Den leende katten

Bara den som sett en leende katt kan förstå vad jag upplevde och kände den där kvällen på museet. Katten borde inte ens ha varit där på kvällen och därtill uppträda självsäkert och hemtamt. Storleken var dessutom slående. Mer som en tigerkatt.

Museet var fullt av människors minnen. Där fanns tavlor, böcker, dyrbara gamla möbler, brev och biblar. Det var lämningar och gåvor av människor som betytt något, de där som lämnat ett avtryck i historien, i alla fall lokalt. Minnena bevarades för att människor inte bara skulle försvinna ur tiden. Vi människor vill ogärna bli glömda.

Det var min uppgift som vaktmästare att släcka och stänga museet på kvällarna.  Själv bodde jag högst upp i en vindslägenhet, en vaktmästarbostad ovanför museet.  På dagarna rörde jag mig ofta i museets alla lokaler utan problem. Varenda tavla och hylla med böcker och varje mer eller mindre tilltalande porslinsvas liksom alla dessa sentimentala statyetter kände jag väl till. Det var som att vandra i gamla hem, fast ödsligare än mitt lilla krypin på loftet. 

Man kan undra varför ett museum förändras på kvällen och natten. Mörka kvällar hade jag ofta känslan att föremålen levde i de stora folktomma rummen. Att de hade ett oförmodat nattligt liv. En knapp märkbar rörelse eller ljud kunde alarmera mig. Men jag visste bättre. Tavlor, böcker och statyetter är döda ting.  Man kan säga att jag kontrollerade tingens absoluta avsaknad av liv under mina sena kvällsvandringar. Gamla ting, laddade med människors minnen trängtade efter liv och jag ansåg mig förhindra deras spöklusta. När jag väl vänt ryggen till var jag emellertid aldrig riktigt säker på att de inte smålog sinsemellan. 

Allt var på sin plats även denna kväll.  Naturligtvis. Jag vände tillbaka efter att ha släckt ljuset i det sista rummet och förberedde mig mentalt för natten.  Men då hände det som jag normalt borde insett var ren inbillning. Jag hörde ett ljud från en av de mindre salarna som jag nyligen kontrollerat.  Fullt beredd att larma gick jag tyst mot salen. Det var nedsläckt. Jag famlade efter kontakten. Rummet lystes upp. 

Vad jag såg var omöjligt. Huvudet vilade mot ena armstödet, baktassarna mot det andra bekvämt korsade över varandra. Den hörde mig inte. Hade min ensamhet till slut gjort mig galen.  Så stora huskatter finns inte och definitivt inte på museet. 

Att stirra på en katt, som inte stämde överens med min verklighetsuppfattning, gjorde mig helt förvirrad och när den sedan vände sig mot mig och log, tappade jag helt fattningen.  Det var inte bara det att katten var lika lång som soffan utan det var det där leendet som bredde ut sig under de sneda ögonen som gjorde mig helt ställd. Leendet var lite generat. Som om han tyckte min närvaro var pinsam.   

Jag kände igen katten. Den rödaktiga pälsen, var hade jag sett den?  De intensiva ögonen, som om den sökte kontakt. Självklart, det var det stora katthuvudet på tavlan i ett av museets rum. Ofta brukade jag stanna vid just den tavlan och ha en inre konversation med katten. Jag tyckte att den bad om det. Den ställde frågor om livet. Och jag svarade. Sådan blir man när man umgås med ting mer än människor. Kattens ögon tycktes se rakt igenom mig. Det fanns en fråga i dem. Den ville mig något. Jag svarade att ingenting hade förändrats från igår och att det var lugnt och tryggt i alla museets rum. Vad annars kunde jag säga.  Då log den lite snett, som om den visste bättre. Så lite du vet, tycktes den säga. 

Nu låg samma katt i soffan framför mig. Den satte sig upp och började slicka sin päls som katter brukar göra när de känner sig distraherade. Sedan fäste den sina undrande ögon på mig medan den bredde ut sitt sneda leende.

Den pekade med tassen på fåtöljen och jag slog mig ner. Nu var jag helt lugn. Jag sjönk ner i kontemplation sövd av kattens intensiva blick. Mina tankar kring mitt alltmer avsmalnande och futtiga liv besvarades med djup förståelse. Livets meningslöshet och min ensamhet överväldigade mig. Till slut började tårarna trilla och katten började slicka sin päls igen men nu för att visa sin oförmåga att hjälpa mig. Kunde den läsa mina tankar? 

Kanske jag somnade till slut.  När jag vaknade hade katten tassat iväg. Jag gick in till tavlan med katten. Och där var den igen, med samma intensiva blick. 

Vem säger att tingen är döda?  De lever när vi sover. Men ibland möts vi av misstag. 

Författare: Ann-Marie du Plessis