68-orna

Förord

Nu är det femtio år sen det berömda/beryktade året 1968. För 1968 är en symbol för den starka vänsterrörelse som satte sin prägel på slutet av 60-talet och så gott som hela 70-talet med ungdomsuppror, hippies, knark och sexuell revolution men också marxism, vietnamdemonstrationer och progg-musik. Det lade väl grunden till dagens feminism och miljörörelse. Här har jag skrivit en satirisk berättelse om just den marxistiska vänstervåg som växte fram då.

För trots att jag själv alltid varit åt vänster så blev jag allt mer kritisk mot denna våg. Jag tycker den, på många sätt, var helt absurd och fullständigt galen.
Visst dessa marxistiska 68-or stod för en massa fina saker som jag helt skriver under på. Jag älskar välfärdsstaten. Jag tycker bra utbildning och sjukvård ska vara en rättighet för alla. Och visst skedde säkert en hel del positiva förändringar i samhället efter det berömda året 1968. Men ändå irriterade jag mig på dessa 68-or.
Det jag var/är kritisk mot i denna vänstervåg var sekterismen, stalinismen och dubbelmoralen.
Sekterismen innebar stenhård tro på vissa dogmer och stenhård intolerans mot den minsta avvikelse från den rätta linjen.

Stalinismen var idealiseringen av öststaterna. Ibland var det Kina, ibland Kuba och ibland bägge två som var de verkliga idealländerna. En hel del var också riktigt helgjutna stalinister och tyckte att Stalin som person var bra. Han som var en av historiens största slaktare.
Dubbelmoralen: 68-orna kunde lätt se brister och felaktigheter i vårt samhälle. Men samma felaktigheter, som fanns i större omfattning, i kommunistländerna bortförklarades.
Dom stred för frihet, mot auktoritära strukturer och ville ge all makt åt folket – men tycktes blunda för den brist på frihet som fanns i deras idealländer och att makten i kommunistländerna oftast var koncentrerad till en enda person – Mao, Pol Pot, Stalin, Castro etc.

68-orna ville skrota all militär, vilket låter sympatiskt. Men bortförklarade den militära upprustning som fanns i öst.
68-orna förfasade sig med rätta över skotten i ådalen. Men var ganska tysta om att arbetare sköts i Polen. Och många försvarade också dessa skjutningar. Vidare försvarade många av dem att man i Kampuchea sköt folk på löpande band.

I kriminalpolitiken ville 68-orna mer satsa på rehabilitering än på straff. Många ville också helt avskaffa fängelsestraffen. Men i kommunistländerna lyste all human fångvård med sin frånvaro. Alla dessa länder hade dödsstraff. Stalin var väl kanske inte direkt känd för sin humana fångvård.
I övrigt, tycker jag, att det inte fanns någon direkt opposition mot 68-orna i det tidiga 70-talet.
Överallt på gymnasiet och universitetet så stötte jag på dessa högljudda världsförbättrare. 68orna hade hela problemformuleringsprivilegiet. Och Jan Myrdal, Sven Wollter, Mikael Wiehe, Björn Afzelius och allt dom hette tog en stor plats i kulturlivet.

På varenda lyktstolpe i Stockholm såg jag slagord av typ ”Klass mot klass”, ”Krossa kapitalismen” o dyl. Det var mest från KFML(r), trots att detta parti bara hade ett par hundra medlemmar. Mitt på Drottninggatan i Stockholm fanns också en stor vänsterbutik där dom hade jätteporträtt av Marx, Lenin, Stalin och Mao.
Här nedan beskriver jag fiktivt när 68-orna helt tar över makten i mitten på 1970-talet.
Tilläggas bör att jag-personen i berättelsen inte är identisk med författaren.

Novellen börjar

Kapitel 1.

Innan revolutionen

Jag har alltid varit åt vänster. Kanske var det för att jag alltid ogillat auktoriteter. Kanske också för att jag rycktes jag med i det ungdomsuppror som drog igenom västvärlden på 1960-talet. Sen var det också engagemanget för Vietnam och deras hjältemodiga kamp mot USA-imperialismen. Det visade hur den rika kapitalistiska västvärlden försökte hindra de förtryckta folken i tredje världen från att forma sin egen framtid. Så därför gick jag tidigt med i FNL-grupperna.

Men min blick vändes också mot det egna svenska samhället. Jag såg hur snett samhället var. Det fanns en fin blankpolerad yta, men under denna fanns mkt som var ruttet. Jag såg att det fortfarande fanns hierarkiska strukturer i samhället. Socialdemokraterna hade länge haft makten men fortfarande fanns det folk som var arbetslösa. Sverige pratar om fred men har en värnplikt där man lär sig döda. Sen var Sverige, som berömde sig för att vara så modernt, fortfarande en monarki. Jag äcklades av allt fjäskande och svassande för kungen.
Till detta hade samhället vissa fascistiska strukturer. Ibland fick man nyheter om att polisen slog fredliga FNL-demonstranter med sina batonger.

När jag var 15 år så inträffade ockupationen av kårhuset. När jag fick nyheten blev jag jätteglad – kanske skulle det äntligen bli en förändring också här i Sverige. Visserligen blev det ingen revolution men en glöd hade tänts.
Under gymnasietiden så gick jag med i Förbundet Kommunist. Jag gick en del kurser hos dom för att närmare bekanta mig med marxismen. Det som lockade mig hos FK var deras självständiga hållning. Dom var inga grå människor som flöt med strömmen, dom var människor som kunde tänka självständigt.
Det var då bitarna alltmer började hamna på plats. Jag började alltmer inse hur genomruttet samhället var. Jag blev medveten om alla sprickor i fasaden. För att inte så länge sen sköts strejkande arbetare i Ådalen. Sånt kan hända igen om kapitalet känner sig hotat.
Och fortfarande hade storkapitalet så gott som hela makten. Profiten går alltid före miljön och det är därför vi har miljöproblem. Det fanns kvinnoförtryck. Kvinnorna användes som reserv på arbetsmarknaden. Kapitalägarna och den härskande klassen hade hela statens makt- och våldsapparat i sin hand och kunde därför behålla makten. Kapitalisterna vill aldrig lämna ifrån sig sina privilegier frivilligt därför behövs en revolution. Sossarna bedrev samarbete över klassgränserna och det befäster kapitalets makt, vilket egentligen är förräderi. Den borgerliga demokratin som vi hade var manipulerande. Den uppvisade en repressiv tolerans under den polerade ytan och var därmed egentligen falsk.
Jag kommer ihåg en dag i gymnasiet när polisen hade en informationsdag. Först var det lite allmänt snack om polisens arbete. Sen i gymnastiksalen så gjorde dom lite mer praktiska övningar. Jag och mina vänsterkompisar (som var ganska många) fnissade och ibland buade. Jag tyckte det var ett jäkla preusseri. När poliserna slutligen gick i takt så skrek jag ironiskt ”Heil Hitler”. Poliserna och de flesta lärarna glodde surt på mig, men jag fick många ryggdunkar från mina kompisar.

När jag slutade på gymnasiet så började jag slöläsa lite på universitetet. Under tiden hade jag div ströjobb. Jag läste filmvetenskap och sociologi. Jag läste lite i halvfart och efter ett tag fick jag ett och annat betyg.
Jag blev ihop med en tjej som hette Margaretha. Ett tag var jag kär och galen. Men efter ett tag så svalnade känslorna en aning. Det var nog hennes föräldrar som var problemet. Margaretha sa att hon hade vänsteråsikter, men ändå tyckte jag att hon var lite väl fäst vid sina borgerligt förstockade föräldrar. Jag blev hembjuden av hennes morsa på en fin middag. Visst var middagen god o fin, men redan där började det gnissla. Hennes morsa frågade mig mkt om min sociala situation. Hon undrade hur det gick med mina studier. Det verkade också som hon hade synpunkter på mitt långa hår och mina jeans. Jag svarade undvikande på alla hennes frågor.
Sen dröjde det inte länge förrän jag hembjuden igen. Denna gång var hennes farsa med också. Han var etter värre än hennes morsa. Han sa rent ut att jag borde bli mer städad och skaffa ett riktigt fint manschettjobb för att passa hans dotter. Han tyckte att jag antingen skulle bli civilingenjör eller civilekonom. Snart började jag käfta emot och efter hand kom vi in i ett häftigt gräl. Margaretha såg olycklig ut.
Efter hand märkte jag att jag o Margaretha gled ifrån varann. Det verkade som hon var fast i sin borgerliga familj. En dag ställde jag frågan på sin spets och bad henne välja mellan mig och sin familj. Margaretha grät – hon kunde inte välja. Då lämnade jag henne.

Jag jobbade en del som extravak på sjukhus. Ett ganska bra jobb under studierna. Men ibland råkade jag ut från en beskäftig sköterska som gnällde över allt vad gjort och allt jag inte gjort.
En dag när jag åkte hem från mitt jobb så slogs jag av hur grått o trist vårt samhälle var. Alla dessa människor som var på väg till eller från sina jobb verkade helt fångade i det kapitalistiska systemet. Människorna gick omkring i sina tråkiga kläder och var som robotar. Alla lydde – ingen vågade sticka ut. Människornas liv var så torftiga.
Några månader efter Margaretha så träffade jag Lena. Det var en kväll på ett disco när jag var ute och dansade. Jag var ganska full eller rättare sagt aspackad. Dessutom hade jag rökt en holk. Jag vet inte hur det var, men dagen efter så vaknade jag upp i Lenas lägenhet. Jag vaknade av att hon smekte min kind och gav mig en angenäm kyss rakt på munnen. Jag hade inte så mkt minnen av vad som hänt fg kväll så jag blev först nästan förskräckt. Men att vakna upp av en kyss med vacker flicka var väldigt trevligt även om bakfyllan rumsterade om i mitt huvud.

Efter det sade jag upp mitt rivningskontrakt för lyan på Söder och flyttade in hos Lena i Vasastan. Lena hade ett riktigt svensson-jobb som sekreterare, så hon var borta alla vardagar. Jag läste vid universitetet mest filmvetenskap vid den här tidpunkten. Och under studierna hade jag diverse ströjobb. Lena lagade god mat och tog riktigt hand om mig.

En gång när jag jobbade natt på sjukhus så gnällde en grinig sköterska över att jag inte tillräckligt brydde mig om patienterna. Det var en diger samling klagomål hon hade. Och då kom vi in i en politisk diskussion. Jag sa att det var mer eller mindre omöjligt att ge patienter fullgod vård i det kapitaliska samhälle vi hade. Vi satsar en massa på försvar, vi rustar oss för krig när vi bör rusta upp socialt istället för militärt. Tänk om alla pengar vi satsar på försvar istället skulle gå till vården. Tänk om storföretagens vinster istället skulle komma de behövande till del. Jag käftade rejält emot den griniga gamla sköterskan (ful var hon också). Det blev en rejäl diskussion och efter ett tag så tystnade hon. Efter det fick jag inga fler jobb på just det sjukhuset.
Redan i grundskolan hade jag och några kompisar bildat ett rockband. Vi hade det ironiska namnet ”Söndagsskolans gosskör”. Men det var långtifrån frireligiös skönsång vi ägnade oss åt – det var hårdrock så hård så alla gamla konservativa kärringar och gubbar kunde skita på sig. Efter ett tag när vi blev mer politiskt medvetna så spelade vi mer progg-musik. Vi fick en del bidrag från kommunen för vår musik. Sen bildade vi också en teatergrupp vid namn Teater Röda Nävar. Det skulle vara som en knytnäve mot hela det kapitalistiska etablissemanget.

Vi satte upp en pjäs vid namn Tvätteriet. Det handlade om ett antal kvinnor som jobbade på ett tvätteri och hur kvinnor utnyttjades på arbetsmarknaden med dåliga löner och usla arbetsförhållanden. Men det handlade också om hur ägarna tvättade pengar för att komma undan skatt. I pjäsen togs också en vidare diskussion om kapitalismen – hur de kapitalistiska nätverken hängde ihop. Och hur myndigheter och politiker blundade för kapitalismens skadeverkningar.
När vi repeterade så fick jag syn på henne. Linda – Qvinnan med stort Q. Jag blev blixtkär. Hon verkade intresserad, men jag var osäker på om mina känslor var besvarade. Linda spelade en nyanställd på tvätteriet och hon gjorde det mkt bra.

När vi gjort ett antal välbesökta föreställningar så började vi fundera på vad vi skulle sätta upp här näst. Vi funderade på någon av Brechts alla pjäser.
Men då fick vi reda på att vi fick sänkta bidrag från kommunen. Det gjorde oss fly förbannade. Vi samlade oss framför stadshuset. Några av oss tog oss in i stadshuset. Och efter en pladdrande med vakter så tog vi oss in i ansvarigt kommunalråds rum. Det var en blekfet folkpartist i sjavig kostym. Han såg ganska ängslig ut när vi kom in. Vi ställde honom verkligen mot väggen. Men han verkade inte veta vad han skulle säga och gav oss inga riktiga svar. Efter ett tag så började han gapa om att vi måste lämna hans tjänsterum. Vakter kom och sen kom polisen. Vi gick därifrån under protest och när vi började lämna stadshuset så fick jag ett slag i nacken av en batong. Det gjorde inte speciellt ont, men jag blev förbannad.
Då vände sig Linda mot mig och frågade hur jag mådde. Och när hon försiktigt vidrörde min kind, så förstod jag att hon hade samma heta känslor för mig som jag för henne. Det dröjde inte länge förrän Linda och kramades och kysstes.

Jag tog polisens batongslag mot mig som en klar kränkning. Det var inte bara en kränkning mot mig utan mot hela yttrandefriheten. Jag polisanmälde händelsen, polisen tog emot min anmälan, men sen hände ingenting. Efter ett tag fick jag reda på att åklagaren la ner utredningen i brist på bevis. Det var ju så jäkla typiskt.
Ju mer jag tänkte på det inträffade desto mer förbannad blev jag. Det visade egentligen att hela demokratin och yttrandefriheten endast var en chimär. Kapitalägarna hade den egentliga makten bakom den välputsade demokratiska fasaden. Och kände dom sig hotade så hade dom tillgång till hela statens våldsapparat.
Nu blev jag ihop med Linda och jag var vrålkär i henne. Denna underbara tjej var helt klart kvinnan i mitt liv. Jag gjorde slut med Lena som blev alldeles förtvivlad. Linda bodde också i Vasastan – en liten etta. Jag flyttade hem till henne. Hennes etta var lite mindre än Lenas, men vad gjorde det. Närheten till Linda fyllde mig med lycka. Lena fortsatte att ringa mig och ville att vi skulle träffas. Hon verkade inte fatta att det var slut mellan oss. Jag blev alltmer irriterad på henne, jag tyckte hon var ett klänge.

Jag fortsatte att ströläsa lite på universitetet, jag fortsatte att spela i mitt rockband, jag fortsatte att spela teater. Och framför jag fortsätta att leva och älska med Linda. Livet var på topp, men ändå var det något som kändes fel.
Jag drog ner lite på studierna och började som en försäljare av diverse kioskvaror som tidningar o snask på Sophiahemmet av alla djävla platser.
Där låg en massa rika patienter – företagsledare, direktörer och höga militärer. Och jag måste vara trevlig o vänlig mot dom, vilket var svårt. Jag var tvungen le mitt bästa försäljarsmil mot dessa feta högdjur samtidigt som jag kände vreden stiga inom mig.

En dag när jag var på väg hem från jobbet så kom jag i samspråk med en kille på tunnelbanan. Det började väl med att han kommenterade mitt Maomärke som jag hade fastsatt på jackan. Jag tror tamejfan killen hade kostym på sig. Han sa att han själv var sosse, men han tog avstånd från vänsterextremismen. Jaså, man är vänsterextremist bara för att man kämpar för förändring, kämpar för rättvisa o solidaritet. Sossarna har suttit vid makten länge, men ändå var det kapitalägarna som bestämde bakom kulisserna. Fortfarande fanns det ingen demokrati på arbetsplatserna.

Vidare kritiserade han att man sköt strejkande arbetare i Polen. Jag tyckte att kritiken var orättvis. Det polska folket måste ju naturligtvis försvara socialismen mot kontrarevolutionära krafter. Det är ju så himla lätt för oss självgoda svenskar att kritisera andra länder. I Polen bygger man socialismen efter sina egna förutsättningar. Och för inte så länge sen sköt man arbetare i Ådalen och det var i Sverige. Jag kände ilskan bubbla upp inne i mig, men jag höll god min.

När han sen riktade kritik mot den politiska utvecklingen i Kampuchea så blev jag ännu mer förbannad och nu brast det för mig. Det kampucheanska folkets hjältemodiga seger mot USA-imperialismen hade då nyligen inträffat. Jag skällde ut killen för jag anade ett stänk av kolonialism och rasism i hans kritik. Det är ju så jäkla lätt för oss i, den självgoda, västvärlden att veta vad som är bäst för andra folk. Det kampucheanska folket måste ju skapa sin egen framtid.

Kapitel 2.
Efter revolutionen

Så var det en torsdagskväll i oktober 1976. Det då det fantastiska hände. I Vietnam och Kampuchea hade folket nyligen med stor kamp besegrat de amerikanska imperialisterna. Detta var en seger för revolutionen och socialismen. Och nu hade även revolutionära segertåget över världen också inträffat i Sverige. Äntligen! Jag kunde nästan inte tro att det var sant.

Jag och Linda tittade på nyhetssändningarna. Jo, alla sa samma sak. Revolutionen hade verkligen inträffat – här i Sverige!

Det var folkfronten som hade tagit makten. Folkfronten bestod av flera revolutionära grupper som gått samman.
Vi hörde folkfrontens program. Det var bara bra saker. Det var militär nedrustning och social upprustning. Det var att ta ifrån kapitalisterna deras stora egendomar och makt. Det var att bygga ett verkligt solidariskt samhälle. Det var att rehabilitera brottslingar istället för att straffa dom.

Efter att ha tittat på TV så stack jag o Linda ut på stan. Där var det stora fester och karnevaler. Massor av folk hade kommit ut. Alla gick omkring i färggranna kläder. I nästan varje hörn spelade musikgrupper och det var en del andra uppträdanden som tex av akrobater. Konsten var nu fri. Vi sa adjö till den kommunalgrå tråkiga gårdagen. Nu äntligen börjar saker hända. Luften har blivit lättare att andas. Vi har nått vårt mål. Jag tände en pipa brass. Jag hade egentligen slutat röka hasch för ett tag sen, men nu var det fest och det gällde att fira. När jag och Linda kom hem på småtimmarna så föll vi i varandras armar och vi hade en lång underbar kärleksnatt.

Dagen efter så hade folkfronten utlyst en helgdag. Jag och Linda låg kvar i sängen långt in på eftermiddagen och lyssnade på radio och tittade på TV.

Som tillfällig ledare för den nya folkfronten var en kille som hette Jack Högstedt. Han var i 30-års-åldern, hade skäggstubb och framträdde i en sliten jeansjacka. Skönt att äntligen se en politiker som inte var slätrakad och som inte hade slips och kostym.

Jack Högstedt höll ett mycket fint tal. Det var underbart att höra hans visioner för morgondagen. Han talade om rättvisa, solidaritet och vikten av förändring. Det var arbetsplatser där arbetarna skulle bestämma själva utan chefer. Det var ett samhälle där det inte skulle finnas någon militär och där det inte heller skulle finnas några fängelser. Det var ett samhälle med ett långtgående socialt skyddsnät. Det var ett samhälle utan utsugning och förtryck där människors inneboende kraft skulle kunna utvecklas i full frihet. Vilken underbar vision.

Efter att jag och Linda hade njutit en helg så kom måndagen. Jag funderade på om jag som vanligt skulle jag gå till jobbet vid Sophiahemmet. Men sen ringde det på dörren och utanför stod ett stort gäng – de flesta var ganska unga. Och jag kände igen några i gänget bl a mina gamla vänsterpolare Tompa, Micke och Steffe. Det var kul att återse mina gamla polare och det verkade vara ett jättetrevligt gäng i övrigt. Hela gänget presenterade sig som rödgardister, vilket gav mig sköna associationer till Kina. Dom sa att dom bildat ett arbetarråd, som med jämna mellanrum skulle träffas för att utveckla socialismen. Vi fick också alla ledigt denna måndag också, vilket jag absolut inte hade något emot.

Gardisterna tog oss med till en samlingslokal i närheten. Där satte vi oss och diskuterade socialismen och hur vi skulle lägga upp arbetet framöver. Vi drack kaffe och åt lite småkakor, stämningen var gemytlig. Det var verkligen kul att snacka med mina gamla polare, men det blev också en del nya trevliga bekantskaper.
Jag fick reda på att Sophiahemmet var stängt, för tillfället. Det skulle istället omvandlas till ett sjukhus för hela folket och inte bara för några rika knösar. Däremot frågade dom om jag kunde tänka mig att jobba på en verkstad. Jag hade väl inte så där jättestor erfarenhet av verkstadsjobb. Men jag tackade ja till jobbet. Det skulle bli kul att lära sig lite nya praktiska saker och sen skulle jag nu bli en arbetare – en riktig proletär i ett nytt framväxande socialistiskt samhälle.

På kvällen efter mötet så snackade jag och Linda om vår kommande resa till London till våren nästa år. Kanske skulle vi också åka omkring i Storbritannien – varför inte också ta en sväng till Skottland och Wales. Jag hade rest en del förut. Efter gymnasiet försökte jag lifta till Indien. Det var en fantastisk upplevelse även om jag inte kom längre än till östra Turkiet. Sen var jag ute och tågluffade runt om Europa – två gånger faktiskt. Den plats som jag då fastnade för var Swinging London. Jag kom ihåg alla rockkonserter där och alla besök på pubar där man kunde snacka med folk.

Dagen efter så tog dom vänligt emot mig på det nya jobbet. Arbetet gick ut på att reparera bilar och även annat som div maskiner och apparater. Jag skulle bl a få lära mig svetsa och svarva. Kul! På jobbet var det ganska slappt första veckan. Jag lärde mig lite allt möjligt om svarvning och svetsning plus en del annat. Men den mesta tiden ägnades åt stormöten och politiska diskussioner.

Den första tiden så köpte jag flera tidningar, kollade mycket på radio och TV, för jag var väldigt nyfiken på den politiska utvecklingen i Sverige. Även förut borgerliga tidningar hade vänt om och tagit sitt förnuft till fånga. Dom stödde helt revolutionen. Många personer hade flytt landet däribland kungen, många politiker, höga militärer och naturligtvis många företagsledare och kapitalister. Men Olof Palme hade faktiskt stannat kvar i landet. Jag läste också en hel del om den nya ordföranden för folkfronten Jack Högstedt. Fan han verkade riktigt bra!

Vintern kom och livet gick på. När vi handlade mat så hörde vi många som klagade på att det fattades varor. Men allting fanns i stort sett. Visserligen började det bli brist på frukt och grönsaker och visst fick man köa en del för att få det man ville ha. Men en del klagade på att dom inte kunde hitta just den och den tandkrämen, just den och den tvålen. Men jag tyckte det gnälldes i onödan för det fanns ju ändå både tvål och tandkräm.
Och när vi tittade på TV så kunde vi se olika reportage från vårt land där många människor var lyckliga och sa att dom hade fått det betydligt bättre efter folkfrontens maktövertagande. Det var många vanliga jobbare som framträdde som berättade att deras arbete kändes mer meningsfullt nu när dom arbetade för hela folket och inte bara för kapitalisternas profit. Det var trevligt att se alla dessa glada miner i TV-rutan. Det gav oss hopp för framtiden. Jag o Linda var säkra på att allt ganska snart skulle bli bättre när revolutionen hade gått igenom sina barnsjukdomar.

Ändå kom det en del kritiska röster från vänsterhåll mot folkfronten och den nya regeringen. Det fanns också dom som kritiserade vår ledare kamrat Jack Högstedt. Jag läste flera debattartiklar som kritiserade folkfronten från vänster. Min gamla kompis, från FNL-tiden, Steffe hade också en kritisk debattartikel där han varnade för en stelbent och sekteristisk folkfront. En tjej Stina Danielsson som var medlem i folkfronten framträdde och tycke att Jack Högstedt började bli lite väl maktfullkomlig. Och självaste Olof Palme skrev en debattartikel där han försvarade socialismen, men värnade den borgerliga demokratin och varnade för diktatur och enpartistat. Detta var ju i alla fall ett bevis på att det fortfarande fanns yttrandefrihet och att debatten var fri.
Allt efter vintern gick så blev det alltmer brist på frukt och grönsaker. Jag och Linda fick gå i flera affärer för att hitta det vi behövde och vi stå i en hel del köer. Oftast fanns i alla fall morötter, potatis och kålrötter. Men apelsinjuice som speciellt Linda ville ha till varje frukost fanns inte alls. Ibland kunde vi inte hitta toapapper, men då kunde vi, tack o lov, oftast hitta hushållspapper. Sen blev det brist på tandborstar, men det gick bra att köra med dom gamla tills vi slutligen kom ett parti tandborstar till butiken. Det var brist på allt möjligt. Men tack vare Lindas påhittighet och energi så klarade vi oss ändå ganska bra.

Men sen fick vi förklaring till varubristen. De omgivande imperialiststaterna bojkottade oss. Folkfrontens ledare Jack Högstedt återkom med det i många tal. Jag förstod honom för det var rent för djävligt att omvärlden ville stoppa vår revolution. Han vädjade till oss att arbeta hårdare och jag förstod att vi måste göra vissa uppoffringar.
En helg när jag och Linda gick ut på stan så såg vi att en massa människor hade samlats för en stor demonstration till stöd för revolutionen. På många plakat stod paroller till stöd för den nya demokratiska, socialistiska folkrepubliken Sverige. Sen var det många slagord och plakat som angrep USA och de omgivande Nato-länderna. Stämningen var hög. Jag och Linda anslöt oss naturligtvis. Vi fick goda minnen från alla Vietnam-demonstrationer på 60-talet. Det var underbart att se att så många människor samlats. Det visade verkligen att stora delar av folket stod bakom revolutionen. Hela demonstrationen med all gemenskap gav oss verkligen hopp inför framtiden.
I samband med det så framträdde dom som förut hade haft kritiska synpunkter och bad om ursäkt. Dom sa att dom helt hade missförstått situationen. Bland dom var det Stina Danielsson som hårt kritiserat vår käre ledare och sen också min gamla polare Steffe. Dom idkade självkritik och sa sig ha varit naiva. Dom hade trott att allt skulle ordna sig med en gång bara det blev revolution. Dom hade inte insett att det krävdes hårt arbete innan det nya goda samhället framträdde.

På jobbet blev det mer arbetsamt. Men jag gillade att arbeta hårt. Det kändes riktigt skönt att ta i och åka hem trött och svettig efter arbetsdagen. Jag kände mig som en riktig proletär – en stolt proletär.
Linda blev också tilldelad ett nytt jobb. Förut hade hon haft ett manschettjobb, men nu fick hon packa en massa varor. Linda tyckte det var tungt, men hon beklagade sig inte särskilt.
Också mitt arbete blev hårdare – det blev mkt övertid.
Samtidigt märkte vi att antalet varor i butikerna blev allt färre. På både mitt o Lindas jobb fick vi lunch gratis i stora matsalar. Maten blev ganska torftig. Jag blev mer o mer förbannad på dom omgivande imperialiststaternas bojkott av vårt land för dom tänkte stoppa vår revolution och vår väg till socialismen.
En fredag fick jag reda på att vi kunde jobba frivilligt under helgen för att hålla uppe produktionen. Även Linda fick samma förfrågan på sitt jobb. Men både jag o Linda var så slutkörda efter veckans arbete så gav fullkomligt tusan i det.

Som vanligt träffade vi sen gardisterna i vårt arbetarråd. Den här gången satt vi hela gänget i vår lilla etta. Det var delvis andra personer med den här gången – många unga killar. Steffe var inte med den här gången. Men Tompa och Micke var med. Och som vanligt var det mycket trevligt när vi diskuterade det framväxande solidariska samhället. Jag frågade efter Steffe och fick till svar att han blivit omplacerad i en annan grupp.
Efter en stund så nämnde jag och Linda att vi snart skulle åka till London. Då fick vi reda på att vi inte kunde det. En kille gav förklaringen att ett kapitalistland som Storbritannien inte tog emot personer från det nya socialistiska Sverige. En annan kille sa att både resebyrån och flygbolaget som vi skulle resa med inte fanns längre. Eller rättare sagt att dom skulle socialiseras. Vi frågade om vi kunde resa senare för vi hade köpt biljetter. Då sa en kvinna att vi kanske kunde det. Men sen så sa dom att det viktigaste för närvarande var att utveckla socialismen och då var inte våra borgerliga behov i främsta rummet. Tompa, Micke och kvinnan såg att vi blev besvikna och tröstade oss med att vi säkert kunde åka till London när saker o ting hade ordnat upp sig.
Sen undrade några av de unga killarna varför inte jag o Linda var med på det frivilliga arbetet under helgen. Jag svarade som det var att både jag o Linda var totalt slut efter en veckas arbete också med en del övertid. Och det frivilliga arbetet var just frivilligt och det innebär att man kunde göra som man vill. Jag vet inte om gardisterna accepterade vårt svar. Jag tror egentligen inte det. Dom var bara tysta och såg bistra ut.

Sen fick en kille från gardisterna syn på att jag hade några gamla Beatlesskivor framme och dessutom en skiva av Bob Dylan. Han tog upp dessa skivor och bröt demonstrativt sönder dom framför våra ögon. Det gjorde mig både förskräckt och förbannad. Men jag vågade inte riktigt protestera. Gardisterna sa att det var kapitalistisk musik som inte passade i vårt socialistiska samhälle. Jag kom inte på nåt svar jag såg bara sur ut.
När gardisterna hade gått så tog jag och Linda fram några skivor som dessa gardister missat. Då spelade vi först Rolling Stones och sen Bob Dylan på vår något dammíga grammofon. Vi drömde oss bort. Vi drömde om gamla tider. Det fanns en liten klump av oro i magen både hos mig o Linda.

Livet fortsatte. Den oro som både Linda och jag känt lindrades sen av att fick höra en del tal från Folkfronten. Det var bl a ordföranden kamrat Jack Högstedt som framträdde och sa att han förstod att många människor just nu hade det svårt. Vi levde i en brytningstid just efter revolutionen som just hade inträffat. De omgivande ländernas aggressiva isolation av Sverige hade gjort livet svårt för många människor. Just nu skulle vi gå in i proletariatets diktatur som skulle vara en kort period. Och denna period skulle kräva vissa uppoffringar. Men redan efter några år skulle vi komma in i en ny period där vi skulle närma oss det slutgiltiga kommunistiska samhället. Dessa nyheter från folkfronten gav oss mycket hopp.

Vi fortsatte att följa nyheterna med intresse. Och ju mer vi hörde om vår nye ledare desto mer sympatisk verkade han. Kamrat Jack (som vi nu kallade honom) visade sig vara ett geni. Han personifierade den revolutionära kraften som fanns hos folket. Jag förstod att han skulle leda oss genom revolutionen mot ett bättre samhälle. Visst kunde han verka lite hård och kompromisslös. Men det krävdes en stark ledare för att ta oss igenom de svårigheter som fanns framför oss. Allt detta gav oss beslutsamhet att fullt ut stöda honom och vår väg mot socialismen.
Det kändes nu lättare att arbeta. Jag förstod att vi måste gå igenom en del svåra saker innan vi skulle se ljuset. Det gällde att arbeta hårt för att nå vårt mål och jag var villig att ta i.

Varje vecka träffade jag o Linda rödgardisterna i samlingslokalen i närheten av oss. Steffe saknades fortfarande men Micke o Tompa var med. Efter att gardisterna hade förstört några av våra skivor förra gången, så var både jag o Linda misstänksamma. Men när dom bad om ursäkt för detta, så lättades stämningen upp. Dom var sen hur trevliga som helst. Dom sa att om vi hade andra skivor kvar av kommersiell popmusik så kunde vi nog fortsätta att lyssna på dom. Men det rekommenderas inte. Istället skulle vi helst lyssna på proggmusik. Jag höll med proggmusiken var naturligtvis bäst. Vi fortsatte att prata och vi kände sig övertygade om att snart efter vissa inledande svårigheter skulle ett socialistiskt och solidariskt samhälle träda fram. Både Tompa och Micke berättade sen en del skämt om vår nye ledare Jack Högstedt. Men skyndade sig sen att tala om hur fantastiskt bra han var.
Nästa vecka när vi mötte gardisterna i arbetarrådet, så var det helt nya människor, bara killar, de flesta väldigt unga. Och alla hade dom en ganska bister uppsyn. Jag frågade var mina gamla polare Micke o Tompa tagit vägen. Jag fick till svar att dom hade blivit omplacerade till en annan grupp.

Jag o Linda frågade också gardisterna om vi kunde åka utomlands den närmaste tiden. Vi såg fram mot vår efterlängtade Londonresa. Men vi fick reda på att några utlandsresor inte var att tänka på den närmaste tiden. All arbetskraft behövdes i Sverige. Men när revolutionen segrat över hela världen, så kunde vi nog åka var som helst. Gardisterna hade på känn att det skulle hända rätt snart. Men under den nuvarande fasen av proletariatets diktatur så fick vi räkna med en hel del uppoffringar.

När vi sen pratade om hur socialismen skulle utvecklas, så fick jag reda på att vi måste bedriva mer självkritik. Vi hade nog alla i oss mycket borgerligt tänkande i bagaget. Borgerligt tänkande som vi måste göra upp med. Under samtalet insåg jag själv hur inskränkt borgerlig jag själv hade varit. Jag tänkte på vilken slapp inställning till socialismen jag egentligen själv hade haft. Jag hade haft en naiv tro att bara det blev revolution så skulle allting lösa sig under en dag. Så korkad jag hade varit. Naturligtvis krävdes en hel del uppoffringar, kamp och hårt arbete. Revolutionen hotades också från både yttre och inre fiender. Det fanns diverse kapitalistiska krafter ibland även rena fascister i vårt samhälle som ville förstöra för folket. Vi måste göra allt för att hindra dom. Min egen bekvämlighet fick inte stå i vägen för denna kamp. Jag idkade en del självkritik inför gardisterna medan Linda satt tyst. Hon såg nästan förskrämd ut.

Jag försökte sen ringa mina polare Tompa, Micke o Steffe. Hos Tompa tutade bara, han tycktes aldrig vara hemma. Men hos Micke o Steffe fick jag meddelande att numret upphört, vilket gjorde mig lite orolig.

Dom omgivande imperialiststaternas bojkott mot folkrepubliken Sverige blev värre. Därför var det fortsatt brist på varor. Det var brist på drivmedel och därmed minskade antal bilar kraftigt, vilket jag egentligen tyckte var skönt. Men det spillde också över till en allmän energibrist. Vi var tvungna att spara energi, vilket betydde att elen stängdes av vid vissa tider varje dag. Det kunde vara ganska jobbigt. Sen blev väldigt ont om kaffe och choklad. Men det var ju egentligen lyxvaror som man kunde vara utan, även om det var svårt. Men jag o Linda fick anpassa munnen efter matsäcken. Vi lärde oss hur vi skulle göra. Vi fick gå i flera affärer för att hitta det vi sökte. När det inte fanns toa- eller hushållspapper fick vi hålla till godo med annat papper såsom gamla tidningar eller påsar. Ibland fanns det inget vatten i kranen och ibland var elen avstängd. Men vi bet ihop – vi insåg att vi måste kämpa på och med en del fiffighet kunde vi hantera situationen ganska bra ändå.

Vi fick i alla fall kläder helt gratis av staten. Linda och jag fick en varsin uppsättning – en kavaj, en skjorta, ett par skor, byxor och underbyxor. Visst var kläderna en aning slitna redan när vi fick dom och hade en del lagningar. Dom hade en gråbeige ton och var ganska tråkiga. Mina kalsonger var som militärtält. Men nu gällde det att inte vara fåfäng. En sann proletär ska inte se ut som ett modelejon.

Många manschett-arbetare protesterade mot vår nya regering genom att lägga ned arbetet. Det var mest akademiker oftast civilekonomer och civilingenjörer som vägrade utgöra sina uppgifter i nyligen socialiserade företag. Dom ville behålla sina löner och bekväma liv och vägrade jobba. Inte nog med det – dom försökte också uppvigla vanliga arbetare och ibland gjorde dom rena sabotage. Det var typiskt att när äntligen dessa högdjur, för en gångs skull, skulle dela med sig av sina feta löner till mindre bemedlade, så började dom gnälla. Många satt på nyckelpositioner i vårt samhälle såsom att ha hand om elnät och annan infrastruktur. Det var därför som elen och ibland vatten och avlopp inte funkade som det skulle. De flesta av dom verkade också ha kontakter i utlandet – framför allt Storbritannien och USA.

En dag berättade Linda att hon var gravid. Vi hade förut bestämt oss för att vi skulle vänta med barn. Men nu när hon berättade det, så blev jag skitglad. Att det växte en ny liten människa i Lindas kropp fyllde mig med värme. Jag fick många sköna tankar inför framtiden. Tänk när vårt lilla barn vuxit upp – då skulle vi ha ett fullständigt rättvist och solidariskt samhälle.

Våren kom och den kalla vintern började släppa sitt grepp. I o med den spirande grönskan och Lindas graviditet så började jag åter känna ett större hopp för framtiden. En dag när jag gick längs Sveavägen som nu bytt namn till Karl Marx Allé, så såg jag att det byggdes upp ett stort hus vid Sergels torg. På husets fasad fanns det stora porträtt av de fantastiska män som banat väg som banat väg för socialismen och kommunismen världen runt. Det var först o främst Marx och Engels. Sen också Lenin, Stalin, Mao Tse-tung, Ho Che Minh och Nordkoreas ledare Kim il Sung. Både Fidel Castro och Che Guevara fanns också med. Jag frågade några byggnadsjobbare vad som pågick och fick till svar att det skulle bli ett nytt revolutionsmuséum. Och det var det arbetande folkets gåva till den nya folkfronten. Uppe på ett podium skulle sen vår käre ledare kamrat Jack hålla tal vid nästa första-maj-demonstration.

När vi följde media så fick vi fler nyheter om rena sabotage mot produktionsanläggningar runt om i vårt land. Många medlemmar i folkfronten berättade om att fascister och rena nazister försökte konspirera mot vår regering. Det finns också många agenter, hitskickade från Natoländerna, som på alla sätt försökte förstöra för oss och förstöra vår uppbyggnad av socialismen. Det var till och med mordbränder och brutala mord på arbetare. Det fanns politiska motiv bakom alla dessa dåd.

Jack Högstedt framträdde med många tal i nyhetsmedierna. Han gick till hårt angrepp mot alla kapitalistländer som omringade oss och som ville stoppa vår revolution. Det var inte bara Storbritannien och USA. Utan även Danmark, Norge o Finland som än så länge också var kapitalistiska och hade en avog inställning till oss. Han sa att han i grunden var antimilitarist, men att vi ändå måste försvara socialismen mot detta hot och bygga upp en stark militärmakt. Det skulle bli ett riktigt folkförsvar med sk sega gubbar. Sedan finns det också ett inre hot och därför måste man också satsa på folkpolisen. Det fanns många gamla kapitalister kvar i vårt land som på olika sätt försökte sätta käppar i hjulet för vår revolution. Det fanns sabotörer som ville befolkningsmajoriteten illa. För att stoppa alla agenter som var hitskickade från utlandet och deras kollaboratörer, så skulle det också bildas en folkets hemliga polis. Jag tyckte orden ”folkets hemliga polis” lät lite som en självmotsägelse. Men sen förstod jag att det var självklart att vi måste skydda oss.

Veckan efter fick jag höra att Palme blivit arresterad. Jag tyckte det kanske var lite synd och onödigt att arrestera honom. Men jag förstod att den nya folkfronten måste försvara revolutionen och socialismen och tillfälligt ta bort de krafter som hotade folkets maktövertagande. Och så småningom skulle nog Palme släppas.
En gång när vi träffade gardisterna i arbetarrådet så fick vi reda på att jag var inkallad till militärtjänst till folkförsvaret nästa vinter. Jag skulle placeras någonstans i övre Norrland. Förut hade jag själv smitit från värnplikten efter den första helgpermissionen. Och trots att jag smitit så fick jag ingen påhälsning av polisen. Dom tycktes helt ha glömt bort mig på regementet. Men den här gången kunde jag dock inte smita. Fast jag kände ingen större lust att åka till Boden för militärträning. Och jag hade heller ingen större lust att lämna Linda just omkring hennes nedkomst. Men gardisterna sa att den nya socialistiska staten skulle ta hand om Linda och barnet på bästa sätt.

I vårsolen och den tilltagande värmen och ljuset, så började jag känna alltmer tillförsikt inför framtiden även om den kommande militärtjänsten gav mig en klump i magen.
Så kom den första maj 1977 ett drygt halvår efter revolutionen. Då begav vi oss till den stora demonstrationen vid Karl Marx Allé. Det var jättemånga människor som samlades där. Och när jag tittade ut över alla människor så fick vi åter fina minnen från tidigare demonstrationer. För där var alla som trodde på en framtid med solidaritet, jämlikhet, fred och ett liv utan utsugning – kort sagt att en bättre framtid var möjlig. Solen lyste och alla var lediga från jobbet. Det var underbart att se alla dessa människor.

Hela demonstrationen gick fram värdigt fram längs Karl Marx Allé på väg mot Sergels torg som nu bytt namn till Lenins torg. Jag och Linda riktigt sögs upp av den väldiga folkmassan. Det var en underbar upplevelse att vara en liten del av det stora folket. Linda och jag var små men viktiga kuggar i det stora maskineriet. Folket som nu marscherade en bättre framtid till mötes, samtidigt som vi alla skanderade slagord mot imperialism, kapitalism, utsugning och förtryck.

När vi kom i närheten av Lenins torg, så kom vi till en avspärrning, för där skulle det bli en uppvisning av det nya folkförsvaret. Det var det arbetande folkets regemente som först körde förbi framför oss med en massa stridsvagnar. I luften hade också röda stjärnans flygflottilj en ståtlig uppvisning. Även om jag inte är så förtjust i militärer så rycktes jag med av det grandiosa skådespelet. Efter stridsvagnarna så marscherade ett stort antal soldater stramt i takt.

Helt plötsligt skrek en man ”Heil Hitler” till dom marscherande soldaterna. Många av demonstranterna blev så förbannade på mannen, så dom började skrika och skälla på honom en del började också slå honom. Sen kom folkpolisen och förde bort mannen. Jag blev förbannad på mannen som störde hela denna folkfest. Kanske var han också rent av nazist, jag ryste vid tanken. Det var i alla fall skönt att folkpolisen tog hand om honom.
Efter militäruppvisningen så trädde vår käre ledare Jack Högstedt fram. Den här gången var kamrat Jack militärklädd. Han såg ut som en blandning av Fidel Castro och Che Guevara. Visst innehöll kamrat Jacks tal en hel del kärva detaljer. Men ändå blev jag glad och lättad över hans tal.

Till en början tackade han det arbetande folket för det förtroende han fått. Och som folkets ödmjuke tjänare ville han återgälda all kärlek han fått genom att försvara arbetsklassen och deras intressen. Han sa att senast 1982 skulle det slutgiltiga kommunistiska samhället komma. Då skulle alla borgerliga krafter vara bekämpade och alla människor skulle bli fria och handla mot varandra i en anda av broderskap och solidaritet. I det kommunistiska samhället skulle var o en få vad den behövde och arbeta efter förmåga. Då skulle det nödvändiga förtryck som fanns under proletariatets diktatur försvinna. Men än så länge fanns det många borgerliga, kontrarevolutionära och rent av fascistiska krafter kvar som vill stoppa den socialistiska utvecklingen. Och när alla dessa folkets fiender var eliminerade och det borgerliga tänkandet utplånat, så skulle vi segervisst gå in i det kommunistiska samhället.
Men för att konsolidera socialismen, försvara revolutionens landvinningar och vår väg fram till det klasslösa samhället, så måste man för tillfället införa en hel del hårda lagar. Dödsstraff skulle införas för de värsta av folkets fiender. Folkets hemliga polis skulle få utökade resurser. Yttrandefriheten skulle försvaras, men lögnaktigt förtal av revolutionen skulle förbjudas. Han sa att det var en plikt hos varje sann proletär att hängivet försvara socialismen och därför beslutsamt rapportera all kontrarevolutionär verksamhet.

Strejker måste förbjudas eftersom alla företag nu var socialiserade och tillhörde
folket och då skulle strejkande arbetare verka mot sina egna intressen. Arbetstiden skulle förlängas och vi måste jobba hårdare. Vi hörde också om en del andra nya lagar. Hasch som blivit legaliserat direkt efter revolutionen blev nu åter förbjudet. All form av pornografi förbjöds, likaså vissa sexuella avvikelser såsom homosexualitet. Kamrat Jack gick också till hårt angrepp mot dom som parasiterade på det arbetande folket, därför skulle lösdriveri och arbetsvägran bestraffas hårdare – lika så sabotage mot produktionen. Vidare skulle all kontakt med utländska agenter, som ville förhindra vår revolution, förbjudas.

Han varnade för att de omgivande Natoländerna förberedde ett militärt angrepp mot Sverige och därför måste vi kraftigt öka vår försvarsförmåga. Vår käre ledare uteslöt inte att Sverige också skulle skaffa kärnvapen.
Det var bara att inse att proletariatets diktatur kräver vissa uppoffringar. När jag lyssnade på talet så kände jag en allt större sympati för vår käre ledare trots hans kärva budskap.
Efter att kamrat Jack hade avslutat sitt tal, så jublade alla i publiken. Det kom det så många applåder och bravorop att det nästan slog lock för öronen. Det var fantastiskt att se entusiasmen och lyckan hos alla dessa tusentals människor som hade samlats. Det visade att kamrat Jack verkligen hade folkets stöd. Vi gick sen därifrån sjungande vår nya nationalsång som handlade om hur vi segervisst försvarade socialismen.

Efter förstamajdemonstrationen kom en stor nyhet under senvåren att det var en stor konspiration mot folkfronten som avslöjats. Det fanns en stor underjordisk terroristorganisation som hade planerat att störta regeringen och genomföra ett fascistiskt styre. Dom hade dessutom gjort stora sabotage mot landets produktion. Dom hade också planerat att mörda vår käre ledare Jack Högstedt.
Micke, Tompa och Steffe hade också blivit arresterade. Och dessutom Stina Danielsson som förut var medlem i folkfrontens regering. Men jag hade svårt att tänka mig att dessa verkligen var skyldiga till såna saker.
Några dagar senare kom nyheten att Palme hade blivit arkebuserad. Det var ju i o för sig synd – han var ju nog varmhjärtad på många sätt. Men det är klart – han drev ju ett parti som gick emot revolutionens intressen. Och tydligen hade han gjort allvarliga brott som att tillsammans med utländska agenter, konspirerat mot revolutionen. Ja, vissa offer måste tydligen genomföras om vi ska uppnå det slutgiltiga kommunistiska samhället.

En dag i början på juni när jag var på väg hem från jobbet så stannade en bil precis bredvid mig. Ett antal män gick ut och legitimerade sig som folkpoliser. Dom bad mig följa med till stationen. Jag undrade vad jag var misstänkt för. Dom svarade att jag inte var misstänkt för nånting. Men dom måste i alla fall förhöra mig för att jag kanske hade hört något eller sett något som kunde hjälpa dom i utredningen av kontrarevolutionär verksamhet. Och förhöret skulle bara vara högst en kvart, sen skulle jag bli skjutsad hem. Poliserna var mycket vänliga och dom bjöd på cigaretter.

Jag kördes till polisstationen. Där var det flera personer som förhörde mig. Jag vet inte hur många det var eftersom dom jag gick ut och in i förhörsrummet. En del av dom var unga killar i tonåren. Först var det många neutrala frågor om vad jag sett och hört på arbetsplatsen, vad jag sett o hört ute på stan, vad jag pratat om med mina kollegor, med mina vänner, med Linda. Jag svarade så gott jag kunde, men jag kom inte ihåg allt. Sen frågade dom om samma saker igen, fast dom kanske ställde frågorna lite annorlunda.
Jag började bli hungrig och längtade hem till Linda och undrade om jag snart kunde gå hem. Men dom sa att dom hade ytterligare några frågor. Dom fortsatte med sina frågor och efter ett tag började stämningen bli mer hotfull. Det var speciellt dom unga killarna som blev mer aggressiva. Jag fick upprepa allt jag sett och hört den senaste tiden en massa gånger. Och till slut visste jag inte vad jag egentligen hade sagt eller varit med om. Jag började känna mig mer och mer förvirrad.

Och sen undrade dom varför jag fortfarande hade kommersiell musik från imperialistländerna och då syftade han på skivorna av Bob Dylan, Beatles och Stones. Dom frågade varför jag var så angelägen att åka till ett imperialistland som Storbritannien. Dom undrade vilka kontakter jag hade i Storbritannien och andra länder i Europa där jag tågluffat förut. Dom undrade varför jag hade ringt min kompis Steffe. Steffe som hade kommit med lögnaktigt förtal av folkfronten. Dom frågade också mina gamla polare Tompa o Micke. Förut när Tompa o Micke var hemma hos mig så skämtade dom om vår ledare Jack Högstedt. Varför hade jag inte protesterat när dom kom med sina skämt. Dom undrade vidare varför jag ibland klädde mig i jeans. Jeans som var symbol för USA-imperialismen. Precis som inte dom kläder jag fått från staten dög.

Dom blev dom ännu mer hotfulla. Dom gick runt mig och överöste mig med frågor. Efter att ha låtit frågorna hagla över mig ett antal timmar så började jag känna mig alltmer förvirrad. Till slut bröt jag ihop och började gråta. Jag bad förtvivlat om att få ringa hem till Linda och till min förvåning så fick jag det.
Jag leddes till en telefon. Med darrande händer slog jag numret. Men det kom automatisk röst som sa att numret hade upphört. Jag slog numret igen, men fick samma meddelande. Jag ringde flera människor jag kände, men alla tycktes ha nummer som upphört. Jag kände paniken krama mig. Jag ringde mina föräldrar, men även där hade numret upphört. Jag skrek förtvivlat ut frågan varför jag inte kunde få tag på Linda och inga andra heller. Jag undrade vart Linda tagit vägen. Men dom svarade att dom inte kunde hålla reda på varenda person. Dom sa att Linda kanske hade flyttat. Hon kanske också hade hittat en annan kille. Kanske hade hon t o m dött – vad visste dom.

Slutligen fördes jag mot en cell. Jag protesterade för dom hade ju sagt att jag inte var misstänkt för nånting. När jag föstes in i cellen, så frågade jag ömsom gråtande ömsom vädjande när dom skulle släppa mig. Jag fick inget svar utan såg bara hånfulla flin i deras ansikten.

Författare: Toive Karlsson