Calvin satt på bänken utanför Rektor Stenqvists kontor och väntade på att få höra rektorns stränga röst som skulle tala om för honom att det var hans tur att komma in till rektorsexpeditionen. Plötsligt
öppnades dörren och ut kom rektorn, han vinkade åt Calvin att han skulle följa med honom. Calvin reste på sig och följde efter Rektor Stenqvist in på hans kontor. Rektor Stenqvist bad Calvin att slå sig ner på en stol framför hans skrivbord och Calvin gjorde som han blev tillsagd.
“Unge man, jag antar att du vet om varför du är här?” sa Rektor Stenqvist och stirrade argt på Calvin.
“Ja, jag antar det”, svarade Calvin med en låg röst.
“Då kan du väl vara så vänlig och tala om det för mig?” svarade Rektor Stenqvist.
Calvin suckade.
“Jag är här för att jag slog min klasskamrat Albin så att han fick näsblod”, svarade Calvin. “Jag vet att det
är dumt att slåss och jag vet att man inte löser några konflikter genom att använda våld”.
“DUMT?!” röt Rektor Stenqvist. “DET ÄR INTE BARA DUMT ATT SLÅ TILL NÅGON, ATT SLÅ TILL NÅGON ÄR
EN HANDLING SOM HÄR HELT OACCEPTABEL PÅ DEN HÄR SKOLAN!”
“Men Albin retar mig dag ut och dag in, jag står inte ut med det!” protesterade Calvin.
“Struntprat! Jag har då aldrig sett att Albin har retat dig här på skolan”, svarade Rektor Stenqvist.
“Det gör han visst! Varje dag i skolan så håller han på att retas och förstöra för mig!” svarade Calvin. “Igår klottrade han i min mattebok!”
“Jag har inte fått höra av någon lärare här på skolan att Calvin har retat dig och jag har inte sett honom göra det heller. Och förresten så spelar det ingen roll om han har retat dig eller inte, våld är ALDRIG
lösningen på någonting!”, svarade Rektor Stenqvist strängt.
“Det är orättvist! Han har rätt att reta och trakassera mig men JAG har inte ens rätt att säga ifrån!” sa Calvin och kände hur ett par tårar sakta började att rinna nerför hans kinder.
“Att slå till någon är INTE detsamma som att säga ifrån! Att säga ifrån är rätt men att slå till någon så att den personen får näsblod är fel! Jag trodde verkligen att en smart pojke som du skulle känna till
skillnaden Calvin!” svarade Rektor Stenqvist och skakade på huvudet.
“Idioter som Albin förtjänar att få stryk!” muttrade Calvin.
Han hoppades verkligen att Rektor Stenqvist inte skulle ha hört vad han muttrade men tyvärr hade hans
rektor en superhörsel. Rektor Stenqvist slog näven i bordet.
“NU FÅR DET VARA NOG CALVIN! DU BORDE VERKLIGEN SKÄMMAS, HUR KAN DU SITTA DÄR OCH SÄGA ATT NÅGON FÖRTJÄNAR ATT BLI SLAGEN?!” röt Rektor Stenqvist. “MEN NU SKA JAG TALA OM EN SAK
FÖR DIG UNGE MAN, ETT MYCKET STRÄNGT STRAFF VÄNTAR DIG!”
“Calvin blev livrädd, både för straffet som väntade honom och för hans arga rektor.
“Vad blir det för ett straff? Du tänker väl inte ge mig stryk?” frågade Calvin oroligt.
“Nej, det tänker jag inte göra!” svarade Rektor Stenqvist. “Men däremot så kommer jag att…”
Mer hann inte Rektor Stenqvist säga för dörren in till rektorsexpeditionen öppnades och in på rektorns
kontor klev ingen mindre än Albin. Albin höll en näsduk mot sin näsa, näsduken hade blivit röd på grund
av allt blod som droppade ut från näsborrarna.
“Vad kan Albin vilja då? Jag hoppas att han har kommit för att kräva en ursäkt från pojken som slog
honom”, sa Rektor Stenqvist och sneglade mot Calvi som satt och skämdes på sin stol.
Till Calvins och Rektor Stenqvist stora häpnad skakade Albin på huvudet.
“Jag har kommit för att be Calvin om ursäkt Rektor Stenqvist”, sa Albin.
Calvin blev ännu mer häpen och Rektor Stenqvist haka höll på att lossna och falla ner på golvet.
“Va?! Har du inte kommit för att kräva en ursäkt från Calvin?! Det vore inte mer än rätt att Calvin bad dig
om förlåtelse efter det som han gjorde mot dig”, svarade Rektor Stenqvist.
“Det är jag som borde be honom om ursäkt Rektor Stenqvist, i flera månader har jag trakasserat Albin, jag har retat honom, jag har förstört hans grejer, jag har snott hans mobiltelefon, jag har klottrat i hans mattebok, och jag har kallat honom för fula saker. Visserligen hade han inget rätt att slå mig för det men
jag har full förståelse för att han gjorde det, om jag hade blivit mobbad i flera månader så skulle jag definitivt gjort samma sak. Calvin förtjänar inte att bli bestraffad, om någon förtjänar att bli bestraffad så
är det JAG”, sa Albin.
Både Calvin och Rektor Stenqvist blev helt mållösa efter Albins tal, särskilt Rektor Stenqvist. Calvin vände sig mot Albin.
“Albin, det var det finaste som jag har hört i hela mitt liv! Jag godtar din ursäkt! Men jag vill också be om ursäkt för att jag slog till dig så att du fick näsblod. Jag hoppas att du kan förlåta mig”, svarade Calvin.
“Du är förlåten”, svarade Albin. “Och tack för att du förlät mig för allt som jag har gjort mot dig under
dom här månaderna”.
De två pojkarna kramade om varandra. Rektor Stenqvist blev så rörd av det han fick se att han nästan började att gråta.
“Calvin, jag kanske var lite väl sträng mot dig, du slipper någon bestraffning”, sa Rektor Stenqvist och log
mot Calvin. Sedan vände han sig mot Albin.
“Albin, du slipper också någon bestraffning. Det som du har gjort idag var OTROLIGT modigt och
OTROLIGT fint”, sa Rektor Stenqvist. ”Kila iväg nu och ta en lång lunchrast för det har ni förtjänat bägge två!”
Calvin och Albin lämnade rektorsexpeditionen för att ta en lång lunchrast, Calvin var inte längre arg på
Albin och Albin lovade att aldrig mobba Calvin eller någon annan i skolan igen.
Författare: Anton Skoglund