Skoldagen var snart slut. Det började redan mörkna ute fastän klockan inte var mer än tre på eftermiddagen. Utanför fönstret dansade tusen miljoner snöflingor. Hon stirrade på dem och längtade efter att rusa ut ur salen, sträcka ut tungan och fånga dem i sin mun. Sedan skulle hon vara tyst hela vägen hem och när hon gick in genom dörren skulle hon inte ropa HEJ MAMMA OCH PAPPA OCH KATTEN KURT som hon brukade utan bara räcka ut tungan och släppa ut snöflingorna. De skulle fylla hela hallen och TV-rummet och badkaret och så skulle mamma och pappa och katten Kurt undra hur det kunde hända. Då skulle hon svara att jag kan mer än ni tror. Jag är inte bäst i klassen på matte och fröken glömmer ibland vad jag heter för att jag liknar nån unge i en annan klass hon hade innan vår klass. Men att flytta snö, det är jag bäst på.
Precis när hon såg framför mig hur snön började fylla hallen så att den gick att sparka runt hörde hon en röst som kom någonstans ovanför hennes huvud.
– Emilia! E-mi-li-a! EMILIA!
Hon tittade upp, och där stod fröken och stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka. De stirrade på varandra.
– Tindra, viskade hon eftersom det gjorde henne nervös att säga emot fröken när hon blev sådär arg. Hon hade tusen miljoner gånger hellre velat säga att hon hette Emilia. Men det gjorde henne tusen miljoner gånger mer nervös att tänka på att Tindra liksom skulle tas över av Emilia och försvinna. Som i nån slags skräckfilm. Hon kände att hon inte ville vara en Emilia. Hon visste inget om henne. Hon tyckte inte alltid om att vara en Tindra heller, men det var i alla fall nån hon känt i hela sitt liv.
– Du. Har. Koncentrationssvårigheter.
Fröken pratade så där konstigt ibland. Med. En. Punkt. Efter. Varje. Ord.
Så tittade fröken på uret på väggen och sa att nu fick det vara bra för idag. Alla i klassen höll med.
Tindra sprang ut till snöflingorna, precis som hon hade tänkt att hon skulle göra, och gapade. De ville inte låta sig fångas. Men till sist fick hon tag på tre, kanske fyra, och slöt läpparna om dem. Aldrig hade hon sprungit så fort hem. Hon slet upp dörren och stormade in genom den.
– MEN HERREGUD, skrek pappa som inte tål höga ljud som inte kommer från honom själv.
– Han låter inte sådär, sa mamma som är konfirmerad. Det måste ha varit Tindra.
Katten Kurt hade, som vanligt, ingen åsikt.
– Ööömph, fnös Tindra när hon blåste ut sina tre, kanske fyra snöflingor. De föll mot golvet som tre, kanske fyra regndroppar och sögs upp av mattan.
– MEN HERREGUD, skrek pappa igen. SPOTTA INTE PÅ GOLVET!
– Nej vet du vad, sa mamma indignerat. Varför skulle gud spotta på vårt hallgolv?
Katten Kurt sa inte emot den här gången heller.
Tindra hade gråten i halsen. Hon visste med sig att hon hade fångat tre, kanske fyra, snöflingor i munnen, hon hade känt dem dansa. Nu var de borta.
Så blev det kväll. Tindra låg i sängen och önskade att hon slapp gå till skolan imorgon, bli kallad Emelie och inte vara bäst på nåt. Så trött hon var på det. Hon var också trött-sömnig. Hon gäspade stort. Det kändes konstigt när hon gjorde det, som om hon hade ett bubbelgum i munnen. Och plötsligt såg hon dem: tusen miljoner snöflingor som virvlade ut ur hennes mun och sakta fyllde rummet. De steg uppåt mot taket och började dansa. Hon kunde inte tro sina ögon!
– MAMMA OCH PAPPA OCH KATTEN KURT, ropade hon upphetsat.
Tipptipptipp, stampstampstamp, tasstasstass: två par fötter och fyra tassar sprang mot Tindras rum och tvärstannade på tröskeln.
– HERREGUD, vrålade pappa.
Mamma log.
– Det kan man tro. Men att flytta snö, det är Tindra bäst på: tusen miljoner gånger om.
Katten Kurt sa ingenting. Men Tindra var helt säker på att han höll med.
Författare: Mariana Viktoria