Kaffet var uppslaget och hon höll om koppen för att värma händerna. Hon hade så svårt att hålla värmen numer. Som blåa strängar löpte ådrorna över det vita tunna skinnet och försvann uti de smala fingrarna, där ringen hängde lös. Hon darrade lätt. Framför henne låg tidningen uppslagen. Något hade fångat hennes intresse. En kort notis längst ner på vänster sida, en obetydlig notis, några enkla rader. Rader som slog emot henne och gav henne svallningar genom kroppen. Äldre förvirrad dam omhändertagen på Kastrup.
Kunde det vara…? Nej, men ändå, det stämde på sätt och vis. Personal på flygplatsen hjälpte kvinnan till tåget mot Malmö … Pinsamt, notisen handlade om henne men ändå inte om henne. Förvirrad, nonsens. Inte är hon förvirrad inte, hon hade bara ångrat sig. Ville inte åka, ville hem igen. Det var väl inte så märkvärdigt. Förvirrad äldre dam. Det är detta hon är nu för de andra. Hon har fått en ny identitet för världen där ute. Hur lätt är det inte att stämpla en människa. Allt hade ju hänt mot hennes vilja.
Det hela hade börjat med hennes födelsedag. Hon skulle fylla 85 år. Sonen hade kommit hem och överraskat henne. Han kom sällan på besök. Om han gjorde det satt de ofta tysta och det kändes besvärat för båda. Han med sin stora ölmage och begynnande flint, hon tunn, rynkig och genomskinlig. Ett udda par, men hon hade fött honom. Det var länken. Inget annat.
Nu skulle han väl bedöva sitt samvete med en pratstund och present. Det var länge sedan sist. Prinsesstårtan hade hon själv köpt. Bredvid den stod sonens enorma bukett med blommor. Bara den vittnade om hans sjuka samvete. Han hade verkat så ivrig. Nästan nervös, när hon öppnat presenten. En illröd handväska, alldeles förfärligt röd. Den färgen rimmade inte alls med henne. Tänk att han kände henne så lite. Hon ville inte dra uppmärksamhet till sig med pråliga prylar. Ännu värre – där i väskan hade biljetten legat. En biljett till London. Han hade farit upp ur fåtöljen av upphetsning, när hon plockat upp den.
Ack, han ville så väl. Hon hade hållit masken och gett honom en kram och tackat och tackat honom, lite överdrivet kanske, men hon hade ju inte velat att han anat hennes tankar. Han trodde väl att hon hade tråkigt här hemma och att hon behövde komma ut i världen. Pensionärer gillar att resa, sägs det. Äntligen tid för äventyr. Det hade hon förstått av all resereklam i pensionärernas egen tidning, PRO-tidningen, som lydigt föll i hennes brevlåda varje månad. Res till Thailand, res till Indien och Sydafrika. Jo, jo hon förstod nog. Det var unga människor som satt och skrev i den där tidningen – inga pensionärer. De lockar oss gamla till äventyr och olycka. En modern ättestupa. Så blir man av med oss, helst för gott.
Hon ville vara ensam, sitta i sitt ompysslade och städade vardagsrum, inte synas, inte höras, bara vila och känna sig trygg. Hon älskade mjuka färger, lite luddiga, så att hon smälte in bland sina möbler. Inga äventyr för hennes del, tack.
Och nu, denna illröda väska. Ett stoppljus! Och biljetten – hon skulle flyga. Herreminda’, flyga!
Sedan rullade allting på så snabbt. Det gick inte att stoppa. Hans iver var så stor. Sonen handlade och packade och körde henne till Kastrup. Hon hade envisats med att kopiera biljetterna i flera omgångar. Det kändes tryggt med kopior. En hade hon stoppat in i sin rymliga BH. Det var returbiljetten. Den var livsviktig.
Så hade hon till slut vinkat adjö till honom och med sin lilla resväska på hjul och med sin röda handväska gick hon som en uppskruvad leksak framåt mot biljettkontrollanten och ödet. Hon plockade upp alla sina biljetter och letade efter den rätta, Kastrup – Gatwick. Var var den? Hon rafsade runt med alla sina kopierade biljetter. Kontrollanten blev irriterad, tog hela bunten, blängde på henne, plockade fram rätt biljett och bad henne skynda genom spärren.
Hon hade suttit en bra stund vid Gate fem. London, Gatwick stod det på skylten. Den röda väskan hade legat skamlöst synbar i hennes knä. Den gav liksom fel signal. Några hade redan börjat forma kö vid ingången. Själv försjönk hon i oroliga tankar.
I fantasin satt hon redan i flygplanet och någonstans däruppe över molnen hände det. Planet for hit och dit och ute på vingen såg hon eldsflammor och hon visste att nu skulle hon dö. Hon skulle störta ner i havet med en smäll. Skulle det göra ont? Skulle hon svimma, så hon slapp smärtan? Eller skulle hon överleva och glida runt i öppet hav fastklamrad på en bit flygplansvinge hjälplös med den röda handväskan som enda sällskap? Hon kände nästan vattnets kyla och ensamheten på havet, överlevande men nästan död. Plötsligt förstod hon att detta var slutet. Denna resa var hennes ättestupa.
Någon hade knackat försiktigt på hennes axel. Fantasin hade försvunnit ut i hallen. Hon tittade upp. Hon var fortfarande kvar – ensam. De andra hade gått ut till planet.
- Nu är det dags att gå ombord. Behöver ni hjälp?
Kvinnan i uniformen, välsminkad och vänlig, hade sett bekymrad ut. Ville så gärna hjälpa.
- Hem, jag vill hem, inte dö.
- Vill ni inte resa? Kanske ni inte mår så bra?
Nej, just det – hon mådde riktigt dåligt. Äntligen lite förståelse. Hon ville hem igen. Den uniformsklädda vänliga varelsen hade ledsagat henne tillbaka, förbi den sura biljettkontrollanten, som stirrat på henne och till tåget mot Malmö Central. Där hade hon hejdat sig och bett kvinnan vänta medan hon öppnat sin resväska och dragit fram en plastpåse. Den hon tänkt använda till smutstvätt under resan. Som tack, hade hon mumlat och sedan tömt sin röda handväska på hela sitt innehåll i plastpåsen varefter hon överräckt handväskan till den hjälpsamma kvinnan. Tveksamt hade gåvan accepterats. Kanske hon också ogillade röda handväskor.
Nu satt hon härhemma i tryggheten. Ättestupan får skjutas på framtiden. Förresten, om hon hade överlevt, vad skulle hon gjort i London? Det hade han nog inte ens räknat med.
Hon hade skaffat sig den perfekta ursäkten. Bestulen på handväskan. Biljetter och kontanter – puts väck. Sonen hade beklagat det hela, var ledsen för hennes skull, men hon sjönk in i sin trygghet, kände sig behagligt oåtkomlig och befriad från äventyr och röda handväskor. Och reskassan var gömd under madrassen. Den kunde behövas till ett och annat.
Och så nu, denna notis, avslöjande. Hjärtat bankade oroväckande. Hon drog djupa andetag, men det var som om luften inte riktigt ville henne.
Hon gick in i vardagsrummet och sjönk ner i sin slitna brungråa fåtölj och blev osynlig för världen.
Författare: Ann-Marie du Plessis