Morbror John

Han försvann i mängden på gymnasiet. Alla såg till honom. Men såg ingen honom. Försökte göra sig hörd men ingen hörde honom. Ibland kunde man höra honom. Men alltid gick det till någon som man såg. Första två åren gick bra på gymnasiet. Men sista året försvann han i mängden. Ingen såg till honom. 

Han kom hem ifrån skolan och fick skäll av sina föräldrar över hans frånvaro i skolan. Han försökte förklara för dom att han varit i skolan, men ingen lägger märke till honom. Men hans föräldrar trodde inte på honom, sa bara att han är tvungen att vara i skolan för att kunna ta studenten och få bra betyg. Nickade till dom och gick in på sitt rum. Ingen aning om vad han skulle göra för att få uppmärksamhet ifrån läraren. Började läsa mer om ämnen i skolan. Men gick dit i skolan. Men det gick inte idag heller. Samma sak idag också. Frånvaro ifrån John idag också. Nu hade han snart en hel vårtermin av frånvaro. 

Studenten närmade sig. John stod framför sin spegel och provade sin kostym som han skulle ha på sig. Men undrade om han skulle vara med överhuvudtaget. I skolan är han osynlig. Blivit pojken som försvann. Nästa dag som studenten kom. Så tog han på sig sin kostym och gick först på champagnefrukost. Hällde upp ett glas åt sig själv. Men stod där för sig själv. Försökte ta första steget i en konversation. Men ingen hörde honom. Klockan slog 9, nu var det dags att åka till skolan för att ta emot sina föräldrar. Alla hoppade in i sina bilar som de skulle åka i. Men ingen såg honom. Körde ifrån honom. Där stod han i sin kostym. Ensam. Kollade upp mot himlen, där mörkret kom. Ner kom regnet som slog emot marken. Såg bilen som han skulle åka i försvann runt hörnet, där stod han blöt. 

Eleverna kom till sin skola. Väntade nu på att få gå ut att möta sina föräldrar. Alla satt och nästan skakade av spänning och förväntan. Äntligen få gå ur skolan. Äntligen få komma ut i den stora världen. Även om världen väntades med förvirring, spänning och rädsla. Så var det ändå skönt att få komma ut och få ett jobb, tjäna egna pengar. Kunna släppa sina föräldrar, känna sig självständig och ta ansvar. 

John gick hem, för att kunna se om hans föräldrar kanske inte hade åkt. Kunna få skjuts av dom till skolan. Men ingen var hemma. Låste upp dörren och gick in. Ropade men ingen hördes. Ingen var hemma i det stora huset. Satte sig i köket med tårar som rann ner. Ingen kommer att komma ihåg honom. Hans föräldrar kommer inte att se honom, för ingen kunde se John där borta. Varför kan ingen se mig, skriker John sittandes i köket, med tårar som rinner ner för kinderna. 

Johns föräldrar står nu utanför med sitt plakat och väntar in sin John som ska komma ut ifrån sitt klassrum. Alla springer ut ifrån sina klassrum. Dom tittar sig runt. Ser hundratals med elever, men ingen John. Dom står och väntar och väntar. Men ingen kommer. Dom tittar på sig själva och undrar vad som har hänt. Var är John? Dom väntar ett tag till, men sedan när eleverna börjar att åka därifrån så tar dom tillslut ett beslut att inte vänta längre. Åker hem för att se om John finns där. 

Åker hem till sitt hus. Öppnar den olåsta dörren. Ropar efter sin son, men ingenting hörs. Kommer till köket och får se John sitta där med röda kinder och tårögda ögon. 

• Varför var du inte i skolan?
• Dom åkte ifrån mig, ingen såg mig vid frukosten. Dom åkte bara ifrån mig.
• Sluta upp med att ingen såg dig. Det är väl klart att dom såg dig. Du kan inte hålla på med detta tjafs hela tiden. Du skiter i allting, så är det. 

John tittar mot sin far Gabriel. Säger ingenting. Utan reser sig och går därifrån och in på sitt rum. Slänger av sig sin kostym. Tar på sig ett par jeans och en t-shirt. Kliver ut ifrån sitt rum. Ser sina föräldrar står där i köket. Säger ingenting. Tar på sig skorna. Öppnar dörren ut. Regnet har slutat som tur är. Värmen stiger en aning. 

• Vart ska du? Du går ingenstans. 

Men han tar ett stort kliv ut. Går fort ifrån sitt hem. 

• Gabriel, stå inte där och skrik med dörren öppen. Gå in istället. Vi får prata mer med honom när han kommer hem. 
• Men han kan ju inte gå, bara så där. Utan att ens säga var han ska. Förstår mig inte på den där pojken. Inte kan se mig. 

John kollar sig bakåt för att se till att ingen förföljer honom. Studenten är nu ett minne blott. Diplom och betyg får komma med posten som alltid. Han undrar nu vad som kommer att hända honom. Kommer det att bli lika på ett arbete. Kommer dom inte kunna se honom där heller. Han fortsätter att gå. Tanken kring promenaden är att gå tills allt är borta. Gå tills allting verkar vettigt. Får någon mening med allting som händer runt omkring. Johan promenerade till ett vatten. Tanken får honom att gå ut i vattnet. Sjunka till botten. Komma bort ifrån denna värld som är så otroligt otäck, obegriplig och hemsk. Känner att detta kan inte vara denna värld som jag ska vara i. Det måste finnas något mer. Kan inte vara så här. 

Han går ut till vattnet. Fötterna blir blöta. Knäna blir blöta. Vattnet åker upp till midjan. Johan stirrar på horisonten. Nu är han under ytan. Ser ingenting i det grumliga vattnet. 

Tanke slår honom. Är detta rätt, är detta svaret. 

Åren gick. Ön förändrades. Mer hus, mer folk, mer bilar. Köer ut till den stora vägen på morgonen. Alla ska till jobb och skola. Istället för 10 minuter tar det nu 30 minuter. 

John har fått sig ett jobb i en butik. I en butik där han står och plockar varor hela dagarna. Jobbat där i snart 4 år nu. Började att plocka varor i butiken vid första dagen. Ingen förändring som sker. Johns humör har förändrats. Ingen stimulans. Monotoniskt arbete. Plockar fel av medvetenhet för att kunna plocka det rätt, bara för att göra saker mer intressant på jobbet. 

Ute så håller snön på att falla. Kanske en vit jul är på ingång om det inte blir varmare och smälter bort allt snö. John står i butiken och kollar ut mot dom stora flingorna som landar på den varma asfalten. Tänker på hur julen var det bästa som fanns. Klappar, stor gran och hur mycket mat som helst. Alla var glada. Men idag är det på ett helt annat vis. En julgran har inte synts till på 15 år. Inte sen han var tonåring. Inga klappar. Maten har minskat. Ingen glädje kring julen. Alla vill att det ska ta slut någon gång. Väntar på Kalle Anka och sedan plocka bort allt som ingenting har hänt. Så är julen. 

Julen klampar på dörren. Inget jobb idag. Snart ska man bort till sina föräldrar. Så kommer hans syster med familj. John känner att det blir kul att få träffa sina syskonbarn igen. Det var ett tag sedan. 

John klär på sig skjorta med slips och ett par blå jeans. Den blåa slipsen passar bra till hans blåa ögon, den röda skjortan passar bra till hans olivfärgade hud. Tar ett par svarta boots. Hoppar in sin blyertsgrå bmw 330. Drar iväg till ön som hans barndomshem ligger. 

Innan han åker in till sitt hem. Fortsätter han ner mot sjön. Ställer bilen på en parkering med grus och lera som har frusit fast. Sjön visar med sina gäss att kylan skulle slå till som spikar i kroppen. Han tänker på när han stod där för nu 10 år sen. Gick ner den sommardagen i juni. Gick ner i vattnet för att ta livet av sig. Men tog sig upp till ytan. Bestämde sig för att detta är inte hur allt ska sluta. Ett liv är värdefullt. Han står där och tittar bort mot horisonten. 

Han började att skratta till, tänker på när han kom hem med sina blöta kläder, som droppade på trägolvet. Hans mor blev helt galen över att han kommer in med blöta kläder. Det var roligt. Hennes reaktion till det hela. Men gick bort och Johan blev allvarlig. Över att hans mor inte förstod varför. Utan blev arg över något som blöt på golvet som kunde tas bort direkt. Men händelsen då inte kunde ses. 

John hoppar in i sin bil. Åker till sitt barndomshem. Knackar på dörren. Där öppnas dörren. Där står hans mamma Vendela. 

• Vem där? Vem är det som är här?
• Jätteroligt, mamma. 

Hon kramar om sin son. Men John tycker inte det är så roligt. Att dom fortfarande gör narr av mig efter alla år. Bara för att jag sa att ingen såg mig. 

• Titta vem som har kommit. 
• Vem då, Vendela?
• Jag ser ingen, kan inte se någon som har kommit. Jag bara skojar.
• Hej pappa.

Magen knyter sig. Just nu så skulle han vilja försvinna. Skulle vara lika bra. Att ingen kan se mig. Ingen kommer ihåg mig. Det vore det bästa. Så slapp jag alla dessa jävla kommentarerna. 

• Nu kommer din syster också. 
• Tjena, Laurina.
• Hej, John.

Han kramar om sin syster. Som ger en stel kram tillbaka. John tar upp den minsta ungen på armen. Minstingen känner direkt att denna är ingenting att vara rädd för. Dom har inte setts på ett år. Men det märks inte. Kramar om honom, sätter ner honom. Går fram till den lite äldre. Tar upp honom också. Kramar om honom. Där också ingenting som märks. Barnen känner sig trygga med John även om hans syster Laurina inte vill medge det. Utan ser bara något negativt i allt. 

Barnen sätter sig vid en tv och kollar på tecknat. John är kvar i köket med sina föräldrar och syster. Dom pratar med varandra sinsemellan. Men ingen säger något till John. Ingen frågar. Dom pratar med varandra förutom med John. John försöker sticka in med något att säga. Men det är som ingen hör honom. Han blev överröstad av antingen sina föräldrar eller sin syster. Går in till sina syskonbarn som kollar på tecknat och skrattar. Sätter sig ner i en stol för att titta på. 

• Är detta bra?
• Jo det är bra.

Gud, äntligen någon som säger något. Trodde nästan jag var osynlig. 

• Nu är det mat.
• Ja nu är det mat, grabbar.

John och hans syskonbarn går in i köket för att ta mat. Alla går före. John ska ta sin tallrik. Men ingen är där. 

• Hallå, var är min tallrik och bestick?

Men ingen svarar.

• Hallå! Var är min tallrik och bestick?
• Oj, ursäkta. Jag glömde att du var här. 

Han fick en tallrik och bestick. Glas hämtade han själv. Tog lite av varje julmat för att få en god tallrik. Satte sig vid bordet. Alla började att prata. 

• Så John är du kvar i butiken som du började för 4 år sen. 
• Ja, det är jag. Men är inne på att börja på ett annat jobb. Som ger mig mer stimulans och kan utveckla mig mer.

Där var konversationen slut. Inget intresse för vad han sa. Där börjar resten att prata med varandra. John sitter och tittar på sina syskonbarn som äter leverpastej och köttbullar som ingenting förr. John hör något som inget vet något om, men John vet. Försöker men ingen reaktion. Ingen reaktion alls. Försöker igen men ingen reaktion. Försöker att ta ett konversera igen med sin syster när det tystnar, men blir överröstad av sin pappa. Sedan överröstad av alla. Det är precis som i skolan. Minnen kommer tillbaka. Ingen hör honom. Ingen ser honom. 

Han äter upp sin tallrik. Sitter kvar ett tag. Men reser på sig för att gå till toaletten. Ställer sig och kissar, tvättar händerna och kliver ut. Märker att hans tallrik och glas är borta. Frågar efter hans grejer. Men inget svar. Kollar sig omkring men ingenting. Alla sitter och pratar sinsemellan. Om olika saker. John tröttnar på allt. Känner att det inte är någon idé ens att han är där. Ingen kan ju se eller höra mig. Så varför. 

Han tar på sig jackan och skorna. Kliver ut. Hans familj sitter där. Han tar upp en cigg som han tänder. Kollar in på sin familj som sitter fridfullt. Ingen aning om han att har gått. Röker klart ciggen som han sedan lägger ner på marken. Sätter sig i bilen och åker därifrån.

• Var det inte någon mer här förut, eller är det jag som inbillar mig?
• Jag kommer inte ihåg att det var någon mer här. Men det känns som att det satt någon där. Men inget jag direkt kommer ihåg utan bara en känsla.
• Det var nog ingen. Kommer inte ihåg eller har en känsla av att det kunde vara någon mer här förut.

Ingen i hans familj kommer ihåg honom. Ingen vet att han existerar. John åker hem till sitt lilla hus utanför ön. Ett litet gult hus med två rum och kök. Kliver in till sitt hus. Sätter sig och kollar på tv.

Nästa dag så är det jobb på gång. Men har en känsla av att säga upp sig. För att detta leder ingenstans. Gör samma arbetsuppgift i 4 år. 

Kommer till sin arbetsplats. Tar bakvägen. Trycker på ringklockan. Dörren öppnas. 

• Tjena, då var det dags för jobb igen.

Men en hand stannar honom. Som också gör att John backar ett par steg. 

• Vem är du? 
• Det är jag, John. Jag jobbar här. 
• Känner ingen som heter John som jobbar här.
• Sluta larva dig, har ju jobbat här i 4 år. Vi jobbar ju tillsammans varje dag. 
• Känner inte igen dig. Du måste ha tagit fel eller något. För här jobbar du inte. 

John blir arg och försöker tränga sig in. Men det går inte. Blir knuffad tillbaka in i en container.

• Nu är det tid för att du går annars så ringer jag till polisen. 

John går stilla därifrån. Tar sig för ryggen. Tittar bakom sig. Skakar på huvudet och undrar vad som har hänt. Undrar varför ingen känner honom. Först hemma hos sina föräldrar. Nu här. Ingen som känner honom. Men han hörde mig i alla fall. 

Efter denna händelse åker han hem. Tittar sig i spegeln och funderar. Varför jag inte är ihågkommen. Han kommer ihåg sin önskan. Men det kan ju inte vara sant. Det är ju inte sant, för att då skulle jag ju försvinna också. För jag önskade ju att jag skulle vara osynlig och det var ju bättre då. Att ingen såg eller hörde mig för att det var ju bättre då, inte kunna kommunicera med någon. Klara sig själv. Tar upp en hand. Då ser han hur handen försvinner. Sen försvinner nästa hand. Då blir han rädd. Tillslut så är han helt borta. Som en vampyr så har han ingen spegelbild. Ingen reflektion. Tittar ner på sin kropp som är nu helt borta. 

• Åh herregud, jag är ju osynlig. Önskan gick i uppfyllelse. Men det var ju bara en rolig grej. Men är det så att jag är osynlig för att ingen kan komma ihåg, höra eller se mig. Det kan ju vara så. Så nu är jag ensam. 

Osynlig tårar kommer ner och slår mot handfatet. Han går ut mot vardagsrummet. Sätter sig 

för att kolla på tv. Kollar ut mot gatan som är helt tom. 

• Vem är detta på kortet, mamma?
• Jag vet inte, ingen som jag kommer ihåg.

Hon tittar på ett foto som hennes son håller fram, där står hon med en man. Som är nu ej ihågkommen. Ett minne blott.

• Här är han igen, med mormor och morfar. 
• Konstigt, för jag känner inte igen honom. Måste vara någon som mormor och morfar känner. Kanske en son till en kompis eller något.
• Men han måste ju vara nära eftersom ni håller om varandra och ler tillsammans. Ni ser ju ut nästan som en familj.
• Det kanske du har rätt i. Men jag känner inte mannen på fotona. Gå ut och lek med din bror.

Han går ut och leker med sin bror. Medans hans mamma tittar igen på fotona, som verkar vara något. Hon undrar varför hon inte vet vem det är. Ser ett tredje foto på honom. Men kan inte komma ihåg vem det är. Hon lägger ner fotona i boxen igen. Hon känner att är det ingen jag kommer ihåg just nu så är det ingen som jag ska komma ihåg. 

John ligger nu på en soffa och sover. En lampa tänds. Han stiger upp ifrån soffan. Hittar en väg ut. Springer utan att göra ett ljud förbi arbetarna i lagret i möbelaffären. Kommer ut i solen. Solens ljus gör ont i ögonen. Springer för att hitta senare en skugga vid ett träd. Sätter sig ner naken i gräset. Kläder är inget som John behöver. Osynlig som han är. Så är det ingen som ser honom. Ingen har sett honom på ett halvår. Huset är nu ett minne blott. Eftersom ingen egentligen bodde i huset enligt många. Så blev det sålt. Alla hans minnen ifrån huset. Alla hans grejer blev kastade och körda till röda korset. Han tänker nu på hans hus, jobbet, familjen. Nu har han ingenting. 

Han skriker till. Det enda som hör honom är fåglar som flyger av rädsla av hans skrik. Med huvudet mot knäskålarna så kommer tårar ner för hans kinder. Osynliga tårar som droppar ner mot gräset. Han stiger upp ifrån gräset. Ser skogen bakom sig. Springer genom skogen. Känner hur bark, knölar ifrån rötter kittlar under fötterna. Gjorde ont i början, blodet rann. Men nu är det onda borta. Fötterna har blivit starkare. Känner nästan ingenting längre. Springer på stigen. Kommer fram till en butik. Ser baksidan av en ica butik. Känner att hungern är på ingång. Måste ha något. Bär är inte så mättande. Kniv är inte införskaffat än. Springer försiktigt in i affären. Många kollar nu mot en hylla där ingen är. Men saker är i luften. Protein bars, juice. Det är vad han får med sig. Springer nu ut. Men ingen säger något. Kollar med paralyserade ansikten, ungefär som dom sett ett spöke. Men alla tittar på varandra. Men skrattar till som det inte vore något. Men innerst inne så vet dom att de var något. Men något spöke kan man ju säga att det inte var. Bara en osynlig man. 

Laurina tar med sig boxen med kort. Tar med sig sina söner. Som åker till hennes föräldrar. Kommer dit.

Gabriel kommer ut till dom. Kramar om sina barnbarn som dom är det bästa som finns i världen. 

• Kul att ni kommer. Alltid välkomna.
• Jag har något att visa.
• Kom in och sätt er.

Går in och tar av sig jacka och skor. Barnen går in och tittar på tv. Laurina går in och sätter sig vid köksbordet. Hennes pappa Gabriel gör henne sällskap. 

• Jag hittade lite gamla foton i en box. Jag undrar vem detta är som står här?
• Ingen aning faktiskt. Ingen aning. Har aldrig sett honom förut. 
• Här dyker han upp igen. Med er och mig. Lucas hittade dessa förut. Han sa att ni ser ut som en familj. 
• Ja, det gör vi ju faktiskt. Men jag känner inte igen honom. 

Men då ser ju Laurina något. En detalj som inte märkts innan. Mannen är ju otroligt lik, hennes far. 

• Ser du likheten mellan dig och mannen?
• Vi är nog lite lika kanske. Vendela kan du komma hit?

Gabriels fru Vendela kommer in och sätter sig i köket. Tittar på fotot. Ser mannen i fotot, som hon ej kommer ihåg heller.

• Ser du någon likhet mellan mig och denna man i bilden. 
• Visst är ni lika. Man skulle kunna säga att ni är far och son. Men jag kommer inte ihåg denna man. 
• Men vem är detta? Måste ju vara någon som är speciell. Någon som man borde komma ihåg. 

John springer nu in i skogen bakom butiken. Äter av sina bars och dricker sin juice. När han fått energi. Så känner han en känsla. En känsla av att han ska till ön. Ön där hans barndomshem ligger. 

Han börjar att gå. Det ligger en bit bort. 4 kilometer bort ifrån. Ön har han varit på hela tiden. Ön har alltid känts som ett hem. En trygghet. Kan inte riktigt säga varför det känns så. Men det bara är så. Kanske är för att familjen är här. En annan familj som inte finns längre, en trygghet som var nära hans skola när han växte upp. En andre far till honom, när hans far inte fanns vid hans sida. Ett hem som han kunde komma till. Där han alltid var välkommen. 

Han kommer till skolan. Stannar av en stund, för att komma ihåg minnen ifrån den tiden. Även om det var en hemsk tid för John så var det ändå en tid som är värt att åka tillbaka till. Fanns en trygghet efter skolan. En trygghet som dog bort för många år sen. 

Vandrar genom en skog som finns bakom skolan. Solens sken blir starkare och starkare. Svårare och svårare att hitta en skugga att gömma ögonen. 

Nu måste han ta asfaltsvägen bort. Kisar med ögonen så mycket han kan. Med dimmiga ögon kan han se vägen. Springer för att minska tiden på asfalten. Kommer fram till en skogsdunge. Tar stigen för att kunna öppna ögonen. Hämtar andan ett tag. Fortsätter genom skogen, släpper stigen bakom sig. Springer på små ris av lingon och blåbär. Det röda och det blåa färgar hans fötter. 

Kommer till sitt barndomshem efter en stunds springande och joggande. Ser sin familj som han kommer ihåg, men dom kommer inte ihåg honom. Ser dom genom fönstret. Det är inte första gången som John står och tittar på sin familj genom fönstret. Ibland går han in. När dörren står öppen kliver han in med lugna steg. Men går därifrån innan någon känner av honom. Så ingen blir skrämd och ringer polisen. Men nu står han där och tittar. Ser när dom kollar på gamla foton. 

• Vem är detta i fotot?
• Vi kommer nog inte på det. Det är nog bara någon som var med just den dagen.
• Varför är han så lik dig. Varför är det så?

John hör rösterna ifrån Laurina och Gabriel. Han vet att fotot som dom inte kommer ihåg är honom. Hans son och hennes bror. Av ren frustration av osynlighet. Så slår han på fönstret. Alla kollar mot fönstret som dallrar. Lucas och Erik kommer in till köket. Fundersamma på vad det var som lät.

• Det var nog en fågel som flög mot fönstret.

Lucas kollar ut och Erik samma sak. Sätter sig mot fönstret. Nu är dom precis 20 centimeter ifrån varandra. John kollar på sina vackra syskonbarn. Pojkar som han älskar mer än allt som finns på jorden och universum. Lucas som är minst tycker se något. Men är inte säker. Sätter sig bredvid sin mor. Kollar på fotot igen. 

• Vet du vem detta är, Lucas?
• Det är någon i familjen. Detta kan man ju nästan säga är morfar, fast när han var ung. Väldigt ung.

Dom skrattar till. 

• Jag har sett honom säger Lucas, jag har sett honom. Såg honom på Julafton. Men han försvann innan Kalle Anka. 

Erik som är storebror. Kollar också på fotot. Kommer ihåg nu en man. En man som försvann. Som försvann när han kollade in på dom, när dom kollade på tecknat. 

• Jag kommer ihåg honom. Men namnet kommer jag inte ihåg. Men han försvann när han kollade på mig och lillebror i vardagsrummet på julafton. 

Alla tänker tillbaka på julafton för ett halvårs sedan lite drygt. Ingen av dom äldre ser någon i minnet tillbaka till den dag. Laurina ser någon skugga när hon kom. Men sedan är den borta. 

• Jag kommer bara ihåg att vi satt och skrattade.
• Det gör jag också.

Gabriel och Vendela säger detsamma att dom inte kommer ihåg. John hör dom. Hör hur dom försöker. Tackar barnen för att dom får dom vuxna att se. Men barnen ser honom inte. Men dom vet att jag försvann den dagen. 

Laurina försöker och försöker. Men kommer inte ihåg. 

John av ren frustration bankar på rutan igen. Alla kollar. Barnen hoppar till. 

• Såg ni. Såg ni handen. Säger Lucas
• Vad då för hand? Säger Laurina.
• Handen som var på rutan.

Johan hör hur Lucas ser en bit av honom. Bankar ännu en gång på rutan. 

• Där ser ni. Nu ser jag mer av honom. Ett ansikte.

Lucas är inte rädd. Något inom honom säger att han inte behöver vara rädd. För det är inget som är farligt. 

• Jag såg det också, säger Erik. Kramar om sin lillebror.

Lucas kollar igen på fotot. Ger det till sin bror Erik. Dom tittar på varandra och nickar. Dom vet.

• Mannen på fotot är morbror John. Våran morbror. Säger dom tillsammans. 

Dom kollar på fotot igen. Men vill inte tro på barnen. Dom är ju trots allt barn. Men vi är ju lika. Gabriel tittar på sina barnbarn och Vendela också.

• Jag tror dom har rätt. Kolla likheten. Det är våran son, säger Vendela till Gabriel.
• Ja, han var här. Men försvann ifrån oss. Försvann på Julafton. Men varför kom vi inte ihåg honom för. Våran son. Din lillebror Laurina.
• Titta, titta!

Lucas pekar utåt. Alla kollar ut. John ser på sin nakna kropp som blir mer och mer synlig. Helt plötsligt är han inte osynlig längre. Kollar på sin familj. Som kommer ut med ett språng. John håller för sina privata delar med händerna. Hans mor kommer med en filt. Som hon hänger runt honom.

• Min son var har du varit? Förlåt min son att jag inte kom ihåg dig. 

Dom går in i huset. John blir överväldigad och svimfärdig av allt. Tappar fotfästet lite. Gabriel tar tag i honom.

• Jag har dig min son. Förlåt för allting.

Laurina går in i badrummet. Sätter på duschen och kliver ut. Gabriel och Vendela går med en smal och ranglig John som av allt intryck känner sig trött. Han går in i duschen. Känner hur vattendropparna slår emot pannan. Duschar av sig all smuts. Smuts av ett halvår. 

Kliver ut ifrån sin varma dusch. Torkar bort ångan ifrån spegeln. Kliver ut med en badrock kring sig. Ser sina föräldrar kolla på honom. 

• Jag har gjort lite mat åt dig. Jag förstår att du måste vara hungrig. 

Hans pappa Gabriel kommer fram med tårar i ögonen och håller om sin son. Är så förtvivlad över allt. Över händelsen. Varför han inte kunde se sin egen son. 

Laurina kommer fram och kramar om sin lillebror. 

• Känns skönt att ni kan se mig igen. För att förklara mig, så var detta på grund av att ni inte gav mig någon uppmärksamhet. Men också för att ingen ger mig uppmärksamhet. Inte i skolan. Men så kunde jag inte bli sedd heller i mitt egna hem. Så tillslut av detta och eran egna syn, så blev jag osynlig. För att ni valde att inte se mig, ni valde att ta bort mig ifrån era minnen. Men tack vare dina barn och era barnbarn som gav er synen tillbaka. 

Laurina känner sig illa till mods. Samma gör Gabriel och Vendela. Som känner sig förkrossade. Av att inte tro, eller känna sig vid sin egen son. Gabriel kommer ihåg hur han har uppfört sig mot John. Vendela detsamma. Inte tro på sin son. Inte tro på vad han har sagt under alla år. Inte lyssnat. Bara skällt. Laurina som varit kall, tagit saker för givet. Inte se saker som det är på riktigt. 

Tårar faller ner för deras kinder. Gabriel öppnar munnen först.

• Jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig någon gång. Men det behöver inte vara nu. För jag vet nu och sett nu att du var osynlig. Vad du har gått igenom alla år. Du tar dig tid för allting. När du vill och kan så förlåter du mig. Men även om du inte gör det. Så kommer jag alltid att vara där för dig, min son. 
• Min son. Förlåt mig för det jag har gjort. Förlåt mig för det jag har gjort emot dig min vackra son. Ser nu att du faktiskt talade sanning om att inte bli sedd. Vad konsekvensen faktiskt blev.

Gabriel tar Vendelas hand och han tittar henne i ögonen om att hon måste förstå att detta kommer att ta tid att förlåtas. 

• Jag tänker inte be om förlåtelse. Det tänker jag inte göra. Jag kommer ihåg hur vi hade det när vi var små. Vi var som ler och långhalm. Kollade på filmer, lyssnade på musik. Spelade spel och skrattade. Men under tiden så har det kommit bort. På grund av mig. Jag vill be om ursäkt för allt jag har gjort. När tiden finns där för att förlåta mig, så kommer jag att vara otroligt tacksam.

John tittar på sina föräldrar och sin stora syster. Säger ingenting. Tar upp sina syskonbarn och sätter dom på varsitt knä i hans famn. Kramar om dom. Säger förlåt till dom för att han inte funnits där. För han inte gav en chans att inte komma tillbaka till dom. 

Författare: Robert Färnlund