Kommer inte undan det onda

Kvällen har kommit. Mamma säger att det är dags att gå och lägga sig. Men det är ju inget jag vill. För det är då dom kommer. Det är då dom vistas. Men är det läggdags så är det, mamma vet jag redan innan att hon är ingen som man kan prata med. Har försökt med det flera gånger men inget som fastnar. Bara inbillningar säger hon eller så går hon och himlar med ögonen. Men jag vet ju att det är ju på riktigt. För innan jag somnar så kommer dom.
Mamma säger ännu en gång. Jag går och borstar tänderna. Lägger mig under täcket. Lampan släcks. Sängen står precis vid fönstret. Kollar ut mot köket och köksfönstret. Där i buskarna visar sig ett spökansikte. Jag vill att det är bara inbillning, blundar i någon sekund, kollar igen. Men står där. Men ser bara ansiktet. Ser hur det nästan ler mot mig. Känner hur jag plötsligt fryser och magen oroar sig och nästan knyter sig. Försöker tänka på annat. Men det är så svårt, när jag vet att den står där och bara väntar. Jag hör hur teven slår av i vardagsrummet, mamma går och lägger sig. Nu är jag helt själv. Helt själv i mörkret. Det knekar nu i köket. Hör fotsteg i köket, men det kommer inte närmare. Bara går fram och tillbaka. Lätet i parkettgolvet kommer närmare, sedan går längre bort. Sedan så går jag till drömmarnas värld.

Börjar sakta men säkert riktigt bra. Är ute och åker bil, är med familj och vänner. Sedan så kommer en mardröm från ingenstans. Jag är inne i mitt rum, men går upp av någon anledning. Går mot min mammas rum. Men precis i vardagsrummet, stannar jag till. Där står en svart gestalt och kollar på mig. Vänder mig om och springer, springer så fort jag bara kan. Känner den svarta gestalten kommer närmare och närmare. Kollar bakom mig så ser jag att det finns ett tillhygge i handen. Kommer till dörren ut, öppnar, hinner ut. Springer ner mot korsningen. Känner hur rädslan tar över kroppen, men benen springer allt vad dom kan. Springer mot skogen. Ser en stig. Tar stigen i den mörka skogen. Springer mot vägen som leder till friheten. Den svarta gestalten känner sig besegrad denna gång.

Vaknar upp nästa dag, men inte av glädje. Finns en lättnad av att det är över, att det finns ljus i denna dag. Men snart är mörkret här. Men med tecknade filmer, tv spel så försöker jag så gott det går med att försöka att inte tänka på vad som finns därute. Det känns ensamt, eftersom ingen tror på mig. Eftersom ingen tror, så vill jag inte prata någon om detta jag upplever, för att då blir jag säkert skrattat åt. Det vill jag inte, för då känner jag mig ännu mer ensam i denna värld än vad jag gör. Ingen skulle, ingen vill och ingen kan förstå mig.
Åren gick. Mardrömmarna fanns där varje kväll. Springandes, samma väg som alltid. Genom skogen till vägen. Den vägen gick alltid hem. Då kunde den svarta gestalten aldrig vinna. Hann aldrig ifatt mig.



Tog en flytt ut till gästrummet som låg i ett litet hus på tomten. Flyttade jag ut dit så kommer det att bli bättre. Då kommer jag ifrån rummet. Rummet som spökar. Huset som spökar. Mardrömmarna. Allt detta springande på nätterna. Natten kom, jag kände att detta är på något vis. Kunde titta på allt möjligt på teven och inte få mardrömmar. Kärleken till skräckfilmerna kom till uppfyllelse. Den genren fanns det mest av i den stora mörkbruna bokhyllan. Näst intill actionfilmer. Actionfilmer och skräck, var det bästa som fanns. Jag själv kan förstå att det är så konstigt att man gillar skräckfilmer, men det är roligt att bli lite rädd, känna den känslan. Men att det finns på film, för att då är det ju inte på riktigt. Komedier och tecknat för hålla borta tankarna är långt borta. Kvällen kom ännu en gång. Inga mardrömmar. Kände en lättnad. Men oron finns där. För att gå in på dagen även intill huset för att få sig en bra frukost. Är inte det man vill. Jag ville inte det. Önskade att det fanns ett kök i gästrummet. Men så glad får man inte vara.
Går in i köket i huset. Kollar sig överallt. Eftersom det finns ju något här inne. Mamma kommer in i köket. I klädd en vit morgonrock. Kaffe är redan klart. Häller upp en kopp utan att säga något. Tar en klunk kaffe.

• God morgon, har du sovit gott?
• Ja, men det har jag. Sover bättre därute än här inne.
• Det låter bra det. Känns skönt att du trivs därute.
  Hon tar sin kopp kaffe och sätter sig vid köksbordet. Morgontidningen bredvid. Jag gör iordning några mackor, tar en kopp kaffe till mig själv. Går ut till gästrummet och slår på något bra på tv.

Det ringer i mobilen. Mamma som ringer. Varför ringer hon och inte kommer ut. Men det är väl inget som är något viktigt. Men svarar ändå.

• Hej, jag fick ett samtal precis ifrån din farmor. Det är något som jag måste berätta för dig.
  Hör att hon har gråten i halsen. Det knyter sig i magen, jag vet vad det är som hon ska berätta för mig. Men hoppas ändå att det inte är det som jag tror.
• Det är så att din farfar gick bort i morse. Tidigt.
• Okej, då vet jag. Det var ju tid för honom. Vi kan höras senare.
  Dom lägger på. Tittar på kaffekoppen. Vid munnen stannar han upp. Tänker på sin farfar. Den enda mannen som har funnits där för honom. Den som han litar på. Nu finns han inte mer. Han är nu död. Han ställer ner kaffekoppen på vardagsrums bordet. Känner att det är på gång. Tårarna kommer. Blir förbannad. Ställer sig upp och slår hårt på fåtöljen som nästan förlorar sitt fäste och hamnar med ryggen mot marken. Lägger händer mot ansiktet. Tårarna forsar ner.

Efter ett par veckor så är det begravning. Bara för roligt en dag innan så frågar han precis som han skulle ha stått bredvid honom. Vad ska jag ha på mig på din begravning farfar? Men får ju inget direkt svar. Men han har redan bestämt sig vad han ska ha på sig. Kvällen kommer, går och lägger sig tidigt. Släcker alla lamporna. Sluter ögonen, men kollar upp i någon sekund i taket. I det höga taket kommer ett vitt ljussken från ingenstans. Med inga fönster i gästrummet så kan det inte komma ifrån en bil. Men ett vitt ljussken var det. Så ljust och vitt, det kan inte vara något annat än att det var farfar som ville meddela något. Men vad det kunde man inte komma fram till. Men han visade sin närvaro i det ljusa skenet.
Men eftersom det fanns bara negativt med övernaturliga saker. Så blev det oroligt. Spöken och andar är ju något som inte har varit något positivt. Nu händer det är inne. I den enda tryggheten jag har. Han vet inom sig att det inte finns något ont i sin farfar. Men att hans spöke skulle vara där, det skulle vara otroligt obehagligt.

På begravningen som tur är går fort. Känner att det inte är en plats som man ville vara på. I ett litet intimt kapell, med tavlor från medeltiden. Vaser och blommor. Men mitt i så ligger det en kista. Det finns ingen annat än att kolla på den när den ligger precis mitt framför ögonen på en. Men efter en halvtimme så är allting klart. För att ingen ska se, så går jag ut. Med tårar i ögonen så kollar jag ut mot den blåa himlen och det blå vattnet denna sommar dag i juni.
Nästa dag så är det dags igen. Men hur roligt är detta. Igår var ju ingen rolig dag. Idag så ska det finnas glädje. En otroligt betydelsefull persons begravning har precis varit. Det finns ingenting som går att få bort även denna dag. Där han kommer i bilen tillsammans med farmor. Men idag finns bara farmor som kommer. I köket är det dukat med finporslinet.

• Grattis på födelsedagen, Adrian.
• Tack mamma. Men det har du redan sagt.
• Har jag det, men det gör ju inget om jag kramar om min son en till gång, säger grattis.
  Säger att det inte gör något. Känns skönt att få en kram ifrån sin mamma. Det känns otroligt bra. Känns tryggt att få lite kärlek denna dag när förgående dag var otroligt tråkig och sorgset. Hör hur det kommer en bil. I en grön toyota, kommer farmor. Släpper sin mor. Öppnar dörren, skriker hej till en utav dom bästa personerna som finns. En påse, brev har hon i sin hand när hon kommer emot mig.
• Hej! Stort grattis min fina och stora sonson.
• Tack farmor.
  Med gråten i halsen så kramar jag farmor. Tar emot min present. Ställer det på bordet. Väntar tills alla här är. För att det kommer ju en till person.
  Det kommer en svart honda. Där kommer syrran.
• Tjena, syrran.
• Tjena, lillebror. Grattis på födelsedagen.
  Dom kramar om varandra. Precis som dom brukar. Skulle vilja prata om saker med min syster. Men känner att hon inte tror eller har sett saker som jag har gjort. Vet inte om hon skulle förstå alls det som jag har upplevt eller kan lyssna. Så jag håller det för mig själv.

Sätter sig ner vid köksbordet. Solen lyser in med sin närvaro i köket. En stor jordgubbstårta står på bordet. Kaffet är upphällt i kopparna. Bara att börja skära sig en bit av den fina tårtan.
Äter en stor bit. Dricker kaffet. Helt plötsligt så sitter han där tyst. Kanske om jag skulle ta kniven. Jag tar först mamma som sitter bredvid, skär av henne halsen. För då skulle dom andra sitta där paralyserade. Då kan jag snabbt ta syrrans hals, sedan farmors hals. Tanken slår bort fort. Förstår inte varför han skulle tänka så. För att det är ju ingenting som skulle finnas på kartan att döda alla vid bordet. Småpratar, dricker kaffe och äter tårta. Jag sitter där tyst. Tänker på tvspelet som jag fått. Ett bilspel. Vore inte fel att sätta sig i stolen och spela lite. Glömma bort denna dag. Känns inte riktigt rätt att fira när det värsta som kunde ha hänt, precis ha hänt.

Efter ett par timmar så var det dags att duka bort. Alla som inte bor i huset, lämnar i sina bilar. Går ut till mitt rum. Sätter på mitt playstation. Need for speed är i. Nu är det dags att spela lite. Men blir fort distraherad över en negativ röst. Som låter precis som min farfar. Kollar sig runt men ingen finns där. Skakar på huvudet. Tar handkontrollen i handen, måste vänta innan allt är nedladdat. Då kommer rösten igen. Det knyter sig i magen, darrar om händerna. Kollar sig omkring. Ställer sig upp, kollar bakom stolen, men ingen är där. Säger att det måste sluta. Men rösten blir högre och högre. Kunde inte riktigt höra vad som sägs. Men nu är det plötsligt tydligare.

• Ska du sitta där. Spela när du kan vara ute. Du är så otroligt lat. Du har alltid varit lat. Gå ut med dig. Du behöver röra på dig. Ska du verkligen sitta där och spela ditt spel.
• Jag gör som jag vill. Vill jag spela, så gör jag det. Detta är min dag. Du kan inte styra över det.
• Tårta har du ätit. Skulle du ha ätit det. Du som redan är tjock. Du som alltid varit tjock. Du kan ju bara ha druckit kaffe.
  Detta är min farfar. Men varför säger han så här. Varför är han på detta vis för. Så arg, så irriterad. Han har alltid varit på min sida. Sagt att jag är fin, hur jag än ser ut eller är. Så har jag alltid varit den bästa i hans liv. Så varför detta. Det knyter sig i magen. Tänker på skenet över sängen. Om min farfar är på detta vis, så är det ju inte roligt om han har kommit hit till mig och vill göra mitt liv miserabelt. Inte nu, jag har ju flyttat. Varför just nu. Är detta område för onda saker. Vad har funnits här innan.
  Rösten avtar. Oron avtar. Spelandet kan nu börja. Men tankarna försvinner inte. Varför händer detta. Tänker nu på att saker som finns kan ju bringa med sig andar. Om man har något som har tillhört den bortgångna så kan dom finnas kvar. En spegel finns kvar i gästrummet efter en gammelmormor till Adrian. Hans mamma Anna ville att han skulle ha den här. För att ha något att komma ihåg henne om. Adrians gammelmormor gick bort när Adrian var 14 år. Pratades vid nästa varje dag. Hon var den enda som visste om Adrians först förälskelse. Hos henne kunde det hända mycket också. Men hon var stark. Aktivitet utan dess like. Helt plötsligt så kunde hon känna att det inte gick att sova. Så då gick hon ner med sin hund och gjorde pannkakor. Då kunde det komma en grå gestalt. Såg ut som en man som gick i hallen. Hallen kunde ses ifrån köket där hon stod och gjorde pannkakor som det smaskades på under småtimmarna på natten. Andar och spöken var något helt naturligt för henne. Önskar att jag kunde ha pratat med henne om det. Men jag visste ingenting då. Fått det berättat i senare tillfälle efter hennes bortgång. Men på grund av den jävla spegeln så känns det som hon är här. Det känns inte roligt alls. Vill inte ha några andar. Det ska vara lugnt och tryggt. Men det kan det tyvärr inte vara. Inte här i alla fall. Det är dags. Dags för en förändring.


Flyttade nu till en lägenhet. Sin första lägenhet. Tog den utan att titta på den. Kanske inte det bästa. Men nu var det dags att flytta. Hitta en lägenhet i denna stad som Karlstad finns inte nästan på kartan. Långa köer. Men nu fanns det en. Den tar vi. Högst upp i ett trevåningshus, ligger Adrians första lägenhet. Nu ska han kunna fokusera på sig själv. Slippa alla oro, bli av med mörkerrädslan.
Stoppar nyckeln i låset och vrider om. Dörren öppnas till en liten etta på 43kvm. Trägolv över hela lägenheten förutom duschrummet, som är kaklat och klinkat. Känner en lättnad över att få flytta in. Känner en lättnad över att få rå om sig själv. Ställer in allting i vardagsrummet. Sängen in som ska vara där. Tv inkopplat, tv spel inkopplat. Allting är inne. Det viktigaste är inkopplat och installerat i lägenheten. Något är det. Adrian känner sig inte direkt trygg i lägenheten. Men det kan ju vara en känsla av att göra något som är utanför trygghetszonen. Men något är det.
Svettigt som det är, tar han sig en dusch. Slår på lite musik för att göra duschstunden mer njutbar. Men känner att det är något i badrummet. Kollar efter att torkat bort vattnet i ögonen. Men ingenting är där. Ingenting finns där. Tar schampo i håret och i ansiktet. Ser ingenting. Men känner verkligen en närvaro och någon kollar på mig. Vem är det. Sköljer bort schampot ur ansiktet och håret. Kollar, men ingen är där. Vet någon att jag kommer att kolla snart. Är det något övernaturligt som kan läsa min tankar. Men ingenting är där. Öppnar duschdörren, vrider om en handduk runt midjan. Hör något i hallen, sänker musiken. Hör något. Öppnar försiktigt men ingenting syns. Stänger igen. Låter musikens närvaro fylla badrummet. Hör något. Går ut. Men inser snart att lägenheten är väldigt lyhörd. Det är nog säkert grannen bredvid som väsnas. Plockar ur lite ur lådorna. Men sätter sig snart i soffan. Solen lyser in i vardagsrummet. Värmen av sommarvädret fyller lägenheten. Drar ner rullgardinerna för att hindra. Känner att det inte finns någon direkt ventilation i lägenheten. Öppnar balkongdörren för att få luft. Känner hur värmen kommer in genom springorna i dörren. Men måste få luft. Kollar temperaturen i lägenheten. Visar 28 grader. Går ut mot köket för att ta sig ett glas cola. Häller upp en skål med chips för att fira in sin nya lägenhet. Något kallare i köket som gör att lägenheten blir mer trivsam. Men går ut till vardagsrummet. Slår på en bra film. Första Rocky filmen från 1976. En otroligt bra film. Bästa i Adrians ögon.

Under halva filmen så känns det lite konstigt. Känns lite i magen. Som fjärilar i magen. Men inte bra fjärilar. Lite oroliga och känns väldigt otryggt av någon anledning. Ser något i ögonvrån. Kollar ut mot hallen som leder till köket. Men ingenting där. Kollar in filmen. Ser när Rocky Balboa slår mot det frusna köttet. Slår och slår till sina händer är alldeles blodiga och kalla. Ser något i ögonvrån. Kollar igen. Då står hans gammelmormor där i samma blåblommiga klänning mellan vardagsrummet och hallen. Syns till i två sekunder, sedan borta. Känner lite orolig över vad det menas med det. Känner lite otryggt att det spökar här. Men varför är min gammelmormor med mig här. Har ju inget med mig som är hennes. Han kollar runt lägenheten. Tänker på vad som kan finnas i flyttlådorna. Vad som finns i andra lådor och i lägenheten som är redan upplockat. Halsbandet. Fasen halsbandet med röret av trä är ju gammelmomors. Nu förstod han. Fan också säger han högt för sig själv.
Kvällen har kommit. Släcker ner lamporna. Kollar varje steg han tar bakom sig. För det är ju någonting det vet jag. Men vad det är? Är jag inte säker på.
Lägger sig ner under täcket. Släcker sista lampan som gör att det blir mörkt i vardagsrummet. Man kan se solen visar sin närvaro genom rullgardinerna och lyser upp en liten del av vardagsrummet. Somnar efter någon sekund. Sover gott och inga mardrömmar. Vaknar vid 3.30 på morgonen. Slår upp ögonen. Ser en svart gestalt står och kollar på honom. Men det är inget mer. Står där och kollar in honom. Bredvid sängen vid ett vitrinskåp. Där står den svarta gestalten. Somnar om. Vaknar tillslut vid 7.30.
Drar upp gardinerna. Tittar ut mot den vackra sjön. Solen står högt upp i himlen. Inte ett moln på himlen. Går ut mot köket. Gör iordning en kopp kaffe. Ett par smörgåsar. Plingar till i kaffemaskinen. Tar sin kaffekopp och smörgåsar. Kommer en ljus cirkel. Storlek av en 5 krona. Ser den när han kommer till vardagsrummet. Tror att det är solen som lyser, gjort en cirkel av ljus. Men följer den. Kommer till vitrinskåpet och där försvinner den med en smäll i vitrinskåpet. Hoppar till av smällen. Tycker detta är inte är tryggt alls. Vad är detta för lägenhet som jag har tagit. Men det är ju bara att gilla läget. Just nu i alla fall. Slår på teven. Kollar på ett avsnitt av vänner för att tänka bort denna händelse som precis har börjat.

Ett par går, under tiden så finns den svarta gestalten kvar vid samma tillfälle. Men kan somna om och inte stör något. Men börjar helt plötsligt att bli mer och mer intresserad av händelserna. Varför händer detta mig hela tiden. Är det någon annan detta händer? Kollar nätet om detta. Det finns olika platser runt om i världen där det sägs att det är spöken som äger olika hotell och platser. Ser också att det finns platser i sverige där andar och spöken finns, där dom ägt rum. Ser även att det finns hotell av olika slag i Karlstad som det ska finnas spöken och andar. Det är ju intressant. Skrämmande men intressant. Kollar genom denna byggnad. Denna byggnad som min lägenhet finns är ju ifrån 1930 talet. Mycket som har hänt här. Vad är det som inte kan finnas här. Men nu har jag ju bott här i ett par år. Ingenting mer har ju hänt att det finns andar som kollar in mig. Slår av datorn. Tar på sig kläder. Ett par shorts och en vit tshirt. Tar nycklarna och plånbok. Går bort mot affären som finns lite längre bort. Köper lite choklad, cola, kött och pommes. När det är fredag så är det fredag. Måste ju fira att två år har gått. Betalar sina varor. Går ut mot värmen. Ännu en varm sommardag i juni. Telefonen ringer. Kollar och ser att det är min mor som ringer.

• Tjena, allt bra?
• Hej, Adrian, allt är bra med mig. Går allt bra i Karlstad?
• Allt går bra. Det är lite otryggt bara. Spöken som kommer och går.
• Jaja, sånt händer.
  Detta gick ju inte som jag trodde. Fast det är ju samma sak hela tiden. Lyssnar aldrig på mig. Vill inte höra vad jag har att säga. Även om det är inget intressant för henne så kan hon ju lyssna och säga något istället för att medvetet slå undan samtalsämnet.
• Jo, det händer väl. Som det inte händer hemma hos dig.
• Inget händer här. Kommer nån ute i bil. Annars är det lugnt.
• Var det något viktigt du ville?
• Nä, inget direkt. Ville bara höra hur allting är. Så det fungerar bra i lägenheten och att du fortfarande trivs på jobbet.
• Jobbet går bra. Trivs i lägenheten gör jag väl. Så allting är bra.
• Vi kan höras lite senare. Jag måste in och handla lite. Hörs sen Adrian.

Han lägger ner telefonen i fickan. Blir mer och mer grinig över samtalet. Ingen lyssnande person min mamma. Jag förstår inte varför hon frågar varför jag tycker om att bo i min lägenhet. När jag sa att det är otryggt för att det är spöken som kommer och går. Lika bra att säga ingenting. Ingen idé ens att försöka säg på ett riktigt samtal. Men så otroligt frustrerande att inte kan säga något. Lika bra att säga att jobbet går bra. På måndag så kommer jag att säga upp mig. Det är ju inget för mig. Förstör mig ändå. En chef som går på mig med nästan psykisk misshandel och tar ner mig till en nivå som inte är hälsosamt. Gör mig mer och mer till en otroligt försiktig person som inte vill göra ett misstag. Är rädd hela tiden. Detta är en person som jag inte vill vara längre. Så nu är det dags för en förändring. Vad än min mor tycker.

Kommer hem till lägenheten. Känner att jag inte ens vill in. Men där bor jag. Öppnar dörren. Där säger någon hej till mig i lägenheten. En röst jag inte känner igen. Jag säger ingenting, för jag får inte ut något. Är så rädd att jag inte kan säga något. Skakar när jag tar av mig skorna. Lägger varorna i hallen. Går in i vardagsrummet där rösten kom ifrån. Ser ingenting. Hör ingenting. Någon sa något. Som hej och något mer. Men nu är det borta. Går till varorna, plockar in dom med skakande händer i kylen. Känner att det är så oroligt att det gör ont i magen. Kan inte bo kvar här längre. Måste flytta ifrån denna lägenhet. Måste finnas någon som vill ha denna att jag kan hitta en lägenhet som inte är hemsökt.
Sätter sig ner i soffan och kollar in en serie som är av komedi för att lugna ner mig. Hittar avsnitt av en bra komediserie. How i met your mother. Lugnare efter ett par avsnitt. Men måste hitta något.
Går till kylen och hämtar lite choklad som hjälper mot oro. Vad fan är detta. Måste sätta på mig en tröja. Det är ju hur kallt som helst i köket. Går ju inte att vara här. Går ut mot vardagsrummet. Där är det varmt. Går mot köket igen. Där är det kallt. Fryser av kylan. När det är sommar.

Gör iordning sin mat med kött, pommes. En kall öl. Nu är det inte lika kallt i köket. Allt tyder på att det är ett spöke som finns i köket. Går mot vardagsrummet där tröjan åker av. Ställer ner tallriken på vardagsrumsbordet. Favvo serien är fortfarande på teven. Hör hur det prasslar i köket. Men ser ingenting. Blir tystare och tystare. Helt tyst, bara hör pratet på teven. Lite för tyst. Men helt plötsligt så smäller det till i köket. Går till köket för att kolla. Där ligger en kniv och gaffel på golvet. Men dom låg ju stilla på köksbänken. Inte ens nära kanten. Blir orolig över detta. Går bort mot vardagsrummet för att äta klart middagen.
Sätter sig tillbaka lutad i soffan. En öl i handen och kollar på en bra serie. Säger högt till sig själv. Nu är det dags att flytta.
Nu är det dags att gå och lägga sig. Lägger sig lite tidigare än vanligt. Nio för att sova, sedan komma upp tidigt. Somnar efter ett par minuter. Vaknar vid 1, hör hur det prasslar i köket. Stelfrusen av skräck. Hör sedan fotsteg som kommer ifrån köket, kommer ut i hallen. Blundar och hör hur det kommer närmare och närmare. Ligger helt paralyserad av skräck. Hör fotstegen stannar innan vardagsrummet. Sen är det tyst. Somnar efter ett tag. Men vaknar efter ett par timmar. Där står den. Svart gestalt. En stor svart gestalt. Nu står den närmare sängen. Kollar in. Jag gör ingenting. Blundar medans jag vet att det finns något där. Somnar men vaknar efter ett par timmar. Klockan i taket visar 6 på morgonen. Nu får det vara bra. Sätter sig i soffan. Känner att hungern kommer. Går ut i köket. Som är i vanlig temperatur. Något kallare. Men inte så kallt som det har varit. Hämtar en brödbit ur frysen. Lägger den i mikron. Det börjar direkt att skrapa, knastra. Stänger fort av mikron. Mikron är nästan ny. Slår på igen. Då finns inget ljud. Vad fasen är det som händer.

Sätter sig i soffan med frukosten. Kollar teven. Imorgon ska jag säga upp mig. Det är bara så. Jag orkar inte längre. Nu får det vara nog. Jag kan inte tänka på att jag får lön. Vantrivs jag på jobbet så kan jag inte vara kvar. När man har en chef som är otroligt hemsk. Ibland har jag lust att spränga hela skiten i luften. Hela företaget. Skaffa dynamit och spränga allt. Helst med honom i. Men det kan man ju inte göra. För att då kommer man ju hamna i fängelse. Jag klara inte av fängelse. Jag kommer ju att vara inne lång tid. Mord jag kommer att åka in för. Sedan kommer min mamma att bli väldigt ledsen och arg över vad jag har gjort. Då kan jag inte göra de. Skulle skada mer än vad det gör nytta. Så det är bara att säga upp sig och acceptera att han finns i denna värld.

Går in i duschen. Känner närvaro av någon igen. Någon är det som kollar. Men försöker att inte tänka på de. Musiken hörs igenom dörren. Rock och pop. Men så plötsligt är det någon som ringer mitt i.
Kollar igenom vem det är. Ingen som känns igen. Ringer upp utifall att det är någon som är intresserad av lägenheten eller har hittat en lägenhet åt mig. Det är någon som är intresserad av lägenheten. En tjej som är intresserad. Börjar med att lägenheten ser fin ut, men under samtalet måste säga att faktiskt denna lägenhet är hemsökt. Det spökar i lägenheten. Finns några. Jag tänkte antingen så tror hon att jag är helt galen och säger nej. Men hon berättar att hon är jätterädd för spöken. Då inte är längre intresserad av lägenheten. Känns skönt att berätta och veta att man inte är galen för att man tror och sett spöken. Sätter sig för att koppla av med gitarren i köket. Ända stället som inte det hörs till grannarna. Sätter sig på en stol och har koll ut i hallen och ser mot vardagsrummet. Börjar att spela en låt. En egen komponerad låt. Slår på strängarna. Får verkligen till en bra melodi, går riktigt bra. Det smäller till i köket bakom. Ett fönster gick igen av korsdraget. Men inget fönster är öppet, inget korsdrag heller. Men smällen får honom att titta bakom sig mot fönstret. Kollar sedan mot hallen, ser en vit vålnad som flyger en meter över marken och ut mot vardagsrummet. Av rädsla sitter han bara med gitarren i famnen och undrar vad som hände. Ska jag åka hem till mamma, bo där ett tag. Ska jag ta vad som helst. Vad ska jag göra? Rädslan stiger. Vet inte varken in eller ut. Släpper gitarren. Går sakta mot vardagsrummet. Där vålnaden försvann. Men ingenting är där. Försvann. Nu verkligen spökar det. Han känner nu att han inte är välkommen, men det verkar som att jag gjorde andarna i lägenheten mer arg när jag sa att jag skulle flytta. Någon vill att jag ska inte flytta härifrån.

Kvällen kommer och det är lite mörkare. Nu är det dags igen att sova. Lägger sig tidigt. Vaknar upp vid 1 och det prasslar i köket. Nu kommer fotstegen. Som kommer in i vardagsrummet. Kollar lite, där står en svart gestalt. Ännu närmare än vanligt. Skakar och fryser. Blundar för att somna. Känner att den svarta gestalten är närmare, känner hur en hand kommer till huvet. Drar fingrar igenom håret. Drar två fingrar bakom örat och fortsätter mot bakhuvudet. Adrian ligger där och vill inte öppna ögonen. Fryser och skakar. Helt paralyserad. Men somnar efter ett tag och vaknar klockan 7 på morgonen nästa dag. Tänker på händelsen. Känner att man nästan vill kravla ut ur sitt eget skinn. Ryser av tanken och upplevelsen. Mardrömmarna är tillbaka. Springer samma väg som vanligt. En svart gestalt som jagar med ett tillhygge i handen. Jag hinner undan. Men det är precis denna gång.

En lägenhet finns ledig i Karlstad. Säger upp denna direkt. Tar den osedd även denna gång. Men känner att det kan inte vara lika farlig som denna. Ringer upp hyresvärden och säger ja på en gång. Äntligen får jag flytta ifrån denna otäcka lägenhet. Känner en lättnad.
Packar ihop allting som finns i lägenheten. Ringer till flyttfirma som kan åka med grejerna till den nya lägenheten. Nu är allt påskrivet och bara att flytta in.
Åker till den nya lägenheten. Lite större än den förra. Går in i den för första gången. Känner redan att det är tryggt och säkert. Känner i magen att det finns ingenting att oroa sig för. Men lite oro finns över att det ligger en kyrkogård bredvid. Ett par hundra meter bort men ändå. Men det t ska vara tryggt här ändå.

• Här kommer jag med lite grejer, säger mamma Anna.
• Gud va bra.
• Din syster kommer snart också. Hon ville hjälpa till att flytta.
• Jag behöver all hjälp jag kan få.
  Det är något som är svårt. Att erkänna att man behöver hjälp. För att jag vill helst klara av allting själv. För jag är den enda enligt mig själv som kan klara av olika saker. Jag är den enda som är intelligent nog att klara av att kommunicera, lösa problem och tänka logisk på en nivå som inte finns hos någon annan, i alla fall inte i familjen. Hans syster kliver in genom dörren som står öppen på glänt. Med en stor flyttlåda i händerna, så att knacka finns inte på kartan. Skriker till sin lillebror att hon är här.
• Tjena brorsan, nu är jag här!
• Skitbra det, gud va skönt att inte behöva bära allting själv. Du är bäst du Magdalena.
  Hon ger ett flin mot sin bror. Kramar om honom. Men gör en slag mot axeln med knytnäven.
• Du får inte säga såna där fina ord, blir ju rörd, det gillar jag inte.
  Min syster gillar inte att visa sina känslor eller visa vad hon känner för sin bror. Men jag vet. Vet att hon älskar mig över allt annat. Att hon finns där när jag behöver henne.

Nästa dag går han till kyrkogården. Står en stund vid porten in. Tar ett djupt andetag och kliver in. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att han nästan inte kommer ut. Han är fast och går från grav till grav eller går runt och runt och stannar vid en speciell grav. Men det är aldrig han som går. Andarna drar i honom. Går som han skulle vara packad. Vinglar fram och tillbaka, sida till sida. Försöker sträva emot, men ingenting hjälper. Men här känns det inte så. Det känns tryggt här. Går upp till toppen på kyrkogården. Blickar ut mot det ena kapellet med ett kors. En liten väg som leder till kapellet. En vacker kvinna står som en staty vid ingången. Uppe där känns det tryggt. Känner att det känns tryggt på denna kyrkogård. Gråter av lycka att det känns äntligen tryggt. Så här trygg har han aldrig känt sig förut. Inte under sina år som han har levt. Äntligen kom känslan av trygghet som öser över honom som en våg. Går ner mot tujahäcken som leder in till några gravar. Går förbi, kikar in till gravstenarna som ligger där. Mossan har tagit över, texten har blivit svårare att tyda. Helt plötsligt så blir slår han till häcken med ryggen. Måste ha trampat fel eller något. Känner att något tar tag i benen. Vrider honom om. Slänger honom in i häcken. Ut ifrån häcken. In bland dom gamla gravstenarna. Kommer till en gravsten där står det Erik Hermansson, född 1892-1930. Runt 10 varv runt stenen. Kan inte stanna. Försöker att sträva emot, men det går inte. Rädslan tar över att inte kan stanna. Har ingen aning om vad som händer. Ingenting sånt här har hänt förut. Vid varv 11 så stannar det upp och slänger ut honom till vägen utanför. Springer allt vad jag kan hem. Kollar bakom mig, men ingenting finns där. Kommer hem. Känner att det är tryggt i detta hem i alla fall. Tar av sig skorna. Sätter sig i soffan i vardagsrummet. Sätter händerna för ansiktet. Tankarna går över händelsen som hände. Va fasen hände, vad händer. Där kommer jag inte att gå igen. Nu tog andarna verkligen makt över mig. En ond ande kanske. Kände att den ville säga något. Men vad. Jag har aldrig pratat med andar förut. Hela tiden vill ha kontakt med mig. Varför. Jag är varken synsk eller ett medium. Några tarotkort har man hållit på med förut för att det är intressant. Men inget mer.

Svetten rinner nerför ryggen. Tar av sig kläderna och stiger in i duschen. Tänker på att det inte allt känns tryggt förut men nu gör det de. Äntligen. Ställer sig med ansiktet mot strålarna av vatten som sköljer bort svetten i ansiktet. Kollar men ingenting är ju där. Ler inne i duschen. Tar schampoflaskan. Schampo i hår och ansikte. Blundar för att inte de ska svida. Ställer sig mot strålarna igen. Sköljer bort schampot. Kollar ut mot dörren. Tycker att den har öppnat sig lite. Men är inte säker. Men vet ju om att det inte finns något. Rycker på axlarna. Tvättar av sig resten av svetten på kroppen. Ställer sig och slappnar av medans vattnet rinner ner för ansiktet. Blundar och ser gröna gräset på en stor fin äng. Träd och berg i bakgrunden. Solen skiner. Öppnar ögonen. Där står den. Svarta gestalten. Den svarta gestalten ifrån den förra lägenheten. Den svarta gestalten som har jagat honom i mardrömmar. Tittar på honom där han står inne i badrummet. Ett skrik ifrån det onda, gör att glaset på duschdörrarna slås i spillror. Slår ner runt hans fötter. Onda anden kommer närmare och närmare. Står nu bara några centimeter ifrån Adrian som är helt paralyserad av skräck. Ögonen är svarta. Är som att se ner i ett svart hål.

• Vi ses ännu en gång. Nu har jag äntligen fått mer makt och styrka att komma emot dig. Detta är ingen mardröm. Detta är faktiskt verklighet. Nu kan du inte springa ifrån mig som i mardrömmarna.
• Så det var du som gjorde allting. Det är du som skapat allting. Som är efter mig. Redan ifrån när jag var liten. Men varför?

Gestalten tar några steg bakåt. Skrattar med ett skrockande, mörkt skratt. Skrattet vibrerar i Adrians ben.

• Varför! Ja jag kan berätta varför. Du har aldrig undrat varför du är som du är. Varför du inte kan prata med någon, du känner att du inte tillhör någon plats. Att det inte finns någon trygghet. Varför tror du att det är så? Jag ska berätta. Det hände något när du föddes. Du fick en gåva. Att se ont och gott. Se änglar, se övernaturligt. Prata med oss i den andra världen.
• Men jag vill inte göra någon något ont. Jag vill inte göra någon ont.
  Adrian slappnar av mer och kan prata i alla fall. Men det finns fortfarande en rädsla över att inte ha kontroll på situationen. Gestalten står mitt i badrummet och kollar med sina svarta ögon på Adrian.
• Jag kan förstå att du kanske inte vill de. Att du inte vill någon något ont. Men hur ska jag kunna veta det i fortsättningen. Hur ska jag veta att du inte ändrar på dig. För jag vet att du kommer att bli starkare och starkare. Försöka utplåna det onda.
• Jag lovar! Jag lovar! Gör mig inte illa. Jag ska inte ändra på mig.
• Du är mer än vad du tror. Jag vet var ifrån du kommer ifrån. Jag vet att du kommer att få hjälp och bli starkare.
  Den svarta gestalten med dom svarta ögonen. Tar tag i sitt huvud. Där finns det en huva som inte går att se. Allting är så svart. Svart och nästan dimmigt. Tar av sig huvan. Ett ansikte kommer fram. Nu är det inte lika svart. En man med svart hår, blå gråa ögon. Kollar mot mig.
  Detta kan inte vara sant tänker Adrian. Han ser sig själv. Han kollar på sig själv.
• Känner du igen mig?
• Du är ju mig, eller hur?
• Nej, inte riktigt. Jag är din tvilling. Den som fick stanna på den andra sidan medans du hamnade på den ljusa sidan. Vid Gud vid din sida. Som gav dig allt. Som gav dig gåvan. Som gav dig makten att kunna slå sönder det onda. Men det har du ju glömt. Det har du inte fått lärt dig än.
• Va, tvilling. Men hur? Jag kommer inte ihåg.
• Så klart du inte gör. Minnet ifrån då har kommit bort. Men finns där. Finns där i bakhuvudet. Undrar du aldrig varför du har det som du har. En gåva som ingen annan har. Men nu är det klart. Jag kan inte tillåta dig att göra det som jag vet kommer att hända.
  Adrians tvilling, den svarta gestalten tar upp en glasskiva ifrån det blöta badrummet. Adrian står där med blodiga fötter. Inte rört sig. Tar upp huvan igen. Skär av Adrian halsen. Adrian tar sig för halsen, sakta faller ner mot glasskivorna. Som skär honom mer mot den nakna kroppen. Den svarta gestalten försvinner.

Författare: Robert Färnlund