Jacks Andra Sida

För resten av världen är min tvillingbror en förstenad skulptur av mig, en oskyldig liten ängel fångad i helvetet som är hans egna kropp, en passiv inspektör fastklistrad bakom de mörkbruna ögonen som är hans fönster till omvärlden, men för mig är han mycket mer än så. Jag är den äldre av oss två, storebrodern.

Jag hade andats instängd, unken, sjukhusluft i 44 långa minuter innan han var helt ute. Något som jag hade retat honom ändlöst för om det inte vore så att han hade fastnat. För medan jag sparkade och skrek i min fars darrig armar, slet
doktorn ut min bror för att hans bröstkorg var still. Hans liv räddades men hans kropp dog. Läkaren hyllades som en hjälte, vilket han också var, men istället för att fira började han dricka. Min mor ska heller aldrig blivit sig lik och jag har själv aldrig sett henne le som hon gör på riktigt gamla kort. Så för släktingar, vänner, lärare och till och med tjejerna, var jag den tappra pojken med en mor som dök
upp bara för att försvinna, en far som var älskvärd men som alltid var på arbete ett eller två, och en bror som hela tiden behövde omhändertas. De i min omgivning beklagade min otur, berömde mig för min tapperhet och försökte alltid att bestå mig i min påstådda ensamhet. Men jag har aldrig varit ensam, inte för en sekund, för så tidigt som jag minns har min tvillingbror Jack alltid varit
med mig.

Vi delade ett ägg och vår länk har aldrig separerats sedan dess. Jack kan inte röra på sin mun, hans ögon och ögonlock har han ingen riktig kontroll över, inte ens en sån där talandedator fungerar för honom, men med mig kommunicerar han hela tiden. Många enäggstvillingar hittar på sina egna språk och har säregna icke-verbala sätt att kommunicera på, men för oss är det mycket mer
än så. Mina tankar är lika mycket hans, mina sinnen sänder signaler till oss båda och när jag pratar med mig själv pratar jag egentligen med honom. Jag hör hans röst i mitt huvud och han hör mig. Så medan resten av världen förundrade sig över honom, underhöll han mig. På ytan var han den förlamade, den evigt oskyldiga, den unga pojken som hade mindre liv i sig än en sovande bebis. Men
min bror är ett isberg, en flammande eldsjäl, anden i flaskan som uppfyllt mina
önskningar.

Nu, snart, om bara några timmar ska resten av världen få se den otroliga personen han är. För framtiden är här. Det som tidigare har varit omöjligt är nu bara ett berg de modiga kan bestiga. För min bror rullas just nu in en operationssal på samma sjukhus som vi föddes i, för att bli en av de första att ta del av en ny experimentell operation som kommer ge honom kontroll över sin
kropp och göra honom till härskaren över sin röst. Men som med alla skatter finns det faror man måste överkomma för att ta sig till krysset. Vår far vägrade operationen när han först fick höra om den, mor var vid det tillfället inte med i bilden och inte ens min tvillingbror ville genomgå operationen. Men jag stod på
mig, jag visste att det rätta var att genomföra operationen. Som en pirat tog jag tag i skeppet och överkom havets hinder och förde besättningen i hamn. Jag övertygade pappa genom att leta upp mamma, jag övertygade mamma genom att berätta för henne att vi hade möjligheten att rätta ett fel hon oförtjänt valt ta ansvar för och jag behövde aldrig övertala min bror för jag var den enda som kunde höra hans förtvivlade skrik. Han må hata mig just nu, men jag vägrar låta hans rädsla förhindra mig från att göra rätt för honom. Nu är det min tur att vara stark, att vara den som pushar honom att dyka från klippan och kasta sig in i det okända, precis som alla gånger han gjort det för mig. Som när han konstant tjatade på mig, både dag och natt, tills jag tillslut gav Jennifer “ja, nej eller kanske” lappen. Eller den gången han gav mig mod att stå upp, slåss och bli
nedslagen, för den yngre pojken som jagades av de äldre killarna. Eller till och med alla gånger Jack lyckats övertala mig, att beklaga mig över honom inför andra, för att vinna deras sympatier, för att få fördelar, tjänster och gåvor som vi
kunde dela på. Min bror är ingen ängel, han är mycket bättre än så. En livlig, fulländad person som äntligen ska få blomma ut.

För just nu sitter min far och biter på sina naglar och skakar på sina ben, min mor gungar fram och tillbaka med armarna runt hennes, medan jag är lugnare än någonsin. Jag andas som en munk, mitt hjärta slår lika långsamt som hos en elitidrottsman och min hållning är som James Bonds. För under hela mitt liv har jag varit ostoppbar med min bror i mitt huvud, nu kommer jag att vara ofattbar
med honom vid min sida. Så när läkaren i den långa vita rocken slog upp de tunga sjukhusdörrarna visste jag redan att han var påväg att säga att allt gått bra och att vi kunde besöka Jack.

Och där låg min bror. Min far höll om min mor medan det största leendet någon person någonsin skådat, spred sig över hennes ansikte när min bror för första gången sträckte på kroppen och gnuggade sina morgontunga ögonlock. När Jack själv, nyvaken som han var, insåg vad han gjorde flög hans ögon upp samtidigt som han satte sig upp i sängen. Han tog sina händer och förde dem över på sin kropp och beundrades över att han både kunde känna konturerna av
sin kropp med sina fingrar, på samma gång som han också kände händernas beröring på kroppen. Sen kollade han på oss. Verkligen kollade på oss med sina mörkbruna ögon som speglade mina. Fångade vår totala uppmärksamhet nu när hans blick var riktad på oss istället för ut i rymden. Han öppnade munnen försiktigt och smakade på känslan av att formulera ord på tungan innan han sa “äntligen kan jag prata med er, jag har varit så hopplöst ensam under alla dessa år” i en röst jag inte kände igen.

Författare: Willy Nilsson