Hon hoppade till när mammas röst hördes från köket, aningen besviken för att hon avbröts mitt i drömmen som hon dessvärre inte kunde minnas. När hon kastade en blick på klockan som låg på nattduksbordet bredvid möttes hon av en helt annan siffra än den hon förväntade sig att se. Hon kände ursinnet stiga genom hela hennes kropp, för att till slut nå fram till munnen och komma ut i form av oändliga, knappt begripliga ord som skulle föreställa svordomar. Hon sträckte ut handen och tog klockan för att försäkra sig om att hon inte inbillade sig, och kastade den rakt i väggen. Hon blev rasande när hon såg att klockan inte hade splittrats i bitar efter den hårda smällen, drog snabbt på sig byxorna och ett linne, stängde dörren med en smäll och gav sig iväg mot köket, där hennes mamma stod bredvid spisen med en stekpanna i handen.
”Varför väckte du inte mig för?! Tack vare dig så kommer jag att få ännu ett brev hem från läraren på grund av försenankomst!”, hon spottade ut orden ilsket på sin mamma som bara stod med en frånvarande min.
”Jag tror inte att dessa ord borde komma från dig, du som häromdagen hade bett mig att sluta väcka dig för att du påstod att du var tillräckligt mogen för att själv kunna ställa på väckarklockan och vakna, inte sant?”, fräste mamman surt tillbaka och smällde stekpannan som hon höll i handen hårt på spisen. För en sekund trodde hon att glaset under hade gått sönder, men lyckligt nog hade den inte gjort det.
”Men du borde åtminstone ha fattat att jag var sen idag! Vad är du för mamma som bara står i köket med en stekpanna medan din dotter håller på att försova sig?”, väste tjejen. Hennes blick var full med raseri.
”Du får väl skylla dig själv, du som trodde att du kunde klara dig alldeles utmärkt ensam.”, sade mamman och vände sig om mot kylskåpet. Tjejen kände ilskan bubbla i hennes kropp, och till slut orkade hon inget mer.
”Ja det är sant! Du har helt jävla rätt, jag behöver inte en mamma som inte ens bryr sig om att hennes dotter kommer sent till skolan! Det skulle gå lika bra om du inte var här, bara så du vet!”, Skrek hon, tog sin väska och rusade ut.
Hon var redan tillräckligt försenad och behövde gå snabbare för att hinna med bussen. På vägen dök plötsligt en pojke upp framför henne och hon stannade till. Hans kläder var slitna och han hade en kopp i handen som han räckte fram mot henne. Han frågade vänligt om han kunde få lite pengar för sig och sina vänner, men tjejen hade så bråttom att hon bara ignorerade honom och sprang vidare.
När hon var framme vid busshållplatsen hade bussen redan kommit och en kille höll på att stiga på. Hon gick och ställde sig bakom honom. Killen började plötsligt rota i sin väska efter någonting, och busschauffören sade åt honom att gå till ica som låg i närheten och köpa biljetter där. Tjejen blev irriterad över att det fanns folk som inte såg till att de hade med en bussbiljett innan de gick ut. Egentligen kunde hon bara betala för honom med sitt kort, men hon tyckte att det vore bättre om han lärde sig att alltid ha med sig biljetter till nästa gång.
I bussen satt hon bredvid en kvinna som såg ut att vara vid fyrtioårs ålder. När bussen stannade vid nästa hållplats steg en gammal kvinna på. Tjejen tänkte på att låta henne sitta på sin plats, men sedan ångrade hon sig. Folk tycker att det är töntigt att göra sådant nuförtiden. Dessutom hade hon sprungit mycket och det värkte i hennes ben, så hon satt kvar.
När hon öppnade dörren till sitt klassrum på skolan vändes alla blickar mot henne och läraren frågade om var hon hade varit. Tjejen bad om ursäkt och gick och satte sig ner. Efter cirka trettio minuters lektion fick hon ha rast, och då gick hon till kafeterian.
Där såg hon hur klassens populäraste tjej satt vid ett bord och var omringad av resten av klassen. Hon såg lika underbar och glad ut som hon alltid gjorde. Tjejen undrade om hon någonsin har upplevt sorg; en sådan perfektionist kan inte ha någonting att sörja eller bry sig om.
På vägen hem tänkte hon på hur mycket hon önskade att hon kunde vara som den populära tjejen, och på hur mycket hon egentligen avskydde henne för hennes alldeles för perfekta liv, då en ung man plötsligt dök upp framför henne med ett leende på läpparna. Hon frågade honom om vem han var och vad han ville, för att till sin egen förvåning få ett märkligt svar från honom.
”Jag är en ängel”, sade han. Hon stirrade fundersamt på honom och undrade om hon borde ringa polisen och anmäla honom; han var helt klart inte frisk. Men då, och plötsligt kände hon någon slags tillfredsställande känsla, att den här unga mannen inte var här för att skada henne, och därför lät hon bli att ringa polisen.
”Vad brukar änglar göra då?”, hörde hon sig själv plötsligt fråga. Han vände sig mot henne, och log ett brett leende.
”Vi brukar se vad ni människor inte kan se med ögonen”, svarade han lugnt. Tjejen blev plötsligt nyfiken.
”Berätta då för mig, vad är det du ser som inte jag kan se?”, frågade hon utmanande. Den unge mannen gav ifrån sig ett fniss, och satte sig ner på en bänk.
”Hmm..Jag kan berätta vad jag såg idag som du inte kunde se, men först vill jag veta om du är säker på att du verkligen vill veta”, och plötsligt blev tjejen lite tveksam, men hon var för nyfiken för att låta bli att fråga.
”Ja, jag är säker på att jag vill veta.”, svarade hon med stadig röst och mannen ställde sig upp. Hans ögon lyste medan han pratade.
”Då berättar jag, då. Men en sak ska du veta först; att nyfikenhet kan vara bra ibland, men att det å andra sidan kan vara ett dödligt vapen”, berättade han. Tjejen fick en klump i halsen, men spetsade öronen för att höra vad hade hade att säga näst.
”Okej, jag kan väl börja med pojken som du inte gav pengar imorse. Hade du gett honom pengarna så skulle han och sina vänner ha tillräckligt med pengar för att köpa nya kläder istället för sina slitna, men nu får han istället stå ut med att ha de kläderna ett bra tag till.”, började mannen. Tjejen stirrade häpet på honom och fann inte ord för att besvara, så mannen fortsatte bara på.
”Och killen som hade glömt sin biljett hade faktiskt med sig pengar som han kunde använda för att köpa en biljett med, men eftersom han var mobbad på skolan så tänkte han på att han kunde ge pengarna till killarna för att slippa att bli slagen, och därför bestämde han sig för att gå till fots till skolan. Men eftersom han hade så lite tid så sprang han när han skulle gå över vägen och blev påkörd av en bil”, fortsatte mannen och tjejen började darra. Hon kunde fortfarande inte få ut ett enda ord.
”Och den gamla kvinnan i bussen hade magkrampar och behövde sitta ner men hittade ingen plats, och när hon var framme vid sjukhuset var hon redan död. Samma kvinna var på väg till ett föräldralösa barns hem för att adoptera ett barn, och barnet som hon var på väg att adoptera var samma pojke som du vägrade ge pengarna till.”, tjejen fick tårar och hennes hjärta bultade snabbt. Hon önskade att det hela var en dröm som hon snart skulle vakna upp ur.
”Och dessutom var samma gamla kvinna mormor till den populära tjejen i din klass som du tyckte var så glad och inte hade något att sörja över. Du kommer att märka att hon blir borta hela nästa vecka nu när hennes mormor har dött”, fortsatte han och tjejen brast i gråt. Hon kunde inte fatta att allt det här hade hänt på en och samma dag.
”Och till slut”, sa mannen och lade händerna över tjejens axlar, ”så måste jag berätta att den som körde över killen som hade glömt sina biljetter var din mamma, och nu kommer hon troligen att få några års fängelse för att ha dödat ett barn, och du kommer att få din första önskan idag uppfylld, då du sa att du klarade dig lika bra utan henne.”, avslutade mannen.
Tjejen föll på knän. Hon grät häftigt och lade händerna över hjärtat. Sedan började hon skrika av sorg och slog händerna i marken. Mannen bara tittade på, sedan vände han sig om och innan han gick sa han:
”Nu har jag berättat allt som jag såg men som du inte kunde se. Du kanske tycker att det är sorgligt och orättvist, men det är verkligheten. Så många små själviska misstag som man inte tror har någon betydelse kan ha katastrofala konsekvenser.”, han gick sin väg medan tjejen satt gråtandes på vägen utan att veta vars hon skulle ta vägen sen.
På vägen mumlade mannen för sig själv.
Människor är otroligt märkliga varelser. De skapar sina egna stormar, och blir upprörda när det regnar…
[highlight color=”blue”]Skrivet av: Zinah Alzaidi[/highlight]