Du är min älskling!

Jag minns dig. Du hade levande, grönblåa ögon med djup och blänk. Ögonfransarna var långa och svarta, håret brunt, glansigt och tjockt. Dina läppar var röda, kinderna fylliga och leendet bländande. Du hade en rik fantasi, hög känslighet och stort behov av kontakt och närhet. Du talade med Gud. Du kände dig ensam bland människor, mer hemma med stjärnorna, trastarna, vinden, träden och det vajande gräset. Men det visste de inte, de du bodde med. Så du gjorde vad du kunde för att passa in. När känslorna inte fick plats blev du en dramaqueen och det var också så du hemmavid kom att gå under namnet ”Lilla Norén”, efter dramatikern Lars Norén. Du gillade honom så just det namnet gjorde inte så mycket, men det sårade dig att du alltid skulle vara clownen som alla fick göra sig lustiga över, ta ut all sin obearbetade skit på, som en narr vid hovet. Du var den minsta, svagaste, som också själv tog på sig clownrollen för det var den som fanns kvar att ta. Du saknade din mamma och pappa. Din mamma var hård, bitter, tvär, nyckfull och gjorde sig lustig på andras bekostnad på ett elakt vis. Hon hade alltid dräpande kommentarer som svar på allt. Tyckte inte om fysisk kontakt. Suckade och klagade. Din pappa var snäll samtidig som han var känslomässigt störd, men det förstod du inte då. Han var ironisk på fel ställen, där det bet och sårade den som hade det dåliga omdömet att vara känslig och kärlekstörstande. Framförallt var han bokstavligt och mentalt frånvarande hela uppväxten. Bodde någon annanstans och hade inte tid. Var så viktig, viktigare än alla andra. Du förstod tidigt att du inte stod högt i kurs i värdekedjan inom familjen. ”Först hälsan, sedan arbete och därefter kvinnor och barn” var din pappas devis, och av barnen var du sist, nummer fem i skaran. Dina syskon skulle komma att hävda att du var gullebarnet, pappas favorit, men det var inget du kände av. Tvärtom så var det syskonens skolarbeten, deras intressen och intellekt som var av intresse, dina ansatser förlöjligades. Du kände dig bortglömd, nedprioriterad, oönskad och även korkad utifrån den tysta överenskomna värdeskalan. Bland syskonen rådde smått anarki. De äldre pratade högst, mest, längst. Pojkarna fick utrymmet oemotsagda. Du var tyst vid matbordet och kände dig konturlös under hela uppväxten. Denna otydliga och svårfångade identitet vände du inåt mot dig själv, tog på dig avsaknaden av den som ett straff, ett ok att bära. Med åren kraschade du på alla plan. Du lärde dig att resa dig igen, börja om. Så höll det på genom årtionden. Med relationer, familjebildningar, arbeten, utbildningar, terapeutiska och själsliga resor. Allt byggdes upp, raserades och återskapades i ny dräkt. Vem var du? Det visste du inte. Du hade bara en gnagande känsla av att det var något fel på grundprodukten, att du var någon form av måndagsexemplar. Felsökningen, jakten efter manualen, höll dig sysselsatt större delen av ditt liv.

Så en dag fanns inte fler resor att göra, fler terapeuter att gå till, fler yrken att prova, fler relationer att rasera. Du hade blivit gråhårig, mormor, ekonomiskt fattig, ensam och blänket i ögonen var för länge sedan borta. Cynisk? Till dels. Du hade för länge sedan förstått att nej, du var inte korkad. Du hade bara farit lite illa utav barndomen, men kanske inte värre än någon annan. Du visste också att du inte hade någon diagnos, inte något större trauma och inget var egentligen fel. Du var inget måndagsexemplar och det fanns inte så många fler facit att leta efter. Ok, du gav dig aldrig in i psykadelikans värld efter svar, det var väl det enda outforskade, men det lockade dig aldrig. Konstigt egentligen, din nyfikenhet har det aldrig varit något fel på. Inte din lust heller. Kanske fanns det lite nyfikenhet och lust kvar någonstans längst ned i någon gammal handväska?

Här stod du nu, ansikte mot ansikte med din Gud, och han tog dig i sin famn och sa ”Detta är mitt älskade barn!”. Så gick du vidare i livet, som inte hade blivit som du tänkt, trott eller hoppats på, men det var ett liv. Något slags liv hade levts och levdes än. Och när du såg in i din egen blick ifrån fotografiet, där du var 11 år och så vacker i dina egna ögon, med så mycket liv och så många drömmar, så kände du igen dig, trots allt. Du kände, att ”det där är fortfarande jag. Jag vet inte hur, men det där är fortfarande jag. Jag älskar den där flickan! Hon är jag, jag är hon. Kanske är det nog. Det är henne jag vaknar upp med varje morgon och går och lägger mig med varje kväll, och det är inte så dumt. Hon är ju förbannat vacker, begåvad, rolig och känslig, precis som jag skulle vilja vara om jag fick välja om alltihop igen. Jag har bara omgett mig med personer som inte förmått att uppskatta den här levande skönheten, för jag har inte förmått att uppskatta det för egen del heller. Men nu gör jag det, och livet är inte slut än. Så mycket liv, så lite tid min älskling!”

Författare: Katarina Roth