Klippbad

”Är det OK att Veronika kommer med till badet?” frågade Bettan.
”Javisst” sa jag. Jag gillar Veronika. Hon pratar ganska mycket, men hon är kul. ”Bara Veronika?”
”Hon är solo den här veckan. Resten av familjen är på fjällvandring.”
”Och våra barn?”
”Kommer inte. Dom har badat klart för i sommar, säger dom.”
Då blir vi tre vuxna. Barnfritt. Det kändes ovant. Då skulle man slippa vaka. Barnen simmade bra, men man vet ju inte om storasyster kommer att försöka dränka lillebror. Eller om lillebror skulle strö kaksmulor i storasysters hår.

Veronika dök upp på sin cykel. Snart stod hon i farstun i vit sommarklänning och sandaler, full av förväntan, med en bag i handen. Fast, kände jag Veronika rätt så kom hon inte med för att bada, utan för att prata. Vi hoppade in i bilen alla tre. Bettan körde. Bilfärden till Salaxbadet var behaglig. Solen sken och jag såg fram emot att få slappa i några timmar. Veronika pratade på. Jag slölyssnade. Vi hittade en parkeringsplats utan några större problem, det verkade som om folk började tröttna på bad så här vid sommarens slut. Dom flesta av badarna hade sökt sig till stranddelen, nästan ingen var vid klippdelen. Vi sökte oss ditåt, som vanligt. Veronika pausade i sitt bubblande och koncentrade sig på att trampa rätt i den ojämna terrängen.

Plötsligt dök det upp ett bekant ansikte. Det var min gamla polare Håkan, som jag inte sett på länge. Han sken upp. Jag presenterade honom för Bettan och Veronika. Han hälsade artigt, men meddelade att han inte kunde stanna. Han hade haft dålig koll på klockan och han var sen till en lunchbjudning. Vi lovade att ta kontakt snarast. Han försvann bortåt parkeringen. Jag hade gärna träffat Håkan igen, men livet som tvåbarnsfar var hektiskt och jag förstod att det mycket väl skulle kunna ta 10 år innan jag såg Håkan igen. Synd.

Salaxbadets klippdel är ganska lummig och man hittar lätt en skyddad vrå nära själva badklippan. Filtar rullades ut. Veronika tjattrade vidare. Jag la mig ner på en filt och spanade ut över viken. Jag såg några segelbåtar. En kanot. Solen glittrade i vattnet. Idylliskt! Plötsligt stod Bettan där i bikini. Hur gick det till? Hade hon haft den på sig under kläderna? Nåja, spelar roll. Det finns större mysterier att grubbla över. Vem sköt Kennedy, till exempel?

”Här ska badas!” sa Bettan och nästan sprang mot vattnet. Hon var som ett ivrigt barn ibland. ”Ska vi inte värma upp oss först?” frågade Veronika förvånat. Hon ville väl sitta i solskenet en stund och komma i badstämning.
Men Bettan hade redan försvunnit runt en buske och inget svar kom. Snart hörde vi ett plask, säkert orsakat av Bettan. Bettan var en inbiten badare. Vi skulle inte se henne igen på en kvart. Veronika såg ut som om skulle sitta på sin filt en stund. Jag förstod att hon skulle behöva en ny publik, nu när Bettan gett sig av. Jag funderade lite, tittade på henne och frågade ”Och stugan på landet står kvar?”

”O ja” kvittrade Veronika, påtagligt nöjd över att få frågan. Sen kastade sig hon in i en uttömmande rapport om platser jag aldrig besökt och folk jag aldrig mött. Konversationen tog flera vändningar och plötsligt fick jag höra om ett par som jag faktiskt kände som nyligen skilt sig. Sånt är ju bra att veta, trots allt. En anledning till att äktenskapet hade spruckit var att mannen hade en sjuk syn på sex. Jag gissar att det inte var mannen som upplevde det på det viset. ”Sjuk syn på sex.” Vad innebär det? Kan man undra. Bettan och jag har ett högst normalt sexliv. Lyset släckt. Lite smek. Kyssar. Framifrån. Bakifrån. Inget mer avancerat än så. Det är väl normalt? Vi var högst normala på alla sett. Bettan och jag. Normala jobb. Bor i radhus. Handlar på ICA. Återvinner regelbundet glas, kartong och plast. Två undulater i en normalstor bur. Industrisemester i skärgården. Sportlov i fjällen Ni vet.

Det påstås att det finns folk som har sex i grupp. Kan det stämma? Det låter opraktiskt. Jag har sett bilder. Men vad säger det? Några modeller får betalt för att bli plåtade under en orgie. Det betyder inte att det är normalt. Folk gör vad som helst för pengar. Det finns ju alltid knäppgökar förstås, som inte förväntar sig att få betalt. Men hur vanligt är det bland gemene man? Jag känner ingen som ens antyder att han/hon pysslar med gruppsex. Inte ens på fyllan. Men det där är ju inte ett samtalsämne man tar upp med sin frus kompis en solig sommareftermiddag!

Apropå sex i grupp – jag har väl aldrig sett så mycket naket som när jag gjorde militärtjänst. På lediga stunder alltså. Det fanns en regel – p-blaskor var allmän egendom. Ingen fick gömma p-blaskor i sitt skåp. Men dom fick inte ligga framme heller. ”Av brandskäl” sa officerarna. (Av principskäl, tror jag att dom menade.) Det bestämdes att alla p-blaskor skulle förvaras under min madrass. ”Varför just min?” undrade jag. För att jag sov djupt även om underlaget var knöligt, var svaret jag fick. Hur visste dom det? Vi kände ju knappt varandra. Inte i början i alla fall. När jag berättade för Bettan att jag under ett års tid hade sovit, duschat, och ätit alla måltider med elva andra män som jag knappt kände och den enda gången man fick vara ifred var när man satt på toaletten, så sa hon att det skulle hon aldrig ställt upp på. Jag frågade vad hon menade med det, men svarade bara att det var orimligt.

”Idiot!” skrek jag. ”Vi utkämpade ett krig. Vi gjorde det som krävdes för att vinna kriget”. ”Sverige har inte varit i krig på 200 år” sa hon. Vi pratade aldrig mer om min militärtjänst.

Veronika är också helt normal, för den delen.

Nu hade mina tankar vandrat så mycket att min uppmärksamhet hade falnat. Veronika uppfattade det och det blev dags för henne att bada. Sandalerna åkte av. Hon ställde sig upp. Hon började knäppa upp klänningen, men ganska snart så svepte hon handduken om sig. Oj vad liten den var! Den räckte knappt runt henne. Hon stod två meter ifrån mig. Klänningen föll till marken. Underkläderna likaså. Det började hända något inom mig. Fast lite konstigt var det. Veronika var ingen snygging. Hon hade en helt vanlig kvinnokropp. Här står en kvinna som byter om till baddräkt. Inget konstigt. En vuxen, världsvan man ska väl inte behöva börja svettas för det? Fast hon stod ju väldigt nära mig. Och ingen annan såg oss. Min fru kunde dyka upp när som helst. Men jag hade inte gjort något fel. Eller förväntades jag titta bort i denna pinsamma situation? Knappast!

Jag blev påmind om min barndoms somrar. Då var det jättevanligt att kvinnor solade barbröstade på stränderna. Alla stränder. Hela sommaren. Visst var det så? Vet dagens ungdom om det? Skulle dom bli chockade om dom fick resa tillbaka i tiden och gå på svensk badstrand för 30, 40 är sedan? Men svenska kvinnor började klä på sig i samband med att jag blev könsmogen. Dålig timing.

Veronika försökte kränga på sig baddräkten utan att visa upp dom förbjudna kroppsdelarna. Hon hade allvarliga problem. Ett ben kom på plats till slut. Men flera gånger fick jag se mer av brösten än hon säkert hade velat. En gång var hon jättenära att tappa balansen helt. Vad skulle jag göra?

”Släpp handduken! Jag vill se dina bröst!” Kunde jag ha sagt men det gjorde jag inte. Men tanken slog mig. Jag är ju en normal, väluppfostrad man. Så säger inte en normal, väluppfostrad man. Och vad skulle en normal, väluppfostrad kvinna göra om hon fick en sådan uppmaning? Klippa till mig med sandalen? Berätta för Bettan? Blir det skilsmässa på studs då? Inte så bra. Vi hade det bra Bettan och jag. Jag längtade inte efter någon annan kvinna. Fast det vore ju lite spännande att se Veronika naken. Livs levande rakt framför mina ögon. Tänk om hon skulle kasta undan handduken och låta mig glo en stund. Och aldrig berätta för någon. Vad skulle James Bond ha gjort i denna situation? ”Is that towel bothering you? Shall I take care of it?” Eller kanske ”You won’t be working under cover anymore…” Borde jag erbjuda Veronika någon sorts hjälp? Om en blöt Bettan kom runt hörnet och såg mig stå tätt intill en halvnaken Veronika… Nej – inte bra.

”Visa mig vad du har!” Det kunde jag säga. Det är ju tvetydigt. Skulle det funka? Det behövde inte nödvändigtvis betyda att jag ville se hennes bröst. Men om hon ville visa mig, då skulle hon tolka det så. Smidigt. Ville visa mig? Är det troligt att hon skulle vilja visa mig? Varför skulle hon vilja det? Hon har ju aldrig visat något större intresse för mig. Och inte jag för henne…

Jag blev påmind om en sketch med Sten-Åke Cederhök. En gammal man ligger döende hemma i sin lägenhet. (I Majorna förmodligen.) Hans vän och granne vakar vid hans sida. ”Har du någon sista önskning, Glen?”
”Ja, innan jag dör så vill jag gärna se ett lokomotiv igen. Ett riktigt stånkande lokomotiv”. ”Det går inte Glen. Du kan ju inte lämna sängen.”

”Nähä.”
”Något annat då?”
”Ja. Innan jag dör så vill jag se ett naket fruntimmer en sista gång.”
Vännen smiter iväg och ber sin fru att gå med på att den döende mannen ska få sin sista önskan uppfylld. Frun låter sig övertalas, går in till den döende och börjar klä av sig. Mannen sätter sig upp i sängen.
”Vad ser jag? Ett lokomotiv?”

Skulle det vara roligt? Så dåligt kan man väl inte se? Jag ska fråga min kompis Helena – hon är optiker. Och om mannen var så långt gången att han inte fattar att man inte kan få in ett riktigt ånglok i en liten lägenhet i Majorna (utan hiss dessutom), så har han väl ingen glädje av att se en naken kvinna? Förresten, finns det sådana kvinnor på riktigt? Som klär av sig för att uppfylla en döende mans sista önskan? Ingår det i den hippokratiska eden för sjuksköterskor? Skulle jag ställa upp på nåt sånt? Skulle inte tro det! Men en man skulle väl aldrig att få frågan.

Där satt jag på min filt och stirrade på Veronika som hade allvarliga problem med balansen och sin minimala handduk. Veronika hade nästan fått på sig baddräkten när hon stannade upp och betraktade mig. Hon log pillemariskt. Plötsligt såg jag åtrå i hennes ögon. Det rådde inget tvivel på den punkten. Hon ville ha mig. Bara mig. Plötsligt kunde jag se henne och mig i bröllopsviten på Grand Hötel i en vild sexlek. Ohämmad passion. Svettiga kroppar. Två kroppar sammanfogade till en. Evig lust. Evig kärlek. Jag förstod nu att det enda rätta var att slita av henne handduken och trycka hennes kropp hårt emot min. Det fick bli skilsmässa och delad vårdnad om barnen. Bettan får undulaterna. Jag tar optimistjollen.

”Jag ska berätta en hemlis” sa Veronika.
”Ja?” sa jag redo att ställa mig upp och genomföra mitt spontana dåd. ”Din kompis -vad det Håkan han hette, som vi mötte precis nu?” ”Ja?”
Veronika såg sig omkring. Hon flinade.
”Honom skulle jag gärna vilja se i bara badbyxorna.”