Dyrt att åka tåg

“Satan vad dyrt det är att åka tåg” sa jag. Sen väntade jag på någon sorts respons. Men hon sa inget. Hon bara flinade lite fånigt. Saknade hon social förmåga? Det kostar väl inget att hålla med? På fester ska man väl hålla med sina medgäster när dom kommer med utlåtanden? ”Jämfört med vaddå?” frågade hon till sist. ”Buss?”

Konversationen höll på att spåra ur kände jag. Jag ville inte diskutera alls egentligen och vad skulle det ge att övertyga toktanten om att jag hade rätt? Tänk om hon frågar hur ofta jag åker tåg! Jag åker ju aldrig tåg. Utom till Arlanda. Räknas det?
”Berg- och dalbana” sa jag. ”Det är dyrt.”

Damens ansträngda ansiktsuttryck övergick till ett bekymrat uttryck. Hon mumlade en ursäkt och rörde sig bort mot toaletten.
”Har vi hälsat?”
Någon knackade mig lätt på axeln.

”Kjell Johansson heter jag” sa en skäggig man i 30-årsåldern och höll fram näven.
”Det var ett lustigt sammanträffande!” sa jag, skakade hand och lyfte mitt glas. Mannen lyfte sitt.
”Heter du också Kjell Johansson?” frågade han och log förvånat.
”Nej. Stellan Bengtsson.” Mannens leende försvann snabbt som attan. Då insåg jag varför. Det hade gått fyrtio år sedan Kjell Johansson och Stellan Bengtsson dominerade den svenska bordtennisarenan. Mannen med skägget var för ung och han förstod inte kopplingen. Jag tvekade. Jag hade precis skickat toktanten till toaletten. Skulle jag förvilla den här killen också?
”Minns du pingis VM 1973?” försökte jag.
Kjell skakade på huvudet.
”Det gör inget! Jag har en kompis som var duktig på pingis som barn. Sen mötte han J-O Waldner i en turnering och Waldner förödmjukade honom totalt och han la racketen på hyllan. Kompisen alltså. Fem år senare var Walder svensk mästare. Men det kunde ju inte min polare veta, då när det begav sig. Han slutade med bordtennis i onödan, om du förstår vad jag menar.” Jag drack lite. ”Waldner har ju egentligen en skyldighet att kontakta alla som han någonsin spöade som barn och förklara att dom var inte så dåliga på pingis som han fick dom att känna”. Jag tog ett djupt andetag. ”Den där tårtan ser god ut. Finns det mer?”
Kjell nickade långsamt med hela skägget.
”Vad jobbar du med?” frågade han.
”Bank. Själv då?”
”Lärare. Högstadiet. SO.” Han lutade lite på huvudet. ”Du ser inte ut som en bankman. Om du ursäktar.” Kjell flinade.
”Du ser ut som en lärare!” sa jag. Det var något med kavajen. Jag vet inte. Satan vad jag hatar stereotyper. Etiketter. Allt sånt. Därför klär jag mig inte som en bankman. Bara på banken. Ibland.
”Min flickvän är också lärare. Lågstadiet.”
”Trevligt! Är hon här?”
”Nej, hon bor i Malmö.”

Flickvän. Det är väl sånt som man har när man är tonåring? Särbo är nog den korrekta termen. Men det låter ju inte klokt. ”Får jag presentera min särbo, Malin?” Funkar inte. Suck. Det behovs mer ord. Bättre ord.

Malin. Min Malin. Vilken klippa hon är! Rolig. Pålitlig. Hängiven. Ansvarsfull. Snygg. Snäll mot barnen. Tror jag. Jag har ju aldrig sett henne med eleverna. Faktum är att jag aldrig har hälsat på henne i Malmö. Hon kommer alltid till Stockholm. Hur har det blivit så? Malmö är ju ingen höjdarstad precis. Tycker jag. Ingen annan stad i Sverige heller, faktiskt. Det är ju bara Stockholm som är nåt. Det är klart att Malin söker sig hit varannan helg. Med alla teatrar och museer. Opera och konstutställningar. Fast vi går ju aldrig på opera förstås! Inte på teater eller museer heller, när jag tänker efter. Vi går på restaurang och åter fint. Och dyrt. Går på shower. Konstutställningar är för knäppgökar. Såna finns det gott om. Knäppgökar alltså.

När vi går ut brukar Malin ta på sig någon minimal klänning. Och så vill hon att jag säger att hon ser fin ut. Och det gör hon. Jättefin. Men det jobbigt när folk stirrar. På henne. Inte på mig! Ingen stirrar på Stellan Bengtsson, finansrådgivare. Medellång. Medeltjock. Grå kostym. Svarta skor. Storlek 42. Smälter in som en brevbärare. Ibland tycker jag mig ana att killarna slickar sig om munnen när dom ser Malin. Min Malin. Patrask. Ibland funderar jag på att be Malin ta på sig något mer diskret när vi går ut. Men hon ser ju fram emot att ta på sig sin nya klänning och visa upp sig. Ska jag verkligen ta det ifrån henne? Hon skulle bli jätteledsen. Men hon skulle kunna vara lite mer diskret när hon beställer champagne också. Alla i restaurangen behöver inte höra. Men så ser hon mig djupt i ögonen och myser lite och då känner jag mig komplett och full av kärlek. Kärlek föresten? Det var väl att ta i. Men hon är bra, Malin. Hängiven. Fast jag känner henne inte. Tre år har vi varit ihop.

Malin tycker om att dansa. Hon drar sig inte för att vara först upp på dansgolvet. Bara hon och jag under några minuter. Då känns det lite som om vi dansar brudvals. Folk tittar. Alla ler. Ska dom bli lyckliga i alla sina dagar? Kanske. Gärna för mig.
”Stefan, du dansar så bra!” säger hon. Stefan? Stellan var namnet. Gud vad jobbigt! Kan hon inte lära sig vad jag heter? Nåväl hon verkar ha problem med namn generellt. En gång när hon ringde efter taxi så sa hon att hon hette Karin.

”Karin?” sa jag. ”Titta i passet en gång till!”
Hon funderade. ”Jag lämnar aldrig ut mitt riktiga namn till taxibolag”, sa hon.
”Qué?”
Nåväl. Min polare Boutros lämnar heller inte ut sitt namn till taxibolag. Men det är för att slippa bokstavera namnet om och om igen när diskomusiken dunkar ut i högtalarna i rummet bredvid och bara hälften av det man säger hörs i andra ändan. Då heter han Olsson. Det behöver man inte bokstavera. Världsvan kille.

Apropå telefoner så svarar alltid Malin ”Hallå?” Hon svarar aldrig med namn. Det där är så lustigt. Mina föräldrar lärde mig att man alltid ska svara med förnamn och efternamn. Fan vet om dom inte lärde ut det i skolan också. På den tiden. Vi brukade håna folk i amerikanska TV program som svarade i telefon med ett kort ”Hello”. Snacka om att sätta dåligt exempel! Men Malin säger att det är den som ringer upp som är skyldig att presentera sig först. Tänk om uppringaren är en yxmördare som slagit ett nummer på måfå? Varför ska man då ge honom den gratisinformationen? Det ligger något i det. Det är väl därför hon inte står i telefonkatalogen heller. För många yxmördare som ringer runt på vinst och förlust. Malin är en sån som yxmördare skulle söka sig till. Långt blont hår. Ser bra ut i obduktionsprotokollet.

Malin tycker om att knulla. Det är bra. Vi ses ju så sällan. Ofta när hon kommer direkt från stationen så sveper hon en gin and tonic och tar av sig kläderna och leder mig in i sovrummet. Vilken känsla det är! Vilka former! Stövlarna behåller hon på ibland. Fashionabla italienska saker. Lyset på. Alltid. Spetsbehå. Stringtrosor. Hela baletten. Hon ser så där kåt ut att man blir tokig. Då äger jag henne. Och hon äger mig. Hon viskar snuskiga saker i mitt öra. Hon vet vad jag vill höra. På franska ibland. Hon är ju lärare! Hon ställer upp på det mesta. Hon visar hur hon vill bli smekt. Sen stönar hon. Kan inte bli bättre. Sen vill hon gå på restaurang. När vi kommer hem mätta, så knullar vi igen. Sen igen nästa morgon. Sen fixar hon frukost. Kaffe med marmeladsmörgåsar till sig själv. Om jag kommit ihåg att köpa marmelad. Bacon och ägg till mig. Hennes syndiga morgonrock har glipor så att jag kan komma åt att smeka både det ena och andra på hennes perfekta kropp. Det gillar hon. Hon gillar allt med mig. Så känns det. Hon bråkar nästan aldrig. Hon tar mig som jag är. (Nej jag menar inte så.) Hon försöker inte ändra något på mig. Det är bra. Det är nästan det bästa med henne.

Och hon är inte någon snofsig överklassbrud med näsan i vädret. Det är bra! Ingen besserwisser heller. Jag kommer ihåg en gång när vi nästan blev osams.
”Det påstås att Ann-Christine Bärnsten inte förstod vad det var hon sjöng om när hon sjöng ’Ska vi plocka körsbär i min trädgård?’” sa Malin. ”Hon trodde att det handlade om körsbär!” ”Det där har jag också hört” sa jag. ”Det är så befriande att det finns människor som inte söker en sexuell koppling till allting. Som jag. Jag önskar att det fanns fler som Ann-Christine Bärnsten!”
Det blev tyst.
”Du har rätt” sa Malin.
Malin lägger sig ganska fort. (Nej jag menar inte så.)

Mina hobbyer är frimärkssamling och fågelskådning. Det är inget jag pratar högt om. Det är ju ganska ute med sånt. Det vill säga, jag har ju polare som också pysslar med sånt. Dom kan man ju prata med. Men vi håller låg profil. Men Malin flinar inte eller fäller spydiga kommentarer om mina intressen. Skönt! Hon kan inte se skillnad på en svan och en gås. Och då äter hon ändå helstekt gås till middag åtminstone en gång per år, Mårtensafton. Den dagen kan jag inte locka henne upp till Stockholm. Det är heligt. Varför bjuder hon mig inte ner till Malmö på Mårtensafton? Hon kanske skäms för sin trånga lägenhet? Synd. Min pampiga lägenhet kan få vem som helst avundsjuk. Men jag vill inte glänsa över Malin. Jag älskar ju henne!

Hon skulle inte se skillnaden mellan en One Penny Black och en Upside-down Jenny henne. Men det kan jag knappast klandra henne för. Vi är bara ett fåtal som har koll på sånt.

Apropå fåglar så åkte jag med polarna till Gibraltar för många år sedan. Där finns det gott om fåglar på väg norrut eller söderut. Aktare! När vi kom fram till hotellet så sa jag till portiern ”We’re here to look at birds”. Men på engelska betyder det något helt annat än man tror. Portiern blinkade meningsfullt. Folk kopplar till sex hela tiden. Gibraltar är trevligt, men man ska inte rikta kikaren eller kameran mot krigsfartygen i hamnen. Då syr dom in en. Det hände nästan en kille som jag kände.

”Birdwatching eh? Pull the other one!” Svettigt! Han slapp undan tack och lov. Kan man prata koherent om ”wagtails” och ”shrikes” så får man gå. Tydligen. Med en varning.

Jag har en del Gauguinkopior på väggarna där hemma. Han målade fåglar – påfåglar och papegojor och sånt. Inte så hippt kanske. Malin säger att hon gillar färger. Tur det!

När Malin vill vara ifred så skickar hon in mig i frimärksrummet. Det är OK. Malin har ingen hobby. Hon läser bara veckotidningar.

”Malin, kommer dina föräldrar någonsin till Stockholm?”
”Javisst. Pappa gillar Wasa. Skeppet alltså. Inte knäckebrödet.” Hon satt i soffan i vardagsrummet och bläddrade i en veckotidning. Utan att lyfta blicken fortsatte hon. ”Dom var på ABBA museet när det öppnade.”
”Kan vi inte träffas alla fyra någon gång?”
Satan, vad paff hon blev! Först trodde jag att hon skulle skratta högt, men inget skratt kom. Hela hennes ansikte bara transformerades. Hon satte sig upp. Tittade ner i golvet.
”Det skulle nog inte fungera.”
”Vadårå?”
Det blev tyst igen. ”Ni har inget att prata om.”
Jag gav upp. Jag förstod att det inte skulle ge något att spinna vidare. Men man undrar ju. Skämdes hon för dom? Skämdes hon för mig? Tankarna fladdrade vidare.
Satt dom i fängelse och fick permission en helg i kvartalet? Hade hon sagt till sina föräldrar att hennes pojkvän var en långhårig yogainstruktör som bara åt bara linser och hon ville inte att sanningen skulle komma ut?
”Fundera på det!” uppmuntrade jag henne.
Malin sa inget.

Malin tjänar inte så bra. Jag tror kanske att hon jobbar halvtid. Eller om hon jobbar som vikarie. Jag betalar för hennes tågresor till Stockholm. Det är ju självklart. Och så taxiresor till och från stationen i varje ände. Det är hon värd. Plus mat på tåget. Det är därför jag vet att det är dyrt att åka tåg. Jag tror att hon åker första klass. Annars skulle hon inte komma upp i dom summorna som hon gör. Men det är hon värd. Min Malin! Hon är flygrädd. Annars skulle jag betala för hennes flygresor förstås. Eftersom hon åker första klass så är hon utvilad och kåt när hon kommer hem till mig. Det är bra. Man vill ju inte att hon ska sätta sig i soffan i vardagsrummet och somna efter några minuter! Inte när man träffas så sällan som vi gör.

Varför jobbar hon inte heltid? Det är väl lärarbrist i hela Sverige? Jag ska fråga min kompis Ulla. Hon är lärare.

Jag ringde Malin på mobilen häromdagen.
”Hallå”. (Ständigt detta ”hallå”. Kan hon inte svara ”Hej älskling!”? Hon ser väl att det är jag som ringer?)
”Hej älskling! Stör jag?”
”Nej inte alls. Jag rättar lite prov bara.”
”Hur mår du? Hur gick det hos tandläkaren?”
”Bara bra. Själv då”
”Finemang. Jag… Dixie Chicks kommer till Stockholm i sommar. Du gillar väl country? ”Javisst.”
”Ska jag fixa biljetter till konserten?”
”Javisst. Det blir bra.”
”Då säger vi så. Som sagt. Ja. Då får du väl fortsätta att rätta prov då.”
”OK. Hej då.”
”Hej då.”
Jag la på. Så sa man när jag var barn. När telefonsamtalet var slut så ”la man på”. ”Det blir bra” hade hon sagt. Är det något fel på att säga ”Superkul! Gud vad du är gullig! Jag älskar

dig!”? Fast, rättar man prov en hel kväll så blir man kanske lite konstig. Jag vet inte. Det är mycket jag inte förstår.

Sist Malin var hos mig så kom hon en fredagkväll. Vi knullade, åt middag, knullade igen, somnade och vaknade nästa morgon.
”Jag måste nog åka hem igen” sa hon till frukosten.
”Va? Har det hänt nåt?”

”Mycket att göra hemma.”
”Som vad då”
”Tvätta. Städa. Jag ligger efter. Med allt.”
”Du kan väl rätta prov på tåget?”
Hon sa inget.
”Anlita en städfirma. Nån som kommer varannan vecka. Jag betalar.”
”Jag vill inte ha främlingar hemma hos mig när jag inte är hemma själv. Inte när jag är hemma heller.”
”Det förstår jag. Men det är värt det.”
Jag la min hand på hennes arm.
”Kan jag inte få göra det för dig?” sa jag bedjande.
”Det går ett tåg klockan 12.05. Jag sticker om en timme.”
”Har du redan kollat tidtabellen? Du har ju bara varit här i några timmar! Är det nåt fel?” ”Inget är fel.”
Fyra dagar senare kom brevet. Men det var inte från henne. Det var från polisen.

Polisinspektör Kallstenius betraktade mig barskt när jag kom in på hennes rum. Lär dom sig det på polishögskolan? Att betrakta misstänkta brottslingar barskt?
”Var så god och sitt.”
Jag satte mig.

Hon fipplade med musen till datorn och pratade i en mikrofon. Hon rabblade datum och tid. ”Förhör med Stellan Bengtsson.” Hon vände sig till mig.
”Jag spelar in allt som sägs nu.”
”I brevet stod det något om sexköp. Det stämmer inte.”

”Du sa det i telefon.”
”Varför kunde vi inte ta detta på telefon?”
”Vi har våra rutiner. Du förstår säkert.”
”Nåväl. Jag kommer i alla fall hellre hit än att ni skickar folk hem till mig. Ingen vill ju att grannarna ska se att poliser knackar på ens dörr.”
Polisinspektör Kallstenius nickade förstående. Sen började hon bläddra bland papper i en skrivbordslåda. Utan att titta på mig sa hon uttråkat. ”Du är misstänkt för brott mot paragraf 11, sjätte kapitlet i Brottsbalken. Sexköpslagen.” Hon tittade på mig. ”Känner du denna kvinna?” Hon visade mig ett foto i A4 format.
”Det är min flickvän, Malin. Vad har hon med detta att göra?” Jag lämnade tillbaka fotot. ”Din flickvän.” Kallstenius tittade på mig kallt. Hon satt rakryggad. Sen tittade hon på fotot. ”Berätta mer om din flickvän Malin.”
”Hon heter Malin Lindberg. Hon bor i Malmö. Hon är en 35-årig lågstadielärare. Vi har varit ett par i tre år.” Jag tänkte efter. ”Hon gillar sushi till middag och marmeladsmörgåsar till frukost. Champagne funkar alla tider på dygnet. Hon läser Hemmets Journal och Hänt i Veckan. Hon röstar på Kristdemokraterna. Hon gillar dans och tycker att Vikingarna är helt OK. Hon gillar att shoppa. Förstås. Hon har storlek 39 i skor.” Jag fortsatte. ”Hennes frisör heter Roger. Som barn hade hon en kanin som hette Hoppsan som nu ligger begravd nära Ales stenar. Vad vill du veta?”

Kallstenius tittade på mig, om möjligt, ännu kallare en lång stund. ”Brott mot sexköpslagen kan ge fängelsestraff. Upp till ett år. Sug på den karamellen.” Hon pausade dramatiskt. ”Vilken skola?” frågade hon.
”Vet inte. Bryr mig inte.” Jag antog att hon frågade vilken skola Malin jobbar på.
Kallstenius tog ett djupt andetag. ”Jag tror inte ett ögonblick att hon är din flickvän. Kvinnan i fotot heter inte Malin Lindberg. Hon bor visserligen i Skåne, men definitivt inte i Malmö. Hon är inte lärare, utan prostituerad på heltid. Hon är väl känd hos polisen och socialen i sin hemstad. Men det är inte olagligt att sälja sex och därför griper inte polisen in. Men dom har koll på hennes rörelser. Hon tar uppdrag utanför sin hemstad, bl.a. Stockholm.” Kallstenius tittade på datorskärmen. ”Hon kom till dig på fredagen den 6:e i denna månad och lämnade dig nästa morgon, 7000 kronor rikare, enligt våra spanare. Stannar din flickvän alltid så kort tid?” Tonen var hård. Spydig.

”Nä.”
”Hade ni ett familjegräl?” frågade hon sarkastiskt.
”Nä. Hon hade mycket att göra.”
”Tror jag det.” Kallstenius tittade på sin datorskärm igen. ”Hon hade en kund i Göteborg på lördag kväll.”
Jag brusade upp. ”Hon åkte inte till Göteborg! Hon åkte hem till Malmö. Hon skulle rätta prov eller så. Vad fan är detta för nåt? Malin är inget fnask. Hon är ju min flickvän, för bövelen!” Nu började saliven spruta från munnen. Jag drog skjortärmen över munnen för att torka lite. ”Det här är någon sorts misstag.”
”Du gav henne 7000 kronor?”
”Det var för hennes utlägg.”
”Utlägg? Vad då för utlägg?”
”Allt möjligt. Jag vet inte. Det är dyrt att resa. Hon ber mig om pengar. Jag frågar inte varför. Jag har råd. Jag vill inte bråka om pengar. Jag ger väl pengar till vem jag vill! Det är mina pengar!”
”Inte om den som tar emot pengarna är prostituerad och ni precis har haft sex.”
”Jag visste inte…”
”Du visste inte?”
Det blev en lång stunds tystnad. Tankarna virvlade. Kunde detta stämma? Det som polisen sa? Vi var ju ett par, Malin och jag!
”Om hon inte heter Malin, vad heter hon då?” frågade jag.
”Det tänker jag inte säga.”
”Varför inte?”
”Jag ställer frågor. Du svarar. Så jobbar vi.” Det var tyst ett tag. Sen fortsatte hon, men tonen var lite mjukare.
”Hur länge har du känt henne?”
”Tre år.”
”Hur träffades ni?”
”Via internet.”
”Vilken websida?”
”Minns inte.”
”Det kan vara avgörande.”
”Vadå avgörande? Jag minns inte. Hon kanske minns.”
”Hur ofta träffas ni?”
”Två gånger i månaden. Cirkus.”
”Vad gjorde ni? Förutom sexet.”
Jag sneglade bort mot fönstret.

”Allt möjligt. Vi pratar. Spelar Bingolotto. Går på bio. Drar på stan. Tittar på folk runt Stureplan. Dansar. Super. Vi ska gå på Dixie Chicks i sommar. Fast vi pratar mest.”
”Finns det vittnen?”
”Tja. Jo. Oftast inte. Men några av mina kompisar har ju träffat henne. Dom kanske kan styrka… Vi åkte till Ishotellet i Jukkasjärvi förra året. Vi åkte hundsläde också. Hjälper det?” ”Tillsammans med vänner?”

”Nej. Men hotellpersonalen kanske minns. Nej. Varför skulle dom minnas oss? Ett par i mängden! Fast mannen som körde hundsläden kanske minns oss. Jag vet att han slickade sig om munnen när han såg… ” Jag avslutade aldrig meningen. Det kändes tungt. Väldigt tungt.

När förhöret var över stängde Kallstenius av inspelningen. Jag ställde mig upp och sträckte fram en hand. Jag brukar göra så när jag lämnar någons kontor. Hon tog min utsträckta hand. Märklig känsla. Hade hon skakat min hand om jag var knarklangare? Jag la handen på dörrhandtaget. Då slog det mig nåt. Jag vände mig om mot Kallstenius igen.

”Heter hon Karin?”
Jag fick en nickning till svar. Den var knappt urskiljbar.

Några veckor senare kom ett nytt brev från polisen. Jag ringde upp Kallstenius och bokade tid för ett nytt besök några dagar senare. Det mötet var mycket kortare. Det var inget förhör denna gång. Kallstenius berättade att jag inte skulle bli åtalad. Läser man lagtexten lite noggrannare så står det att paragraf 11 gäller bara för tillfälliga sexuella förbindelser. I mitt fall handlade det tydligen inte om tillfälliga förbindelser. Långsökt tyckte jag, men det sa jag inte högt.

Jag träffade aldrig Malin igen. Eller pratade med henne. Eller hörde något. Inte en suck. Kanske lika bra. Jag har kvar biljetterna till konserten. Jag kanske sparar dom. Jag skulle aldrig vänja mig vid att kalla henne för Karin.