“En paus?” Ekot av hans repetition togs emot av akustiken inuti den fyrsitsiga Toyota bilen.
Han var inte övertygad om att han hörde rätt, så han valde att lägga växel på neutral och byta mobilens placering till det andra örat. ”Jag klarar inte av det här längre. Det är bäst för oss båda om vi bara tar en paus just nu.” Sa den kvinnliga rösten från andra änden. Han visste mycket väl vad en paus innebar. En paus var ett mildare sätt att säga att det var över. ”Okej, jag förstår” sa han till slut. Han växlande blickar i backspegeln för att hålla koll på kön som hade bildats bakom honom. ”Det är det här jag menar” började den kvinnliga rösten, ”Säg något, visa dina känslor. Kämpa. Sluta vara så snäll hela jävla tiden.”
Han var 100% säker på att hon var otrogen. Allt annat som hon sa registrerades endast som vitt ljud, brusandes i bakgrunden. Efter allt han hade gjort för henne så valde hon att göra slut med han. Som salt över såret valde hon den tiden som var som dyrbarast för honom, hans tid på gymmet. ”Säg vad det är du vill att jag ska göra” sa han till slut. ”Du fattar fortfarande ingenting.” Han avvaktade på att hon skulle avsluta meningen men insåg att displayen reflekterade ovanligt starka färger på hans luvtröja i den nedtonade bilen. Hon hade lagt på. Han bestämde sig för att förtränga samtalet och fokusera på dagens träning, men innan han hann lägga i bilens växellåda i drive trängde sig en bil framför honom och parkerade på den tomma platsen. Han begrundade att lägga händerna över Toyota märket och tutta så kraftfullt i hopp om att ljudet skulle väcka de döda till liv men avvaktade tills han fick syn på föraren.
Han kände igen mannen som steg ut, iklädd i en Adidas overall och en stor parkas jacka. De hade haft ögonkontakt tidigare när han när han observerade kön i backspegeln, så han vevade ner rutan för att få hans uppmärksamhet. ”Sorry, jag såg inte att du stod där. Är det lugnt?” frågade mannen. ”Det är okej, det kan hända vem som helst” svarade han med ett brett leende. Efter ytterligare tio minuter i parkeringskön så fick han till slut en ledig plats och kunde äntligen göra sin entré. Anläggningen var precis så som han hade förväntat sig en fredag eftermiddag.
Kvavt och kryllat av människor som han aldrig hade sett förut. Majoriteten av dessa människor var förmodligen folk som försökte uppfylla deras nyårslöfte tänkte han. Utan att överväga mycket fortsatte han med sina mekaniska rutin som innehöll en icke verbal hälsning till tjejen vid receptionen i form av ett leende, samtidigt som han skannade hans medlemskort för att komma in genom spärrarna. ”Wow, tack för månadens bidrag” sa hon. Receptionisten verkade tolka rynkorna på hans panna som förvirring och roterade på datorskärmen. ”Dina två tusen kronor kommer verkligen att hjälpa regnskogarna i Afrika.” Var hon seriös tänkte han?
Det måste ha blivit något fel. Han hade ett vagt minne om att ha tackat ja till att bli donator, men inte var summan på två tusen kronor. Det var fan nästan hela hans månadshyra för bilen.
”Jaha, två tusen? Jag hade för mig att det var cirka fem hundra?” ”Vad jag kan se här står det två tusen kronor, men jag kan ta upp avtalet igen och kika närmare på det om du vill?” ”Nej det är lugnt” inflikade han snabbt, ”Allt för att rädda regnskogarna.” Han gjorde sitt yttersta för att försöka dölja sarkasmen i hans röst samtidigt som han slinkande förbi glass spärrarna.
Den här dagen blev bara bättre och bättre tänkte han. Det tog honom endast ett par meter att gå innan ett välbekant ansikte blockerade hans väg. ”Tjena mannen. Vad blir det idag?” utbrast sig ett av gymmets veteraner. ”Tjo, kul att se dig. Det blir bröst och axlar lite lätt, själv då?” han försökte anpassa mannens entusiasm medans han lyssnade på hela hans träningsschema. Det var en sak att behöva lyssna på mannens osammanhängande meningar, det kunde han stå ut med, men efter varje samtal som de haft hade han alltid gått iväg i förvirring. Endast 15 procent av mannens ord var begripliga och idag var det inget undantag.
Det var som om han talade ett främmande språk. Han kände hur hans tålamod började rinna ut och bestämde sig för ta kontroll över konversationen. Han plockade ut hans telefon från hans innerficka och sa, ”Du jag har ett samtal jag måste ta, men vi ses där ute va?” ”Absolut mannen” svarade veteranen tillbaka. Han väntade tills veteranen försvann från hans syn innan han la tillbaka telefonen och gick in till omklädningsrummet. Helt otroligt, tänkte han. Han observerade hur mesta delen av skåpen antingen var upptagna eller trasiga. Han betalade två tusen kronor och kunde inte ens få tillgång till ett skåp. Det enda valet han hade var att byta om och bära runt på hans väska eller lämna den i bilen. Efter att lekt med bilnycklarna i fingrarna valde han att stoppa ner dem i fickan. Dagen blev bara bättre och bättre. På dagens schema avsatte han tio minuter cardio för att värma upp. Han kände en varm sprittande känsla
inombords när han såg att löpbandet längst ut tvärtemot fönstret var ledigt. Han skulle kunna smälta in i bakgrunden, ostört. Känslan av eufori ersattes dock av panik när han insåg att han hade glömt hans Airpods. Han förstod snabbt att dagens gym pass handlade om överlevnad.
Löpbandet erbjöd en tillfällig paus från hans tankar, men ersattes av det som endast går att förklara som 90 tals, fransk house musik. Hur man kunde välja det här oljudet av all musik som existerade förbryllade honom. I hans ögonvrå observerade han hur städerskan närmade sig honom och hans maskin. Han hade haft spann på henne i några minuter och iakttog hur hon putsade och rengjorde löpbanden. Han anade att hans maskin stod näst på tur men undvek ögonkontakt i hopp om att hon skulle lämna honom i fred. ”Ursäkta går det bra om jag städar här snabbt?” Han tog en snabb titt på hans Apple Watch och såg att han endast hade gått fem minuter på bandet. De fem minuterna kändes som fem timmar med kakafonin av musiken som spelades i bakgrunden, men han hade en rutin som han alltid fullföljde, och det var tio minuters uppvärmning. Han kunde inte förstå varför hon var tvungen att städa just nu. Att avbryta rutinen var inte förhandlingsbart. ”Absolut, varsågod” sa han samtidigt som han stängde av maskinen. Med hans väska över axeln bestämde han sig för att gå upp en våning och påbörja en bröst övning. Vid de första trappstegen stötte han på en person som han helst inte ville prata med. ”Nämen, vad händer broder” sa killen i Nike kepsen. Han hann inte svara tillbaka innan killen klämde på hans armar och sa, ”Du behöver äta mer, och köra mer repetitioner” Killen med kepsen lutade sig in närmare, sänkte sitt tonläge och sa, ”Lyssna på mig, ungefär 200 gram kyckling, 200 gram grönsaker och resten kolhydrater. Kolla bara på hur jag ser ut.” Killens muskler såg nästan ut att tära igenom hans strama träningströja när han flexade armarna i en klassisk bodybuilder pose. Visst, han var oerhörd vältränad men han glömde också att nämna all preparat som han trycker i sig. ”Bästa broder, jag ska komma ihåg det.” svarade han tillbaka och fortsatte sin väg uppför trapporna. För första gången under dagen kände han en vag känsla av optimism. Trots det stora antalet besökare så var bröst press maskinen ledig. Han var kvick med att placera sin väska där för att markera sitt revir.
Äntligen skulle han få påbörja hans träningspass på riktigt. ”Brorsan?” Sa en stammande röst som inte hade nått målbrottet. Efter att ha vridit nacken i fyrtio fem grader fick han syn på en tanig grabb med krulligt hår. ”Jag tänkte bara fråga, tror du att du kan spotta mig snabbt?”
Han var övertygad om att det var någon slags energi som han utstrålade. Av alla möjliga människor grabben kunde frågat så blev han vald. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Hans ögon skiftade runt i några sekunder innan han svarade, ”Visst, det är ingen fara.”
Grabben hade alldeles för tunga vikter och helt fel form men han teg och väntade tålmodigt tills grabben gjorde hans rep och hjälpte honom att placera stången tillbaka på räcket ”Bra kämpat grabben.” sa han. På sin väg därifrån hörde han den stammande rösten igen, ”Du alltså, jag har bara typ tre sets kvar. Tror du att du kan fortsätta spotta mig?” Den här jävla grabben alltså, tänkte han för sig själv. ”Aja men vi kör på medans du är igång” svarade han vilket gjorde så att grabben log tillbaka. Under grabbens sista set så funderade han på hur det skulle vara om han bara bestämde sig för att lämna grabben när han behövde hjälp att lyfta upp stången men avfärdade tanken då det kunde klassificeras som mordförsök.
Grabben tackade för hjälpen och erbjöd sig att vara spottare om det behövdes. Eller hur, som han ens kan lyfta upp något mer än trettio kilo. När han väl var tillbaka vid hans maskin så var den ockuperad av ett par ungdomar. ”Tränande du här?” Sa en av ungdomarna som märkte att han stod och stirrade. ”Det var tomt här ganska länge så jag tänkte att vi kunde köra här.”
Men det var ju inte det tänkte han. Det var just därför han placerade hans väska där. Väskan som han inte längre kunde se. ”Är det lugnt om jag kör emellan då?” frågade han. ”Jag och mina kompisar turas om” svarade ungdomen samtidigt som han pekade mot ett gäng som stod och skojbråkade vid sidan om. ”Okej det är lugnt jag väntar.” Sa han till slut och satt sig vid en närliggande bänk och såg på hur de turades om och sedan tog fem minuters pauser för att kolla deras telefoner innan de återupptog träningen. Efter vad som kändes som trettio minuter blev de till slut klara och för första gången fick han träna, på riktigt. Det var en obeskrivlig känsla. Alla av dagens bekymmer försvann i takt med att han lyfte upp vikter. Det var en form av terapi för han.
Mellan hans set försvann han han återigen i tankarna. Med en tom blick stirrade han ut över folkmassan och förberedde sig mentalt för nästa omgång. I hans periferi kunde han utgöra en kontur av en människa. Personen hade invaderat hans personliga utrymme. ” ”Ursäkta, sorry att jag frågar men du står lixom i vägen.” Framför honom stod nu en ung blond tjej, iklädd i yoga byxor och en träningsbehå. Han följde hennes hand som pekade mot hörnet där det stod en tripod uppsatt med en mobil. ”Tror du att du kan sitta
någon annanstans tills jag är klar?” Han kollade runt i några sekunder för att säkerställa att det inte var något prank som han blev utsatt för innan han sa, ”Jag stör väl inte om jag bara sitter här?” ”Jo men lixom det är till min TikTok. Jag dokumenterar min resa efter mitt nyårslöfte och det blir ett klaff om någon annan syns på videon. Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde byta plats. Det går jätte snabbt” ”Men det finns ingen annanstans för mig att gå. Jag kör med den här maskinen” Hans röst hade ändrat inställning och kom ut mer intensivt nu. ”Jo men du kan typ gå lite längre ner för trapporna där och vänta tills jag är klar.” Den här tjejen kan inte vara seriös. ”Jag skulle gärna göra det, men det här är min första övning för idag och
om jag lämnar den här platsen kommer jag inte att få tillbaka den.” Nöjd med sina ord var han på väg att återuppta övningen tills han hörde henne prata igen, ”Du jag frågade faktiskt snällt.
Det här är väldig egoistiskt av dig. Killarna som var här innan dig flyttade när jag frågade, de gjorde inte en stor grej av det.” En stor grej? Var de enda orden som ekade i hans öron.
Volymen av orden trappades upp för varje gående sekund. Med vidöppna ögon kollade han runt i rummet och det var då det slog han att hans väska faktiskt inte sågs till någonstans alls.
”Vart är min väska” sa han i en neutral ton. ”Din vadå?” ”Vart är min väska? Jag la den precis här” Med ett tvivelaktigt kroppsspråk skannade den unga tjejen rummet innan hon svarade,
”Jag har inte sett någon väska här. Men tror du att du kan flytta lite så jag kan—” ”Vart är min fucking väska” skrek han. Hans utbrott fångade uppmärksamheten av besökarna som
tränande. Veteranen kom fram till han och försökte avvärja situationen, ”Mannen lugn, vad har hänt?” ”Jag la min väska här, och nu är den borta. Vart är min väska?” Hans röst kom ut som ett staccato, med betoning på varje fras. Veteranen försökte återigen tala med han men
blev avbruten, ”Lyssna, ingen förstår vad du säger. Du har bott i Sverige i över 40 år, jag vet att du kan prata ordentligt!” Veteranen tog ett par steg tillbaka och smälte in i folkmassan som hade samlat sig för att bevittna situationen. ”Är det för mycket begärt att be människor att bete sig som människor. Jag betalar två tusen kronor för att komma till en plats där folk tränger sig i parkeringskön utan någon hänsyn. Han såg mig vänta i kön, vi hade ögonkontakt.
Är jag den enda som vet hur man beter sig här?” Gestikulationerna blev alltmer animerade och resulterade till att ett par tittare tog upp deras telefoner och började filma in. ”Broder chilla, folk filmar in dig.” Sa mannen i keps som nu hade avbrutit träningen för att växla ett par ord. ”Säg inte till mig att chilla. Du är den sista personen som ska ge någon råd om hur man lever ett hälsosamt liv. Tror du inte vi vet hur mycket skit du trycker i dig. Du är som en vandrade Michelin gubbe.” Något som han hade glömt bort var att desken hade kameror på alla ytor på gymmet, vilket förklarade receptionistens ankomst. ”Ursäkta men vad är det som försiggår här?” ”Vi kom aldrig överens om två tusen kronor” sa han, pekandes mot henne.
”Tror du jag är så dum att lägga två lax på ett gym som inte ens har fungerande skåp?” Efter en stunds tystnad öppnade han upp hans fickor och hällde ut alla hans kronor och sedlar på golvet, ”Här, ta allt. Töm mig på allt jag har era jävla parasiter.” ”Hallå om du inte lugnar ner dig kommer jag va tvungen att ringa till väktarna” sa hon till slut. Hennes röst gav av en darrande kvalité som han ignorerade. ”Jaha!” började han, ”Så det är nu ni tar action? Vart var
den här farten när luftkonditioneringen var sönder? Ändå så betalar jag pengar för att komma till den här platsen som är lika kvav som Sahara öknen, får aldrig träna ifred och utöver det måste jag lämna plats för en jävla TikTok video.” Han visste att det inte skulle dröja länge innan väktarna dök upp. Hans ögon blev bländade av alla kamera ljus som var riktade mot han och hans öron blev dövad av skratten som cirkulerade runt i anläggningen. ”Skratta på ni, fortsätt skratta. Jag hatar er alla. Varenda en” I en temporär spricka genom ljusen fick han syn på tripoden igen. ”Jag ska visa dig vart du kan stoppa upp din video någonstans.” Med okontrollerade rörelser knäckte han den i två delar och kastade den tvärs över rummet vilket väckte en stark reaktion från folkmassan. ”Men vad håller du på med?” Tjöt den unga tjejen.
Han hann inte göra flera yttringar då han brottades ner av två män. Med händerna bakom hans rygg, förde dom ut honom och sa att han aldrig mer var välkommen dit. Som pricken över i:et meddelade de även honom att han kunde förvänta sig en polisanmälan. Som en lättnad så hade han hans bilnycklar i fickan. Adrenalinet hade avtagit och han längtade till att få andas ut i ensamheten i hans bil, men han förblev stillastående ett par meter från bilen. Hans blick stod fast fixerad på den gula lappen vid hans fönsterruta som nästan sken lika starkt som solen. Han trodde att dagen inte kunde bli värre men han hade fel. Utan att ta en titt på boten klämde han ihop lappen och avfärdade den på asfalten. Efter några djupa andetag i bilen öppnade han upp sina sociala medier på telefonen och såg taggar på en video som hade gått viralt. ”Gymbabben fuckar ur,” och ”Galen man på gymmet.” Han såg att videon även hade engelska titlar, ”Guy in Sweden has a meltdown at the gym (with subtitles). Han hade en
känsla på vad det var som skulle möta hans ögon och han hade rätt. Det var en video på hans nervösa sammanbrott. Hans liv var över nu, tänkte han. Han skulle få sparken från jobbet och för evigt vara känd som gymbabben. Något som överraskade honom var hur antalet visningarna på videon steg för varje gång han uppdaterade den. Den låg på nästan en halv miljon visningar. Av ren nyfikenhet gick han i kommentarsfältet för att se vad folk hade att säga. ”Äntligen någon som säger som det är. Förbjud dessa tripods från alla gym!” ”100 gubbe! #makegymsgreatagain.” Han fortsatte scrolla för att läsa mer. ”Vilken Pajas.” ”OMG incel varning.” I mörkret av hans bil, där ljuset från hans mobil display fungerade som en lampa, log han brett. Från öra till öra.
Författare: Kilian Pierre