Livets slutskede
Han vaknade till och stirrade omedvetet på den svarta rutan. Ja, datorn hade släkt skärmen efter att det ganska tråkiga TV-programmet, som han streamade, hade tagit slut. Han försökte minnas vilken dag det var och såg att klockan började närma sig sju på kvällen. Han undrade vad han eventuellt skulle göra resten av dagen, eller om han skulle göra sig i ordning för natten. Det var tyst i huset. Det enda han hörde var det eviga tinnitusbruset i öronen.
Han satt en stund och tänkte på sin situation. Han var över nittio år gammal och var medveten om att han upplevt många dagar, men de hade krympt i hans medvetande till en snabb resa, som han inte mindes så mycket av. Nu var han ensam och bestämde i stort själv över sin dag, vilket han uppskattade. Han levde ett bekymmersfritt liv, med tanke på att han fick sin pension utan att prestera något och ingen ställde några krav på honom. Han var också nöjd med att han än så länge kunde sköta sig själv och tyckte att det var skönt att ha visst hushållsarbete att syssla med. Hans problem var att klara av de krämpor som hans sviktande kropp utsattes för och att för varje dag hitta någon mening i tillvaron.
Han var medveten om att hans liv var förbi, trotts att han fortfarande levde. Han var passé. Ingen ville verkligen umgås med honom utan ersättning, vilket han väl förstod, då han själv inte ville umgås med någon i hans egen ålder. Han hade barn, vilka han hade god kontakt med, men som förstås hade många andra saker som i första hand fyllde deras liv och inte kunde avstå för mycket av sin tid.
Han var inte så orolig för döden, även om han märkt att han känt en impulsiv skräck, de gånger han trott att det var aktuellt. Det som oroade honom mera var att han snart kanske inte kunde sköta sig själv, utan bli beroende av hjälp från äldrevården. Han visste, att av ekonomiska skäl, var vården uppbyggd för att optimera användandet av personalen och det innebar att man vid hjälp i hemmet kunde besökas av många olika personer, ibland sådana som man inte träffat tidigare. Det här oroade honom, då han tyckte att det inte kändes tryggt och inte visste hur det skulle fungera. Hans stora förhoppning var att han skulle få kontakt med någon yngre person, som bodde i närheten och som gärna ville ha en extra inkomst, samt hade tid och intresse att besöka honom varje dag och hjälpa till med det som han hade problem med. Han var säker på att den personen fanns, men förstod att det var svårt att få kontakt.
Trotts allt fanns det förstås små ljusglimtar i tillvaron. Han kunde fortfarande njuta av vacker musik, även om han inte längre kunde höra de högsta tonerna eller övertonerna. Han kunde också njuta av vacker konst och andra vackra saker, då hans syn fortfarande fungerade ganska bra. Han hade lite olika färgseende på ögonen, då han fått en konstgjord lins i det ena ögat, men inte i det andra. Hans viktigaste tillgång till musik, konst och underhållning fick han via sin dator, som han fortfarande kunde sköta skapligt. Trots det stora utbudet var det inte helt lätt att t ex. hitta de filmer som han gillade, men det hände att han hittade sådana och även intressanta serier. Datorn var hans viktigaste kontakt med livet utanför hans lilla bostad, som han inte lämnade så ofta. Det var också via datorn och mobilen han hade den mesta kontakten med sina barn. Det fanns ju träffpunkter och föreningar, som han kunde utnyttja, men han kände sig mer och mer främmande i olika sällskap. Alla var vänliga mot en gammal gubbe, men de flesta var betydligt yngre än han och umgicks förstås helst med jämnåriga och bekanta. Han tyckte därför att det var mest rationellt att han isolerade sig och insåg att i hans ålder var det sociala livet förbi.
Han var i alla fall tacksam att han fått leva så länge, som ingen annan i hans familj, eller ens i hans släkt, vad han kände till och detta trots att han haft allvarliga sjukdomar som TBC och cancer. Att han trots begränsade förutsättningar hade klarat livet skapligt och t ex. aldrig varit arbetslös, gjorde också att han inte kunde klaga på något. Det som framför allt gjorde att han kunde känna sig nöjd med livet var förstås ett långt hållbart äktenskap, som också gett honom två fina och skötsamma söner.
Egentligen fanns det inget riktigt motiv för honom att leva vidare, men heller inget bra sätt att avsluta det på ett snyggt sätt. Tyvärr har man inte ersatt den gamla traditionen med ättestupa, med någon modern variant. Det gällde alltså att på ett så smärtfritt sätt som möjligt klara varje dag, den tid som återstod. Det han kunde hoppas på, var ett smärtfritt och problemfritt slut.
Författare: Åke J.