skulle säkert tycka att det är befängd nonsens- kommer böljande till mig. Det brukar handla om något jag har sett eller upplevt och kan minnas som jag tycker ibland kan bli rätt komiskt även då det som hände var gravallvarlig. 

Med detta sagt vill jag helt sonika förbereda er för vad som är i görningen. Och visst har jag spelat volleyboll idag med och fick inga smällar på huvudet. Nej vänta… det fick jag visst fast inte på den nivån som jag tycker är anmärkningsvärt. Det var mer som en liten dask på nyllet så det är lugnt – tror jag. 

Våld – det vi älska att hata 

Just nu i denna stund pågår en konversation bland en intagen som sitter nere på isoleringsavdelningen och någon idiot här uppe på vår avdelning. Samtalet är som förväntat på förskola nivå att jag tänka inte missbruka litteratur genom att citera den. Dessa är samma pack som håller på med att banka på väggarna efter inlåsning. Jag vill så gärna grabbatag på båda två eller tre och… 

Nej! Jag hatar våld. 

Jag har bestämt mig för att låta bli och inte ägna ens en sekund på negativitet efter det sällan slutar bra för mig. Och nu hör jag hur illavarslande detta låter. Om jag ska vara ärlig är dessa puckon ganska unga. Riktiga färskingar som egentligen hör hemma på ungdomsanstalten istället för här på häktet. Ta man bort ett fåtal år från deras ålder då är de tillbaka sittande på mammas knän. Det är bara det att de bröstar sig i spegeln förmycket och försöka leka tuffa. Det är därför jag få lite skadeglädje i tanken på att snart ska de till kåken och där kommer de förvissningen underfund med något jag kan bara beskriva som vet och etikett på kåken. Det de gör fel här på häktet kommer de inte göra om i brådrasket där på kåken. Tanken om hur et spela ut sig ge mig en sadistisk njutning just nu. 

De kommer till kåken och det går några dagar. Första natten de bankar på väggarna ingen säger något, ingen tillrättavisar dem. Morgonen därpå frågar någon hur de söv i natt och färskingen nappar på med hull och hår och börjar berättar bara för att märka att ingen riktigt lyssnar. Färskingen går tillbaka till cellen lite modfälld eftersom därute på avdelningen verkar han vara utfrusen. Väl inne i cellen kommer någon in och be om att få låna en t-shirt och kanske ett par strumpor. Personen ta vid med att lindra händerna med t-shirten och strumporna och låser in sig så att det är bara dem två i cellen. Där ute på avdelningen sätts musiken i radion på högsta volym… 

Det hela är över i några lidelsefulla sekunder och inom fem minuter går färskingen raka vägen till plitkuren och be om P-18 precis som han har blivit tillsagt att göra. Fast färskingen se lite annorlunda ut nu. Han verkar ha fått näsblod samt någon slags allergi som har gjort 

att ansiktet är lite svullet. Dessutom verkar han gå konstigt, vinglade som om att han är aspackad. 

Bäst som ett skarp tjutande genomsyra hela anstaltens korridorer falla ridån ner. Det låter som brandlarmet fast kåkfararna vet bättre, detta har de hört flera gånger förut. Det är överfallslarmet. Det framhållas med ett uppbåd av plitar som kommer springande i rasande fart, flåsande som om någon hade stulit deras statssubventionerade luncher. Färskingen frågas om vad som har hänt men det enda han nänns säga är, 

>> jag är rädd för min säkerhet << 

Precis som han har blivit dirigerat att säga. Plitarna har således inget annat val än att gå med på den P-18 begäret – själv isolering alltså! Denna lärdom ge färskingen men för livet. 

Alldeles bedårande eller hur? 

Det saknas bara konfetti och ett stycke klassisk musik utav en död rysk kompositör för att färdig ställa hela scenen 

Ni kanske tycker att jag är maliciös och varför en som mig som verkar bevandrad i kåken som på mammas gata inte ta dessa spegelgangsters under vingen och lär dem att veta hut. Och särskilt nu när jag verkar uppträder som en nyfrälst salig i min nyfunna härliga frihet. Jag besvara detta med en överanvänt aforism, 

>> som man baddar så får man ligga. << 

Och dessutom vet jag innersta inne att ni sannerligen blev lite road av denna skildring. 

Hur kan jag veta detta? 

Svaret är busenkelt och det är det som fick mig vara tankspridd medans jag kollade på teve och var tvungen att härda ut med fanskapet till färskingar som ställde till det med deras högljudda idiotiskt samtal. Svaret är att alla älskar våld eller bli road utav det på olika sätt och vis. 

Visa mer än andra, visa mindre än andra och visa vet inte ens att de gör det och leva i förnekelse med trösten om att hata våld. Det de flesta gör är inget annat än att skapa en illusion om att älska och hata våld men verkligheten sätta sig i motvärn till detta ställningstagande. 

Jag har redan missat en stor del av Vetenskapens värld. Vi hörs lite senare. Försök att smälta in och fundera över mitt påstående till dess. 

KL. 20:57 

Har det inte sjunkit in än? 

Faktumet att du, jag, alla älska våld. Nähä? 

Okej om du i din funderingsstund tänkte bara på dessa två alternative: älskar våld eller hata våld och inget mittemellan kan man tolka detta som en aning trångsynt. 

Om du välde att hata våld påstå jag att du i verkligheten älska våld. Hat beskrivs som att tycka mycket illa om något eller någon. I min erfarenhet, när man tycker mycket illa om något eller någon leder det följaktligen till en våldsam sammandrabbning vare sig det är fysiskt eller psykiskt där våldsamma tanker pågår inuti ett huvud. Om detta stämma kan man påstår att själva hatandet i sig är våldsamt oavsett 

uttryckningsformen. Detta påstående är jag medveten om att det är lite som ett skott från höften och ett bra motargument kan vara det att man absolut inte behöver göra allvar av sitt tänkande. Härvid vill jag ställa några – förmodligen filosofiskt frågor för att främja mitt grandiosa påstående att alla älska våld. 

>> vart eller när ha en handling sin begynnelse? << 

>> Är det vid själva fysiskt moment eller begynna den med en tanke? << 

>> Vart eller när dra man gränsen mellan handling och icke handling? << 

Nu går vi vidare i texten med en till argument till en till av mina inspirerade teser. 

Själva källan till livet – om det är ens rätt att säga så – är fruktansvärt våldsam; solen. Utan vilken skulle livet inte finnas på jorden. Solen i sig är våldsamhetens höga väsen. Och Big bang teorin då – ganska våldsamt vad? 

Födelse är våldsamt och människor liksom ett stort antal djur i kärlekens yttersta uppvisningen är våldsamma. Vi älska att ha våldsam sex, det är bara nivån på våldsamheten som variera. Det finns till och med en filmserie som har omfamnas och hyllats världen över där våldsamt samlag verkar vara kontentan – alla femtio av dem. 

När krig och oroligheter bryter ut i någon u-land skickas det fredsbevarande soldater som bevara freden med våld eller hot om våld. Och varje stat fungera på precis samma sätt mot sina invånare fast mer påtagligt och med en helvetes-jädra 

våldskapital som påbackning skulle man tvivla på statens goda viljan. 

Allt som man är emot får en stämpel av ett krig mot… Krig mot droger, kriget mot svälten, krig för demokrati – vilken skämt. Jag fan i mig såg på nyheterna idag en rapport från Polen där en grupp som kalla sig.… (vänta på det) … Homokommandos skulleser till att ställa saker till rätta i den fortfarande homofobiskt efterblivet land i Europa. Jag antar att Homokommandos kommer att kriga för kärlek! 

I alla sport där man på något sätt tävlar mot varandra är det samma sak: ett krig som måste utkämpas. De som heja på är mer än redo att vara ovänner med vem som helst som inte heja på samma lag som dem och i detta avseende är vi överdrivet våldsamma till den punkten att vi glömma allt annat vardagligt och mediokert som fortfarande separera oss från varandra till exempel hudfärg och religion. 

På tal om religion är det som förgjort så jag ska bara sammanfatta det: de flesta religioner är våldsamma, man behöver bara läsa deras heliga våldsamma skrifter för att få rätsida på dem. 

Filmer…tja, ni redan vet. De som sälja mest alltid har någon form av våld. Det gillar vi liksom filmer där banditen, lagensparia segrar. 

Så hur vi tänka, hur vi agera, hur vi driver politik, hur vi älska, hur vi spendera våra fritid, det vi tro på och själva livet alltså är i och för sig en mastodonthyllning till våld. 

Så säg mig älska du inte våld? 

Jag verkligen försöka säga ifrån våldet – det vetefåglarna – men ett samhälle som i sitt fundament är byggt på våldsamhet är ett samhälle som gör att mina ansträngningar verka – i det yttersta – ynka som att koka soppa på en spik. Hur vi tänka reflekteras på hur vi bär oss åt, våra attityder, vad vi äter, våra värderingar och så vidare. Om vi inte förändra oss i grund och botten och utvecklas från att vara homo-våldsamma till homo-förnuftiga är vi dagens homo-sapiens säkert fördömda att utplåna oss själva. Detta med att förändra sig och vidare utvecklas borde inte vara så främmande eller omöjligt särskilt nu när vi leva i en tid där vi har tillgång till mer information än någonsin före. 

Vad är vitsen att leta efter vatten i andra planeter när en stor del jordens befolkning inte har tillgång till rent dricksvatten? 

Vad är meningen med att konstruera ganska komplicerade maskiner som utför ganska komplicerade funktioner när ett problem som rasism fortfarande pocka efter ett svar? 

Alla vi älska våld. Det ligger djup inrotad inom oss men alla vi ha valfrihet att bestämma över om vi ska gå balansgång vid utrotningsklippan eller utvecklas till icke-våldsamma, medkänsliga och tänkande varelser. Detta kanske låter som en kvarleva från hippie-rörelsens anda men hursomhelst kanske ligger det en gnutta sanning i det. 

Bankandet fortsätta förresten! 

Homo-medveten, 

Stam Mjuk KL 21:52 

KL. 19:23 TIS 3 AUG 

Vilken härlig dag! 

Det är otroligt hur man inte uppskattar de enkla sakerna i livet tills man först bli utan dem. Det som var absolut oträffbar höjdpunkt var att jag äntligen lyckades ringer Mensa K och prata med henne. Min äldsta son ville också prata och vi hann byta några ord innan pliten som bevakade samtalet tråcklade sig in i samtalet och påpekade att jag skulle prata endast med Mensa K. detta var skumt eftersom det var barnen jag sökt tillståndet om att ringer i första hand. Men jag välde mina strider och bestämde mig att inte ta upp saken just då. 

Samtalet var efterlängtad och det var ganska uppfriskande om inte försäkrande att prata med både Mensa K om min äldsta son. Den yngsta av mina söner brukar inte vara förtjust i att prata på telefonen och det gör inget. Vetskapen om att de mådde bra gjorde underverk för mitt humör. Nu blev det lättare att tolerera slöddret som jag dela avdelning med. 

Ärligt talat ar jag blivit mycket mindre fördömande men det förvåna mig när folk – unga som äldre – bete sig som om att de aldrig har sett maken till Skogaholms limpan och märk väl att jag inte går in om saften eller frukterna som vi få två gånger i veckan. Vid matdags cirkulera dessa uppenbarligen svältfödda överviktiga pundare runt köksalkoven i väntan på maten precis likt asgamar ovanför runt ett kadaver. När maten är väl framme vräka de i sig måltiden samtidigt som de klagar på det ena och det andra. Smaskande prata dem med munnen fullt av halv-tuggat mat. 

Det slutar inte där alltså! Som en epilog till det hela och efter de två max 3minuter som löpar medans de fick maten tills att den är totalt uppslukat, gå dem rapande och snyta näsan där omkring bordet. Detta pack är alltjämt snörvlande efter maten, det är nästan som om att de hinna inte andas medans de äter och en av dem alltid harklar sig efter maten och spottar en snorloska i den gemensamma vasken där alla vi diska. Detta beteende har jag aldrig åskådat förut men det är också så att det finns en markant skillnad mellan det som tolereras på häktet och dito på anstalten där detta föga uppskattade spektakel skulle definitivt hejdas i brådrasket. 

Kalibern på dagens så kallade kriminella ligger på rännstenarna. Detta är en sakligt konstaterande utan later. Jag se sammanhanget mellan skjutningar som är nu på frammarsch och den typen av kriminella som rova fritt på gatorna. Som regel och banditer emellan skjuts man inte bara sådär utan skjuts man däremot om man beter sig jävligt fittigt, till exempel: om man vägra betala det man är skyldig. Här inne på kåken gå dessa spegelgangsters runt och snacka högt om hur de bor i rådhus och vill göra business samtidigt som de ringa sina mammor gång på gång och stressar för att få det ena eller det andra inskickat till dem i fängelse. Vanligtvis handlar det om playstation och gympaskor. Sen är det också simpel sunt förnuft som säga mig att om man inte kan hushålla med några Skogaholms limpor hur i helvete ska man klara sig i det kriminella under världen? Som Maya Angelou säga i sin bok – Sång för livet, 

>> girighet förlamar dygden och ligger i bakhåll för hederligheten. << 

Lite tjuvheder ska man ha om man ska klara sig någorlunda bra som kriminell. 

Ute på gatan ersätts Skogaholms limpor med till exempel: ett partinarkotika och hushålla man inte och betala i tid smakar man på bly inom kort. Och hela händelsen dokumenteras i någon gamlings svamlande utan på dagstidningen och därvidlag förvandlas man till inget mer än en statistik som lätt glöms bort innan dagens slut. Sant som det är, är jag omringat av många som kommer med högsta sannolikhet vara en statistik i denna typ av våld. 

Jag förvisso skäms som aldrig före för att ha satt mig själv i denna belägenhet där jag tvingas umgås med dessa kräk. Att jag likt dem räknas ihop som kriminella. Om inte detta är tillräckligt väckarklocka då vet jag inte vad som skulle kunna få mig att inse banaliteten i att vara kriminell i dessa gudförbannade tider. Under de 3 gångerna som jag har suttit inne har det bara blivit värre och eter värre när det gäller typen av de intagna så mycket så att jag våga inte tänka på hur det kommer att se ut skulle jag – Gud förbjude – sitta inne igen någon gång i framtiden. Jag har sannerligen blivit alltför gammal för den här skiten. 

Någon gång under min första vistelse på Storboda anstalten råkade jag höra på en diskussion som gick till: 

>> …jag har en nio-millimeters pistol nergrävd…, << 

sa den ena. 

>> Mannen, det är ingenting, jag har en uzi… << 

sa den andre. 

>> varö uzi! Jag har en fyrtiofemma… << 

sa den tredje. Och den fjärde så, 

>> jag vet inte vad ni snackar om grabbar… min kusin han har granater. << 

Till vilket replik han fick av den första som började kuk-mättar tävlingen, 

>> min kusin, han har bazooka wallah! << 

Jag satt på mig mina hörlurar och höjde volymen på musiken tills den högsta nivån. Dithän tills att jag muckade blev hörlurarna mer eller mindre en del av min anatomi. Jag pallade absolut inte prata mycket eller lyssnar på de flesta. 

Den andra gången jag satt intagen på Brinkerberg anstalten var det mycket snack om vem som hade det bästa kokainet. Här var det också kuk-mättar tävling. 

>> Jag kan fixa 80-procentig bra ladd…, << 

sa första idioten. 

>> Vad! bara 80procent? Jag kan fixa minst 93procent…, << 

så den andra. 

>> Grabbar…grabbar lyssna. Jag har en fett Audi och jag lovar jag kan fixa 98procent ladd. Bättre än så finns inte! << 

Stoltserade den tredje idioten med. Det var bara det att när vi gick till lärcentrum – så heter skolan inne på kåken – hade 

dem som verkade mest pålitliga inte den blekaste aning om hur man räkna procentsats och inte heller grundläggande kemi om man ska vara kräsen. Kemi behandlade de som fikonspråk och matematik som egyptiska hieroglyfer. Och glöm inte att dessa var de mest trovärdiga. Dessa bad alltid om lite snus än hit och en och en annan cigg än dit. Jag blev i korta stunder fundersam över vad det blev av deras fetta bilar och massa kilon kokain som de gick runt och skröt om när de inte ens hade pengar som räckte till snus och cigaretter. Riktiga pajaser alltså – och på dessa tider kunde man få in pengar inskickat från utsidan. 

Och nu för den tredje gången som jag sitter anfäktas min tillvaro av dessa pissluffare har i gemet på häktet som vill göra business och som bor flott på radhus men på avdelningens pentry är proviant så gott som utrotad. Jag skulle inte häpna om samma pack skulle på allvar påstå att denna avsaknad av proviant på avdelningen var på grund av klimatförändringen. Foga förvånade skull det vara om dessa visade sig vara republikaner… nej ursäkta… blåsipporna menade jag. Alltså vissa människor ska inte tillåtas yngla sig – så enkelt är det. 

Fan jag måste skärpa mig nu alltså! Detta leder ingenstans. Ingenstans jag vill vara rent psykiskt i alla fall. 

Nu, tillbaka till allt annat som var bra med denna dag. 

Jag fick gjort lite småbestyr som jag hade hos socialtjänsten via telefon. Soc.-tanten gav mig besked om att mitt bohag hade magasinerats och att polisen vid den andra husrannsakan hittade massa med ammunition. Detta gjorde 

mig givetvis lite orolig med tanken på att jag skulle överklaga min dom. Kuksugar-åklagaren skulle kanske ställa till det med en ny åtalspunkt. Jag ringde Advokaten M.K. i all hast men efter en kort överläggning var jag återigen lugn. Detta om ammunition var en struntsak och skulle inte leda någonvart. Jag hade plockat använt tomma hylsor från en skjutbana – som faktiskt används av polisen – som jag hade tänkt använda till en skulptur som jag länge har velat göra. En sorts hyllning till alla som har blivit på något sätt påverkat av alla skjutningar runt om i Sverige. 

Det är bara det att undertiden innan jag han samla på mig tillräckligt många hylsor fick jag en – då verkade det som en briljant – idé om att använda dessa tomma hylsor som en behållare för kokainet som jag små-langade. Detta skulle vara Grycksbo Maffias varumärke, 

>> vem gillar inte pulver med lite krut? << 

>> Dessutom får man behålla hylsan som ett litet memento, << 

tänkte jag. Och betala man inte i tid är det också kristallklart vad som kan förväntas. Detta med hylsorna skulle i värsta fall vara ett vanligt vapenbrott, något som löses med böter bara. Vad gör inte man för konstens skull. 

Så överklagan till hovrätten bli mot slutet av denna vecka och det blir som det blir. Det sägs att man ska aldrig säger Aldrig men – ta-i-trä – aldrig igen kommer jag sitta frihetsberövad. Jag är helt klar med kåkrundor och har fått min beskärda del av det. Och det är nog. 

Nåja! Till alla spegelgangsters och giriga pissluffare på kåken: ät så mycket ni kan och lite till, för livet i det fria är säkert illavarslande för er. Skulle vi av någon utomordentlig anledning träffas på utsidan, bjuder jag på Skogaholms limpa, saft och frukt. 

Vad du vet vem som sköt vem i kriget… med fyrtifem… men vet inte hur det kääns. Vad du vet hur motstandarn gör en… molotov… men vet inte hur det bräääns… Av Glesbygn- Bokstavstro 

Den avdankat gangstern, 

Stam Mjuk KL. 20:23 

KL. 18:36 ONS 4 AUG 

Idag … Nåja! Denna dag har varit en svår pärs för mig. Jag ville verkligen skicka iväg varenda jävel jag träffade på idag till sina förfader. Det började på morgonen vid frukosten då jag gick till pentryn och det enda sak som fanns kvar var kaffe. Jag blev så ursinnigt att jag kreverade av vreden. Jag röt mitt missnöje artikulerat och sen dess har jag varit i min cell för det mesta. Aldrig någonsin har jag velat nacka hela konkarongen. Jag vet att det är en snudd överdrivet men när det svartna för ögonen på mig ser jag bara rött. Rött som i blodet som till en början rinner i rännilar för att till slut samlas i en pöl på golvet under kroppar med gapande munnar och sönderslaget och skalperade skallar. Fan! Nu slutar jag med det makabra som tycks vara hämtat utifrån en 

Steven King skräckroman. Enda skillnaden är att jag verkligen menar det jag säger och detta är inget påhitt på en jävla roman! Där kom vreden tillbaka igen! 

Jag behöva träffa psykiatrikern snart annars bådar detta med all sannolikhet för att sluta illa. Sedan jag kom hit har jag skickat de förbannade sjukvårdslappar för att få tid hos sjukvården här inne på kåken. Det har inte tagit skruv än. 

Ska jag behöva balla ur för att fanskapet här ska fattar att det är akut? 

Jag som trodde att jag var på rätt väg bort från mina vredesutbrott. Vänta lite nu…det är jag faktiskt, på rätt väg alltså. Det största delen av mina utbrott pågår här på papper nuförtiden och bara en lite del – som idag på morgonen – pågår ute i den trånga allmänheten fast på ett mer kontrollerat sätt. Vid incidenten på morgonen sa jag faktiskt hur jag kände inför de flesta som jag dela avdelningen med och till och med förslog jag ett alternativ. Allt detta utan att rikta min vrede mot någon specifikt även om jag är medveten om precis vem eller vilka som verkligen ställa till det. 

Min ilska mildrades något av den snälla afghanen som bjöd mig på lite glass. Han behövde inte göra det och jag hysa absolut inte agg mot honom. Tvärtom. Jag tycker synd om hans situation eftersom han ska utvisas och jag vet en smula av hur det känns att sitta häktad med hot om utvisning plågandes i tankarna som ett damoklessvärd. Jag känner mig lite bortskämd och dum just nu. Om han kan klara av allt detta som händer omkring då borde jag också kunna det. Hans bekymmer är sannerligen mycket större än mina. 

Nu ta jag igen och äter lite choklad. Det verkar ha funkat tidigare idag med glassen och jag vet att det härliga sockret har funkat förut också till gagn för mitt humör. Värre än det har varit under dagen kan det förmodligen inte bli under natten. Blir det iallafall värre då vet jag två saker som kan hjälpa till att motarbeta vreden: att helt enkelt skriver om det och att äta fan lite choklad. 

Namaste! 

KL. 19:56 

Det brinner i Gävle… No shit! 

Även om denna gång brinner det på återvinningsstationen har bränder i Gävle varit lika synonymt som regnet i London. Gävle är pyromaners Mecka. Jag föreslå att Gävle kommuner anlita fastanställda brandvakter. Jag är brandsäker att detta föreslag skulle vinna gehör på Gävles kommunfullmäktige utan vidare motivering. Men sen återigen… det är ju Gävle jag snackar om. 

KL. 12:28 FRE 6 AUG 

Jag har inte skrivit något nytt sen i onsdags eftersom jag har jobbat på att redigera och renskriva det jag hade tidigare skrivit. Men den riktiga anledning är egentligen humöret. På sistone har jag implementerat detta med att vara rättfram och än så länge har det funkat bättre än förväntat. Det är bara det att när jag mycket väl bli förbannad och dyngsur även om jag är rätt fram och säger ifrån och allt det andra, 

sitter ändå ilskan kvar inom mig och får inte utlopp. Det går inte att agera våldsamt efter att man har hävdat sig och mötts välvilligt. Våldsamheten kan inte rättfärdigas utan om man är verkligen en tvättäkta psykopat. Istället stanna ilskan inom mig och lagrats så att även efter irritationsmomenten har avvärjts är jag kvar fortfarande fly förbannat. Jag rumstera ilskan och detta skapar inte en trivsam miljö för dem som är i min närhet. Jag tror det har att göra med att i mina tankar utspelas det alla de möjliga våldsamma alternativ som jag skulle kunna botanisera och ta mig till användning av. Jag rå inte för det. Det är så jag har levt mitt liv tidigare och samtidigt är häktet – kåken med – inget ställe att bli påkommen helt oförberett. Detta sätter spratt i ilskan som nu letar upp alla möjliga små irritationer som skulle kunna rättfärdiga en våldsam sammandrabbning och det är vid det laget som mina demoner härja fritt. 

Igår på volleybollen var det – en kille som jag har nämnt tidigare – Tjackisen som var tvär och utifrån hans farande med sina pikar mot mig behövde man inte lägga manken till för att lista ut att han var fajt-sugen. Jag hanterade detta på mitt gamla ödesdigert sätt genom att vara tyst fast jag ångade rött inombords. Detta tillsammans med tidigare lagrade irritationer fick bärgaren att rinna över. Nu väntade bara för det lilla minsta från honom för att slå till. Det blev inget mer men idag var jag på murder mode. Jag faktiskt var på detta mode redan igår efter volleybollen så mycket så mycket så att när en ny intagen blev slussade till våra avdelning var jag inte särskilt välkommande. Det gör mig lite ledsen att någon annan få stå ut med mitt dåliga humör 

fastän de har inget med det att göra. Denna ledsamhet snart omvandlades ilskan som i sin tur läggs på den redan växande ilskanslager. Den nya intagen är också ganska likt min son och på något underligt sätt är faktumet att jag inte tog mig an honom dubbelt så svidande. 

Snart är det volleyboll men idag ska saker och ting ställas till rätta. Nu är det slut daltat. Vi får se vad det blir av det hela men utifrån min irritationsbarometer och Tjackisens behagsjuka och omoget bekräftelsesökande är risken påtagligt att denna intermezzon kommer till ände med en nerhasning till isoleringsavdelningen. Hur som helst ska denna gordiska knut lösas. 

KL.16:49 

Tja! Det blev inget drama på volleybollen mer än det sedvanliga fusk och det egocentriskt val av lagkamrater. Men det är lugnt. Det kändes fyrfaldigt så tillfredsställande när mitt lag med sämre ställda lagkamrater vann mot de andra och vi gjorde det så hederligt som det kan vara på kåken. Med detta menar jag att vi inte tjafsade och välde istället att spela om poängen som tvistades om. 

Dagens lågpunkt – som jag måste bearbeta innan det blir till ilska – var Sveriges damernas fotbollslandslagförlust mot Kanade i OS-finalen. Det svider lätt bakom ögonlockarna – FAAAAN! Trots det spelade damerna spektakulär fotboll måste jag erkänna. Jag kolla hellre på dem än på herrarnas fotbollslandslag. Damernas kämpaglöd brinner för fullt och 

tveklöst starkare än herrarnas nonchalanta lagom attityd på spelplanen. 

Bra gjort mina damer. Vilken underhållande resa de har bjudit på under det Olympiska Spelet och inte att glömma Världs Mästerskapet också. Massa kärlek till er. 

KL. 17:44 SÖN 8 AUG 

Inget märkvärdigt denna helg förutom att jag fick nog och bestämde mig för att sluta äter med de andra på avdelningen. Måltiderna det senaste tiden av allt att döma vara det som mest sätta sprätt på mitt humör. I synnerhet det med att jag verkar vara en petimäter när det gäller hur man ska uppföra sig vid matbordet. Botten nåddes för min del, när någon äckel från samma äckliga pack, gick till den gemensamma vasken i köksalkoven efter att ha sörplat i sig måltiden och sköljde av munnen åtföljdes det av harklande och spottande. I den gemensamma vasken där alla diskar alltså! Och en sådan äcklig harklande som att det blev som om han kastade upp små bitar av det nyss äten måltiden plus massa klumpar slem som han spottade rakt ut i vasken. Vilken vidrig människa! Vad hittar man såna äckel? Jo.… på Häktet Bomhus i Gävle såklart! Kanske en kurs på bordsetikett är något kriminalvården kan satsa på i framtiden, det finns en del som skulle säkert ha nytta va en sådan kurs. 

Jag nästan glömde att jag fick träffa psykiatrikern i fredags som var som på beställning en aning debilt själv. Jag antar att 

det kommer med jobbet att psykiatriker bli själva lite psyko eftersom dem har att göra med folk som inte är helt hundra så på så sätt anpassa psykiatriker sig till deras patienter. Lite som det att folk oftast liknar deras husdjur. 

Denna psykiatriker var finklädd i en tweedkostym, skjorta med slips och läderskor. Och så klart munskyddet enligt Covid-19 praxis. Allt detta var precis det man förvänta sig när man tänker om den klassiska bilden av en manlig psykiatriker. Glömde nämna de sedvanliga glasögonen so gör att man verkar mer intelligent än man verkligen är. Hur fan klarade han den pinnande värmen? Sommarhettan verkade inte rubba honom. Det fanns inte ens en tillstymmelse till svett pärlor på hans panna. 

I alla fall och i typiskt psykiatrikerpastisch körde sitt och inom kort tyckte sig veta exakt vilken medicin jag behövde och varför. En annan typisk psykiatrikerpastisch – eller kanske det är psykologer – är att börja samtalet med att fråga, 

>> vad kan jag hjälpa dig med idag? << 

Nej, denna hjärnskrynklare verkade målmedveten och har väldigt ont om tid. Han kastade ett getöga på någon anteckning på hans dator och proklamerade att, mina humörsvängningar var på grund av mitt kokainmissbruk. Även efter att har förklarat till honom att visst kunde det vara en godtagbar anledning i vanliga fall men i mitt fall har jag haft humörsvängningar hela mitt liv och därför var hans påstående föga troligt. Han stod fast vid hans diagnos, stod fast vid vilken medikament han trodde skulle hjälpa och stod 

fast vid att det var mitt missbruk av kokain som orsakade mina humörsvängningar. 

Jag bestämde mig att prova nå honom på nytt igen. Försökte få honom att förstå mitt predikament. Jag fortskred med att förklara för honom att jag brukade kokain och inte missbrukade plus att det hade gått nästan 3 månader sen sist jag snortade kokain. Nu i eftertanke ser jag hur detta argument var fördömd att misslyckas. Tja! Vissa mig en läkare och i synnerhetstatens gedigna knarklangare – 

psykiatriker – som gå med på att man kan brukar utan att missbrukar och jag ska vissa dig en öde ö där et finns flygande grisar! För man kan förvisso inte känna till ens kropp och hur det fungera mer än vad böcker och experimenten på andra människor kan…eller hur? 

Trots allt vet jag inte om det är bieffekten av att medicinen ge mig bättre sömn eller faktumet att jag försöker distansera mig själv ifrån provande situationer som gör att jag känner mig lugnare just nu. Det kan mycket väl vara att psykofarmaka som jag fick funkar som det ska men det är mindre troligt eftersom det brukar ta lite tid innan man verkligen känner av fulleffekten av denna typ av medikament. Eller också kan det bara vara ren ock skär placebo-effekten. Pillren smakade jättemycket av vaniljsocker och det är absolut inte bortom psykiatrikers handlingssätt att jävla med ens psyke. Det är om saken ställs på sin spets den grundläggande i det de gör 

Hursomhelst har jag kvar på min lista: möte med den allmänna läkaren angående rygg- och nervsmärta som jag har 

i högra handen samt träff med fysioterapeuten. Det lär ta – med lite tur – två månader innan dessa är avklarat. 

Den tyckmycken, 

Stam Mjuk KL.18:11 

KL.19:24 

Jag höll på med en till renskrivning bara för att upptäcka att jag hade gjort en jätte misstag. Så pass stort att jag var tvungen att kassera allt det jag hade renskrivit. Det var alla helvetesdjävlar irriterande. Efter att ha gett upp och lagt mig på sängen för att kolla på nyheterna råkade jag snegla ute genom fönstret på den klyschigt örlogskepsgrå daskig himmel där jag såg en del av en regnbåge. Irritationen upplöstes så fort jag sög in prakten i denna naturs underverk. Ibland är det så att man behöver göra ett misstag för att uppskatta och uppleva det som inte är ett misstag. Det som enkom är vackert, tillfredställande och underbart – det naturella i naturen. 

Hey Mr. Musik sure sounds good to me. i can’t refuse it, so come dance with me…Av Bob Marley and The Wailers – Rainbow Country 

KL.13:03 MÅN 9 AUG 

Det händer ofta att när jag gå tillbaka för att redigera, hyfsa till och renskriva mina texter, lägga jag märke till mina 

omfattande misstag som just då i skrivandes hetta kände som det skulle vara något prisbelönat skrivande men som nu verkar vara rena gojan. Men det är av allt att döma det renskrivning är till för, men vad vet jag? Detta är trots allt min litterära debut i denna omfattning och därför vill jag att min konst liksom ett Fabergé ägg ska ligger på gränsen till perfektionism. Och perfektionism har jag en fäbless för. Eller kanske nu när jag tänka efter är det galenskap som är min fäbless. Och apropå det om att vara litterärt perfekt som en Fabergé ägg är perfekt; förmodligen min fadäs. 

En till sak som jag har lagt märke till och märkligt nog är det att varje gång det händer att jag hysa en våldsam tanke, känns det som att någonting urholkas utifrån någonstans djupt inom bröstet på mig. Det är en kuslig känsla, lite som om att det jag hålla på att förlora har jag inte råd med och som att det skulle krävas en utomordentlig ansträngning för att i det blygsammaste påbörja få tillbaka det. 

Fan! 

Nu är det dags för volleyboll. 

KL. 15:12 ONS 11 AUG 

Natten till idag blev jag tvungen att ryta till. Jag fick nog av bankandet och vräkte ur mig så mycket vulgära svordomar att det tog lite tid innan min vulgära vokabulär var uttömd. Jag hade brusat upp mig ordentligt men ursinnet klingade av inom kort. Det blev tyst och lugnt resten av natten. 

Nästa utmaning kom idag för några minuter sen. Denna gång var orsaken till min irritation en riktigt tjurig plithora. En 

sådan som utöver sin illusion av makt på intagna fastän det skulle egentligen räcker med en örfil för att få henne vakna upp till verkligheten vart och bland vilka hon befinner sig. 

Jag hade missat handlar på kiosken eftersom som vanligt var jag in i min cell och hörde inte ropet som varskodde de andra om att det var dags att handla. Hon tråcklade in sig i konversation jag hade med en annan plit via stentofonen och påstod att det fanns absolut ingen möjlighet att kunna köpa snus eller telefonkort fram tills nästa vecka när det var kiosk igen. Utifrån sättet hon propsade in sig i konversationen kunde vem som helst fattar att mina bemödanden att förklara det hela skulle gå om intet och lika riktigt gjorde de det. Det retade gallfeber på mig att konversationen över stentofonen slutade med att jag sa, 

>> … du kan dra åt helvete! << 

>> Vad…? Vad så du? << 

Och repliken blev, 

>> Jag sa att du kan dra åt helvete! << 

Jag hade precis fått beviljad obevakade telefontillstånd för att kunna prata med Mensa K och barnen, det är därför det var så viktigt att få köpa telefonkort. Och snus; hur fan i helvete skulle jag klara mig i en hel vecka utan snus? Och det absolut värst av allt var att det inte går att spara häktets-bidrag och därför måste man använda hela summan på ett hundra spänn på en och samma gång så man få ett hundra spänn igen den näst kommande veckan. Det är bara om man har service-jobb – som till exempel städjobbet – kan man 

spara och denna typ av arbete har jag fast bestämt mig att inte göra. För mig är det viktigare att använda min tid på det sättet som är mest gynnsamt för mig både nu och i framtiden – och det är det skrivandet gör för mig. 

I alla fall är det så att fönstret på min cell vetta åt anstaltens grind och därifrån jag satt och skrev kunde jag med all säkerhet konstatera att kiosk expediten inte hade gått hem som plithoran oförtrutet påstod. Nu kan man kanske förstå varför jag blev uppbragt. 

I all ärlighet var jag på vippen att spöa skiten ur plithoran det lilla minsta möjligheten jag skulle kunna få. Denna maktlystna översittarplithora har jag synat vid flera tillfällen. Hennes desperata försök att låtsas dockskåps gulligt och hjälpsam bland sina arbetskamrater , hennes sanslösa påstående om hur hon inte är rädd för döden utan att istället borde döden vara rädd för henne – den typiskt idiotiskt påstående som tveklöst härstamma från någon som inte har dansat tango vid gravens rand – och slutligen hennes sätt att svassa omkring som om hon var anstaltens skönhetsdrottning fast plattheten på sin näsa går inte att ta miste om trotts hennes blont hår och åtsittande byxor. 

Sättet hon fara fram var det som väckte mitt gensvar där jag bad henne dra åt helvete och det var mycket till hennes stora förtret. 

Hursomhelst skulle denna 00: a eller 01: a födda vedervärdigt kräk inte rubba min sinnesro så lätt. Jag kom på att jag kunde vända mig till avdelningens kontaktperson som visade sig vara en plit som jag i början tyckte lite illa om eftersom det 

var han som vid ett tidigare tillfälle påstod att jag utryckte mig hotfullt i skrift. Det var han som till syvende och sist såg till att jag fick handlar på kiosken. Han verkligen satt guldkant på tillvaro och antagligen sparade mig en till skadeståndsfordran. 

Och nu efter att ventilerat ut min indignation känner jag mig hel igen och snorungen till plithora är borttagen från mitt att-spöa-listan. 

För tillfället åtminstone. 

…the babylon system is the vampire…Av Bob Marley and The Wailers 

KL. 19:18 

Kallade nyhetsläsaren alla tittarna för neandertalarna eller hörde jag fel? 

>> …och till alla ni neandertalarna kommer härnäst en väderrapport, << 

Sa han. 

Desto mer jag tänka på det desto mer jag tycker att han hade lite rätt om det var så han verkligen sa. Jag minns faktiskt ett avsnitt av Vetenskapens Värld där det påstods att européer var närmare besläktade med neandertalarna än med den morden man. Argumentet vinner mer stöd med faktumet att västvärlden i sig samt det vi alstra har drivit mänskligheten rätt så nära utrotningsrand. Västvärldens snikenhet och 

slöseri med resurser är legendariskt. I framtiden kommer den framtida generationer förmodligen studera detta och undra hur uppåt väggarna vi verkligen var. 

Innan du säger att du är fri, du måste möta det du inte vill seee, för tillsammans kan vi göra någonting, göra någonting… Av Glesbygdn 

Lika liv som liv 

Nu har vetenskapsmän börjat tro, 

nu har troendet blivit vetenskapens största oro. 

För i en som verkar upp och ner, 

Det enda lösning verkar vara att falla ner och be. 

I fjärren det pinar eftersom i fjärren kan inte vi hinner. 

Här är det varmt men där borta det brinner. 

Katastrofer överallt och vaccinet går inte att finna. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Dagen gryr, dagen randas, 

rask och kry, du verkar andas. 

Din blåa dräkt avslöjar var du gör och vad kan förväntas. 

Ordning och reda, lagen är det enda som verkar räknas. 

Stupa du i tjänsten, riket om ska du hedras. 

Stupa jag på platsen, enträget nog ska jag glömmas. 

Ditt ärende prioriteras, medans sitter mitt kvar och dammas. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Jag är kristen och jag tror på demokrati. 

Jag är ledaren som dana din ideologi. 

Mitt namn är hedning, smäckar behöver inte vara vänlig. 

Dogmatiskt ska vi skarpa straffet. 

Egoistiskt ska jag förneka brottet. 

Och allt detta ska ni glömma säkert, 

för snart nalkas det valet. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Aktivisten stod kvar, aktivisten i Rosenbad. 

Allvarlig som en far, tvetydigt lindrigt sagd. 

Byter pengar för miljö det ena dagen, 

Och miljö för pengar det andra middagen. 

Ömsom väl och ve. 

Ömsom ve och väl. 

Väl och ve ömsom. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Hör du mig när jag skrika? 

Eller skrika du när du hör mig? 

När jag skrika så skrika du. 

När jag blöder så blöder du. 

Lika rött som rött. 

Även om du är lika trott som jag är trott. 

Jag är din syster och du min broder. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Politikern som tog beslut. 

Tjänstemannen som råkade illa ut. 

Rasisten som rev upp ett gammalt sår, 

För att ta ny salt att ösa på. 

Hur nu ska vi bär oss åt, 

När drömmen om jämställdhet suddas bort. 

Så säg mig, är det lika liv som liv? 

Stam Mjuk – Tidlöst 

KL. 20.01 MÅN 16 AUG 

Jag har börjat umgås så småningom med de andra intagna på min avdelning. Så typiskt som det är för att vara mig, händer 

det ofta att när jag väl lacka ur sitter ilskan kvar ett tag, men nu verkade som att det upplöstes snabbare än vanligt. Det tog mig mindre än 2 veckor för att bli av med min ilska; det som vanligtvis tog minst 2 månader om inte annars 2 år innan jag blev åter harmoniskt… Hursomhelst spelar jag nuförtiden schack, då och då, med de andra men måltiderna käka jag med andakt i mitt salig ensamhet. Det är onekligen bäst så och på det sättet har jag mindre att irritera mig över. Jag har också fått in svinbra litteratur från Gävles stadsbibliotek som förgyller tillvaron tack vare den bibliotekarier killen som ordna det; jag minns honom från sist jag satt häktad fast på Gävle Polishuset. Jag så alltid fram emot att träffar honom och få lite litteratur undertiden som jag satt 8 månader med fulla restriktioner. Datumet för min överklagan på hovrätten har jag inte fått än men det lär kommer inom kort. 

Idag lyckades jag prata kort med min äldsta son som var hemma från skolan eftersom han mådde så där. Han hade ont i halsen och inte kunde prata högt som det krävs för att höra honom på grund av den urusla mobilnätverk förbindelse där borta. Strax därefter avbrotts samtalet men jag lyckades prata kort med Mensa K som tillade att förutom halsont hade min son också magbesvär vilket hon tror kan vara ärftligt eftersom jag själv har blivit diagnosticerat med allt från Crohns sjukdom till Ulcerös Kolit. Som det är just nu verkar läkarna inte veta precis det jag lider av men det till trots måste jag ändå tå åtta tabletter dagligen för att lindrar besväret för gud-vet-vad och även då har jag skov med jämna mellan rum. Jag vet en sak som funkar klockrent och dessutom är angenämt för att kväsa mina humörsvängningar 

så att jag behöver inga psykofarmaka – cannabis. Men … oavsett vad någon jävla förtryckande lagstiftning säger kommer jag så fort jag få chansen se till att lindra mitt lidande. Jag är hellre olagligt frisk än lagligt lidande- eller i värsta fall lagligt död. 

KL. 18:08 TIS 17 AUG 

Idag var en vanlig dag – hur än vanlig en dag må vara i häktet. Det vanliga förargelseväckande beteendet på volleybollen gjorde mig lite fajtsugen men jag lyckades med nöd och näppe avvärja ett raseriutbrott. Jag bli ursinnig när det blir mer snack än spelande och faktumet att de som snackar mest spela sämst gjorde inte saken bättre. 

Fan vad jag skriver mycket om volleyboll! 

Nu till något annat. 

Jag har på senaste tiden hållit mig à jour med utvecklingen i Afghanistan med allt större intresse nu när USA drar tillbaka sina trupper. Innersta inne är jag glad att alla främmande makter ska bege sig därifrån och för första gången sedan länge verkar det som att afghaner ska i första hand lösa Afghanistans problem. Att det är Talibanerna som styr kommer inte som en jättenyhet. Ända sen dessa tidigare Mujahedin drev ryssarna hemåt har dessa krigs härdat nationalister stod fast på en sak; att de kan vänta ut vilken främmande makt som helst och till sist ta tillbaka landets styre själva. 

Medans Talibanerna höll presskonferens idag kunde jag inte rå för att tänka att när som helst skulle en amerikansk drönare smattra ner skott och missiler och förvandlar hela lokalen till stoft. Men så blev det inte och utgående från det Talibanerna sa på presskonferensen fylldes jag med inget annat än beundran för Talibanerna och hopp om att Afghanerna äntligen kan påbörja uppbyggandet av deras nation – Den Islamiskt Emiraten av Afghanistan – utan oönskad inblandning av västvärlden. 

Jag få lite Che Guevara nostalgi just nu med tanken på Talibanernas gerillataktik – och utan hur det hela regredierats till hopplöshet och fattigdom i dagens draksådd Kuba. 

Asalam Alaikum, 

Stam Mjuk KL. 18:27 

KL. 18:07 TOR 19 AUG 

Vart ens börja man när man har haft en sån dag som idag? 

Detta är första dagen sen jag blev häktad som jag inte har haft problem med mitt humör. Första dagen jag inte velat utplåna någon eller några personer efter att ha spelat volleyboll. Det känns både fredfullt och jävligt främmande. Det känns overkligt. 

Hur blev det så? 

Jo.… de som hela tiden ställde till det på volleybollen och som var största anledning att jag blev på dåligt humör har slussats 

vidare till anstalter – riktiga fängelser – runt om i landet. Vilket betyder att de flesta som jag träffa på här på häktet kommer jag umgås med bara under kort tid – tack och lov. Så jag ska svälja min förtret och hålla huvudet kall eftersom ballar jag ur nu redan på häktet kommer det säkert leda till en dålig anstaltsplacering. Så jag känner på att vara lite likgiltig just nu; och senare efter att ha kommit och landat på anstalten ska jag inte tolerera ingen som helst skit från någon. 

Så det har rätt och slätt varit en bra dag och jag fortfarande roas av tanken om vad de bankande idioter en våning ner kommer att komma underfund med på anstalten. 

KL. 19:06 

Som ett gensvar på min fräna kritik angående hur det alltid brinner i Gävle tänkte gudarna sätta sprätt på tillvaron. Denna gång var precis tvärtom; det var översvämning i Gävle natten till idag och det sägs vara det mest regn detta förbaskade ställe har någonsin fått sen mättningar börjades i 1850-talet. Och därmed har jag fått en tillrättavisning; det bli ingen mer snack om bränder i Gävle utan istället bli det översvämningars man ska hålla ögonen på. 

Och bredden på leendet från den intervjuade rörmokare på nyheterna gick inte att gå miste om heller. 

KL.19:46 

Politiskt spetsfundigheter och absurda hårklyveri 

Om nyheterna nu är en reflektion av den kollektiva tänkande då är vi verkligen förlorade. Förra veckan gick miljöministern – som är faktiskt en av de två språkrör miljöpartiet har – tillsammans med näringsminister ut med en pressuttalande att regeringen var tvungen att kliva in och rädda ett företag som fick förbud av miljööverdomstolen om att fortsätta med kalkbrytning på Gotland eftersom företaget inte kunde bevisa att deras verksamhet inte skadade naturen. Jag vägra gå in med massa argument av hur detta är kontraproduktivt. Det som stor mig mest är att dagen efter rapporterades på tidningen Dagens Nyheter (daterad den 13: e augusti 2021) att miljöpartiet begärde en särskild debatt om klimatet med anledning av den nya rapporten från FN:s klimatpanelen – IPCC. 

Är allt nuförtiden en härva av paradoxer? 

Är inte miljööverdomstolens dom slutgiltigt? 

Idag på nyheterna fortsatt reportaget om översvämningar i Gävle där någon representant från Trygg Hansa försäkringsbolaget gav råd till sina kunder att fortsätta med livet som om de var inte försäkrade. Är detta deras nya affärsmodell – att häva in försäkringspremie sen säger till sina kunder vid olycka att fortsätta som om att de inte var försäkrade? 

Om detta stämmer – att jag inte hörde, inte såg och inte läste fel verkar det som om allt blir mer och mer sned på sned nuförtiden. 

I samma galen anda stod det på tidningen idag att man inte kan skuldbelägga kommunerna för klimatkatastrofer som framkommer mer och mer ofta. Jag hävda att visst ska man skuldbelägga inte bara kommunen men den ansvarige minister och när detta är ändå igång skuldbelägga vi hela regeringen. Varför annars ska man betala skatt om dessa pengar inte används på ett hållbart sätt som försäkra varje invånarens välbefinnande? Dessa klimatkatastrofer som äger rum nu har inte kommit som en blixt från klar himmel. Vetenskapsmän har varnat för det längre än jag har levt och är därför ingen chocknyhet. Att vi är så dåligt förberedda för katastroferna när vi ändå har vetat att det skulle hända betyder – om saken ställs på sin spets – att någon eller några någonstans har fått en lön för ett jobb som anförtrotts dem men som de inte har gjort. Detta är rent av bedrägeri och är och är därför olagligt. Och idet mån att folk mista livet på grund av denna försummelse, får mig att ompröva min ståndpunkt gällande dödsstraffet. 

Alla som inneha ett offentligt ämbete har blivit anställda i god tro att de ska samverka för allmänhetens bästa. Förverka man denna goda tro ska de ställas inför rätta för högförräderi. Och därvid ska det råda de alltför populistiska slagorden som strängare straff och hårda tag särskilt så eftersom misären och den påföljande förödelsen deras försummelsen i tjänsten orsaker känns allestädes. För att vara tydligt menar jag att de som ska lagföras är våra folkvalda i synnerhet och de övriga statstjänstemännen i allmänhet. Och domstolens dom ska vara slutgiltigt med möjlighet att överklaga precis som alla oss andra. Och 

härvidlag ska ett fallande dom leda till dödsstraff. Detta är ett praktexempel där ändamålet härliga medlet. 

Med det ur vägen rå jag inte för att bry min hjärna över faktumet att den ena har rätten att äta sig till en hjärtinfarkt och den andra har rätten att röka sig till cancer, varför då har inte någon annan rätt att äta sig frisk eller röka sig till en tämligen fridfullt och någorlunda fungerande tillvaro? Och saknaden av dessa rättigheter är en del av dagens demokrati. Den sortens demokrati som i principbara ge någon makt att bestämma över någon annan. Skandalöst – lindrigt sagt. 

Utav mina egna erfarenheter har jag bara ett exempel av en fungerande demokrati. 

Det är när jag ligga. Jag gör det demokratiskt. Det inte är som om jag ligga hursomhelst. Under de första momentera när jag hånglar och klä av kläderna då fråga jag, 

>> vill du vara under eller över nu i början? << 

Därefter pågår en snabb rådslagning i samförstånd ackompanjerade med sensuella smekningar sen är det bara pang på rödbetan. Jag förstå att visa kan tycka att denna rådslagning ta död på kärleksgnistan som med andra ord kan kallas för spontanitet, men risken att debutera bland andra namn på någon metoo sida och därefter tvångssemestrar på Kalmar anstalten väger tyngre. Dessutom kan den släckta kärleksgnistan underblåsas igen med en väl måttat karess och en kuk som stå i stram givakt. Men oavsett hur demokratiskt det hela må låta är det egentligen inte riktigt demokratiskt 

om det är bara jag som föreslår och utformar frågeställningar. 

Vid det här läget har jag utan tvekan tappat en stor skara sympatisörer och med det en del av min trovärdighet och allvaret i det hela eftersom det verkar som om jag vräka ur idioti in absurdium. Men om hårt ställs mot hårt, är inte det jag säger så långsökt jämfört med det som händer i verklighet. Och verkligheten… det är absurt och det är där kanske som du och jag leva och acceptera livet som det är. Så man kan lika gärna slå sig ner bekvämt och läsa en galnings svammel utdragen från hans absurda verklighet. För i min absurditet kan en miljöminister – från miljöpartiet – ta bestämda aktioner mot att förstöra miljö den ena dagen och nästa dagen vilja ha diskussioner om att rädda den. I min absurditet kan ett försäkringsbolag ta betalt för en tjänst den ena dagen och på den andra dagen inte leverera den redan betalda tjänsten. Och i min absurditet kan man anlitas för att göra ett jobb i god tro den ena dagen och på den andra dagen få betalt för en försummelse i tjänsten. I min absurditet…. oj förlåt…. I min verklighet råder det absurditeter och därför ställa jag frågan återigen, 

>> vill du vara över eller under? << 

En freudiansk felsägning dock en frågeställning som trots allt belyser problemet med dagens politik, hur än Kafka artad det än ter sig. 

jag skriker, men ingen lysnaar. Jag skriver men ingen lääs. Jag talar trots all tystnad, så jag leva som jag lär…Av Glesbygdn – Tomma ord 

Den absurda, 

Stam Mjuk KL. 20:53 

KL. 13:39 ONS 25 AUG 

Fan vad hatar att förlora! Jag ha alltid täkt att när man spelar schack ska man strävas mest på att utvecklas men efter att har spelat ett tiotals partier med en ny intagen på vår avdelning utan att vinna ett enda parti är jag just nu mycket härsken. 

Fuck schack! 

Fuck utvecklingen! Jag vill bara vinna. 

Snubben som mot mig varje dag kan inte ens brygga kaffe fast han är 30 bast. Tur att jag har varit på anstaltens kiosk och gotta mig på en chokladbit medans jag klottra detta. 

Hårda tag och Skärpta straffar 

De gängkriminella inför rätten ska de ställas. 

Och dessa ungar flera ska de fällas. 

De kunniga tro att det är detta som måste göras, 

när integrationen till sist verka ha misslyckats. 

Vi måste öka platser på våra anstalter, 

för inget annat sannerligen kan hjälpa. 

Hårdare tag och skärpta straffar, 

Reviderade lagar och inga rabatter. 

Sexhundra miljoner kronor från samhället ska tas. 

Sexhundra miljoner från samhället som inte ha. 

Och politikern som har skapat problemet, 

Är samma politiker som inte åta sig ansvaret. 

Om jag kunde få bestämma från Rosenbad, 

skulle jag instämma lika glad. 

Hårda tag och skärpta straffar, 

till politiker för samhället de svika 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL. 16:52 TOR 26 AUG 

Jag fick häromdagen datumet för min överklagan till hovrätten. Det blir den 13:e september klockan 13:00 på Svea hovrätten i Stockholm. Jag försöka inte tanka så mycket på det förutom att bara hoppas på det bästa. Annars är det okej just nu som det är. Jag fick också andra dosen av den Covid-19 vaccinet igår, som på något konstigt sätt har gjort mig lite däven både igår och idag. De har slutat visa 

Mandelmansgård och Sommar med Ernst på teve, så är det nu redigeringen av mina texter som gäller. 

Statistik 

Flera utrikes födda för brott misstänks, 

Medans utrikes miljarder per år skänks. 

När integration sent omsider misslyckats, 

Ska misslyckandets offer till finkan skickas. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL.17:11 SON 29 AUG 

Igår satt jag igång med skrivandet efter att ha kollat på en dokumentär av Rikard Wagner – kompositören. Det var en kommentar som gjorde mig indignerat och dagligdags är denna sorts av indignation en lämplig spörre som få igång mitt skrivande. 

Så jag skrev! 

Efter några sidor blev jag på det klara med att en prosa aldrig skulle kunna uttrycka det stora patoset som brann inom mig. Det är helt enkelt för många känslor kopplad till världens historia om för i tiden samt nutiden och framtiden; så pass så att allihopa i en prosa skulle vara en nästan uppgift för mig i bästa fall annars skulle det verka anakroniskt i värsta fall. Därför härvidlag använda jag mig av en litteraturartgenre som möjligtvis kan omfamna alla dessa känslor och som jag faktiskt börjat tycker om. Härnäst kommer det. 

Vi och Dem och Aldrig Mer 

När vi dödades i Europa, kallades det för förintelsen 

och aldrig mer skulle det repeteras. 

När de dödades i Afrika, kallades det för kolonialismen 

och det var så man civiliseras. 

Vandra ditåt, ta makten med vapen, 

tysta de som protestera. 

Vandra hitåt, i behov av mat och rent dricksvatten, 

Kan du gärna hälsa från Valhalla. 

Vi få ständigt tillbaka vårt stulen konst, 

Men erat stannar kvar med inget förväntat hemkomst. 

Och dessa fortsätta pryda drottningens slott, 

där det alltid regnar kallt och aldrig är det torrt. 

Därför ingen verkar vilja vakna, 

Från denna ljuvliga dvala. 

För det, man inte kan sakna, 

om, det man inte kan tala. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

Fotbollsderbyn mellan Häcken och Göteborg var oerhört underhållande – vilken dramatik! 

... for someone will have to pay, for the innocent blood, that they shed everyday children mark my words…Av Bob Marley and The Wailers 

KL. 13.43 ONS 1 SEP 

Det är ta mig fan lugnt nuförtiden. Blandningen av psykofarmaka, frånvaron av de dryga bankande dårar på nedre våningen samt de odrägliga på volleybollen har gjort susen. Denna gemtydliga tillvaro känna jag knappast igen. Nuförtiden finns det inget jag stör mig på. Okej det faktiskt finns en hel del som jag stör mig på fast det mesta handlar om saker jag se på teven eller läser på tidningar – dumma kommentarer och idiotiska lösningar på problemen bland de kunniga som intervjuas. Dessa är trots allt ändå den sortens problem jag kan bli av med genom att stänga av dumburken eller kasta blaskan åt helvete. Och stå problemet kvar och pockar på uppmärksamhet kan jag senare ta itu med det genom skrivandet och ett kort tag därefter är problemet eller hur det påverka mig så gott som ur världen. 

Även om jag mår bra just nu saknar jag – ärligt talat och i det minsta möjliga grad – någon som stör mig som jag kan rikta min vrede på eftersom i mitt nuvarande tillstånd befinner jag mig på ett nytt existentiellt läge som kan liknas med att vara på främmande mark – terra incognita – visavi dessa nya diffusa känslor. 

Detta förbaskade lugn alltså! 

Paradoxens kluventunga 

Vem är jag? Det vet jag inte. Vet du det? 

Dess mer jag tycks veta, 

dess längre bort är jag från mitt riktiga jag. 

Ofattbart enkelt och samtidigt obegripligt komplicerat. 

Jag är inget bland allting, 

och allt bland ingenting. 

Som en fast hägring, 

Fast en hägring trots allt 

En egoistisk altruist, 

och ibland en auktoritär anarkist. 

En menlös svamlande galning, 

Eller kanske den underhållande prosaisk värmlänning. 

Allt detta kan inte mer stämma, 

När betydligt mindre skulle väl räcka. 

För paradoxens kluven tunga, 

Är dagens nya stämma. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL.23:27 TOR 2 SEP 

Nästa salva mot demokratin 

Enligt den internationella deklarationen om mänskliga rättigheter finns det en rättighet som lyder, 

>> var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. << 

När ett land förklara krig mot ett annat land för vilken som helst anledning som påstås vara rättfärdigat finns det lagar och regler som förväntas följas av de vederbörande och att bryta mot dessa internationella accepterade lagar i all mening är ett krigsbrott. Och enligt mig ska ett sådant brott provas av den internationella brottsdomstolen i det mån det är möjligt. 

Genom tiderna är det en välkänd företeelse att så fort en person eller grupp personer gör motstånd mot någon form av förtryck, stämplas de som terrorister av den härskande regimen. Detta hände med Nelson Mandelas ANC parti som kämpande mot apartheidregimen i Sydafrika. Vi bevittnade det med den USA stödda mord på Muammar Gaddafi. Vi har sett detsamma i Iraq, Kuba, Venezuela, Vietnam… 

Allt detta är rätt rörigt i mitt huvud just nu men jag lova att det hänger samman med mitt argument. Härda ut lite till bara. 

Om en amerikan från USA hypotetiskt döda någon kallblodigt i ett annat land skylla vi alla USA:s befolkningen för dådet? 

Vi skylla visst inte heller deras hemkommun och inte de i nejden där mördaren bodde? 

Skulle det då vara rättfärdigat att skylla på mördarens fru eller kanske till och med barn? 

Det ovannämnda hypotetiskt mord och skuldläggning är detsamma för vem som helst oberoende av deras 

medborgarskap. Dock så fort mördaren stämplas som terrorist eller motståndaren dito, går alla regler och internationella lagar rakt ner i dasset. Då är det plötsligt okej att skylla på den skyldiges efterlevande. 

Att dra tillbaka någons medborgarskap är högst omoraliskt oavsett vad man har gjort sig skyldig till. Att dra tillbaka den skyldiges efterlevandes medborgarskap är ren och skär vansinnigt. 

Är man skyldig till ett brott bara för att man har associerat med en brottsling? 

Är man skyldig till ett brott för att man blev lurade in i en sekt som visade sig vara styrd av vettvillingar? 

Om svaret är ett rungande JA då ska vi fortskrida med att sy in terrorister som var med i Knutby Filadelfiaförsamlingen här i Sverige för att börjar med. Och när vi ändå igång varför inte själva kommunen som Knutby tillhör och icke mindre den tidens regering för att händelser som utspelade sig i denna by skedde under deras mandatperiod. 

Nu till vad allt detta i stort sett handlar om: de så kallade IS-kvinnor och deras barn. Jag hävda att alla regeringar ska ta hem deras medborgare från den kurdiskt styrda fängelselagar i nordöstra Syrien. Regeringarna ska ta var sitt ansvar och sluta tumma på populistiska, olagliga och omoraliska beslut som till exempel att dra tillbaka IS-kvinnornas och barnens medborgarskap. Men som vanligt verkar det som att det finns undantag för demokratin när det är just den påstådda demokratin som tycks vara i behov av att försvaras emot en 

påhittade terrorist. Terrorister som finns i dessa kvinnor och barn som har lämnats kvar i en krigshärd och till ingen nytta förutom som pjäser i demokratispelet. 

Man skulle kunna argumentera att – hypotetiskt sett – om kvinnorna deltog i strid tillsammans och i samförstånd med IS trodde de ändå att detta var rättfärdigad eftersom de ansåg att deras grupp bland muslimer håll på att utrotas – och detta inte är så långsökt – och härvidlag vill jag åberopa den rättigheten jag började med i början av mitt argument. Dessutom har alla som misstänks för brott rätten att har deras åtal provat av en domstol. 

Vi sannerligen leva i en tidsepok som komma gå ner i historien som tidsepoken då absurditet blev det normala och människor brydde sig mer om selfies och prylar än om miljön och medmänsklighet. 

KL. 15:10 MÅN 6 SEP 

Det var volleyboll igen! 

De bortflyttat dryga dårar har ersatts av ett nytt gäng bamse-kriminellt loja dumskallar. Återigen är det mer snack än spelande på bollhallen kryddat med en och en annan låtsas bråk där både parter närma varandra fegt släntrande och så fort en självgod samarit intervenera mellan dem då bli de helt plötsligt sjövilda och vill nu riva itu varandra på riktigt om inte det skulle finnas någon emellan. Fast inte på riktigt. Äntligen slåss man eller inte, allt annat är bara pinsamt och 

värst av all är efter snacket senare på avdelningen som är kokett; nästan som en 80-talets dubbad tv-såpa. 

Så ser det ut i stort sett här inne på vuxendagis. Oj! Nästan glömde den obligatoriskt visitationen efter volleyboll därvidlag få man oundgängligt på sig alla andras svett. Alla andra som visiterades innan dig eftersom plitarna som visitera bytta inte handskar med varje person de visitera. Och visst visiteras fötterna också, så alla andras fotsvett få man på köpet vid den allmänna insmörjningen. Undrar vad folkhälsomyndigheten skulle hävda om detta med allt Covid-19 tjafs. 

Jag faktiskt kommenterade om detta till pliten som körde visitationen och som förväntat fick jag den typ av gensvar som inte lämnade mycket till övers om plitens intelligens. 

>> …om du inter tycker om att bli insmort i andras svett ska du ställa dig först i kön då << 

Javisst! psykofarmaka onekligen funkar skapligt. Jag bara gick därifrån. Hur argumentera man mot en sådan utspekulerad replik? Det vete fan! 

KL. 19:09 

Det verkar som om att om det händer något under dagen som irritera kommer det med all säkerhet en till enerverandemoment. Eller också kan det vara så att när jag väl är irriterad letar jag subliminalt efter andra saker som också är irriterande typ som när man har en hammare ser allt 

ut som en spik eller är det bara det att motgångar kommer slag i slag – vilken deprimerande ordspråk. 

Nästa irritationsmoment bestod av den blåsta barbie-bitch-pliten. Den som jag tidigare bad dra åt helvete. Hon som påstod att hon inte var rädd för döden. Plithoran horan var tillbaka till vår avdelning efter en till synes alltför kort frånvaro – skulle man fråga mig. Hon var borta i typ en vecka. 

Det hela uppdagades klockan 16:45 vid kvällens inlåsning då hon började låsa in de andra medans jag och en till intagen var kvar i köksalkoven vid avdelningens entré. Jag höll på med att hälla lite mjölk i koppen till kaffet jag hade nyss bryggt. När hon väl kom fram till min cell ropade denna försmådda sur fittan efter mig utan att jag svarade. Att svara tycktes – för min del – obetydligt eftersom, för det första måste puckon ha säkert sett mig när hon passerade revy för att påbörja inlåsningen så hon visste vart jag var och det jag håll på med. Och för det andra skulle inte mitt svarande på något magiskt sätt påskyndat det hela. Av någon anledning visste hon vem den andra intagen som var med mig i köksalkoven utan att – antagligen – ha sett honom och därför frågade hon, 

>> Markus, är Stam där med dig i köket? << 

Till vilken Markus bejakade. 

Nu kommer det roliga. Hon rött muttrat, 

>> svara då… << 

Till vilken Markus genmälde i låg stämma, 

>> svara då << 

och försökte imitera henne i mjugg för vi två. 

>> Fan vilken idiot! << 

Tänkte jag. 

>> ska vi verkligen regredierats till denna barnsliga nivå? << 

Jag ignorerade hans patetiska trevare. Hon var vänt med ryggen mot mig när jag på ett tu tre dök upp med kaffekopp i handen, sävlig spatserande mot min cell. Därvid stod hon och blev mäkta förvånad och till hälften förlägen för hennes utbrott nu när hon möt mig öga mot öga. Hon försökte rädda den taffliga situationen genom att spela förorättad. Hon klämde ur sig en sista gnutta av posör liknande morskhet och frågade mig stukat och tillkämpat, 

>> varför svara du inte när jag ropar på dig? << 

Kved hon. Det kliade som bara fan i handflatan på mig att ge att ge plithoran en ordentlig smocka på nyllet och jag lyckades med bara nöd och näppe behärska mig. Jag fortsatt att go in i min cell i ro, dels för att bara vara dryg och dels för att inte skvimpa hett kaffe på mig själv, henne eller på golvet men om jag ska vara ärlig var det bara mig själv och golvet det väsentliga. Att spilla ångande hett kaffe på henne skulle ha tvivelsutan roat mig och känt som en fullträff, dagens höjdpunkt. Och bättre så när jag nu hade ett utmärkt svepskäl. Något i still med 

>> … jag skyndade mig till cellen eftersom hon ropade på mig…sen.… sen hände olyckan… << 

Nu sitter jag och fabulera på hur jag skulle kunna göra allvar av denna diaboliska fantasi även om det är föga troligt att samma omständigheter åter upprepar sig. 

>> Förvänta hon att jag ska vara underdånig henne? << 

Undrade jag för mig själv samtidigt som en ännu mer förargelseväckande tanke ruvade sig i huvudet på mig, 

>> hur fan i satansdjävlarhelvete blev det så att jag har satt mig i en sits där en 23-årigt förhatligt våp försöker utöver sin makt över mig? << 

Denna helyllesinavlatsvenskskit sitta säkert hemma vid middagsbordet och vräka ur sig malliga fraser i still med, 

>> det gäller bara att sätta ner foten där på jobbet och visa vart skåpet ska stå… << 

Och allt det andra, inte-rädd-för-döden skitsnack som förmodligen briljera bland efterblivna åhörare. 

Saken är den att om plithoran verkligen insåg vådan med att jävlas med mig och hur nära hon har varit från att åka på en rask färd till närmaste akutmottagningen skulle hon utan den minsta tvivel kväsa till hennes pompösa attityd. 

Saken är också den, att jag är fullständigt medveten om att 

gilla det eller ej har jag själv sätt mig i denna situation där jag tillåta urbota dumma vattenskallar bestämma över mig och det är precis detta som just nu gör mig rasande som en furie; mina egna dumma misstag och mina egna dumma handlingar är det som ge plitar makt över mig. 

Allt detta hann jag begrunda allteftersom tiden skatan ställde frågan och min replik som jag hade hoppats vara ripost men istället blev det en ynka, 

>> jag hörde inte att du ropade! << 

Fan vad fegt! Men alternativet skulle innebär en skadeståndsfordran samt ett åtal om våld mot tjänsteman som i detta fall råkade en kvinnlig plit. Fast plitar räknas inte i det utpräglat och traditionstyngd chauvinistisk gruppering av män och kvinnor. De är helt sonika plitar hela bunten och dessa ska man banka skiten ur ifall de gå över ens grans – eller hur? 

Så skulle jag definitivt ha resonerat en gång i tiden och utan humörstabiliserade psykofarmaka, men nu i min nyfunnen medicinskt tillgjort rådigheten är den biten om våld och förenklade slutsatser om plitar inget mer än en underhållande och kanske till och med obetydligt 

KL. 19:32 TOR 9 SEP 

Elvans onda trillingar: demokrati, arkitektur och människoliv 

Från himmelen störtade ner planen. 

Hela världen såg det genom tevekanalen 

när tre stålförstärkta byggnader, 

rasade ner enligt fysikens lagar. 

Sen kom Obama som dödade Osama. 

Låta inte detta de minsta ironiskt, 

om hur idealisten gömde sig i Al Masada, 

Mördades trots allt demokratiskt. 

Det hela låta inte vettigt. 

Och vissa tror att jag är petigt, 

när jag undrar varför då hängde de Saddam, 

Och påstod att det var i rättvisans namn. 

Men så kan det gå ibland, 

när det finns affärer att ro i land. 

Offentligt beklagar vi folkets misär, 

Kammar in vinsten i smyg och till ytterst egenkär. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL. 21:34 

Arkebusera dem 

Föga förvånat fram för Moderaternas chefsideolog att terrorlagstiftningen ska användas för att komma åt de gängkriminella eftersom enligt honom är detta en särskild problematik som kräver särskilda åtgärder. Alltså! Ärligt talat 

hur fan är politiker funtad? Det verkar som att man måste vara cyniskt, egoistiskt och en jävel på att vara tvetydig för att vara en politiker nuförtiden. 

Jag vet att jag har nuddat lite om detta tidigare men jag kanske kan utveckla tydligare hur jag tänka och om inte, så kan detta funkar som en påminnelse av vad jag anser är en del av dagens problematik. 

Politiker är i grund och botten statstjänstemän med en förtroende anställning som betyder att de ska verkar i god tro för det allmänna nytta. Politiken som de driver ska vara av den sorten som investera i människor och inte av den sorten som fokusera på att straffa människor. Förverka en politiker detta förtroende ska detta anses som ett brott och de ska således ställas inför rätta därvid minst 2 åtal ska väckas. 

Första åtalspunkten stavas bedrägeri och det motiveras med att politikern i fråga ha fått och vidhållit betalt från stadskassan för ett jobb som de inte har uppfört. Problemen som finns idag är som ett resultat av dåligpolitik från kommunal nivå hela vägen uppåt till riksdagen – om inte tvärtom. Dessa problem påverka en väsentlig del av den totala befolkningen och det är hög dags att politikerna ställs till svars på momangen eftersom de verka ha glömt det ansvaret de är skyldig invånarna. Och det ska fan inte få betalt för försummelse i tjänsten för att sen kunna avgå, de ska åtalas istället. 

Den andra åtalspunkt lyder högförräderi eftersom dåliga politiska beslut påverka minst 9 miljoner människor i Sverige och mer därtill utomlands. Biverkningar av dessa dåliga beslut hänger kvar i flera generationer framåt, till exempel: 

miljölagstiftning, utrikes politik, migrations politik bara för att namnge några få. 

Dåliga politiska beslut skadar mer än de gängkriminella kommer någonsin att göra. De gängkriminella är ju bevis nog på dåliga politiska beslut. Jag ska citera något jag antigen läst eller såg på teve. Det var något i stil med, 

>> det dödliga våldet i Sverige är självmord – inte gängkriminalitet eller terrorismen – där varje år är det uppåt ett tusen människor som mista livet årligen och det hindras inte med hårda tag utan mjuka tag – medmänsklighet. << 

Så visst använd terrorlagstiftningen men rikta den mot terrorister… oj förlåt…. politiker som begå en grovförsummelse i tjänsten. Sätt på stålhandskar och grabba hårda tag mot dessa vidriga potentater och tilldela dem stränga straffar men torde de fällas i ratten för högförräderi ska de arkebuseras. 

Detta hävda jag med ironiskt allvar och i samma anda som när politiker undan för undan jobba stenhårt för att inskränka invånarnas rättigheter istället för att värna dem. 

Förresten samma Moderaternas chefsideolog var ordförande för en organisation som var omfattande inbladat i en härva där barn ståls från Chile för att adopteras i Sverige. 

Härvidlag avsluta jag min nuvarande polemisering av politiker. 

Arkebusera dem helt enkelt! 

KL. 10:40 ONS 15 SEP 

I måndags hade jag min överklagan omprövat i hovrätten som jag välde att delta vid via videolänk eftersom jag hade ingen lust att åka fängelsetransport till Svea hovrätten i Stockholm. Häkten i Stockholm är bland de värsta som finns i hela landet. Det hela gick ut att spela om rättegången som jag hade haft på tingsrätten. Att lyssna och kolla på mig själv var hur konstigt som helst. Särskilt så hur jag lät när jag skorrade falskt och blånekade visa påståenden som skulle säkert sätta dit mig. Skurkstreck helt enkelt men som i all mening fortfarande är påstående eftersom jag är hågad att beskriva det just så i väntan på domen. 

Advokaten M.K. sa att det bara kunde bli bättre straffmässigt men att jag ändå ska räkna med att sitta ett tag till. Som vanligt eller som jag har lärt mig, ska jag förbereda mig för det värsta – en dom på 3år – fram tills först på måndag nästa vecka när domen kommer. Än så länge ska jag stå ut med andra delinkventer och deras repulsiva beteenden. 

Men… det är kiosk idag och trösten av att ha en dosa snus och en bit choklad hålla mig i schack. 

KL. 15:05 MÅN 20 SEP 

Idag kom domen från Svea hovrätten där Stockholms kuksugarna fastställde tingsrättens dom. Det bli således en volta på två och ett halvt år men 20 månader effektiv tid om jag sköter mig. Jag känna mig lite modfälld och hade det inte varit så att jag förväntade mig värre, skulle det hela vara 

mycket mer påtagligt. Ändå från någonstans djupt inne i mig hoppades jag lite grann att för ett lindrigare dom trots allt. Hursomhelst är det bara att acceptera och knalla vidare. Jag har tänkt överklaga till Högsta domstolen men det är tveksamt att de ens ta upp mitt fall. 

Vi få se! 

Nu ska jag försöka komma rätt köl med lite litteratur. 

KL. 17:17 ONS 22 SEP 

Onsdagar är jobbiga alltså! 

För några veckor sen bestämde jag och Mensa K att jag skulle ringa fortsättningsvis på onsdagar på eftermiddagar runt halv fyra tiden för att kunna prata med barnen som skulle vara hemma då. Jag bli sannerligen beklämd varje onsdag på nytt när det är dags för detta samtal. Jag tankar på mina barn och Mensa K och det jag har utsätt dem för genom att vara inlåst på kåken och det gör mig vemodig. Jag är trött på att prata med mina barn från kåken. Jag dödstrött på att sitta inne medans mina barn växer och jag missar se dem utvecklas 

Saknaden av mina barn känns som om att mitt hjärta sakta men säkert nötas bort med ett slött rivjärn. Jag är fan-i-mig för gammal för kåkkarusellen. Denna volta är den absolut jobbigaste av dem alla; jag trånas verkligen. 

Fan! 

Roza Robota 

Till Roza Robota, 

för din mod på dödsfabriken där borta. 

Nazisterna trodde att ni skulle förintas utan protest, 

men kvinnorna konspirerade, det står på deras dödsattest. 

Till Roza Robota, 

Som hängdes där borta. 

På galgen trodde dem din historia skulle avslutas, 

men 75 år sedan till din ära en dikt ska skrivas. 

Till Roza Robota, 

För sprängattentatet där borta. 

Många liv blev skonande, 

Genom sättet ni konstrade. 

Till Roza Robota, 

Min hjältinna där borta. 

Dina handlingar för evigt ska hyllas 

Och aldrig någonsin ska du glömmas. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL. 18:57 TOR 30 SEP 

Jag har lusläst mina texter i många dagar nu och bli förbluffad hela tiden av de nästa oändliga sätten man kan beskriva en och samma sak. Det, förstås, gör det snudd på omöjligt för mig när en viss text är klar. I alla fall har jag det lugnt nuförtiden. Nästan sangviniskt. Mycket lugnare än det var förut och detta är till stor del på grund av att jag hålla mig i min cell mest av tiden. Det blir en och en annan små incident vid volleybollen där jag bli ibland tvungen att ryta till åt de nedriga så pass mycket att jag nästan bli rasande. Jag har lagt märke till hur den allmänna stämningen påverkas i sådana stunder och detta stör mig. Sättet som folk försöker undvika mina tillsägelser gör att till slut blir hela volleybollen inte rolig längre. Jag har verkligen försökt tonar ner mina förebråelser men än ändå har jag inte lyckats besinna mig till fullo. 

Kanske jag behöver mer medicinering. 

Hursomhelst, har det kommit in en soft snubbe från Gambia 

som har gjort det till hans grej att alltid varsko mig när det är matdags. Inte för att det behövs med tanken på att jag varit här längst av alla andra och därför kan alla rutiner utantill. Ändå låter jag honom fortsätter göra det för att det verkar nöjer honom att uppträda broderligt. 

Den jobbiga och halsstarrig plithoran har blivit mycket trevligare så pass så att jag känner en antydan till avsmak när jag referera till henne som jag har gjort förut. I all ärlighet är hon bildskön och om inget annat är hon en uppskattad ögonfägnad i denna grå-daskigt miljö. Det är förunderligt hur god sömn, ensamhet och mycket egen-tid kan få en att andra åsikt. Efter lite konfundering kan jag nästan förstå varför hon 

tidigare har varit omedgörlig och misslynt. Det är lätt hänt att man glömma att plitarna också ha sitt att släppa precis som alla vi andra. 

KL. 17:38 TIS 5 OKT 

Dagen verkar snabbt har tågat revy. Litteratur i form av en deckare samt det jag själv skriva ta mycket tid. Volleybollen har blivit betydligt bättre men det kan också har att göra att jag alltid har vart på det vinnande lag på sistone. Man hör ett och ett annat skitsnack men för det men för det mesta är det bara skojigt. 

En snubbe idag på volleyboll beskyllde hans tröghet på Covid-19. Han hade fått vaccinsprutan tidigare om dagen. Det är helt rimligt måste jag erkänna men samma snubbe alltid klagar på den enda och det andra och är verkligen dåligt på volleyboll. Han gjorde något som fick alla på planen asgarva när han försökte ursäkta sitt dåliga spel på Covid-19. 

Vid detta läge har man hört oberäkneliga saker har på kåken som har skyllts på Covid-19 men, det som tog priset var när någon tjurig muskelknutte påstod att han blev magnetiskt efter att ha tagit vaccinet. Kompromisslöst fullständig komedi kan knappt beskriva det hela men ännu roligare är de korkade lättlurade stolar som slukade skitsnacket med hull och hår. 

Där blev lite mer underhållning på volleybollen när en nykomling efter att ha blivit upplyst om de få volleybollregler verkade han inte fatta ett dyft. Han fortsatte köra för kung 

och fosterland även efter bollen var ur spel. Alltså hur jävla svårt kan det vara att förstå volleyboll. Okej lite svårt kan det vara särskilt kåkens volleybollregler som är i princip inga regler alls – nästan – men man måste fortfarande få bollen över nätet. Att man inte fattar när bollen är ur spel då ha det gått för långt. 

Efter knappt en halvtimmes spelande var den lurviga ung nykomlingen helt slut. Och med andan i halsen sa han, 

>> jag …jag kan inte…jag…jag måste sluta. Jag har ont! << 

Skrattsalvor avlöste varandra i paroxysmer där inne på bollhallen. Varenda en kunde se att killen var inget annat än bara slut körd – vi hade sett det många gånger förut bland nykomlingar som hade dåligt flås. Tröttheten och den dåliga ursäkten om att har ont är absolut inget man ska säga eller visa bland intagna på kåken om inte alla andra känner likadant. Folk spela volleyboll ändå med brutna händer och stukade fötter, så, lite ont…nehej du…håll käften och spela liksom. 

Nu när jag tänka efter så inte Covidkillen att han hade fått vaccinsprutan utan det var något vi antog men det han sa var något i stil med, 

>> Jag fick Corona på morgonen därför spelar jag dåligt << och det så han med största allvar utan att blinka med uppspärrade ögon. 

Skratta inte nu, ha lite medkänsla för stackarn, trots allt fick han Corona på morgonen. Alltså 

KL. 20:55 ONS 6 0KT 

I morse kom 2 stridslystna plitar till min cell för att hämta mig. 

>> Hej Stam! Kan du följa med oss. Vi vill prata med dig. << 

Detta var i alla aspekter ingen frågeställning som jag kunde besvara lite hur jag ville utan en order – deras kroppsspråk att säga. Och order är jag inte särskilt förtjust i. 

>> Vad kan plitstollarna ha hittat på nu? << 

Tänkte jag. Jag fall till föga och följde med dem in till den tröstlöst och kal samtalsrummet i vilken satt en kvinnlig plit i full kriminalvården mundering med en penna och anteckningsbok i högsta hugg. Stämningen var till hälften skumt och till hälften löjligt men samtidigt hängde nerver i luften. Jag bestämde mig för att vara med i leken. Jag var redan med, så, 

>> Varför konstra du just nu? << 

>> Varför inte bara löpa linan hela vägen ut? << 

Och nu var spelet igång! 

>> För 2 dagar sen sa du att du ville ta några av oss gisslan… << 

Gode jävlar gud! Jag kunde inte hålla färgen och skratt brast ut ur mig forsande, ljudligt och så kraftfullt att jag fick tårar i ögonen på mig. 

Efter att ha besinnat mig, frågade jag, 

>> vad…är det här seriöst? 

En av plitarna verkade hålla med mig och var just på vippen att själv krevera av skratt men hejdade sig i sista sekunden. 

Saken är den att för 2 dagar sen inne på tvättrummet, dillade jag och 2 andra intagna medan jag satt in min tvätt i tvättmaskinen och de tog ur deras… 

>> Aha! Vad tänker du på Stam? Hur är det med dig? << 

Frågade en av dem 2 intagna. 

>> Jovars! Det är lugnt. Jag tänkte bara bryta mig ur detta helvete, << 

svarade jag. 

>> Jaså! << 

>> Javisst! Jag ska kräla genom ventilationen sen om nöden kräva kanske ta jag några plitar gisslan, därefter be jag om pizzor för hela avdelningen vid gisslanförhandlingen. << 

>> OK! Ring mig när du är ute då. << 

>> Ja, det ska jag. << 

Sen garvade vi om det hela eftersom de var lika parodiskt som en liknande händelse som tidigare hade ägt rum på Hällby anstalten för några månader sen. 

Löjeväckande var det kort sagt men så tänkte inte plitarna några plitar som stod bakom dörrbladet och trycke för att tjuvlyssna på vårt babbel. För dem var detta en stor grej, så pass stor att det tog 2 hela dagar för dem att reagera mot denna stora komplott och sätta stopp på – enligt dem – ett rymningsförsök. 

Alltså varifrån hämta kriminalvården dessa dårar? 

Gå de utmed reklam på kvällstidningen typ som dårar sökes? 

Eller kanske finns det ett bemanningsföretag för trögtänkta? 

Hursomhelst avslutades förhöret med att jag blev tvungen att försäkra dem att jag inte skulle göra allvar av det löjliga jag sa skoj. Alltså övertyga dem – som faktiskt inte var svårt – att jag inte skulle rymma och skulle absolut inte ta några kriminalvårdare som gisslan. Det förmodligen inte ens slog dem i tanken om att om allt detta var på allvar skulle jag fortfarande övertyga dem om min oskyldighet och sen rymma ändå och allt de andra också. Lite lika som dem eleverna från Saudi Arabien på en flygg skola i USA som vid lektionerna så att det behövde inga lektioner om hur man landa ett flygplan och man inte fattade inte vad de menade innan de var sent; innan de hade styrt 2 flygplan mot 2 av USA längsta byggnader. 

Jag fatta inte poängen med hela förhöret och verkligen undra om de, under de senaste 2 dagar, var i högsta beredskap för att hindra ett rymningsförsök samt gisslantagande. Är detta deras modus vivendi. Det hjälpa inte att jag är inne i min cell mest av tiden men kanske de övervakade mig ändå i tron att jag satt i cellen och konspirerade hur det hela skulle kunna gå till väga. Man tror att man har sett det mesta från plitarna men de verkar fortfarande kunna bjuder på fascinerande överraskningar – dessa trögtänkta satar. 

Så, nej, jag kommer inte försöka rymma genom en ventilations lucka som inte ens kan trä mitt huvud igenom. 

Och nej jag kommer inte ta några plitar gisslan för att kunna förhandlar pizzor. Det jag kommer göra är tatuera en rebus på planlösningen över hela anstalten överallt på min kropp, sen efter att ha grävt genom toaletten i min cell som ligger på övervåningen med hjälp av en plast sked kommer jag använda den tatuerade rebusen som vägvisare och rymma. Nu jävlar är jag ute och cyklar på hal is, en sorts tabula rasa borde de briljanta plitar ta del av detta material. 

>> Det är som att säga bomb på en amerikansk flygplats, << 

hade en av plitarna yttrat sig. 

Alltså! 

Det här är helt uppåt väggarna! 

Detta om detta! 

Jag ge mig! 

KL. 19:55 LÖR 9 OKT 

Det har varit en fullspäckad Sportlördag. Det började med volleyboll här på häktet där mitt lag vann på ett bestämt och otvivelaktigt sätt. Sen blev det hockey och för några minuter sen avslutade herrarnas fotbollsvärldsmasterskap kvalifikationen, där Sverige briljerade med 3–0 mot Kosovo – det var underhållande. När det kommer till hockey heja jag på 3 lag: Frölunda när de inte spela mot Färjestad och det som trumfar alla är Leksand. Leksand i våt och torrt. Idag var jag lycklig lottad att alla mina favoritlag vann deras respektive 

matcher. Och Leksand…Leksand mörbultade Timrå 7–2. En sån dag bli man inte avig av. 

En till dikt; om exakta om 

Exakt sex miljoner var siffran. 

Exakt sex miljoner utan tvekan. 

Jag förneka inte att detta var barbariskt, 

utan påpekar att det hände där borta systematiskt. 

Och allt detta verkar offrarna ha glömt totalt, 

medans de bruna ökar överallt. 

Om nazismen var förfärligt hur kan kolonialismen tolereras? 

Om kolonialismen var behövligt varför har inte vi civiliserats? 

Om naturen är gudomligt varför fortsätta det förstöras? 

Och kriminaliseras istället för att legaliseras? 

Alltjämt förbjudas istället för att studeras? 

Ens värsta är det värsta man vet. 

Kolonialismen är det sämsta jag har sett. 

Jag förstå att det är så de vill att jag ska tänka, 

Att bli virrig och inte lägga någon vikt på fakta. 

Hursomhelst frisera jag inte sanningen, 

om exakta siffror och vad som var meningen. 

Stam Mjuk – TIDLÖST 

KL. 18:17 TOR 21 OKT 

Snart har det gått fem månader sen jag blev frihetsberövad och begynte skriver allt detta. Tidig sommar har blivit till höst och nu är vi på väg mot vinter och det är nu det dånar i mig hur mycket arbete samt tid som gå åt att skriva en bok. Och kanske hur det är kanske är lättare om man är inlåst 23 timmar om dagen och på så sätt har jäkligt gott om fri tid. Författare måste verkligen vara udda och till och med – förståeligt – antisociala enstöringar. Antigen det eller så har de en partner och familj som är gudomliga tillmötesgående. 

Hur som haver använda jag mig av allt denna fritid som jag verkligen uppskattar för att utvecklas. Att utvecklas både i min vokabulär och innersta inne i mina tankar. Så som en målning är orden mina färger och läsarens tankeförmåga målarduken där jag rövar fritt och utföra min konst. Författarskapet i sig gör mig till en genuint bättre människa och litteraturen således mitt livs elixir som gör outhärdligt något blitt nyanserad. 

KL. 19:30 TOR 28 OKT 

Nu känner politikerna i Sverige att de utsätts för hot och trakasserier och ergo påstå dem att detta är ett hot mot demokratin. Politikerna är omåttliga när det gäller deras utspel och i synnerhet deras verbala utspel så pass så att det 

skulle kräva inget kort av en djävulsutdrivning för att få bukt på deras floskler. Vad synd att politiker känna sig hotad eller trakasserad jag som naivt trodde att hot och trakasseri var en förväntat konsekvens av att vara politiker och därför har de kostymklädda soldater som försvara de och om detta inte var nog har dem också Säpo till hands – dumma mig. 

Jag skulle inte häpna om poliser också sa att de känna sig hotad och är lite skraja efter att en av deras kollegor stupade i tjänsten. Det skulle, för min del, vara rättvist och jag menar inte att det skulle rättvist att en annan människa som råkade vara polis, utan det jag menar är att i stort sett är det poliser som röva fritt med rätt att döda så det är bara rättvist att de få tillbaka på samma mynt. 

Allt detta om att hot och trakasseri mot statstjänstemän är ett hot mot demokrati är inget mer än floskler. Nonsens. Vid denna punkt ta jag chansen i akt om att påminna dessa statstjänstemän och i synnerhet politiker om vad de är anställda till för att göra och – verkligen – hoppas mina trevare inte falla på hälleberg. 

Jag kör på bara 

Att konfrontera hot och trakasseri är en del a en politikers jobb och på så sätt varna de demokratin. 

Med detta sagt uppmuntrar jag inte till hot och trakasseri men om detta oanständiga tillvägagångssätt gå av stapeln, tycker jag då, att det ska riktas mot politiker eftersom det är i stort sett dem som förväntas kunna stå emot sådant med sunda argumentation i första hand. Och om inte något annat 

än att de få betalt för det, så att kreti och Pleti slippa hotas och trakasseras. 

Vad få en vanlig människa i gengäld när polisen ströva omkring med dödsbringande apparater i högsta hugg med rätten att ta kål på oss? Detta institutionaliserad våld eller hot om våld är det vi leva med dagen in och dagen ut och vi gör ingen cirkus av saken – förutom jag förstås. Och varför gör vi inte det? Jo, för att det är i stort sett politikerna har övertygat oss att det är så vi måste leva. 

Så jag faktiskt ändra min inställning och ta tillbaka min tidigare yttrande att inte uppmuntra till hot och trakasserier. Ja, om man måste och efter att man har försökt alla andra alternativ ska man tvivelsutan hota och sönder trakassera politikerna. Det verkar vara det mest effektiva sätt att få en syl i vädret gällande att sätta press på dem. Och har man fel i sitt resonemang eller handlingssätt bli man illa varse genom att man själv bli måltavla där man bli tillbaka hotat och eventuellt frihetsberövad av demokratins hejdukar som också är statstjänstemän. Och statstjänstemäns hot och trakasserier är ytterst påtagligt eftersom de ofta gör allvar av dem. 

Om politiker verkligen känner sig allvarligt hotat trots det allseendet öga från SÄPO då ska vi vanliga människor känner oss terroriserat. 

Och det ska vi – fan i mig – få betalt för. 

KL. 12:11 TIS 2 NOV 

COP 26 

Klimatbovarna träffades igår för att återigen ge förespeglingar om det de skulle kunna göra gällande klimatförändringen. Som förväntat gick det åt massvis med fossilenergi drivna fortskaffningsmedel för att få dem samman och bara det i sig är paradoxal nog. Det skulle vara intressant att veta koldioxidutsläppet för ett sådan möte. 

Långt innan Indiens president stolt deklarerade att Indien skulle nå netto noll koldioxidutsläpp år 2070 hade jag slutat lyssnar lyhört. 2017 alltså! Efter detta tämligen fåraktigt uttalande från maharajan satt jag teven på ljudlöst läge och fortsatt med att läsa klart en uppbygglig bok om Elon Musk och hans djärva företag om att kolonisera planeten Mars och hans satsningar på ren energi – vilken bjärt kontrast till fanskapet som pågick på teven. Enligt experterna var Indiens utspel något som anses kunna sätta press och utmana andra länder att falla i led. Alla dessa länder och teve experter verkar ha glömt att vetenskapsmän har sagt att åtgärder mot klimatförändringar måste tas upp och implementeras inom ett decennium. Men 2070 alltså! 

Det är därför jag stängde av ljudet på teven. Jag var, liksom Greta Thunberg, trott på blah, blah, blah. Och om jorden inte går under till 2070 är Greta pensionerat då. 

KL. 16:48 ONS 3 NOV 

Jag fick beslutet från Högsta domstolen idag. Kuksugarna komma inte omprova mitt fall. Jag förbli insytt i fjorton 

månader till. Min tidigaste villkorlig bli den 27:e februari i fucking 2023. 

Fan också! 

Och detta beslut går inte att överklaga. 

KL. 13:57 ONS 10 NOV 

Denna volta håller på att knäcka mig totalt. Igår pratade jag med barnen och Mensa K som är förresten tillbaka hemma i Sverige. Min äldste son undrade när han kunde komma på besök och jag svarade att det förbli efter att jag har slussats vidare till anstalten som jag antog skulle vara anstalten Brinkeberg i Vänersborg. 

För några minuter sen fick jag beslut om att jag skulle placeras på Kalmar anstalten. 

Kalmar fucking anstalten! 

Detta ställe som är våldtäktsmäns domän… I helsike heller! Naturligtvis har jag överklagat beslutet men eftersom allting på kriminalvården ska på snigelfart och är en jävla anamma lär min överklagan rinner ut i sanden. Kriminalvårdens placerings enheten motiverade deras beslut baserat på mina så kallade vägran – alltså min vägran att lämna urinprov – sist jag satt på Brinkeberg anstalten för drygt 2 år sen. En händelse som rekvirerade mig på ett tu tre veckor av isolering på disciplinsavdelningen och slutade med att jag blev knallade till Storboda anstalten. Det sjuka med det hela 

är att tingsrätten delade min åsikt om att inte kunna lämna urinprov på grund av medicinska skäl. Så i själva verket borde jag inte ha knallats från Brinkeberg anstalten i förstone men nu använder kriminalvårdens placerings enheten anstalten Brinkebergs felaktiga beslut som stöd för att förneka mig plats åter på anstalten Brinkeberg där jag skulle vilja gör klart CNC-utbildningen. Och eftersom barnen just nu bo i Värmland kommer ett besök till mig i Kalmar vara ett jätteföretag. 

Fan vad stingsligt jag var när jag började skriver detta och så eftersom att ha blivit delgiven det dystert beslut blev jag plockad för en grundlig visitation. Med grundlig visitation menas det att man klä av sig så att man är i bara mässingen framför plitarna som sen muddra kläderna ordentlig och kolla så att man inte har gömt något i skrevet eller där back. Cellen visiteras också så att när man väl kommer tillbaka är allt huller om buller. Denna gång var allt i min cell mer eller mindre som jag hade lämnat de. I alla fall det jag vill komma fram till är att på en sån dag, för inte jättelänge sen, under samma omständigheter, skulle jag definitivt ha balat ur. Och klappat till på en stackars plit, men just nu sitter jag här och skriver. 

Va underligt! 

KL. 16:33 FRE 12 NOV 

Välkommen till helvete 

Livet verkar spela mig ett spratt när det kommer till mina ampra fördomar. Jag har tidigare smutskastat Kalmar anstalten om att däri inhysas våldtäktsmän och här sitter jag nu och skriver från Kalmar fucking anstalten. Och våldtäktsdömda och sexförbrytare hysas inte här längre men kvarlämnande är en urdåligt gammal kåk från anno dazumal. En kvalmig och unket, mögel luktande grotta. Dessutom finns det varken toalett eller rinnande vatten i cellen och där dessa finns, dela vi det på 15 personer. Till min absolut största förtret dela jag cellen med någon annan – en schysst mellanålders tjackis från trakterna här omkring. Fan! Har man arachnofobi är detta inget ställe att vistas på. Jävla placeringsenheten hade en gås och plocka med mig känns det som. 

Igår åkte jag från häktet i Gävle till häktet i Norrköping därvid åt jag lunch och hämtades efteråt för transport till denna fängelsehåla i Kalmar. Under färden jobbade jag stenhårt med mig själv i förberedelse för det som var illavarslande i faggorna. 

När jag frågade en utav mina gevaldiger om det var sant detta med våldtäktsmän på Kalmar anstalten fick jag höra, 

>> Åej… fuye fåen nåej! << 

>> Uwsch! Dao hau diu hoårt mäjssa skoit! << 

Alltså deras halvskånskt skorrande är rätt så lustigt. Det nästan gör att man har svårt att lita på ett ord de säger eftersom de låter som att de skojar. Det måste var otroligt 

svårt att ha en seriös dialog på denna melodiska dialekt när alla man slå i slang med låter som Peps Persson. 

>> Njäo! << 

I alla fall är det på sådana stunder man uppskattar allting som tillhör livet i det fria och jag menar verkligen allting. Till och med ett gammalt gistet ruckel på den gudsförgätna öde sträcket mellan Norrköping och Söderköping verkar tilltalande. Saker och ting få ett nytt perspektiv betraktad bakom de tonade rutorna på Kriminalvårdens transportmini-buss. Det banala och egentligen normala få en ny glans för att just då är det onåbart och frihet känns som en makalös möjlighet. Man uppskattar Sveriges natur på ett outgrundligt sätt som är ett snudd på omöjligt att uppskattar som icke frihetsberövad. Vid det här läget har jag ofrivilligt vart på turné körs och tvärs landet lagom i kriminalvårdens transportbilar – om man som vanligt inte räkna in Norrbotten förstås. 

Min debut på fängelse i Sverige faktiskt hade en stark koppling med Kalmar där jag bodde där i krockarna och åkte på en två och ett halv års volta och som det ser ut kommer det också sluta med en två och ett halvt års volta denna gång med. Cirkeln är liksom sluten. Aldrig mer – peppar, peppar; ta i trä! 

Hög standard…, Va fan är hög standard…Av Peps Perssons Blodsband – Hög Standard 

KL. 17:14 ONS 17 NOV 

Jag har precis duschat och varit med om en oangenäm händelse vid den gemensamma duschen som saknar skynke så att man syns när man duschar i duschkabinen från den sida som är utan vägg där draperiet skulle annars har täckt. Jag har nästan kommit in på rutinerna har på kåken så jag välde duschtiden med mycket omsorg. Vid denna tid är de flesta ute på promenaden, men mitt i duschandet kom en snubbe som var flintskallig och med stort skägg. Han hängde av sig sin badrock och handduk bredvid mina grejer på kroken och hutlöst låtsades som om att det var normalaste saken i världen, att bara dyka upp bakom en annan person som är spritt sprängande naken och på kåken. Detta var bland de snabbaste duschar jag har någonsin åtagit mig. När jag var klar och håll på med att torka av mig och sätta på mig min morgonrock stod han framför mig i bara shorts och hela skallen täckt i raklödder och började ge mig tips på hur man skulle få vattnet i duschen lite varmare. Men replik var att vattnet var varmt nog men han envisades, 

>> …om du vill vatten varm… har…har, << 

Sen pekade han på en vattenslang som låg på golvet som i ena änden var kopplad till någon sorts kran. Utav hans gestikulerande och urdåligt svenska antog jag att han menade att man kunde vrida på kranen så att vattnet rann genom slangen och ut i duschens avloppsbrunn samtidigt som man duschade för att få lite varmare vatten i duschen. Inte bara det att det att jag anser det att vara slösigt men det också är rysligt onödigt eftersom vattnet ändå var varmt till 

den grad att det var farligt nära gränsen till att vara skåligt. Men att stå där och liksom diskutera allt detta just då pallade jag inte med så jag kapitulerade och tackade för upplysningen, 

>> ok…tack, nu vet jag! << 

KL. 16:45 SON 21 NOV 

Nu har man genomlidit en till helg på Sveriges sunkigaste anstalt och vid det läget hunnit dra på mig en misskötsamhets rapport för en så kallade arbetsvägran fastän det finns i princip inget arbete att utföra där nere i verkstaden. Där ner sitter folk och tjata, virka mossor eller vad fan det än är och dobbla på ett spel som liknar fia med knuff. När det finns jobb att utföra, är det av den typen som sällan kräver mentala färdigheter. Sådana jobb som förslöa en människa. Så i helsike heller. Vad fan ska jag dit och göra med mitt nyckfulla humör och magen som krånglar. 

Jag var hos sjukvården tidigare i veckan och sjuksköterskan upplyste mig om att medicinen som jag trodde skulle balansera mina humörsvängningar var inte det rätta. Det denna medicine gjorde var att dämpa lynnigheten en skvatt och därför satt hon upp mig på listan för att träffa psykiatrikern om en vecka. 

>> Vad ska jag göra fram till dess då? << 

>> Du ska hålla dig precis som du har gjort hittills, << 

>> och jag ska prata med läkaren och sätta in Cortison-behandlingen för din mage. << 

Sen fortsatte hon, 

>> är det något mer du undrar över? 

Avslutade hon med en frågeställning. Eftersom jag vet hur knepigt det är att få tid hos sjukvården på anstalten brukar jag – när jag väl få chansen – gå dit väl förbered med allt det medicinska jag vill reda ut på dagsläget och eventuellt på den närmaste framtiden. Denna gång var det mycket som snurrade i huvudet på mig, delvis på grund av vad hon sa apropå medicinen som jag fick som inte riktigt funkade som jag vill att det skulle och delvis på grund av allt gammalt och nedgången omkring mig som min hjärna få rätsida på. I vissa trapputgångar måste man böja på sig för att inte dunka huvudet på de överliggande trapporna. Alla rum till och med där hos sjuksköterskan känns som att man befinner sig i en grotta. Under veckan var rörmokarna här och härjat och slut resultatet blev en kvalmig och unken odör med en karaktär av exkrement som bet fast överallt i ungefär 3 dagar. Man fick en känsla av att vilja skrubbar sig blodigt och tvätta av sig skåligt för att få bort denna lukt. 

Sjuksköterskan hade dessutom informerat mig att jag kunde ansöka om omplacering till en annan anstalt på grund av medicinska skäl visavi min kroniska magsjukdom eftersom det ansågs vettigt att jag borde ha en toalett i rummet ifall jag fick skov. 

>> Okej, det finns en sak jag undrar over, << 

Sa jag och fortsatte, 

>> kunde inte du prata med personalen på verkstad och på avdelningen angående min belägenhet så att bli det inget tjafs om saken? << 

Det kunde hon inte men så tvetydigt och befängt som saker och ting ter sig inom kriminalvården, tillade hon att det inte gick eftersom det var vaktbefallhavandes sak att avgöra. Vaktbefallhavande som näppeligen har någon medicinsk utbildning och med all sannolikhet inte ens kan stava sjukdomen som jag har, 

Saken är den att om jag är tvungen att gå på tå och tänka efter före för att inte hamnar i en konflikt bli jag stressad och då krånglar magen. Om detta händer samtidigt som jag är tvungen att gå till verkstad för att utföra ett jobb som i värsta fall inte finns, då kan det lätt slå i huvudet på mig. Och då bli jag till en sjusärdeles fara inte bara för mig själv men för alla andra runt omkring mig – och i synnerhet själva plitarna som skickade ner mig till verkstaden. 

Det som sjuksköterskan sa till mig om att fortsätta som jag har gjorde tidigare i väntan på psykiatriker, är som är tvetydigt eftersom hittills har jag undvikit folk och hållit mig på min kant för det mesta och det är så jag har klarat av att inte flippa ut. Så att fortsätta som jag har gjort kräva att plitarna och personalen på verkstad låta mig bli. Istället kommer nu en plit som vill sätta mig i arbetsdriften där nere med minst 50 andra personer. 

50 olika möjligheter som skulle kunna få mig att tappa huvudet totalt! 

I helsike heller! 

Det var det som i kriminalvårdens puckoartade manér led till ett förhör som skulle leda till en misskötsamhetsrapport. Men, helt olikt kriminalvården och i strid med deras osunda förnuft tog kriminalvårdensinspektör hänsyn till mitt predikament så att det hela slutade med, Ingen åtgärd tas så som kriminalvården uttryckte sig i detta ärende. 

Nu är det bara att vänta och se om kriminalvårdens placerings enheten dela samma åsikt och omplacera mig på en bättre anstalt där det finns rinnande vatten och toalett i cellen. 

En sak är säkert till trots – fastän jag har fått dispens från att vara på arbetsdriften – det kommer en förnäm plitjävel som kommer återigen fråga varför jag inte har sjukanmält mig. Och precis det hände, jag träffade på en sådan prick i början av denna vecka där det förklarades till mig att man måste sjukanmäla sig 2 gånger om dagen och det ska göras inom en viss tid. Det förklarades också att varje anmälning var upp till individuell bedömning utav plitarna själva som…- vänta för det…- också saknar medicinskt utbildning och är dessutom de trögaste människor man kommer någonsin att träffa på genom livet. Inte en tillstymmelse till sunt förnuft eller egen vilja finns bland detta enfaldiga pack. 

Så jag förvänta mig ännu ett till förhör, en till misskötsamhetrapport på grund av arbetsvägran och det komiska i det hela är att denna gång kan utfallet bli annorlunda fast samma jävlar förutsättningar. 

KL. 13:01 ONS 1 DEC 

Äntligen fick man eget rum. 

Äntligen fick man fisa i fred utan någon som helst dåligt samvete. Att flyttas till en annan anstalt med egen toalett är också i antågande och lär hända inom kort – och med kort menar jag kriminalvården kort, alltså mellan 1 och 3 månader. Skönt att få slippa pissflaskorna och delade WC med 15 andra personer. 

KL. 17:49 

Märkligt hur saktmodigt det känns just nu. Det är som att vara på en helt annan anstalt. Att kunna gå in i min cell, stänga av från hopen där ute och vara helt för mig själv känns underbart. Jag var också hos psykiatrikern som i så måtto var mänskligt och lyssnade på vad jag hade att säga istället för att prata över huvudet på mig med sjuksköterskan som sist på Gävle häktet. Jag fick nya psykofarmaka som otvivelaktigt bidra till lugnet jag känner just nu. 

En snubbe som jag brukar vinna över i schack vann ett parti mot mig idag så detta behöver ta itu med snart. 

Han måste visas vart skåpet ska stå. 

Vem som är anstaltens tvivelsutan schackmästare. 

Nederlagets bittra kalk är något jag inte finna mig i. 

KL. 16:39 FRE 17 DEC 

Jag bokstavligt talat känna inte igen mig. Jag kanske någon gång tidigare beskrivit hur jag känna på detta sätt men då kändes inte som det känns nu. Jag har blivit sagolikt lugn. Så klart bli jag lite irriterad men jag inte är hetlevrad som förut och indignationen rinna av nästan lika fort som plötsligt. Och kort därefter kan jag till och med skratta om saken. 

Igår var jag på en rehabiliteringsklinik där de undersökte en skada jag ha på handen som jag fick volleyboll för drygt ett år sen då jag satt på Storboda anstalten. Kvar har jag ett ärr som jag faktiskt gilla se på och berätta om. Det är det enda som syns på mig eftersom mina vener sitta djupt inne i muskulaturen och av den anledningen är jag svårstucken och som en konsekvens av det nål rådd. Detta är sanningsenligt den största anledningen som har räddat mig från att vara sprutnarkoman. Hursomhelst har jag 2 veritabla ärr på en och samma hand, en precis ovanför det andra. Det ena ärret ser ut som en frimurare trekant och vristbenen ligger där det allseendeögat ska ligger. Det andra ärret fick jag efter en volleyboll olycka. Den är ett avlångt ärr från vristen hela vägen upp till mellanrummet mellan långfingret och lillfingrets knogar. Frimurare ärret fick jag i samband med missdådet i Sandviken. 

Idag fick jag post från Mensa K och en av mina söner – den äldsta. Hans skrivstil är mycket bättre än vad min såg ut som vid hans ålder. I hans ålder gällande skrivstilen var de kråkfötter för det mesta och rätt många bläckfläckar 

eftersom vi var tvungna att använda enbart reservoarpennor och dessa olydiga pennor ihop med ett spralligt och nyfiket barn som mig bådade upp för en mer eller mindre fläckig katastrof som var inte bara begränsad till de böckerna man skrev på men allt annat i princip: skoluniformen, andra faktaböcker, möblemangen i klassrummet och hemma, ryggsäcken… Det var nästan som bläcket gjorde revolt och var oregerlig och ville åt så mycket det kunde. Värst av allt var om man fick det på fingrarna eller ansiktet skulle det ta ett par dagar innan man lyckades tvätta bort det och undertiden hade man hunnit att samla på sig ytterligare mer fläckar. 

I alla fall var det trevligt att få lite post och som det verkar mår de bra hemma hos barnens mormor eller ska man säga att de mår bättre eftersom Mensa K fick precis gipset borttagen från det ena foten som hon hade brutit men visste inte om det till dess att hon besökte en vårdcentral i Sverige. Hon hade lyckats flytta tillbaka från Afrika – och med Afrika mena jag Kenya – till Sverige med allt vad det innebär på en bruten fot. Hon gick rund med den bruten fot i sex veckor innan det kunde avhjälpas. Shit – och här tycker jag synd om mina två små ärr. 

KL. 19:13 

Gävlebocken brann ner igen som sedvanligt och en gävlebo som intervjuades på teve sa, 

>> … ledsen för den oförväntade olyckan som försiggick denna finna julprydnad… << 

Kvinnan var egentligen en äldre dam många år över 50 så för mig var detta extremt märkvärdig hur hon reagerade och spelade ledsen och förtvivlad fast verkade ha bott i Gävle länge nog för att fatta att det är sådant som händer i Gävle. Man behöver inte vara misogyn, cyniskt och klärvoajant på en och samma gång för att se detta som en förväntat sedvänja liksom. 

KL. 17:20 SÖN 19 DEC 

Gapskrik på fulla muggar, 

>> BINGO … BINGO … BINGO << 

Hörde jag hur det skreks utanför min dörr. Några minuter efter, tog till ord den som vars ansvar att köra bingon och som också ingår i vårt förtroenderåd. Och också för full hals, 

>> grabbar… innan vi börja vill jag bara ta upp en del saker: jag har pratat med KVINSPEN – kriminalvårdsinspektören – och de ha sagt att det gå åt för mycket socker här uppe hos oss. De har sagt att de har ingen skyldighet att förse oss med mer socker särskilt när de hitta socker lagrad i cellerna vid visitationer samt hitta de socker där nere på verkstaden där det inte ska vara. Så alla ni som ta socker ska tänka på alla andra. Till exempel; vet jag att imorgon kommer inte det finnas socker vid frukosten … Det är slut … Vi får socker igen på tisdag. << 

Det blev en kusligt tystnad. 

>> … och nu till nästa sak … Förra veckan snackade jag om hygien på toaletterna och redan nästa dag var det piss på golvet, piss på ringen, toalett som inte var ordentligt spolat … << 

Den kusliga tystnaden fortsatte. 

Och återigen för fullhals, 

>> grabbar … vi alla är vuxna här och vi ska inte behöva prata om sådana saker eller kolla efter vem som inte har spolat och sådana saker. << 

Här måste jag invända med en berättarteknisk inblick: behöver man poängtera att folk är vuxna då är det mer än nog som talar för att folk inte riktigt är det. 

Härvid slutar den berättarteknisk inblicken. 

När han var klart pladdrat blev det en salva av klappande. Hopen hade tagit emot hans upplysningar med pompa och ståt och strax därefter, 

>> Bertil sex … << 

Alltså det är på sådana stunder som jag kan ibland känna mig stolt över mig själv för inte ha deltagit i anstaltens bingo som rendera fattiga priser i bästa fall annars är det någon som är stör i käften som verkar försöker läsa lusen av alla. Och särskilt när denna individ är en bland en skara äckliga människor som harklar sig så att det hörs på hela avdelningen och lite därtill. Och på snack om hygien… i min begränsad kunnighet anser jag det helt ohygieniskt om man 

förrätta sina behov sen undvika samma individ handfatet vid toan och går till nästa rum genom 2 dörrar som är vid duschen för att tvätta sina smutsiga händer. Detta är vidrigt ohygieniskt tycker jag och därför är denna person inte är det minsta värdig att prata om hygien. 

Bacilofoben, 

Stam Mjuk KL. 17:36 

KL. 12:25 MÅN 20 DEC 

>> Hå, hå, hå … << 

>> Nu är det jul igen, nu är det jul igen … << 

>> En sockerbagare, han bor i staden, han bakar kakor … << 

Alla dessa visor och lite till har jag hört med en timmes mellan rum varje dags sedan första advent från en högtalare som jag antar är placerat ut på triumfbågen bredvid tornet här i Kalmar och som jag kanske har nämnt tidigare ligger Kalmar anstalten i stadens centrum. Jag kan se buss och tågstationen från min cell samt höra ungdomar och fyllor som braka och om jag ska ärlig gör allt detta mödosamt för mig just nu då jag sitta inlåst på kåken. Andre sidan stängsel pågår det riktiga liv helt olik från det jag har på denna gamla kåk. 

Hursomhelst hade man något emot dessa visor nu vid dagsläget hata man fullständigt dem särskilt det att de plåga en dag in och ut. Undrar om jag kommer från och med nu 

alltid koppla dessa visor med fängelse – som tur flyttas jag inom kort. 

KL. 19:41 

Alltså har man börjat kolla på och gilla halvåtta hos mig har man definitivt blivit gammal. Eller kanske lite institutionsskadat på det sättet man hitta på rutiner, hur banala de än är, som tycks få tiden att gå snabbare än det egentligen gör. 

Dagen jag börja handlar på Dressman blåser jag skallen av mig! 

KL. 21:31 TIS 21 DEC 

Denna tredje varianten av den helvetesjävla Covid-19 viruset så kallade Omikron har kommit igång. Detta virus verkar vara smart eftersom det är en jävel att uppdaga sig på vintern just när folk förväntas resa för att umgås med nära och kära under julen. Det smarta viruset är någon sorts anti-christ som gör att folk inte kan fira en av de största kristna högtider – messiasfödelse; om man tro på denna historia. 

Om det är något detta virus är bra på är det att skilja folk från varandra när det istället behovs att folk ska kommer närmare varandra för att kunna klara av en annars eländig värld. Det är som detta virus får ett krig mot det sociala som anses vara en av det viktigaste attributet som det innebär att vara mänskligt. För min del som en fånge och trots att jag har själv tagit 2 doser av vaccinet – och även om jag inte hade gjort 

det – anse jag att döden kan man inte undvika. Alla är på en gåsmarsch mot döden sen dagen man föddes och därför är det – för mig – en fråga om man vill dö isolerat och ensamt eller inte. Tanken om att dö ensamt är något lugubert. 

KL. 20:22 MÅN 27 DEC 

Rätt som det är kom en till rapport om misstänkt misskötsamhet på grund av en arbetsvägran. Pallar inte gå igenom det hela igen utan bara konstatera att jag har varit sjukskriven och därför arbetsbefriad länge nu men helt plötsligt tog det slut idag. Något snille hade i sin obegränsade okunnighet räknat ut att jag bara behövde vara arbetsbefriad till den 27:e december. Enda problemet var att inget hade åtagit sig bekymret som involverade att informera mig om detta till dess att det var redan försent och som resulterade att jag fick en rapport. Som sagt sluta aldrig plitarna att briljera. 

Häromdagen frågade jag en plit vad man kallade såna där plast tång som man använda i köket och svaret jag fick var en sammanbiten och ovedersägligt, 

>> det spelar ingen roll vad den heter! << 

Jaha! 

>> Verkligen? << 

Jag tänkte säga, 

>> förlåt att jag frågade och gjorde dig upprörd…, << 

men samtidigt kom en tanke i huvudet på mig, 

>> Lord Voldemort! << 

Jag svär denna härsken plit liknar denna Harry Porter karaktär på pricken. Jag tyckte lite synd om honom men den villfarelsen sköts bort med tanken på hur fientligt han agerade på min fråga. Ibland, kan det förstås, vara svårt att erkänna att man inte vet vad svaret till en fråga är eller att man inte är på prathumör, men det är rent av barnsligt och kanske en aning psykotiskt att vara arg på den som ställa frågan. 

Tillvaron vid min cell präglats av en somalisk gubbe som hanka sig på knagglig svenska och urkasst engelska men entusiasmera att kommunicera med både språk samtidigt. Ibland kan hans svengelska bli mer nyanserade då han blanda gamla slangbegrepp med nya så att det bli liksom old school blandat med new school som resultera i en kakofoni av ett nytt begrepp – no school. Samma gubbe prata så högt han kan att det hörs överallt, men detta har jag märkt med många andra somalier. Antigen är det så eller kanske har de flesta somalier hörselskador. Kommer man in i ett rum där det pratas somaliska ska man ha med sig hörselskydd. Decibelnivån i ett litet rum, som är pentryn i detta fall, är sinnessjukt, ett riktigt pandemonium. Gubben är ändå schysst trots hans stönande när han gör sådana kärringaktiga armhävningar som man gör genom att luta sig mot en vägg och trycka bort från väggen och tillbaka. Han muckar snart antar jag och därför vill han vara muck fit men HERREGUD! Varför måste han träna precis vid min dörr. Hans visslande utanför min dörr som då och då varieras med sjungande på 

somaliska är en till sak som kunde lätt ha fått mig uppåt väggarna men schyssta psykofarmaka och faktumet att jag snart ska flyttas gör det mycket lättare att uthärda allt knasigt som detta ställe kasta mot mig. 

Jag nästan glömde nämna den aparta stönande trion, och i den ingår: en arab som trots sin tillbaka krypande hårlinje och utvecklad flint är alltid noga med att lindra sina 5 testar av kvarsittande hår i en stor badhandduk efter att har duschat – det är han som också kör bingon. Resten av trion inbegriper en kort skrockande perser med tuppkam som han föna varje dag med den varma luften från handtorken och en – enligt mig – svensk zigenare från Göteborg. De är omaka som helst men ändå är de som blodsbroder. De gör allting tillsammans. De skiter tillsammans – fast vi har bara två toaletter i vår avdelning så en av dem väntar precis utanför båset och håller resterande sällskap. De duschar tillsammans; och det är där vid duschen som de varje dag stöna högt på skoj men jag tror det ligger något mer i denna så självklar skenmanöver. Spela poker tillsammans gör de också – undrar hur detta funkar, men vad vet jag. Denna trio också prata och gapa för fullhals så att det är lite av en tävling mellan dem och den somaliska trion om vem kan prata högst. Vilken sjudande häxkittel det är där ute i korridoren. Kalmar anstalten alltså! Och det om det som skramlar mest. 

Hursomhelst fick jag idag lite krut att gå på eller vad ska man kalla det, peptalk kanske, från en kriminalvårdare som råkade läsa en bit av mina texter som stod på bordet när hon visiterade mitt rum. Hon sa att hon inte kunde sluta läser – 

det ser man! Jag antar att detta är bekräftelse nog att fortsätta skriver men samtidigt är jag välmedveten om att positivt och bra kritik särskilt på ens debutbok kan göra en till en odåga till författare. Hursomhelst blev jag glad och en aning timid utav de positiva kommentarer jag fick från henne. 

KL. 22:49 ONS 29 DEC 

Idag kom några plitar till mig och låt uttalade sig att min förflyttning till Storboda anstalten som skulle vara på fredag hade blivit uppskjuten, därutöver hade de inget datum när det skulle ske. Vid detta läge har jag vant mig nog utav mina erfarenheter som har med kriminalvården att göra så jag var inte ett jota förvånad av detta annars negativt nyhet. 

Jag fick också veta a en kriminalvårdare att det den Lord voldemort pliten ville inte ge mig namn på egentligen heter bara tång. Och denna upplysning tog inte mer än några korta sekunder att kommunicera och var absolut inget som gjorde den kvinnliga pliten arg. Hon pratade angenämt med mig och med en småle på ansiktet. Så enkelt var det. 

KL. 16:33 FRE 31 DEC 

Det är ungefär sju och en halv timmar innan nyår och det är högtid nog att skriva om det brottet som jag nu sitter för och har ned att göra. År 2021 är avklarat, med detta sagt kan jag blicka framåt. 

…BETALA ANNARS … /J 

Så stod det på en bild som hittades på min telefon när den undersöktes an polisens tekniker. Det stod inristad på en lägenhetsdörr på en – enligt åklagaren – okänd adress. Det fanns också 2 skäktor som satt fast inskjutna på dörren och precis på tröskeln vid dörren låg 2 skarpa 22 kalibers patroner. Denna bild skulle senare användas av åklagaren som bevis på min kriminella verksamhet. Man kan undra om det var verkligen smart av mig att ha en sådan bild på min telefon och svaret till detta är inte enklare än bildbevis behövdes vid en annan utpressning och dessutom hade jag förberett för en sådan situation där om jag på något sätt blev haffad av snutten skulle allt raderas från min telefon av någon som hade tillgång till både min samsung konto och min apple id. Enda problemet är att denna någon var en del av – den nu ökända – Grycksbo Maffian, där alla är experter på allt men i bästa fall är de trögare än en reumatiskt sengångare. 

Hursomhelst hade jag tänkt att göra om min kriminella verksamhet från narkotikan till skuldindrivning – nu låter jag som en förnäm åklagarjävel; vad då kriminell verksamhet! Narkotikan var bra för tillfället eftersom det finns en mer eller mindre stabilt pengar flöde men det är också stressigt med all logistik omkring det som gör att man lätt få ögon på sig. Skuld indrivning däremot är mer lukrativ i att pengarna kommer i stora summor på en gång och som insats har man sin våldskapital bakom sig som i mitt fall har jag vid detta läge substantiellt och idogt bygg upp. Som motprestation för 

pengarna och i det absolut värsta fallet får man använda sig av en sadistisk utpressning som de vederbörande oftast är med på eller kan räkna med enligt de vedertagna konvenans vagabonder emellan. Och som grädde på moset kan man lägga till ett pålägg utöver den initiala summan som betalt för sina tjänster och kanske till och med behålla en del av den initiala summan och fortfarande stå på god fot med uppdragsgivaren så att ryktet gå runt och helt plötsligt har man mer jobb än vad man själv kan hantera. Detta i sin tur gör att taxan gå upp och så vidare. Rätt gjort är detta med skuldindrivningen en grottekvarn som aldrig sinar; kolla bara på alla inkassobolag som har spirat upp det senaste tiden. Allt detta var – för mig – den silverkulan som skulle dräper mönstret som framställdes av mina egna narkotika skulder. Detta skulle gå fortare än kvick och innan mina barn flyttade tillbaka hos mig. 

Jag åtog mig uppdraget och luskade fram några detaljer av individer som hade skulder som jag kunde inkassera. 

Här känna jag att det behövs en berättateknisk invändning: 

Vid varje namn får man också grundläggande uppgifter som till exempel: adress och personnummer. I vanliga fall räcker detta information för att hitta individen annars gäller det att gräva lite djupare på årsinkomst, skatt på detta och så vidare. Allt detta och ytterligare information går att hitta på nätet om man vet vart och hur man ska letar. Kort därefter hittar man personen eller personens närstående som man därefter börjar spana…. 

Och där slutar min berättartekniks invändning. 

Två av namnen jag fick verkade mer intressant än de återstående och efter lite eftersökning tog jag mig an både två. Den första namnet tillhörde en ung kille på sisådär 25 bast och hade bra kreditvärdighet enligt kreditupplysning och bodde i samma stad som mig. Dessutom sålde jag röka då och då till hans farbror utan att veta om det. Jag ville göra det hela på ett fint sätt och med detta menar jag att sitta ner med killen för att diskutera vilka alternativ han hade och komma fram till en godtagbar lösning för oss bagge två av hur han skulle betala av sina skulder. Så jag började skickar mina trevare genom killens farbror som jag måste erkänna är lite vimsig så jag antog att det var därför mina trevare rann ut i sanden. Detta behövde göras någonting åt, så jag bestämde en sista träff med hans farbror där jag ställde ett ultimatum samt en tänkbar lösning. Detta också blev till stoft och vid det läget hade min legendariska vrede hunnit ikapp mig. Jag blev förbannad. Jag blev fly förbannad. 

Det andra namnet besätts av en medelålders gubbe som hade gett Sverige på båten och i dagsläget då chillade lugnt i någon soldränkt land i Europa. Han hade lägligt nog bara glömt att betala sin skuld för ett parti narkotika han hade fått på krita. Men någon som stod honom nära var kvar i Sverige och namnbyte och skyddande identitet till trots gick det att spåra denne som skulle också få sin släng av sleven. Det var vid denne persons dörr som bilden som hittades i min telefon togs. Jag låt personens nerver stuva ett par tre dagar för att bida min tid sen ringde jag och förklarade läget. 

>> Tja! Det här är Stam, prata jag med – vad ska jag kalla personen – NN (som det ibland stå på tidningen när de inte vill avslöja någons namn)? << 

>> Ja det är NN. Vem är du? << 

Frågade hon mig redan skärrad. Jag fick vittringar av hennes oro och det var – i mitt huvud – som när ett rovdjur – apex predator – greppa tag i sitt byte och bytets ögon bli glosögd så att det påminner lite grann av Basedows syndromen; bytet vet vad som ska ske men fortfarande streta emot. Denna känsla hur än motbjudande det må vara är ändå berusande. 

>> Jag antar att du fick mitt meddelande på din dörr och nere vid tröskeln. Stämmer det? << 

Nu var bytet fälld. Bara nådastöten kvar och sen skulle saken vara biff. 

>> Du…j.…jag har inget med någonting å göra. << 

Snörvlade hon. 

>> Lugn… lugn, jag vet. Tyvärr är detta för tillfället det enda sättet att få tag på din bror. Jag be om ursäkt. Kontakta honom och ge honom detta nummer jag ringer ifrån så slipper du allt det tråkiga… och du och jag behöva inte alls träffas. << 

>> …men…men jag har inget med detta å göra, men… << 

>> Nu gör du som jag säger! << 

Fräste jag till med otyglat raseri. 

>> Okej…okej, jag ska… << 

Bytets strupe var sliten och rovdjuret baddade i rött. 

>> Och återigen be jag om ursäkt. Hejdå. << 

Oderint dum meutant – må de hata, blott de frukta. 

Fan vad jag just nu vältra mig i självförakt när jag erinras det jag utsätt denna person för men jag lovade att vara helt ärlig i min berättelse därför säger jag som de är – och som det var. 

Några dagar innan jag ringde detta samtal bestämde jag mig också att gå på frontal angrepp mot den första killen; han som bodde i samma stad som mig. Efter att ha misslyckats med telefonkontakt var det dags att höja mina insatser. Vid det läget hade jag trollat fram adressen där han befann sig, som också den gången som vid missdådet i Sandviken visade sig vara hos hans föräldrars bostadsrätt där han hade flyttat till och kurrat sig bakom föräldrars skyddsmurar. Det kvittar för min del och det är ideligen lättare att förhandla med en nykter förälder över sitt barns öde än att förhandla med själva barnet som i många fall är ner pundade narkomaner och därför opålitliga. Skillnaden den gången var att jag ville vara hundraprocent saker för att inte göra om misstaget jag gjorde i Sandviken. 

Så jag åkte till adressen för att prata med snubben eller föräldrarna. Jag hade lite svårt att hitta den exakta adressen så jag frågade en äldre dam som flanerade omkring och hon satt mig på rättspår. Jag behöva förstås inte vid det läget förklara hur dåligt mitt lokalsinne är med tanken på omständigheter omkring missdådet i Sandviken. Jag hittade först brevlådan och detta tillsammans med damens 

beskrivning var ytterligare mer förvissning att jag var på rätt spår. Denna äldre dam skulle senare vid ett polisförhör yttra sig att hon såg på direkten på mig att jag hade illauppsåt. Och då undrar jag varför hon gav mig en beskrivning av dit jag skulle om jag så såg ut att ha illauppsåt – så typisk jävla svensk passivaggressivitet och allt det andra med neutralitet också. 

Väl i närheten av lägenheten såg jag en medelålders kvinna komma ut därifrån och jag hejdade henne ärtigt, 

>> Hej…ursäkta, är du LK:s mamma? << 

>> Ja det är jag. Vem är du? << 

>> Jag heter Stam. Stam Mjuk. Jag har försökt komma i kontakt med din son som har en skuld som jag har tagit över. Är din man hemma? jag skulle vilja snackar med både ni två << 

Hon blev obekväm förstås och fortsatte spatsera mot sin bil. 

>> Nej…min man är inte hemma. Han är i Salen… Jag tänker inte prata mer med dig, << 

sa hon indignerat. 

Rovdjuret sonderade sitt villebråd. 

>> Vilken fitta alltså! Här är jag som försöka vara chevalereskt och förklara läget och hon är avvisande och leker arg! << 

Tänkte jag. Nu var det dags att höja insatsen ytterligare. Jag trodde detta med att hennes man var borta var en uppdiktade historia. 

>> Om du inte säger mig vart jag kan hitta din son för att prata med honom då är det ditt ansvar vad som kommer hända honom. Alltså det jag komma göra med honom. << 

Jag är välmedveten om att när det kommer till den punkten där jag måste hota då få jag ett vargansikte. Och nu var det dags att visa huggtänderna. Mamman stapplade sig så gott hon kunde på ben som verkade nu vara stela, hiskligt skyndade mot sin bil. Jag låt henne löpa fastän på sådana situationer är det strängeligen viktigt att markera att man är bered att göra allvar av sina hotelser. 

Jag tog fram mobilen och fotade bilens registreringsplåtar och själva bilen med henne i förarsätet. Hon passade på att fota mig och jag till och med poserade med mina armar utsträckta som det korsfästa Jesus för att hon skulle kunna se mig tydligare. Jag hade inget att dölja. Jag tog tillfällen i akt att rekognosera och fotade brevlådan, trapporna upp till deras altan, låset på dörren och lite av insidan av huset som syntes från däcken utifrån; dessa bilder skulle senare visar sig spelar en avgörande roll som kartläggning för brottet som jag dömdes för. 

Så som min praxis, låt jag denna incident stuva ett par dagar till och när det blev självklart att de behövde övertygas om min beslutsamhet bestämde jag mig att hälsa på med mina ninjas eller mer rättare sagt, en av mina ninjas. Den andre som heter Mo är lite labilt och ha lätt för att barka iväg på sin egen psykotiskt korståg och därför passade han inte i det uppdraget jag hade tänkt mig. Jag tog med mig en rätt så stor afrikansk kille som heter King Kong. Att träffa på King Kong på 

en mörk korridor eller öde stig på natten – och även på dagen, spelar ingen roll – kan skrämma skiten ur vem som helst. I alla fall på denna mission skulle King Kong hålla sig i periferin och bara rycka till när jag så det. Jag gick uppför trapporna på trä däcket som ledde till lägenhetsdörr med ett armborst spänd i beredskap. Nu var det hugget som stucket mitt budskap skulle nå fram om det än behövde hända medelst ett armborst. Så fort jag kom upp till altanen avfyrade jag första skäktan som trängde ett par centimeter in med en dundrade duns på den massiva dörren. Farsgubben i huset kom ut vresig, 

>> vem är du? Gå härifrån! << 

Gormade han. Jag rött tillbaka. Hetlevrad och ursinnigt hasplade jag ur mig, 

>> Vart är LK? Var är han? << 

Farsgubben tog ett litet steg framåt och jag kunde sig utav hans kroppsspråk att han övervägde komma mot mig och jag kontrade detta genom att ladda om armborstet så att det blev på spänn redo att avfyra nästa skäkta. Bakom mig, samtidigt, uppenbarade sig King Kong och det var ungefär då farsan insåg det dumdristiga i att avancera. Han vände på klacken och tog en hästig reträtt bakom hemmets skyddsmurar och låsta dörrar. En reträtt som var mer entusiastiskt än när han först kom ut. 

Sen var det bara att sätta nästa skäkta vid altan däcket som var en blott markering. Denna också borrade sig några centimeter in i trallen. 

Rovdjuret blottade sina huggtänder. Villebrådet hade fällts och rovdjuret närmade sig halspulsådern. 

Familjen ringde 112, förstås, och brandade mig direkt till snuten men vi hade försvunnit långt innan Kling och Klang var på plats. 

Si vis paceum parabellum – om du vill ha fred rusta för krig. 

Som av en ren slump visade mamman bilden hon hade tagit på mig till någon som kände igen mig och som var välmedveten av min våldskapital. Denna bekant ordnade så att jag hade en ansenlig summa på mitt konto redan nästa kväll. 

Villebrådet hade dödats och rovdjuret baddade i rött. 

Medelålders snubben som var på en självsanktionerade exil på solparadiset ringde mig dagen efter på sitt utländska nummer, 

>> Halloj! … Halloj! Är det Stam Mjuk? << 

>> Visst det är jag. Vad bra att du kunde ringa. Hur ska vi gå vidare med det här? << 

>> Lyssna på mig Stam han som gav dig uppdraget – Borlänge Kaptenen – ljuger och jag kan bevisa det, << 

brakade han på finskt-svenska med en underlig brytning på dalmål. 

>> Okej, gör det då. Använda nu och framöver den krypterade tjänsten. Gloriousgangsta heter jag. Skicka bevisen dit. << 

Han skickade ett kontoutdrag men det enda det visade var ett kontoutdrag på en vis summa och ett konto där pengarna skickades som hade inget med saken att göra gällande de pengarna som skulle gå till Borlänge Kaptenen. Jag blev topptunnor rasande och skickade tillbaka en vresig och hotfull text via den kryptera tjänsten, 

>> räntan har gått upp med ytterligare 5000 kronor för att har slösat bort min tid. Gör som du ska och skicka pengarna till detta nummer. Och testa inte mig en gång till! << 

Och det var det med detta. Än så länge i alla fall. 

Jag hade planerat att åka till Köpenhamn vid veckoslutet och stannar kvar där i några dagar eftersom jag ville fira min födelsedag där borta; gå på en spabehandling och kanske till och med göra lite affärer nar jag ändå var där. Jag skulle åka på en fredag men blev arresterad på torsdagen innan den 27:e maj – det är lite konstigt hur väl man kommer ihåg datumet man torskar. Den andra gången jag torskade – gången innan denna – var det på den 23:e maj. Fan också. Maj månaden verkar inte bringa med sig tur förutom när det gäller min yngsta barns födelsedag. Men även då är denna i början av maj, kanske är det slutet av maj som jag borde akta mig för. Och allt detta precis innan min födelsedag som infaller den 1: a juni väl väl, som man skörda som man så. 

Etter värre var att familjen hade hållit käft angående skulden samt pengarna som de hade fört över till mig, därför skulle jag anmälas för olaga hot och grovt olaga hot för vilken en fällande dom skulle rendera mig max 9 månaders fängelsestraff. Det var jag som kom upp med idén om att 

åklagaren skulle ta del av mina banktransaktioner så att jag skulle kunna påstår att det hela handlade om en laglig skuld. Det var ett skott från höften, det är jag medveten om och det visste väl Advokaten M.K. också. Enligt henne hade vi mycket mer att vinna än det vi hade att förlora genom detta drag som var också menat att få rätten att ifrågasätta familjens trovärdighet. 

Det blev som det blev och jag blev fälld för grovutpressning istället för grovolaga hot av både tingsrätten och hovrätten. Detta renderade mig ett och ett halvårs fängelsestraff samt påbackning på ett år som var hela min prövotid från min senaste straff. En prövotid som skulle löpa ut tre dagar efter min kriminella handling! Så två och ett halvt år sammanlagt och 20 månader effektiv tid. 

Vid det läget har jag kvar 13 månader så, … 

Gott nytt år! 

Stam Mjuk KL. 18:49 

KL. 15:09 ONS 5 JAN 2022 

God fortsättning. Nytt året välkomnades med den sedvanliga dunder och bråk har i Kalmar och det var vackert att se på fyrverkerier från fönstret i min cell. Jag fick också ett nytt datum för förflyttning till Storboda anstalten – den 11:e januari bli det – men jag ta denna upplysning med en nypa salt så få vi se. 

KL. 19:32 MÅN 10 JAN 

Äntligen! Jag kommer definitivt förflyttas imorgon till Storboda anstalten imorgon bitti – klockan 07:30 – enligt det jag ha fått höra utav plitarna. Det är bekräftat och även om jag inte trivs här på Kalmar anstalten kommer jag saknar detta ställe – men bara i det minsta grad. Jag hade ju funnit in mig här och med detta sagt är det häpnadsväckande hur skicklig människokroppen är på att anpassa sig till omgivningen. Man lär sig att inte dricka för mycket vätska mot kvällen för att slippa vara pissnödig och som en konsekvens vara tvungen att pissa i pissankorna. Skiter gör man någon gång under dagen när alla de andra 14 medintagna på avdelningen är borta nere på verkstad där de utför en så kallade ASV som står för annan strukturerad verksamhet enligt kriminalvårdens jargong. För min del passar jag på att duscha också vid detta tillfälle. Jag målar inte fan väggarna men Kalmar anstalten borde verkligen slås igen. Det är inte ett dugg medmänskligt att hålla människor inlåsta över en längre period med omständigheter så som det är på Kalmar anstalten. 

I alla fall har det varit lugnt för det mesta förutom lite tokighet från det stönande trio som hålla ihop som ler och långhalm. Medan de duschade idag sjöng en av dem för full maskin den Cindy Lamper låten, 

>> girls just wanna have fuun, oh girls just wanna have fun. << 

Jag fick höra att det också fanns en liknande trio av rumäner som också duschade tillsammans så att när en av dem var i 

den draperilösa duschkabinen och duschade, tvålade in sig den andre tätt intill medans den tredje rakade sina pungkulor bredvid. Å … shit happens – especially in prison, så jag utelämnar vidare synpunkter i andanom. 

KL. 17:32 MÅN 17 JAN 

Flytten hit kändes verkligen som att mucka helt fri från fängelse. Så bjärt kontrast är det mellan Kalmar anstalten jämfört med Storboda anstalten. Även om jag samsas om cellen med någon annan är faktumet av att ha en toalett i cellen som bara vi 2 dela på jämfört med att dela 2 toaletter på 15 man – som det var på Kalmar anstalten – samt att det dessutom finns rinnande vatten i cellen, gör att just nu är min tillvaro paradislikt. Det känns som att har dött och hamnat i någon sorts gangstersparadis. Och det finns en bollhall där vi spela volleyboll. Att kunna röra på mig efter 2 månader av att vara stagnerad gör gott för både kropp och själ. Naturligtvis är det livat där alla verkligen försöka roffa åt sig en och en annan poäng genom att traggla och gruffa men för det mesta är det okej. Just nu i alla fall. Det kan inte förväntas mycket mer utav tjuvar och banditer. Hela spektaklet för mig som iaktta och försöker få saker på pränt är fröjdande – minst sagt. 

Vid matkön dagen då jag anlänt här på Storboda anstalten hälsade en kille som därefter frågade mig fundersamt, 

>> du ser bekant ut, har vi träffats förut? Mitt namn är … << 

Det tog mig några sekunder där jag brydde min hjärna efter svaret, 

>> Just det! Vi satt tillsammans på Karlskoga anstalten för länge sen, << 

Till vilken han parerade, 

>> men du var smal då och har nu gått upp i vikt vad? << 

Ålder och för många goa mackor har gjort sitt och jag tänkte tilläga att han också hade gått upp i vikt fast på ett konstgjort sätt verkade som. Och på det hade han värsta Talibanskägg och en tuppkam med långa dreadlocks. Jag smålog istället och behöll mina tankar för mig själv. 

Kort därefter kom en annan gestalt, gänglig och vankade mot mig, 

>> där är det någon jag verkligen känner igen. Tjena mannen! << 

Hälsade jag högtidligt. 

>> Tjena, tjena. << 

Sen gav jag honom en kamratlig man-till-man kram och lätt dask på ryggen. Det var Lasermannen. Jag lärde känna honom från sist jag satt här på Storboda anstalten. Just då spelade vi mycket schack tillsammans. Nu hade det hänt något med hans personalitet. Något hade förändrats. Han verkade mer tillfreds på något outgrundligt sätt man nu kan vara tillfreds efter att har suttit inlåst i 3 decennier. Han var mer social till den grad att när vi satt oss ner för att spela schack, ställde han några personliga frågor som till exempel 

var han nyfiken på hur snabb skärgången gick från tiden jag muckade tills att jag nu hamnade i finkan igen. Han berättade också om en annan livstidare som jag brukade spela tennis och badminton med – Colombianen. Sen dess hade Colombianen fått en tidsbestämt dom och konsekvent muckat och åkt tillbaka hem till Cali i Colombia. Colombianen nu jobbade hos en välgörenhetsorganisation som har starka band till en annan snarlik organisation i Sverige – ankarstiftelsen heter det. Det gick bra för Colombianen som nu jobbade med att rehabilitera kriminella. Jag kunde rå mig för att undra hur det egentligen var fatt för Lasermannen själv men jag fegade ur från att ställa frågan. 

Jag träffade en till kille som jag kände igen från förra volta fast han satt just då på en annan avdelning – Mellanboda heter avdelningen. 

Somliga plitar kände jag igen och hälsade hjärtligt och några var nya. Vid inskrivningen välkomnades jag med pomp och ståhej så pass så att men kunde se på dem plitarna som var ansvarig för transporten att de baxnade. Jag var lite som en kändis och då fattar man kanske att det har gått för långt och att jag verkligen är trott på att sitta inne. Jag till och med blev tilldelat samma rum och avdelning som jag hade sist jag var här: Avdelning 70 rum 7:2 på Storboda övre. På något bisarrt sätt kändes det som hemma, i den bemärkelsen hemma nu är för mig gällande fängelse. 

KL. 18:10 TIS 18 JAN 

När man anländer på anstalten har man rätt till en så kallad ankomstsamtal som man kan ringer till princip vem som helst var som helst. I lördags nyttade jag denna rättighet för att ringa Mensa K och barnen. De hade precis flyttat från hennes mor – barnens mormor – till en egen lägenhet inte långt ifrån skolan där barnen nu går i. Det var toppen att jag fick prata med barnen och fick höra att de mådde bra och var glad för att ha äntligen flyttat till ett eget boende. Hon vet att jag hålla på med att skriva en bok men tycker att jag spänna bågen för högt genom att skriva på svenska fastän jag är mer eller mindre någon sorts polyglott. Hon sa – fast på engelska, 

>> varför ta du inte den lägsta hängande frukt istället för den som hänger högst upp på trädet? << 

Jag spontant tänkte för mig själv, 

>> det är så jag är funtad bara. Jag ta den svåra vägen, i detta fall, precis därför att den är svår. Jag se det som en utmaning som behöva tacklas för att kunna utvecklas både i litteratur och i psyket – med tanken på hur skrivandet är som en sorts terapi för mig. Och förresten hade jag varit en sådan som bara nöjda sig med den lägsta hängande frukt hade vi sannerligen aldrig träffats. << 

Vad mycket man hinner reflektera över i andan om under ett fåtal sekunder. Det som istället kom ur min mun i form av en replik var, 

>> ja … jag fattar men om jag nu lyckats få ett förlagskontrakt då finns det gott om redigerare som skulle kunna fixa med det grammatiska. << 

Hon kontrade, 

>> och det är det jag menar. Om ens ett förlag är intresserad av din bok, faktumet att det kommer behövas en grundläggande redigering kommer att kosta pengar. Pengar som kommer att minska din förtjänst. << 

Jag har själv redigerat mina texter tre gånger och trotts det är jag inte nöjd, så jag köper visst hennes resonemang. 

>> För att ens få ett förlagskontrakt utifrån de grammatiska felen du gör måste du ha en fucking amazing story. << 

Tillade hon ergo. 

Mensa K är absolut ingen som frisera sanningen och jag vet att hon är kompromisslöst i sin råa ärlighet som kan ibland kärva och stöta bort folk. Fastän många påstå att de vill ha raka puckar utan krusiduller är sanningen för det mesta bittert. Så med allt detta sagt verkar det som min enda räddning är att antigen ta en genomgående kurs på svenska med en sorts grammatiskt inriktning eller ha en sjujäklars amazing story. Jag välja att göra båda och fortsätta sikta mot stjärnorna. 

KL. 18:05 26 JAN 

Gud vad jag älska att vinna. Jag älska att vinna mycket mer än jag hata att förlora så pass mycket att igår när mitt lag torskade på volleyboll blev jag lack resten av dagen. Idag däremot spelade jag schack med någon som brukar vinna över mig men till hans förtret och min salighet var jag den överlägsen vinnaren och efter sista partiet gick jag förnöjd och förnämt över mig själv till min cell ivrigt på att skriva om 

det. När jag är irriterad eller brusande uppbragt skriver jag om det i ett försök att klättra ner från väggarna när jag är lycklig gör jag samma sak för att kuva mitt annars för stort ego och som ett sätt att ta mig ner på jorden. 

Idag träffade jag också klienthandläggare här på anstalten som visade sig vara en kattig donna som sist vi sågs var knappt torr bakom öronen. 

>> Jag känna igen dig från … << 

>> Javisst jag känna igen dig också fast sist vi sågs var du ganska ny i tjänsten, << 

parerade jag. 

>> Jag hade den teoretiska kompetensen men var inte insatt på hur det funkade i praktiken. << 

Sen tillade hon, 

>> då var jag en vanlig vårdare men nu är jag ett pinnhål högre och är klienthandläggare, << 

och gjorde en liten segergest och sa, 

>> yeah! << 

Sättet hon gjorde segergesten och sa yeah på, fick spratt på mina snuskiga fantasier. Med lite fantasi kan man uppfatta segergesten som hur det ser ut när man knulla missionary style – typ hur man krokar armarna vid axlarna och dra till sig sin partner. Och sättet som hon lät när hon sa yeah på medans hon grimaserade behöva ingen fantasi alls för att se att det var så när en äkta fuck face man ka komma. 

Jag har fått en dubbelbeläggnings cell som jag samsas om med en ung zigensk grabb från Malmö som är förvånansvärt helt okej jämfört med alla de andra malmöiter som jag har träffat på kåken som i regel är dryga och ganska stor i käften. 

KL. 19:36 MÅN 31 JAN 

Jag har börjat infinner mig i det hela på Storboda anstalten. Förutsättningen att detta med delade cell skulle ta skruv var – närmaste bestämd – noll om inte min psykofarmaka fungerade som de gör. Idag muckade den unge zigenare som jag trivdes bra med och nu hoppas jag att få en enkel rum i en snar framtid eller en cellkamrat som inte ställa till det. 

Personligheter här på Storboda anstalten är också roliga och för en som gillar att betrakta är detta ställe frodigt jaktmark. Från min avdelning hittar man en och en annan helyllesvensk kille som använda ord som bram eller överanvända ordet bror som blattar nitiskt kalla alla andra de referera till. Lika komiskt är det när samma kille prata med emfas på vissa stavelser eller försöker prata gutturalt som vissa blattar gör. 

Sen finns det Tjackisen eller kanske ska man kalla honom för bland missbrukare som påminna starkt av Tjackisen på häktet i Gävle fast på ett mer kultiverat sätt: lite äldre, likaflintskalig men med mustasch, mer ärtig och troligtvis med en drös bokstavskombinations åkommor där ADHD är som sig bor det mest framträdande. Han är i alla fall en trevlig prick med en pillemarisk rackarblick och hjärtligt skratt. Snubben är halv finskt och halv chilenskt och är bra på att hitta på ord på 

måfå som han sätta ihop till en dikt eller rapp text. Tydligen var han statist på den första Snabba cash– filmen. 

Det finns ytterligare 2 invandrare på vår avdelning: en soft senegales – också flintskallig så pass så att det blänka av hans skalle som en polerad biljard 8 boll. Han är snäll och gör inte mycket väsen av sig och har ett leende på läpparna alltjämt. Den andre är en muskulös rysk gubbe som är några och femtio år men detta avslöjas inte av hans kropp utan av hans barska ansikte. De djupa farorna han har på ansiktet – hela huvudet egentligen – och tyngden i rösten, som kan troligtvis vara på grund av decennier av idog vodka drickande, kan få vem som helst att rygga till en aning första gång man träffa honom. Om detta är ett praktexemplar på hur medelålders män ser ut i Putins Ryssland då borde världen kanske ta det försiktigt med att provocera en reaktion därifrån. Ryssen är en tedrickande muskelknutte med andedräkt som luktar svagt av vitlök och har ett ansikte som inte ens hans egen mamma skulle gilla – en bulldoggs ansikte. Okej det sista där var bara drygt av mig. Han är i värsta fall fulsnygg. Ryssen är också flint skalig och kalla den finsk chilensk kille för budda med tanken på hans runda och utskjutande mage. 

Till sist har vi en gänglig helyllesvenskt blond kille på vår avdelning som är ganska lugn men ser ut som värsta Hitler-jugend efter att har rakat sig. 

Jag fixade min första knatch-hasch. Det var genom killen som jag först träffade för 8 år sen då vi både satt på Karlskoga anstalten. Naturligtvis hade han fått det utav någon annan 

Eftersom han själv inte hade en så kallade besökstillstånd där han skulle kunna be den som kommer att ta med sig haschet. Naturligtvis hade han också därvid lagt på femtio -till hundraprocent pålägg men det kan jag till en viss gräns acceptera och förstå lite typ som om man ge sig i leken får man leken tala. Det är därför jag har mått prima både fysiskt och psykiskt de senaste 3 nätter. 

Jag träffade på en annan kille från en annan avdelning som det visade sig hade suttit med min målskamrat från missdådet i Sandviken och därför hade han en liten hum om vem jag är. Jag blev tvungen att be honom om lite tobak för att meka med till en joint och det fick jag men … Denna typ av människa är precis därför jag skriver om detta idag. Även om det finns en påtaglig risk att det jag skriver misstolkas eller används emot mig av kriminalvårdare här på anstalten är risken mödan värt, vad som kommer skal liksom. 

Jag börja på galen enda istället och så småningom kommer jag utveckla hur jag tänker. 

Någon gång längre tillbaka i tiden, var heroin min stora last och när jag till syvende lyckades med nöd och näppe att bli av med detta missbruk var det en sak som stod klar för mig – aldrig någonsin skulle någonting ha så stor makt över mig. Det absolut värsta med missbruket är sättet som det förvandlar en individ till inget kort av en marionett där 

drogerna – och de som håller i drogerna – är de strängar som dirigera missbrukarens handlingar. 

Nu vill jag utveckla hur allt hänger ihop: 

Här om dagen hade killen som jag för några dagar sen hade bett om tobak ingen tobak själv så jag gav honom det litet jag hade kvar utan att förvänta mig något i gengäld. Han frågade mig konfunderat, 

>> vad ska du ha själv när du behöva meka? << 

Till vilket jag svarade, 

>> jag har inget kvar att mecka med. << 

Innan jag fortsätta vill jag kommer in med ett berättatekniskt instick: att meka är när man förbereda hasch, cannabis eller vad det än är för att kunna bruka den. Med hasch är det vanligaste att man blandar det med tobak och rullar ihop den med rullpapper till en så kallade joint – en hasch eller cannabiscigarett. Rullpapper är svårt åtkomligt i fängelse därför man använda sig av det näst liknade – bibel papper! Men bara de blanka utan skrift. 

Sen drog han en ramsa om hur han själv tänkte röka klart den han hade och hela samtalet slutade med, 

>> … de har inte pissat mig en enda gång sen jag kom hit och det varför fyrtio dagar sen så … << 

För tydlighetens skull måste jag tillaga att dagen jag bad honom om tobak och fick den var det mot prestation. I byte för lite tobak ville han att jag skulle rulla en joint åt honom – eftersom han är helt kass på att rulla. Så klart knatchade jag en liten bit av hans hasch till mig själv och man må tycka att detta är oschysst men biten som jag tog från hans hasch 

skulle sannerligen inte påverka hans rus på något märkvärdigt sätt. 

Så idag frågade samma kille mig om jag hade cigg och det hade jag inte och han ville att jag skulle rulla jointen med te istället – som också funkar men smakar skit. Jag övertygade honom att vänta istället tills promenaden – som denna vecka var klockan 16:40 – för att kunna fixa cigg därifrån bland rökare. Killen sa att han skulle bjuda på röka bara jag rullade en joint åt honom. Han hade röka och skulle fixa tillräckligt med tobak för att kunna räcker till varsin joint som vi sen skulle ha på kvällen efter inlåsningen. Sanningen att säga såg jag fram emot tiden då alla skulle vara tillbaka från promenaden klockan 17:40. Jag ville inte visa mig förmärka men jag var het på gröten och förväntade att den välgödda killen skulle när som helst komma stånkades letande efter mig. Jag helt enkelt och återigen lät min tillvaro, i synnerhet min lycka kontrolleras av någon annan som håll i drogerna och av drogerna själv. Desto mer tiden gick, desto mer mitt hopp rann ut i sanden tills till slut gick jag själv och letade efter killen. 

>> Han borde redan ha kommit till mig. Promenad tiden är slut ju! << 

Tänkte jag. 

Bäst som jag kom på honom var han på väg in i duschen och sa, 

>> jag ska bara duscha snabbt sen kommer jag till dig. << 

>> Okej, << 

svarade jag, 

>> du bara gå så där i korridoren med bara kallingar på och bär på en handduk? << 

Vi små skrattade på detta som egentligen inte var så dråpligt men mer som bara dravel för att sondera varandras psykiskt läge. 

Jag gick tillbaka till min cell och väntade. Hela tiden höll jag koll på klockan för att jag ville vara färdig med mekandet och rullandet i bra tid innan inlåsningen på avdelningen som ske klockan 18:30. Jag ville inte stressa om det kunde undvikas och hade därför förberett allt i förväg. Det fattades bara haschet och ciggen. Rullpapper och filtret var klar. Jag använde en bit blankt papper från en roman – sånt som ibland finns mot slutet av boken – som man gör mjuk och medgörlig genom att gnida lätt på den mellan fingrarna annars – som sagt – funkar bladet från bibeln utmärkt. Filtret gjorde jag av den bakre delen av en tepåse, den bit papper som man håller i som jag delade nästan helt itu och vikt ihop en av sidorna så att den formade ett M eller W – beroende på hur man vill se på det – sen rullade den andra sidan till en cylinder som inneslöt den första. 

Klockan var 18:00 och det började bli tajt. Jag letade rätt på killen som bara satt i det gemensamma vardagsrummet och slappade. När han fick syn på mig så han rusades, 

>> jag skulle precis komma till dig … << 

>> det är en kille som sitter på andra avdelningen som har, inte jag … << 

Nyset stank av skitsnack och man behövde inte vara en adept människokännare för att inse att killen fabulerade för full hals och höga tonarter. 

Jag på vis sätt hade redan förutsett att detta var ett möjligt utfall och det kände jag lite av när jag förberedde rullpapperet men ville inte erkänna det för mig själv. Detta är en färdighet som jag har tagit med mig utifrån mitt heroinmissbruk för i tiden; att alltid förbereda mig för det värsta och som i detta fall var att det skett sig med haschet. Som en konsekvens av det tog jag initiativet och avslutade konversationen, 

>> det är som det är. Det är lugnt, << 

Sa jag lakoniskt. 

Senare när jag skulle till vardagsrummet på ett annat ärende, såg jag att det var öppet på de andra avdelningar och den trindlagda killen satt så att han också kunde se det och kunde därför lätt ha tagit sig in där men han verkade likgiltigt liksom. Hursomhelst hade jag redan synat hans bluff så … snackar är värt silver och vara tyst värd guld. 

Nu till min slut plädering: 

Detta är precis till en stor del vad jag hata med narkotikan; det alla intriger omkring havandet av narkotikan gör med en människa. Hur den kan förvandlar en till en lögnare. Snikenheten och egoismen omkring förskaffande av den samt hur den tära på ens självaktning. Jag är själv ingen helgon, och panegyriskt bortse inte ifrån faktumet att jag själv knatchade – tog en liten bit hasch – från killens bit den dagen 

jag rullade åt honom. Men det jag menar och vill komma fram till är att det jag gjorde är mer eller mindre okej så länge man ta inte för mycket. Och gällande killen som fixade första hasch biten till mig – han som var känd av mig från tidigare – det med att troligtvis låg påslag på priset eller kanske trixade lite med själva biten så att det blev inte lika stor från början är också mer eller mindre okej så länge det inte är för mycket. Men att vara fittigt och säger eller lova en sak och sen inte hålla sitt ord är inte okej alls någonstans. Lika bland banditer emellan som bland vanliga folk. Ohederligt är det helt sonika och det sticka lite under naglarna. Ännu värre är det med att låta drogerna – som för mig var heroin förr i tiden och nu är det uppenbarligen hasch – att ha övertag och bestämma överlag över mitt kynne. Så återigen bli det samma gamla vanliga visa – aldrig igen. 

Nog med det! 

Den nya och tredje varianten av Covid-19 viruset – Omikron – har slagit rot på anstalten därför är det nu sektionering som gäller och med detta menas uppdelning av alla avdelningar för sig själv så att vi inte umgås fysiskt med varandra. I min avdelning är vi bara 2 utav 7 personer som inte har fått åkomman och därför inte är totalt isolerat i våra celler. Jag tycker lite synd om en alban som skulle mucka imorgon men på grund av belägenheten har fått sin villkorliga frigivning uppskjuten tills han är friskförklarat. 

Jag det var det; livet på kåken i ett stort nötskal. 

KL. 20:53 SÖN 13 FEB 

Idag på eftermiddag brotts den så kallade P-50, en beteckning som enligt kriminalvårdens jargong står för den allmänna isoleringen. Bäst som sektioneringen som hade med Covid-19 att göra började ebba ut kom detta tråkiga besked. Alla blev inlåsta i sina egna celler från och med i torsdags tills idag. 

Allt började med en sjujäklars visitation därvid hade plitarna fullt sjå med att leka kriminalare. Man fick klä av sig spritt språngande naken för att bli visiterad, sen visiterade de följaktligen cellen på ett outgrundligt sätt. Plitarna till och med skruvade löss saker som golvlister och ventilationsgångar. Efter detta var klar märkte plitstollarna att det fattades en verktygsväska. Någon utav plitarjävlarna råkade ha glömt bort det i en av cellerna. Klantskallarna sökte frenetiskt efter verktygsväskan. Dagen därpå hittade de verktygsväskan men mycket till deras förtret fattades det en skruvmejsel. Detta reste rygg på plitjävlarna och på lördag körde de en till grundlig visitation där man återigen blev tvungen att klä av sig i bara mässingen för att bli visiterad och därefter skickades man till ett förhör medans cellen vändes huller om buller. 

>> Vet du varför du är här? << 

Frågade en plit mödosamt medans den andra pliten antecknade smattrande på datorn. Förhöret hade påbörjats. 

>> Nja … Kanske. Jag antar det har att göra med den tappade verktygsväskan att göra? << 

Svarade jag och grinade cyniskt. 

>> verktygslådan har vi hittat men det saknas en skruvmejsel … << 

>> jaha! Varför inte bara kolla på videoinspelningar från alla kameror som detta ställe är belägrat med? Dessutom tycker jag att ansvaret för verktygslådan samt innehållet ligger uteslutande hos er, plitarna. << 

Plitens replik var av den sorten som i mitt mått mätt gav någon som helst rum för dialog. 

>> Ja, men det är inte vart ansvar om ni intagna ta otillåtet föremål! << 

Väste han till svar. 

Med detta uttalande bommades möjligheter till en ömsesidigt respektfullt dialog. Pliten ville köra på om sin sak, var mån om att ha sista ordet och så var det hugget som stucket. En schism hade uppstått mellan oss. 

>> Har du hört nåt utav grabbarna? << 

Fräste nästa fråga. Jag började hånle på pin kiv och tänkte njuta resten av resten av förhöret. 

>> Förväntade han på riktigt att han skulle få en för honom användbar respons från mig? << 

Tänkte jag för mig själv. Det rörde inte mig i ryggen. 

>> Nej jag har inte hört nåt. Som ni vet eller förmodligen har märkt, hålla jag mig för det mesta till mitt rum och trycka, << 

Kontrade jag försmädligt. 

>> men ändå, har du hört något från grabbarna? << 

Trugade pliten på. 

>> Nej! Som sagt har jag inte hört något. Och förresten när kommer P-50:n upphävas och vara överstånden? << 

>> DET KOMMER FORTSÄTTA TILLS VI HITTA SKRUVMEJSLEN! << 

Parerade han buttert. 

>> Okej! WOW! Lycka till med denna vanföreställning. Förr eller senare måste P-50:n upphävas och hur som helst med varje dag som tåga förbi är det en dag närmare muck för mig och alla intagna likasamma. << 

Det glunkades att nys om detta spektakel nådde på något sätt Aftonbladets redaktion där det ådagalagts förmodligen på ett sensationellt sätt. Hur som helst gick det att duscha idag efter 3 hela dagar utan. Krukan går till det brister liksom är det närmaste aforism som nästan beskriver belägenheten, eller kanske beskrivs belägenheten bättre av den anglicismen till aforism; man saknar inte vattnet tills brunnen är torrt. Några minuter efter att ha skrivit detta hörde jag en plit använda en kanske bättre svensk aforism gällande möjligheten av att kunna få duscha eller ej; man sakna inte kosan tills båset är tomt. 

KL. 17:34 LÖR 26 FEB 

Jag har precis pratat med barnen och Mensa K på telefonen. Det var tänkt att samtalet skulle genomföras genom skype – som är helt nytt inom kriminalvården för att annars, än idag, tillåter de bara samtal till fasta telefoner eller telefoner med abonnemang – men det gick inte att nå fram eftersom skype adressen som lagts in var en gammal adress som Mensa K värken använde längre eller kunde logga in på. Visserligen hade hennes nya skype-adressen mycket likhet med den gamla men eftersom det var helg, gick det inte att försöka på den gängse adressen. Den dåraktig replik jag fick när jag ställde fråga om varför det inte gick var, 

>> det finns helt enkelt ingen personal på plats som ha behörigheten att lägga till den rätta adressen på skype– listan. << 

Detta absurda svar fick jag utav en plit som försökte visa sig på styva linan. Det skulle vid ett senare tillfälle visa sig att det krävdes ingen som helst behörighet att lägga till en skype- adress, därför det pliten sa till mig var bara skitsnack precis som jag misstänkte. 

I alla fall hade Mensa K och barnen varit på badhuset och bäst som jag ringde hade de precis kommit hem. De hade köpt och haft med sig simglasögon som barnen verkligen gillade. Mensa K och min äldsta son tillbringade mycket tid under vattenytan nu när det blev mycket lättare att hålla ögonen öppna. Min yngsta son som precis har börjat simskolan också drog nytta av sina simglasögon fast inte riktigt under vattenytan utan i duschen före och efteråt. 

Mot slutet av samtalet frågade jag min äldsta son om det var något mer han kanske ville berätta eller funderade över till vilken han svarade på engelska – deras utvandring till Kenya i några år hade sätt sina spår språkmässigt, 

>> Em … Åja! Jag undrar om du kunde få permission och kommer ut för att fira antigen min eller lillebrorsans födelsedag? << 

Jag blev stum, en kort stund, eftersom jag insåg hur hjärtskärande svaret skulle bli för både han och mig. Sorgen var minst sagt outsägligt. 

>> Nej… nej. Jag får inga permissioner denna gång, däremot är det möjligt att jag släpps några månader tidigare på en så kallad vårdvistelse – en sorts behandlingshem där man är mycket friare än på anstalten, men, nästa år kommer jag definitivt vara med och firar er, << 

Och just nu i skrivandets stund lova jag till mig själv att göra allt möjligt för att hålla mitt ord. Jag försökte låta muntert fast jag hörde på hans röst, på sättet han svarade kort fattat, 

>> okej, << 

Att han blev ledsen. Smattrandet på datorns tangentbord av den paragrafryttaren till plit som bevakade hela samtalet gjorde den karga verkligheten av samtalsrummet ännu mer påfallande och till ingen nytta för mitt lynne. Jag kände mig som en svikare. Återigen hade jag svikit de jag bryr mig mest om. 

Nog med snyfthistorier. Att deppa ihop är ingen bra överlevnadsstrategi och definitivt inte på kåken. Inte någonstans egentligen. 

Här på kåken är det lugnt. Jag måste medge att det skänka mig stor glädje att observera folk omkring mig. Man lägga märke på allt från en ny plit som känner sig orolig och menlös till Lasermannen som ibland är skojfrisk och gestikulera som om att han lägga an mot den person han söker för att utmana på schack. Det är lite uppåt väggarna med tanke på vad han är känd och sitta för men …. det är roligt iallafall eftersom det verkar vara så att det mesta av oss här på kåken är psykopater med bara graden på psykopatin som skiljer oss åt. 

Killen som jag ansåg betedde sig fittigt genom att inte håller sitt ord – den korpulente killen – är vi nu sams och han är sanning att säga tokroligt. Han är varenda kriminalvårdares värsta mardröm. Han ge sig aldrig i argument med dem, en hårdnackad rättshaverist och lite till. Man ser hur plitar rygga tillbaka direkt när de har något med honom att göra. 

Jag har förresten flyttat till en enkel rum på en annan avdelning fast fortfarande på Storboda övre. En avdelning som verkar styras av några vietnameser och en kille från Marocko. Vietnameserna stå för matlagningen eller rättare sagt ta de mat som är redan tillagat och stekar sönder den och häller på helvetesjäddra massa chili. Varje måltid har en gemensam närmare – ris. Mitt rum ligger vägg i vägg med både deras och Lasermannens. Han måste verkligen vara lomhörd eftersom jag brukar höra när han tittar på teven, så 

pass så att om jag tittar på samma kanal som honom kan jag ha min teve på ljudlös läge och ändå hänga med vad som sägs på programmet. Att se honom gående till duschen med sina blåa kallingar och en handduk runt halsen krydda till tillvaron en aning också. 

Avdelningens afrikan är en undersätsig jeppe på runt 36 bast med flätat hår från Tanzania. Han prata knagglig svenska och engelska som är lika roligt att höra lite som norska är för en svensk. Med detta sagt är snubben hur trevligt som helst och är anstaltens frisör. Det enda han gör på helgerna är att klippa folk. Han är också valdans bra på att baka kaka på spisen samt att laga chapati – som är ett afrikanskt bröd gjort på en stekpanna – och ugali – som liknar nävgröt och äts med sovel. 

KL.16:55 LÖR 12 MARS 

Idag hände det för första gången någonsin att jag mot all förmodan avgick mitt i volleybollen. Jag kände hur ursinnet hade börjat kokar inom mig och tänkte inte öda bort min tid särskilt när det var bara jag som presterade medans de andra i mitt lag var bara så där nonchalant och utan tåga. Jag tog den säkra vägen och gick därifrån eftersom jag redan hade börjat vara ilsken och hotfullt mot de i mitt lag. Dessutom ville jag inte förstöra stämningen för de andra så, 

>> Fuck volleyboll! << 

För idag åtminstone. 

Jag har landat här på anstalten och utvecklat mina egna rutiner som känns bra. Jag har 2 servicejobb: en som matutdelare och den andra som städare på vår avdelning. Jag har varit och fortfarande är emot att jobba på anstalten och istället föredragit plugget eftersom jag anser att det är mer givande. Just nu i alla fall, jobbar jag i väntan på att bli intagen på anstaltens skola, så kallade Lärcentrum. Matutdelningen gå ut på 10 minuter 2 gånger om dagen och man får betalt för 3 timmars arbete per dag förutom i helgen. Städjobbet är nästan likadant: jag dammsuga och våt torka korridoren inpå avdelningen samt trinetten – ett jobb som i sin höjd vara i 30 minuter – och får betalt för 3 timmars arbete per dag och städjobbet är enbart på vardagar. 

Just nu känns det bra med dessa 2 jobb men om det var upp till mig skulle jag vilja behålla matutdelnings tjänsten och eventuellt gå på skolan. Det skulle vara en, perfekt kombo som pliten som var ansvarig för att dela ut tjänsten uttryckte sig när jag tillkänna gav mina synpunkter gällande sysselsättningen. Någon plockepinn-verksamhet nere på verkstad är helt uteslutet för min del. 

Jag slutar aldrig bli förbryllad på hur slugt intagna kan ibland vara. Uppe på avdelningen har vi bara spisplattor utan ugn men ändå har det hittats på ett sätt att baka. Det behövs 2 lika stora teflonstekpannor där man hälla smeten i den ena och täcka med den andra som har blivit uppvärmd i några minuter innan. Sen låta man det hela gå på sparlåga och efter ett tag vända man om det och gör samma sak. Morotskaka, i 

synnerhet, tillagad på detta sätt är bland det bästa jag har någonsin smackat. 

Jag hade själv också – från förra voltan – utvecklat ett smart sätt att göra en tändare utav bara ett batteri och en tunn koppar – eller ståltråd…okej om sanningen ska fram var det någon annan intagen som visade mig och jag bara förfinade idén. Jag använde den förra veckan när jag skulle själv-medicinera och det funkade visst men problemet var bara att det tog ofantligt många försök som gick bet och lämnade mina fingertoppar med blåsor. Värst av allt var att vid ytterligare flera försök blev det brännskador ovanpå blåsor som vid det läget hade blivit variga. Sen kom den rundlagda killen på en lösning som var enkelt och genialt; man kunde hålla i trådarna med kludd istället på bara fingrar; samma typ kludd som är klibbigt och används för att fästa till exempel: bilder på en tavla; samma typ kludd som bränns inte lätt igenom och finns att hämta på plitkurren! 

Så det var det om detta och nu känns det som jag är återigen i balans. 

Easy skanking – taking it easy. Easy skanking – taking it slow … Av Bob Marley 

KL. 11:29 TOR MARS 24 

Idag hände det en misshällighet mellan mig och Lasermannen. Fnurran på tråden handlade om hur jag serverade maten som antagligen var inte enligt hans standard. Han hade nämnt det förut men enligt mig var det 

en trivialitet som jag orkade inte slösa tankerum på. Vid matkön idag satte han sig på tvären mot mig och ville visa hur jag borde servera maten. Till en början var jag avvisande och inte ville ge honom matsleven men till sist vek jag och tänkte det var skitsamma liksom. 

>> Först ska du gräva sleven från botten av kantinen så att du ta både soppan och köttet… << 

Vi åt gulaschsoppa till lunch. 

>> Sen ska du häller det uppifrån så att sleven inte komma i kontakt med tallriken… << 

Han fortskred med att rabbla om hur denna metod var särskilt bra när folk kommer för påfyllning eftersom man ville ju undvika bakteriell spridning i synnerhet nu på dessa corona-tider. Jag pallade inte upplysa honom om att corona är faktiskt ett virus och inte en bakterie för det första och för det andra är jag själv haft bacilofobi och har fortfarande en aning kvar av det inom mig så jag är uppmärksamt om sånt. Sen ville stollen visa mig detta i praktik och körde in sleven i kantinen, 

>> Oj! Nu stank det. << 

No shit! 

Jag pallade inte göra mig omaket att titta på hur klantigt han bär åt sig, till vilket han mälde, 

>> du borde fan anstränga dig lite, << 

Sa han på en raljant ton. Med detta sagt började jag känna en känsla som jag inte har haft på ett bra tag nu. Vreden. Tålamodet började tryta. 

>> Ta din mat och gå härifrån! << 

Sa jag på ungefär. Till vilken han replikerade, 

>> klantskalle… << 

eller, 

>> svartskalle… << 

eller, 

>> dumskalle…, << 

och jag genmälde, 

>> IDIOT! << 

Och bad honom dra åt helvete. Det roliga är att han själv hade matutdelningstjänsten men blev av med det eftersom plitarna ansåg att han inte gjorde det rätt. 

Som sagt la jag inte mycket fokus på det han sa och därför bestämde mig kort därefter att hans gnyende och negativitet inte skulle slå rot i mig. Visst ville jag inte uppamma hans kontrollbehov men innan jag började skriva om detta spelades upp i mitt huvud olika sätt på vilket jag kunde ge honom ett rejält kok stryk och lär honom veta hut. Så jag antar att en liten bit negativitet smog in i mina tankar. Mitt i mina fantasier hann jag begrunda hur påfrestande det antagligen är för en före detta nazist att sitta 30 år i fängelse där över 80procent av de som sitter är invandrare. Detta 

måste vara varje nynazists helvete på jorden, den direkta motsatsen till Ultima Thule. 

Och nu mår jag bättre. Nu kan dagen fortsätta. Livet ar för kort. 

KL.21:16 TIS 5 APR 

Mot slutet av förra veckan ringde jag företaget som fick uppdraget utav min hyresvärd att magasinera mitt bohag. Mina pinaler blev magasinerat då jag torskade och blev frihetsberövad för snart ett år sen. Efter att ha förklarat mitt ärende fick jag en respons som kändes som ett dråpslag mitt i solarplexus 

>> …å om ärendet handlar om nåt som hände i somras är dina grejer säkert tomt ur förrådet i dagsläget. Och detta ägde rum jättelänge sen och eftersom hyresvärden bara betala för de första 3 månaderna måste vi därefter tyvärr slänga ut grejerna. << 

>> Menar du att ni har slängt mina saker på tippen? << 

Frågade jag perplex. 

>> Alla mina grejer? << 

>> Mina sprillans nya kläder? << 

>> Mina datorer? << 

>> Sprillans nya saker som jag knappt har disponerat? 

>> Mitt bohag? << 

Jag kände hur luften pyste ur mig. 

>> Vem kan jag prata med som kan ge mig en fullständig upplysning om hur detta gick till? << 

>> Det är i så fall någon på kommunen, << 

Svarade kvinnan på andra sidan luren. 

Jag hade ett andrahandskontrakt med kommunen på min bostad så jag tackade mödosamt för samtalet och ringde kommunen direkt efteråt. Av blind tur mindes jag namnet på 2 handläggare jag hade förut – jag är annars helt kass på att minnas namn på folk – men just då kunde de inte ta samtalet. Några dagar gick förbi och jag fick återkoppling därvid jag återigen förklarade mitt ärende till 2 handläggare: den ena kände jag igen från före och hon nonchalerade det hela men lovade att prata med någon Alex som antagligen hade mer insikt i sådana ärenden. Den andre kände jag inte igen men hon skulle ta kontakt med bostadssamordnaren och be henne ringer upp mig. 

Sen blev det helg. Jag gick runt med lite hopp om att mina saker och ting fanns förvarat någonstans men detta till trots hade jag dåliga vibbar. I måndags ringde jag igen till handläggaren som skulle återkomma och som på sitt laissez-faire attityd sa att det var inget hon kunde göra. 

>> Menar du att ni slängde till och med min cykel som kostar över 30 000 kronor på tippen? << 

Jag hade svårt att tänka mig det. Inte ens de förryckta stollarna på soc. kontoret är så dumma att de missar en cykel som är gjort i kolfiber och står stolt och med glans på hörnet i 

vardagsrummet. Men kanske det är för mycket begärt – vad vet jag! 

>> Ja, tyvärr! Jag har pratat med dem som är ansvariga och det finns inget vi kan göra. << 

>> Kunde ni inte ens sparat mina datorer? Jag ha mycket sparat i dem.… mitt liv helt enkelt. << 

>> Hade du sagt det så skulle vi ha sparat dina personliga grejer. << 

Denna replik gjorde mig enerverat och nära nog att tappa huvudet. 

När borde jag ha sagt något? 

Det var först förra veckan som jag blev varse om att kommunen – och i detta fall också lika med hyresvärden – magasinerade mina ägodelar i bara 3 månader. Hade jag vetat tidigare och i god tid skulle jag naturligtvis ha gjort något åt saken. Ingen aviserade mig helt enkelt. 

Så, som det är just nu i dagsläget har jag: en vinterjacka, linne, tröja, ett par strumpor, ett par kalsonger och slitna gympaskor. Detta är allt jag äger. Okej kanske underdriver jag lite. Jag har också en cykel som snutarna beslagtog och som måste hämtas innan slutet av denna månad samt 2 böcker som jag kämpar med att skriva färdigt. Dessutom är jag i stort sett frisk bortsett från min kroniska magsjukdom. Mentala hälsan är också på topp med tanken på att jag inte blev helt utom mig över det hela utan bara resignerad. Jag ta igen och kommer inte låta detta tynga ner mig. Jag ska göra så som jag alltid har gjort när jag har hamnat på underläge. 

Jag ska göra det enda som finns kvar att göra. 

Jag ska spränga kommunhuset upp i luften! 

…nej, det kommer jag absolut inte göra. Jag behövde bara lite humör för att ta bort eggen på det negativa. Jag ska rycka upp mig och börja om igen från noll och kämpa mig uppåt och utan några som helst kriminella handlingar för att nå dit. 

Vill man så kan man. 

Men FUCK Falu kommun och alla stofiler som jobba på soc. 

Andas in… Av Fastpoholmen 

LÖR 23 APR 

USA:s NATO kontra Putins Ryssland. Och då blev det krig i Ukraina som gör att folk flyr för livet. Över hela Europa välkomnas dessa flyktingar med öppna armar och alla politiska partier från vänster till höger är ense om att öppna gränser för dem. Detta är tillsynes Europas största flyktingkris sedan andra världskriget. 

Dessa flyktingar behandlas på ett väldigt säreget sätt. Det skickas bussar, tåg och flygplan för att evakuera dem. Ingen av dessa flyktingar har drunknat i havet eftersom det finns fartyg till deras befogande. Det skickas mat med etiketter kvar så att man kan se tydligt vad det är för mat samt utgångsdatumet. Den – nästan – europeisk flyktingen inhysas 

inte på någon tält lager utan i vissa fall erbjuds boende hos kändisar här i Sverige samt uppehållstillstånd på momangen. 

Vad hänt med den vanliga vissa om att Sverige inte kunde ta in mer flyktingar? 

Nu finns det helt plötsligt plats för flyktingar men bara för de som kommer från Ukraina 

För att undvika att någon få mig om bakfoten och för att inte låta misantropiskt tycker jag absolut inte att denna styrkedemonstration mellan USA och Ryssland som tyvärr har drabbat ukrainare är något att nonchalera bort genom att skylla på migrationspolitik. Ingen vinner i ett krig, det är bara många liv som gå till spillo och i det fall dessa förlorade liv bestå av den civilbefolkningen, bli det hela oerhört tragiskt och förfärande. Det jag vill komma fram till är att det har funnits och fortfarande finns folk på flykt runt om i hela världen – över 100 millioner enligt UNHCR – som behandlas på ett mycket mindre värdigt sätt. Oftare än vanligt, är det länder som har direkt eller indirekt orsakat att folk flyr, samma länder som stänga deras gränser till dessa flyktingar. 

Lika liv som liv: vilken absurd villfarelse. 

Kriget har pågått nu i snart 2 månader och om jag ska vara helt ärlig visste jag inte vilken sida jag stod på i början. Det som är säkert var att det fanns civila offer och det är sorgligt. Men nu har jag svängt om i detta avseende. Putin behöver en uppsträckning och detsamma med de så kallade allierade. Putin behöver stävjas. Korruptionen som härjar i Ryssland och som han är definitivt en del av så länge det gäller bara 

ryssarna i Ryssland är kanske inte min sak att kommentera, men när Ryssland invadera ett annat land och stämpla de som försvara deras eget land som nazister och extremister … där går gränsen. 

Fan var Putin larva sig – fåntratt. Nu är Astrid Lindgren och Ingvar Kamprad också nazister enligt rysk agitation – antagligen på grund av att Sverige nu mer än någonsin flörta med NATO. 

Until, the philosophy, that holds one race superior and another, inferior… Av Bob Marley and the Wailers 

KL. 18:21 ONS 4 MARS 

Idag fick jag beslutsunderlag gällande anledning till att Falu kommunen tyckte sig har rätt att slänga mina ägodelar. De motiverade beslutet främst med anledning att jag hade blivit underrättad samt att jag hade 2 obetalda hyror. Detta angående de obetalda hyrorna vill jag inte gå mer inpå förutom att det inte är möjligt eller så lätt att betala hyran när man sitta häktad och gå på bidrag. Gällande underrättelsen: hade kommunen bara gett mig namnet på företaget som magasinerade mina pinaler men inte att det fanns en tidsfrist under vilken jag var tvungen att hämta ut pinalerna annars skulle de köras till tippen. 

Jag hade ingen inbillning om att Falu kommunen och i synnerhet socialtjänsten skulle lätt ge vika och erkänna sig 

ersättningsskyldig, men att påstå att det var enbart mitt fel att jag gick miste om mina ägodelar var helt uppåt väggarna och gjorde att jag kände mig lite missmodig. Jag undrar hur en människa i sin sinnens fulla bruk kan slänga splitter nya kläder, husgeråd… hela faderullan, utan att åtminstone ifrågasätta om detta är den rätta saken att göra. Utan att vara helt saker om saken. Bara tanken gör mig bragt ur fattningen. 

Så på eftermiddagen vid halv fem bestämde jag mig för att spela lite schack för att skingra tankarna men schack är ett spel som lätt avslöja hur man mår psykiskt. Och idag förlorade jag alla partier jag spelade. Dessutom har jag skov så det är sådär med min mage just nu. Jag var helt enkelt för splittrad för att fokusera på spelet. Sen kom någon inbilsk dåre som började kommentera och ojar sig vid varje drag. Fan vad irriterande! Och etter värre var det eftersom dumbom inte ens kan spela bra. Så jag hasplade ur mig min irritation och bad honom hålla käften. 

>> Håll käften själv. Verför säger till mig håll käften? << 

Replikerade jubelidioten på stapplande svenska. 

>> Jaha! Varför tror du? << 

Tänkte jag men bevärdigade inte honom en riktig respons förutom en stunds blängande där det spelades upp en fasansfull scen i mitt huvud om hur jag grepp tag om hans hals med båda mina händer och tryckte upp honom mot den förstärkta glasväggen som delar vardagsrummet och plitkurren. Hur han tappade medvetet medans plitarna 

försöka i all hast att dra bort mina händer från hans hals. Men rätt som det är försvann dessa tankar nästan omedelbart och att älta eller brusa upp mig var inte mödan värt. 

Efter sista partiet gick jag och tog en riktig varm dusch och reflekterade över det hela medan vattenstrålarna masserade mjukt på mina axlar som ledde till att jag blev avslappnad. Jag har helt enkelt för mycket att förlora nu skulle jag gå upp i limningen och denna händelse påminde mig varför jag är ofta i mitt rum och trycka, bort från händelsens centrum som vanligtvis är där ute på avdelningen: det är ett försök att återerövra en liten bit av frihet i denna träldom. 

Nästan glömde att idag var jag ut på en så kallad särskilt permission. Mitt högra pekfinger skulle röntgas eftersom jag har haft värk och svullnad i det för nästan 2 månader nu. Jag misstänkte att jag hade en fraktur eller haft en fraktur som läkte fel. Sist jag skadade samma hand på nästan samma ställe hade sjuksköterskan här på anstalten nonchalerat bort den och sagt till mig att ta Alvedon och ha handen i högläge. Det var inte först efter 2 veckor när en plit såg att min hand var för svullen och skickade mig till läkaren som skickade mig till sjukhuset på momangen. Om någon undrar vid den punkten hur jag skadade fingret, då har man inte förstått vad jag brinner för – volleyboll så klart! Volleyboll och skrivandet. 

Den jävlar volleybollen alltså! 

Sjuksköterskan på röntgen verkade lite förbryllat när röntgenbilderna visade att jag hade 3 skruvar sen tidigare lite längre ner i handen. Volleyboll var boven denna gång med. 

>> Det är så det går till! << 

Tänkte jag. 

>> Och den gången vann mitt lag så min offring var inte tillspillogivet, << 

stoltserade jag i mitt huvud och smålog. 

Intressant var det också att se på allmänhetens reaktion på sjukhuset när jag tråcklade förbi, fastkedjat i båda händerna med handfängsel som i sin tur satt fast i midjan på ett gediget läderbälte och iklädd kriminalvårdens urblekta blå och grå intagens persedlar. Få vågade se mig i ögonen mer än de första flyktiga blickar innan man fattade att jag var en fånge. 2 kriminalvårdare i släptåg och en som höll i mig genom en stropp som satt fast i bältet gjorde inte saken bättre. Förmodligen såg jag livsfarligt ut. 

Nu mot slutet av allt detta, nu när jag skriver om det, se jag hur allt idag skulle vara som förgjort för att mitt gamla jag skulle lätt träda fram och göra kaos på pandemonium. Dagens händelser var den perfekta stormen som skulle lätt har lett till att mitt humör skulle lämnar folk, saker och ting i spillror. Men här sitter jag och skriver istället, stick i stäv mot mitt gamla jag. En solklar förändring tycker jag. Se på fan, jag har blivit stoiskt. 

Och förresten, om ni någon gång är på en loppis och fynda en gloriousgangsta t-shirt eller fräscha Timberland skor, akta er! Köp inte dem! 

Ni anar inte vad ägaren till dem är kapabel till om ni råka träffas och du är klädd i hans nygamla kläder. 

Skojar bara! Eller? 

KL. 15:07 TOR 9 JUNI 

Idag var vi ute större delen av dagen. Anstalten hade anordnat en så kallade sportdag där vi intagna fick tävla mot varandra. Det fanns olika typer av tävlingar till exempel: den klassiska och nästan fantasilöst tips promenad, fotboll, en frisbee tävling med mera. Vi fick också grilla kyckling och detta uppskattade jag. Detta är första gången någonsin jag har varit med om en sådan grej – det med att vara utomhus på kåken i över 7 timmar; mer tid utomhus än det jag har varit sammanlagt under hela denna volta hittills. 

Förra veckan fyllde jag 39 bast och hade tänkt inte uppmärksamma det. Efter en viss ålder bli firande av födelsedagar lite juvenilt. Födelsedagar ta sig en ny form istället och varje en bli som en till år där man har lyckats lura liemannen. Denna introspektion får man bortom 35 bast om man har hängt med i svängarna eller efter man av någon anledning har dansat tango vid gravensrand – eller likaså är det bara jag som upplever det så. 

Det har också börjat vällar in sommarvikarier. Man ser på dem hur de är en aning ivriga i tjänsten och en aning rådvilla och jag kan slå vad om att om några veckor efter att de har anpassat sig bättre på kåken kommer vissa vara dumdristiga om inte helt ut dryga översittare. 

Annars är det lugnt och jag spendera mina dagar med att sluka i mig mängder av litteratur. 

KL. 14:40 LÖR 18 JUNI 

I torsdags var det razzia på hela anstalten. Det kom plitar utifrån som skulle genomföra det. Det så kallade svartagänget. De kallas så eftersom deras munderingar är helt svarta. De är ett buttert och avmätta pack fjantar som gör det till sin grej att inte vissa något tecken på medmänsklighet, men det är bara en patetiskt fasad de ge sken av i ett försök att leka tuffa. 

Så här gick det till i alla fall: vi som var kvar på avdelningen som inte var på verkstad fick lämna avdelningen och sätta oss i det allmänna vardagsrummet medan knarkhundar strövade omkring på avdelningen och in i cellerna, sen fick man gå tillbaka till cellen med 2 plitar utav det svartagänget som följeslagare. Man fick order att klä av sig naken och kläderna genomsöktes petnoga, därefter instruerades man att vända sig – fortfarande naken – och lyfta på den ena foten sen den andra. När detta var understökats kläde man sig och skickades till sporthallen för att sälla sig med alla de andra intagna från avdelningen – alltså Storboda övre – som fanns hysandes där i. 

Lite irriterande var det när man kom tillbaka till cellen för att hitta saker och ting huller om buller samt på köpet hundpäls på sängen; men jag gjorde ingen stor grej av det som de flesta. Om jag ska vara ärlig var min cell i bättre skick än jag hade förväntat mig. 

Ända sen jag flyttades hit till Storboda anstalten har jag gått på en sorts samtalsterapi som heter One to One och är en sorts kognitiv beteende terapi mot återfall i brott. Det har varit gynnsamt för mig att prata med Programledare Ivan och lätta lite grann på det psykiska trycket. Kombinationen av både programmet och skrivandet har verkligen varit till gagn för mig i sin helhet. Och psykofarmaka har rundat av udden på den destruktiva impulsivitet som fanns inom mig förut. Jag bli irriterad fortfarande över saker och ting men inte så pass mycket att det blir ohanterligt. 

I tisdags blev min granne – Lasermannen – förflyttad till en annan anstalt; konstig nog sakna jag hans små-skumma-tokigheter som till exempel: att han helt plötsligt släcka lamporna på avdelningens kök eller hans oförtruten beteende av att späda av diskmedlet. I hans cell har det flyttat in en nynazist från Luleå. Jag tyckte att det var någonting underligt med honom eftersom han envetet har på sig en långarmad tröja – jag misstänkte att han kanske var en sprutnarkoman. Men han försökte dölja sin nazistiska tatuering på underarmen men någon kom på honom och gjorde det veterligt så att inom kort fick alla på avdelningen nyss om det. Snubben har sen dess låst in sig i cellen och kommer ut bara för att hämta maten. Jag tycker synd om honom, hans politiska åsikter till trots. Nu tänker jag bakar en chokladkaka och bjuder alla på vår avdelning på nynazist eller ej. 

KL. 19:53 TIS 28 JUNI 

Innan Programledare Ivan gick på semester – cirka 4 veckor sedan – kom vi överens att jag skulle öva mer med att vara rättfram. Detta är verkligen något som jag är urusel på sanningen att säga. Jag ser bara en lösning när det kommer till konfrontationer och det är då ord, eller rättare sagt saknade därav, leder till att situationen omvandlas snabbt till våld. Faktumet att jag gå runt och älta, mån om att undvika konfrontationerna är förrädiskt eftersom det leder till att frustrationen byggs på jämte vankelmod som till sist urartas till en våldsam sammandrabbning eller hot om våld. 

Denna gång skulle jag möta konfrontationen på ett rättframt- och positivt sätt. Hela situationen handlade om någon tönt som på sistone har hällt salt i vattenkokare så att när man fylla sin termos för kvällen får man med sig saltvatten istället. Nivån på barnsligheten är oträffbar. Vanligtvis skulle det kräva mycket mindre för att åka på en käftsmäll från de flesta intagna som bukar vara väldigt lätt-kränkta och snarstuckna men inte från mig för att jag ska behärska situationen och vara rättfram när jag säga ifrån. 

Först var det salt i vaniljsåsen som jag hade sparat på min hylla i kylskåpet. Sen blev det salt i vattenkokare i flera dagar. Som vanligt tänkte jag ignorera det hela men detta vet jag utav erfarenhet är icke konstruktiv, så jag tänkte säga ifrån den kommande dagen men gjorde inte det. Rätt som det är, även efter att har haft koll på vattnet i vattenkokaren, fick jag ändå salt i min termos. Förmodligen hade den skyldige hällt salt i min termos när jag var bortvänd. Morgonen därpå skojade jag med dem på min avdelning att jag skulle hälla salt 

i alla andras matlådor samt varorna som fanns i kylskåpet om inte detta med salt slutade. 

Det tog inte skruv! 

Den följande dagen var vi 2 som hade fått saltvatten i koppen respektive termosen. Nu var det apenkelt att rikta mina misstankar mot den skyldige. Jag hade hela tiden misstänkt honom men var inte helt hundra på det – typ 50procent saker var jag. Dags för en deduktion. Vietnameserna hålla mest för sig själv och skulle aldrig av illvilja hålla på med en så enfaldig beteende. Det var inte nynazisten heller – han trycka i sitt rum och verka vara skraj för sin egen Winfrey. Han skulle sannerligen inte vara så fräck att kunna jävlas med mig på det sättet. Den tredje har jag faktiskt nämnt tidigare i samband med att jag bodde i en dubbelbeläggningscell i samma avdelning som honom. Kufen. Den aparta kufen. Han som ser ut som värsta Hitler-jugend. Jeppen flyttades till var avdelning till en enkel rum där killen från Tanzania bodde innan han muckade. Det är han i sitt konstiga sätt av att vilja vara uppmärksammad som otvetydig ligger bakom hela cirkusen. 

Imbecil! 

>> Ej! Detta med salt får sluta. Jag tycker att det är fet respektlöst, << 

Utryckte jag mig lidelsefullt medans jag värmde lite mat och gjorde mig redo för kvällen. 

>> Vem säger du detta till? << 

Till vilken jag pausade det jag gjorde och vände mig mot honom och sa med uppspärrade ögon, 

>> jag säger det till dig! << 

Sen rabblade han på om hur jag kanske skulle ta reda på vem det var som var skyldig innan jag anklagade honom. Undertiden bekräftade han bara mina misstankar eftersom han var den enda utav alla som stod i köket som kände sig träffad. 

Efter den lilla dusten orkade han inte vara i samma köksutrymme som mig och gick sin väg till sin cell. Gränserna hade dragits och jag hade fått ur mig det jag ville. 

Gud! Vad skönt det kändes och fortfarande känns. 

KL. 14:30 TOR 14 JULI 

Himmelen hade på sig sin mörkgråa dyster tröja av vatten stinna moln medan kronprinsessan fyllde år. Från min utsikt bakom kulisserna av stängsel med rakbladsvass concertina taggtråd på toppen, inramad av 2 tjocka glasfönster försedd med larm skådade jag hur det duskade utanför. Det kom lägligt. Det var länge sen man såg rådjuren som brukade komma och beta vid skogsgläntan som finns i anslutning till anstalten och som veta åt mitt fönster. Även de verkar ha duckat för den extrema värmen som det har varit på sistone. 

Så skulle jag ha börjat denna dags anekdot om detta var en roman eller en deckare jag skrev; allt detta om hur livet ska efterapa konsten eller kanske tvärtom – skitsamma 

Det var Hitler-jugend igen. 

Tjommen har nu börjat stjäla mina varor som ligger i kylskåpet. Det har försvunnit: 3 Coca-cola, ägg och smör. Det märkliga är, att han ändå skulle har kunnat få grejorna bara han frågade. Men det gjorde han inte – pissluffare. Det är ganska korkad att få rykte som ägg- och Colatjuv – vad pinsamt! Det är tydligt att det är någon som egga honom. 

Okej jag är inte hundraprocent saker att det är han personligen men jag använda mig av det enkla resonemanget att allt strul på avdelningen började när han flyttades hit. Jag också kom på honom tidigare medan han låt en annan intagen – den finskt-chilenskt-budda killen – från en annan avdelning vittja bröd från vårt kylskåp. Jag överraskade både två därvid den ena gjorde konstiga åtbörder och den andre helt plötsligt började leka med sin vattenflaska genom att kasta upp den i luften och fånga den igen. De kanske trodde att jag inte skulle lägga märke på det de höll på med och försökte leka tafatt som ingenting. Killen som blev av med brödet är faktiskt han som alla tro är nynazist. Ärligt talat tro jag inte längre att han är det. Enligt några andra är hans tatueringen på underarmen nazistiskt; den föreställa en örn under vilket det står blood & honor. Jag personligen frågade honom vad det hade för betydelse och fick veta att tatueringen var hans sätt att hedra sin bortgångne mamma. Vissa försökte frysa ut honom bara för att han skulle känna sig obekväm och inte vilja ta rummet bredvid mig där Lasermannen bodde förut. Dessa intagen hade sina synpunkter och förutfattade meningar över vem skulle få rummet. Synpunkter som plitarna sket fullständigt i och istället gav rummet till nynazisten. 

Å! Nu fattar jag. Jag se sambandet. Hitler-jugend kom till mig vid ett tidigare tillfälle och sa att vi skulle gadda ihop – alla på avdelningen – och frysa ut den nya killen – nynazisten alltså – men jag sa munvig, 

>> detta är absolut inte min stil. << 

Han måste ha känt sig snoppen och modfälld av mitt svar till hans tramsiga förslag. Och därvid började allt trams. Det är mycket sannolikt därför han beter sig som han gör just nu: behagsjuk och mycket uppmärksamhetskrävande. 

Först när någon – eller rättare sagt – Hitler-jugend – snattade mina Coca-cola från kylskåpet tänkte jag bara snatta någon annans helt enkelt. Och det gjorde jag. Emellertid mådde jag dåligt över det jag hade gjort. Jag tyckte inte att det var rättvist att dra någon annan in i denna cirkus därför lämnade jag tillbaka Colan. Och dessutom har jag för mycket självrespekt för att bete mig som Hitler-jugend beter sig. Det är barnsligt, oschysst, oacceptabel, idiotiskt, respektlös något sådant – och jag som trodde jag skulle aldrig erfara sådant beteende på kåken. Det är bara mer bevis på hur kalibern på stuk av kriminella ha sjunkit. Dessa är samma folk som gå runt på kåken och vill ge sken av att leva gott på solsidan på utsidan men i verkligheten ha de det skral. 

I alla fall efter att har blivit bestulen av 3 kanske 4 Cola tänkte jag göra något åt saken. En vedergällning för att få slut på det hela. Och jag var vid den punkten inte på prathumör. Jag vet inte vad det är med denna Hitler-jugend-Kalles kaviar liknande killen som får mig att vilja däcka honom varje gång jag stötta på honom. Kanske det har att göra med att jag har 

genomskådat hans tuff-rakad-kille fasad och se bara en liten rädd smyg rasist från Blekinge. 

Hursomhelst, saltade jag också på hans mat i kylskåpet så att det inte gick att äta och tog en Pepsi från hans hylla som jag hällde ut i vasken – lite självrespekt ska man har kvar om man ändå ska sjunker ner till hans nivå därför att dricka läsken var det aldrig fråga om. 

Välmedveten är jag – emellertid – att detta var en perfekt chans att öva på att vara rättfram. Jag kan stolt säger att jag har gjort det till 50procent: först när jag konfronterade honom gällande saltet – som han faktiskt slutade med till syvende; den andra gången gällande Cola var jag inte rättfram utan handlade utav ilska istället genom att salta hans mat och häller ut hans läsk. Som jag ser på det handlade jag på ett rättfram sätt en gång utav två och på så sätt är 50procent bättre än inget, särskilt när det brinner jävla i mig i nävarna att ge honom en rejäl omgång. 

KL. 20:53 SÖN 24 JULI 

Skype-samtalet med barnen och Mensa K har varit dagens höjdpunkt. Barnen ville jättegärna komma hit på besök och det vill jag också men känna mycket skam över det hela. Över att de ska behöva besöka deras pappa på anstalten återigen. Jag skäms ögon ur mig men saknaden av att vara i deras närhet väger tyngre. 

Jag också fick ett brev från Mensa K som började med Hey Love och slutade med I also miss you – vet inte riktigt hur jag 

ska tolka detta. Långt bakåt i tiden när vi separerade skojade vi om att kanske om 10 år framåt i tiden skulle vi kunna vara ett par igen. Och nu har det gått ungefär 10 år – vad tiden kan flygga fort förbi. Därför står jag inför ett dilemma: ska jag anta att hon vill vara ihop igen och ge vara relation en chans eller ska jag låta relationen vara som det är just nu? Och den är bra utan märkvärdiga förpliktelser. Fast hon är polyamorös men det är jag inte! Jag få ta mig en funderare. 

Hitler-jugend fortsätter med sina fasoner som nu har urartat till att sno andras smör och mjölk från avdelnings kylskåp. Jag vill så gärna sätta honom på plats och gärna på ett våldsamt sätt men pallar inte sabotera mina villkor för att kunna få vårdvistelse som i sin tur komma påverka den effektivtiden jag sitter på anstalten. Ett paket smör eller några ägg är inte värt det. Det får duger för tillfället och jag får grubbla över det hela här på pränt. 

Volleyboll; den allsmäktige volleybollen. Det var länge sen vi spelade sist. Mesta dels för att det finns ett kurdiskt drama queen med mer hår på sina armar än på huvudet som jättegärna slänga käft för varenda poäng. Det gör han alltför mycket så pass att folk har tappat lusten för volleyboll. Killen är en jobbig prick vems standard replik vid matkön är, 

>> inte så mycket zoppa. Vatten vi har i köket. << 

Det säger han och menar det på allvar även på dem dagarna det serveras soppa. 

För min del har volleyboll ersatts med badminton. Badminton är den nya volleybollen. Det som jag brinner för. Det som 

vålla mig dagens träningspass och det som jag ser fram emot varje dag. Även om jag helst vill vinna, händer det att när vi spela dubbel-spel bli lagerna inte jämna så att jag förlora ibland men det är okej. Idag spelade jag i mitt lag med en georgiskt – rysk Hells Angels medlem som har ett bockskägg som han har flätat ihop till en enda fläta som hölls ihop med åtskilliga gummiband. Tyvärr har snubben ingen bollkänsla och rör sig som en 200 kilo reumatiker, men det är kul ändå. 

Magen strular fortfarande men jag har haft respit de dagarna jag har fått självmedicinera. Jag ser fram emot flera sådana dagar. 

Jag håller på med att läsa 3 böcker samtidigt som är helt olik varandra. Den ena heter: Liftarens guide till galaxen – som är inget kort av en resa på hög fart inuti en ADHD persons tankar. För att återhämta mig och komma till sans emellanåt läsa jag en annan bok som heter: Mijalovic – berättelsen om en mördare som handlar om mordet på Anna Lindh år 2003 och som var Sveriges utrikesminister. Den tredje boken som heter: Krig och fred, läsa jag för att jag tidigare försöktutan framgång få tag i någon av Leo Tolstojs verk. Men nu när jag väl ha det, så tycker jag att den är ganska trögläst men jag kämpar på ändå. 

KL. 23:04 TIS 26 JULI 

Igår vid lunchtiden fick Hitler-jugend en åthutning av en snubbe som kom nyss till vår avdelning. Snubben är en rysktalande-arab från Irak på cirka 50 bast. Kontentan av 

dusten var att Hitler-jugend tyckte att det var hans sak att säga till Rysktalande Araben att han inte fick spela schack med en plit. Detta tankesätt stämmer på samtliga klass-1 anstalter – hög säkerhet anstalter – men inte på klass-2 anstalter som Storboda anstalten särskilt när en stor del av intagna mer eller mindre lisma och fjäska för plitarna så pass att det är fullständigt löjligt. 

Rysktalande Araben sa till Hitler-jugend att de kunde ta diskussionen i hans cell istället för vardagsrummet bland alla andra. Detta på kåken betyder bara en sak – hög risk för fajt. Jag råkade gå förbi själva cellen när dusten var på sin höjd och hörde bara, 

>> … jävlas inte med mig … jävlas absolut inte med mig! << 

Sa Rysktalande Araben till Hitler-jugend samt lite till om att de behövde komma överens innan någon av dem gick därifrån. 

Precis utanför, på korridoren och bakom dörrbladet som var på vid gavel stod en plit – en sommarvikarie, samma plit som spelade schack med Rysktalande Araben – som tryckte och tjuvlyssnade. Det blev inte mer action fast det skulle ha varit skoj om Hitler-jugend blev nitade; med handen på hjärtat önskade jag det. 

Således blev båda dem förhörda och det slutade med att Rysktalande Araben fick en så kallade rapport som lede till en varning eftersom Hitler-jugend hade golat vid förhöret och sagt att Rysktalande Araben hotade med att spräcka hans näsa och armbåga honom. Dessa påståenden stärktes med 

plitjävelns – pliten som tjuvlyssnade – vittnesmål om att Rysktalande Araben tilltalade Hitler-jugend med höjd röst. Vid det läget behöver jag inflicka med en berättarteknisk förklaring till 2 saker: för det första är en rapport med en varning som konsekvens inget man vill ha. Den försämra ens villkor som kan leder till ett uppskjutet frigivningsdatum eller att man gå miste om permissioner där man kan vara ute i det fria i en viss tid innan man måste tillbaka till anstalten. För det andra och det mest grundläggande som alla kriminella – även icke kriminella – vet, är att man inte golar på förhöret. Man golar inte alls punkt slut. Det skulle vara enkelt att sprida nyset om att han golade för att sänka honom men en sådan är jag inte. Jag fick veta om det från Rysktalande Araben och enligt mig är det hans sak om han vill varsla andra om det eller inte. 

Jag kollade nyss på damfotbollens Europamästerskapets semifinal mellan Sverige och England där Sverige fick avbasning och förlorade med 4–0 till England. Och det var frustrationen över detta som fick mig att börja skriva. Så nu har jag ventilerat ut och det och det är dags att ta igen sömnen eller kanske ska jag läsa lite. 

KL. 23:31 TIS 2 AUG 

Tidigt på morgonen häromdagen stod jag i köket och stekte pannkakor medan den äldre av den vietnamesisk duon satt och spelade schack med en väldigt hårig snubbe. Killen är helt täckt av yvigt hår att det inte skulle förvåna mig om han har hår på handflatorna likaså fotsulorna. Han skulle kunna 

lätt göra rastaflätor överallt på hans kropp och skulle likaväl kunna duscha med schampo och balsam. 

Nu tappar jag tråden. 

I alla fall, kom det 2 andra personer som började kommentera över deras spel på pin kiv. Vietnamesen fick spader och försökte få dem att sluta men kammade noll. Till slut gav han dem ett ultimatum. 

>> Ni gå härifrån annars säga jag till personalen! << 

Hans svenska är knagglig men det är ungefär så han menade. 

>> Gå härifrån! Jag vill spela i lugn och fred, << 

sa han flera oktaver högre. 

Killarna sket i. 

Vietnamesen gjorde allvar av sina hot och flaggade på till personalen på stentofonen. 

>> De här är i vår avdelning och vill inte lämna mig i fred. Jag vill spela i lugn och ro. Jag vill att de ska bort! << 

Det så han på flyttande svenska. Som förväntat kom 2 plitar marscherande och förde bort killarna som gick därifrån trumpna som småbarn som har precis fått en skarp tillsägelse. Detta med att kalla till sig plitar för att lösa problem intagna emellan anses som att gola. På kåken är det som regel att man ska lösa sina problem man mot man utan att involvera plitarna men jag kan förstå vietnamesens rädsla för en sån konfrontation. Han väger max 50 kilo och är ungefär 1,50 meter lång och endera av de dryga killarna är en muskelknutte som är nästan 3 gånger så stor. 

Hursomhelst, under dagen, gick ryktet runt om att vietnamesen hade golat och som vanligt som det kan vara bland låtsas-bamse-kriminella, blev den delen av intagna kränkta och tyckte då att vi skulle ha ett förtroenderåds möte för att diskutera detta. Mötet hölls runt klockan 17:30. Det började med att ordförande frågade om det var någon som ville säga något om hela situationen. Det var knäpptyst. Och då avbröt vietnamesen tystnaden och sa, 

>> jag säga till dom att gå och dom inte gå, så ringer jag personalen … << 

eller något i samma stil. Jag vet inte om han verkligen trodde att detta var rättfärdigande nog för att folk skulle förstå hans predikament. Han väntade inte heller på folks replik utan stormade han ut från vardagsrummet där mötet ägde rum och gick raka vägen till sitt rum medans han så på hög röst, 

>> jag behöva inte komma ut… jag behöva inte spela. Jag stannar i mitt rum… << 

Det var det jag hörde och jag antar han menade att han kunde isolera sig och gör sitt utan att vilja umgås med resten av de intagna. 

>> Gulbög! << 

>> …packa dina saker och dra! << 

Skrek folk efter honom. Lynchjustis. 

Samma folk som vid mötets början var knäpptysta hade nu fått någon sorts vurm. Bland dem satt Hitler-jugend som också tyckte sig förolämpad över att vietnamesen hade golat. 

Efter denna fars gick jag och Rysktalande Araben därifrån. Enda anledningen att jag ens befann mig i vardagsrummet var att vi spelade schack och vi fortsätt spela schack de få minuter då mötet var igång och lyssnade med ett halvt öra på debaclet. 

Några minuter senare sammanstrålades den arga hopen och styrde skutan mot vietnamesens cell. Jag tror – eller jag så väl som vet – att de hade avsikt att på något sätt påtvinga honom att ta en P-18 som enligt kriminalvårdens jargong betyder att man själv välja att bli isolerat för ens egen säkerhet. Innan hopen nådde fram kom 2 plitar rusande emellan. De såg att det var någonting ondsint på lut. Vem som helst skulle ha sett att det var någonting på gång. Det är inte så svårt att märker när ungefär 20 uppretad personer rör sig åt samma håll. Detta var dagens komedi: cirka 20 stycken tuffa stridslystna och argsinta kriminella vände sig på en och samma gång, gnabbandes, på order av en näpen liten tjejplit som till dem på skarpen att skingras och gå därifrån. Och på köpet fick samtliga en rapport dagen efter. 

Vietnamesen är kvar och den tjuriga hopen förblir tjuriga tills den som verkligen känna sig upprörd över vietnamesens handlingar träda fram och stå för sig. Men det lär inte hända; det här är Storboda anstalten 2022 och kaliber på de kriminella fortsätter att sjunka ännu djupare i avgrunden. 

KL. 19:33 SÖN 14 AUG 

Nu har det gått ett par tre dagar sen jag blev utskriven från Danderyds sjukhus. Jag åkte in för en undersökning därvid det konstaterades att jag inflammationen i tarmen var så pass allvarligt att jag behövde vara inlagt omedelbart. Att vara inlagt var absolut inget problem, för min del var det ett välkomnat miljöombyte. Det som gjorde att färgen vek från mitt ansikte var själva undersökningen dessförinnan. Koloskopi heter den. Att för en rör liknande någorlunda styv tingest uppkörda i röven är inte min kopp te. Och särskilt inte när jag är inflammerad där runt omkring. Jag kände mig – lite grann – våldtagen och kunde knappt titta läkaren i ögonen efteråt. 

Hursomhelst fick jag eget rum med teve på sjukhuset där jag vaktades av 3 kriminalvårdare. Dessa 3 skulle ersättas kort därefter av 2 andra vårdare som skulle ta passet fram till klockan 17:00. Vid det läget var det så att jag skulle förväntas vara inlagt i 3 dagar preliminärt. 

De kriminalvårdare som utlöste den ursprungliga trion var 2 ganska käcka tjejer som verkade vara upprymda över att vakta över mig där på sjukhuset än att vara på deras vanliga arbetsplats borta på anstalten. 

Jag hade sagt till personalen som skulle ersättas av tjejerna att be tjejerna ta med sig en bok som låg bredvid min säng på en stol och även gav namnet på boken. Av någon outgrundlig anledning tog de med sig böcker som låg på min bokhylla istället. Efter att ha varit med en sväng är detta beteenden från kriminalvårdare inte förvånande. Man ska inte ens spänna bågen i det fall att man spänna bågen för högt när 

man förvänta sig något ifrån dem. De är inte de vassaste knivar i lådan – det flesta av dem. 

Den långa utav tjejerna, lite skelögd – på ett sexigt sätt – sa precis när hon anlände, 

>> Stam, det vet du nu vad som gäller… det är dressyr på SVT… << 

>> Vad fan! Seriös! Kolla du på sånt skit? << 

>> Ja … jag gillar hästar. << 

Den kortare av dem 2 – hon med en tjusig bak – replikerade, 

>> Jag gillar också hästar men hon rider på dem också. << 

Sen blev det mycket snack om alla sorts hästar och ponnyer och om sanningen ska fram hade jag för länge sedan tappat intresse men bara satt där med ett tillgjort leende på läpparna för att ge sken av att jag var med i det hela men i verkligheten var jag någon annan stans in i mitt huvud. 

Då så! Det blev dressyr för hela slanten. Mitt enda inlägg som kom senare var, 

>> varför bajsa inte hästarna runt omkring manegen medans de skuta och utföra sina tricks? << 

Långa Pliten parerade, 

>> för att de koncentrera. Skulle du bajsa när du var ute och jogga? << 

Alla vi 3 småskrattade men för min del – bara för att min hjärna funkar så – började jag analysera det svaret eller förklaringen jag fick för att försöka få rätsida på det hela. För 

det första, vet jag utav erfarenhet att man kan bli bajsnödig när man jogga om man inte ha gått på toan innan. För det andra, är en människans fysiologi helt annorlunda från en häst och därför inte kan så naivt jämföras med varandra. Och för det tredje skita visst hästar medans de går och bry sig inte om människorna se det, så kanske skiter dem också när de småskuttar – vad vet jag? 

Det visade sig finnas en gräns som till och med en ärke-fullblodshästentusiast orkar kolla på dressyr. Och den gränsen nåddes inte särskilt länge – tidsmässigt. Efter mindre än en kvart började de babbla om det ena och det andra, de pratade skitmycket om typ ingenting. Jag saknar totalt denna förmåga eller ska man kanske kalla den social färdighet. Jag brukar vara snabbt uttråkad av att prata med folk men det kan också vara så att jag bara inte ha hittat min flock än. 

Sen ville de att jag skulle vara med och köra sten-sax-påse men jag avböjde och de körde på ändå. Jag är 100procent säker att personalen på sjukhuset som råkade gå förbi mitt rum måste har tyckt att det var ett jäklar liv där inne. Jag måste erkänna att det var roligt att se dem ha kul. Det tog bort udden av det negativa faktumet att jag var invalid, fastkedjat med fotbojor och liggande på sjukhuset. Nästa lek blev hänga gubben som kördes med lika mycket entusiasm som leken innan och lika roligt var det att kolla på också. 

Aldrig någonsin har jag fått så många prover tagen på sjukhuset som det gjordes nyss. Jag blev stickade så många gånger att jag tappade räkningen och just nu är min nålrädsla så gott som obefintligt. Maten på Danderyds Sjukhuset var 

riktigt bra också och särskilt det att man fick glass till efterrätten. Personalen var suveräna – även de undersköterska praktikanter som försökte ta blodprover på mig upprepande gånger men totalt misslyckades. 

>> Jag är svårstucken så ni behöver inte oroa er över det hela, << 

sa jag till dem. 

>> Oj! Men förlåt… förlåt << 

sa dem 2 praoande undersköterskor som hade turats om att försöker hitta ett blodkärl därifrån de kunde dra blod för sina prover. 

Sen kom nattskiftet. 

I detta plit par ingick en snubbe som härstammar från Angola och en kvinna som ursprungligen kommer från Iran. Kvinnan flydde Iran eftersom hon var en politisk dissident som den iransk regim ville kväsa eller helt och hållet bli av med. En ann är så god som en ann därför kan man lära sig mycket av en annan person genom att bemöta dem välvilligt som vilken annan människa som helst utan förutfattade meningar. Hennes berättelser var verkligen intressanta och dessutom har hon också skrivit 4 böcker. Hon till och med gav mig lite råd och tips om hur jag kunde gå vidare med att få min bok publicerat. 

Med den afrikanska plit pratade vi lite politik och hur demokratin eller saknaden därav samt hur politiken funkade i Afrika. Han var också intresserad på vad det är som är drivkraften som får en individ att utföra en kriminell 

handling. Nåja! Mycket kan man säga om det och jag har bitvis yppat om min syn på det hela tidigare i boken, men till pliten sa jag, 

>> det handlar lite grann om kicken. Adrenalin påslaget. Den stunden där allt verkar vara möjligt. << 

>> Makt. << 

>> Att vara ensam herre på täppan – känslan därav. << 

>> Att vara rebelliskt mot samhället precis som samhället precis som samhället har varit upproriskt mot en. << 

Sen tänkte jag samtidigt som jag pratade att det inte går att leva på kickar utan att det förr eller senare leda till fängelse eller död. Och det är den insikten som brukar ta tid att sjunka in. 

I alla fall kom plit paret med sånär alla böcker från min cell på anstalten förutom en. Den enda jag ville ha och som de hade skrivit namnet på 2 gånger. Klantarslen! Det visade sig däremot att jag ändå inte skulle behöva boken denna natt eftersom vi hade livliga diskussioner hela natten alla vi 3. 

Nu var det morgonskiftets tur. 

De kom och utlöste nattskiftet vid klockan 08:00 på morgonen. I denna duo ingick en snubbe härstammande från Tunisien och en helyllesvensk dam som lämnade jobbet som flygvärdinna för att jobba inom kriminalvården – jag fattar ingenting! 

Plitarna kom med några grejer som jag hade bett om: ett klädombyte, lite hygienartiklar och en bok. Vid det läget 

borde dem ha hittat rätt på boken kan man tro, men nej, kriminalvårdens cirkusnummer ge aldrig vika. Denna gång hade de tagit omslaget på den boken jag vill ha och lagt om det på en synonym ordbok. Till deras försvar kan jag säga att omslaget på boken jag vill ha låg för sig på bordet nära synonym ordboken därför kan det vara orsaken att de trodde att omslaget tillhörde synonym ordboken. Men, problemet med detta resonemang är att synonym ordboken är ganska tjock med svart och mörkgul färg i ränder som dra in mans uppmärksamhet mot bokens centrum där det står klart och tydligt på ganska stora och bjärta bokstäver, SVENSKA SYNONYM ORDBOK. 

För det mesta stirrade de 2 plitar på sina mobiler och det inte var svart att haja att de inte var bekväma i varandras sällskap eller kanske var de obekväma i själva tillvaron just då som inkluderade sjukhuset och jag – en fånge – som de skulle alltid ha ett öga på. Annars när de väl pratade var det den helyllesvenska kvinnliga pliten som pratade om hennes planer för sin antågande semester. Det kan uppfattas som att hon var dryg med tanken på där var jag, förutom att vara frihetsberövad låg jag på sjukhuset och inte kunde vare sig tänka eller prata om att semestra just då. Men ogint är jag inte och dessutom hade jag fått låna några böcker från sjukhusets bibliotek som hjälpte mig skingra bort negativa tankar. 

På eftermiddagen kopplade den manlig pliten hans telefon till teven och låt mig välja några låtar och lägga upp dem i en spellista som jag sen spelade upp. Det gjorde susen. Alla 

bekymmer verkade vara upplöst och inte alls lika penibla som jag först upplevde dem. Faktumet om att jag var fjättrad med fotbojor som skavde och minskade min rörlighet störde inte mig längre. Ovissheten om hur det skulle bli framöver gällande min kroniska tarmsjukdom slätades till så pass att jag bara befann mig kopplade i nuet och njöt av musiken. 

Kriminalvårdaren som kom för att ta nattskiftet och avlöste de 2 som bevakade mig under dagen kom ensam. Det fanns inga mer personal så anstalten var tvungen att hyra in en vakt från något vaktbolag – kommer inte ihåg vilken. Killen som vaktbolaget skickade var spinkig och i 20 års åldern, förmodligen afganskt. Han verkade räddhågsen och inkapabel att stå vakt över dagisbarn såsom en invalid kriminell. Kriminalvården hade lite svårt att hitta rummet och avdelningen där vi var på eftersom han letade efter oss vid förlossningen – en till cirkusnummer à la kriminalvården – men det kvittade eftersom när han kom fram hade han med sig den rätta boken och dessutom bjöd han på en chokladkaka. Det är ren magi vad choklad och en bra bok kan göra för lynnen. 

Det var dags för en dusch. 

Det var också dags för kriminalvårdens sedvanliga krångel och helt dumma procedurer på hur detta skulle genomföras. Varenda gång fot- eller handbojor ska lösas måste den ansvariga pliten ringa vakthavande befall på anstalten för att få grönt ljus. Och det gjorde pliten. Och då började proceduren. Först skulle jag vara fastkedjat med handfängsel till plitens hand sen skulle vakten lösa på det ena fotbojan. 

Sen skulle jag ha en handduk runt om mig och klä av mig med den lediga handen … – det slutade i ett fiasko, så pass att vakten var tvungen att dra ner mina shorts medans jag höll på handduken. Därefter skulle fotbojan på igen och slutligen handbojan av. Efter detta hade man förtjänat sig en dusch i den fönsterlösa duschen med dörren på glänt. Proceduren skulle upprepas då jag blev klar med duschen. 

Vid det läget hade jag blivit förflyttat till en större rum med ungefär 5 sängplatser men utan teve som gjorde tillvaron lite trist men jag var ensam där utan några andra patienter och jag hade bra litteratur som sällskap. 

Och helt plötsligt blev det morgon igen. Det är effekten av de schyssta insomnings tabletter – imovane. Morgon gänget anlände i form av 2 manliga plitar. En med härkomst från Uzbekistan och den andre från Irak. De kom med dunder och bråk. Ett jäklar liv var det. De erbjöd mig godis, juice och chips. Allt detta trotts att jag hade utvecklat typ-2 diabetes på grund av den långvarig kortisonbehandlingen jag hade fått. Jag sket i. de sket i. och på så sätt blev det godis efter frukosten. Det var mycket babbel och skratt. Vi pratade om allt möjligt – tillsynes – och jag fick lite insikt om hur dessa 2 plitar var som individer. 

Pliten med härkomst från Irak berättade om hur han flydde från Irak ensam som 12 åring och alla strapatser han gick igenom för att ta sig till Sverige. Hans historia var nästan tårdrypande – okej om jag ska var ärlig var det tårdrypande men jag höll upp en tuff fasad för att inte visa mig blödigt – och det fick mig att hysa mycket respekt för honom och det 

han har åstadkommit. Hans ödmjukhet likaså är något jag kanske borde ta till mig och försöka efterlikna. 

Under morgontimmarna kom läkaren under flera tillfällen för att diskutera en behandlingsplan och hur han tolkade mina provsvar utifrån vilket han bestämde att jag kunde utskrivas redan på eftermiddagen. Jag fick göra en till koloskopi men denna gång med smärtlindring, lugnande medel och mindre inflammation. 

Jag anlände tillbaka på anstalten strax efter klockan 4 på eftermiddagen där jag bemöts av samtliga av mina med intagna med hurrarop, busvisslande och mycket nyfikenhet. 

>> Vad hände bror? << 

>> var har du varit? << 

Samma frågor upprepades minst ett dussin gånger och minst ett dussin gånger var svaret detsamma. 

>> det var strul med magen … blev inlagd på Danderyds sjukhuset… << 

Några av dem sa, 

>> bror vi trodde du hade torskat på pisset och satt på isol.<< 

Pisset är urinprov som tas regelbundet och isol är isoleringsavdelningen där intagna skickas på grund av misskötsamhet. 

Efter detta om sjukhuset var konstaterat hängde vissa kvar i mitt rum som verkligen ville veta hur det var fatt med mig och det fick dem utförligt beskriven. 

Konstigt nog kändes det bra att vara tillbaka på anstalten. 

KL. 13:08 MÅN 29 AUG 

Nu är det dags igen. Dags att se vem som vinner popularitetstävlingen som kallas för val. Så här långt vet ni vad jag tycker om det hela och därför vill jag inte delta i denna fars. Om det vore upp till mig skulle jag vilja se ett styrelseskick som är en sorts hybrid demokrati som kännetecknas av en stor inflyttande teknokrati och en viss del anarki där minoritetens röst vore lyhörd utan hierarki. 

Men om det var bara jag som välja styrelseskicket skulle det i så fall vara en diktatur i sitt ursprung eftersom det skulle vara bara jag som bestämmer. Kanske i detta fall skulle medlen helga ändamålet. 

Om politiker har jag redan gjort veterlig om vad jag tycka om dem och därför stannar jag här för idag. 

So much trouble – Av Bob Marley and the Wailers 

KL. 15:19 MÅN 5 SEP 

Förra veckan försökte en snubbe rymma från anstalten. Han hade fått lov att arbeta på utelägret och tog tillfället i akt att göra sin sorti från anstalten. Han började staplar pallar ovanpå varandra för att sen kunna klättra upp i dem och ta sig över staketet. Detta rymningsförsök är bland de dummaste jag ha hört talas om. För det första, finns det massor av kameror överallt – och det var så han upptäcktes. 

För det andra, måste man ta sig igenom minst 2 rader av 5 meter höga staket med rakbladsvass concertina tag tråd på toppen. För den tredje, även om man lyckas ta sig ut har man varken ingen telefon eller pengar som man är i behöv av när man är på flytt och att ha på sig kriminalvårdens urblekta kläder gör att man sticka ut i allmänheten. 

Jag har faktiskt varit med när några andra har gjort sina rymningsförsök vid tidigare tillfällen då jag satt på Storboda anstalten. 3 stycken totalt av vilken bara en av dem lyckades. Det var en kille som hade avtjänat nästan hela sin straff och hade ett fåtal dagar kvar men hade en till fängelse dom som skulle avtjänas i Finland. Jeppen grävde sig genom innertaket som var gjort av gips och klippte av metalltaket samt staketet och försvann i natten. Efter denna eskapad flyttades samtliga från denna avdelning till andra fängelse runt om i Sverige för att avdelningen skulle byggas om och göras mer säkert. Efter ombyggnationen flyttades dessa intagen tillbaka och strax därefter rymde en till men den gången kom den intagen tillbaka av egen vilja. Det ryktades att han sa att det var för kallt och att han hade skadat sig själv rejält på concertina tag trådarna. Den tredje rymningsförsök som jag var med om var när en albansk kille fick gå på en så kallad bevakad permission. Det betyder att man under några timmar är ute i det fria men har med sig 2 plitar i släptåg. Albanen hade till och med tränat för det. Varje dag sprang han varv efter varv på den stora promenadgården för att ha bättre kondis när han senare skulle väl – antagligen – springa iväg. Mitt i permissionen löpte han iväg bort från plitar som bevakade honom och var borta i flera timmar innan han också hittade 

vägen tillbaka till anstalten eftersom det blev för kallt att vistas utomhus särskilt med kläderna han hade på sig. Förutom att inte ha vare sig pengar eller telefon kunde han inte ett ord svenska så hans plan gick i stöpet om man ens kan kalla det en plan utan saknade av en plan låter mer realistiskt. 

I alla fall den killen som försökte rymma förra veckan sitter troligtvis på isol i väntan på att bli förflyttat till en klass-1 – hög säkerhetsanstalt. Jag fick veta av en plit som är vänligt inställd mot mig att dåren till sitt försvar påstod att han letade efter virke som han behövde där inne i snickeriverkstaden. 

KL. 20:39 SÖN 2 OKT 

Drottningen är död. Länge leve Kungen! 

Verkligen!? 

KL. 21:50 ONS 19 OKT 

På måndag åker jag bort på vårdvistelse som innebär att jag ska flyttas till ett behandlingshem där jag förmodligen kommer att få en mer konkret behandling för mina problem. Där på behandlingshemmet kan man ha egen telefon och dator och det finns inga staket med concertina tag tråd ovanpå. Man är fri och inte lika inlåst som på kåken. 

Jag har förstås vetat om det men ville inte yppa det just än eftersom jag har varit lite rädd för att sabotera det för mig själv, men nu med mindre än en vecka till dess känna jag mig stabil nog för att inte tappa huvudet. 

Förra veckan åkte jag till sjukhuset 2 gånger. Den första gången kom vi dit klockan ett på eftermiddagen och akuten var späckad med patienter som låg på britsar överallt på varje vrå. Sjuksköterskorna rände nästan frenetiskt lite överallt och man kunde både känna och se att de var överbelastade men de behåll lite angelliknande lugn emellertid. Efter varje sjukhusbesök få jag lite mer respekt på sjukskörterskana och underskörterskana. 

I alla fall det tog 3 timmar innan de tog blodprover på mig och vi skulle stanna kvar och vänta på svar från doktorn. Det skulle ta bara en timme för att få svar men strax innan klockan sju på kvällen kom sjuksköterskan och sa att han hade klantat sig och inte kunde hitta mina blodprover. Med handen på hjärtat blev jag inte det minsta arg. Jag till och med småskrattade väldigt olik plitarna som bevakade mig – de var sura. Sjuksköterskan var tvungen att ta nya prover och provsvaret på dessa skulle också ta en timme innan det var färdig. Under natten tog de prov efter prov men ändå hittade de inget. Inget som kunde förklara varför mina fötter var svullna. Inget som kunde förklara varför min puls slog som en maratonlöpare mitt i en tävling. Så vid klockan halv fem nästa dagen blev jag utskriven och som tur fick vi ta en genväg som låg i direkt anslutning till akutens ingång så jag släpp alla 

konstiga blickar som medfölja varje gång allmänheten få syn på en fånge i handbojor och som bevakas av kriminalvårdare. 

Den andra gången var en dag efter detta. Efter har varit i akuten ett par timmar blev jag inlagd och i samband med detta blev jag flyttad till avdelningen på sjukhuset. Det skulle behövas minst 2 dagar för att kunna ta de proverna de ville göra samt få svar. De behövde också röntga min mage eftersom det såg svullen ut och detta var en känd biverkning av ett medikament som jag fick för att minska mitt blodtryck. På något sätt ville jag att de skulle hitta förmycket vätska i min mage då skulle jag använda det som ett svepskäl för min kalaskula. 

KL. 22:58 LÖR 7 JAN 

Nu har jag äntligen landat här på anstalten. Det tog mer tid än förväntade och det är därför jag inte har skrivit på länge. Har verkligen inte haft någon kontakt med folk på utsidan förutom Em och Crazy T och familjen förstås 

Jag ha mycket egen tid som är väldigt givande för mig och särskilt så nu när jag håller på med att skriva denna bok. Behandlingshemmet är som de flesta anta jag. Med detta menas: pingisbord, biljardbord, ett gym som för det mesta bara samla på sig damm och att själva behandlingshemmet ligger långt bort åt helvete att man måste nästan åka bil för att ta sig dit. 

Just nu är vi 8 stycken. De flesta är lugna men då och då skrivs in några knäppisar och ibland kommer det folk som har så mycket abstinens att inom kort måste de utskrivas. Som förväntat finns det alltid en väldigt driven pundare vilkens roll är att ta reda på olika substanser som man kan bli flummig på. Nyligen kom in dessa narkotika och alla tog förutom jag. 

Jädra! 

Alla var lulliga och en kille som var hög som ett hus snackade till sig en utskrivning. Han var så jävla borta i skallen men ändå envisades han med att prata med personalen – vilken tabbe! 

Det fanns också en grupp tidigare som hade löss kuk som de använde för att fuska på drogtester. Själva kuken ha en behållare som de fyllde med ren piss och på detta sätt kunde de fuska på drogurinprov. Det funkade utmärkt tills det inte funkade längre. En av dem blev påkommen. Då var det kört men det värsta av allt är att han gick med på att lämna ett riktigt prov strax därefter. Han var positiv på amfetamin. Jag grubbla varför man gå med på att pissa när man ändå vet att man är positiv. Visst ha de som regel att en vägran att ta drogtestet tolkas som ett positiv svar på drogtestet men detta är inget mer än en spekulation. däremot att gå med på att pissa är hur korkad som helst eftersom det ge de mer konkret bevis på svart och vitt. 

För någon vecka sen kom en kille med tourette syndrom bland mycket annat. Han verkligen gick mig om nerver. Jag gjorde min bästa att helt enkelt ignorera honom och jag vet att detta var ingen lösning och att jag måste ha en sorts 

förståelse av hans kondition men … Visa gångar var jag på gränsen att klippa till honom i alla fall, till exempel: han hela tiden kommenterade varje mening när vi hade gruppterapi. Herregud! Jag visste inte om jag skulle pallar med honom länge till. Som tur kom kriminalvårdare hit för några dagar sen och hämtade honom. Han var helt enkelt för sjuk för att vara på ett behandlingshem men för frisk för att få medicinsk hjälp från vuxenpsykiatrin. Nu när jag tänka efter hoppas jag verkligen att han har fått hjälpen som han behöver och inte ramla mellan stolarna eftersom ingen verkar ville ta an hans predikament. 

TIS, FRE ELLER NÅGON DAG MITTEMELLAN 

BACK ON THE SCENE 

Jag är återigen tillbaka till det stället som verkar alltid har en plats ledig till mig. Jag har varit helt väck ett tag därför vet jag inte riktigt vad det är för dag bara att jag mucka de näst kommande dagarna men jag vill skriva idag eftersom det känns bara rätt och jag vill få allt på pränt för att inte riskera glömma bort detaljerna. Det är också så att jag sitter på isolering just nu och ha inget sätt att veta vare sig tid eller dag. 

För drygt 2 månader sen blev jag inhyst på ett behandlingshem i utkanten av Västerås. Ärligt talat är detta ställe inget mer än ett förvar för män med missbruksproblematik. 

FAAAN! Nu har det hänt något som har rubbat min sinnesställning – SNUS! Jag bli galen! När jag flyttades tillbaka 

hit hade jag en öppnat snusdosa med några prillor kvar. Nu att detta hade tagit slut badd om att få snus som jag hade bland mina grejer i förrådet. Jag badd ständigt från morgonen tills nu när plitarna kom med middag så jag antar att klockan är någonstans vid 4 på eftermiddagen. Då fick jag höra att man få inte ta in något till anstalten som är köpt på utsidan. 

Varför då låt de mig komma in med en öppnad snusdosa? 

Hade jag vetat om denna korkad regel skulle jag har åtminstone öppnat en till snusdosa och haft den i fickan för att kunna ta in den med mig i cellen. För ett kort tag där hade jag glömt hur enfaldig kriminalvården kan vara. Nu gäller det att återanvända de redan använt prillor som jag hade lagt under det första locket på snusdosan. 

FAN! Jag återkomma om en stund. Är inte på humör 

Nu ska vi se! 

Tillbaka till behandlingshemmet. 

Det var verkligen lattjo där. När vi inte hade den en timmes så kallade behandlingstimmen var det för det mesta snack om droger, hur man skulle kunna fixa fram droger och vilka droger man kunde förtära utan att bli upptäckt vid urinprovet. Jag vanligtvis avsky folk som bara sitta och prata om hur de ska missbruka men jag anta att jag gick med i konversationen för att visa mig solidariskt med de andra. Jag var inte drogsugen eller något och dessutom anser jag att jag inte är missbrukare som den klassiska beskrivningen 

innefatta utan jag skulle säga jag är någon sorts festpundare om man väl välja att se det så. Iallafall kom vi fram till 2 droger som skulle passa bäst. Den första heter Dimor. En drog som är egentligen mot turistdiarré som kan köpas utan recept. Den aktiva substansen i den heter Loperamid som är någon sorts opioid. Den enda utmaning är att man måste käcka typ 3 askar och varje ask har typ 18 tabletter om jag minns rätt. När man väl få i sig de 3 askarna vara berusningen i 2 till 3 dagar. 

Den andra drogen som man kunde ta utan risk att torska på urinprov är en bensodiazepin som kom från Serbien. Jag har glömt bort vad själva bensodiazepinen heter men hursomhelst var denna benzodiazepin bland de starkaste. Jag tog 2 stycken och avvaktade en stund, sen tog jag 2 till eftersom det kändes som att det inte funkade. Har man huvudet på skaft och inte är som mig skulle man sluta där men neej inte jag. Jag är bara den jag är så jag tog 4 stycken till och det var därefter som saker och ting gick käpp rätt åt helvete. Jag minns knappt någonting och innan jag visste vad sa jag kriminalvårdens transport-minibuss stående vid uppfarten runt klockan 8 på natten. Först tänkte jag att de hade kommit dit med någon annan som skulle till behandlingshemmet men något verkade inte stämma. Det försent för de att komma med en ny klient. Som en blixt från klar himmel slog det mig att det var jag som de skulle hämta och då var det kört. Efter det som verkade som ett kort färd med både handbojor och midjefängsel var jag tillbaka till Storboda anstalten. 

Storboda anstalten. 

Min älskade Storboda anstalten där alla känna mig och jag känna de flesta. Och nu är det bara ett par 3 dagar innan jag mucka och därför är det i sin rätt att den historien sluta där allt började – på fuckin Storboda anstalten. 

DAGEN INNAN MUCK 

Det är konstigt att jag inte känna mig mucksjuk. Jag har blivit ordentligt institutionaliserad och med detta menas att jag man ta inte så stort ansvar om sig själv och det dyraste man ha, nämligen tid. Från och med imorgon kommer detta inte gälla. Allt ansvar kommer läggas på mig och det kan vara lite besvärligt, eftersom man har blivit van med att någon annan ta ansvar. Vad jag köpa, hur jag laga mat, vilken tid jag ska äta, när, hur och med vad jag tvätta mina kläder… Men det absolut värsta som jag se inte fram emot är hur jag ska ta mig med allt packning till Säffle där jag planera att bo. Jag trodde inte att jag hade så många saker tills jag såg mina pinaler tidigare idag då jag skulle ompacka allt. Det var 2 stora flyttkartonger och två mellan stora duffelbags. Jag rygga tillbaka när tanken på hur jag kommer bli tvungen att släppa med mig allt dessa. På något konstigt sätt känns Storboda anstalten som hemma och det kommer vara lite sorgligt att ge den på båten – institutionsskada! 

Hursomhelst ser jag fram emot ofantligt mycket att umgås med mina barn. Om jag ska vara ärlig, må jag ganska dåligt över att inte ha varit närvarande vid en stor del av deras 

uppväxt – särskilt min minsta son. Det kommer vara kul att lär känna de igen i den ålder de är på nu. 

Jag fixade… eller rättare sagt, Mensa K fixade en korttidsboende åt mig från min vän Fadi eller numera Martin som han kalla sig. Jag lärde känna honom. Eftersom detta ställe ägdes av hans arbetsgivare ville han göra det klart för mig att det var total förbud mot alkohol och droger. 

Lägenheten används för att inhysa utländska arbetare som jobba i Martins chefs bolag. 

Jag lärde känna Martin genom SFI kursen då vi gick i samma klass. Då hade han rastaflätor och var en mycket energetiskt och målmedveten kille i allt han gjorde. Jag minns att han hade byggt själv en vattenkyld dator och det var första gången jag såg en sådant. 

Martin var också en biten Cannabis entusiast. Tyvärr blev detta entusiasm släckt någon gång efter att han hade odlat en sorts cannabis som heter White widow som just då var det mest potenta cannabis av alla andra. Någon dag satt han hemma och flummade som vanligt efter vilket han fick kramper i bröstet och blev nästan paralyserat. Som tur hade han nära till sin mobiltelefon och ringde 112. Han fick åka med ambulansen och blev kvar på sjukhuset under natten för observation. Han trodde att han hade fått en hjärtinfarkt – stackars kille. Så fort han skrevs ut därifrån fick han en halleluja-uppenbarelse om att cannabis var orsaken av allt ont. Han kom hem till mig direkt från sjukhuset. Han kom hem till mig och envetet försökte konvertera mig till sin ny livs filosofi medans jag under tiden i mitt huvud försökte 

räkna ut hur jag skulle få tag i hans cannabis. Han fattade inte att genom att ringa 112 och åka till sjukhuset hade han marknadsfört denna cannabis till mig och nu ville jag också ha den där som fick honom känna sig förlamad. Om jag minns rätt fick jag tag i en stor del av hans odling och han sålde vidare hans odlingsapparater. Detta var ungefär ett decennium sen. 

I nutid fast några månader sen, träffade Mensa K honom medans hon var ute med barnen och just då – som en sammanträffande – ringde jag en Skype-samtal till Mensa K från kåken och på så sätt fick jag och Martin delar några artighetsfraser och prata lite kort innan pliten som bevakade samtalet påminde mig att samtalet var bara beviljat så länge det hade med barnen och Mensa K att göra. Hursomhelst fick vi kontakt och det var på det sätet som jag fick veta att han hade flyttat och bo i Säffle sen 3 år tillbaka. 

Jag är inte längre totalt isolerat. Sen i förrgår fick gå in på avdelningen och umgås med de andra under dagarna. Jag råkade spela schack mot någon som brukar piskar mig i spelet och vann. Detta hände i direkt samband med att han hade deklarerat att han var bästa på schack i hela anstalten och därför kändes denna vinst extra speciell. 

Nu tänkte jag sova och när jag vakna, vakna jag som en fri man. 

Nu krävs det bara ett logiskt sätt att knyta ihop hela min berättelse på ett logiskt och kanske även proffsigt sätt och till detta välja jag att låna ett ordspråk från min kognitiva beteende terapeut. 

Så i Patriks pastisch – FUCK OFF! 

Författare: Stam Mjuk