Det var en vårdag i mitten av maj, det var sommarvarmt och Aslan hade sprungit runt i mitt Narnia och förvandlat min omgivning till ett paradis. Jag var på väg hem från mitt arbete när jag längs vägen får syn på en gammal vän. Jag påkallar hans uppmärksamhet för att hälsa. Han fick syn på mig, vinkade glatt och kommer emot mig. Jag kände väl igen honom men ändå var det som att jag såg en annan person. Så länge jag har känt honom har det varit som att ett stort mörkt moln hängt över honom. Visst har vi haft kul ihop, visst har han skrattat men om jag tänker efter har jag nog aldrig sett honom skrattar med ögonen. Det gjorde han nu. Molnet hade blåst bort och över honom hängde en sol. Eller, det var mer som att han var solen.
Utan ord gav han mig en stor varm kram. Jag frågade honom.
-Vad är det som har hänt? Du ser så lycklig ut.
-Något fantastiskt, har du tid? Jag vill så gärna berätta.
-Jag har tid.
Vi lämnade vägen och satte oss ner på marken i skuggan av ett träd.
-Så här är det, för länge sedan lärde jag känna en person som kom mig väldigt nära. Av olika anledningar gled vi isär. Mina ansträngningar att reparera skadan gjorde bara klyftan mellan oss större och tillslut bröts kontakten helt. Det gjorde mig så olycklig.
År lades till år. Kärleken blev till längtan, längtan blev till saknad, saknad blev till hopp, hoppet vissnade som rosor om hösten.
I början grät jag, mycket, otröstligt. Jag försökte skicka kärlek via månen och stjärnorna men det kom ingenting tillbaks. Tårarna slutade rinna ur ögonen men fortsatte att rinna runt i mig.
Alla mina rosor hade vissnat och jag hade börjat gräva upp varje planta för att lägga igen rabatten.
Då fick jag ett brev. Det var från min vän. Det var ett kort brev, gick att läsa på några sekunder men jag läste det i timmar. Jag var som i chock men efter ett tag svarade jag på brevet och vi började en fåordig kommunikation. Så småningom började orden rinna ur oss som ett källvatten. Du skulle bli uttråkad om jag redogjorde för allt vi sagt och dessutom är det mesta privat men jag skulle kunna beskriva vår kommunikation så här. Frågor och svar, förklaringar. Från båda håll. Varje fråga tog olika lång tid att få svar på men nästa fråga kunde inte ställas innan man kunde vara säker på att frågan man ställt var besvarad.
Den första frågan var.
– Finns du?
- Jag finns.
- Jag är osäker på om du är ett minne eller en fantasi, en dröm. Finns du?
- Jag finns.
Den andra frågan:
-Kan du förlåta mig?
-Jag förlåter dig.
-Men jag har ju sårat dig, svikit dig. Kan du förlåta mig
-Jag förlåter dig.
Den tredje frågan:
-Hur nära är du?
-Jag är här.
-Hur nära är du?
-Min arm når dig
-Hur nära är du?
-Intill
Den fjärde frågan
-Tycker du om mig?
-Ja, jag tycker om dig.
-Efter alla dessa år. Tycker du fortfarande om mig.
-Ja, jag tycker om dig.
-Har du inte träffat många andra som tagit min plats? Tycker du om mig?
-Du har en speciell plats i mitt hjärta,
ja, jag tycker om dig
Den femte frågan
-Älskar du mig?
-Ja, jag älskar dig.
-Du förstår väl att åren har satt sina spår. Älskar du Mig?
-Ja, jag älskar Dig.
-Jag har ingenting att visa upp, ingenting att ge dig. Bara mig. Älskar du MIG?
-Du är min finaste,
ja, jag älskar DIG
Fysiskt är vi så långt ifrån varandra men bildligt stod vi nu så nära att våra näsor nuddade vid varandra. Vi lade våra armar om varandra, höll om varandra. Egentligen behövdes inte längre några ord men vi har så mycket att säga till varandra. Istället för tårar rinner orden ur oss, kärleken vattnas, rosorna blommar.
Jag är så lycklig och vet du, jag är på resa nu, på väg, till min vän.
Jag fick en lika varm kram till sen såg jag min vän gå iväg. Nej, han gick inte, han dansade. Blommor växte upp ur hans fotspår och träden böjde sig mot honom som i en hälsning.
Jag gick hem till mitt. Tänkte på min lyckliga vän och på hans berättelse. Jag var glad för hans skull och borde känna mig glad men jag kände ett vemod och tankar och känslor vävdes ihop till en längtan.
Dagen gick mot sitt slut och jag stod utanför mitt hus och såg solen sänka sig ner bakom trädtopparna. Fåglarna höll sin aftonkonsert men denna kvällen hade jag ingen kraft att delta. Månen visade sig och nattens första stjärna tändes. Jag tittade på stjärnan och undrade hur långt jag såg. Jag tog ett djupt andetag och med blicken fäst i rymden viskade jag sakta.
-Gud, finns du?
Författare: David E