Av
Mikael Henrik Myrtin
Mina nyköpta cowboyboots klånkar i hela korridoren, dom för ett fasligt oväsen och tilldrar sej all den uppmärksamhet jag vill undvika. Somliga av dörrarna till klassrummen står stängda och man kan höra mullret av röster bakom dom.
Tegel och plåtskåp flankerar min väg och kommer klackarna att eka desto mer, och när jag går förbi dom klassrum som står öppna försvinner ekot för ett ögonblick, in i dom gäspande ögonen och gapande munnarna på okända ansikten.
Den lite spattiga känslan från cigaretten under rasten sitter fortfarande kvar i kroppen och gör mej mer än vanligt obalanserad, även om det korta ruset från dagens första cigarett fortfarande verkar lika lockande på mej, en kvick flykt från fångenskapen på skolgården.
– Jävla skinnbög, säger Leif och flinar, han står i en liten klunga med några av killarna från klassen, en bit ifrån sitter dom snällare flickorna på en bänk och talar tyst till varandra.
– Du då, säger jag och vet inte vart jag ska stå eller hur jag ska stå eller om jag alls ska stå eller bara gå härifrån eller gå och sätta mej på bänken bredvid flickorna. Jag rättar till ryggsäcken och kör ner den högra handen i min trånga jeansficka. Svetten bryter fram.
Han knuffar till mej på den vänstra axeln, så ryggsäcken kasar ner en bit på ryggen. Jag gör en häftig rörelse med axlarna för att rätta till den.
– Inte fan går ja omkring i nån bögig skinnjacka i alla fall, fortsätter han, var fan köpte du dom där bögbootsen?
Resten av killarna står i en sluten cirkel och diskuterar teknik, ingen av dom tycks lägga märke till vår skärmytsling.
Jag ser framför mej hur jag ställer från mej ryggsäcken och måttar ett utsökt fång knogar mot hans tryne, hur jag sedan sparkar honom över revbenen och knäar honom över näsan, som blir benbitar och blod, och hur jag knäcker av hans bästa arm vid armbågen.
Jag står där och överväger, jag riktigt känner hur det darrar i benen på mej, hur händerna kramar än i fickan, än om ryggsäckens svettiga läderrem. Jag ser rakt in i hans svarta korpögon och tänker mej hur jag kör blyertspennor i dom.
Klassen strömmar makligt, motvilligt, starkt mumlande in i klassrummet och fyller upp bänkarna framför katedern och den gigantiska griffeltavlan, där det står skrivet stora, utmanande bokstäver från slutet av alfabetet i esoteriska ekvationer.
Större delen av lektionen sitter jag och sover med öppna ögon.
Under lunchen splittras klassen raskt upp i mindre men självklara fraktioner som alla försvinner åt sina givna håll och lämnar mej ensam kvar med mina kval; att än en gång bege mej ner till matsalen och riskera att bli utan bord bestämmer saken åt mej.
Efter att planlöst ha irrat runt i området utanför skolan, smyger jag mej fram längs med husen i närheten och känner försiktigt på portdörrarna, tills jag hittar en som står olåst.
Tyst som en tjyv vars enda åtråvärda byte är en bibehållen heder tar jag mej uppför dom många trapporna och förbi dörrarna som släpper ut främmande matos i olika grader av flottighet, tills jag når den allra översta trappan, som leder till vinden.
Genom en liten fönsterglugg kan jag se skolans parkering och en del av rastgårdens planteringar, jag sitter där och tittar efter personer jag kanske känner som andra skådar efter stjärnfall. Mättnaden från cigaretterna har redan börjat ge vika.
Efter ett tag börjar det ömma rejält i rumpan, men det är på tok för tidigt att ge mej av redan, det dröjer säkert en kvart till tills det ringer in.
Portdörren smäller igen långt därnere i djupet och ett par trötta ben bär en ännu tröttare människa uppför ett par två, tre trappor.
Ytterdörren går igen om ett ombonat hem med varm mat på bordet, en påslagen tv och en högst inbjudande länstol för en tidig tupplur.
Jag tittar på min högra armled och kommer ihåg att jag inte äger någon klocka. Jag börjar räkna tyst i mitt huvud, men snart tränger sej bilder av ett slagsmål på.
Hur skulle jag stå mej? Saken är den att jag inte tycker om att ha ont. Överhuvudtaget allt som inger mej obehag är jag en stark motståndare till.
Är det sådan jag är, tänker jag, en feg människa? Som måste gömma sej i ett anonymt trapphus för att undvika häcklande och vanära.
Jag visste vem jag var förra våren, men jag tror inte jag vet vem jag är den här hösten. Det är som att få fundamentet till en väldig byggnad eroderad av blåst.