Kategorier
Noveller

Dina sista andetag

Vaknar tidigt på morgonen av allt ljus utifrån. Kollar runt omkring i sovrummet, ingenting rör sig, allt är helt stilla och det är kallt i rummet.

Sträcker på mig och går ner för trapporna och sedan till köket, där var det ännu kallare. Alla andra sover djupt och jag är den enda uppe som äter frukost.

Efter en stund knakar det till där uppe, pappa kommer ner med sina stora steg nerför trappan och ser väldigt nere och trött ut. Det är första gången jag ser min pappa sådär. Han klappar till mig på ryggen och sedan sätter han sig och äter ganska stressat. Han var tydligen sen till sitt jobb.

Själv har jag mitt sommarlov medan mina föräldrar jobbar för fullt och inte fått sitt lov ännu.
Kvällen därpå var hela familjen i huset. Som vanligt satte vi oss vid tvn och drack te, men den kvällen var på ett sätt lite annorlunda. Pappa lade sig väldigt tidigt, vilket han inte brukar göra. Mår han verkligen bra? Han är inte sjuk väl? Mina tankar slog hårt på mig, jag var ganska rädd. Det var inte bara för att han gick och lade sig tidigt på kvällen, utan han har varken snackat eller ätit särskilt mycket. Vågar heller inte fråga honom då han lätt kan bli sur. Mina tankar blev bara ännu värre och det får bara inte existera de tankar som kommer upp sådär.

Jag kollar runt ifall någon annan tänker på samma sak som mig, men tydligen gör ingen det.
Nä, tänker jag. Jag får gå upp och kolla till pappa.

Jag går uppför de breda och slitna trapporna intill det kolmörka rummet. Jag ser verkligen ingenting, men som tur är finns det en liten glödlampa hängade i hallen. Jag tänder den och sedan går jag in till rummet sakta och kollar till pappa.

Plötsligt frågar han efter ett glas vatten. Mitt hjärta dunkar fortare än vanligt, jag gör varken ett ljud eller får sagt något.
Jag går genast ner och berättar för de andra att pappa inte må bra. Jag ber dem att gå upp fort och kolla till honom medan jag hämtar ett glas vatten åt honom.
På väg uppför trapporna hör jag både mammas darrande skrik och gråt. Jag går genast upp och kollar och ser pappas bleka ansikte.

Vi alla försöker göra vårt bästa för att kunna få honom att andas men det går bara inte. Det var min pappas sista andetag. Jag kan verkligen inte förstå det själv. Helt krossad och förstörd.
Min hjälte, min pappa och mitt allt. Vem är det nu jag ska gå till i svåra stunder? Du finns fortfarande hos mig och det är bara dig jag ska berätta för. Vi ses…

3.20 avg. rating (65% score) - 5 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *