Jag vet inte riktigt när jag lade märke till det första gången. Kanske var jag tolv eller rent av tretton år då tonårstiden började göra sig påmind i form av värkande bröstembryon och pinsamma avslöjanden i skolan av småfläckar på brallorna. Jag hade kommit hem och slängt min skolväska av hårdaste läderimitation – ett perfekt kasefordon nerför de branta stenhällarna utanför skolgården. Den var förresten snabbare än de flesta skolväskor. De av tyg var sämst.
Det var inte alls det jag skulle berätta om. Något hade hänt med mitt rum. Det var inget märkvärdigt rum utom att det var mitt och därför centrum i min värld. Sängen var utfällbar, men jag hade den alltid nerfälld, så jag kunde slänga prylar under den. Och så skrivbordet förstås, överbelamrat med läxböcker, papperslappar och så dagboken med hjärtan på och med världens sämsta lås. Ett fult toalettbord stod inklämt bakom dörren, min mors påminnelse om att jag borde tänka på hur jag såg ut, att jag var i förpuppningsstadiet till att bli kvinna. Bredvid sängen stod läderlappen, en röd sittovänlig tingest i värsta funkisstil. Jag satt aldrig i den. Den bara tog plats från grammofonen på golvet som spelade Elvis eller Tommy Steel. Båda gav mina föräldrar migrän. Om jag spelade Debussy eller Beethoven försvann migränen snabbare än om de tagit sexton tabletter Alvedon.
Den här dagen, när jag kom in i rummet efter skolan, hade sängen förflyttat sig så nära skrivbordet att min väska inte fick plats på sitt vanliga ställe. Det var ju märkligt, men jag reflekterade inte närmre över det. Däremot, när jag låg på sängen för att slappa med dagboken ett tag för att läsa om gårdagens brutala gräl med brorsan, märkte jag att mina fötter nådde ända ut till läderlappen. Bokhyllan, som jag glömde berätta om, stod kloss intill toalettbordet och morgonrocken hade klämts ihop mellan de där två möblerna. Att detta inte upprörde mig mer då, är egentligen inte så märkligt. Mitt rum kändes alltid för litet för en växande planta som jag.
Tiden gick och jag vande mig. Så en dag märkte jag det igen. Morgonrocken fick inte plats längre på hängaren mellan fönster och bokhylla och jag fick fösa ut toalettbordet en aning mot mitten av golvet för att kunna öppna dörren. Långsamt – det tog några år – växte mina möbler! De växte eller var det rummet som blev mindre. Jag mätte min säng med min utsträckta kropp som måttband. Sängen hade snarare blivit mindre. Det var med andra ord rummet som krympte. Lättad att få en ursäkt att befria mig från toalettbordet, denna löjliga uppmaning till kvinnlig fåfänga, slängdes den ut tillsammans med läderlappen, som jag aldrig suttit i.
Till slut återstod endast sängen och skrivbordet. Alla böcker låg i högar på golvet då bokhyllan blivit för hög för rummet. Jag fick böja mig när jag gick in för att inte slå huvudet i taket. Så kan man ju inte leva och då flyttade jag, som ni nog förstår, ut till eget boende. Får man inte plats, så får man inte plats.
På julen åkte jag hem av kärlek till de som satt mig på jorden. Jag gick upp för trappan till övervåningen och fram till mitt rum. Dörren till mitt rum hade krympt ytterligare och med möda klämde jag mig in i mörkret. Taket hindrade mig att ställa mig upp. Jag kröp ihop och satt där tills jag kände hur tak och väggar med ryckigt knorrande kröp allt närmare mig från alla håll. Kvävningsskräcken satte in och i panik ålade jag mig ut ur dörren i sista sekund. Det var då det försvann, helt och hållet. Rummet, alltså!
Med avklippt navelsträng, stod jag där och konstaterade att det fanns just inget som höll mig kvar.
Författare: Ann-Marie du Plessis