Spegeln 

– Mäster Samuel, det var väl han prästen, med pigan som hängde sig?
Orden kom från en flyttkarl som stod vid porten till ett hus på Mäster Samuelsgatan. Han höll i en stor spegel som var inlindad i filtar och rep och väntade på att en dräng skulle binda hästen, så att de tillsammans kunde bära in spegeln. Mottagaren, en mager och hjulbent skräddarmästare, höll upp sin dörr i väntan på dess ankomst. Hans verkstad låg på nedre botten och spegeln var inte särskilt tung, så för de båda drängarna som var vana vid riktigt tunga saker, var detta ingenting. Hade det inte varit för att spegeln var ömtålig hade det räckt med den ena drängen.

– Ni kan ställa spegeln där, sa skräddarmästare Berg och pekade på en plats på golvet, långt in i rummet.

Man kan inte påstå att spegeln var vacker, däremot var den sinnrikt konstruerad. Den stod på golvet med tre ben och små hjul där under som möjliggjorde att den kunde dras fram och tillbaka på golvet. Den ovala glasskivan var fästad i en yttre och en inre ram så spegelglaset kunde vridas både åt sidorna och uppåt och nedåt. Det var en praktisk spegel, inte minst för en skräddarmästare som behövde kunna spegla sina kunder från olika håll. Den var också precis lagom hög och bred för att få plats i det hörn den hade blivit angiven. Berg hade köpt spegeln billigt från ett dödsbo i närheten, efter att hans gamla klumpiga väggspegel hade fallit golvet och gått i tusen bitar. Flyttkarlarna lämnade med varsitt mynt i handen och med skräddarmästarens avskedsord:

– Ja det var mäster Samuels piga som hängde sig. Men inte här, det var ute på landet någonstans. Därefter blev prästen av med sitt ämbete. Adjö.

Skräddarmästare Berg stängde dörren och gick in i sin verkstad. Den hade två fönster ut mot gatan och ett in mot gården. Alla fönster var täckta av tunga blekta gardiner och på sina ställen fanns rester av bollfrans kvar. Fönsterglasen var gamla och små och bidrog till ett milt ljus inne i rummet, även när solen låg på. På en bänk låg balar med tyg och längs med den ena väggen fanns en stor mörk hylla i vilken också syntes travar med ylle och linne i olika färger. Arbetsbordet, som stod mitt i rummet, var fyllt av tillklippta tygstycken, saxar, nålar, måttband och mönster. Intill bordet stod två huvudlösa provdockor av vilka den ena var klädd i en halvfärdig kostym och den andra mest tjänstgjorde som en väldig nåldyna.

Det var tyst inne hos skräddarmästare Berg. Några ljud hördes ibland från gatan, men fönstren, gardinerna, tygerna och en stor tjock matta bidrog till tystnaden. Det vilade också ett ganska tjockt lager med damm över hela verkstaden.

Intill fönstret mot gården fanns en svartmålad dörr som ledde in till två bostadsrum och ett litet kök. Berg hade bott i den lilla våningen och haft sitt skrädderi i dryga trettio år och själv närmade han sig nu de sextio. Någon fru hade aldrig insmugit sig i hans liv, även om han i unga år hade varit inställd på ett giftermål. Men ingen av de unga fröknar han hade försökt lära känna hade velat ha honom. I
stället för ständiga besvikelser hade Berg till sist valt att leva ensam, folk fick prata som de ville. Och prata gjordes det. Berg ansågs vara lite av en kuf i kvarteret Putten och gatorna däromkring. Han var inte otrevlig, inte obehaglig, men det var något hos honom som drog andra människor ifrån honom. Hans hantverksskicklighet var hans stora lycka, för det fanns inte många skräddarmästare som med så få måttagningar, och på så kort tid, kunde sy kavajer och byxor, skjortor och rockar. Kunderna var enbart herrar och affärerna gick bra. Berg hade kunnat sluta med sitt arbete och leva på sina räntor, men han fruktade den ensamhet som då skulle uppstå.

Berg hade ingen egen piga, men han delade en med mamsell Larsson i våningen ovanför. Lilla Klara hade kommit till både honom och hans granne genom lite av en slump. En dag stod hon bara där i dörren och frågade om arbete. Hon var liten, blek och tystlåten men arbetade som ingen annan piga han hade mött. På förmiddagarna var lilla Klara hos mamsellen och på eftermiddagarna hos skräddarmästare Berg. Sin säng och sitt lilla krypin hade hon hos mamsell Larsson. På så sätt fanns hon alltid nära till hands utan att för den skull behöva bo eller ständigt vara synlig hos Berg. Han visste inte hur mycket mamsell Larsson betalade för sin andel av lönen, men själv gav han henne 4 riksdaler i månaden. Då fick hon även äta i köket, men hittills hade han aldrig sett henne äta något.

Skräddarmästaren var egentligen inte alls förtjust i mamsell Larsson, och vad hon ansåg om honom kände han inte till. Mamsellen var antagligen i hans egen ålder, men det var svårt att avgöra, kanske för att hon var ålderdomligt klädd samtidigt som hon hade ett ungdomligt ansikte. Hennes klänningar var vida och stora, alltid i någon mörk färg, och nedtill var de slitna eftersom de hade burits i decennier. Mamsell Larsson hade korkskruvslockar, något som man annars bara såg hos mycket gamla damer. Eftersom hon alltid bar hatt visste inte Berg om lockarna var äkta eller om de var fastsydda i huvudbonaden. Det luktade också något gammalt över mamsell Larsson. Inte så att det var obehagligt, men hennes parfym eller tvål måste ha kommit från en svunnen tid. Mamsell Larsson och Skräddarmästare Berg hälsade artigt när de stötte samman på gatan eller i trapphuset. De besökte aldrig varandra och pigan Klara hade bara vid något enstaka tillfälle sett dem tillsammans.

Lilla Klara var en idealisk piga för skräddarmästaren. Tyst och diskret dammade hon, torkade golv, plockade upp tygbitar från golvet, fyllde på olja i lampan och bytte veke, tvättade fönster, lagade mat åt skräddarmästare Berg och sopade i farstun. Efter uträttat värv gick hon upp till mamsell Larsson och hördes inte av förrän hon kom ner dagen därpå. Den enda nackdelen, som skräddarmästare Berg såg, var att han själv fick tända kakelugnen på morgnarna, eftersom Klara inte kom ner till honom förrän efter klockan tolv.

Skräddarmästare Berg var inte den man gick till om man önskade sig de mest moderna snitten, de elegantaste kläderna eller för de vackra tygernas skull. I stället var han skräddarmästaren som sydde kostymer, byxor, skjortor och rockar som bars till vardags. Han hade alltid fullt upp, förutom på sommaren då han kunde unna sig lite välbehövlig vila. Nu på hösten strömmade kunderna till i sådan takt att han var tvungen att säga nej till flera, eller åtminstone be dem vänta ett par månader. Han tog emot sina kunder på förmiddagarna mellan tio och tolv, därefter satte han sig antingen att sy eller ställde sig vid bänken för att klippa och nåla. Han hade kunnat ha minst ett par unga lärlingar som hjälpte honom att sy, men han valde att göra allting själv. Han behövde inte betala ut löner och, framför allt, han fick vara ifred. Så länge ljuset från fönstren varade satt han gärna vid fönstren och arbetade, för att framåt eftermiddagen tända ett par oljelampor. Med deras hjälp kunde han sitta hela natten, men han brukade sluta vid niotiden, då ögonen började svida.

Det tog ett par dagar innan den nya spegeln fann sin plats i skräddarverkstaden. När han köpte den hade han tyckt att den var välgjord och duglig, men alls ingenting märkvärdigt. Nu ångrade han sig nästan. Spegelglaset var inte riktigt klart och därtill var spegeln ful. Det var också något med den som oroade honom. I stället för att bara tjänstgöra som en praktisk men diskret spegel blev den lite som ett lysande öga i hans skräddarverkstad. Den syntes hela tiden i rummet, kastade reflexer och det visade sig dessutom vara ganska svårt att ställa in glaset utan att det vickade nedåt. Berg flyttade spegeln fram och tillbaka i rummet, han kunde inte riktigt finna den lämpligaste platsen.

Den första kunden som fick nöjet att spegla sig i den var en herr Marnén som skulle prova en halvfärdig kostym i gråbrunt ylle. Skräddarmästare Berg trädde försiktigt på den nålade kavajen och gick runt sin kund med nålar i mun och ett måttband över nacken. Han hummade lite och bad, med nålarna alltjämt i munnen, herr Marnén att vända sig än åt den ena, än åt det andra hållet. Så snart provningen var avklarad tackade herr Marnén för sig och avvek. Det satt en liten klocka på insidan av dörren in till skräddarverkstaden, så det hördes alltid när någon kom och gick. I samma ögonblick herr Marnén gick ut knackade lilla Klara på dörren från Bergs bostad och frågade om hon fick komma in och sopa. Det gick för sig.

Berg fortsatte med sitt arbete, la ner den nyss provade kostymens olika delar och började klippa och markera med en krita på tyget. Lilla Klara tänkte han inte på, han hörde bara då och då hur borsten slog till ett bordsben eller något annat. Berg stod vänd mot spegeln när han såg hur Klara ryckte till. Hon stod som förstenad med blicken intensivt fästad vid spegelns glas. En lång stund förblev hon där utan att röra en min.

– Vad är det med dig lilla Klara. Stå inte där och sjåpa dig. Pigan brukade just aldrig säga någonting, men nu tog hon till orda:

– Vad är det för en spegel? Hennes röst lät osäker.

– Det är en spegel jag just har köpt. Från ett dödsbo borta på Apelbergsgatan. Det är en bra spegel, titta här.

Berg demonstrerade hur spegelskivan kunde vridas åt olika håll och samtidigt vickas framåt eller bakåt.

– Jag tycker inte om den, viskade lilla Klara. – Vad säger hon? Vet skäms.

Klara drog sig undan från spegeln och fortsatte städa med sänkt huvud så att hon inte skulle se den. Märklig flicka, tänkte Berg, och fortsatte med sitt arbete. Han hörde hur pigan drog sig undan till köket och det lät som om hon diskade. Själv fortsatte han att arbeta ett par timmar, tog ett kort avbrott för att äta middag ensam i den lilla matsalen vid köket, för att därefter återgå till verkstaden. Mörkret hade nu fallit och han tände oljelamporna, den ena hängde från taket och den andra stod på arbetsbordet. Ljuset kastade sitt sken i en cirkel i rummets mitt och utanför dess krets var det mörkt. Från gatan anades ibland ett svagt ljus när en vagn for förbi eller någon lyktbärare vandrade i den sena kvällen. Berg trivdes i detta sken, ljuset var omkring honom och världen utanför fanns inte. Han funderade på lilla Klaras märkliga beteende och ställde sig framför spegeln och såg in i dess glas. Ingen kunde se honom så han började betrakta sig själv. Han var ingen ungdom längre, men tyckte ändå att han såg bra ut. Håret var lite grått, men inte anmärkningsvärt, mustaschen både kammad och vaxad och hans hållning var stolt och rak. Bäst som han stod där och njöt av sin egen bild såg han hur det i spegelglaset rörde sig något bakom honom. Han vände sig hastigt om för att se vad det kunde vara, men där fanns bara det ena gatufönstret omramat av sina gardiner. Han vände sig tillbaka mot spegeln och såg helt tydligt att det verkligen var något som rörde sig bakom honom. Det hade ingen form, det var snarare som en dimma eller en ånga som for förbi för att strax därefter vara borta. Berg vände sig om flera gånger, men det fanns ingenting där. Det hela kändes obehagligt, utan att han egentligen kunde säga varför. Hans ögon hade naturligtvis spelat honom ett spratt, det var inte mer med det.

Under andra omständigheter hade skräddarmästare Berg arbetat ett par timmar till, men efter den märkliga upplevelsen vid spegeln förlorade han lusten och gick in i sin bostad. För ovanlighetens skull låste han dörren där emellan. Pigan hade gått upp till mamsell Larsson och han var ensam. Berg hörde hur någon gick på golvet där uppe, antagligen mamsellen själv, eftersom lilla Klara smög fram så tyst och obemärkt att man knappt märkte henne. Berg la sig i sängen men lät ett ljus brinna bredvid sig en lång stund. Han funderade på om han hade blivit skrämd och i så fall av vad. Det kunde ju vara ett synfel och i mörkret kunde ögonen alltid spela en ett spratt, inte minst när man var lite till åren som han själv.

Någon vecka senare var Berg åter i sin verkstad. Strax innan han skulle hänga upp skylten med öppet knackade det på dörrens glasruta. Där utanför stod mamsell Larsson och gjorde en gest med handen som visade att hon ville tala med honom. Berg låste upp och släppte in sin granne som med den väldiga krinolinen fick tränga sig igenom den smala dörren. Ansiktet var nästan helt dolt under en kapuschong och endast två bleka händer stack fram ur tygmassorna, men när mamsell Larsson väl kommit in knäppte hon upp kappan och blottade sitt ansikte. Hon hade ett bekymrat drag kring munnen och ögonen såg stint på skräddarmästare Berg.

–  Ja, god dag skräddarmästare Berg och ursäkta att jag tränger mig på så här.

–  Alls ingen orsak, mamsell Larsson. Vad förskaffar mig…

–  Herr Berg, vi behöver inte göra oss några konster för varandra. Jag kom hit för att jagville tala med honom om lilla Klara. De sista dagarna har hon verkat så besynnerlig. Hon är frånvarande, glömmer saker, fumlar med porslinet och svarar knappt på tilltal. Har herr Berg också märkt något av det?

– Nej, eller jo, kanske har jag det. Hon betedde sig märkligt härom kvällen, när hon såg spegeln där.

Han pekade på spegeln.

–  Hon verkade inte tycka om den och var nästan oförskämd.

–  Spegeln? Varför skulle hon ogilla den? Det var märkligt.Mamsell Larsson gick fram till spegeln och drog med händerna över den polerade träramen. En känsla av djup sorg drabbade henne plötsligt och hon drog undan handen.

–  Det är en vacker spegel, sa hon lite trevande. På något sätt tycker jag mig känna igen den. Kan jag ha sett den förut?

–  Det är möjligt men inte sannolikt. Jag köpte den från ett dödsbo på Apelbergsgatan. Den har tillhört en direktör vid Sabbatsbergs brunn.Mamsell Larsson skakade långsamt på huvudet.

–  Känner jag inte alls. Men det kan ju finnas flera liknande speglar. Jag har ett så tydligtminne av att jag har sett den någon gång. Hur som helst, det var inte därför jag villetala med herr Berg. Rent ut sagt, vad ska vi göra med flickan?

–  Jag har inte alls tänkt i de banorna, mamsell Larsson, verkligen inte. Låt henne hållasnågra dagar, det kanske går över. Så länge hon sköter sina plikter.

–  Jag hade hoppats att skräddarmästaren ville tala med henne.Berg svarade inte, men följde mamsellen till dörren. Hon drog igen kappan över bröstet och gjorde sig redo att gå. De långa kjolarna drog upp damm från golvet i stora virvlar. I dagsljuset från fönstret såg Berg hur slitna mamsell Larssons kläder var. Lösa trådar hängde från både kappa och kjol och vid trappsteget såg han hennes ena sko som var sprucken i skinnet. Berodde det på snålhet? Inte kunde väl mamsell Larsson vara så fattig? Hon tackade för sig med en lätt nigning och gick ut genom dörren. Genom dess glasruta såg herr Berg hur hon fortsatte in i det smala trapphuset och upp till sig, och snart hörde han hennes välbekanta steg ovanför sig. Strax därefter kom lilla Klara in från gatan med ett ok och två hinkar vatten som hon bar lika lätt som om de hade varit tomma. Hade hon stått och väntat på att mamsell Larsson skulle lämna honom eller var det bara en tillfällighet? Berg öppnade dörren.

– Klara, håll upp ett tag.
Flickan vände sig om ett par steg upp i trappan.

–  Hämtar hon vatten åt mig också, det är alldeles slut.

–  Ja skräddarmästaren, det ska jag göra.
Så neg hon, med hinkar och allt, vände på klacken och fortsatte upp till mamsell Larsson. Berg stod kvar i trapphuset och hörde hur pigan öppnade dörren, bar in hinkarna och låste efter sig. I övrigt var det tyst i huset. Skräddarmästare Berg gick in till sig, hängde upp skylten med öppet och ställde sig vid arbetsbänken. Dagens första kund var redan i antågande.

Arbetsdagen gick och så småningom sänkte sig skymningen över rummet. Berg tände oljelamporna och fortsatte sitt arbete. Han tog fram två ihopnålade tygstycken till en skjorta och började sy samman dem. Nålen och tråden for snabbt genom tyget och snart var han redo för nästa stycke. När skjortan var sydd, så när som på manschetter och krage la han ner den en stund för att vila sina händer. Han lyfte blicken som föll på spegelglaset. Han såg sitt eget trötta ansikte, sina tungt hängande armar och kropp som saknade hållning. Den lilla stolthet över sin egen spegelbild han häromdagen hade kunnat uppleva var nu som bortblåst. Det klara spegelglaset var obarmhärtigt i sitt sätt att skildra åldrandet. Kanske borde han ha blivit ledsen, men istället log han. Vad kunde han göra mer än skratta åt det meningslösa åldrandet och se hur hans korta liv tog sig uttryck i en rörlig bild på en glasskiva. Bergs leende stelnade strax när han i spegeln alldeles intill sig själv såg ett barnansikte stirra på honom med tomma ögon. Den lilla munnen rörde sig och försökte säga något, men Berg kunde inte höra vad. Så försvann det lilla barnet, som om det föstes undan och istället framträdde en ung flicka. Hon sträckte fram en arm och la handen på skräddarmästarens axel. I spegeln såg han den och han kände hur kylan trängde genom honom, men han kunde inte se handen på sin axel, den syntes bara i spegeln. Plötsligt vred sig hela spegelskivan bort från Berg och i samma ögonblick försvann hans spöksyn. Han stod länge kvar i samma ställning, liksom förstenad, inte av rädsla utan av undran. Skräddarmästare Berg förvånades över sitt eget mod och gick fram still spegeln och vred tillbaka den så att han kunde se glaset, men där såg han enbart sig själv.

Mamsell Larssons historia

Marianne satt vid fönstret och lekte med solkatter. Hon höll en silversked i handen och reflexerna lät hon falla på någon av de övriga som satt i rummet, hennes far, möbelsnickaren, modern och två bröder. De bodde allesamman i två små rum, en trappa upp, alldeles vid Hötorget. Nu på våren när solen värmde höll de oftast till i rummet ut mot gatan, men på hösten och vintern satt de gärna i rummet in mot gården, där spisen från köket höll värmen. Möbelsnickare Larssons hem var inte burget, men familjen hade det bra. Båda sönerna arbetade hos fadern, och fröken Larsson, som flickan lite retsamt kallades av sina bröder, hade funnit en fästman.

– Så fröken Larsson ska gå och gifta sig, sa broder Kurt.

–  Och bli en fin fru rentav, fortsatte Mats. Fru snickare Larsson. Fröken behöver ju inte ens byta namn.

–  Sluta, väste Marianne och försökte styra solkatterna rakt in i ögonen på bröderna.

–  Hör upp med det där, röt modern till sin dotter. Du förstör ögonen på dina bröder. Gåut i köket och sätt dig vid spisen i stället.
Marianne reste sig långsamt och i det närmaste skred ut genom rummet och in i köket. Med en tung suck satte hon sig på pallen vid spisen och lät ögonen falla på glöden. Hon la in ett vedträ och såg hur det fattade eld. Det var här hon brukade tillbringa sina dagar, vaktandes elden i spisen.Mamsell Larsson hade en fästman som hette Ryzell. Han var snickarmästare men kallade sig vanligen för spegelmakare, eftersom det mest var sådana han tillverkade och sålde. Första gången de hade träffats var i hans verkstad, dit herr och fru Larsson med dotter hade anlänt för att köpa en spegel. Fru Larsson drygade ut hushållets inkomster med sömnad och var i behov av en praktisk sådan.Ryzell var en högvuxen karl som fick bocka sig under varje dörr, med långa och smala fingrar som kunde skära och mejsla fram de finaste detaljer i träet. Medan herr och fru Larsson talade med Ryzell gick Marianne runt och tittade på olika speglar. Där fanns tunna ramar med girlander, ovala speglar med snidade amoriner upptill och fyrkantiga med blomsterknippen i varje hörn. Hon kunde inte låta bli att bli förförd av det vackra hantverket och lät fingrarna smeka de konstfärdiga ramarna. Marianne såg fram emot att någon av dessa vackra speglar snart skulle pryda deras hem. Till sin stora besvikelse hörde hon i stället hur hennes föräldrar talade med Ryzell om att köpa en betydligt enklare spegel, om än praktisk då den gick att vrida åt olika håll. Där fanns inte tillstymmelse till dekorationer, bara den släta ovala ramen. Marianne tyckte rentav att den var riktigt ful och förstod inte vad den gjorde här bland alla andra skönheter.Ryzell var många år äldre än Marianne men tycke hade uppstått redan vid första mötet, och en förlovning hade eklaterats bara några månader senare. Kanske hade de vackra speglarna bidragit till att känslorna börjat spira. Flera gånger hade Marianne velat fråga sin fästman om den fula spegeln som föräldrarna hade köpt, men hon gjorde det aldrig. I stället tänkte hon ofta på den som ett märkligt undantag, något som inte passade in. Hon såg den dagligen hemma i köket och undrade hur hennes fästman, som var en så skicklig hantverkare, kunde lämna ifrån sig något så platt och tråkigt. Förvisso var den praktisk, det hörde hon ofta modern säga, men räckte det? Var inte skönheten lika viktig?

Mor och far Larsson hade efter en tid tillåt fästfolket att träffas på tu man hand, först alltid med någon av dem själva i närheten, men efter en tid fick det räcka med att någon av sönerna följde dottern till spegelmakaren efter söndagsmässan, lämna henne där i en timme för att därefter gå tillbaka och hämta sin syster. Det var vid ett sådant tillfälle i februari som frestelsen blev för stor, då Ryzell och mamsell Larsson överträdde alla anständighetens gränser. Därefter ville mamsellen inte gärna träffa sin fästman ensam mer.

Mariannes öde hade kunnat bli ett annat om hon bara inte hade låtit sig förledas. Nu var det som det var och hon vara havande med ett barn som skulle föröda hela hennes liv. Hon hade visserligen en fästman men dagarna var räknade tills sanningen skulle uppenbaras och förlovningen slås upp. Pinan förlängdes av att hon teg, men hon vågade inte berätta för någon. Innerst inne gick hon och väntade på ett under. Men nu var hon snart i fjärde månaden och dolde magen så gott hon förmådde med skärp och tygveck, men hennes mor hade tittat frågande på henne vid minst ett par tillfällen. Snart skulle frågan uppkomma och vad skulle hon då svara? Den kom när hon minst anade det, en söndagsmorgon i köket, strax innan familjen skulle bege sig till högmässan.

– Säg att det inte är sant det jag tror. Marianne teg och började gråta.

–  Du kunde inte hålla på dig din slyna, sa modern och gav dottern två örfilar i ansiktet.

–  Och det är förstås han Ryzell?

–  Ja, viskade hennes dotter.
Då fick hon en hurring till, så hård att hon föll till golvet.

– Vad har jag arma gjort för att få en sådan dotter.

Modern knäppte sina händer och bad till sin gud att han måtte hjälpa henne. Skammen skulle inte enbart bli dotterns, den skulle drabba hela familjen, nu och i evighet.

Modern fann emellertid på råd och hennes dotter skulle skickas till sin kusin i Sigtuna, för att tjänstgöra som piga några månader. Det skulle bli en bra skola för hennes framtida liv. Det var i alla fall den förklaring som fadern och bröderna fick och de frågade tack och lov inte vidare när Marianne i all hast gav sig av. Det kunde inte gå fort nog, tänkte modern som följde med sin dotter i ångbåten till Sigtuna. Där fanns visserligen en kusin, men det var inte dit de var på väg. Istället fanns en kvinna som tog emot havande flickor och lät dem föda i lönndom. Det skulle ske tyst och diskret. Om knappt ett halvår skulle dottern kunna komma tillbaka till Stockholm och bli gift med sin fästman.

I utkanten av den lilla staden Sigtuna låg en gård som inte gjorde mycket väsen av sig. Delvis dold bakom träd och buskar var den rentav svår att upptäcka, om den som hade vägarna förbi inte var uppmärksam. Bostadshuset i en våning var rödmålat med ett svarttjärat tak och bakom det låg ett par mindre byggnader. Mellan husen löpte ett omålat plank och gården såg på sätt och vis riktigt trevlig ut, åtminstone under årets gröna hälft, men de som tillbringade sina dagar där inne var olyckliga.

Gården förestods av madame Flit, en mager kvinna med en historia höljd i dunkel. Hennes märkliga namn och det eleganta madame gjorde att många trodde att hon kom från utlandet. Hon hade flera inneboende som samtliga hade det gemensamt att de var flickor som hade råkat i olycka. Så snart barnet var fött flyttade den unga modern ut och barnen fördes till någon som åtog sig att mot betalning ta hand om det. Åtminstone var det vad madame Flit sa.

Fru Larsson och hennes dotter hade fått en noggrann vägbeskrivning, eftersom det vore otänkbart att avslöja sig genom att fråga efter vägen. Inte för att någon skulle ha känt igen dem i Sigtuna men det var inte värt att ta några risker. Fru Larsson bar en stor bahytt som dolde hennes anlete nästan fullständigt och när de mötte någon som kom alltför nära höll hon en stor näsduk över näsan och låtsades snyta sig. Hennes dotter bar en schalett som var knuten så att den dolde det mesta av ansiktet. Det fanns ingen sigtunabo som kunde se vilka de var, men samtidigt förstod alla genast vart kvinnorna var på väg och hur det var ställt med den unga flickan.

Madame Flit stod framför dörren till sin stuga. Hon var lång och mager och händerna hängde slappt efter hennes sidor. När hon hörde mor och dotter Larsson nalkas vred hon bara huvudet åt deras håll, men stod i övrigt helt stilla. Hon följde dem med blicken ända tills de stod mittemot varandra. Med sin seniga hand öppnade hon dörren och nickade åt de nya gästerna att stiga in.

– Så det här är lilla mamsellen som har råkat i olycka? Både fru Larsson och Marianne neg.

– Hur långt är det gånget?

–  Fjärde månaden tror vi, viskade fru Larsson.

–  Hon har dolt det väl. Ett otränat öga skulle inte se något.

–  Jag såg, tillade fru Larsson ampert.Madame Flit var tyst en stund.

– Fem månader kvar, det blir i november om hon inte har tur och det kommer tidigare.

Madame Flit vände sig till modern.
– Och det kostar 30 riksdaler i månaden. Varken mer eller mindre.

Fru Larsson kände redan till kostnaden, men svalde hårt. Hon hade en del sparat kapital och allt skulle nu behöva gå till detta, för att bevara familjens heder. Det fanns billigare ställen, men Mamsell Flit hade nu det ryktet om sig att vara den mest diskreta. Ingen information undslapp hennes läppar. Det hade till och med hänt att fröknar från finare familjer togs till henne, just för hennes förmåga att hålla tyst.

–  Och barnet? viskade mamsell Larsson.

–  Om det blir något barn, det vet man aldrig, svarade madame Flit torrt. Men säg att detblir det, så ingår det i priset så att säga. Det hamnar på barnhuset. Hon kan känna sig helt lugn.Efter att fru Larsson hade lämnat sin dotter hos madame Flit och rest tillbaka till Stockholm gjorde hon sitt bästa för att glömma det hela. För hennes dotter vidtog å andra sidan en tid då hon ständigt påmindes om sitt misstag. Marianne delade rum och sysslor med fyra olyckssystrar i olika stadier av grossess. Den som var längst gången var en fröken från Uppsala, som grät mest hela tiden. De tre andra flickorna var från Stockholm och ungefär lika långt gångna som hon själv. Maten var knapp och även om det fanns sysslor att fördriva tiden med så blev det båda långsamt och enahanda. Flickorna fick på inga villkor lämna sitt tillfälliga hem och de höll sig därför antingen inomhus eller ute på gården. Där fanns ett par katter hos madame Flit och de var nästan den enda glädjen flickorna hade.Den sorgsna uppsalafröken födde för tidigt och barnet dog efter ett par dagar. Madame Flit gick därmed miste om några månaders intäkter och bannade den stackars modern. Samtidigt övertygade hon henne om att det var det bästa som hade kunnat hända. Flickan kunde nu ren och oskuldsfull återvända till sitt hem och skulle väl med tiden bli gift. När hon hade lämnat dröjde det inte länge förrän en ny hyresgäst anlände, denna gång en bonddotter från en gård utanför Enköping.

I november födde Marianne en son. Förlossningen gick förvånansvärt snabbt och redan dagen därpå försvann den lille tillsammans med madame Flit. Marianne fick vila några dagar, men därefter kom en kvinna, som sa sig vara syster till madame Flit, med uppdraget att föra Marianne tillbaka till Stockholm. Modern hade underrättats med ett brev. Under hela resan med ångbåten undervisades mamsell Larsson i vad hon skulle berätta om sin vistelse hos moderns kusin i Sigtuna, vilka angenäma promenader hon hade tagit, vilket stärkande brunnsvatten hon hade druckit, vilka märkvärdiga sevärdheter det fanns i staden och inte minst vad kusinen och hennes närmaste hette, var de bodde och vilka omständigheter de levde under. Om lilla mamsellen bara höll sig till en och samma historia och inte ändrade någonting så skulle det nog gå bra. Och gossen befann sig redan väl omhändertagen på barnhuset, så det behövde hon inte vidare tänka på.

***

Många år senare satt mamsell Larsson i våningen ovanför skräddarmästare Berg i en länstol vid fönstret. Genom dess glasrutor såg hon livet på gatan, människor som kom och gick, vagnar som drogs av frustande hästar, hundar, fåglar, insekter. När det regnade kunde hon sitta i timmar och titta på regndropparna som rann nedför fönsterglasen. I imman på insidan drog hon med pekfingret och gjorde mönster, bilder och skrev korta ord. Det var inte slöhet som gjorde att hon tillbringade timmar i sin länstol, det var snarare fråga om något slags paralys, ett band som tvingade henne att sitta kvar och likt en ständigt återkommande ritual leta genom minnet efter någon form av förlåtelse. Var all skuld hennes? Hade det kunna bli annorlunda? Gossen kanske fick det bra? Var fanns han någonstans? Hur gammal var han nu? Tänk om han inte levde, om hon aldrig skulle få återse honom?

Pojken hade fötts den 8 november och idag var det samma dag, trettiotvå år senare. Marianne mindes förlossningen och hur hon hade haft gossen hos sig någon dag, innan de skiljdes åt. In i minsta detalj kunde hon i minnet återskapa hur hon på skakande ben och med ömmande bröst steg in i föräldrahemmets tambur bara några dagar efter förlossningen. Fadern och de båda bröderna såg undrande på henne, men sa inte mycket. Naturligtvis kände de till vad som hade hänt, men de fogade sig i det rollspel som krävdes för att anständigheten, utåt sett, skulle råda i hemmet. Marianne mindes tydligt hur modern hade fattat hårt om hennes vänstra arm och dragit in henne i köket. Där hade hon sedan fått stanna i ett par veckor innan hon steg för steg släpptes ut och fick möta en omvärld som ingenting fick ana. Den första introduktionen till hennes återkomst gjordes vid högmässan i Adolf Fredrik. Nästan inklämd mellan sina föräldrar gick hon till kyrkan och hälsade artigt men tyst på alla bekanta de mötte. Om någon dristade sig till att fråga var dottern hade varit, eller om hon hade varit sjuk, svarade genast fadern att så verkligen inte var fallet. Hans flicka var kryare än någonsin ”se på hennes rosiga kinder” och han berättade kort om flickans kära återseende med moderns kusin. Gradvis utökades antalet möten med vänner och bekanta, men ständigt var hon övervakad av någon av sina föräldrar. Kanske var det till allas förvåning, att skådespelet lyckades så bra. Man godtog historien och unga mamsell Larsson verkade både friskare och dygdigare än någonsin.

Fadern arrangerade ett möte med fästmannen Ryzell och hade för avsikt att föra ett äktenskap på tal, men den unge snickaren skickade ett brev och slog upp förlovningen. Föräldrarna blev lamslagna av denna nyhet och herr Larsson var på väg att tala förstånd med sin, som han trodde, blivande svärson, men hans hustru hindrade honom. Situationen var delikat och det var onödigt att peta i det nyligen läkta skamsåret. Vem vet, någon kunde ha hört eller sett något. Så de lämnade spegelmakaren åt sitt öde och riktade i stället in sig på dottern och började leta efter en ny fästman, men Mariannes håg till man och äktenskap hade ebbat ut. Hon föredrog att förbli mamsell och hemmadotter och föräldrarna nöjde sig därmed.

– Kan jag gå ned till skräddarmästare Berg nu?
Orden var lilla Klaras, som tyst hade smugit sig helt nära sin husmor. Mamsell Larsson ryckte till, avbruten som hon blev i sina minnen och tankar.

– Ja visst, Klara lilla, gå ner till Berg bara.
Hon hörde hur hennes piga stängde dörren i tamburen och därefter blev allt tyst. De enda ljud som kunde förnimmas i rummet var golvurets tickande och henne egen andning. Hon lyfte handen och ritade ett hjärta på fönsterglaset. Så började hon gråta, först stilla med tårarna rinnande nedför kinderna, sedan alltmer häftigt, tills hon böjde sig framåt och förtvivlad la ansiktet i händerna.

***

En andes berättelse

Jag är ett väsen, ett ingenting. Ändå finns jag och styr min existens mot upprättelse. Det är min enda uppgift. När jag har avslutat detta får jag frid, jag hoppas och vill att det ska bli så. Min historia är varken märkvärdig eller unik, jag råkade bara bli en i mängden av alla odöpta barn vars liv avslutades för tidigt och på ett oförlåtligt sätt. Jag mördades. En mörk höstafton gick en ung kvinna över den skraltiga bron mellan Norrmalm och Kungsholmen. Mitt på bron var hon osynlig, mörkret var kompakt omkring henne och ingen såg att hon kastade ett bylte ned i det iskalla vattnet. I byltet låg jag, med en sten fastsurrad vid kroppen så att jag skulle sjunka omedelbart. Det blåste ute och ingen hörde när jag slog i vattnet och sjönk ned mot botten. Allt var över på några sekunder. Kvinnan och mörderskan, pigan Brita Janselius, skyndade tillbaka mot norrmalmshållet.

I samma ögonblick som min spädbarnskropp dog väcktes jag till liv. Det jag minns är att jag lämnade byltet på sjöbotten, steg upp genom vattnet, och att jag fortsatte rakt upp mot den nattsvarta himlen. Trots att jag nyss bara hade varit ett spädbarn och nu förvandlats till en svävande ande förstod jag vad jag skulle göra. Jag skulle hämnas.

Pigan som hade mördat mig fann jag genast, hon stod kvar på bron liksom förstenad.
Jag sänkte mig ned och omslöt henne med all min kraft. Jag kände hur jag nu tog del av hennes tankar och väsen. Kanske hade jag hoppats på ånger och skuld, men det stod ingenting sådant att finna. Hon verkade tvärtom helt likgiltig för sitt dåd och stack in handen under kappan och klämde med fingrarna runt en liten pung som var fylld med sju riksdaler. Sju runda plattor i metall, det var vad mitt liv hade varit värt. Jag följde pigan mot Norrmalm och hon stannade till vid ett stort och vackert hus där en ung dam steg ut genom en port. Hon hade en piga med sig och tillsammans gick de vägen bort mot Norrmalmstorg och Kungliga teatern. Vi följde efter dem, eller snarare var det min förbryterska som gjorde det. Den unga damen var mycket liten, kortare än min piga, och hon gick med snabba steg, kanske kände hon på sig att en mörderska befann sig bakom henne. Å andra sidan var vi inte ensamma i stockholmskvällen, där var fullt av folk och vagnar överallt. Föreställning skulle väl inte börja än på någon timme, men framme vid teatern rådde full aktivitet. Vi stannade utanför en ingång som var avsedd för artisterna där damen och hennes piga fortsatte in. En vaktmästare bugade och hälsade god afton.

– Fröken Lind borde inte gå själv, hon skulle åka vagn, sa vaktmästaren och höll upp dörren.

Jag tänkte först att fröken Lind var ett vackert namn, men mer och mer började jag ta del av min mörderskas fula tankar. Hon kände avund och missunnsamhet. Hur hade ödets lotter kunnat falla så olika? Vad var hennes sju riksdaler mot de rikedomar som denna fröken Lind ägde?

Vi fortsatte Regeringsgatan norrut. Jag behövde tränga in i pigans tankevärld och jag ville förstå vad det var som hade hänt. Det dröjde inte länge förrän hela historien stod klar för mig. Min mor hade lämnat bort mig, hon hade knappt ens sett mig. En madame Flit hade lindat in mig i ett bylte och fört mig till Stockholm. Jag mindes plötsligt hennes hårda händer och hur hon stoppade något i munnen på mig, så att jag skulle hålla tyst. Ibland höll jag också på att kvävas, så hårt höll hon mig. Redan vid kajen på Riddarholmen hade bedragerskan Brita Janselius väntat på oss och mig. Kvinnorna kände inte varandra, men mamsell Flit verkade helt införstådd med Britas desperation, hur hon behövde pengar här och nu för att komma ur en svår knipa.

–  Ta nu ungen och se till att han kommer till barnhuset.

–  Ja naturligtvis, madame Flit.

–  Hon sa att hon hade goda kontakter, jag förlitar mig detta. Här är de sju riksdalernaoch om jag hör ett knyst om barnet framöver så kan hon vara säker på att höra från mig. Hon kommer inte att gå levande ur det, om jag så säger.Men barnamörderskan hade inga avsikter att föra mig till barnhuset. Hon hade utlovat sig ha goda kontakter med en föreståndare och ljög om att hon hade fått in flera barn där mot sju riksdaler. I själva verket hade hon nyligen fött en dotter som hon försökt övertyga barnhuset om att ta emot, men då detta inte var möjligt hade hon istället blivit erbjuden att lämna flickebarnet till en mor Karin i Bålsta för fem riksdaler. Barnet hade hon lämnat över för två veckor sedan men skulden var ännu inte betald.Jag borrade mig djupare in i min mörderskas minnen och tankar och när vi kom fram till Apelbergsgatan verkade hon ha nått sitt mål. Hon gick fram till ett nybyggt hus i tre våningar med en stor och tung port som hon drog upp. Med tunga steg klev hon uppför trappan till första våningen där hon steg in genom en köksingång. Hon verkade vara ensam i våningen. Jag följde hennes steg genom det ena rummet efter det andra. Längst bort mot husets ena gavel fanns en märklig kammare som var full av speglar. De stod radade efter varandra längs med väggarna. Några var kvadratiska, andra ovala och en del runda. I taket hängde en släckt ljuskrona i en kraftig krok. Barnamörderskan verkade hemmastadd i miljön och tog sömngångaraktigt en trasa som hon började torka av spegelramarna med. Hon stannade särskilt vid en, till synes, helt ny spegel som hon inte verkade ha sett förut. Glaset var ovalt och gick att vicka fram och tillbaka, men spegeln gick också att vrida åt sidorna. Hon vred och drog i spegeln, uppenbarligen förundrad inför dess mekanik och sin egen spegelbild. Hennes ansikte var allvarligt och blicken tom. Hon stod så länge, som för att bränna in minnet av sig själv i spegelglaset. Så satte hon sig plötsligt på en stol och började gråta hejdlöst. Hon vek sig först dubbel på stolen, men föll sedan i golvet och kröp ihop, samtidigt som hela kroppen skakade. Jag såg hennes ånger och skam, den förtvivlan som skar henne likt en kniv. Vad hade hon gjort? Hon hade mördat ett barn, hon hade mördat mig, för att rädda sin dotter som hon hade lämnat bort. Allt för sju riksdaler. Pigan ryckte till av ljudet från bestämda steg som närmade sig porten utanför på gatan. Någon hade kanske sett henne kasta mig i vattnet, någon hade följt efter och nu hade de kommit för att hämta henne. Förbryterskan hörde upp med sin gråt, satte sig upp och lyssnade. Det hela skulle snart vara över. Hon skulle bli hämtad, dömd och halshuggen, allt för sju riksdaler.

Larmet måst ha väckt någon i våningen, för en dörr öppnades och det hördes röster längre bort. Brita Janselius, barnamörderskan, virade snabbt ihop några dammtrasor till en snara, klev upp på en stol under takkronan, trädde huvudet igenom och hängde sig. Det hela gick på ett ögonblick. När dörren slogs upp och stadsvakten tillsammans med spegelmakaren steg in genom dörren var hon redan död. Eller var hon det? Hjärtat slog inte, men hon hade vidöppna ögon när de lyfte ner henne på golvet. Det var mina ögon de såg, nu var det jag som tagit över hennes lekamen. Jag log och satte mig upp, ovan i min nya kropp. Jag minns att de frågade mig varför jag log. Spegelmakaren gav mig två ordentliga örfilar, men jag kunde inte känna smärta. Jag lyfte mina händer och prövade styrkan i mina fingrar. Jag var liksom yrvaken och det gjorde mig upprymd att ha övertagit min mörderskas kropp. Jag tänkte nya tankar, jag förstod sammanhang. Pigan hade bara varit ett mellanled i mitt lidande, där fanns också en far och en mor, två personer som hade övergivit mig. Och utan att jag visste hur, så förstod jag att spegelmakaren var min far och ett märkligt öde hade fört oss samman. Kanske förstod han det inte själv, men jag kunde både känna och se att vi hörde samman. När jag reste mig upp och gick fram emot honom kom stadsvakten bakifrån och försökte hålla fast mig, men jag tryckte undan honom så han föll i golvet. Med höger hand fattade jag tag om min fars hals och höll så tills han död segnade ner på golvet. Stadsvakten gjorde ett nytt försök att gripa mig, men jag stötte bort honom så han föll till golvet än en gång. Jag hade inget emot honom, men kunde inte lämna honom som ett vittne där, det skulle försvåra mitt sökande efter min mor. Jag såg mig därför tvungen att avsluta hans liv, men jag gjorde det hastigt med ett slag mot nacken.

Så var jag fri att gå, nu i en kropp som inte var min. Det hela hade gått så fort och så enkelt, som om det hade varit meningen från början. Jag tänkte att jag skulle få frid när jag väl funnit min mor och hämnats, men det blev inte så, i stället kom en lång tid av sökande och tomhet. Jag hade på ett nästan overkligt enkelt sätt lyckats finna min far, men varför höll sig min mor undan? Kanske levde hon inte längre?

***

Mamsell Larssons äldste bror Göran hade tidigt övergivit sin lärlingsperiod i faderns verkstad. Till allas stora förvåning, inte minst hans egen, hade han blivit präst och var nu kyrkoherde i Bromma. Fadern kunde ju inte vara missnöjd med sonens livsval, men samtidigt hade det gnagt i honom att sonen hade lämnat verkstaden där han så väl behövdes. Marianne och hennes bror träffades mycket sällan, kanske bara någon gång vartannat år. Det var långt mellan Bromma och Mäster Samuelsgatan. Nu hade emellertid Marianne skickat ett brev till sin bror i vilket hon något försökte ge uttryck för sin själs pinor. Hon ville lätta sitt hjärta och visste ingen annan hon kunde anförtro sig åt. Syskonen hade kommit överens om att hon skulle besöka honom i hans hem strax före jul. En kusk och släde var beställd och föret var det bästa möjliga.

Resan var angenäm och solen sken svagt på det gnistrande vita snötäcket och det var inte kallare än att mamsell Larsson höll sig varm med en pläd över vinterkappan. Ekipaget lämnade staden på morgonen och efter ett par timmars färd var de framme. Det var många år sedan hon hade besökt sin bror och hans familj i prästgården och först kände hon inte igen sig, då huset hade blivit ommålat och en ny flygel hade byggts ut mot gårdsplanen. Kyrkoherde Larsson stod i sitt arbetsrum och väntade vid fönstret. När han såg sin syster nalkas gick han genast ut för att möte henne.

– Var så välkommen, kära Marianne. Det var inte igår.
De båda syskonen omfamnade varandra. Mamsell Larsson hade inte hört sitt förnamn på så länge, att det kändes riktigt ovant.

– Söte bror Göran, det är så rart av dig att ta emot mig. Jag har verkligen någonting på hjärtat som jag måste tala med dig om.

Marianne hade samlat mod i flera år. Samtalet, eller bekännelsen, hade hon övat på tusentals gånger hemma vid fönstret, i sängen på natten eller framför den lilla spegeln i salongen. Hon kunde sina repliker och sin roll, men hon hade aldrig uppträtt med den. Bror Göran skulle bli den förste och ende som skulle få höra. Trots att hon var något nervös kom orden likt rinnande vatten. Hon berättade om olyckan med havandeskapet, resan till madame Flit i Sigtuna, bortlämnandet av barnet och den ångest som hade rivit henne sedan dess. Hela berättelsen tog tre kvarts timme men brodern avbröt inte, han bara lyssnade.

Kyrkoherdens ansikte blev till en spegel av hans systers berättelse. Han såg ömsom helt skräckslagen ut, ömsom olycklig. Ögonbrynen drogs ihop, höjdes och sänktes samtidigt som munnen gjorde grimaser. Marianne såg ingenting av detta. Hon visste att hon skulle komma av sig om hon såg sin bror i ögonen. När hon till slut hade avslutat sin berättelse blev det först helt tyst. Mamsell Larsson och kyrkoherde Larsson satt som syskonen Marianne och Göran med sänkta blickar ned i golvet. Kanske skämdes de båda två, den ena för vad hon hade gjort och den andre hade för vad han hade fått lyssna till. Det var till sist Marianne som bröt tystnaden med en viskning.

– Säg bror, visste du något om detta?
Tystnaden sänkte sig åter en stund, innan kyrkoherden tog till orda, också han med låg röst.

–  Jag förstod, kära syster, att du råkat hamnat i olycka. Varken mor eller far sa något om det, men det var inte svårt att räkna ut. Jag har nog tänkt på dina synder, men inte på din ånger, att den vara så svår. Den har förtärt dig. Säg, har du skrivit till barnhuset och frågat?

–  Många gånger, många gånger. Jag har till och med stått utanför på gatan för att se om någon av gossarna som kom och gick liknade mig. Eller fadern. Säg bror, hur ska jag kunna leva med skammen och med skulden?Syskonens samtal fortsatte under hela dagen och aftonen. Det var bäddat åt Marianne i ett gästrum och kusken och hans märr fick övernatta i stallet. Marianne hade alltid föreställt sig att bara hon hade bekänt alla sina synder och lättat sitt samvete, så skulle också hennes plågor mildras. Nu blev det i stället tvärtom. På natten reds hon av en ånger så svår att hon inte fick en blund i ögonen förrän framåt morgonen. Det märkliga var att hon hela tiden såg sin piga, lilla Klara, framför sig. Den tysta, undflyende flickan, som inte gjorde något väsen av sig, men som ändå var den bästa piga hon någonsin hade haft. Likt i en feberdröm såg Marianne Klaras bleka anlete och hur det smälte samman med en bedjande Kristus. Det var en märklig syn och eftersom den inte försvann förstod hon att den betydde något.

En andes berättelse

Till sist fann jag äntligen min mor. I min mörderskas kropp, likt ett skal, gled jag igenom Stockholm som en skugga. Jag var inte osynlig, men inte många såg mig. Jag vara bara en av alla magra, gråbleka pigor som ingen la märke till. Det hände att några ville utnyttja en fattig pigas svaghet och värnlöshet, men det blev i stället de själva som blev offer. Min styrka och snabbhet kom som en överraskning när de plötsligt fann sig ligga nedslagna och sönderbrutna på gatan, i en trappuppgång, i en källare eller i något undanskymt skjul.

Märkligt nog var det doften som ledde mig till min mor, eller mamsell Larsson, som hon kallar sig. Det var många år sedan jag föddes och min mors närhet hade jag aldrig fått uppleva, ändå var det ett doftstråk från henne som jag började följa. Det dök upp första gången på Hötorget. Marknaden var över för dagen och gummorna plockade ihop sina grönsaker och andra varor. Gubbarna stod vid hästarna och lastade sina vagnar. Det var fullt av folk, men kunderna var borta. Jag stod där mitt på torget som en omärklig varelse och tittade på livet och rörelsen. Jag kunde nästan förnimma en viss glädje i att få stå mitt bland alla dessa bekymmerslösa människor som slet och arbetade. De hade alla bara ett mål, att överleva, och att få sina barn och familjer att överleva. Då kom doften emot mig som en fjäderlätt kittling i näsan. Den var så svag att den knappt var märkbar men jag kände omedelbart igen den, den var min mors. Jag spände alla minna sinnen för att förstå varifrån den kom och utan att veta varför började jag gå efter doften som vore den en tunn lina som jag följde, en tråd så bräcklig att den när som helst kunde gå av. Jag kom inte heller så långt innan den försvann. Jag var på väg upp mot Oxtorget och där upphörde den. Efteråt infann sig en kvävande känsla av missmod, sorg och förtvivlan. Det var som om doften hade förtrollat mig, jag som inte ens var människa, utan bara en skugga som olyckligt vandrade omkring i staden i en död pigas kropp med det enda målet att hämnas på min mor. Jag fann mig ha blivit sentimental och löjlig, samtidigt som jag inte skulle tveka ett ögonblick att följa doften igen, om den åter dök upp. Det dröjde inte länge. Jag gick en morgon uppåt Malmskillnadsgatan med en korg ved på ryggen. Jag hade tagit tjänst hos en byggmästaränka i ett försök att hålla mig sysselsatt. Mitt på gatan stannade jag till när den välbekanta doften for som en pilspets in genom näsan, nej in i hela mig. Jag kände mig omtumlad och blev tvungen att ställa ner korgen. Likt ett rovdjur som spårade sitt offer stod jag spänd och vred huvudet åt olika håll för att finna den jag letade efter. Den enda skillnaden mot förra gången var att jag nu inte längre ville något ont. Det hat och den hämnd som hade varit min drivkraft var ersatt av en känsla av att som en hund följa sin herre. Det var någon som kallade på mig, någon som la ut doftspår och jag minns att jag tänkte att allt måste vara en fälla, men vad hade jag att välja på. Ett skuggliv? Jag lämnade veden på gatan, jag skulle ändå aldrig tillbaka till byggmästaränkan, och började skynda i riktning mot doftkällan. Runt hörnet, nere på Mäster Samuelsgatan försvann åter spåret. Jag förstod att jag var nära min mor, någonstans här fanns hon. Det enda jag kunde göra var att vänta, att sätta mig i en port och hoppas på att vittringen skulle leda mig fram. Jag ville se min mor och vara hos henne om så bara för en enda gång. Då kanske jag skulle få frid. Varje tanke på vedergällning var försvunnen.

Det var knappast någon som la märke till mig där jag satt. Ibland reste jag mig upp och vandrade runt kvarteret. Var det inte ett doftspår där borta? Varje kvinna som gick förbi fick all min uppmärksamhet. Så hände en dag något märkligt. Vid porten mittemot mig stannade en vagn och ett par karlar bar något in till en skräddarmästare som hade sin verkstad i huset. Jag såg inte vad det var, men plötsligt kände jag oro. Det var något bekant i det som männen bar in och det hade med mig att göra. På samma sätt som doften lockade mig med välvilja ville det andra mig något annat.

***

Skräddarmästare Berg hade aldrig varit uppe vid mamsell Larssons dörr, men nu var stunden kommen då han blev tvungen. Efter en kort stunds tvekan knackade han på med några hårda slag. Det dröjde länge innan dörren öppnades.
– Skräddarmästare Berg, sa mamsell Larsson helt kort. Hon hälsade honom varken välkommen in eller frågade vad han hade för ärende. Det var som om hon hade kommit av sig i något hon hade tänkt säga.

– Ursäkta att jag tränger mig på, svarade Berg, men får jag komma in en stund. Jag har något viktigt jag ville tala med mamsellen om.
– Naturligtvis, naturligtvis. Stig på.

Mamsell Larsson var trött och långsam i rörelserna. Även om hon inte direkt hade väntat sig att skräddarmästare Berg skulle ringa på, så förstod hon ändå att han skulle komma, förr eller senare. Nu blev det snarast senare. Borde han inte ha hört av sig för länge sedan? Hon var omtöcknad av trötthet och sina minnen.

–  Kom in här i salongen. Varsågod och sitt. Jag är ledsen, men lilla Klara är inte här, så jag har ingenting att bjuda på.

–  Det är just därför jag kom hit, nu när vår Klara inte är här.
Mamsell Larsson tystnade. Hon hade kunnat svara något i stil med ”vad menar skräddarmästare Berg?” eller ”vafalls?” men hon var för trött för att låtsas. Hon var bruten och besegrad. Låt komma vad som komma ska, tänkte hon och tittade uppriktigt intresserad herr Berg in i ögonen.

– Lilla Klara är en utmärkt piga, började Berg, men som mamsell Larsson sa när hon var inne i min verkstad, det är något konstigt med pigan, något galet. Jag har svårt att sätta fingret på det.

Skräddarmästaren såg vädjande på mamsell Larsson, i hopp om att hon genast skulle hålla med honom och leda samtalet åt rätt håll. Berg var ovan vid att tala på detta sätt, han var ganska ovan att tala över huvud taget och här satt han med sitt livs märkligaste uppdrag.

– Ursäkta mig nu, mamsell Larsson, för vad jag kommer att säga. Herr Berg tog ett djupt andetag.

– Jag fruktar att Klara vill er något ont. Han var åter tyst en stund.

– Och jag tror att hon vill få mig att utföra dådet.
Nästan skamsen av sina ord böjde han huvudet nedåt och inväntade ett svar från mamsell Larsson.

– Herr Berg känner mig inte mer än som granne. För er är jag bara en gammal mamsell en trappa upp, en svartklädd och märklig kvinna som inte säger mycket. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Jag har inte längre något att förlora på att berätta om mig själv. Varje liv, varje öde, är som en berättelse som man ska vårda och lotsa genom tiden. De flesta putsar och pyntar så att det ska se bra ut, andra bryr sig inte om det och många har vare sig tid eller råd att hålla på med sådana apkonster. Mitt liv, min skepnad, hela min gestalt är en enda stor lögn, herr Berg. Jag är ett påhitt, en fjolla, en toka, ni kan kalla mig vad ni vill. Jag har förlorat allt och jag har ägnat mitt liv åt att söka upprättelse för mig själv och finna skulden hos andra.

Skräddarmästare Berg lyfte på huvudet och tittade djupt in i mamsell Larssons ögon. Vilken dörr hade han öppnat? Det var ju han som skulle säga de förfärliga sakerna och så kom här en svallvåg av bekännelser.

–  Lyssna nu, herr Berg, hör noga på vad jag har att säga. Det hänger antagligen ihop med det ni har på hjärtat. Jag vet inte vad ni menar med att lilla Klara vill få er att göra mig illa, men det kommer att klarna. Jag är övertygad om det. Vet han förresten att Jenny Lind föddes i detta hus? Ett oäkta flickebarn som diskret fördes undan efter födseln. Men det gick bra för henne, tack och lov. Jag tänker ofta på den solskenshistorien och hur dåligt det gick för min son.

–  Er son?
Skräddarmästare Berg lyssnade uppmärksamt.

– Ni hörde rätt. En gosse som aldrig fick något namn och knappast heller döptes. Jag tror inte att han lever, men jag vet inte. Han lämnades bort och det är detta som tynger mig och som gör att jag måste få berätta, tystnaden gör mig vansinnig. Och det fanns en fästman, herr Larsson, men jag blev aldrig hans hustru. Jag är bara en gammal kvinna med ett oäkta barn. Jag vet att fadern är död sedan länge. Han blev dräpt under märkliga omständigheter tillsammans med en stadsvakt hemma i spegelverkstan.

Mamsell Larsson tystnade. Hon satt först orörlig i sin stol, därefter knöt hon sina händer, rynkade pannan och fäste blicken på en punkt i fjärran. Hennes läppar rörde sig utan att ge något ljud ifrån sig. Så utbrast hon.

– Nu minns jag. Den där spegeln som står nere hos herr Berg, det måste vara samma spegel som stod hemma i köket, i mitt föräldrahem. Det var min fästman som hade gjort den. Är inte detta ändå märkligt? Det är någon som driver med oss och det är inte trevligt.

Skräddarmästare Berg vred sig av obehag på sin stol. Han tyckte inte alls om detta samtal, denna kvinna eller plats. Det där med hennes oäkta barn och dåliga samvete berörde honom knappast, det fanns hundratals, ja tusentals liknande berättelser, men när hon nämnde spegeln och dråpen fick det vara nog. Obehaget växte likt en böld inom honom och han svalde gång på gång.

–  Om jag ändå kunde få dö, utbrast mamsell Larsson.

–  Sin död ska man aldrig önska sig mamsell Larsson. Det är en svår synd.
Orden lät förnumstiga och dumma och skräddarmästare Berg tystnade. Mamsell Larssons uppriktighet gjorde att han hamnade i underläge. Hon fortsatte, nu vredgad.

– Ni är feg herr Berg, feg, som inte vågar förstå. Jag har dolt mig bakom en livslögn, men det har ni också. Han sitter där nere i mörkret och syr och syr. Han släpper varken in ljus eller människor han heller. Vi är precis lika isolerade från världen, ni och jag, men på olika sätt. Vad har han för lögner? Vad får er att gå upp ur sängen och klä på er varje morgon? Vem älskar ni? Vem hatar ni? Vad fruktar ni?

Mamsell Larsson hade ställt sig upp och talade högt. Hon såg anklagande på herr Berg och spottade fram orden. Men så samlade hon sig, satte sig åter ner, röd om kinderna och med ett förvånat uttryck. Var hade den kraften, den ilskan, kommit ifrån?

Det blev tyst mellan de två grannarna, men snart tog mamsell Larsson till orda igen.
– Det är något tokigt med Klara, det ser jag väl. Hon arbetar för fem och är onaturligt

stark. Har han någonsin sett henne äta eller dricka? Skräddarmästare Berg skakade på huvudet, svalde och frågade.

–  Är hon verkligen människa? Jag tror inte det. Flera gånger har jag hämtat en nyslipad kniv i köket och varit på väg ut genom tamburdörren med den, men allt detta sker i ett slags trance. Jag vaknar till när jag kommer ut i farstun. Där ser jag mig själv stå med en kniv i handen på väg mot trappan upp till er. Första gången förstod jag inte alls vad som hade hänt, andra gången började jag ana och den tredje var jag ganska säker. Jag slängde kniven, men fann mig i stället vakna upp i farstun med en pik i handen. Men det var som om den onda kraften som ledde mig upphörde, den tog slut när jag närmade mig er.

–  Och hur vet Berg att det var till mig han var på väg? Det kunde ju lika gärna ha varit någon annan här i huset.

–  Det vet jag inte, svarade Berg. Men varje gång det inträffar drabbas jag av en obehaglig känsla och jag kan se er framför mig som i en dröm. Kraften drar mig mot er, men den räcker inte till, den är för svag.Mamsell Larsson slöt ögonen och log. Hon tänkte att hennes liv snart äntligen skulle ta slut. Förr eller senare skulle Berg komma med kniven och sticka den i hennes bröst. Hon rös vid tanken, samtidigt som hon välkomnade den.

• –  Säg mig Berg, är han helt ärlig mot mig?
• –  Fullkomligt ärlig, blev svaret.
• –  Var är Klara nu?

– Jag vet inte, svarade Berg. Men någonting säger mig att hon kommer bara vi kallar på henne. Jag tror att det är ni som ska göra det, mamsell Larsson. Det är ni som ska be henne komma.

Mamsell Larsson ställde sig upp. Med hög och myndig röst kallade hon på sin piga. Därefter satte hon sig ned, i det skymningsmörka rummet, att vänta tillsammans med sin granne.

***

En andes berättelse

Mamsell Larsson, det är vad hon kallar sig, min mor. Henne som jag ville mörda, döda på samma sätt som hon hade låtit göra mot mig. Doften, spåren av min mor, en trappa upp i ett gammalt hus på Norrmalm. Jag ville verkligen hämnas, jag vill det fortfarande, men jag förmår mig inte. Det skulle ha varit så lätt att bara dräpa henne med handen, så som jag hade gjort med min far och flera andra därefter. I stället drabbades jag av något som kanske kan liknas vid samvete. Det är en underlig känsla och den förvånar mig, mest för att det nästan gör mig till människa. När jag misslyckades med mitt uppsåt att själv dräpa min mor försökte jag med skräddarmästaren. Jag skulle låta honom utföra dådet, men varje gång jag såg honom med den vassa kniven i handen ute i trapphuset, ångrade jag mig. Inte idag, jag måste vänta lite till. Så har jag nu hållit på en tid och för varje dag försvinner mer och mer av mitt hat. Samtidigt växer något annat till som jag inte förstår vad det är. Jag kan, i helt korta stunder, när jag är tillsammans med min mor förnimma en känsla av lugn. Kampen är över. Vad ska jag ta mig till nu? Ja mor, jag hör att du kallar på mig men jag kan inte komma till dig. Du vet inte vem jag är.

***

Det kom en vagn åkande på vägen till Stockholm och där inne satt kyrkoherde Larsson med kappan svept omkring sig. På fötterna bar han tjocka stövlar, stoppade med ull, och under sig hade han en ordentlig björnfäll. Ändå var det kallt i vagnen. Solen stod lågt denna vinterdag och kastade sina skarpa strålar rakt i ögonen på kyrkoherden. Det fanns ändå en strimma av Herrens hopp i detta klara ljus, tänkte prästen, även om skymningen skulle komma, bara om några få timmar.

Kyrkoherden var på väg till sin syster. Efter deras senaste samtal i prästgården hade de skickat flera brev till varandra. Mariannes oro tilltog, och trots uppmaningar till systern att läsa stycken ur den Heliga skrift, så förändrades ingenting i hennes själstillstånd. Larsson själv drabbades av skuldkänslor gentemot sin syster. Vad hade han kunnat göra för att förhindra allt detta? Varför hade de inte talat med varandra på så många år? Naturligtvis borde han ha förstått hur illa det stod till med henne. Hans syster föreföll honom så annorlunda mot honom själv. Han var viljestark och hård, hon uppgiven och, ja han kunde inte låta bli att ordet dök upp i huvudet, slö. Hon hade gett upp och samtidigt verkade hon ha stelnat, fastnat eller frusit fast. Liksom han själv hade hon passerat de femtio, men kände man inte till hennes ålder var den svår att bedöma. Hon kunde vara tjugufem, fyrtio eller sjuttio. Hon dolde sig i stora mörka kläder, bar nästan alltid hatt inomhus och hade handskar på händerna, så bara fingertopparna syntes. Vem var hon bakom allt detta? Systern förblev en gåta och kanske var det just därför hennes öde berörde honom så djupt och fick honom att rycka ut till undsättning. Han måste kunna göra något för henne. Marianne hade skickat ett förvirrat brev där hon, än en gång, beskrev sin själsnöd, men också något om en piga som var underlig. Hon ville så gärna att han skulle träffa flickan och säga om allt var som det skulle med henne. Av detta förstod kyrkoherde inte mycket, men han beslöt sig ändå för att åka in till staden. Sedan hans högt älskade hustru hade dött för ett par år sedan fann han sig ofta ensam i prästgården. Det var inte utan att han hade börjat längta tillbaka in till Stockholm. Kyrkoherden tog därför gärna varje tillfälle i akt att lämna hemmet för att utföra kristliga gärningar bland sina medmänniskor.

Vagnen körde in på gården vid Mäster Samuelsgatan och genast när kyrkoherden klev ur vagnen såg han sin syster i fönstret en trappa upp. Hon vinkade åt honom att komma in. Det blev ett kärt återseende med en lång omfamning i tamburen. Det var inte mycket varmare i våningen än i vagnen, men kyrkoherden drog ändå av sig sina tjocka stövlar och satte på sig ett par kängor. Han undrade varför det inte kom någon piga och hjälpte honom. Var skulle han hänga kappan? Mamsell Larsson verkade förstå hans förvirring och hjälpte till så gott hon kunde.

–  Lilla Klara är inte här, förstår du käre bror. Hon verkar ha försvunnit.

–  Kan det ha hänt något? Var det därför du ville att jag skulle komma? Marianne drog lite på orden.

– Det hela är mycket märkligt käre Göran. Det går nästan inte ens att förklara. Men kom med mig in i salongen nu, du ska få träffa skräddarmästare Berg som har sin verkstad här rakt under.

Kyrkoherde Larsson och skräddarmästare Berg hälsade artigt och nästan hjärtligt på varandra, trots att de inte tidigare hade mötts. Mamsell Larsson gick ut köket och hämtade lite kaffe, som hon själv hade kokat. I skafferiskåpet hade hon hittat skorpor och ost, som hon la upp på en bricka och bar in i salongen.

–  Det här är vad jag kunde hitta, ursäktade hon sig och ställde ned brickan på det runda salongsbordet.

–  Kostligt kära syster, kostligt, svarade kyrkoherden och tog för sig.
De åt och drack under tystnad. Kyrkoherden gjorde ett par försök att berätta anekdoter från sin församling men de fick inget riktigt gensvar. Skräddarmästare Berg inledde en lång och omständlig förklaring till hur man syr ett par byxor, men han kom av sig mitt i en mening och ingen av de andra i sällskapet bad om att få höra fortsättningen. Mamsell Larsson gick med jämna mellanrum upp och la in ett nytt vedträ i kakelugnen, men hon sa inte mycket. Till sist satt de alla tysta och inväntade skymningen. När det blev helt mörkt tände Marianne ett ljus som hon ställde på bordet. Därefter föll allas blickar på den brinnande lågan som fladdrade lite lätt i draget från fönstret. Det var som om de hade fallit i dvala. Endast tickandet från en väggklocka hördes, då och då avbrutet av en suck från någon i sällskapet.När ljuset hade brunnit nästan ända ner i staken hördes det ljud från rummet nedanför. Sällskapet öppnade ögonen och lyssnade uppmärksamt.

–  Det är någon i min verkstad, utbrast skräddarmästare Berg med viskande stämma.

–  Tänk om det är lilla Klara som har kommit tillbaka, svarade mamsell Larsson efter enstund, men ingen av dem reste sig upp för att gå ned och ta reda på varifrån ljudethade kommit.
De tyckte sig höra ljudet av möbler som drogs på golvet nere i verkstan och från en plats under deras alltjämt uppdukade kaffebord kom ett skrapande läte, alldeles som om någon höll på med något i den nedre våningens tak.

–  Det måste vara någon vid takkronan där nere, viskade Berg. Vem kan det vara?

–  Tänk om det är en tjuv, svarade kyrkoherden och la handen på hjärtat.
Efter en stund blev det tyst igen. Endast ett svagt gnisslande läte hördes, som om något gungade sakta där nere.

Det var mamsell Larsson som först vaknade ur dvalan. Hon uppfattade ett ljud, en svag röst, som fick henne att sätta sig spikrakt upp i stolen.

– Hör, sa hon med fast stämma. Någon ropar på mig där nere. Kyrkoherden och skräddarmästaren spetsade öronen och vaknade till även de.

– Det låter som om någon ropar ”mor”.

De reste sig alla i hast och sprang ner till skräddarmästare Bergs dörr. Där tvekade de ett ögonblick, innan Berg själv satte nyckeln i låset och slog upp dörren. Lyktan på arbetsbordet var tänd och kastade ett milt sken i hela rummet. Från takkronan hängde en flicka i en snara.

– Klara! utbrast Marianne, och satte sig likblek ner på en pall.
Hennes rädsla och förtvivlan upphörde emellertid genast och förvandlades till ren fasa, då hon hörde den hängda tala till henne.

– Mor. Ser du mig?
Marianne fick inte ur sig ett ord, hon bara skakade, men lyfte blicken mot den hängda. Där såg hon Klaras ansikte stirra på henne. Halsen var knäckt men huvudet verkade leva.

– Mor, hjälp mig.
Nu gick kyrkoherden fram ett par steg till den hängda. Hans ögon var uppspärrade och hjärtat slog vilt. Han hade nog sett ett antal hängda personer i sitt liv, men det här var annorlunda, det här var onaturligt. Den döda talade.

–  Vem är du? frågade han med osäker stämma och gick ännu närmare den döda.

–  Jag vill att min mor ska komma, svarade den hängda.

–  Hon finns inte här, fortsatte kyrkoherden. Vem är din mor?Mamsell Larsson hade lugnat ner sig, reste sig upp och skred långsamt fram till den hängda.

–  Varför kallar du mig för din mor? frågade hon och tog tag i en stolsrygg för att intefalla omkull av rädsla.

–  Du är min mor.

–  Men jag har aldrig fött dig, det svär jag på, fortsatte Marianne.

–  Men ser du mig inte mor? Jag är din son.Marianne backade några steg och försökte samla sig. Hon vände sig till sin bror.

– Bror, gör något, käre söte bror, gör något. Vad är detta monster? Det är inte Klara, det

är inte mitt barn. Ta bort det, ta bort det.
Den hängda kastade en förtvivlad blick på mamsell Larsson och sträckte fram sina armar i en vädjande rörelse. Kyrkoherden lyfte sin hand och gjorde korstecknet.

– I Faderns, Sonens och den Helige andes namn befaller jag dig onda ande att vika hädan.

I samma ögonblick sprack spegelglaset och kroppen föll ner från takkroken. Inte med en duns i golvet, utan den löstes upp i aska och blev till en rök. Kvar hängde bara repet med sin tomma snara och golvet var täckt av tusentals spegelbitar. Under bråkdelen av en sekund, bara ett nästan omärkligt ögonblick, såg Marianne en liten nyfödd gosse på golvet. Hon kände genast igen honom men i samma stund som hon ville närma sig pojken försvann även han.

–  Bror, käre bror. Välsigna askan, läs Kristi ord över den döda, vädjade Marianne till sin bror.

–  Men är du från vettet syster. Det var ett bländverk av hin onde.

–  Nej bror, gör som jag säger. Jag ber dig. Det var en lidande människa, ett offer.Bakom det vi såg fanns någon annan. Snälle, rare bror, jag ber dig.
Kyrkoherde Larsson tvekade länge, men när han såg sin systers innerlighet i de av tårar fuktade ögonen, gjorde han ändå som hon bad honom. Och när nådens och förlåtelsens ord ljöd från kyrkoherdens läppar spred sig ett lugn både i rummet och i de närvarandes själar.

– Han har fått frid, viskade Marianne och hennes tårar föll ned på askan som hon höll i sina händer.

Författare: Hans Öjmyr