Det tog många år innan Erik förstod, att han inte längre hade några känslor för sin fru. När han väl insåg det, blev han rädd. Hur kan man tappa all kärlek och tillit till den kvinna man en gång varit djupt förälskad i. Den kvinna man lovat älska i nöd och lust och har två fina barn tillsammans med, ja utåt sett ett bra liv på alla sätt. Hur tänkte han egentligen? Den frågan hade han ställt sig själv många gånger de senaste åren. Men det var sant, han hade börjat ta avstånd från henne mer och mer på grund av hennes ointresse för deras gemensamma liv och alltmer tomma äktenskap. Vart hade glädjen och samhörigheten dem emellan tagit vägen? Den där speciella känslan av kärlek och gemenskap, som varit så tydlig de första åren. De hade ändå delat sin ungdom och sitt liv tillsammans. När hade de slutat se varandra på riktigt? När hade han slutat älska sin fru?
De tankarna gick Erik dagligen omkring med och hade gjort länge. Han hade funderat på olika utvägar, där skilsmässa förstås var det första alternativet. Han visste vad det skulle dra med sig och han bävade inför det. Det var inte det att han var feg, det hade bara blivit så, att han undvikit alla bråk och gräl. Mer och mer hade Karin, hans fru tagit över, styrt och ställt och han hade funnit sig i det för husfridens skull. Inombords hade han protesterat.
Deras trista och döda förhållande blev alltmer kvävande och han förstod att han var tvungen att ta sig ur det. Det måste finnas ett annat sätt att leva även för honom. Hur och vad han skulle göra visste han inte än, men tankarna på det okända höll honom uppe.
Dagen när han äntligen bestämde sig för att bryta upp var lättnaden stor. Nu återstod bara det svåraste. Hur skulle han lägga fram det för Karin?
Tillfället kom dagen innan den planerade avresan inför semestern. Som vanligt var det tänkt att de skulle fira den hos svärföräldrarna i Värmland. Det hade de gjort varje sommar sen de fick barn, allt annat var otänkbart. Banden mellan Karin och hennes familj var mycket starka och hennes mamma tog för givet att de skulle komma till föräldrarnas gård, där barnen kunde spring fritt som hon alltid sa. Nu var barnen vuxna och utflugna, men ingen tänkte sig annat än att Erik och Karin skulle komma som vanligt.
Karin var värmländska, född i en liten by utanför Karlstad. Föräldrahemmet var en stor lantgård som gått i släkten i generationer. Den låg vackert beläget vid Ljusnans strand. Det fanns inga djur på gården längre och marken arrenderades ut tills vidare. Tanken var att Karins yngre bror Bengt skulle ta vid så småningom, men lusten att bli lantbrukare saknades hos honom. Han hade egen villa, familj och ett bra jobb på banken. Nu stod hoppet till nästa generation istället.
Karins pappa var noga med underhållet av mangårdsbyggnad och alla uthus. Gården fick inte förfalla. Han hade ingen hjälp av sin son, även om han med familjen också tillbringade en del av sina semestrar på gården. Att anlita hantverkare blev för dyrt, så därför föll det på Eriks lott att varje sommar klättra på ställningar, måla fönster och väggar, snickra och hugga ved. Allt medan den bortskämde och late svågern satt på glasverandan och hejade på. Eller som svärfadern sa:
-Erik är så pigg och rask och är inte rädd för att klänga på väggarna. Dessutom är det bra för honom att röra lite på kroppen, när man har ett så stillasittande jobb som han.
Som om han haft något val. Sommarens jobb var alltid bestämt och förberett när de anlände till gården. Ingen tänkte sig något annat, inte heller Karin, som alltid förutsatte att de skulle åka dit.
Förra sommaren hade Erik tagit ett beslut, nu hade han målat färdigt. Med stor glädje skulle han överlämna jobbet till någon annan av familjemedlemmarna, Bengt förslagsvis. Synd bara att han inte fick se hans min, när han stod där på gården och skrapade fönsterbågar, eller vad det nu var som hans far ville ha hjälp med. Den här sommaren fick de göra det utan Eriks hjälp, men detta var de alla ännu ovetande om.
Nu var det tre dagar före avresan. Karin och han hjälptes åt att förbereda sitt hus och trädgård för några veckors bortavaro. De ställde undan trädgårdsmöbler, solstolar, parasoller, stängde av vattnet till vattenspridaren och snyggade upp i trädgården. Medan Erik jobbade, kände han till sin förvåning ett visst vemod. Var detta sista gången han jobbade i den här trädgården, sista gången han band upp rosorna, rensade rabatterna eller skördade potatis? Han blev stående stilla en stund, han hade i så många år haft trädgården som sin avkoppling och rekreation, men nu hade han tagit ett beslut och tänkte inte svikta. Det här var ändå bara en trädgård.
Nästa dag packade Karin sin resväska. Hon tittade lite undrande på Erik.
-Ska du inte börja packa, sa hon, vi åker ju i morron?
Nu var det dags för honom att berätta, nu var stunden kommen. Han visste att han inte skulle åka med till gården, han hade förberett vad han skulle säga, men just nu var det helt bortglömt. Han kände sig som en nervös skolpojke när han tittade på Karin och sa:
-Jag följer inte med i sommar, du får åka själv, Karin, jag stannar kvar här i stan. Hon stirrade stumt på honom. Till slut sa hon:
-Är du sjuk? Vi kan vänta några dar med resan, om du inte känner dig riktigt bra.
-Nej, sa Erik, jag är inte sjuk. Jag har bara bestämt mig, jag vill vara ensam ett tag och tänka. Vi kan väl sätta oss i soffan Karin och prata om det här. Det var så längesen vi hade ett förtroligt samtal, du och jag.
-Har du blivit galen? Eller skämtar du? Och vadå samtal, jag har väl annat att göra än sitta i soffan och prata. Hon såg ilsket på honom.
Hur skulle Erik kunna förklara att han var innerligt trött på sitt liv. Det ytligt, känslolösa livet med Karin. Han var trött på sin fru, villan, svärföräldrarna och allra mest var han trött på sig själv, som inte orkat ta tag i eller göra någon som helst förändring. Det enda rätta hade varit att lämna Karin för flera år sedan, långt innan tomheten och irritationen hade förstört allt. Han hade, som många andra grävt ner sig i sitt arbete, stoppat huvudet i sanden. Allt detta ville han förklara för Karin utan att börja bråka. Trots allt väckte hon hans skuldkänslor.
-Jag är så trött på vårt äktenskap, sa han uppgivet och jag vill göra något mer innan det är försent.
-Du har träffat en annan, skrek Karin argt. Det är klart att du har en annan kvinna och nu vill du vara ensam här med henne. Hur ska jag kunna tala om för mina föräldrar att jag kommer själv. Ni som skulle rödfärga huset i sommar. Pappa var i stan igår och köpte färg.
Vilken överraskning, tänkte Erik bittert, men sa det inte högt.
– Och barnen, har du tänkt på dem? Karin stirrade på honom. Hur ska det gå för barnen?
-Barnen är vuxna, sa Erik. De klarar sig fint. Det här gäller dej och mej Karin, vårt äktenskap. Kan vi inte prata med varandra som vuxna människor.
Karin reste sig så häftigt att stolen föll omkull, sprang in i sovrummet och slängde igen dörren efter sig.
Jag måste ut, tänkte Erik, jag måste ha luft, smälta vad som sagts och tänka. Han tog på sig jackan och skorna, öppnade ytterdörren och gick ut. Karins upprörda röst hördes från det öppna sovrumsfönstret och ord som övergångsålder, medelålderskris, en annan kvinna strömmade ut. Förmodligen var det sin mamma hon pratade med.
Ja, tänkte han trött, kanske är det så, jag har kanske en medelålderskris? I så fall har den pågått länge. Han kände sig ändå lättad, där han gick och girigt sög in lukten av ljum sommarkväll. Han hade varit orolig och dröjt i det längsta med att berätta. Nu var det sagt och gick inte att ändra. Han tyckte det var konstigt att Karin blivit både ledsen och arg. De hade verkligen inte haft ett bra äktenskap på många år och heller inget kärleksliv. De delade inte ens sovrum längre, han hade övertagit Lindas rum när hon flyttat ut.
Erik hade trott, att även Karin var trött på deras tillvaro och redo för en förändring. Det var som om ingen av dem vågade slå hål på bubblan de levde i. Inte förrän nu. Det får bära eller brista, tänkte han, sämre kunde det i varje fall inte bli.
Karin hade oroat sig för barnen. Det gjorde inte Erik. De var båda vuxna och levde sina egna liv. Han tyckte han hade bra kontakt med dem. Dottern och han brukade luncha tillsammans när det passade dem båda. Hon hade sagt ett par gånger till honom att det var dags att han och mamma delade på sig, deras liv var inte så muntert precis.
Linda skulle inte ta det så hårt som Karin befarade. Inte sonen heller. Han var fullt upptagen med att bilda egen familj och ett litet nytillskott var på väg. Erik såg fram emot att bli farfar. Han träffade inte sonen så ofta, men de ringde till varandra och hade en bra relation.
Den sköna sommarkvällen hade en lugnande inverkan på honom. Han gick och tänkte på vad Karin sagt om en annan kvinna och blev plötsligt full i skratt. Det enda positiva i den här historien var just det, han hade aldrig bedragit sin fru. Inte ens kommit på tanken.
Erik hade träffat Karin när han läste i Uppsala. Då var de båda unga, Karin var tjugotvå år och han tjugofyra. Hon utbildade sig till barnsjuksköterska och själv läste han till civilingenjör. De hade mötts en kväll på Dacke nation som han tillhörde, eftersom han var smålänning. Karin gick bara dit för en danskväll. De hade fattat tycke för varann direkt och fortsatt träffas på lediga stunder. Karin gjorde sin praktiktjänst på barnmedicin Akademiska sjukhuset. Hon hade långa dagar med både teori och praktik, dessutom jourtjänst ett par nätter i veckan. Fick de ett andrum i schemat sågs de oftast på Ohvandahls konditori på Sysslomansgatan. Det låg centralt och nära till busstorget.
Han insåg snart att han för första gången var djupt förälskad. Han ville bara vara med Karin, helst hela tiden och han kunde inte tänka sig en framtid utan henne. Som tur var så kände hon likadant för honom.
Karin både läste och bodde på sjuksköterskeskolan, med slottet som granne. Där fanns rum i så kallat korridorsystem. Det var praktiskt och när hon hade praktikdagar så var det bara en liten promenad genom slottsskogen ner till sjukhusområdet.
Erik hade haft tur och hittat en liten tvåa på Slottsgränd. Han hyrde den i andra hand, den var centralt belägen och med lagom promenadavstånd till universitetet. Den blev också deras första gemensamma hem, för det tog inte lång tid innan Karin flyttade in hos Erik. Där hade hon bara fem minuters promenad till barnkliniken.
Långt senare när Erik tänker tillbaka på de här första åren med Karin, så inser han att det var den bästa tiden. De var nykära och lyckliga och hade alltid så mycket att prata om. Ofta satt de på golvet i hans lägenhet, insvepta i en filt, lite vin och med fönstret öppet mot gränden. De ville helst vara för sig själva, allting mellan dem var så nytt och spännande.
Erik tog så småningom sin examen som civilingenjör och lyckades få fast arbete på ett större företag. Karin tog sin sjuksköterskeexamin och fick börja med lite olika vikariat på Akademiska sjukhuset, innan hon lyckades få en fast heltidstjänst på barnmedicin på Ackis, som sjukhuset allmänt kallades. Vid det här laget hade familjen utökats med sonen Henrik och Eriks lilla lya blev för trång. De hittade istället en trea på Sysslomansgatan, som de lämnade när de väntade sitt andra barn. Istället satsade de på ett eget radhus i Svartbäcken. Nu var de en familj på fyra. Både Erik och Karin var lika engagerade i barnen, även om det oftast föll på Eriks lott att ta ansvar för mat och dylikt på kvällarna, köra barnen till olika fritidsaktiviteter och hålla koll på läxor. Karin jobbade ofta sent, tog många extrapass och var för det mesta slutkörd när hon kom hem. Erik hade tagit upp detta med henne, han tyckte att hon la ner för mycket tid på de sjuka barnen och glömde sina egna. Men hon menade att de hade ju pappa hemma, det räckte väl. Det var inte så Erik tänkt. Han ville ha hela familjen samlad, han saknade Karin och han saknade deras samtal.
När barnen blev större och klarade sig själva, började Erik på ett par kvällskurser. Han kände att han behövde lite socialt umgänge. Det var en bra och lättsam stämning där och trevliga kurskamrater. Erik trivdes och insåg att han länge hade saknat någon att prata och umgås med. Nu blev det också mer märkbart för honom, hur tom och torftig tillvaron med Karin blivit. Hur de gled längre och längre ifrån varandra. Det han saknade mest var den första tidens förälskelse. Den där känslan av samhörighet, som hade varit så tydlig mellan dem när de var unga. Nu var det tvärtom, det var som om Karin inte tålde beröring. Det hade börjat efter dotterns födelse. Hon vred sig undan alla kramar och ömhetsbetygelser från honom, skyllde på trötthet och huvudvärk. Erik gav henne tid, men det blev ingen förändring till det bättre. De hade inget som helst kärleksliv längre och hon ville inte prata om det.
Tystnaden dem emellan blev än mer påtaglig när båda barnen flyttat ut. Karin stortrivdes på sitt arbete, tog ibland journätter och sov då över på sjukhuset. Erik grävde ner sig i sitt jobb och hade sina kurser vissa kvällar. Det var inte mycket tid de tillbringade tillsammans. Det var nu som Erik börjat tänka på en brytning. Han var rejält less på deras tomma äktenskap och kände sig ensam i förhållandet. De delade bostad, hade två barn tillsammans, men kärleken till varandra hade de tappat bort.
När Erik kom tillbaka till huset, såg han att deras gemensamma bil var borta. Karin hade alltså åkt iväg. På köksbordet låg en lapp:
Jag sover hos Linda. Åker till Värmland i morgon.
Ja, tänkte han, det är kanske lika bra. Vi behöver nog båda få lite distans till det här. Erik ringde sin son för att berätta om händelseutvecklingen, men han hade hade redan fått besked från Linda.
-Oroa dig inte, pappa, sa Henrik. Ta nu lite semester, vi tar hand om mamma och ser till huset. Det är bra att ni äntligen gör något åt er dåliga relation.
Skönt, tänkte Erik. Vi har i alla fall två kloka och snälla barn tillsammans. Lite senare ringde han Karin, men hon hade stängt av mobilen. Jag gör det i morgon, tänkte han och gick och la sig.
Nästa morgon tog han kontakt med sin bästa vän Anders, som var advokat. Han rådde Erik att ligga lågt ett tag och låta Karin komma iväg till sina föräldrar. Hon behövde nog deras stöd just nu. Efter hand kunde de båda pratas vid och behövde de en tredje part så ställde han gärna upp. Han skulle också hjälpa dem vid eventuell skilsmässa.
Det kändes bra, tyckte Erik, han fick lite stöd och det lättade.
-Jag tror jag sticker iväg idag, sa han. Kanske kan jag hitta en restresa till solen, men platsen spelar inte så stor roll, bara jag får lite miljöombyte.
-Det låter som en riktigt bra idè, sa Anders. Hör av dej framöver!
På eftermiddagen tog Erik en taxi till flygplatsen. Han hade varit nere i källaren och letat upp Henriks gamla ryggsäck, perfekt som handbagage. Någon annan packning hade han inte, han visste inte vart han skulle resa och affärer fanns ju överallt.
Han tog en caffelatte, satt och smuttade på den och kände sig som en förväntansfull tågluffare. Han skulle inte åka tåg utan flyg, men vart det var frågan? Han skickade ett sms till dottern, la in ett flygplan som smiley och skrev På väg! Han fick ett svar med tummen upp.
När han kom fram till resebyrån på flygplatsen och skulle välja resa, kunde han inte bestämma sig. Han tittade upp på alla tv-skärmar som blänkte och där resmålen ändrades hela tiden. Han blev förvirrad av alla namn, när plötsligt en ny skärm tändes och där stod: Maldiverna 15:40. Det måste betyda något, tänkte Erik, bestämde sig och gick fram till kvinnan vid receptionen.
-Jaha, sa hon, vad har ni för resmål? Hon log så vackert mot honom, så han kände hur något fladdrade till i magtrakten. Han log tillbaka och leendet ville inte släppa, när han svarade:
-Maldiverna, vad tror ni om det? Är det ett bra semestermål?
-Bättre resa kan ni inte välja om ni önskar en solsemester, svarade hon fortfarande leende. Där finns fantastiska öar med långa stränder. Vill ni lösa en enkel eller returbiljett? Enkel, svarade Erik utan tvekan. Han ville inte tänka på återresan, den fick vänta. Nu var han fri och för första gången på riktigt länge, kände han sig både lycklig och förväntansfull.
Han var på väg till Maldiverna.
Författare: IngaBritt Eliasson, Växjö