Den varma blåsten böljar mjukt hennes långa röda hår. Luften är full av dofter: vilda rosor, prästkragar och gräs. Himlen blir gula, orange och rosa, när solen ger sina sista solstrålar. Starka manliga händer kramar henne. Det är så mysigt. Det är tyst, bara ibland surrar humlor och dagsländor snattar ovanför vattenytan. Hon kramar honom, han är varm och hans skjorta luktar bröd. Men vad är det? Ett högt, hemskt ljud larmar. “Nej, nej, nej”, tänker kvinnan.
Ljudet blir högre och högre och…
Kvinnan vaknar. Det var bara en dröm. Drömmen om hennes förflutna liv. Ljudet blir högst. Det är en siren, som varnar om attacken. Kvinnan tar på sig en stickad tröja, som spretar konstigt på hennes stora mage och springer ut. Hon måste hinna till skyddsrummet, hon har inget val.
En bomba har fallit på gatan vid den tidpunkten, när någons händer släpar henne in i skyddsrummet. Det är Anna, hennes granne. Det finns cirka 15 människor här. Kvinnor, barn och åldringar. Det är tyst där, så man kan höra tyska flygplan, som attackerar deras stad. Det luktar som blötan. Hon gillar inte den doften. Snart blir det tyst ute. Men ingen skyndar sig att gå hem.
- Lidia, hur mår du? frågar Anna. Hon ser bekymrad ut.
- Mmm, det är bra, tror jag, säger Lidia tyst.
Hon tittar på sin mage. “Jag kan inte bli nervös. Jag behöver vara stark. Jag lovar det till din pappa”, tänker hon och stryker magen. Armen känner knycken. Hennes lilla pojke har hört till henne.
Anna och andra människor börjar att gå hem. En stor grop finns på vägen, många hus står utan glas i fönster. En mix av rök och damm är i luften. En gubbe börjar hosta. Lidia skyndar hem.
Ett gult hus med vita fönsterkarmar har inte drabbats. Lidia tittar på trädgården, som växer bredvid huset. Äppelträd och körsbärsträd är full av blommor. Det är början av maj. Det är deras femte vår sen kriget har börjat. Hon går in i huset. Flera bilder har fallit på golven. Hon tar en bild. De är så unga här. Hon och Ivan. Det var deras bröllop. Det var så längesen . Det känns som ett annat liv. Huset är ganska tomt. Hon har sålt många saker under kriget, för att få flera pengar. Hon har inte så mycket pengar nu, när hon har slutat sitt jobb.
Hon börjar att städa. Hon bäddar sängen, som fortfarande förvarar värme av hennes kropp. Sängen ser stor ut för henne. “ Min snälla Ivan! Kan du komma tillbaka snart? Jag saknar dig så mycket,” tänker Lidia och tårar faller på hennes kinder.
Det var en månad sedan hon fick ett brev från Ivan. Han skrev om attacker som de har gjort och att tyskarna är rädda för dem och springer ut. Kriget har pågått i fyra år nu och alla är trötta. Ivan tänkte att kriget skulle sluta snart. Han skickade sitt foto med brevet. Lidia tar fotot. Hennes Ivan, som alltid ler, ser allvarligt ut. Djupa rynkor ligger nära hans ögon och mun. Hans svarta hår blir belagt med silver nu. Han är en annan person nu. Alla har ändrats nu…
På kvällen kommer Anna med en liten del av brödet. Lidia använde sitt sista brödkort förra veckan. Brödet är som en guldtacka nu. Anna och Lidia pratar inte. De förstår varandra utan ord. I den tystnaden finns många saker: hunger och rädsla, tårar och hopp. Radion knäcker tystnaden med musiken. Det ska bara vara musiken på radio den kvällen.
Lidia vaknar tidigt idag. Solen skiner och näktergalar drillar hoppande i äppelträd. När Lidia går ut, springer Anna till henne och kramar.
- Vi vinner! Vinner! ropar Anna. Har du inte hört på radio idag? Vi vinner! Kriget slutar!
Lidia står utan ord. Det känns konstigt. De har väntat på det så länge.
- Är du säker? frågar Lidia.
- Ja! Kom hem och lyssna på radio!
Lidia skyndar hem och knäpper på radio. “Ja, vi vinner”, säger Lidia till själv. En tung sten, som finns i hennes själ, faller nu. Från fönstret ser hon en brevbärare som går på vägen. Alla grannar går ut och tittar på brevbäraren. Alla vet att han bringar olycka med sig idag. Brevbärarens ansikte ser ledset ut. Ingen vill att han ska gå till deras hus.
Brevbärare står på vägen och tittar på gult huset med vita fönsterkarmar. Han går och öppnar grinden. Lidia går mot honom.
- Förlåt mig, viskar brevbärare och sträcker ett kuvert.
Lidia tar det. Kuvertet har flera frimärken. Avsändare är en militärbyrå. Lidia sätter sig på en bänk, som står vid grinden. Tårar rinner på hennes ansikte. Det var ett brev…
Författare: Ekaterina Rova