Fröken Larsson

Jag hade inte sett henne på en tid, men kände genast igen henne. Hon satt lite nedsjunken på den gröna bänken nära fiskdammen i parken. Jag anade att det var något speciellt. Hon stirrade på en punkt ute på gräsmattan, men jag är säker på att hon inte såg någonting. Hon tänkte. Hon hade ett problem att lösa. Något att bestämma sig för. Det var inte alls så jag brukade se henne. Hon den piggögda damen med det snabba leendet. 

Jag gick förbi henne på den knastrande grusgången, men hon märkte mig inte.

Jag tänkte mig att hon vaknade upp efter en stund, sträckte på sig och gick snabbt hemåt till sin lägenhet två trappor upp. Hon gick säkert snabbt även i trappor, då hon tydligen tyckte om att gå och var i god kondition. Hon var i sina bästa år, omkring 40 år gammal och hade en slank kropp. 

När hon kom hem ordnade hon kanske med en kopp kaffe, för att värma upp sig. Även om hon hade bestämt sig, kände hon sig säkert osäker. Stirrade på bordsduken och på skyarna som drev förbi utanför fönstret. Sedan reste hon sig snabbt och hämtade telefonkatalogen, som man hade på den tiden. Hon bläddrade i den och hittade ett nummer, som hon skrev upp på ett papper. Gick sedan bestämt fram till telefonen och slog ett nummer. Signalerna avbröts och någon svarade ”Hallå”! 

– Är det Anna?

– Ja visst.

– Ja hej, det här är Helena Larsson, vi träffas ju ibland på Sömnad.

– Ja, ja, hej.

– Jag ringer dig för att jag tänkte brodera en lite större duk till jul och blev intresserad av den duk som du hade gjort och som du berättade om en gång. 

– Ja, visst ja.

– Skulle jag möjligen få komma hem till dig och se den?

– Ja visst, du är välkommen. Trevligt att du blev intresserad.

– Tack snälla du! När kan det passa dig?

– Jaa, det går väl bra i eftermiddag kanske. Om du kommer vid två-tre-tiden, så kan vi ta en kopp kaffe.

– Så bra, tack, tack. Då kommer jag halv tre.

– Välkommen! Jag har min bror på besök. Han hade ett ärende till stan och han tycker nog bara det är trevligt med en gäst.

– Tack hej!

Nu kan jag tänka mig att hon, efter att ha begrundat situationen, gick fram till sin garderob och öppnade dörren. Hon hade kanske en spegel på insidan av garderobsdörren, som hon tittade sig i och svängde runt något varv. Kände på sin korta frisyr med det kraftiga bruna håret. Hon var alltid snygg i håret, så det var nog inget problem. Sedan granskade hon vad som fanns i garderoben. Det var en vardag, så hon borde hitta något enkelt, men som ändå var snyggt. Till slut lyfte hon fram ett par svarta byxor med den tidens något utsvängda ben och en nästan vit, rynkig blus, som jag sett henne i ett par gånger och som passade henne perfekt.

Hon gick säkert i god tid och i rask takt till besöket hos Anna. Hon tog nog Luntmakargatan och när hon sneddade över den vid Edvins Kiosk, hejdade hon sig för en passerande bil, men sedan småsprang hon över gatan med klapprande klackar. Ja, det vet jag förstås inte om hon gjorde då, men jag såg henne korsa gatan just så en gång. 

Jag visste att Anna bodde i närheten av centrum i någon gränd och har sedan kollat att det var på Solrosgränd nio. Där försvann alltså Helena in och efter bara drygt ett år, hade hon bytt namn till Edwardsson och blivit släkt med Anna. 

När jag en gång träffade en av Annas väninnor på stan och vi pratade lite om vädret och annat såg vi Helena med man på andra sidan gatan. Väninnan sa att där går ju Edwardssons och berättade då att hon hört av Anna hur de av en slump möttes hos henne första gången och genast fattade tycke för varandra. Jag tänkte då att jag nästan säkert visste att det inte var någon slump och att det nog inte var första gången de sågs.

Som ni kanske anar, så hade jag gärna varit i Edvardssons ställe, men jag förstod tidigt att jag nog inte var rätt man för Helena. Hon var också lite längre än mig och ville nog ha en man som hon kunde se upp till och som hade charm. Jag är tyvärr rätt kortväxt och inte så charmfull. Jag har tänkt på Helena de sista dagarna efter att jag såg hennes dödsannons och kunde inte låta bli att skriva ner den här historien om henne. Hon blev 85 år och hade då varit änka i några år. Edwardssons var verkligen ett vackert par och verkade alltid att trivas tillsammans.

Författare: Åke J