Klockan har precis slagit 22.30 och ögonlocken kändes tunga. Alla lampor som var tända släcktes. Dörren ut kollades om den var låst. Lade täcket över sig och la huvudet på kudden och släckte lampan på nattduksbordet. Efter en minut så kom det ett ljust sken in i sovrummet. Ett vitt sken som lyste upp hela rummet. Adrian gick upp ifrån sängen. Tanken som slog honom var att nu är det ett ufo därute. För en bil har inte ett sådant vitt sken. Kollade snabbt ut genom fönstret. Men kände snabbt en obehaglig känsla. Något som drog i honom. Sprang till vardagsrummet. Det vita skenet avtog. Adrian hann precis pusta ut och så kom skenet tillbaka igen. Men nu i vardagsrummet. Adrian sprang till ett annat rum. Stängde dörren om sig. Härinne kan ingen komma in eller se honom. Finns inga fönster. Det vita skenet i vardagsrummet avtar och är borta. Adrian kollar ut efter en liten stund. Går ut i hallen försiktigt. Kollar omkring sig, men det är tyst. Nästan lite väl tyst enligt Adrian. Nu går det inte en sekund utan att Adrian undrar vad detta var som var ute efter honom. Kan det ha varit ett ufo. Tänkte på alla artiklar i aftonbladet och expressen där det stått att utomjordingar finns nu bland oss. Adrian känner att han inte kan sova. Sätter sig i köket och inväntar morgondagen.
Morgondagen har inkommit. Kollar in soluppgången bakom träden. Vaken hela natten. Sätter sig i vardagsrummet ett tag. Klär på sig lite kläder och går ut för att ta en nypa frisk luft. Något känns inte som det ska göra. Han säger hej till dom han möter. Men ingen säger något. Är det ingen som ser mig tänker Adrian. Men då ser han en liten tjej som kollar på honom och vinkar. Dom vinkar tillbaka. Då känns det plötsligt mycket bättre. Adrian blev nästan lite orolig. Kommer tillbaka in i lägenheten han bor i. Plötsligt så ser han en man som står och kollar på honom. Adrian kollar bakom sig undrar nästan om det är han som mannen kollar på. Står och kollar på varandra i några sekunder tills Adrian sätter fart igen ut. Men då är mannen spårlöst försvunnen. Springer till hörnet av lägenhetshuset på andra sidan. Men det finns ingen där. Men hur kunde han ha försvunnit så fort. Han måste bo här tänker Adrian. Adrian går in till sig. Undrar över vad som händer. Sätter sig i köket igen. Känner sig nästan galen över allt som har hänt sen igår kväll. Först det ljusa skenet och sedan mannen i svart. Vad är det som händer. Sätter händerna över huvudet. Känner att nu kommer det. Tårar kommer ner för kinderna på Adrian. Allt känns väldigt övermäktigt. Då kommer ljusskenet igen.
- Men vad i helvete är detta nu. Vill ni ha mig så kom och ta mig.
Adrian känner att något drar i honom. Ser något i ljusskenet. Ser ut som ett väsen eller en människoliknande varelse. Adrian känner helt plötsligt att ingen ska ta honom. Inte nu eller senare. Han springer ut. Ut genom dörren. Kollar inte bakom sig. Ljuset avtar och går bort. Springer så fort han kan ifrån ljuset. Då ser han mannen i svart som kollar in honom. Adrian stannar upp. Springer emot honom och skriker åt mannen att stanna. Men mannen går bakom lägenhetshuset och försvinner i intet. Adrian går ner på knä. Vet inte vad som händer. Då känner han en hand på axeln. Kollar upp och ser en kvinna. En blond kvinna iklädd svart kostym med vita ränder.
- Är allting okej?
- Ja allting är bara bra.
- Det känns som det är något som oroar dig.
- Nä inget att oroa sig för. Jag är bara lite trött.
Adrian vill inte oroa någon. Vill aldrig oroa någon. Säger alltid att allt är bra även om det inte är helt okej alla gånger. Han känner att det får han tackla själv. Kvinnan tar upp honom ifrån marken. Dom går tillsammans bort till hennes lägenhet. Adrian känner sig inte som förut. Känner inget obehag av kvinnan. Känner ett lugn och följer kvinnan medvilligt hem till henne.
Dom sätter sig i köket. Adrian får ett glas med vatten som kvinnan ställer på bordet.
- Varför är du så trevlig mot mig? Vi känner ju inte ens varandra.
- Jag kände bara på mig att du behövde någon att prata med. Jag kände att du är en trevlig kille. Som aldrig skulle göra något.
- Det kanske du har rätt i. Men just nu så vet jag inte vem jag är riktigt. Allt känns så overkligt och övermäktigt.
- Du kanske vill prata om det?
- Jag tror inte du skulle tro mig.
- Försök.
- Okej. Jag la mig igår kväll. Sedan kom det ett ljussken som förföljde mig runt i min lägenhet. Då kunde jag inte sova. Så jag var vaken hela natten. Då kom det en man i svart som kollade på mig först genom fönstret och sedan utanför när jag sprang. Det var då som du kom.
- Har du sett ljusskenet något mer?
- En gång till och då sprang jag i motsatt håll för att ljuset inte skulle ta mig. Det känns som att det finns någon slags dragningskraft i det.
Kvinnan skruvar på sig. Lägger en hand över Adrians. Dom kollar in i varandras ögon.
- Varför känns det som att vi är menade för varandra. Jag känner mig inte alls obekväm i ditt sällskap. Känns som att du förstår mig. Inte är alls rädd för det som jag pratar om.
- Jag är inte som alla andra. Många säger att jag är lite udda. Även om jag inte varit med om det som du säger, så tror jag på dig.
Adrian pustar ut av lättnad. Tårar kommer ner för kinderna som han torkar snabbt av på tröjärmen. Känner att det är första gången som någon tror på honom. Lyssnar på honom. Vad han har att säga.
- Jag heter Adrian förresten. Vad heter du?
- Laurina.
Adrian kan inte kolla bort ifrån Laurinas gröna ögon. Känns nästan som dom är förtrollande på något vis. Sedan ställer sig Adrian upp ifrån sin stol och känner att det är dags att gå.
- Jag måste tyvärr gå nu. Men det var väldigt trevligt att träffas. Hoppas verkligen vi gör det någon mer gång.
Laurina säger ingenting. Adrian sätter fart ut. Laurina säger tyst för sig själv att träffas igen kommer dom att göra väldigt snart igen.
Adrian kommer ut ifrån lägenhetshuset på andra sidan. Går över cykelvägen för att komma hem till sig. Tar tag i dörren men dörren är fast. Går inte att öppna. Varför går den inte att öppna. Drar i dörren för att den ska öppna. Men det gör den inte. Känner i fickorna men ingen nyckel. Han har tappat bort nyckeln. Känner överallt. Men kan inte känna den. Går ut igen för att se om den finns där. Går stegen som han har tagit ute. Men ingen nyckel. Går tillbaka till dörren. Försöker men ingenting. Känner efter telefonen. Men den är också borta. Fasen också tänker Adrian. Dörren gått i baklås, nyckeln är inne i lägenheten troligtvis och även telefonen. Sätter örat mot dörren. Kan höra telefonen. Den ringer därinne. Är säkert mina föräldrar. Fasen också. Öppna ditt dörrhelvete tänker Adrian. Men ingenting händer.
Han går ut igen för att han känner att det finns ingenting att göra. Han går till Laurina som säkert kan hjälpa honom. Knackar på hos henne. Men ingen öppnar. Han plingar på men ingen öppnar. Kollar ner på brevinkastet. Men där står det inget namn.
Adrian går ut igen. Solen går ner.
Han går in till lägenhetshuset för att inte tillbringa någon tid ute. Sätter sig under trappen för att inte skrämma någon.
Solen går upp igen. Adrian försöker igen. Men ingenting. Dörren vill inte. Telefonen hörs igen. Fasen också tänker Adrian som står utanför som vet att det är hans föräldrar som ringer men ingenting går att göra.
Han går till Laurina och knackar på. Men ingen är hemma. Samma sak igen. Inget namn på dörren. Kanske inte är hennes dörr. Har jag tagit fel tänker Adrian. Går ut igen och då får syn på mannen i svart.
- Är det nåt du vill. Då får du fasen komma hit. För nu är jag trött på att jaga dig. Stå inte där och glo bara.
Mannen i svart kommer nu emot honom. Adrian känner ett obehag i kroppen. En gammal man kommer nu emot honom. Käpp i ena handen. Säger ingenting, bara kollar in honom.
- Är det något du vill mig? Eftersom du iakttar mig.
Då kommer Laurina bakom Adrian och sätter en hand på hans axel.
- Jag tar över här.
Mannen i svart nickar och försvinner med ett litet ljussken. Adrian står och gapar. Vill säga något men får inte ut det.
- Vi måste prata. Det är något som du måste få veta.
- Okej.
Adrian går med Laurina som berättar att hon inte är någon härifrån. Utan en ängel från himlen. En ängel som är sänt ner för att ta hand om Adrian. Adrian sätter sig ner på bänken.
- Vad menar du ta hand om mig?
- Jo det är så att det finns ett skäl till allt som du har sett. Jag vill inte säga något först. Men du är död Adrian.
- Nä det är inte sant. Jag är ju här. Om jag är död hur kunde flickan igår vinka mot mig.
- Jo det är så att barn i ung ålder kan se spöken.
Adrian ställer sig upp. Vägrar ta in det som sägs. Han är inte död. Inte nu, aldrig. Det finns inte på kartan. Han går mot sitt lägenhet som vägrar att öppna. Bankar på dörren. Kollar igenom fönstret från utsidan. Men ingenting ses. Han hör något bekant komma. Sin pappa och mamma kommer. Han går emot dom och skriker hej hej. Men dom hör inget. Går förbi honom. Laurina kommer bakom Adrian.
- Dom kan tyvärr inte höra dig.
- Men detta kan inte vara sant.
- Jag måste visa dig något.
Innan nyckeln åker in i låset och vrids om är dom i Adrians lägenhet. Laurina tar med sig Adrian in i sovrummet.
- Kolla här.
- Vaddå?
Adrian kollar ner i sin säng som han har sovit i. Där ligger Adrian livlös i sin säng. Hans föräldrar kommer in till sovrummet. Ser sin son ligga där livlös. Adrians pappa tar emot hans mamma som håller på att stupa av knäsvaghet. Tårar kommer ner för kinderna.
Ambulans är på plats. Sirener som målar lägenhetshuset blått. Adrian och Laurina kollar in när hans kropp åker in i ambulansen och drar iväg.
- Jaha vad är det som händer nu? Är det himlen vi är påväg mot nu?
- Nja inte riktigt.
- Vad menar du? Är vi inte klara här på jorden. Jag trodde nu att ljusskenet var att ta mig till himlen där jag hör hemma.
- Där har du lite fel.
Laurina sätter sin arm runt Adrians midja. Helt plötsligt är han i en cell. Dörren åker igen. Helt mörkt. Tegel överallt. En litet gallerfönster ut genom dörren. Där står Laurina.
- Du ljög för mig. Du är ingen ängel. Va fasen ska detta vara.
- Välkommen till Helvetet.
Författare: Robert Färnlund