Bindestreck seperar dikterna.
–
Lördagar kommer och går.
Söndagar långt borta känns redan som igår.
Fredag som faktiskt var igår,
är vad jag längtar till när måndagen slår hårt.
En dag kvar att fortsätta stå,
Knäna mjuka från slagen av känslor som tär och tar på mitt hår.
Ser inte riktigt vad jag kan nå.
Är det här så långt de går,
Tar det slut här och nu i stunder som jag kommer minnas när såren av slagen rakt på ådern från den dagen då allt tog slut när en av mina bästa år sa hejdå.
–
Dystert och grått.
Torra träd men blött gräs.
En sen kväll, ändå en tidig morgon.
Dimman känns tung, men ändå ung.
Då klangen från pianots hammare hörs.
Skär och tär tonen på sinnets hinna.
Duggregnet knackar på fönstret yta.
Det är då jag tyger och allt känns som det duger.
–
Flera tankar jag rankar dem i ordning.
Från värst till sämst,
lägst till lägre.
Jag tittar upp i förvåning,
för jag hittar bara oro.
Tron tar jag tag i när jag sätter mig på tronen.
Sen så hittar jag en ursäkt att skylla på min moder.
Du ska tro mig.
Aldrig kommer du kalla mig modig.
–
Lampan ovan lyser starkt som de vore solen.
Samtal omkring får mig må liten som ett marsvin.
Men allting som är får mig känna känslan att jag är ett svin.
Men lampans duk håller tankarna inne, därför fortsätter jag bestå.
–
Det är dumt att göra dumma grejer,
men man lär sig av dumma misstag.
Man blir dummare ju smartare man blir.
Eftersom det är dumt att kalla sig smart när man inte gjort nåt dumt.
–
Tycker synd om mig själv,
är fundersam om det är korrekt.
Tror du jag kan vara han,
känns som man skär sig i vinden så fort jag tänker ditt namn.
Klart men kallt i vattnet, hinner inte doppa tån innan jag går upp igen,
har jag fått nog än.
Händer skapar händelser,
händer kastar stenar,
och plockar upp grenar.
Räcker en pinne till ett hus.
Varför måste jag störa min vän för att jag inte än sett din hem,
förstår du att jag inte vänjer mig.
Borde jag byta ut träet mot kol.
Undrar hur mycket jag tål.
Du har sett och känt mina sår.
Du har smekt mitt hår,
och jag har känt på dina lår.
Skulle jag klara av värmen av kol,
för då kan jag bygga en bro och ta dän din vägg.
Men bron brann upp halvvägs ut, fortfarande skyms horisonten precis som förut
Tänker ändå…
vad kan tas itu.
När ljuset når hit,
finns jag i skuggan av hennes kontur.
Hon har blivit solen i moln,
jag består en sten bland ved.