Medaljen

Han gick på grusvägen igenom den gamla byn. Han såg på de åldriga byggnaderna och hur kommunismen hade fört med sig en infrastruktur, och en misär som hade rått i hela den öststatiska unionen. En kuslig känsla kröp sig på honom då han blickade ut över vyerna av det som fanns kvar av samhället.

Det hade länge rått lågkonjunktur i landet. Det gick rykten om att regeringen hade tagit skattepengar från folket för sitt eget förfogande. Många företag hade gått i konkurs, och det var vissa konsulter som hade gått ut i pressen och menat att detta var den största ekonomiska kris och skandal landet utsatts för. Människor hade fått punga upp sina allra sista besparingar för att ens få mat på bordet. Många av invånarna hade till och med lämnat sina hus och försökt fly landet, med förhoppningar om att inte dö av svält och komma undan konflikter. Militären hade då ryckt ut för att stoppa emigrationen av individerna. Det hela hade slutat med blodspillan. Det var inte längre en fråga om att rädda landet från krisen. Det var en fråga om massmord.

Inom det kommunistiska parlamentet hade man försökt tysta ner händelserna så mycket som möjligt. Man hade gått ut i media med falska fakta om att det hade inträffat en kärnkraftsolycka. Man spred rykten som tydde på partiell härdsmälta. Man skyllde på företag som CEZ Group, Chubu Electric Power mfl. för att säkerhetsanordningen inte var tillräckligt effektiv. De sa till och med att ”säkerhetsanordningen på reaktorerna är lika misslyckade, som f.d. kärnkraftsverket Tjernobyl.” Det rådde kaos i flera år, ingen litade på någon, eftersom regeringen hade sänt ut ett flertal ”civilpoliser” betalda av Rysslands NKVD och GRU för att hålla koll på invånarna så att ingen läckte ut information till media om hur det egentligen låg till.

Han kände en klump i halsen och hur det började fuktas i ögonen. Han hade som tolvåring mist hela sin familj under massförintelsen av emigranter. Men han intalade sig själv att inte falla tillbaka till det sentimentala stadiet. Jag måste vara stark nu, tänkte han, nu när det närmar sig början på slutet. Men han kunde ändå inte undvika att tänka på natten till den 17 september något årtionde tillbaka.

Familjen hade planerat flykten flera veckor innan de började packa sin bil. De hade gått igenom alla förnödenheter som proviant, pass, alla pengar de hade sparat ihop genom åren som passerat, även kläder m.m. De var fem den gången de började sin resa ut från landet. Det var hans syster, hans föräldrar och hans farfar som skulle ge sig av tillsammans. Han mindes inte vad de hade hoppats på att komma till. Antagligen hade de bara hamnat inom någon segregation i något land som motvilligt tog emot dem. Men det hade inte gjort någonting, eftersom om de hade stannat kvar i sitt hemland utan pengar, hade de antagligen dött en långsam död av svält.

Ingen sa ett ord under resan, alla satt spända och lyssnade på radion som spred nyheter om kärnkraftsolyckan. Regeringen ägde nästan all mediakommunikation i landet, och hade därmed en så stor makt att även om det var en så kallad demokratisk infrastruktur i landet, visste alla mycket väl att det var en diktatorisk och kapitalistisk regering med korrumperade politiker som hade makten. Färden gick hyfsat bra förutom att de fick motorstopp en gång på en av de mindre bra grusvägarna som sträckte sig genom landsbygden de passerade. De åkte på småvägar för att slippa undan kontroller som fanns
utmed huvudvägen.

Hans farfar hade med sina 50 år som yrkesmekaniker på nacken fått igång skrothögen igen. Det var hans farfars bil. En gammal sliten Opel Rekord som han en gång hade fått som avskedspresent av firman han arbetat på. Han hade förtidspensionerat sig eftersom han led av TBC som antagligen berodde på en mångårig period av storrökning. Han var fortfarande dålig, men hade mirakulöst repat sig från det stadiet då han var som sämst. Farfadern hade alltid varit sina barnbarns idol. Han tyckte fortfarande att hans farfar var något av en förebild, eftersom han verkligen ansträngde sig för att vara den vänliga och snälla farfar som man skulle kunna önska sig.

Hans syster var två år yngre än han själv alltså tio år när de började sin resa. Hon hade alltid varit en envis typ, som alltid blev arg om hon inte fick precis som hon ville. Men visst fanns det roliga stunder med henne också, fast det var mest gamla minnen, saker som man gjorde när man var mindre. Ett sådant exempel, var då hon en gång mödosamt letade upp föräldrarnas bilnycklar och gick bersäkargång längst ut på bryggan vid deras sommarstuga. Hon sträckte ut handen och kastade i nycklarna i vattnet. Han glömmer aldrig sina föräldrars förvånade blick då de undrade varför hon gjorde så.
– Varför kastade du dom i vattnet, det var väl onödigt, sa deras mamma.
Hon hade då svarat:
-Nu tjatar vi inte mer om det.
Sen vände hon på klacken och gick därifrån. Det var fortfarande en gåta varför hon hade gjort på det viset. Men de hade haft många roliga stunder när de hade berättat alla historier om vad de hade gjort som små..

De hade hunnit en bra bit igenom landet när de plötsligt såg en avspärrning en bit ut på vägen. Han kände det som en kall stiltje hade lagt sig över dem. Som om detta var slutet. Alla var på helspänn. Plötsligt såg de någon närma sig från långt avstånd med en ficklampa. Mannen lyste med den mot bilen för att se vilka som befann sig där inne. De blev bländade och såg knappt någonting genom det starka ljuset som var format som en liten sol. De kunde bara urskilja minimala repor och smuts som lagt sig på vindrutan. Mannen kom närmre och man kunde nu urskilja hans klädnad som visade att han tillhörde nationens militära underrättelsetjänst alltså en av de ”onda”. Han knackade på fönsterrutan intill förarsätet. Pappan ryckte till eftersom han inte hade märkt att han hade kommit så nära. Han vevade ner fönsterrutan och mannens ansikte trädde fram genom mörkret. Det var en robust man, det såg ut som han hade genomlevt ett antal hårda år inom regementet. Han hade ett stort ärr över halva ansiktet som sträckte sig från vänstra tinningen ner över kinden och korsade munnen mot hakan. Han hade en andedräkt som luktade alkohol, förmodligen vodka. Han hade brunt hår med en nyans av grått. Rynkorna i ansiktet fick honom att se ut nånstans upp mot 50 – 60 år. Han tog fram en cigarett från jackfickan och tände den med en tändare som fick hans ansikte att glöda från nattens skuggor. Han tog ett djupt bloss, böjde sig ner mot pappan och blåste ut röken i ansiktet på honom.

– Och vart har ni tänkt att ta vägen då? frågade mannen med en ganska rejäl brytning på ryska. Man kunde urskilja hans grin och att han hånlog mot dom i mörkret.
Pappan svarade stammande, även om han försökte bevara lugnet så mycket som möjligt
– Jo vi ska såhär igenom, vi bor en bit längre bort ett ställe som heter Einderfors, ljög pappa. Han hade antagligen ingen aning om det påhittade namnet ens fanns i någon kartbok över världens alla småbyar och vägar. Men han hade ändå någon förhoppning om att mannen skulle gå på lögnen.
– Skitsnack, det finns inte något ställe som heter så på långa vägar här ifrån.Stig ut ur
bilen!

Ingen sa någonting utan alla gjorde som han sa, hans mamma och pappa kramade om honom och hans syster och sa att allting skulle gå bra. De lugnande orden hjälpte ingenting. Han darrade av rädsla och köld och han hade någonstans en föraning om vart detta skulle leda.

Hans farfar, som även hade ryckt ut i krig förut då det hade varit konflikt i Korea, gav honom sin käraste ägodel som han hade med sig vart han än gick. En medalj som han hade fått då de hade intagit en viktig post vid fiendens näste. Nästan alla hans allierade kamrater hade blivit beskjutna den kvällen, men han hade med nöd och näppe tagit sig ut därifrån och gömt sig i skogen i flera veckor utan mat och skydd. Deras officer hade då efter krigets slut tilldelat honom National Order of Honor and Merit, som hade varit hans absolut käraste ägodel som han någonsin hade blivit tilldelad.

Han kramade om sin farfar som sa att vart du än vänder dig, kolla aldrig tillbaks. Deras största svaghet är den du finner i varje mans hjärta. Hämnd leder aldrig någonstans, förlåtelse däremot går rakt in i själen och kommer att följa med dem och tära dem in i döden.

Därmed begav de sig mot avspärrningsområdet där två stora landrovers stod parkerade och blockerade vägen. Han uppfattade på ett ungefär att det rörde sig om omkring tio militärer med gevär som stod samlade kring bilarna. Han hörde dem prata på något språk han inte förstod, några busvisslade då de närmade sig bilarna. Billyktorna lyste upp dikesrenarna, som fanns parallellt med en tät granskog vid varje sida av vägen.

När de kom fram till bilarna vände sig mannen om, tog ett sista bloss på cigaretten innan han fimpade den och talade om för hans pappa att de skulle ställa sig utmed diket. Deras far försökte fåfängt övertala mannen att detta var ett missförstånd och att de inte alls var några emigranter som försökte fly, utan att de var på väg hem. Mannen hade då hånlett mot dem ännu mer och sagt att; om han fortsatte att tala en massa skit, skulle han se till att hans sista tid på jorden skulle bli ett rent helvete. Pappan hade bönat och bett om att i alla fall låta barnen gå. När mannen inte gav med sig hade pappan utan att ha tänkt sig för hoppat på mannen. Bara några sekunder efter det hade det plötsligt hörts en knall så öronbedövande, att det för ett ögonblick kändes som om tiden hade stannat. Han såg fortfarande det livlösa uttrycket i sin pappas ansikte framför sig, innan han hade fallit ihop på marken. Det kändes så overkligt som om hela världen rörde sig framför honom utan att han var en del i den. Han kände sig så livlös och fördärvad att han inte kunde göra det minsta lilla för att få det att sluta.

Hans mamma hade sprungit fram till pappan som nu låg orörlig på marken och hon hade skrikit och gråtit. Mannen hade då gripit tag i hans mamma och slitit henne bort till dikeskanten. Ytterligare några militärer hade föst bort honom, hans syster och hans farfar och ställt dem bredvid deras paralyserade och rödgråtna mamma. Alla bad för sig själva och grät, medan de tittade ner i diket på den uttorkade bäcken och de kände hur sekunderna av deras tid kvar i livet började räknas ner. De sista orden han kommer ihåg är

– Aufstellung, Richten… SCHIEBEN!

Det var som om en hundradel efter det sista ordet hade han sett någonting inne i skogen, någon vit skepnad som hade visat sig en bråkdels sekund. Sedan slöt sig ett totalt bäckmörker kring honom. Han hade befunnit sig i skärselden, mellan liv och död. Han
visste inte hur länge han hade legat i diket innan han otroligt nog åter kunde öppna ögonen. Det första han såg var en lampa som lyste över honom i ett vitmålat rum. Hans förvirring var otroligt stor då han inte hade den blekaste aning om vart han befann sig eller varför och hur han hade kommit dit. Men han tänkte på det han hade sett ute i skogen, allt annat var suddigt, han kom knappt ihåg någonting från den kvällen innan minnena efter ett tag hade börjat komma tillbaks igen. Men han antar fortfarande idag att det hade varit en ängel nerskickad av gud för att rädda hans liv.

Det var natten han hade förlorat sin familj. Han sparkade lite i gruset på vägen där han nu gick. Han hade många gånger under sitt liv undrat varför just han hade blivit räddad. Han hade många gånger under sina apatiska år efter händelsen försökt ta livet av sig, men det hade alltid kommit någonting ivägen som hindrade honom. Han gick längs vägen och kollade på omgivningarna som en gång hade varit hans hem, men som nu såg otroligt grått ut. Fasaderna på husen hade börjat flagna och murbrukslager hade börjat lossna. Överallt hade gräset som en gång i tiden varit välskött och grönt, nu vuxit igen på tomterna kring husen med en nyans av gulbeige. De en gång blomstrande rosenbuskarna hade vissnat, antagligen hade staden blivit bortglömd för länge sedan. Han trevade sig fram längs gatan tills han plötsligt stannade. Han stod nu utanför sitt hus. Han tog ett djupt andetag innan han passerade grindarna som hängde lite snett. De gnisslade till då han öppnade och sedan stängde grinden. Han tittade på tegelstenshuset som han inte hade besökt någon gång sedan händelsen. Han tog fram medaljen ur jackfickan som han fått dagen han helst vill glömma. Han kollade på den där den skimrade i guld. Han läste texten ”National Order of Honor and Merit”. Han la tillbaks den i jackfickan och begav sig till uthuset där han hittade en spade. Han tog med sig den och grävde en grop mitt på tomten. Han tog fram medaljen igen och kysste den, det var det enda han hade kvar sen den dagen. Han sträckte fram handen precis som hans syster en gång hade gjort då hon kastade bilnycklarna i havet då hon var liten. Han släppte greppet och såg hur medaljen landade i den svarta gropen. Han bad en bön, och fyllde sedan igen hålet med fötterna. Han tog ett djupt andetag och log för första gången på väldigt länge, och sa för sig själv; ja detta är verkligen början på slutet och gick sedan iväg.

Oskar Medaljen – del två

Efter att han gått ett varv vid huset med de välkända rosenbuskarna vände han sig sakta och gick tillbaka varför undrade han sedan vid ett tag då fem minuter läts förlöpa och gått tillbaka så stod han vid hålet. Spaden hade han glömt visst ja alltid var det något samtidigt fick han litet av en känsla nej det var bara ett rådjur såg han nu som sprang vid sidan över grusbanan. När han stått vid gropen och andats in syre ett tag som han inte riktigt såg men som fanns med molekyler så tänkte han att fortsättningen inte var enkel så enkel som han trodde på men han hade kollat i den heliga bok om David och Goliat som han fick av en patient som var jude och utbildad inom religionen. Han hade bara gamla testamentet som heter Tanach sa han. Det var en äldre man som också inte riktigt förlorat allt men lite av livslusten. Han hade börjat tvivla. Grått hår och buskiga ögonbryn mindes han honom som. Han sa det att i en av meningarna varför ska meningen vara som ett tomrum. Han hade mist sin fru men inte sina barn i hetluften. Pengar hade han mist också. Han undrade varför himlen bara syntes på dagen och inte på natten. Han brukade mumla för sig själv på Jiddisch. Vaarfförch sscyns barra daggen. Kommer det fortfarande vara mörkt närr jag sluuter min öggon bakom molnenn i atmosfären vidare i univerrrsum. Kkkomer den lysande solen. Hostade han. Univerrsum baraa en hinna som min hud för synen. Barra efter tid som host babylon finns bakom smågruset av planeter Vintergata sval. Hostade till. Att en liten person som David var kunde besegra två praktpersoner stora som berget med en liten uns av intelligens. Det rådde om att samarbeta med det och sin känsloaktivitet. Han var i östlandet med en nu gammal mineral som låg i marken. Eller mineral var det inte men en bit av guld. Motto som farfar sa det sista han gjort under flykten. Det hade blivit oroligheter. Det han såg var det konkreta och subjektiva. Han hade blivit knäsvag. Det han jobbade mot var sina inre demoner. Kobolt som han tyckte att luften hade blivit och omgivningarna runt omkring litet. Landet han befann sig i hette Rooky. Buffliga land som som en praktperson. Gränsade mot Eben en lite mildare omgivning tyckte han. Fortsatt hade han en bit in i tiden. Den andra delen det var som att titta på den andra filmen om härskarringen eller den andra filmen av Harry Potter eller den andra filmen om Exorcisten. De blev aldrig lika bra som den första nyskapande filmen. Varför visste han dock inte. Han tog upp en LM ifrån sin rock och en zippo tändare han hade rökt i två år första gången var det dock inte gott på första blosset men andra blosset var det det den andra gången. Han hade en flanell skjorta på sig brun beige som en potatissäck. Han hade kort hår men inte rakat han hade en liten ovårdad hy. Det var en viktig post han stod vid nu. Han tittade på sitt paket sin tändare. Han hade ett hål i skon som. Om juden hade blivit tvivlande hade Oskar fått en ny livsväg i gräsmattan. Hans hål fick tån att sticka ut. Det var litet vått i gräsnästet. Daggen kittlade till tån lite. Hans röda L&M paket tittade han ner på. Även om Kommunismen hade sargat lite nu som han tänkte det som bara för att hålla det fast tanken lite i så hade Rooky fått en ny regering efter skandalen. Inte mer blodspill. Inte mer internmakt hade lytt efter demonstrationerna. Inget fiffel. Jobb ska tilldelas mera. Och inte för att Oskar hade följt allt så hade det progressivt utvecklats på bygden recession. Mat och media var efterfrågat på marknaden och penningen hade vuxit inte som i Eben men enligt årsredovisningen med konsumentprisindexet till lite av en deflation. Men budgeten var ganska okej. Oskar tog av sig flanellskjortan och lade den på marken inte för Oskar som hade börjat med giftpreparat eller det lilla som cigaretter. Det hade nu mörknat. Regeringen var en annan nu. Om de skulle ha varit han som var minister i Rooky tänkte Oskar sitt manifest gammal är äldst. Han orkade inte alltid tänka på saker som om han mogen var nu. Eller definiera begreppet. Det gjorde han inte. Det var en annan tid nu. Det fanns ingenting kvar tänkte han. Rock and rolf lyssnade han inte på. Han hade inte tid med band som demonstranter hade sysslat med. Då dem vågade. Han hade ett sår läkt på armen och nacken efter den 17 september. Samt ovårdad hy. Han hade varit i god vård. I goda händer han kunde verkligen känna empati med och deras empati. Han hade fått en kvinna som hjälpte honom att aktivera sig. Han kände att han drog dit vinden vände ett tag då han funderade på att samla sig. Han hade till och med inte brytt sig om de vaga minnena och dimma som låg som damm då en lastare lastar av mackadamm på marken. Lite senilt. Men han hade varit på sjukgymnastik en hel del och fått en tippad kropp. Han hade till och med fått en annan medpatient att le som han tyckte såg söt ut som också trassligt hade haft det
Han hade pantat burkar och fått lite tillbaka kallade dem det efter morden av den nya regering. Han hade en T-shirt på sig och han andades ut i den svala luft som varade. Han sjöng en ramsa som en kille hade sjungit i lågstadiet. Misty Rooky varför är det så rått i dessa dvalor jag mått en ny vän jag fått. Sedan kunde han inte mer. Därav litet av ett traumatecken som han fick som rycka till av rådjuret. Men han kollade på sitt cigarettpaket och läste innehållet.

L & M är skapad av företaget Liggett & Myers 1953 och är ett varumärke cigaretter som tillverkats av Altria Group, Inc. (tidigare känd som Philip Morris Companies, Inc.). ”L & M” är ett av de tidigaste, kanske det tidigaste varumärket för att få ett filter som inte var ett ensidigt filter. När varumärket ”L & M” lanserades var deras motto amerikanska cigaretter av högsta kvalitet med det bästa filtret. När deras framgång på den amerikanska marknaden stärktes, gjorde Liggett Group ett förslag att ta ”L & M” internationellt. Märket är populärt i Latinamerika, Central- och Nordeuropa, Arabvärlden och Fjärran Östern och Sydasien. De var inte så vanliga i kontinentala USA tills en ny utrullning gjorde dem tillgängliga i oktober 2007 och är fortfarande inte särskilt populära i Storbritannien. Han undrade vad det västlandet kunde tänkas tänka nu då Oskar stod i östra delen av jorden med cigarettpaket med märket L&M. Enligt informationen från den fria undersökningen ”Business Analytics”, andra kvartalet 2007, tog Phillip Morris-varumärkena sig i 25 ryska städer med en marknadsandel på 29,92%

During the press conference, it was reported that ”L&M” takes third place in the world by sales volume. Also, the ”L&M” brand second place among other cigarette brands produced by Phillip Morris International. Due to new labeling regulations in Europe banning the use of the word ’lights’ names of some cigarette brands have been changed, e.g., L&M Lights are now L&M Blue Label. The same happened in 2010 in the U.S. when the (FDA) banned flavor descriptors—such as ”mild,” ”light” and ”ultra light”—even though the color designations were already changed like in Europe.

Det stod på engelska lite.

Skapad av Liggett & Myers Company 1953, L & M är ett varumärke av cigaretter som produceras av Altria (tidigare Philip Morris Companies fram till 2003).

L & M är en av de första varumärken, kanske till och med den första, att ha ett filter som inte är ensidig. När varumärket lanserades deras motto var ”cigaretter amerikanska hög kvalitet med den bästa filtret.” Varumärket är mycket populär i Latinamerika, centrala och norra Europa, inklusive arabvärlden, Fjärran Östern och södra Asien. Hon var inte utbredd i Amerika att lansera en ny, görs tillgängliga i oktober 2007. Enligt uppgifter från oberoende organ Buissness Analytics undersökning, andra kvartalet 2007, Philip Morris varumärken är det första ledande plats i 25 ryska städer med en marknadsandel på 29,92%. Under presskonferensen, rapporterades det att L & H tog tredje plats i världen när det gäller sålda kvantiteter. Även L & M fick andra plats bland de varumärken som produceras av Philip Morris. På grund av nya regler som förbjuder användningen av ordet ljus i Europa, många av cigarettmärken som använder tvingas byta blir L & M Ljus L & M Blue Label. Detsamma sker i USA under 2010, då den amerikanska Food and Drug Administration (FDA) förbjudna beskrivningar som mild (mjuk), ljus och ultra light.

Historia [redigera | ändra koden]
18.. ​​- Start för produktion av L & M som tuggtobak under ledning av Liggett & Myers tobbacco.
19.. – Produktion av de första cigaretter som tillverkas av Liggett & Myers tobbacco.
19.. – Försäljningen ökade under de senaste åren, med nästan 27 miljarder cigaretter som säljs.
19.. – Marknadsintroduktion av nya varianter (100 mm storlek cigaretter).
19.. – Förpacknings årsförändring och smak.
19.. – Upprättande av en lätt variant innehåller mindre nikotin och tjära.
1999 – Förvärv av Liggett & Myers tobbacco av Philip Morris Companies Inc.
2003 – L & M blir bäst säljande cigarettmärke i Polen.
2008 – Ändring av förpackningar, design och modifiering av cigaretter smak.
2012 – Ändring av förpackningen, är registreringen Liggett & Myers nu synliga

Det var ett illa sargat litet cigarettpaket som han hade så att han inte såg allt vad som stod på det. Då lite bokstäver var borta eller skrynkliga men inte allt dock..

Mycket som kunde få plats på ett sådant litet paket tänkte han.
Han hade hört om ett annat men som inte fanns i öst nu funderade han dock Lucky Strike som hade innehållit en Lucky Strike som lycklig blev litet. Den hade varit i bruk mycket under andra världskriget framförallt i den Amerikanska insatsstyrkan. Något preparat som gjorde en lugn och glad. Mer visste han inte. Han letade i fickan på sina Manchesterbyxor efter att han rökt och läst på cigaretterna han var glad för att han kunde modersmålsskriften. Han andades allt kraftigare in nattens demoniska mörker. Han hade precis begravt sin farfar det dock som han hade. Han kunde inte se något mera det var svart.

Författare: Anton B