Argo levde under åren 2006-2020.
Blandras: schäfer, rottweiler, och många fler raser fanns i hans genuppsättning.
Mankhöjd: ca 75 cm
Vikt: ca 55 kg
Päls: korthårig, brun, svart med vitt på bröstet och magen.
Ursprung: Hittad i en soptunna som valp.
Detta hände i en liten stad, Scario, i södra Italien. Han hittades av en kvinna, Monica, som värnar om alla varelser och liv på jorden. Hur skulle hon då kunna lämna den lilla gnyende valpen att dö i en soptunna. Hon tog honom i sin famn och han somnade mot hennes bröst.
Monica äger en stor stycke land och ett gammalt hus i Scario. Där har hon bott stor del av sitt liv och ägnat sig åt sin konst. Hon gör den mest underbart vackra batik med detaljrika avbildningar av växter och djur. Motiv hittar hon från antikens mytologi och från bibelns berättelser.
Hon tänkte att hon kunde ge den lilla valpen ett bra liv, han skulle få springa omkring på hennes stora tomt och bli hennes vän. Argo växte och blev en vild ung hund, hoppade och hälsade på alla och skällde och betedde sig som helt ouppfostrade stora, unga hundar gör. Monica insåg att han var svår att få lugn och lydig. Hon var rädd för honom, inte för att han var aggressiv utan för att han skulle välta omkull henne med sina våldsamma kontaktförsök. Hon lät bygga en hundgård åt honom och där fick han vara dag och natt. Monica var noga med att ge honom rikligt med näringsrik mat. Hon gick till slaktaren i byn och fick köttbitar och slaktavfall. Hon hade en stor kittel i köket där hon kokade kött och potatis och ris i mängder. Argo åt och blev ännu större och starkare. Så levde de ihop utan att lära känna varandra. Argo gick runt i sin hundgård och Monica ställde in stora skålar med mat åt honom. Monica sammanfattade relationen med Argo så att han tycker inte om mig och jag tycker inte om honom, vi måste bara stå ut med varandra.
När Argo började bli ett år var han vildare än någonsin, hoppade, skällde och rusade runt i sin hundgård. Hundar som får mycket mat och är friska bajsar flera gånger om dagen så det blev ju en del orenhet i hans hundgård. Det var bara efter skyfall som det blev någon rensning.Vid den här tiden skulle Monica ha en utställning av sin batikkonst i Rom under mer än en månads tid. Någon måste passa hundarna och sköta om hennes stora vackra trädgård. Där fanns fikonträd, apelsiner, citroner och mängder med blommor och växter med ofantliga blad och slingrande växtsätt. Monica kände en kvinna i Sverige som kände någon, som kände någon som kunde tillfrågades om uppdraget. Jag fick frågan och sa ja utan lång betänketid. Jag var då nybliven pensionär, kände mig pånyttfödd i min nyvunna frihet. Hundar och trädgård har jag haft ett stort intresse för.
Här börjar en bekantskap som inledningsvis var ett strikt utbyte av tjänster, hund och trädgårdsvakt mot att få leva en höst i södra Italien i ett sagolikt gammalt hus i en magisk trädgård vid havet. Jag ordnade med resan till den lilla byn Scario ca 20 mil söder om Neapel.
Jag blev väl mottagen av Monica och hastigt informerad om hur växterna skulle skötas, hur det komplicerade bevattningssystemet fungerade. Hon gav mig instruktioner om hur hundarna skulle skötas. Där fanns också en liten blandrastik, Minou, med beige lurvig päls. Hon såg ut som en liten hare när hon skuttade omkring i den stora trädgården. Monika tyckte om Minou för hon var liten och söt. Minou och Argo fick absolut inte träffas för Monica var övertygad om att Argo skulle äta upp henne om han fick tag i henne. I övrigt gällde att ge hundarna mat enligt Monicas recept och att vattna den stora mängden växter samt några nyplanterade träd. Min tanke om hundarna var att jag år väl se till att de får sin mat och i övrigt lever de sitt eget liv såsom Monica antydde att kontakten med dem var. Minou uppfattade jag som en självständig, inte krävande liten hund som nosade omkring i sin egen lilla värld. Hon väckte således inget större intresse från min sida och då brydde hon sig inte heller om mig annat än vid matdags. Jag iakttog Argo när han lufsade runt i hundgården. Han väckte mitt intresse för att han var storvuxen, hade en skarp blick och verkade ointresserad av att ta kontakt.
Jag anvisades att bo i en trivsam liten del i källarplanet av det palatsliknande gamla huset. De frågor jag hade utöver den knapphändiga informationen om hundarna och växterna avfärdade Monica med att hon inte hade tid för ”smalltalk” eftersom hon hade mycket att tänka på inför sin stora utställning i Rom. Efter någon dag försvann hon i sin tämligen skrotfärdiga lilla bil, som var överlastad med hennes ihoprullade batikmålningar.
Den första kvällen kände jag mig övergiven och ängslig över hur jag skulle klara av mitt uppdrag. Ensam med två hundar och en gigantisk trädgård i en liten okänd stad i södra Italien.
Jag satte mig vid ett hörn av trädgården under ett säkert tusenårigt olivträd. Där fanns några bänkar och ett stort bord, som var gjort en gammal gravsten med mystiska inskriptioner. Jag satt där och insöp Medelhavets sensommarkväll och tänkte på hur annorlunda och ljuvligt varmt det var jämfört med kvällarna hemma vid slutet av september.
Jag tog fram papper och penna och förberedde mig på att skriva brev till en vän därhemma som ett sätt att känna mig mindre övergiven. Mörkret kommer hastigt i Syditalien, man omsluts på kort tid av något som känns som svart len sammet. När jag satt där kände jag plötsligt att något slöt upp snett bakifrån och jag kände ett ludet huvud i mitt knä. Efter någon sekund såg jag att det var hunden Argo som sökte mitt sällskap. Han stod bara där och tryckte framkroppen och huvudet mot mig. Sällan har jag blivit så berörd och lycklig av kroppslig beröring. Mina händer smekte den stora hundkroppen och han stod helt stilla. Så var första mötet med Argo. Han var alltså inte ett vilddjur utan hade samma längtan efter kontakt som de flesta hundar har. Vi satt länge så och bekantade oss med varandra. På ett eller annat sätt hade han inte blivit instängd i hundgården den kvällen och kunde röra sig fritt på den stora tomten som var avgränsad av ett stabilt staket.
Det blev natt den första dagen och jag drog mig tillbaka till mitt boende i nedre delen av det gamla huset. Argo lommade iväg, jag såg inte vart men antog att han gick till sin koja i hundgården. Minou försvann ner till sin vrå i källaren. Jag vaknade flera gånger under natten av att jag hörde ett klagande ljud, påminnande om ett gråtande spädbarn. Eter en stund förstod jag att det var Minou som var missnöjd med sin sovplats i källaren. Natten fick fortgå med osammanhängande sömn och oroliga tankar om hur jag skulle klara av mitt uppdrag. Bestämde mig för att låta den lilla hunden få vara inne hos mig. Hennes gråt var helt outhärdlig.
Följande morgon fann jag Argo alldeles utanför min dörr på den lilla stenlagda entrén. Där låg han ihopkrupen som en stor kringla. I samma ögonblick som jag öppnade dörren gjorde han ett tigersprång mot mig. Framtassarna for runt över mitt huvud och mina axlar, hans väldiga tunga svepte över ansiktet. Jag föll mot husets stenvägg och när jag reste mig upp tog Argo sats för ett förnyat språng. Han var lycklig och full av kärlek och fullkomligt livsfarlig. Instinktivt riktade jag ett slag med näve och underarm mot hans hals och bröst. Slaget tog och han sjönk ner på alla fyra och tittade på mig med undrande blick. Jag insåg att jag hade besvarat hans kärlek och glädje med ett slag. Jag kom på att på hundspråk är det en blidkande gest att smeka mungiporna. Jag satte mig på huk bredvid honom och smekte hans mungipor och hela den stora hundkroppen. Han satt kvar och tog emot min ursäkt. Jag hoppades att han skulle förstå mitt budskap, du får inte hoppa och jag är din vän.
Efter att jag gjort mina morgonbestyr gick jag ut igen och där satt Argo väntande. Vid frukosten vid det stora trädgårdsbordet satt han och iakttog mig. Mot alla gängse regler om hur man ska behandla hundar så fick han en smörgåsbit. Jag ville ju visa att jag trots slaget var hans vän.
Jag ville pröva hur det skulle gå att promenera med honom i koppel utanför tomten. Jag ville ju själv se mig om i omgivningarna. Argo kunde inte gå i koppel. Han drog iväg med hela sin våldsamma kraft, dansade runt för att bli av med halsband och koppel. Nu efteråt förstår jag inte att jag gav mig in på att försöka gå promenader med denna halvvilda hund. Han var ju van vid vara i sin hundgård eller fritt rusa runt i den stora trädgården. Så såg hans liv ut, något annat visste han inte att det fanns.
Jag gav inte upp. Slitsamma försök att gå med honom i koppel fortsatte. Han började förstå att han skulle gå i min takt. Nästa utmaning var att jag skulle våga släppa honom under
promenaderna. I trakten fanns små stigar i kuperad terräng med buskar och lågväxande träd, doftande lavendel och vildrosor. Min dröm var att vi skulle vandra där tillsammans och att Argo skulle få nosa runt fritt i en ny och spännande miljö. Jag släppte honom lös, han sprang glatt iväg och hittade sina egna vägar. Jag fick oroande tankar om att han hittat något lockande spår och helt förvillat bort sig. Att kalla på honom föreföll mig meningslöst, visste han alls att han hette Argo. Så stod jag där i skogen full av självförebråelser, hur kunde jag vara så dum att jag alls begav mig ut på skogsvandringar med den här hunden och än värre att släppa honom lös. Plötsligt dök han upp från ingenstans och satte sig vid min sida. Denna märkliga hund hade alltså fattat att vi skulle hålla ihop och att jag väntade på honom där vi skiljts åt.
Efter en tid fick vi våra rutiner, efter frukost långpromenad i skogen eller ner till havet. Han sprang iväg på sina äventyr och jag väntade på honom och han kom tillbaka. Huset i Scario ligger i en brant slänt helt nära havet. Där fanns en stenig strand som oftast var folktom. Där sprang Argo glatt utmed havet, långt ifrån mig men alltid inom synhåll.
En kvinna kom gående på den annars oftast helt folktomma klapperstensstranden. Kvinnan ropade till mig på långt håll att hon var rädd för hundar och att jag måste kalla in hunden. Jag vet ju att har man en hund lös på allmänna platser så är det bara att försöka få kontroll över hunden, man har ingen rätt att hävda, det är bara att be om ursäkt och medge felhandlingen. Jag chansade och ropade på Argo, som glatt nosade omkring vid standkanten ca 50 m bort från mig. Då händer det som jag inte trodde var möjligt, han lyfter sitt huvud, lyssnar och kommer springande emot mig. Det finns situationer i livet när man tycker sig vara med om små mirakel. Nu upplevde jag en sådan stund. Hur kunde han förstå att det var viktigt att komma, hur kunde han förstå att det var en inkallelse värd att lyda. Jag hade aldrig tränat honom att komma till mig när jag ropade hans namn. Jag tog tag i hans halsband och kopplade honom och gav honom så mycket uppskattning jag förmådde i form av vänligt röstläge och smekningar. Här hade någon form av godis varit helt naturligt att ge om vi varit ett par under svenska hund-människa förhållanden. Men jag hade inget hundgodis.. Argo fick aldrig belöning i form av godbitar, för honom räckte det tydligen med att förstå att han gjort rätt. Inkallelse är ett av de grundläggande och i många fall svåra momenten i träningen av hundar. Hur kunde han förstå vad som gällde utan någon träning. Hade han en uppfattning om att ”jag är Argo och jag kan välja att komma eller inte när jag hör mitt namn.” Detta har fått mig att tänka många tankar om hur uppfattningen om ett jag bildas och att detta jag har möjlighet att välja hur det ska reagera gentemot omgivningen.
Vartefter vi umgicks ökade min förvåning över den här hundens intelligens och förmåga till kommunikation. Jag var ju den första människan som han hade en relation till. Jag kom mer och mer in i ett tillstånd som var att likna vid en förälskelse. All tid som jag inte tillbringade med Argo kändes meningslös. Många av invånarna i den lilla byn la märke till mig och Argo på våra promenader genom gränderna för att komma till havet eller skogen. Några sa ironiskt ” alltid denna hund”, jag svarade en gång en kvinna att han var min allra bästa vän. Hon tittade misstroget på mig och sa bara kort, ”det är ju bara en hund”. Hon kunde ju inte veta att jag hade utvecklat ett symbiotiskt förhållande till en halvvild, storvuxen unghund, som jag dessutom bara skulle ha en tidsbegränsad kontakt med. Jag hade ju ett hemresedatum, vilket jag dock inte ville tänka på vid den här tiden.
De långa morgonpromenaderna var nu en av våra dagsrutiner. På kvällarna satt vi långa stunder tillsammans på en stenbänk med utsikt över Policastro-bukten. Ibland hade jag lyckats få tag i ett präktigt oxben från slaktaren. Argo gnagde njutningsfullt och ihärdigt på knotorna tills de var helt uttömda på minsta smakämne. Hade han inte något ben gnagde han på min underarm på det mest känsliga sätt. Jag kände hans tänder och varma tunga men aldrig att det blev minsta märke på min hud. Här är jag återigen förundrad över Argos känslighet, hur kunde han veta precis hur mycket eller lite kraft i käkarna han kunde använda sig av. Gnagandet på mina armar omväxlades då och då med smekningar främst på hans mage och mycket klapp och kli blev det under de där kvällarna. Vi avslutade dem med att jag gick in i min källarvåning och Argo rullade ihop sig utanför min ytterdörr.
På morgonen börjar det hela om igen, morgonpromenaden, matutdelningen till de båda hundarna, en stor bunke till Argo och en mindre till Minou. De åt tillsammans utan minsta problem, försökte aldrig stjäla mat från varandra. De tycktes ha hittat en fungerande relation. Ibland kunde Argo få för sig att jaga Minou runt på tomten men hon kom undan genom sin litenhet och snabbhet, hon fann alltid någon tillflykt under en tät buske eller bakom några av de väldiga lerkrukor, som stod tätt i trädgården. I början av de här jakterna var jag lite rädd, dels för att Monica sagt åt mig att håla hundarna åtskilda eftersom hon ansåg att Argo var en risk för
Minou men dels för att hon faktiskt rörde sig som en hare och att jag fick en tanke om att Argos eventuella jaktinstinkt därför kunde väckas. Detta hände dock aldrig. De båda hundarna, som var så olika i allt, närmade sig varandra och kunde vila tillsammans i skuggan.
På en av våra skogspromenad stötte vi samman med en grupp av tre stora hundar. Ledaren var en gigantisk spetsliknande hund, grå-vit, smutsig och tovig och med en tydlig dominant och stolt kroppshållning. Hans två följeslagare var också storvuxna men hade inte riktig den mäktiga utstrålning som spetsen. Jag hade hört talas om den här hundarna som vilda och att de var hemmahörande på en gård i utkanten av byn men att de levde mest som herrelösa i skogstrakten.
När vi möttes på stigen i skogen blev jag skräckslagen. Inte för min egen skull, de här hundarna var skälliga men undflyende gentemot människor, som oftast kastade sten på dem och schasade bort dem på olika sätt. Min rädsla bestod i att jag insåg att nu kan det gå illa för Argo, de kommer att attackera honom med all sin rivaliserande ilska. Jag minns några sekunder av stark spänning.
Jag stod några meter från Argo som i sin tur stod några meter från de främmande hundarna. De tre hundarna stod blickstilla och fokuserade på Argo. Han stod tvärs över stigen, hela hans kropp utstrålade säkerhet och lugn, raggen reste sig något, svansen höll han halvhögt i en båge över ryggen och efter att par sekunder tittat på hundarna vände han bort blicken och stod helt stilla en stund. Därefter slappnade han av och vi följdes åt därifrån. Vildhundarna drog sig tillbaka och jag kände återigen den sällsamma respekten och tilliten till Argo. Han hade tydligen en medfödd vetskap om hur han skulle hantera en hotfull situation genom det subtila kroppsspråk som hundar i bästa fall förstår och respekterar sinsemellan. Det här hundmötet var så väsensskilt från dem man kan se i stadsmiljö med kopplade hundar, som skäller och beter sig hotfullt vid möten med andra hundar. Det här hundmötet på skogsstigen skedde under total tystnad, bara blickar och kroppshållning talade och det fungerade perfekt.
Förutom våra skogspromenader tog vi oss ibland till en otillgänglig och vacker liten klapperstensstrand. Vi badade tillsammans. Argo tvekade inte att ge sig ut på klipporna och hoppa i. Jag lade märke till att han verkade helt trygg i vattnet och simmade lugnt bredvid mig, han gjorde inte som många andra hundar vid gemensamma simturer, de verkar oroa sig för sin människokamrat och vill krafsa på ens rygg och klorna kan då göra ont.
En gång då vi badat tillsammans ville han leka med mitt badskynke. Bet tag i tyget och kastade runt det och ville att jag skulle leka kamplek med honom. Det här var första och enda gången Argo visade att han ville leka. Han gjorde inte som andra unghundar, som ständigt vill ta upp kampen om leksaker eller hoppa omkring och nafsa i kläder eller armar och ben.
Ju mer jag lärde känna Argo och de olika situationer som vi upplevde tillsammans ju mer förundrades jag över hans kvalitéer som hund. Han hade ju inte lärt något av människor och inte heller umgåtts med andra hundar. Fanns det någon genetisk kunskap som han bara bar med sig. Kanske fanns det något i hans historia och arv där flera generationer hundar lärt hur man överlever. Man kan ju anta att hans föräldrar levt som gatuhundar och därigenom utvecklat smarthet och anpassning långt utöver vad våra sällskapshundar fått med sig genom avel.
Tiden gick och slutet av min vistelse i Scario kom närmare och då kom också tiden för olivskörden. Monica hade förberett mig på att några bönder från trakten skulle komma och lägga ut nät under olivträden för att fånga upp dem. Det betydde att stora ytor av trädgården inte kunde beträdas. Argo blev förpassad till sin hundgård. Där gick han omkring och gnydde på det mest hjärtskärande sätt. Han skulle ha trasslat in sig i näten och förstört hela arrangemanget kring olivskörden om han fått vara utanför hundgården. Jag tillbringade mycket tid hos honom i hundgården och våra vandringar fortsatte, men avskedet kom närmare. Allt vi gjorde tillsammans under den sista tiden blev färgat av min oro för hur det skulle bli för honom när jag reste. Säkert överdrev jag min betydelse för honom och underskattade hans förmåga till anpassning. Det var väl snarare jag som inte skulle klara mig utan honom.
Så kom dagen när Monica återkom från Rom. Hon körde fram till huset och när hon öppnade bildörren visade Argo stor glädje och Minou hoppade upp på Argos huvud och satt där som en väl tilltagen pälsmössa. Hon insåg att hundarna kunde vara tillsammans och att Argo förändrats till det bättre. För övrigt var Monica på ett uselt humör. Hon sa att hon kände sig sjuk och orkeslös. Kanske hade hon upplevt någon besvikelse i samband med son utställning, kanske kände hon att det var trist att återvända till vardagen med slitet med trädgården och hundarna och ensamheten. Hon packade ur sina ovärderliga batikmålningar, la dem i sin ateljé och gick raka vägen till sitt sovrum. Där låg hon de två dygn som återstod av min vistelse.
Jag gick upp till henne med mat och försökte vara så hjälpsam som jag kunde. Hon framhärdade i att hon var mycket sjuk och knappt kunde röra sig från sängen. Trädgården var belamrad med näten för att fånga upp oliverna. Argo stod i sin hundgård och gnydde ömkligt, hans matte syntes inte till, det låg en ödesmättad stämning över den vackra trädgården. Argo kunde ju inte förstå vad som hänt med hans glada fria liv. Jag gick omkring och avslutade arbetet i trädgården och var i övrigt sysselsatt med att packa ihop mina saker och städa i min lilla bostad.
Så kom då förmiddagen då jag skulle lämna platsen, som blivit mitt universum för en begränsad tid. Strax före avfärd öppnar Monica ett litet fönster i den stora murade väggen på huset. Det var närmast som en liten lucka. Minns att jag tänkte att det som ut som luckorna på en adventskalander. Hon stack ut huvudet och skrek till mig att jag inte kunde lämna en sjuk person, jag måste stanna och ta hand om henne och hon skulle betala allt för mig om jag avbeställde min hemresa. Minns att jag blev skräckslagen, hur sjuk var hon egentligen, vad skulle ändrade hemresplaner få för konsekvenser? Situationen blev så laddad så den känsla som tog över var flykt. Jag förmådde inte gå fram till Argo och säga farväl. Avböjde Monicas begäran om att jag skulle stanna, vilket hon uppfattade som att jag inte förstod och brydde mig om hennes belägenhet.
Jag lämnade Monica och Argo och Scario som planerat. En beställd bil kom och jag lastade in mina saker, vinkade adjö till Monica och kunde inte ens se åt hundgården där Argo stod helt tyst och tittade efter mig. Mina känslor i den stunden var kaotiska och just därför tryckte jag tillbaka dem. Frågan uppstår, kan man ignorera våldsamma olyckskänslor och spara att uttrycka dem för dem vid en annan tidpunkt. Där och då var jag tvungen att fokusera på att komma iväg. Händelseförloppet om hur jag fortsatte min resa till flygplatsen är nästan helt utsuddat ur mitt minne. Jag såg utan att se, jag kånkade på väskor utan att knappt märka det. All min psykiska energi gick åt till att hålla avskedet från Argo och Monica borta trots att det fanns där hela tiden och åt mig inifrån. Snart kom tankarna om att jag kunde ju ha stannat om min kärlek till hunden nu var så stor. Var jag en ynklig liten egoistisk svikare? Hur kunde jag åka ifrån en ensam kvinna som sa sig vara så sjuk så hon inte kunde ta hand om sig själv och än mindre en stor och en liten hund?
Natten före flygresan befann jag mig på ett hotell. Ett sådant där helt själlöst ställe, som bara finns för enstaka övernattningar för folk som måste vakna upp nära flygplatsen för att klara av logistiken till sina flyg. Den natten växlade jag om att gå mellan sängen och en minimal balkong. Jag hade lite whisky och ett par morötter med mig från Scario. Det blev vad jag ersatte både middag och frukost med.
Så kom jag då hem utan missöden. Argo var med mig oavbrutet, jag såg liknande hundar på stan, tänkte på hur det skulle blivit om jag stannat hos honom Jag hade inga realistiska bilder av hur det skulle ha kunnat utvecklas, bara ett ältande kring hur han mådde och vad jag skulle kunna ha gjort annorlunda. Min hjärna var inte helt friskt fungerande vid den här tiden.
Tiden gick och något klingade Argo-ångesten av men försvann inte. Monica hörde av sig med erbjudande om att jag skulle överta Argo, hon orkade inte med honom. Hon sa sig villig att betala och ombesörja allt för hans flytt till Sverige. Jag var så nära det beslutet att jag hörde mig för om villkoren för att överta en stor hund från Italien. Där kom upp regler för karantän, läkarintyg och flyg. Det skulle bli ett långdraget och mycket kostsamt företag. Den stora frågan var om jag skulle kunna ge honom ett bra liv i en lägenhet i innerstaden, skulle jag verkligen orka med honom och ett nytt liv, som skulle innebära att jag gav honom nästan all min tid för motion och träning.
En röst i mig sa att någon gång i livet måste man följa sina känslor och göra något som synes helt galet, en annan röst sa att det här projektet kommer inte gå väl. Ärligt måste jag fråga mig själv om jag var beredd att ändra mitt liv radikalt för att anpassa mig till en tillvaro där en stor hund helt skulle dominera mina dagar och där utgången var mycket osäker. Förståndet segrade och jag lämnade besked till Monica efter bara någon vecka att jag inte kunde ta hand om Argo.
Efter en tid hörde Monica av sig och berättade att Argo lämnats till en kvinna som sade sig vara intresserad av att ha en stor hund som vakt vid sitt hus. Monica kände det som en lättnad för egen del, Argo hade fått ett nytt hem och en uppgift i livet. Trots att Monica känt att Argo var en belastning för henne ville hon ändå ta reda på hur han hade det i sitt nya hem. Hon besökte honom och blev helt bestört över vad hon såg. Argo stod bunden med en kort kedja omgiven av sin egen avföring. Han visade alla tecken på att vara vanvårdad och att vara olycklig.
Monica fattade snabbt beslutet att ta tillbaka honom. Argos liv återgick till ett enahanda men ändå drägligt liv i hundgården hos Monica. Han fick sin mat och i övrigt lämnades han till sig själv. Så gick några år av hans liv.
Kontakten mellan mig och Monica blev med alltmer vänskaplig genom de brev vi skrev. Vi berörde aldrig det dramatiska avskedet utan uppehöll oss vid trädgårdsbestyr och tankar om livet i våra respektive hemländer. Hon återkom till att jag var välkommen att besöka henne i Scario.
Denna inbjudan fanns i mitt medvetande och kändes alltmer lockande.
Då sju år gått sedan min vistelse i Scario kändes det som möjligt att återvända och då också att återse Argo. Resan arrangerade under hösten och jag hade då funnit en kär vän som var positivt nyfiken på att göra resan till Scario och dela återseendet med Monica och den hund som jag berättat om.
Vi blev väl mottagna av Monica, som var sig lik efter de sju åren. Det första jag gjorde var att gå till hundgården och där stod Argo, jag gick fram till honom, han såg på mig en kort stund sedan lyfte han på benet och kissade på mig, inte en skvätt som hanhundar brukar göra, det forsade, jag minns att jag såg hur det rann en stril utmed marken där han stod. Det blev som en förtrollning, jag bara stod där och tog emot hans bisarra hälsning. Något obehag kände jag inte alls, bara förundran och efteråt har tankar kommit om att han ville markera att jag var hans eller ville han ge mig en gåva och gav det enda han hade. Jag blir alltid så rörd när jag tänker så.
Min vän såg att Argo var en hund med stark personlighet goda hundegenskaper trots att han aldrig tränats eller lärts att umgås på människans villkor. Han var nu en åttaårig fysiskt frisk hund med dålig kondition. Livet i hudgården gav inte någon motion. Jag var ivrig att återuppleva våra promenader i skogen och vid stranden. Vi gav oss iväg på flera vandringar. Argo drog iväg, ville upptäcka allt utmed vägar och stigar och var ofattbart uppmärksam på håligheter och spår och katter. Stark var han men uthålligheten var sämre. Argo accepterade min vän utan krångligheter, utsåg honom till vår ledare. En sen kväll befann vi oss på Monicas oöverskådliga stora tomt, Argo hade en stund fått springa fritt utanför hundgården. När det var dags att ropa in honom för natten kom han inte. Monica blev orolig och lätt anklagande mot oss som låtit honom springa fritt. Hon sa att där fanns ett hål i staketet och att han säkert sprungit ut där och nu var han nere i byn och härjade. Vi fortsatte att ropa hans namn. Efter en stund av ropande och oro satt han plötsligt tryckt intill min väns sida som den mest vältränade brukshund. Återigen visade Argo att han bar i sitt medvetande en bra hunds beteende, det fanns där utan att han blivit tränad.
Eftersom jag och många med mig vet vilket ihärdigt arbete som krävs för att få de flesta av våra unghundar att anpassa sig efter vad vi anser vara önskvärda beteenden förundras jag över detta. Att Argo betedde sig så av sig själv bidrar till att jag ser honom som en hund med nära nog magiska egenskaper. Den tanken ger min relation till Argo en extra dimension som jag gärna låter leva kvar. Jag minns den här tiden som ett lyckorus, jag fick dela återseendet med mitt livs hundkärlek med den man som jag kände mig helt trygg med och kände kärlek och gemenskap med mer än med någon annan person i mitt liv.
Än en gång kom stunden för avsked, den här gången inte lika traumatiskt som den förra. Jag hade fått återse Argo och jag var en stabilare person än den gången då jag flydde från både honom och Monica. Nu gick det lugnt till med sedvanlig tack och adjö procedurer. Jag minns inte helt klart hur jag tog avsked från Argo, kanske var det även den här gången så att jag stängde av känslorna. Även om minnet sviker tror jag att jag var hos honom i hundgården och att vi var nära varandra.
Efter hemkomsten tänkte jag även den här gången dagligen på Argo, våra promenader i skogen och då vi var tillsammans vid havet. Det var en helt annan och friare upplevelse den här gången. Tänker nu efteråt att min första tid med Argo och hela vistelsen i Scario var över laddad av känslor. Jag kände mig övergiven där med mina åtaganden vad gällde trädgården och omhändertagandet av Argo, vilket ledde till att jag levde i symbios med honom. Den här gången fanns inte den ängsligheten. Min vän lättade upp bindningen till Argo och även till Monica. Vi var mer ett normalt par på semester med återseendets speciella dragningskraft.
Efter en tid fick jag brev från Monica där hon berättade att Argo blivit omhändertagen av goda vänner till henne. Ett ungt par som flera gånger besökt Monica och som fäst sig vid Argo. De var bosatta i Belgien med hus i lantlig omgivning. Hur det kom sig att de tog med sig Argo vid ett av sina besök i Scario vet jag inte men antar att de blev tillfrågade av Monica som med tilltagande ålder allt mer känt att hon inte orkade med ansvaret för den stora hunden. Jag blev glad och helt övertygad om att Argo nu skulle få en bra period i sitt liv.
Till historien om Argo hör att vi ännu enn gång besökte Monica i Scario. Den här gången var jag väl medveten om att hundgården skulle vara tom och att det skulle kännas på ett helt annat sätt att vara på besök hos Monica. Lyckligtvis var paret från Belgien också vid samma tid gäster hos Monica. Vi träffades och hade ett par trevliga middagar ihop och samtalet kretsade naturligtvis om Argo. Jag ville ju veta så mycket som möjligt om hur han hade det och hur han betedde sig. Jag fick veta att han hade det bra och var omtyckt. Han hade också fått en flickvän, en stillsam och tillgiven golden retrievertik. Det lät som han levde det bästa tänkbara hundliv. Han började visa ålderstecken, vilade mycket för sig själv. Några gånger hade han jagat höns hos grannen. Inte bra för grannsämjan men ändå kände jag att det kunde han få unna sig, hans liv hade inte inneburit några våldsamma äventyr.
Då och då hade jag mail-kontakt med det belgiska paret och fick rapporter om att Argo och allt tydde på att han åldrades på ett normalt sätt, var älskad och väl omhändertagen.
Jag fick också bilder av honom där han ligger på en bädd utomhus och tittar med klar blick in i kameran. Det syns tydligt att det är en gammal och trött hund och så beskrevs han också av sina nya ägare.
En sista bild fick jag i augusti 2020 och då också beskedet om att han dog den 7 augusti 2020 omgiven av sin nya familj.
Författare: Berit Johannesson