Kategorier
Noveller

Taket

Jag har världens bästa och gulligaste flickvän, Sussie, ett bra välbetalt arbete som jag verkligen trivs med. Bor i drömhuset som vi köpte tillsammans för två år sedan. Bra vänner, tid för mina hobbies som mc, dykning, skytte och fallskärmshoppning bland annat. Ja mitt liv är nog vad många, inklusive jag skulle säga, är perfekt.

Men… Tyvärr har jag lite svårt med impulskontrollen ibland och när jag fått för mig något så kan det vara svårt att få ut ur huvudet. Det har satt mig i flera besvärliga situationer under mitt 28-åriga liv, men erfarenheterna av de situationerna har gjort mig till den faktiskt rätt framgångsrika och lyckade personen jag blivit.

Frågan är om min senaste impuls kommer gynna mig eller om det de facto blir min död.

Kanske ska jag börja med tala om vad det är jag ställt till med för mig själv.

När Ryssland invaderade Ukraina blev jag så arg över vad de gjorde så jag anmälde mig frivillig och flög ner till Kiev för att hjälpa Ukraina i kampen mot ryssarna, eller orcherna som vi kallar dem. 

Nu ligger jag på ett tak i staden Pripyat med mitt prickskyttegevär och spanar efter fiender. Regnet öser ner och jag är genomblöt. 

Jag har en inplastad bild på Sussie som jag håller i vänsterhanden. En regndroppe rinner ner över hennes ansikte så det ser ut som en tår som rinner längs hennes kind. Gud vad jag saknar henne. Tanken på att återigen få komma hem och hålla om henne är det som håller mig varm just nu.

Tillbaks till verkligheten. Varför i hela friden har ryssarna fått för sig att gå genom Tjernobyl? Hur mycket strålning är det där jag ligger och kurar under mitt kamouflage egentligen? Vi planerade att skaffa familj när jag vände upp och ner på allt och flög hit. Kommer mina simmare fungera efter månader på det här stället?

Jag skingrar tankarna och tar upp kikaren igen och spanar mot lägenhetskomplexet framför mig. Ryssarna håller till där inne och verkar ha någon form av bas där 

Jag är utskickad hit för att spana och ifall vi gör ett anfall understödja de egna soldaterna här från min upphöjda position.

Att ligga på ett hustak känns inte helt optimalt, men ligger vi och spanar ut genom fönstren på högsta våningen så är det en tvättstuga och samlingslokal på innergården som skymmer hela nedervåningen på huset vi har under uppsikt. 

Lägger vi oss i något av husen på sidorna så skymmer förvisso inte tvättstugan men då har vi ingen insyn på grund av den snäva vinkeln. 

Jag är inte själv här. Bredvid mig ca 10 meter bort ligger Torvald från Norge. Tystlåten herre i övre medelåldern från norra delarna av landet. Det ser ut som han har bott på fjället hela livet och kan se väldigt bitter och sammanbiten ut. Har är dock den snällaste och mest gladlynta person jag någonsin träffat.

Fast när vi ligger här tar vi det båda på största allvar, inget prat. En sover, äter eller uträttar sina behov. 

Vi ska ligga här i en vecka så vi kryper ibland iväg en och en och kör ett träningspass med sit ups, push ups, squats och liknande för att hålla kroppen igång innan vi lägger oss under kamouflagenätet igen.

Vi har efter några dagar börjat få en bra överblick av livet i basen. Samma patrullstråk på exakt samma tidpunkt varje dag. Någon tuppar av efter att ha druckit för mycket sprit. Något slagsmål då och då får vi också bevittna. 

Dag fyra ligger jag och Torvald där som vanligt och spanar. Inget nytt för dagen så fyller i loggboken för senaste dygnet.

När jag ligger där och skriver tycker jag mig sen något som rör sig i buskaget längs huslängan vi spanar på. 

Det finns mycket vildhundar här men det där är något annat så jag lägger prickskyttegeväret mot axeln och börjar spana genom kikarsiktet.

Nog är det något där allt men kan inte se vad. Ser ut att gå omväxlande halvt upprätt för att sen gå ner på alla fyra. Ser ut som en lång lemmad människa men ändå inte. Tyst och snabbt rör den sig också.

Jag vänder mig bort mot Torvald påkallar hans uppmärksamhet. Så fort jag fått den pekar jag med pek och långfingret mot mina ögon, pekar åt hållet jag spanar och gör en springande gubbe med fingrarna. 

Torvald nickar lätt och börjar sedan spana genom kikarsiktet. 

Jag ser hur han efter en stund rycker till med huvudet av förvåning, tittar mot mig och rycker lätt på axlarna med en förvånad min i ansiktet.

Jag svarar med en förvånad min samtidigt som jag ruskar lätt på huvudet och slänger försiktigt ut vänsterhanden i en frågande gest.

Vi återgår till att spana båda två.

Vad det än är som rör sig går det fort och ingen av ryssarna verka märka någonting. 

Efter ett tag slinker den in genom en öppen dörr i slutet av längan där jag hann se en kort glimt en den. 

Som sagt en långsmal människa som springer på alla fyra och helt naken. Huden såg dock mörk och läderartad ut och ansiktet såg väldigt märkligt ut.

Vi utbyter en kort blick igen men båda ser lika frågande ut nu som för en stund sedan.

Vi fortsätter spana och efter en stund hör vi ett högt panikartat skrik följt av en lång skottsalva från en automatkarbin innan det blir helt tyst en stund.

Det råder febril aktivitet i basen nu och soldater springer överallt, de verkar söka igenom byggnaden. 

Plötsligt ser jag varelsen igen skymta i fönstret bara ett rum ifrån några soldater. Om bara några sekunder kommer de storma in i rummet vilket också sker.

Det som händer sedan är väldigt förvirrande och omtumlande. Varelsen rör sig med en väldig fart och soldaterna försöker skjuta den men det resulterar i att en lyckas skjuta en av sina egna istället. 

I jämförelse med soldaterna syns det hur lång den är, säkert uppemot 2,5 meter.

Den rör sig snabbt och smidigt och har snart förvandlar alla fyra soldater till lemlästade, blodiga lik. 

Den som blev skjuten av sina egna ligger och jämrar sig på golvet när varelsen närmar sig. Han ser ut att ropa på hjälp innan varelsen tar jag i hans huvud med ena handen och den andra runt hans hals innan han sliter lös huvudet från kroppen. 

Jag ligger där i chock och har svårt att greppa vad jag bevittnat. 

Jag styr in hårkorset i kikarsiktet mot dess huvud och osäkrar då den vänder sig om och stirrar rakt mot mig. Jag kan känna blicken från hans ljusa nästan självlysande ögon bränna i mina ögon. 

Jag ligger och håller andan, den kan väl inte ha sett mig? Jag ligger nästa 350 meter bort väl gömd under ett kamouflagenät.

Sekunderna går men det känns som minuter, timmar. Jag är paralyserad av rädsla och avtryckarfingret vägrar lyda. 

Plötsligt vänder den sig och försvinner in i byggnaden någonstans.

Jag tittar mot Torvald som möter min blick och jag frågar tyst ”Vad i hela helvetet var det där för något?”

Torvald bara skakar på huvudet och rycker på axlarna.

”Hur ska vi göra?” ”Ligger vi kvar eller ska vi dra oss tillbaka?”

”Vi stannar!” Torvalds svar var kort och torrt.

Torvald har befälet så vi gör som han säger. 

Soldaterna söker fortfarande febrilt men verkar ha säkrat byggnaden nu. 

Vi ser hur de bär ut de döda soldaterna på bårar och trots att avståndet är långt ser vi hur sargade deras kroppar är. 

En soldat ställer sig och spyr och faller ner på knä, en annan gråter. Övriga ser sammanbitna ut. 

Vad kan ha ihjäl ett halvdussin soldater och undvika att bli träffade av den intensiva eldgivningen som ägde rum?

Vi fortsätter hålla stället under uppsikt när vi hör ett nytt skrik. Vi vänder oss båda runt och spanar åt det hållet. Där ligger en soldat på rygg på marken och sprattlar med armar och ben i panik med varelsen över sig. 

Varelsen böjer sig framåt och nederdelen av ansiktet öppnar sig som i flera tentakler och omsluter soldatens ansikte. Han sparkar i panik en kort stund innan kroppen blir helt livlös. 

Åt helvete med det här. Vad det än är så är det lika stor fara för oss och de våra så jag frågar Torvald kort. 

”Begär tillstånd att öppna eld.” 

”Beviljat” kom svaret snabbt.

Jag tar sikte mot varelsens huvud, osäkrar och smeker av ett skott. Vapnet ger ett högt hostande ljud som det blir med ljuddämpare och jag repeterar in en ny patron och tar återigen sikte. 

Ser bara den döda soldaten. Var tog den vägen?

Båda jag och Torvald spanar av området när jag plötsligt ser den. 

Den klättrar med en rasande fart upp för väggen på huset bredvid oss och tittar hela tiden bort mot oss. 

Båda jag och Torvald börjar skjuta mot den men den är alldeles för snabb och smidig.

”Åt helvete med det här, nu sticker vi.”

”Men spring då för helvete svenskjävel.” Torvald ser mot mig med ett snett, nervöst flin.

Vi lämnar skyddet och tar bara på oss ryggsäckarna snabbt innan vi börjar springa bort mot brandstegen som leder ner på baksidan.

Ryssarna har upptäckt oss efter vår eldgivning och skjuter för fullt upp mot taket där vi befinner oss. Vi kan höra kulorna vina över huvudet när vi springer för allt vad benen håller.

Jag är först fram vid brandstegen och börjar klättra ner så fort jag kan. Jag tittar upp och ser hur Torvald kommer efter.

Till min fasa ser jag hur en långsmal men muskulös arm sträcker sig över kanten och drar upp Torvald.

Jag hör Torvald skrika i panik innan jag hör knäckande och slaskande ljud och sen är allt tyst. 

Jag står kvar längst ner på stegen knäpp tyst och lyssnar. När Torvalds söndertrasade kropp kommer flygandes över takkanten. Först kommer kroppen med ett ben fortfarande kvar. Sen kommer det andra benet, båda armarna och slutligen huvudet, fortfarande med hjälmen på. 

Det mjuka dunsandet när det som finns kvar av Torvald slår i marken får magen min att dra ihop sig.

Jag tittar uppåt och möter varelsens blick där den stirrar rakt ner på mig. Jag höjer snabbt upp geväret och skjuter mot den men den har hunnit dra sig undan innan skottet går av.

Jag lastar av mig ryggsäcken och springer i panik mot skogskanten några hundra meter bort. Jag tittar bakåt och ser hur den med rasande fart tar sig ner från taket och tar upp jakten på mig. 

Det är som att försöka springa ifrån en hund. För varje meter jag kommer har den kommit två eller tre och jag inser att jag snart är dess nästa byte.

Jag drar lös en handgranat ur stridsvästen, drar ut sprinten och kastar den bakåt medan jag springer. Kanske köper jag lite tid.

Tre sekunder senare hör jag detonationen och några sekunder efter det blir jag omkulltacklad som om jag blev påkörd av en lastbil.

Luften går ur mig och geväret studsar iväg så jag inte når det. Något håller fast min fot så jag inte kan ta mig upp men jag kan rulla runt på rygg och försöker sparka bort den. Det gör ingen verkan och snart flyger den över mig. 

Den fula fan är urstark och jag har ingen chans att värja mig. Jag får ur kniven i slidan och försöker hugga mig lös men den bara stoppar min arm utan problem och trycker ner mig mot marken.

Jag ligger där helt hjälplös och sprattlar likt den ryska soldaten för bara en kort stund sedan och tankarna far genom huvudet. 

Tentaklerna breder ut sig och jag känner hur de borrar sig in i mitt bröst. Smärtan är först olidlig men jag blir snart bedövad. Armarna mina faller ner mot sidan och jag känner hur en tår rinner ner längs min kind. 

Högerhanden har fastnat i något på låret. Pistolen. Med min sista kraftansträngning får jag pistolen ur hölstret och riktar den upp mot varelsen innan jag tömmer magasinets 15 skott. Det svartnar för ögonen och jag känner hur jag svävar. Kroppen känns lätt som en fjäder och jag jag svävar fram genom en tunnel mot ett ljus långt borta. Ett lugn sprider sig i mig och jag ser Sussies ansikte framför mig innan allt blir svart.

Jag försöker öppna ögonen med det är så ljust så det sticker i ögonen och hela huvudet. Var är jag?

Jag hör röster bredvid mig men kan inte urskilja varken enskilda ord eller ens språk. 

Blicken klarnar lite och jag ser att jag befinner mig på ett sjukhus, ett svenskt sjukhus. 

Det svartnar för ögonen igen en kort stund, men när jag återfår synen börjar jag vrida huvudet mot rösterna. Det ser ut som en läkare och en kort, smal brunhårig kvinna. Det är Sussie. 

Jag försöker ropa men rösten funkar inte utan blir bara ett gurglande. Försöker en gång till. ”Suss… host host”. ”Sussie, Sussie!” 

Hon hör och vänder blicken mot mig. Först ser hon förvånad ut, sen lättad och slutligen glad. Tårarna börjar välla ner för hennes kinder när hon småspringer fram till mig och omfamnar mig i sängen. 

Efter en kraftansträngning lyckas jag lyfta mina armar och håller om henne så hårt jag kan. Tårarna börjar välla ur mina ögon också.

Läkaren hostar till. ”Du har tur som lever”. ”Vet inte vad som har ätit på dig men du hittades av dina vänner i sista stund.” ”Hade du inte skickats hit så snabbt hade du inte överlevt.” Han nickar och går ut.

Jag och Sussie ligger och håller om varandra länge och jag känner hur tacksam jag är över att ha överlevt. Aldrig några fler såna här äventyr för min del.

Författare: Henrik Holmgren

3.75 avg. rating (74% score) - 4 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *