Den minsta människan i min flock kallas för Jacob. Det är honom jag om mina syskon nu jagar genom huset som jag bor i. Jag är den som är snabbast och som oftast ligger först av mina syskon. Vi jagar Jacob genom stället som maten finns. Ibland luktar det massor där, då vet jag att jag kan få mat om jag sitter ner och tittar på stormänniskorna som arbetar med saker ovanför mig som jag inte ser. Har jag tur så tittar de mig i ögonen, visar sina tänder och ger mig något som smakar himmelskt. Men nu springer vi bara förbi eftersom jag vill fånga Jacob. Jag känner att det luktar svagt av gott men förstår att det är för liten chans att det skulle ramla ner något för att det ska vara värt att stanna. Sen springer vi förbi tysta rummet där människorna alltid är stilla och jag inte får vara uppe i deras mjuka. Där luktar det mest av människorna. Runt nästa hörn springer vi förbi hålet som bara finns ibland när jag får följa med människorna ut i stora evigheten. Det är det bästa jag vet. Så mycket lukter så jag får aldrig nog och så många saker som händer när vi är ute tillsammans.
Jacob är snabb. Jag måste springa mitt snabbaste för att ha en chans att komma ifatt honom. En av mina systrar ligger mig hack i häl och är nästan lika snabb som mig. Hon håller sig alltid i bakgrunden när vi brottas eller när människorna kommer och leker med oss när vi nyss sovit. Men nu är hon nästan en av de snabbaste. Jag måste ta i allt vad jag har för att hon inte ska springa om mig och fånga Jacob.
När jag vaknar en dag efter att jag sovit tillsammans med mina syskon och min mamma så står tre helt nya människor och tittar på oss. Jag vill genast lukta på dem och kolla vad de vill. De visar sina tänder och sträcker sig efter mig och mina syskon. Det är en stor människa med lång man som luktar starkt och två mindre människor som tar i oss utan att fråga om vi vill. Jag vill. Om jag kan få de här människorna att klia mig och leka med mig så gör jag allt de vill. De verkar väldigt snälla även om de håller fast mig när jag inte vill. När jag tittar in i deras ögon så ser jag att de är snälla.
Nu har jag fått nya människor som ger mig mat och leker med mig. Jag saknar mina syskon för nu är jag alldeles ensam hos mina nya människor. Men jag älskar mina nya människor så jag tänker inte så mycket på mina syskon ändå. Det finns en katt hos mina nya människor. Jag tycker om henne men är samtidigt lite rädd för henne. Hon brukar titta surt på mig när jag är nära mina nya människor. Hon tror att människorna älskar henne mer än mig men jag vet att det inte är så. Människorna har alltid älskat mig mer för jag gör precis det som människorna vill. Jag hämtar bollen jättefort som de kastar. Jag sitter, ligger, snurrar runt och gör andra konster som de lärt mig.
Det är mest den stora människan med mörk röst som jag går ut med mig i den stora evigheten. Jag går bredvid honom och luktar på alla andra hundar som gått på samma ställe före mig. Det är den stora mamman som skrämmer mig lite, pojken som oftast har kissat på båda sidor om det hårda varma vi går på och den jättegamla pappan som kissar stora pölar och högst upp av alla hundar jag känner igen. Ibland ser jag en retsticka med stor svans som klättrat upp i träden så fort jag kommer. Jag hatar honom och vill bita honom. Då drar min stora människa i min hals så det gör ont. När jag tittar på min människa säger han snälla saker och ibland får jag en godis för att jag inte bryr mig om retstickan.
En gång när vi hade åkt i den lilla buren som skakar och rör sig till en ny skog blev jag jätterädd. Jag och min människa gick tillsammans och helt plötsligt stannade han och hade rädda ögon. Jag blev också rädd eftersom jag inte förstod vad som hände. Min människa satte sig ner på marken, släppte snöret som jag har runt min hals och tog med sina tassar på sitt bröst. Jag såg att han ville att jag skulle hjälpa honom men jag visste inte vad jag skulle göra. Han lade sig ner på marken och han tittade inte längre på mig. Jag slickade honom i ansiktet men han reste sig inte upp igen. Jag pratade så högt jag kunde med honom för att han skulle resa sig upp igen men han gjorde bara konstiga ljud och stängde sina ögon. Då förstod jag att jag måste hitta en annan människa som kan hjälpa mig att få min människa att se igen. Jag sprang det fortaste jag kunde genom skogen mot en ny människolukt som jag kände. Jag sprang över rötter, mellan träd, hoppade över stenar. Jag var rädd. Till slut kände jag att jag närmade mig två nya människor som gick sakta på stigen framför mig. Jag försökte säga till dem att min människa behöver hjälp. De stannade och tittade på mig och jag såg att deras ögon blev rädda och förvånade men jag fortsatte prata för att jag visste att jag måste få dem att följa med mig. Till slut verkade det ändå som att den snällaste av de två människorna förstod att de skulle följa mig vägen tillbaka till min människa.
Nu ligger jag bredvid min människa i hans mjuka bädd och sover. Han har varit lugn och stilla en lång tid nu. Jag är glad att han och jag är tillsammans. Jag älskar honom och skulle göra allt för honom. Så länge han finns hos mig är jag lycklig.
Författare: Patrik Isakosson