Kategorier
Noveller

Att älska människor utan att de vet om det

[highlight color=”purple”]Författare Katja. [/highlight]

Lämna gärna feedback i form av en kommentar längst ner på sidan.

Att älska människor utan att de vet om det

Hon. Henne. Sasha.  Det är alltid hon. Allt handlar om henne. Allt kretsar kring henne. Allt hon är, där hon är när hon tar sina andetag – där finns inget slut, där börjar allting. Alla ting börjar med Sasha, inuti Sasha: under hennes hud, under hennes naglar, i hennes röda blodkroppar, i hennes saliv, sekret, svettdroppar, hjärnmassa och benmärg. Hon är en kilometerlånga mykorrhiza i mineralberikad jord, hon är strävig bark på tusenåriga ekar, hon är kloroformfyllda, saftiga asplöv sommarhettan 1977, iskylan vintern 1978, nederbörden hösten 1970, snömängden vintern 1972. Om hon finns här, måste hon finnas här på riktigt, till fullo. Hon är sin värld. Hon är allt hon har. Hon är själv.

Hennes mor ligger på en kall stålbrits med ett grått lakan och en fuktig kudde i ett rum på tolv kvadratmeter och håller på att föda sitt första och enda barn. Hon har hållit på i tre dygn med sporadisk uppsyn av personal – en kraftigt överviktig barnmorska som lyktar svett och klorin. Ingen kontakt med omvärlden, ingen bedövning, smärtstillande, lustgas, epidural, akupunktur, varma bad, massage, hypnos, yoga. Ensam.

När Sasha tänker på sin mor – inte för att hon gör det ofta men då och då, ibland, när hon tänker på sig själv och på att hon ändå tog början någonstans någon gång – är det alltid en sak som dyker upp. Hennes mor sa någon gång och många gånger efteråt att Sasha alltid kommer att ha det svårt i livet.  Bevisligen ville inte hon lämna sin trånga, trygga bubbla och möta världen som hon inte visste något om. Hon kämpade emot livet i tre dygn men tvingades ut av den kraftigt överviktiga svett- och klorinluktande barnmorskan.

”Kämpa, bevisa, göra en och två och tio gånger, om och om igen, ge inte upp, strida för din sak.”

Sasha har aldrig lyssnat på sin mor. Hon kämpar, bevisar, gör en och två och tio gånger, om och om igen, ger inte upp och strider för sin sak ändå.

***

A är svår att tyda. Hennes leende är sötaste man har sett och hennes röst rinner som björksaft tidig vår. Hennes tänder är vita som det vitaste nytvättade lakanet fladdrande i solsken och ögonen är grönblåa som påfågelsfjärdrar. Hennes läppar är lingonröda och Sasha har tänkt många gånger på att hon skulle vilja bita ett hål i As läppar och dricka livet ur dem. A har en fyllig kropp. Hennes tjocka lår är så inbjudande. Sasha vill krypa upp i hennes knä och känna värmen från tjocka låren och somna och drömma om en mjölkflod med honungsmynningar. Hon älskar inte A men hon vill ha hennes kärlek.

A är svår att tyda. Hon ler ofta och pratar sött och lugnande. Hon tittar stort med varmaste blicken man har sett. Hon skrattar mycket. Hon kramar ofta och hårt och Sasha har tänkt många gånger på att hon skulle vilja stanna där i As omfamning och smeka henne över ryggen, midjan, stjärten, mellan tjocka låren. Sasha blundar och det börjar snurra i huvudet och hennes vätskor börjar flöda i blodådrorna, slemhinnorna, körtlarna. Allt sätter sig i rörelse och hennes huvud tippar bakåt. Hon öppnar ögonen och stirrar. Hon älskar inte A, det är bara hennes kärlek hon är ute efter.

A är svår att tyda. A tycker om allt som är annorlunda: annorlunda musik, annorlunda konst, annorlunda människor, annorlunda sätt att göra saker på, säga saker på. Hon lever i en värld som inte är någon annans – det är bara As värld. A älskar inte någon, hon älskar inte Sasha, hon släpper inte in, hon vill ha sin värld intakt – så som hon har skapat den, så som hon ser den. A är rädd att någon ska komma in och flytta på en pusselbit. Då blir det inte As värld längre och hon blir arg. Hon blir arg och besviken. Besviken på att hon har varit så dålig på att skydda sin värld – hålla alla pusselbitar på avsedda platser, ha allt under uppsyn. A älskar inte Sasha

”Jag har skaffat biljetter till ett ställe du aldrig varit på – ett ställe jag vet att du kommer att älska.”

”Varför tror du att jag aldrig varit där och hur kan du veta att jag kommer att älska det?”

”Jag känner dig, vännen, mer än du tror och mer än du känner dig själv. Fråga inte så. Kom .” A sträcker fram sin hand, ler med sina lingonröda läppar och visar sina vita tänder. Sasha tar hennes hand och känner sig som ett födelsedagsbarn på sitt femårs kalas.

***

Sasha träffar M på jobbet men han är inte en av de framgångsrika, medelåldersmän som svämmar in i en kostymmassa till ett nätverksforum som hon anordnar femte år i rad för innovationer för bättre och tryggare framtid för nästa generationer. Han tillhör inte dessa män som har ”investerat” flera år av sitt liv på att bygga upp sin karriär, oftast på bekostnad av sin familj. Han har inte spenderat det mesta av sin tid väntande på flygplatser och sovande på flygplan, resande runt om i världen för att hitta affärsmöjligheter för sitt nystartade företag. Han är en självlärd IT-tekniker som meckar med hennes dator som typiskt nog krånglar innan hon ska inleda dagen med att välkomna första talare.

Hon står framför en publik på drygt två hundra personer och försöker skämta om kvinnor och datorer och alla skrattar så hjärtligt. Hennes tålamod sätts på prov och hon blir mer och mer irriterad på IT-killen. Det är inget hon visar utåt – hon är cool, hon kan hantera det, hon har läget under kontroll. IT-killen bökar och lovar att allt kommer igång om bara några minuter men systemet fortfarande är nere och de har förlorat femton minuter av dagen. Hon måste agera, visa prov på att hon kan.

”Vi tar en paus på en kvart så kan ni mingla och berätta om era framgångar för varandra.” Hon skiner upp. Det var rätt att avbryta. Killarna börjar surra och skratta på vägen ut ur konferensrummet. ”Tillbaka prick 9.30.” Så ja, hon måste visa vem som bestämmer. Det är hon som leder detta, det är hennes nätverksmöte.

Det maler på i huvudet: ”det kommer att bli en bra dag iallafall, det vet jag, det spelar ingen roll att det började med ett tekniskt strul. Det var ändå inte min dator som var problemet, det förstod ju alla, sådant händer, ingen kommer att minnas att vi inte kom igång i tid”. IT-killen ursäktar sig varken för problemet eller för tiden det tar att lösa det. Sasha tycker att han är slö och arrogant men hon känner sig lättad när han plötsligt ställer sig upp, efter att ha kravlat på golvet bland alla sladdar, flyttar bort luggen från sin lättfuktiga panna med en stadig hand, ser henne i ögonen och ler brett: ”Så.”

Under dagen ser hon IT-killen springande i korridorerna och mellan konferensrummen. Det är något med honom som är intressant, något som är annorlunda.  Slitna jeans och en svart t-shirt. Hmm…..vad står det på t-shirten? ”Totalt jävla mörker.” Hmm….

***

”Vill du berätta för mig om vem du är? Om var du har varit och vart du är på väg. Om vad dina föräldrar heter, om du träffar dem ofta, pratar med dem ofta. Om vem du delar ditt liv med och dina historier med.”

”Ja, jag vet – det angår inte mig, inte det sistnämnda iallafall.”

”Vill du tala om för mig vem du ljuger för? Om du ljuger, alltså.”

”Gör inte du det? Det gör jag, hela tiden, ibland för mig själv.” ”Du kanske har ljugit förut. Vem har du ljugit för då?”

”Nej, men att hitta på saker och fantisera om hur något kan vara på ett annat sätt – större, vackrare, mer, som man gjorde när man var liten – är inte samma sak.” ”Gjorde inte du det? Det gjorde jag. Hela tiden. Och gör det fortfarande.”

”Vill du berätta för mig vad som är viktigast i ditt liv nu och om det är samma som var viktigt för dig för flera år sedan? Vill du tala om hur du tycker du har levt ditt liv hittills och hur du tänker fortsätta, om du tänker fortsätta alltså.”

”Men nu pratar vi inte om mig.”

”Vill du berätta om du tycker att du har åstadkommit det du har velat och drömt om? Om du har drömt om något alltså.”

”Har inte du? Det har jag gjort och gör fortfarande.”

”Ja, jag vet, det blir aldrig som man har planerat. Det brukar de säga.”

”Vill du berätta om du är nöjd med vem du är, hur du är, vad du är, om du vill förändra något nu eller önskar att du kunde ha gjort något annorlunda tidigare?”

”Nej, nej. OK.”

”Vill du säga något om vad som berör dig, om du går igång på något? Om du har älskat någon. På riktigt alltså. Så att du visste att det var ”sanna kärleken”, utan att du tvivlade någon gång, utan att du ibland trodde att du hade hittat på det hela – att du älskar någon av hela ditt hjärta – utan att du upptäckte ibland att det visst var ett påhitt.”

”Ska du redan gå? Ok. Vi hörs!”

***

”Är denna stol ledig?”

”Hmmm.”

Kan hon ställa sina frågor till honom som vill ha en av stolarna?

Han tittar rakt i ögonen på henne – det är en borrande blick som känns i benmärgen och gör en osäker.

Hon ser honom på avstånd nu. Han är hennes måltavla. Över ett bord ser hon mannen med mörkt, tjockt hår. Hans blick är riktad mot den öppna glittrande klorinavdunstande ytan. Hans hand håller i en mobiltelefon. Det måste vara massvis med röstmeddelande på hans telefon. Han pratar inte, han avlyssnar och tittar på sitt barn i poolen.

Om hon stirrar länge nog, kommer han att känna hennes fasta blick och vända sig mot henne – som det ofta händer. Två pojkar sitter vid bordet som står mellan henne och mannen – ett bord och två pojkar är i vägen för dem. Hon vill att de ska gå – äter upp sina hamburgare och går. Han dricker kaffe. Hon tittar. Pojkarna springer iväg.

 

”Är det ledigt här?”

”Visst.”

Kvinnan torkar noggrant av bordet innan hon sätter sig. Hon sitter nu mellan Sasha och mannen med det tjocka mörka håret. Ska hon ”överge” honom nu för kvinnan?

Kvinnan fäller ut en stol. Flitiga människor har med sig egna stolar till ett badhus, tänker Sasha. En dator slås på.

”Var kommer din stol ifrån?”

”Man tar dem där borta.” Kvinnan pekar.

Hon är nog inte flitig trots allt. Men så snabbt går det ändå inte att dra slutsatser om kvinnans fina egenskap – viljan att vara ständigt verksam i nyttigt arbete.

”Kan jag fråga dig en sak?”

”Ah.”

”Är du en flitig människa?” Sashas hjärta slår i hundra miljoner slag.

”Ah, det kan jag nog påstå.”

”Varför är det så?”

”Jag gör alltid någonting. Om det behövs att plocka från diskmaskinen så gör jag det. Antingen jobbar jag eller tar jag hand om barnen.”

”Du ställer höga krav på dig själv.”

”Ah, absolut.”

”Jag känner igen mig” säger Sasha och ångrar att hon har börjat prata med kvinnan.

Hon hoppas att kvinnan inte tycker att hon är märklig men hon vet att kvinnan tänker på henne medan hon försöker titta koncentrerat på sin datorskärm och se oberörd ut. Hon vet att kvinnan tycker att hon är en av de märkligaste människorna hon har mött. Kanske inte märkligaste i överlag, men märkligaste hon har träffat på ett badhus i alla fall. Sasha vill nog att kvinnan ska tycka det. Ja, det vill hon. Hon tänker på att det ändå känns lätt att prata med en människa som påminner om en själv. Man känner att man har något gemensamt, något som binder två samman, gör två till ett. Det är en bra grogrund för kärlek. Två hittar något som båda kan diskutera, något som båda känner igen, tycker om eller inte tycker om.

Han då, där sitter han och knappar på sin dator nu – han med. Han ler ett snällt och fint leende. Hans profil är vacker. Näsan skulle kunna varit lite rakare och tunnare för att passa in i en sådan vacker profil, men då skulle det inte vara han. Han är bra som han är.

Var är hans barn? Är det en pojke eller en flicka? Han sitter över poolen på en läktare, mittemot barnet så att han lätt kan se det. Är barnet mörkhårigt eller ljushårigt? Det finns inga rödhåriga där. ”Titta på ditt barn då!”

Det måste vara hon – flickan med långt hår iklädd en grön baddräkt. Sasha märker att flickan tittar upp för att hitta ögonkontakt med sin förälder. Nej, hon är det inte. Mamman är där och ger henne ett par simglasögon. Mamman är inte ihop med pappan – det är fel mamma eller fel pappa.

Var är barnet? Sasha letar i ansiktsdragen på plaskande barnen. En aning rund, platt näsa – det har ju alla barn i 6-7 årsåldern.

Sasha får lust att prata med kvinnan igen medan hon väntar på att pappan ska titta på sitt barn i poolen eller att barnet ska ropa på sin pappa. Det är en halvmeter mellan hennes och kvinnans ögon – trötta men livliga. Kvinnan är nog lite stressad och känner sig obekväm. Vilka tankar rör sig i kvinnans huvud? ”Varför ville hon veta om jag var flitig? Varför var det så viktigt att ställa just denna fråga? Borde jag ha svarat annorlunda?” Sasha känner att hon inte kan låta bli fråga kvinnan om hon blev stressad av hennes fråga.

”Får jag ställa en sista fråga?”

”Ah.”

”Blev du förvånad av min fråga?”

”Om jag blev förvånad att du ställde frågan eller av frågan själv?”

”Både och.”

”Jag blev inte alls förvånad att du ställde frågan eftersom vi sitter här – två mammor och vi har en gemensam nämnare. Om du ställde frågan på bussen, skulle jag bli förvånad.”

”Och frågan själv?

”Det var ingen konstig fråga eftersom det är så mycket som handlar om att…hmm…”

”Om att vara tillräckligt bra på allt?”

Kvinnan nickar instämmande och hennes ögon lyser upp.

”Ja, både min man och jag sitter framför datorn dag och natt och skickar mail och får svar klockan 1:00 på natten.”

Ingen blir förvånad när det finns något gemensamt att ”luta sig mot” i ett samtal med en främmande människa. Kvinnan tyckte aldrig att Sasha var en av de märkligaste människorna hon har mött. Kanske inte märkligaste i överlag, men märkligaste hon har träffat på ett badhus i alla fall.

Han knappar fortfarande på tangenten. Plaskande slutar plaska och går upp.

”Är ni klara?”

”Ah.”

Sasha har vetat hela tiden att det är pojken med mörkt tjockt hår, vita simglasögon och röd blommig shorts. Mannen packar ner sin dator, vänder sig mot Sasha och tittar på henne en stund – hon visste att han skulle. ”Jag älskar dig, pappan till pojken med tjockt mörkt hår, utan att du vet om det.

Sasha packar ner sin bok som hon inte har hunnit läsa och går ner till poolen där hennes dotter väntar och vinkar – lycklig.

Sasha sänker sig sakta i det kalla poolvattnet. Dottern är fnittrig och rödkindad.

”Mamma, kom igen, det känns bättre om du hoppar i!”

”Snälla, stänk inte på mig! Du vet att jag inte kan hoppa i direkt.”

Sasha doppar sig och kramar om sin flicka som är varm och mjuk och luktar mjölk. De har inte setts på en vecka och Sasha vill inte släppa taget om det finaste hon har. ”Mammas lilla ögonsten.” Hon tänker direkt på sin son. Honom har hon inte önskat sig. Han är en gåva. Gåvan hon har fått av livet. Bara så där.

Tårar väller ut av all kärlek Sasha känner och det är så varmt i vattnet nu.

”Vi simmar lite.”

”Mamma, kan vi vagga som vi brukar?”

De börjar i den grunda änden av poolen. De omfamnar varandra hårt och tätt och dottern lägger sina ben runt Sashas midja och lutar huvudet mot hennes axel. Sasha börjar gå runt långsamt men stadigt. De säger ingenting. De bara vaggar i vattnet och känner största lugnet och avslappningen. Hjärtslagen saktar ner, huvudet är äntligen tomt på tankar.

”Vi är som koala, mamma, koala mamma med sin koala bebis.”

”Det är vi.”

Bastuområdet är fullt av nakna kroppar. Här är alla lika och ändå så olika. Sasha tittar på kropparna – det är mycket hud, hår, valkar, rynkor, fläckar, missfärgningar och kroppsdekorationer. Hon har lärt sig att tycka att alla människor är vackra. Hon kan se skönhet i varje valk och rynka – hon älskar att titta. Sasha tänker på att badhus är det enda ställe där alla tar av sig kläder framför varandra utan att tänka på att de gör det.

Sashas kropp är inte utan skavanker. Hon säger alltid att hon aldrig har varit smal i hela sitt liv till de som undrar eller ger henne komplimang om hur bra hon ser ut. Hon tycker om sina former och beskriver sig själv som mullig, vilket hon inte är. Sasha brukar säga att hon älskar sin kropp – ”den fungerar som den ska och den låter mig njuta.” Hon vet att hon är skön, underbar och härlig eftersom hon har hört det sägas så många gånger. Hennes bästa vän känner till denna hemlighet bakom Sashas självförtroende som hon utstrålar i sällskap med män och kvinnor i sociala sammanhang.

***

Hon längtar efter känslan hon hade upplevt en gång innan hon bestämde sig för att gå ifrån mannen som är pappa till hennes barn. Hon vill att den kommer tillbaka.

Hon förundras över att det kan värka så – att intensiteten är så stark och att djupet är så bottenlöst.

Att det vrider, vänder, suger, svider, bränner så att det känns i hela kroppen och i magen kommer illamående i vågor. Kroppen är som någon annans. Tankar trängs och rör sig i en stor massa som sprider sig och växer men ibland försvinner de helt och man förlorar all förmåga till en tankeverksamhet. Hjärtat får kramper och djupa andetag följer. Att andas ut gör ont i lungorna.

Denna åkomma har man ändå ingenting emot. Man vill ha den, ha mer av den och även behålla den så länge det bara går. Denna smärta är inget jämfört med hur jävligt det känns när man ofta försent upptäcker att det inte värker längre. Då kommer sista tårar som sköljer bort allt som har varit och det bildas en evig tomhet. Sasha vill uppleva denna smärta igen men aldrig den eviga tomheten – den fruktar hon mest men är tvungen att leva med – förut har den varit övergående men nu är den en del av vardagen.

***

Här är det tomt idag – inga människor att prata med – det känns ensamt. Även om någon skulle komma och sätta sig, skulle hon (människan) välja en plats längre bort eller även längst bort. Och nästa skulle välja en plats närmare men ändå längre bort. Och så sprider det sig, bara när det inte finns platser kvar sätter sig någon bredvid en.

Sasha har funderat på det här många gånger förut – om hur nära eller långt ifrån en människa är acceptabelt. Handlar det om bekvämlighet eller trygghet? Vem bestämmer vilket avstånd som är OK? OK för vem? Vem kommer inte att tycka att man är märklig som sätter sig bredvid en annan människa om det finns lediga platser längre bort? Kommer hon själv att göra det? Blir det skillnad om det är man eller kvinna?

Är det att man inte vill verka konstig eller i behov av närhet? Vem bestämmer vad som är konstigt? Eller tar man hänsyn till andra? Tänker man på sig själv eller på andra? Är det att man inte har tillräckligt med tillit till en annan? Är det så att man inte litar på främlingar? Varje gång hon placerar sig bland människor överväger hon detta – hur nära är OK?

En man kommer in och sätter sig mittemot henne. Han börjar prata. Sasha förstår först inte om han pratar med sig själv eller om han pratar med henne. Han tittar rakt i ögonen på henne men hans ansiktuttryck är väldigt frånvarande som att han tittar förbi. Hon vet inte om hon förväntas svara eller inte eftersom han inte ställer några frågor. Han pladdrar på, ganska osammanhängande och Sasha har svårt att urskilja vissa ord.

Hon småler trots att hon känner obehag. Ibland nickar hon och tittar stundvis på honom, stundvis ut genom fönstret. Hon vågar inte säga något för att de som sitter längre bort kastar blickar åt deras håll.

Mannen pratar om skatter. Han är missnöjd. Han är en arbetare – han har ett blåställ på sig med färgfläckar på. Sasha kan inte riktigt lista ut om mannen är påverkad eller om han lider av en psykisk sjukdom. Hon inser att hon är full av fördomar efter fem minuter – hon har både gett mannen en diagnos och placerat honom i ett fack. Hon mår illa och önskar att nästa hållplats är då hon ska av.

***

Hon loggar in och lyssnar på ”Totalt jävla mörker”…

Hon vill så gärna tycka om hans musik – musiken han lyssnar på. Det visar sig senare att den tar väldigt mycket plats i hans liv. Hon kommer att spara hans musiklistor på sitt Spotifykonto under ”Ms musik.” M lyssnar på musik jämt – som att han ”laddas” medan musiken är på. M äter den för att känna sig mätt, dricker den för att släcka sin törst, andas den för att få blodomloppet att fungera och hjärtat att slå. Som att han är rädd att inte orka med om musiken stängs av. Om musiken inte fanns, skulle inte M leva. Om musiken inte fanns, skulle inte M vara M. Han skulle vara en helt annan människa. Om M var en annan människa, skulle inte Sasha bära M i sina tankar vart än hon går.

M lever livet, han tar allt och han lämnar ingenting tillbaka. Han lever ett dubbelt liv – inte i bemärkelsen att han har två liv, vilket han också har, men i bemärkelsen att han lever dubbelt så mycket. Han sover visst endast fem timmar varje natt – resten av timmarna hinner han med allt det han inte hunnit med i sitt tidigare liv. Sasha vet att han inte saknar denna tid men hon blir nästan irriterad och avundsjuk på hans förmåga att kunna ”tänja ut” dagarna till att bli dubbelt så långa, mät i antal saker han hinner med. Skriva musik, sjunga med sitt band, gå på konsert, gå ut och dansa eller bara träffa vänner, släktträffar, skidresor, skateåkning, klättring – vissa aktiviteter dagligen, andra veckovis vid sidan av sitt jobb och sina barn. ”Give me a break!” Och han lyssnar på sin musik medan, under, före och efter aktiviteterna så ”Give me a break!”

Längre fram kommer Sasha att förstå sig på M men inte än. Nu får hon ett mail. Från M. ”Du glömde din USB-sticka i konferensrummet. Jag var tvungen att kolla innehållet för att identifiera ägaren och förstod att den var din. Jag tror att du behöver den. Fick din e-postadress från receptionen.”

”Det var det fräckaste! Vad har han sett?” Sasha vet inte vem killen är och känslan är som att han hade smugit sig in i hennes hus på natten, medan hon låg och sov, rotat i hennes smutstvätt, öppnat lådor, undersökt hennes saker och tagit med sig något som hon inte vet vad det är. Det är just det som känns värst – hon vet inte vad han har sett. Hon måste behålla lugnet för att inte avslöja att det finns något på stickan som skulle kunna vara intressant på olika sätt för vem som helst. Hon får inte fresta honom, hon hoppas att han inte sett något. Sasha låtsas som ingenting och svarar kort: ”Hej, v.v. skicka den till mitt kontor – adressen finns längst ner i detta mail. Tack.”

Två dagar senare ligger det ett paket i hennes postfack. Hon öppnar det och ner faller ett kort. ”Hallå, jag såg ditt företagsnamn på en av mapparna och förstod att stickan var din. M.”

Sasha vet inte om han har tittat igenom innehållet. Första gången skrev han att han hade gjort det men inte nu. Hon bestämmer sig för att tro att inget är avslöjat och lita på honom även om hon innerst inne vet att hon inte kan. Hon har svårt att lita på människor. ”Lita inte på någon” brukade hennes mor säga.

Under dagen kommer hon att tänka på M flera gånger. Hon sätter in stickan och tittar igenom mapparna: ”back-up: presentationer, nätverksmöte, mötesanteckningar, utveckling, möjligheter, evenemang” etc.- hon ser ingen mapp med företagsnamnet. Hon går in under mappen ”diverse” – det finns inte heller något med företagsnamnet men det finns en mapp som heter ”privat.” ”Lögnhals! Vad ska hon göra?”

På kvällen, när hon kommer hem, slår hon på datorn och skickar iväg ett mail till M.

”Hej, nu vet jag inte vad du håller på med men jag begriper inte hur du kunde räkna ut att stickan tillhörde mig. Jag har gått igenom mina mappar – nada, varken mitt eller mitt företagsnamn.”

”Lugnt, jag visste att stickan var din – jag tog den. För att kunna ge den tillbaka. Trodde inte att du skulle be mig skicka den per post. Smart drag om man inte vill ha något att göra med en påfrestande IT-kille som dessutom är kriminell. Haha. Det är väl bilden du har av mig nu.” Svaret kommer omgående.

***

”Så vad tyckte du? Visst var det ett skönt ställe? Vad tyckte du om bandet?” A tittar stort och väntar med spänning på Sashas svar.

”De var väl OK” slänger hon fram och tittar ner.

”Bara OK?”

”De var bra men det är inte alls min typ av musik och det vet du.” Nu stirrar Sasha på A.

”Ja, det vet jag men det var det som var tanken lite – att få dig prova lyssna på något annat, något du inte är vann vid.  Du säger att du vill testa nya saker, att du vill ”utsätta dig för livet.” Jag gillar när du säger så.” A lägger huvudet på sned och ger Sasha sitt varmaste leende.

”Om jag vill göra det, så är det jag som ska bestämma vad jag ska utsätta mig för.” Sasha inser att hon låter för hårt men As förmåga att dra fram sitt mest effektiva vapen retar henne enormt. Sasha vet att detta samtal kommer att sluta med att hon kommer att ha dåligt samvete för att ha sårat A.

”Oj.”

”Vadå oj?”

”Det var ju ingen stor grej, vännen, det var bara en konsert.” As röst hårdnar lite. Sasha stör sig på att bli kallad ”vännen” när det blir mer spänt i luften.

”Det kanske är en jättestor grej för mig! Det vet du ingenting om!” skriker hon ut och förstår att hon har pushat det för hårt nu.

A ser ledsen ut – hon drar på munnen. ”Jag känner dig ganska väl. Jag förstår inte alls varför du är så tjurig. Har det hänt något?”

”Jag är inte alls tjurig och det har inte hänt något!.” Nu känner Sasha att blodet stiger upp mot huvudet. Varför alltid denna fråga? ”Har det hänt något?” Något annat. Varför tror hon alltid att det är något annat? Tror hon inte att jag kan vara arg på henne – bara på henne?

”Nu är du både tjurig och barnslig.” A skrattar till.

”Skrattar du åt mig nu också?”

”Jag tycker att du är väldigt söt när du är sur men jag vet inte riktigt varför du reagerar så. Jag ville överaska dig och jag har ansträngt mig lite för det.”

Fan, vad hon är bra på sådant. ”Ansträngt mig lite?” Varför säger inte hon att hon har ansträngt sig jävligt mycket? Ringde runt en hel kväll till sina kontakter för att ta reda på om någon var intresserad av att sälja två biljetter och till slut, efter femte försöket, köpte dessa för dubbla priset. Ringde på hos Sasha en kväll för att överaska henne och förde med sig värme som hon behövde som mest just den kvällen.

”Hej, fina, vad gör du?” A stod i trappan med utstäckta armar i en kram.

”Vad gör du här? Eller härligt att se dig – kom in.”

”Nej, jag var förbi min syster och tänkte att nu, när jag är så nära, kan jag lika gärna titta förbi sköna S också.”

Sasha minns kvällen och hur den slutade. Hon känner dåligt samvete för att ha varit så oförskämt otacksam. Hon känner sig löjlig, dum och omogen. Hon inser att A har ”vunnit.” Den här gången också. Hon hatar det. Hon hatar att känna sig så liten med A. Ännu mer hatar hon att erkänna det – hon kan inte det. Hon är inte svagare än A. Hon kanske är till och med starkare. ”Visst, trösta dig själv – det är du bra på. Hitta på massa dumma anledningar till varför och varför inte” – inre rösten är där direkt. Hon kan inte erkänna att allt som handlar om A, allt som har med A att göra är så känsligt för henne. Så hon ljuger.

”Förlåt…jag hade ingen rätt att brusa upp mig så – det är inte dig det beror på.” Sashas röst är tyst och mjuk. Hon anstränger sig.

”Jag visste ju att det var något annat.”

”Ja, det är det och jag är så förbannad!” Sasha berättar om M och om att det finns en risk att han har rotat i hennes dator.

”Neeej….vad jobbigt, det måste kännas hemskt! Lilla vän. Det är ju ditt jobb det handlar om. Tror du att han har sett något som han kan använda mot dig eller mot företaget? Utnyttja dig på något sätt?”

”Klart det finns. Det är allt möjligt där. Förvisso är det bara en back-up och en del saker är inte aktuella eller av tidigare version men jag hade privata grejer där också.”

”Men du, du vet ju inte vad han hade sett. Det kanske är så som han säger – han tog USB:n för att kunna kontakta dig senare. Du har nog fått dig en beundrare.”  A ler och blinkar med ögonen.

”Du tycker visst att det är jätteskoj. Vad skulle du tycka om det hände dig?”

”Jag skulle inte måla upp ett värsta scenario som du gör, min söta Sasha. Jag skulle kontakta killen, bjuda honom på en fika och ställa några frågor – jag skulle se direkt om han var en skurk som du hade gjort honom till.”

”Du har visst svar och lösning på allt.”

”Klart jag har. Allt är inte svart eller vitt. Jag vet att du tycker det, hjärtat, och det är det som är så charmigt med dig. Men om du skulle se de där gråa nyanserna emellanåt, skulle det göra dig gott, tror jag.” A kramar om Sasha. Sasha stretar emot.

”Och du tror att allt är så himla enkelt!”

”Det behöver inte vara svårt – i alla fall behöver man inte göra det mer komplicerat än vad det redan är eller ”göra en elefant av en fluga”, visst?”

”Jag kanske vill ha det så – jag tycker att det är roligare så!”

”Det gör du inte alls, du kanske ha gjort det förr men inte nu, nu vill du att allt ska vara ”lätt och lättsamt”, brukar inte du säga det?”

”Du verkar ha väldigt bra koll på vad jag brukar säga. Och använd inte mina uttryck!”

A bryter ut i skratt. Det gör Sasha galen.

”Du skulle ha sett ditt ansiktsuttryck och speciellt din underläpp!.” Nu skrattar båda. Sasha kan se bilden framför sig.

”Jag har bra koll – du är min finaste och jag bryr mig om dig väldigt mycket!”

***

Sasha går omkring och tänker på Ms svar i flera dagar. Han har så rätt och A har så rätt – som vanligt. Sasha säger ofta att hon inte har fördomar och att hon inte dömer andra och att hon inte ljuger – vilket skitsnack. Hon är full av skit. Insikten gnager henne. Hon vill så gärna vara perfekt, vara bäst på allt och vara en bra människa. Hon brukar säga att hennes motto i livet är att vara en bra medmänniska. Hon känner sig misslyckad, värdelös, ovärdig. Igen.

Det tar tid att bearbeta och börja tycka om sig själv igen. Varför kan inte hon vara som A, se saker som A? ”Allt är inte svart eller vit.” Gråa nyanser – vad innebär det egentligen? Det är en låt från barndomen som har etsat sig fast i minnet. ”Älskar du – älska med hela ditt hjärta, skjuter du – skjut för att döda, roar du dig – roa dig tills det inte är roligt längre…” Inte finns det några gråa nyanser där.

Hon funderar länge på hur hon ska inleda sitt mail till M och tar bort och gör om texten flera gånger. ”Hej, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag var så tvär i mitt mail.” Nej, det är han som ska be om ursäkt. Man tar inte andras saker hur som helst. OK, han har inte tittat på innehållet men det var ändå korkat att skriva att han hade gjort det, även om det bara var på skämt. Det var inte alls roligt.

”Hej, vi kan träffas så får du berätta hur du tänkte med din lilla hjärna.” Tar bort.

”Hej, vi kan träffas så får du berätta hur lång tid det tog för din ärthjärna att komma fram till din helt värdelösa lösning, ditt pucko.” Raderar.

”Hej, vi kan träffas så får du berätta vilka ”genialiska” tankar som rörde sig i din minimala ärthjärna när du till slut lyckades kläcka fram en mästerplan som du var så nöjd med tills det visade sig att den var helt kass, ditt pucko.”

Allvarligt.

”Hej, vi kan träffas om det är så jävla viktigt!.” Sasha tycker att det är spännande att leka med orden men får panik när hon kommer att tänka på hur det skulle bli om mailet gick iväg av misstag och varför det är så mycket lättare att skriva och säga taskiga saker än att visa känslor och göra någon glad. Ingen bra medmänniska skulle uttrycka sig så men det finns de som gör det. Folk säger värre saker till varandra och ännu värre saker tänker de. Och det gör ondast när någon som står en närmast sårar med ord och ännu ondare gör det att bli sårad med handlingar. Sasha har upplevt det många gånger. Hon kunde inte försvara sig mot elaka kommentarer från de som hade större makt än henne då. När hon hamnade i ett annat land, kunde hon inte försvara sig mot vassa svåra okända ord i början – hon var begränsad av det främmande språket. Senare har hon lärt sig använda det ordentligt, men bäst har hon blivit på att såra med handlingar.

”Hej, du vill träffa mig. Visst. Nästa vecka har jag fullt upp men onsdag kväll passar det bra efter klockan 18.00.”

Det här blir bra. Kort och koncist. Inga utläggningar. Vet inte vad det ska vara bra för men visst, det får bli så

***

Det snöar. Snöflingorna är som att de är på ett uppdrag. Som om de vet precis vad de ska göra – lägga sig tätt intill varandra, lugnt och stilla, jämt och fint, lager efter lager.

Sasha är på väg till biblioteket. På vägen dit funderar hon på varför hon alltid tyckt om bibliotek – är det för lukten av gamla tryckta sidor, är det för regeln om största möjliga tystnad, är det för all mängd kunskap som gömmer sig i tusentals böcker och tidskrifter som känns så helt ouppnåelig för en människa. Ju mer hon tänker, desto raskare blir hennes steg och hon vill vara framme så fort som möjligt.

Sjuminuterspromenad känns som en evighet. Hon vill dit. Där är det fullt av liv – människoöde, tragedier, lyckor, kärlekar och sorger – och ändå tyst. Hon vill närma sig människor som det finns gott om i tusentals böcker – alla skrivna av människor. Det kan väl inte finnas ett annat ställe där antal människor är större än på ett bibliotek. Människor – riktiga och påhittade, snälla och elaka, giriga och generösa, kärleksfulla och älskade, med ett gott hjärta och med ett hjärta av sten.

Det är tyst – regeln respekteras – men böcker talar. Sasha vänder sig om och tar en som hon kan nå. Hon öppnar boken och luktar på den – den luktar inte som hon vill. Den är från 1980 – inte tillräckligt gammal för att avge en gammal-bok-doft. Nytt juridiskt arkiv. Giftermålsbalken, föräldrabalken. Jaha.

Det sitter en kvinna framför henne – hon har valt att sätta sig framför Sasha trots att det fanns många lediga stolar längre bort. ”Argumentationsanalys” är titeln på boken kvinnan håller upp i sina händer. Hon har läst hälften och hon har inte gett upp. Sasha börjar grubbla och flera frågor dyker upp. Ser hon ut som en kvinna som har bestämt sig för att lära sig argumentera, analysera argument eller som en kvinna som argumenterar för mycket?

Argumentera är inte samma sak som att analysera argument. Den som argumenterar för mycket, glömmer bort att analysera eller hinner helt enkelt inte under en argumentationsprocess. Och den som inte argumenterar alls, analyserar för mycket. Har vi fog för vad vi säger eller tycker? Hur välgrundade är våra eller andras åsikter? Är det dessa frågor kvinnan vill få svar på?

Jeans och t-shirt och ”no make-up” – ingen ansträngning för att göra sig fin. Antingen har kvinnan gett upp eller aldrig brytt sig speciellt mycket om sitt utseende. Hon tittar snabbt upp på Sasha – måste ha känt hennes utstuderande blick på sig. Sasha tittar bort men för sent – kvinnan vet nu att hon är iakttagen. Hon är inte bekväm där hon sitter. Hon ändrar sin ställning så att Sasha bara kan se hennes sida. Sasha förstår. Det är så vi vuxna gör när någon tittar, men inte barn. Barn stirrar ogenerat tillbaka. Vuxna måste alltid ”hantera” en främmande människas blick, fundera på varför någon tittar och hur man ska reagera. Det hanteras med ett nervöst småleende, en suck eller en irriterad min. Vända bort blicken är givet. Det finns nog inte så många som inte bryr sig om att någon lägger märke till dem på ett eller annat sätt, även om de flesta brukar påstå det.

Sasha vill kunna låta människor studera sig utan att bli generad. Tittar de på hennes kläder, ansikte, hår eller har de sett något fängslande i hennes ögon: sorgsna blicken, frånvarande blicken, galna blicken? Hennes sätt att gå: självsäkert, snabbt och smidigt genom folkträngsel men ändå flyende? Hennes sätt att röra på huvudet: upp mot himlen, ner i marken, till höger och vänster som i hopp om att hitta något att vila ögonen på. Hennes sätt att flytta på armarna: som att de är i vägen eller sitter på fel ställe? Hon vill låta sig själv titta öppet på vackra anleten utan att oroa sig för att bli missförstådd. Hon vill se något vackert på utsidan och tro på att insidan är god. Den goda insidan som gör människor vackra så att det ska bli lätt att älska dem. I teorin.

Innan Sasha lämnar biblioteket får hon syn på något hon känner igen från sin barndom – en knallröd triangelformad halsduk runt halsen på en pojke på framsidan av en liten bok. Hon vill hem och läsa boken, vilket hon gör. Sida tretton ur pionjärens liv: ”om man vill förstå någonting, måste man rådgöra med människor eller böcker. Böcker är också människor, precis som människor kan böcker ljuga.” Sasha gillar det här – pionjärens besvikelse är så uppenbar och så igenkännande. Sasha leker med orden och gör om meningen: människor är böcker, precis som böcker kan människor ljuga. Skillnaden är att man inte blir upprörd över att böcker ljuger – de är skapade för att ”ljuga.” Fantasi är en sorts lögn men något man inte har emot att omge sig med och ibland välkomnar. Man blir stött när man får reda på, om man någon gång gör det, att historiska händelser eller fakta är osanna men det aldrig är frågan om förlåtelse. Helt annat är det med människolögner. Dem kan man inte förlåta. Inte om man är Sasha.

Sasha tycker inte om boken men blir nostalgisk av allt pojken nämner som hon känner igen – just effekten hon var ute efter när hon plockade upp boken. Rågbröd indränkt i solrosolja med en riktigt stark doft av ros älskad av solen, med salt på. En delikatess. Sasha är säker på att alla pionjärer åt solrosoljebröd när de gjorde sina läxor. Sasha kommer på att hon förknippar minnet med sin mor – de satt i sängen, läste sagor och åt brödet. ”Koka soppa på en spik.” Sasha minns inte hur gammal hon var. Det är Sashas enda minne om närhet mellan sig och sin mor.

Hon tänker på att hon aldrig har känt saknad efter sin mor. Hon saknade aldrig henne när hon var liten och var ifrån ett tag under somrarna. Hon saknar aldrig henne nu när hon är långt borta och för alltid. Hon ropade ”mamma” när hon gjorde illa sig men det gör alla barn instinktivt.

***

Onsdag närmar sig men Sasha tänker inte på tiden. Tiden är inte viktig, bara det man fyller tiden med är. Ibland önskar hon att tiden går fort för att en dålig dag ska ta slut så fort som möjligt. Ibland blir hon förskräckt över hur fort veckor försvinner i intet. Vissa dagar hinner man med mycket men andra – med ingenting alls. När hon inte hinner med något, är det en dålig dag för Sasha. När man inte hinner med något, är det bara sig själv man får skylla – det är man själv som är urdålig på att planera, har idétorka, är helt värdelös och inte borde hålla på med sådant som andra är mycket bättre lämpade för.

Förmodligen är det så för många men för Sasha är det värst, enligt henne själv. Så fort hon underpresterar, tänker hon på vad hennes mor skulle ha sagt. Hon blir inte av med prestationsångest. Det spelar ingen roll hur mycket A än säger att det bara är Sasha själv som avgör vad som är en bra prestation för henne. Vilka resultat som är bra resultat är upp till henne att avgöra och ingen annan. Sasha tänker ändå, oavsett vad det handlar om: jobb, relationer, hennes intresse, att hon kunde ha gjort det bättre, snabbare, tidigare, finare, gjort mer, oftare, sagt klokare saker, snällare saker, kommit på roligare skämt. Eller att hon borde ha tänkt sig för innan hon kläckte ur sig något korkat eller förolämpande. Hon måste ha bättre kontroll. För att ha kontroll måste hon tänka, aktivera hjärnan för att den ska orka ha kontroll, även om det vid veckoslut kan kännas att den har torkat ut till en liten boll.

Sasha har på senaste tiden kommit på ett sätt att kunna känna sig nöjd med sig själv. Hon räknar sina prestationer under varje dag, även om det bara är ett mail för att boka ett affärsmöte med en potentiell partner eller sponsor, komma på en idé för ett nytt evenemang eller planera en resa för nästa nätverkstillfälle. Alla bäckar små. Om de tar henne framåt, blir de till en stor flod som för henne närmare och fortare målet – att vara bäst på det hon gör. Men det slutar inte där – hon vill också vara en bra mamma, älskarinna, vän och kollega. Varje dag ska det kännas att man har gjort nytta – även egennytta är bra. Bästa Sasha ska det vara: coolaste, smartaste, vackraste, roligaste och mest kärleksfulla. Det där sista har inte Sasha lärt sig vara än och ibland tror hon att det är för orealistiskt mål för henne. Sina barn älskar hon mer än livet, vilket hon älskar väldigt mycket trots allt. Hon tänker ofta på att hon skulle kunna ge sitt liv för sina barn om det krävs imorgon, idag, om fem minuter och det är därför hon måste hålla sig själv vid liv.

***

Hon är först på plats. Hon hatar att komma sent – det gör hon aldrig. Att vänta är inte roligt, därför är hon alltid på plats i tid för andras skull. Folk ska inte behöva vänta på henne. Sasha vill uppfattas som professionell och artig. Hon kan inte stå stilla så hon går runt på kullerstenstorget – längsta tio minuterna av dagen. Det blåser kallt och hon fryser – det tycker hon inte om. Hon blir trött av att frysa. Hon är trött på att frysa efter sex månader av kyla. Hon vill ha vår eller flytta till ett varmt land. Hon vet att hon ska en dag. ”Om han inte kommer prick 18.00, går jag.” Men han är på väg – hon får syn på honom, stannar och iakttar – han kan inte se henne än. Det känns väldigt märkligt att stå där och se honom gå emot henne.

M har en mössa på sig, han gömmer händerna i jackfickorna och hans skor är osnörda. Hans axlar har åkt upp – antingen är han spänd eller frusen eller både och. Han hoppar lite upp och ner med kroppen när han tar sig fram genom folkmassan på gatan. Sasha kan inte låta bli att le – det ser lustigt ut. Det känns som en evighet – ju längre hon väntar på att han ska vara framme, desto längre tid tar det för honom att komma fram. Nu stannar han för rött. Han blickar mot tunnelbana ingången då och då men det är inte där Sasha har sin utkiksplats – hon står längst bort på torget. Han kan inte se henne än. Hon vill inte gå fram – han får lokalisera henne först. Sasha står orörligt och tycker att det börjar likna en barnlek men hon gillar det, även om det är löjligt. Nu är M framme vid ingången. Han tittar på klockan, Sasha tittar på klockan – det är prick 18.00.

Hans leende dyker alltid upp först i minnet när hon tänker på honom idag, drygt tre år senare. Och hans handrörelser över det kortklippta håret. Och hans speciella läte när han lyssnar. Det är en speciell kärlek hon känner för M – en annan typ av kärlek som hon inte förstår sig på eller kan förklara. Det är inte samma kärlek som hon söker dagligen, men hon är glad för det hon känner för M. Hon vill värna om det, även nu när han finns där ute men inte på samma sätt som förr, speciellt nu när han blir mer och mer avlägsen. Hon vill behålla honom i sitt inre så som hon inte behållit någon annan, men det finns ett undantag. En som är undangömd längst bort på en plats som endast är avsedd för en sann kärlek – en sådan som får en att handla irrationellt.

***

Om fyra minuter börjar Sashas första jazzkväll. Hon tycker inte om jazz egentligen men hon har bestämt sig för att försöka lära sig tycka om den och även bli medlem i en förening för jazzälskare. Som vanligt var det ett infall.  Hon hamnar på en klubb i en förort. Klubbmedlemmarna är sextiofem plus. De sitter och myser vid runda bord som bara sextiofem plus kan göra, eller så heter det något helt annat än att mysa när man närmar sig slutet. Hon skrattar för sig själv när hon börjar radda upp synonymer för ”att mysa” i huvudet medan hon drar in resten av luften som finns kvar i lokalen och letar sig fram till en ledig plats. Idén om medlemskapet känns redan galen.

Det är fullsatt och folk surrar. Hon lyssnar – de surrar. Kvällens jazz är inte vilken jazz som helst. Det har hon förstått från det hon har läst om ”Bengan Jansson trio” i tidningen. Kvällens jazz framförs av ett dragspel, trummor och en bas. Det är alltså en blandning av jazzmusik och folkmusik, tänker hon.

Sasha tror att det antingen kan göra det lättare för henne att tycka om jazz eller så blir det en helt motsatt effekt. Sasha råkar höra i surret att det aldrig har varit så mycket folk på klubben som det är ikväll. Ändå märker hon att hon har en tom stol till höger och en tom stol till vänster om sig. Det är bekräftat – hon är en främling ikväll.

”Vill ni att vi ska spela eller prata?”

Det här låter ju som dansbandsmusik. ”Vad gör jag här?” Publiken sjunker med. ”Nej, inte det, snälla.”

”Strunt i dig själv och tänk på andra,

kom, ska vi tycka om varandra,

kom, ska jag få en kärlekskyss av dig.”

 

Sasha kan inte låta bli att småle.

Trummisar är alltid populärast. Trummisen ikväll inleder med en solo – låten heter ”Cute.”

Det är lätt att älska trummisen. Han är klädd i kostym och t-shirt och rakat hår. Han ”klär sig” också i musik, i skicklighet att spela trummor.

Sasha dras in i rytmen mer och mer och börjar njuta. Hon fascineras av omaka paret dragspel-trummor. Underbart melodiskt och rytmiskt vackert, tänker hon.

”Jag tycker att de ska börja spela nu” säger en kvinna på en stol bredvid under pausen.

”Det tycker jag med.”

”Jag var här en gång innan och då slutade det för sent, tyckte jag.”

”Hur var det då?”

Hon vänder bort huvudet från publiken och scenen och för handen mot munnen för att rikta ljudvågorna från egen röst mot Sasha.

”Det var för mycket jazz! Det var en jazzorkester och de spelade för högt. Du har samma glasögon som mig, nästan i alla fall.”

Sasha tänker att hon borde komma tillbaka och lyssna på mer jazz, även om risken finns att de spelar för högt.

 

***

Sasha har fått beskaste eftersmak efter B. B har lämnat ihärdigaste fläcken efter sig som inget borttagningsmedel kan klara av. Det är ett men för livet.

***

Hon vill ha hennes kärlek så in i helvete mycket. De sitter båda med benen upp i Sashas tilltufsade sköna vita soffa och A berättar om hur jakten på konsertbiljetterna har gått till. Sasha har slutat lyssna för länge sedan. Det är omöjligt att koncentrera sig när A sitter så nära – bara en kopp te emellan. Allt saktar ner, tystnar, bleknar – As rörelser är som i slow motion, klockan stannar, bilden av rummet är suddig. Det som Sasha hör nu är sin egen kropp. Hon lyssnar på sin andning som har blivit tyngre. Hon hör sina ökade hjärtslag. Det är dessa ljud som fyller upp rummet nu. Hon känner blodet pressas igenom alla artärer och vener och de minsta kapillärerna, ut från hjärtat och tillbaka och ut igen. Allt flödar och rinner – hon rinner. Hon känner smaken av parfym – As parfym. Sasha sväljer, hon är jättetörstig. Det svider i öronen…

”Jag måste hämta vatten.”

”Är du OK?”

”Jag mår bra, bara lite törstig. Jag kommer, sitt kvar du.”

Sasha ställer sig upp sakta och försiktigt för att inte tappa balansen. Hon vinglar fram till badrummet, slår på kranen och spolar tills vattnet blir iskallt. Hon badar ansiktet i det kalla vattnet om och om igen, pressar händerna lätt mot ögonen. ”Jag måste skärpa mig. Jag kan inte hålla på så här. Jag kan inte sitta där och låta mig svepas med. Det kommer inte att bli något bra av det här. Oavsett hur det börjar, kommer det att sluta illa. Det kommer att ta slut iallafall, jag kommer inte att fixa det.” Sasha vill gråta, hon kan inte hålla tillbaka det hon känner. Hon känner sorg – största sorgen någonsin. Ögonen fylls snabbt med tårar och blir röda. Sasha tittar på sin avbild i spegeln och ser en liten flicka med stora tårfyllda bruna ögon.

”Är du tillbaka?”

”Jag är alltid här – du bara låtsas att jag inte finns. Du vill inte ha mig hos dig men ibland ropar du efter mig. Ibland vill du att jag ska stryka dig över håret, vagga dig, smeka din kind och viska i ditt öra.”

”Sluta prata strunt.”

”Du vill att jag ska viska i ditt öra. Du vill höra att jag älskar dig. Att jag älskar dig precis som du är.”

”Sluta.”

”Att du aldrig behöver försöka vara perfekt för mig – det är du redan. Jag är den enda som har sagt det. Det är det som gör dig så förbannad – att en liten flicka har sagt det och inte de som borde veta bättre. Det är därför du störtar bort dem – A kommer inte att vara ett undantag.”

Sasha torkar bort tårarna, sköljer ansiktet en sista gång, torkar händerna och går ut till A.

”Vad lång tid det tog. Har du gråtit?”

”Ja, jag har gråtit för att jag fick så jäkla ont i magen men det är bra nu. Det är över.” Flickan är borta.

”Kom och lägg dig här – du kan ha huvudet i mitt knä.” A flyttar på sig och sätter sig längst in i soffans ena hörn. Hon klappar sig lätt på låret. ”Här.”

Sasha lägger sig ner trots att inre rösten säger att hon inte borde. As lår är precis så mjuka som Sasha har föreställt sig. Hon sluter ögonen. A rör vid hennes hår, först varsamt och långsamt, sedan för hon fingrarna i luggen och drar bort den från Sashas ansikte. A drar med pekfingret längst pannan, till näsan, över nästippen, ner till läpparna. Hon stannar vid läpparna och börjar smeka dem. Sasha vill öppna munnen. A tar på hennes hals – hon drar sakta med fingrarna längst med hennes haka, fram och tillbaka. Sasha ligger blixtstilla, hennes ögon är fortfarande slutna, munnen är fortfarande stängd, hennes armar ligger i kors över magen. Plötsligt upphör beröringen. Sasha vågar inte titta. Det hon känner nu är värme över sitt ansikte – varma luften är As andning. Det händer ingenting. Sasha vågar inte titta, hon väntar, det dröjer en hel evighet. Det händer ingenting.

Sasha öppnar ögonen – As ansikte är precis ovanför hennes. Denna blick kommer hon att minnas för alltid. Kyssen kommer hon aldrig att glömma. As läppar är söta och fuktiga, hennes tunga är varm, spänstig och ivrig. As högra hand har åkt under Sashas tröja – den rör sig ovanför Sashas kropp. Fingrarna klämmer och nyper. ”Om du slutar nu, kommer jag att upplösas.” Kyssarna tar inte slut. Sasha blir kysst över hela ansiktet: ögonlocken, pannan, nästippen, mungiporna, läpparna, kinderna. Det finns inget ställe kvar att kyssa men det finns oändlighet av tid att bli kysst om och om igen.

***

”Så det är här du gömmer dig.” M står framför Sasha och kisar med ögonen.

”Jag gömmer mig inte, jag bara står här och väntar. På dig av alla människor.”

”Precis, på mig av alla människor.” M skrattar till.

”Så. Vart vill du gå? Har du någon favorit plats här?”

”Det spelar ingen roll bara det inte är för mycket folk men inte för lite; inte för kallt och öppet men inte för trångt; inte för hög musik men inte helt tyst.” De skrattar.

”Visst, jag kan tänka mig det. Maten då – vad föredrar du för mat?”

”Gissa.” Sasha försöker se mystisk och svårläslig ut.

”Inte för varm men inte för kall; inte för svår att tugga men med ett visst tuggmotstånd. Jag har ingen aning. Äter du allt?”

”Du är inte så bra på att gissa.”

”Nej, jag är inte så bra på att gissa sådant men jag är en jäkel på att se annat. Vi går till P.”

”Det blir bra.” Sasha tror att hon förstår vad han syftar på men är osäker. Han måste mena det han skrev till henne – att han kan gissa att hon inte vill ha med en som honom att göra – han är för simpel om man jämför honom med män som var med på närverksmötet.

Hon vill inte tänka på det så hon avfärdar alla tankar och försöker slappna av.

Det blir en fin kväll, en väldigt trevlig sådan, trevligare än Sasha ha kunnat föreställa sig. M är pratglad, avslappnad, skrattar högt och skämtar mycket. Det lyser självsäkerhet om honom. Han säger ingenting om varför han ville träffa henne igen. Hon frågar inte – varken i början eller på slutet. Hon tycker om M, hon trivs i hans sällskap.  Lite för mycket.

***

När det hela tar slut och några månader har passerat, kan Sasha plötsligt förstå hur B kunde smyga sig in i hennes liv utan att hon såg vad det var hon släppte in. Hon kan förstå varför hon orkade hämta tillbaka sin förlorade kraft och göra sig av med honom. Kallblodigt. Hon stack in en kniv i hans mage med all kraft hon hade, tog ut den och gav ett snabbt hugg igen. Hon kände sig helt klar i huvudet – hon måste anfalla igen för att säkra slutet. Hon drog ut kniven och högg i hjärtat. Inget som helst motstånd. Han backade sakta mot en vägg och gled ner på golvet. När livet rann ut, fanns inget kvar.

Hon stod stilla länge och tittade på när blodpölen växte sig snabbt mot hennes fötter i raggsockor som sög åt sig lite av blodet. Hon hade haft honom fast med blicken under hela mordet – hon ville se hans fruktan och maktlöshet. Hon höll i det kalla vapnet, han var obeväpnad – precis så som hon ville ha honom på slutet. In mot slutet var det hon som levde med maktlöshet efter att han hade fått övertaget. Hon fruktade att hon aldrig skulle kunna få tillbaka sin förlorade identitet igen. Det fanns ingen annan utväg. Hon behövde bli en segrare och ta tillbaka sin makt genom att göra honom till ett offer.

Tiden före mordet hade varit lång. Under denna tid hade han krupit fram till sin position långsamt och skaffat sig ett gömt kryphål för att kunna anfalla henne därifrån när hon minst anade. Det kom från ingenstans. Varje gång han behövde höja sig över henne gjorde han det genom att köra ner henne i avgrund. Det var bara hon som det var fel på: hon gjorde fel, sa fel saker, betedde sig fel – han var fläckfri. Hon tittade på andra, fantiserade om andra, ville vara med andra – han älskade henne. Hon var kall, okänslig, frånvarande – han älskade henne. Hon brydde sig inte om vad han tyckte, hur han kände, vad han behövde, hur mycket han hade offrat – han älskade henne. Hon såg inte det som fanns där framför henne, hon såg det hon ville se. Hon älskade en fantasibild eller älskade inte alls. Hon vet inte.

***

A ringde och skickade sms varje dag efter kvällen som slutade med att Sasha tappade uppfattning om vad hon tyckte eller ville. Hennes bild av sig själv nästan försvann – hon visste inte längre vem hon var. Sasha svarade inte i telefon. Hon kunde inte, hon visste inte hur allt skulle bli om de pratade med varandra. Hon visste inte vad hennes liv skulle bli om de pratade med varandra. Hon ville inte veta. Inte nu. Senare. Hon måste tänka. Om hon inte tänker, känner hon och det hon känner är inte det hon borde känna. Det stämmer inte. Det är konstigt, främmande, förvirrande, smärtsamt och skrämmande. As första sms var försiktiga, sedan ändrades språket och tonfallet. De blev hårdare, argare, växlades till att bli ledsna och till slut blev det outhärdligt att läsa As ord.

Sasha är orolig att A ska dyka upp och knacka på någon kväll. Vilken kväll som helst. Hon är livrädd att bli tvungen att öppna dörren och släppa in A. Släppa in något hon inte vet vad det är, släppa in något hon inte har under kontroll. Inte nu. Senare. Deras kväll minns hon som att det var igår. Hon hör A viska i hennes öra. Hon kan förnimma känslan av As beröring. Hon ser A överallt. Hon känner As smak i sin mun och hennes doft i sina näsborrar. As händer, fingrar, ögon, hår, rörelser, tunga, läten, kyssar, ord. Det har varit omöjligt att sluta tänka på allt de upplevde, allt de gav varandra, allt nytt som Sasha upptäckte hos sig själv och hos en annan kvinna – allt det hon inte trodde fanns eller var möjligt. Alla nya känslor och sinnesintryck som hon fann – vad ska hon göra med dem nu? Vad är de? Vad innebär de? Är de på riktigt? Har de funnits inom henne tidigare? Har hon känslor för A? Är det känslor som kom upp till ytan just under denna kväll eller är det hennes förvirrade hjärna som spelade henne ett spratt? Och varför lät hon det ske?

Under kvällen med A förändrades Sashas liv för stunden. Hon är livrädd för hur det som har hänt kommer att påverka hennes liv framöver. Vad är hon? Vad ska hon göra med sitt liv nu? Sashas tankar är så många och så förvirrade att det gör ont i huvudet – ingenting faller på plats, hon får inte ihop pusselbitarna. Hon måste samla kraft. Det är hon själv som har makt och kan välja hur hennes liv ska se ut, hon får inte låta någon påverka hennes val. Hon måste hitta svar. Hon måste göra det själv.

Hon har valt sitt liv tidigare flera gånger, ändrat kursen gång på gång. För ett tag sedan tog hon ett steg ut ur ett liv och in i ett annat. Hon hoppade av en gång till senare. Ingen tvingade henne göra det – hon bara gjorde det, hon ville. Det nya livet kom som en överraskning trots att hon hade planerat för det. Det blev inte som hon hade tänkt sig – ingenting i det nya stämde överens med det gamla. Allt hon inte ville ha kvar var borta men det fanns även mycket som försvann av sig självt och något annat som tillkom – något hon var tvungen att hantera efteråt. Hon måste tänka, hon måste vara smart. Den här gången kan hon inte rysa in i det nya. Den här gången är det större. Större för henne och ännu större för de andra. De andra – hon måste tänka på de andra.

”Snälla svara. Jag har ringt så många gånger. Stäng mig inte ute. Vi måste kunna prata med varandra, du vet att vi kan det, vi kan lösa det, vi hjälps åt.”

”Jag förstår att du är rädd och förvirrad men jag vet att jag kan hjälpa dig, jag kan göra så att det blir bra igen.”

”Hur kan du vara så känslokall?”

”Snälla, finaste, lämna mig inte så. Lämna mig inte utan svar.”

”Jag klarar inte av din tystnad. Det är orättvist. Jag vet inte ens vad du tänker, hur du tänker. Låt mig hjälpa dig.”

”Jag vill inte gå miste om vår vänskap, jag vill inte förlora dig, inte så här.”

”Får jag komma över? Jag vill prata med dig. Jag vill förklara.”

”Jag har alltid vetat att du inte har någon förmåga för empati, du älskar ingen, du vet inte vad kärlek är. Du har aldrig älskat någon. Du älskar bara dig själv. Allt kretsar kring dig. Jag borde ha struntat i dig tidigare, flera gånger. Jag har sagt till mig själv att jag inte behöver dig, jag har många andra vänner, jag behöver inte dig.”

”Förlåt mig. Jag menade inte så. Jag vill inte förlora dig. Vi har känt varandra så länge. Vi får inte förlora varandra. Jag vill ha dig kvar, jag vill ha oss kvar.”

”Du är så elak, så okänslig, så egoistisk.”

”Du är skyldig mig en förklaring. Du hade ingenting emot. Jag tvingade inte dig till något. Jag vet att du var där med mig, du var närvarande. Du njöt, du ville ha mer, du bad om mer. Kommer du inte ihåg det?”

”Förlåt. Jag vet inte ens om du är ledsen, rädd eller orolig. Jag ber dig bara prata med mig. Det är det enda jag ber om. Säg vad du tänker, vad du är orolig för. Vi kan göra att det blir som vanligt igen.”

”Nej, jag vet inte om det kan bli som vanligt igen men vi kan hitta ett sätt för oss att finnas kvar i varandras liv.”

Hon måste göra något, hon måste få tänka på något annat. Hon skriver:

”Hej. Du måste få låta mig landa. Skriv inte mer. Jag kontaktar dig när jag är redo att prata. Du hjälper mig inte just nu. Du gör det bara svårare för mig. Jag måste få tänka ifred.”

”Ok, tack. Jag förstår.”

Sasha kan inte diskutera detta med någon, det går inte. Hon måste klara det själv. Hon måste förstå. Allt måste komma på plats igen. Allt måste bli som vanligt igen. Imorgon kommer barnen.

Sasha vill berätta för M men han är den sista hon ska berätta för. M vill allt och ingenting. Han är mycket och ingenting. Han är överallt och ingenstans. Han betyder allt och ingenting. Sasha får inte ihop det, hon får inte ihop någonting längre. Hur har det blivit så? Vad är det hon vill? Med vem? Finns det någon som betyder något för henne? Vad betyder M? Vad betyder A? Betyder hon något för någon? Varför får inte hon svar på sina frågor? Hon känner sig trött. Hon är trött jämt. Hon är trött på att tänka och tänka hjälper inte längre. Hon känner sig ensam. Det finns ingen hon kan prata med. Hur kan en som hon inte har någon att prata med?

Sasha känner sig djupt olycklig. Hon längtar efter barnen. Hon får tårar av kärlek till barnen varje gång de är på väg till henne och varje gång de lämnar henne med obesvarade frågor. Det är bara hennes kärlek till barnen som får henne tro att det liv hon lever är värdigt. Hon älskar ingen annan. Hon vet inte vad kärlek är. Hennes kärlek finns inte. Hon vill inte älska någon annan – det slutar aldrig bra. Det slutar alltid med en krasch och det slutar alltid med att hon sårar. Det är något som hon gör fel men hon har inga krafter kvar för att ta reda på vad det är. Hon är inte gjord för kärlek, hon måste hålla sig borta från den.

Flera dagar passerar som övergår till veckor som övergår till månader. Våren kommer hastigt och lämnar snabbt plats åt svensk sommar som inte har lika bråttom. Sasha har inte haft kontakt med varken A eller M – hon har inget att säga dem. Hon drar sig undan från alla hon känner: bekanta, kollegor, vänner som hon bestämmer sig för att hon inte har, vänner som hon är trött på eller inte har något gemensamt med längre. Det är inte mycket hon vill, hon vänder sig inåt och trycker undan allt som har hänt under hösten. Hon drar ett streck över det förflutna, ännu en gång.

Hon vill vara ifred. Hon vill ta hand om sig själv och sina intressen – hon ska hitta sig själv i sig själv. Hon ska bli en ny människa och skapa ett nytt liv.

Ibland öppnar hon upp sig och avslöjar delar av hennes gamla liv i samtal med helt främmande människor. Hon vet att ingen av dessa människor någonsin kommer att kunna nå henne och möta henne på djupet av hennes undermedvetna – det är för långt dit. Ingen kommer någonsin att få veta vem hon är och kunna närma sig henne, förstå henne och känna henne fullständigt. Hon har inga avsikter att visa allt hon har, allt hon är eller släppa in någon. Hon är så stängd som man kan vara när man har bestämt sig för att vara det. Det enda hon är beredd att göra för andra är att undvika vara fräck, kaxig och allmänt otrevlig.

Hon träffar främmande i försök att skaffa nya vänner men tar det hela med ro och med en nypa salt. Hennes mål är inte att stå i centrum av uppmärksamhet. Hennes mål är att avgränsa sig så mycket som möjligt från allt som har varit och allt hon inte vill känna sig vid. Hon vill må bra i kroppen och själen. Dag för dag får hon tillbaka sin styrka och hon känner sig nöjd med sin sinnesstämning. Hon sätter upp nya mål för motion, kost, skapande, upplevelser. Slutmålet är att känna sig pånyttfödd.

I sitt umgänge stötar hon bort alla som inte lever upp till hennes krav: inte kan roa henne, tråkar ut henne, inte kan stimulera henne intellektuellt, påminner om dem från det förflutna eller de som börjar gå henne på nerver. Hon avslöjar lögnhalsar, mesar, snåljåpar, spelevinkar, bedragare, nollor, idioter, fjantar. Hon stöter på folk som har psykiska problem, alkoholproblem, problem med andra beroende och allmänt störda människor. Hon konstaterar bittert att det är mest kvinnor som hör till senare kategorin med missbruk och psykisk ohälsa. Hon slutar förvåna sig över antalet disfunktionella personer hon har stött på och kan inte ta uttrycket ”ingen är perfekt” på allvar längre. Hon tycker synd om dessa individer snarare än att hon blir arg på dem. Det stoppar inte henne från att vara skoningslös mot dem. Hon börjar få kontroll på läget igen och livet är så som hon vill ha det – lätt och lättsamt. Hon har inget emot att få vara själv om hon slipper vara med folk i emotionell och intellektuell misär.

När allt känns under kontroll och det är lättare att dra in luft i lungorna än på länge kommer ett mail från tiden som var en startpunkt på det förflutna. Det är inte första gången han ställer sin fråga: ”Hur leker livet?” Precis när allt var på väg att lösas och stabilisera sig, rubbas hennes balans igen och fullständigt. Förbannat jävla ont gör det.

Han är mannen som påverkade hennes liv som ingen annan någonsin kommer att påverka det igen, hon kommer inte tillåta det eller kommer hon? Han är den som hon lämnade på en flygplats i ett avlägset land och trodde på allvar att hon kunde återvända hem som om inget var förändrat. Men det kunde hon inte. Så förbannat jävla ont. Var det värt det? Var det värt att slita upp rötterna och kasta sig i ett mörker – det okända, skrämmande, odefinierbara? Det var det bästa hon har gjort i hela sitt liv men det som kom tillbaka till henne nu var så skräckinjagande att hon tog ett sömnpiller för att försvinna. Hon orkar inte börja analysera varför hans kontakt framkallade en helt annan reaktion nu än det har gjort tidigare. Det var en ny reaktion. Så förbannat jävla ont.

”Jag drömde om dig i natt.”

Det har gått flera år.

”Jag har kvar ditt foto och jag brukar ta fram det då och då och titta länge. Jag vet inte varför jag gör det och varför jag fortfarande kan känna dig så nära.”

Det har gått flera år.

”Jag kommer ihåg alla platser vi har varit på, allt vi har gjort ihop.”

Det har gått flera år.

”Jag kommer ihåg dina kyssar.”

Man kan inte komma ihåg kyssar.

”Jag kommer ihåg hur din beröring känns.”

Det är inte sant.

”Jag klarar inte av att vara så långt borta från dig men jag vet att jag inte kan ändra på det.”

Det är inte sant…

Stockholm, maj 2013

2.50 avg. rating (55% score) - 2 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *