Hon stod i en mörk, tät skog i ett norrländskt landskap, hög efter många års strävan upp mot ljuset. Rak som en fura, kallade människorna henne. Så fel de hade! Under det täta grenverket var stammen allt annat än rak. Deras röster var som ett surr, dovare för varje år. Människorna nere på marken hade ingen aning om att hörselgångar i barken ledde upp till toppen. Som barn hade hon lyssnat mycket och varit tyst när de gick förbi. De små människornas glada pladdrande gillade hon och vinkade till dem. Men när de stora tittade och skrattade åt hennes outvecklade grenar gjorde det ont ända in i första årsringen. När de karvade i stammen grät hon lite och en droppe kåda trängde fram.
Nu var det många år sen någon hade stannat upp och pratat om henne. Hon hade funnit ro i tillvaron och susade tyst under dagarnas ljusa timmar. Det hände att hon kände sig ensam ibland, de andra runt henne hade försvunnit för flera år sen. En morgon kom en skogsmaskin brakande genom skogen och hon ruskade förskräckt på sig över att ha blivit väckt så tidigt. Maskinen stannade och några gubbar i skarpa färger och vita huvud trampade fram och tillbaka i skogen. Det dånade och vrålade och tomrummen i skogen bredde ut sig efterhand som gubbarna arbetade sig fram. Nu satt de på några gamla stockar framför henne och hon skärpte sig hela vägen ner för att förstå vad de talade om.
Skogsvårdsstyrelsen…insektsangrepp….vad var det? Hon lyssnade igen och nu förstod hon. Iskylan spred sig från roten och hela vägen upp i toppen. De skulle fälla, hennes långa liv över och hon kände en stor sorg. Det skulle inte bli fler samtal med fåglarna och inga ekorrar skulle hoppa runt bland hennes grenar. Hon undrade vad som hände efter fällning, men det låg utanför hennes kunskap att förstå. En djup nedstämdhet fyllde hela stammen och det droppade från grenarna. Männen ner på marken tittade upp och sa “menvafaaen!!” och ryckte till när flera droppar av kåda landade på deras hjälmar. Ett svagt susande hördes uppifrån trots den vindstilla dagen och när männen tittade på varandra var deras jackor nedstänkta. De reste sig, gick fram till henne och tittade förundrade på det som hände. En av männen tog av sin handske, strök handen över barken, la örat mot stammen och sa något till de andra. De nickade och startade sina motorsågar och det vrålade ilsket i skogen under flera timmar.
En klunga små människor trampade fram på skogsstigen och vårsolen värmde deras fötter i stövlarna. Deras fröken blåste i en visselpipa och alla stannade runt henne. Hon pratade och pekade och lät dem springa fram till det grovhuggna staketet och öppnade den gistna grinden för dem. De dansade runt, klappade i händerna och sjöng i otakt. Kvinnan packade upp bullar, dryck och frukt ur ryggsäcken hon burit och de slog sig ner på den öppna platsen framför en hög gran.
De små lyssnade när hon berättade att den stora granen var fridlyst och om skogshuggarna som för många år sen hade sparat hennes liv. De hade byggt ett staket, ansökt om fridlysning och döpte platsen till Den Snyftande Granens dunge. Varje år kom nya människor dit och förundrades, stannade på platsen en lång stund och kände en stor inre frid sänka sig över dem. De stelnade tårarna lyste som guld när solstrålar träffade grenarna. Det gav människorna ett lugn de aldrig känt tidigare och många vittnade om att de kommit ur sina depressioner och sorger efteråt. De hade kunnat gå vidare i livet oförklarligt lättade och behövde inte längre mediciner. Forskare har studerat olika granars kåda i flera år utan resultat. Ingen har kunnat förklara just den här granens helande verkan på människors psyke, och heller inte funnit dess like någon annanstans i världen.
Författare: Annika
(Det var egentligen inte tänkt som en story från början, det var ett läsfel som var orsaken. I halvmörkret – och utan glasögon – hade jag inte uppfattat bokstäverna ordentligt och funderade över vad jag egentligen menat när jag skrivit. Insikten att vissa bokstäver på det utländska tangentbordet låg på fel ställe på började infinna sig, men då hade historien redan börjat formas i tankarna. Vad en snyftande gran egentligen kunde känna, ensam ute i skogen, blev något som måste utforskas.) Aa 210217