Det var sommar. Allt hade börjat blomma ut i samma takt som flickan började vissna inombords. Det är svårt att förklara hur en människa kan vara död inombords omgiven av fågelkvitter, blommande träd och klarblå himmel. Det är väl allt som krävs för att känna sig levande.
Men det fanns så mycket i flickans liv som tyngde henne mot marken. Det mesta höll hon för sig själv. Det var för svårt att försöka förklara för andra hur den känslan hon bar på faktiskt kändes. Det var nästintill omöjligt att försöka ge den där känslan en rimlig förklaring som kom i närheten av hur den faktiskt fick henne att må.
Flickan bar på hemligheter. Dem var mörka och alldeles för komplicerade för henne själv att förstå. Hon skämdes och var uppgiven över hur hon hade hamnat i en situation som gjorde henne djupt olycklig.
Hon ville inte att någon omkring henne skulle upptäcka hennes ovanor med att svälta sig själv. Det var något hon bevarade för sig själv och det åt upp henne inifrån. Flickan stirrade upp i taket – ut genom fönstret och där ute såg hon ett liv som hon inte kunde delta i. Hon var för upptagen med att bearbeta sitt eget och det tog alla krafter ifrån henne.
När hjärnan lägger av finns det inte mycket flickan kan finna kraft i längre. När hon inte längre kan övertyga sin hjärna att kämpa för att bevara sin styrka så att hon ska kunna orka leva och göra det som hon egentligen borde. Då finns det inte mycket kvar.
Flickan hade stundtals väldigt djupa dalar då hon övervägde saker hon aldrig skulle ha tänkt på för några år sedan. När allt kändes hopplöst brukade flickan titta ner på sina handleder och se den klarblåa pulsådern som påminde henne om att hon var vid liv trots allt. Under dem mörkaste stunderna brukade hon fantisera om hur det skulle vara att ta slut på allt. Att bara stänga kapitlet och fly från den oumbärliga smärta hon hade upplevt allt för länge.
Flickan visste att det var en förbjuden tanke. För samhället förespråkade ju att man skulle kämpa, att man skulle göra något av sitt liv. Man skulle vara duktigast i skolan, man skulle få ett toppjobb, man skulle prestera hela tiden för att få det där perfekta livet. Och under tiden skulle man le, hålla sig i form både mentalt och fysiskt. Det tärde på flickan. Alla utomstående krav förvirrade flickans hjärna och ingenting var längre som det brukade.
När allt var svart brukade flickan gå tillbaka till sin lyckliga plats. För henne var det barndomen. Flickan slöt sina ögon och föreställde sig att allt skulle vara som det en gång varit när hon öppnade ögonen. Hon föreställde sig att hon vaknade på söndagsmorgonen till en lycklig familj i en tid då hon fick vara liten igen. Flickan hade glömt hur det kändes att vara den där personen hon var när hon var barn. För så är det ju. Man blir en annan person under sin livstid. Alla säger – var den du är, var dig själv. Men sanningen är att det finns så många olika dimensioner av en människa som hela tiden ändras.
Flickan försökte desperat komma i kontakt med den tidsperiod i hennes liv då hon var bekymmersfri. Då hon kunde springa ut på ängen barfota och känna vinden ta tag i hennes hår. Flickan föreställde sig hur hon skrattade högt på ett berg där hon hade utsikt över allt som livet hade att erbjuda henne. Hon såg solnedgången där fåglarna såg ut att vara så fria. Flickan önskade att hon en dag skulle kunna få vara sådär fri. Att få lämna jorden och känna annat under sina fötter än mark och känna annat på sina axlar än tyngd.
Författare: Anna Hasselblad