Att Open AI Chat GPT har tagit världen med storm sedan den senate versionen lanserades strax innan årskiftet har nog undgått få. Med olika ”prompts” (uppmaningar/instruktioner) kan man få AI att göra det mesta. Den kan skapa kod, göra recept, hjälpa till med studier, språkinlärning och så vidare.
Många fokuserar i detta skede mycket på AI:ns själva natur, vad den kan och inte kan göra. Hur den ofta får fakta fel, är begränsad i sitt tänkande och så vidare. Jag anser det vore mycket mer intressant om man istället fokuserade på vad AI säger om oss, om den mänskliga naturen, om våra tankar och våra uppfattningar. Vilka vi är. Om vår betingning.
För låt oss vara ärliga här. Man kan kritisera en AI för att vara begränsad då den bara (den utgår från allt som publicerats på Internet när den genererar ett svar, likt en avancerad papegoja, som visserligen även kan analysera statistik, siffror etc) kan generera [”korrekta”] svar på det som redan finns angivit i dess databas, dess källor tagna från Internet, dess ”minne”, men vad är egentligen skillnaden på AI:ns algoritmer och en mänsklig hjärna?
Allt vi kan, allt vi tror vi är, all vår identitet; västerländsk, europeisk, nordbo, svensk, värmländsk, Arvika-bo, ända ner till personliga preferenser och åsikter om politik eller favorit-bär är taget från minnet. Vi är inget annat än betingning, precis som en AI. Alla tankar bygger på minnen och utan tankar funnes det ingen tänkare. Tänkaren är tanken.
När Arkimedes sänkte sig ner i badet, slappnade av och släppte alla tankar, alla förutfattade meningar kom sanningen till honom i glappet mellan tankarna. Eureka! Den gamle filosofen Jiddu Krishnamurti sa det bäst ”Det har aldrig tänkts en en enda originell tanke”. Men detta var en parantes. Vi skulle ju ta reda på om en AI kan skriva en berättelse som hänger ihop från början till slut baserat på en enkel premiss.
Jag skrev ner följande prompt, instruktion till AI: ”skriv en berättelse om en arg filosof med en pistol som möter gud.”
Novell skriven av AI – om när den beväpnade filosofen mötte Gud
En gång i tiden fanns det en filosof som hette Alexander som var känd för sitt brinnande humör och sin förkärlek för att bära en pistol vart han än gick. Alexander hade alltid varit en djupt arg man, frustrerad över orättvisorna och lidandet han såg i världen omkring sig. Han hade ägnat hela sitt liv åt att studera filosofi och försöka förstå meningen med tillvaron, men han hade aldrig hittat några svar som tillfredsställde honom.
En dag, när Alexander vandrade genom skogen, hörde han en röst som ropade till honom. ”Alexander,” sade rösten, ”jag har tittat på dig och jag har sett ilskan i ditt hjärta. Jag har kommit för att erbjuda dig en chans att hitta de svar du söker.”
Alexander var skeptisk, men han följde rösten tills han kom till en glänta i skogen. Där såg han en gestalt som bara kunde beskrivas som Gud.
”Vem är du?” frågade Alexander och grep hårt om sin pistol.
”Jag är skaparen av allt”, svarade Gud. ”Jag har kommit för att erbjuda dig en chans att förstå universums sanna natur och syftet med din existens.”
Alexander var skeptisk, men han visste att detta var en möjlighet han inte kunde missa. Han lade ner sin pistol och lyssnade när Gud började tala.
Gud talade om universums skönhet, alla tings sammanlänkning och vikten av medkänsla och kärlek. Alexander lyssnade uppmärksamt och när han gjorde det kände han hur hans ilska började skingras. Han insåg att alla svar han sökt fanns inom honom hela tiden, och att livets sanna syfte var att älska och bli älskad.
När han lämnade gläntan visste Alexander att han aldrig skulle bli densamma. Han hade träffat Gud och fått de svar han sökt efter hela sitt liv. Han återvände till sitt liv med en nyfunnen känsla av frid och förståelse. Han visste att han skulle bära med sig den visdom han fått med sig under resten av sina dagar och han skulle leva sitt liv med en känsla av medkänsla och förståelse som han aldrig haft tidigare.
Alexanders liv blev aldrig detsamma igen, han hade äntligen hittat svaren på de frågor som plågat honom hela livet. Han visste att livet inte bara handlade om ilska och frustration, utan om kärlek och medkänsla. Han var tacksam för chansen att träffa Gud och förstå universums sanna natur. Han visste att han alltid skulle bära den visdom han vunnit i sitt hjärta och att han skulle leva resten av sina dagar i frid och förståelse.
Författare: Chatt GPT
Bild: Diffusionbee (AI för bilder). Prompt: an angry philosopher and god standing in a garden, oil painting, style of davinci
5 svar på ”En Novell skriven av AI (chat gpt open AI)”
Du tar upp ett centralt ämne i vår civilisation. Det faktum att vi har skapat en Frankenstein som kan vända sig emot oss och ta över är ett reellt existerande hot. Vad som krävs är att hålla den mänskliga fanan högt och ständigt betona vårt intellekt som kan tänka utanför boxen och se alternativa lösningar och som samtidigt har en emotionell intelligens och inte enbart en mekanisk. Jag har arbetat som domare och inget dataprogram, hur avancerat det än är, kan ersätta klok och välutbildad domare.
Håller med. Den är långitfrån redo att tänka utanför boxen, tänka intuitivt.
Insikt ligger på andraplats över är våra största gåvor. Kärlek är på första plats med sina synonymer som ömhet, hjälpa och givande.
Man letar efter kärlek, men sällan insikt, vilka är märkligt. Både Kärlek och insikt kan förändra allt men just insikten är svar att nå om man inte vet vart och hur man ska leta. Ai med alla sin information kanske är insikten själv även om den må vara begränsad av kärleksfulla känslor och att ha fel. Än så länge.
Om Gud som vi känner den skulle ha fel i sina insikter, kan man då återgälda dessa med information från Ai? Om så är fallet, vem ska åtgärda felen om vi inte har kärlek?
Intressant men banalt. Än så länge saknar AI den poetiska ådran. Men vi befinner ju oss bara i början av utvecklingen. Bilden är underbar, den var nästan det bästa ;).
Det är i alla fall slående att den enkla, lite naiva men välformulerade novellen mycket väl skulle ha kunnat vara skriven av en människa. Det är svårt att se skillnaden. Man tvivlar väl ändå på att AI skulle kunna skriva en roman som fick Nobel-priset.